Vilka kroppar är feministiska? eller Att få existera på sina villkor.

I en feministisk grupp på facebook hade någon lagt upp en länk till en modells tumblr, för att hon tyckte det var befriande att denna modell var obrydd med nakenhet trots att hon inte var smal. Kritiken kom snabbt - denna modell är inte ett dugg normbrytande eller värd att uppmärksamma, hon är snarast idealvacker med ljus hy och fylliga kurvor. Dessutom poserar hon sexigt, för en tänkt (manlig) blick. 


Jag har tänkt mycket på feministisk kritik av sexiga kvinnokroppar och nakenhet. För det är en helt legitim och superviktig kritik. Vi ska inte behöva möta ett offentligt rum tapetserat med halvnakna objektifierade kvinnor, vi ska kunna känna att vi är värda uppmärksamhet och kärlek utan att vara sexiga, vi ska kunna röra oss i världen utan att bli mätta med sexualiserande blickar vi inte har valt att förhålla oss till. 

Men vi ska också få känna oss sexiga när vi vill det. Det är inte ofeministiskt att vilja vara sexig. Tvärt om är det för mig en viktig feministisk fråga att alla ska kunna känna att de är sexiga, och osexiga, på sina egna villkor. Att alla ska kunna vara trygga och bekväma i sin kropp, och våga tro att andra finner dem attraktiva. Att uppvärdera kroppsformer och -färger som idag sällan får representera en åtrådd person i offentligheten, är ett led i den kampen. Att klanka ned på kvinnor som passar ett ideal för att de visar sig nakna är inte ett led i samma kamp. 
 
Folk är inte sämre feminister för att de passar vissa ideal. De har däremot mindre att kämpa mot, och färre erfarenheter av förtryck. Vi måste alltså vara beredda att lyssna mer, ifrågasätta vår egen position i högre utsträckning och inte ta oss tolkningsföreträde på hur en viss struktur fungerar, om vi ligger nära ett ideal jämfört med om vi bryter det. Precis som att heteros inte kan föra hbtq-kampen kan inte smala personer föra en fett-aktivist-kamp, men de kan vara suveräna allierade. 
 
En sak kan vi dock enas om. Det är inte enkelt för någon i detta samhälle att känna sig vacker för den hon är. Jag vill absolut inte hävda att mina erfarenheter som smal vit kvinna är desamma som för någon annan, men jag kan konstatera jag har brottats med dessa ideal. 
 
 
Idag använde mina vänner min rygg som akvarellduk. De skapade någon slags mytisk värld, komplett med nörd-referenser. Och de använde mina födelsemärken för att skapa stjärntecken.
 
Jag har en komplicerad relation till min hud och dess prickar. I perioder har jag tyckt det varit fruktansvärt fult. I andra har jag inte funderat så mycket över det. Men framförallt innebär de en ständig påminnelse om en ökad cancerrisk. Det låter ju himla melodramatiskt - faktum är att vi alla har ökade risker för allt möjligt, det är så det är att vara en biologisk varelse. Men allas risker sitter inte utanpå deras hud, är inte plågsamt uppenbara i spegeln. För ungefär exakt ett år sedan tog jag bort en prick som kunde varit farlig, men var hur snäll som helst. Innan jag fick reslutatet var det dock fruktansvärt ångestframkallande, och den upplevelsen påverkar mig fortfarande ibland. (Nu behöver nu inte gå runt och oroa er för mig! Ökad risk är inte samma sak som sjukdom, och fördelen med just synligheten är ju att det går utmärkt att enkelt kontrollera.)
 
 
Det var intressant att vara en målarduk. Att vara helt odelaktig i processen som pågick på min rygg, men samtidigt en helt nödvändig komponent för konstverket. Att mina födelsemärken var en del i processen, att konsten hade blivit annorlunda utan dem, var härligt. 
 
Det var ett sätt att bearbeta upplevelser, och samtidigt bara en skön grej. Det är supermysigt att ha penslar på sin rygg! Det var ett sätt att vara stolt över sina särdrag, och samtidigt stolt bara för den kropp du har. 
 
När jag lade upp en bild från skapandeverkstaden på Instagram och Facebook funderade jag ett slag. Inte för att jag var halvnaken, för holy crap det är väl upp till mig vilka delar av min kropp jag exponerar och jag definieras inte av dem - utan för att jag är smal. Är det verkligen okej att visa upp min kropp så - behöver verkligen smala vita kvinnor mer utrymme? 
 
Det kan vara en motståndsstrategi. Ett sätt att säga "jag skiter i vad du tycker, här är min nakna kropp och den är awesome." Det kan vara så som jag ofta försvarar min headerbild med (som jag förövrigt är 19 år gammal på och som ska bytas ut snarast), att det visar på ett normbrott i stil med "jag är naken, kvinnlig och har välgenomtänka politiska analyser samtidigt." Det kan vara ett sätt att bearbeta upplevelser och få vara sexig på sina egna villkor. Det kan vara en signal om att kroppslighet, sårbarhet, är positivt och viktigt. Det kan också vara en ogenomtänkt väg till uppmärksamhet och bekräftelse som spelar otrevliga, begränsande normer i handen. 
 
 
Och sanningen ligger där mitt emellan, runt om kring. Jag är inte endimensionell. Jag är inte enbart en politisk, rationell varelse. Jag är inte heller enbart en osäker och känslomässigt styrd varelse. Jag är en ung kvinna som vill existera världen på mina villkor. 
 
 
 
Gärna med stjärnbilder på min rygg och förhoppningar om en bättre framtid i mitt hjärta.
 
/Zäta



ps. Jag ser ju att ni läser detta. I hundra, nästan tusental. Kommentarer gör mig glad. Puss! ds. 
 

Men tänk på barnen! (Om hbtq-personers lämplighet som föräldrar och bemötande av fördomar)

Folk använder gärna "barnen" som argument när de vädrar sina fördomar.
 
"Men gud om alla blev homosexuella och transsexuella och slutade föda barn, då skulle ju världen gå under!"
 
"Tänk på de stackars barnen som kommer bli mobbade i skolan om deras föräldrar är sånna där queers."
 
 
Jag tänker att dylika uttalanden bygger på ett gäng missförstånd. Låt oss reda ut dem.
 
1. Missförståndet om hur icke-hetero och icke-cispersoner fungerar...
...psykologiskt:
Folk verkar generellt tro att queera pesoner inte vill ha barn. Att vi typ är för upptagna med att färga håret i konstiga färger, läsa feministiska seriealbum och gå i Prideparaden för att tänka på sånt där seriöst och normalt som avkomma. Detta är alltså *surprise*, inte sant. Människor som är homo- och bisexuella, som identifierar sig som intergender eller genderqueera, som är transsexuella eller faller någon annanstans på transspektrumet, som lever flersamt eller på annat sätt bryter sexualitets-, köns- och relationsnormer, har ofta en barnlängtan. Många har det inte, precis som att många heterocis-personer inte har det, men de allra flesta vill ha barn på ett eller annat sätt. Det är en ganska starkt drift för många människor, alldeles oavsett hur vi identifierar oss, ser ut och vem vi älskar eller ligger med, att vilja ha ett litet knyte i armarna och hjälpa denna lilla människa på vägen mot självständighet.
 
...biologiskt:
"Men två personer av samma kön kan faktiskt inte få barn ihop! Och transsexuella blir ju sterila!"
Nä, alltså, två personer med samma uppsättning könsceller (äggceller/spermier) kan inte få ett barn som består till 50% av bådas gener - det är ett biologiskt faktum. Men utöver det finns en miljard varianter på hur barn kan bli till, som inte kräver ett heteromonogamt äktenskap, villa och volvo. Det är inte storken vi snackar här, det är biologi.

Det enda som rent biologiskt krävs för att skapa avkomma är viabla spermier, en mogen äggcell och en livmoder för inkubation. Två ciskvinnor som lever ihop kan alltså skitaenkelt skaffa barn genom en spermiedonation. Två cismän som lever ihop har det lite tuffare eftersom de saknar inkubator-kapacitet, men det går ju att lösa genom att slå sig ihop med en/flera ciskvinna/or som vill och kan bära barnet. (Här tillkommer komplicerande faktorer som att vi i Sverige bara får ha två vårdnadshavare till ett barn, vilket suuuger för queera och flersamma och alltmänt stora familjer, men det är en annan fråga. Jag menar inte heller att surrogatmödraskap är enkelt eller bra, men utöver att det också är en annan fråga, radar jag här bara upp biologiska faktum, utan övrig analys.)
 
Transpersoner utan medfödda kromosomavvikelser eller andra tillstånd som gör dem sterila, och som inte väljer att korrigera sin kropp med hormoner eller kirurgi (vilket är en himla massa personer - transspektrumet är brett och inkluderar inte bara transexuella personer som genomgår könkorrigerande behandling!) kan förstås skaffa barn precis som vilka andra som helst. Att du identifierar dig som genderqueer, använder hen som pronomen och har mustash och BH samtidigt gör förstås inte att de äggceller/spermier du har inte fungerar.
 
Transpersoner som behöver och vill korrigera kroppen med hormoner och/eller kirurgi kan förstås hamna i en knepigare situation. Fram till i juli i år blev de ju tillexempel tvångssteriliserade av staten - vilket innebar att de varken fick ha kvar fortplantningsförmåga (testiklar bort alt. knyta äggledare) eller fick spara könsceller i frysen (då saknar du inte fortplantningsförmåga enl. staten. Och tvångssteriliseringslagen var som bekant inte till för att hjälpa transpersoner utan för att hindra dem från att sprida sin "defekta" gener vidare. Tack för den staten. Skoja. Tack som fan alla aktiviser som hjälpte till att ändra på denna vidrighet!!) Men om vi utgår från dagen situation - att transpersoner, precis som cispersoner som riskerar att bli sterila, får hjälp att spara könsceller på sjukhuset om de vill och får låta bli att operera könsorgan om de vill, så kan många transsexuella skaffa barn. För transsexuella som inte gjort något ingrepp i könsorganen gäller att de transkillar som går på testosteron är (i stort sett) sterila, men om de avslutar hormonbehandlingen kommer fortplantningsförmågan tillbaka. Transtjejer som använder testosteronblockerare och östrogentillskott är också (i stort sett) sterila, men även där kommer spermieproduktionen igång om de gör upphåll i behandlingen.
 
Jag lever som bekant i ett samkönat förhållande, men eftersom min tjej är transsexuell och har fryst ned könsceller någonstans i Danmark (detta var innan lagen ändrades så det var enda utvägen), kan vi använda dem för att i framtiden inseminiea mig och låta dem träffa mina äggceller och inkuberas ett slag i min livmoder - med andra ord kan detta samkönade, queera, delvis transsexuella par mycket väl få barn ihop.
 
2. Missförståndet om hur barn fungerar
Barn behöver, för att växa och må bra psykologiskt, en nära anknytning till en stabil och kärleksfull vuxen person. I alla psykologiska teorier som dominerar idag är detta ett självklart dogma. Det är finfint om barnet har flera sådana nära anknytningar, men kravet är en. Dåligt för barn är med andra ord instabila, egocentriska, okapabla vuxna som inte kan tillgodose barnets behov av närhet och trygghet. Att barn växer upp i en otrygg miljö är extermt vanligt, och delvis beror det på ett samhälle som tvingar fattiga personer till omöjliga livssituationer, som inte hjälper psykiskt sjuka vuxna, som inte vågar ingripa i destruktiva familjer eller ingriper alltför kraftigt i andra på grund av fördomar. Men ingenstans i dessa teorier lyfts vikten av heterosexualitet eller ciskönad-het fram. Trygghet och kärlek kan komma från en vuxen oavsett läggning, könsidentitet och sätt att ordna sina kärleksrelationer till andra vuxna.

Det är tyvärr ett faktum att hbtq-personer mår psykiskt dåligt i större utsträckning i dagens samhälle, något som beror på den stigmatisering och det utanförskap som normbrytande innebär, men alla mår inte dåligt och alla mår inte så dåligt att de inte kan vara bra föräldrar, och även heterocis-personer mår dåligt och är dåliga föräldrar.
Fokus borde ligga på att hjälpa alla föräldrar (oavsett läggning) som inte kan hantera sin livssituation att få det att fungera, snarare än att peka finger på homofobisk bas.
 
Detta att barn skulle må dåligt av att ha hbtq-föräldrar är alltså inte ett giltigt argument, och det finns faktiskt bevis som pekar på motsatsen. De studier som finns på ämnet har jämfört barn som vuxit upp med heterosexuella föräldrar och lesbiska föräldrar, och funnit att de barn som har två mammor generellt mår lite bättre och klarar sig lite bättre i livet än andra barn. Inte för att lesbiska generellt är bättre föräldrar - men för att de inte kan "råka" få barn när de egentligen inte var redo, utan måste planera. Alla barn i samkönade (cis)relationer är önskade.
 
 
3. Missförståndet om hur världen fungerar.
För det första är det inte människor, homo sapiens, som får jorden att snurra och syre att fylla atmosfären. Om vi slutade reproducera oss nu skulle världen visserligen bli otroligt annorlunda, inte minst med tanke på vilken enorm åverkan vi gör på den, men den skulle inte gå under.
 
För det andra är detta med antalet människor på jorden inte precis ett problem. Jag vet inte om alla dessa homo- och transfober missat senaste 50 årens befolkningsstatistik eller något, men vi har liksom en enorm befolkningstillväxt på G. En ständigt ökande tillväxt på en jord med ändliga resurser fungerar helt enkelt inte. Att ett gäng personer inte kan eller vill få barn, oavsett vilken läggning dessa har, är bara bra för jorden.
 
För det tredje är det inte ett överhängande hot att "alla" skulle gå och bli hbtq-personer om vi levde i ett öppnare samhälle. Jag kan inte låta bli att tänka att de som resonerar så måste vara ganska skakiga i sin egen identitet. Jag känner mig inte hotad i min kvinnoidentitet eller bisexualitet beroende på vad någon annan säger, det är ju jag liksom. Så borde väl även heteros känna? Antropologiska och historiska studier har dessutom visat att andelen hbtq-personer i mänskliga samhällen är ganska konstant över tid och kulturer, även om den är svårare att spåra i mer förtryckande samhällen. Det har uppenbarligen någon evolutionär fördel att låte en viss andel av befolkningen vara queera, men lika uppenbart att den inte skulle utgöra majoriteteten.
 
 
4. Missförståndet om det egna ansvaret
Okej, så om den främsta anledningen till att vara skeptisk till hbtq-personers barnuppfostrande är att "barnen kommer bli mobbade" - är väl den självklara åtgärden att se till så att ingen blir mobbad? Vare sig för sin egen läggning eller identitet, eller för sina föräldrars. Att aktivt skapa ett öppet samhälle, ett inkluderande språkbruk och lagstiftning, en miljö där vi motverkar skadliga sterotyper och låter människor vara dem de är - ett samhälle där kärlek, oavsett avsändare och mottagare, är något positivt - det borde vara målet. Om du nu bryr dig så mycket om barn borde du väl vilja jobba för att så många barn som möjligt ska må bra? För att skapa en bättre värld måste vi alla, oavsett egen läggning, identitet och position, samarbeta och jobba aktivt. Även du.
 
 
Så, för att sammanfatta:
-hbtq-personer vill ofta ha barn
-hbtq-pesoner kan ofta få barn
-hbtq-personer har ofta barn
-barn mår bra av stabila kärleksfulla vuxna, något hbtq-personer ofta är
-ett minskat barnafödande är inte det mest överhängande hotet mänskligheten står inför idag
-du har också ett ansvar i att göra världen till en bättre plats för alla, alla barn och alla vuxna
-jag önskar att texter som denna inte skulle behöva finnas, men eftersom vi ännu inte lever i utopin får du gärna sprida den till alla som behöver.
 
Skål för kärleken och människoartens fortlevnad!
/eder alldeles egna queera och barnälskande Zäta
 
 
 

Att vara omfamnad (Om heterosexualitet, del 2)

I skoltidningen under "skvaller", skrev de: "Sofia har äntligen fått sin David!" 

 

Jag minns hur irriterad jag blev. Det var ju inte sant! Vad då "äntligen"? Han hade varit kär i mig långt innan jag blev intresserad! (När du är 17 är en månad länge.) Fast egentligen var det väl inget att bli upprörd över? Vem bryr sig om en gymnasieskoltidnings-skvallerspalt? Varför blev jag så störd?

 

Jo, ovanstående mening passade inte den heterosexuella mallen. Han skulle vara den som jagade, jag den som blev fångad. På många sätt ringas det som var normbrytande med vårt förhållande in väl av dessa arbiträra ord i en skoltidning. Med andra ord - inte särskilt mycket var normbrytande.

 

 

Det är alltid svårare att beskriva upplevelser inom en norm än utanför den, för när du passar in - när du är omfamnad av normen - märks den inte. I efterhand, med erfarenheten av att leva i ett samkönat förhållande, kan jag dock se många utmärkande drag som hade just med att vi var olikkönade att göra. 

 

Det var så enkelt. Omvärlden utstrålade ett konstant milt gillande. Det var som att stå på en sådant där långt rullband de har på flygplatser - vi rörde oss framåt utan att behöva anstränga oss. Ett ungt monogamt par med samma ljusa hudfärg, liknande medelklass-bakgrund och siktet inställt på universitetsstudier. Våra vänner och äldre släktningar utstötte spontana "aw!"-ljud. Varje TV-serie och kärlekssång verkade handla om oss. Jag fick höra att "vi såg fina ut ihop" - han ett huvud längre och en nyans mörkare blond. Livet var precis som det skulle vara. Jag kan inte ens föreställa mig hur annorlunda min gymnsietid tett sig, trots att jag varit samma ambitiösa och frispråkiga individ med samma intressen och vänner, om jag istället blivit kär i en tjej som 17-åring.

 

Det konstiga med att vara inom normen, med att vara en i massan - är du får vara en individ. Eller i detta fall, två. Det antas inte att heterosexuella människor är på ett visst sätt, och det finns alltså ingen stereotyp att ständigt förhålla sig till. Du behöver inte parera förväntningar på "avvikande" beteende eller anstränga dig för att "vara normal ändå" - du bara är.

 

Detta är en sanning med modifikation, då det förstås finns en massa förväntningar på heteroförhållanden, på hur vi ska iscensätta manligt och kvinnligt inom dem, på hur vi ska agera mot omgivningen efter att vi uttalat orden "vi är ihop". På hur vi förväntas upprätthålla patriarkatet i våra kärleksrelationer.

 

En vän till min mamma uttryckte sin förvåning över att jag blivit ihop med "en så tillbakadragen och snäll kille. Jag trodde Sofia som är så framåt skulle satsa mer på den tuffa mainstream-killen." Bortsett från att min mammas vän såklart inte kände honom (eller mig) och egentligen inte kunde, eller skulle, uttala sig alls, så tycker jag att detta uttalande är intressant. Vad var det hon sa egentligen? Att mannen förväntas vara dominant i ett heteroförhållande. Att jag, som var en framåt tjej, borde välja en ännu mer framåt kille - för att upprätthålla den patriarkala balansen. (Lite kräk i munnen.)

 

Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Vi var såklart monogama - som 17-åring hade jag aldrig hört talas om andra sätt att organisera sina relationer eller definiera kärlek som något annat än sexuell* ensamrätt på den andres kropp - men jag är ändå stolt i efterhand över hur öppna vi vågade vara inom de ramar vi antog var självklara. Jag minns att vi explicit diskuterade att det var okej att bli attraherad av andra (så länge en inte agerade på det, såklart!*), att fantisera om andra, och att röra vid andra på ett vänskapligt* sätt. 

 

*Vad betyder ens dessa ord? Hur bara "vet" folk var "gränsen" går? Här har jag skrivit om ägandeskap, kärlek och icke-monogami. 


Jag vill inte säga att jag var naiv då, för det är jag fortfarande, men jag var oerfaren. Jag trodde att livet skulle förbi oförändrat, med en extra dos av glädje och närhet. Men så mycket blev så annorlunda. Hur jag interagerade med mina manliga klasskompisar, hur ofta jag träffade mina vänner, hur andra såg mig, hur jag föreställde mig framtiden. Men också, kanske framförallt, hur jag såg på mig själv.

 

Mitt i den uppriktiga glädje och ömhet vi delade, fanns också den där välbekanta känslan av lättnad - men denna gång inte för att jag "visste" att jag var hetero, utan för att jag hade blivit godkänd.

 

Jag var älskad av en man. 

 

/Zäta

 

 

Nästa del kommer att handla om att vara utanför (heteronormen).

 

Lite hjälp på traven

Saker folk som ogillar min blogg och feminism kan göra:
 
1. Låta bli att läsa min blogg.
2. Starta en egen blogg och argumentera för sina egna ståndpunkter.
3. Kommentera min blogg med genomtänkt kritik och egna infallsivinklar.
4. Utbilda sig själv genom andra bloggar, genom forum, vänner, bekanta, böcker, serier och dokumentärer på tema feminism/politik/genus - och se huruvida ens egen världsbild förändras eller sementeras - helt enkelt göra ett välgenomtänkt val i fråga om världsåskådning och politisk ideologi.
5. Klappa en katt.
 
Saker folk som ogillar min blogg och feminism gör:
 
1. Bevisar att "konstruktiv anti-feminist" är en oxymoron.
 
 
 /Zäta
 

Ett dygn i patriarkatet

Klockan är sex och jag ska betala för min macka på caféet i Malmö. Jag sträcker fram mitt betalkort och mannen bakom disken tar tag i min hand. "Vilken fina händer du har! Så små och vackra. Jag tycker om att kolla på händer."

Klockan är åtta och jag är på väg till min kompis inflyttningsfest. Jag går förbi två killar på cykel i en gränd och en av dem synar mig uppifrån och ned.
"Skaru på fest eller? Kan jag få ditt nummer?!"
"Nej."
"Men jag har jättestor kuk!"

Klockan är åtta dagen efter och jag kollar yrvaket Facebook. I chatten dyker ett främmande mansansikte upp. "Hello pretty girl please you must contact me I think you are an angel."

Klockan är fyra och jag ska köpa biljett på Lunds Centralstation. Jag trycker uppgivet på skärmen till maskinen jag har använt i snart två år, där rätt knapp vägrar uppenbara sig, och en kille i min ålder lägger handen på min axel. 
"Går det inge bra? Behöver du hjälp?
Om du ska köpa biljett ska du inte göra sådär."
"Jag ska köpa ett tillägg till mitt pendlarkort, och båda destinationerna är ju inmatade här, men "framåt"-knappen finns inte."
"Få se... Jag tror att... *raderar mina destinationer* Nej det gick inte! Då vet jag inte! Lycka till."

Är detta patriarkatet? Handlar inte det om lönediskriminering och våldtäkter? Det också, men att det är en fundamentalt annorlunda upplevelse att röra sig genom denna värld som kvinna, än som man, är också ett uttryck för patriarkala strukturer.

Vad hade mina interaktioner med fyra främmande män under detta dygn gemensamt? De ansåg sig ha rätt till min kropp. Ta på den, syna den, kommentera den och ogiltigförklara mina kunskaper på grund av den. 

På grund av min kropp, mitt kön. Det är vad vi kallar patriarkat. Och vad kallar vi botemedlet? Feminism. 

Feminism är det radikala påståendet att kvinnor är människor. 

/Zäta 

Att vara osäker (Om heterosexualitet, del 1)

Jag minns rädslan tydligt.
 
Jag var 14 år och låg i badkaret. Jag pusslade ihop fragment ur en dröm från natten innan. Hade jag och den där tjejen... hade vi haft s e x? Rädslan knöt sig i magen. Att fundera över hur andra tjejer såg ut, till och med fantisera om tjejer emellanåt - det hörde ju puberteten till, det var "naturlig nyfikenhet" eller "bara en fas", men att drömma sexdrömmar om tjejer? Det hade en annan dignintet. Det styrdes omedvetet. Betydde det här att jag skulle bli lesbisk?
 
Jag resonerade med mig själv. Bad till en gud jag inte trodde på. Låt mig i alla fall bli bisexuell. Då kan jag ju bara ignorera om jag bli förälskad i en tjej, och ge mig hän när det är en kille. 
 
När jag var 16 år blev jag förälskad för första gången. Inte för att förringa de trånande känslor jag erfarit tidigare, men detta var av en annan kaliber. Detta tog över min värld. Det gjorde fysiskt ont i extremiteterna. Varje skoldag var en känslomässig berg-och-dalbana beroende på hur mycket vi umgicks. Allt var nytt och trevande och lika svindlande underbart som förkrossande smärtsamt. Idag känns ettan i gymnasiet osannolikt avlägsen, men jag minns tydligt lättnaden som genomfor min kropp när insåg att jag var kär på riktigt första gången, och att det var i en kille. Jag var nog heterosexuell ändå.
 
Ett år senare inledde jag mitt första förhållande, med en kille jag drygt sex år senare fortfarande älskar. Min sexualitet var inte längre ett problem för mig. Nu när jag varit kär två gånger, båda gångerna i killar, var det ju bekräftat bortom rimligt tvivel att jag var heterosexuell. Jag förträngde till stor del att jag ens hade funderat över det. 
 
Varför var jag så rädd? Varför blev jag så lättad? Lever vi inte i ett land där homosexualitet i alla aspekter är accepterat och till och med omfamnat? Jag är född på 90-talet, långt efter att sjukdomsstämpeln i lagen tagits bort, långt efter att AIDS-epidemins homofoba rädsla satte stämningen. Jag är uppvuxen i en universitetsstad bland människor som i SIFOs undersökningar är de mest "toleranta". Jag kan inte peka på ett enskilt barndomsminne när jag insåg att homosexualietet var fel, ändå var det en självklar sanning.
 
Eller det var väl inte precis fel, men inte alls önskvärt. Och jag ville vara önskvärd. Normal.
 
Idag kan jag föreställa mig att det snarare handlade om en serie av "andrande" - alltså av att skapa icke-heterosexuella läggningar som "något annat", ett undantag vi ska förhålla oss skeptiska till, något som får existera i marginalen om det inte gör så mycket väsen av sig - än ett uttalat homohat. Flator och bögar var personer som existerade på TV sent på kvällen, inte verkliga människor i mitt liv. En vuxen beskrev en annan person med orden "han var konstig, och dessutom fikus" - att vara homosexuell var inte neutralt, det var misstänkliggjort, konstigt. I skolan var samkönat begär ett skämt, eller helt enkelt äckligt. Det var självklart att vi tjejer trånade efter manliga skådespelare, och blev tillfrågade av både vuxna och jämnåriga om vi hade pojkvän.
 
Heteronormen är inte ett simpelt förgivettagande om att alla är heterosexuella. Det är ett aktivt skapande av en värdeskala, av en normalitet, av en mall som bara är tydlig för de som inte passar den.
 
En brist på positiva vuxna förebilder, ett milt men ändå tydligt avståndstagande från både vuxenvärlden och media, och en jargong som tillåts fortgå bland jämnåriga - det räcker. Det räcker för att skrämma barn och unga till tystnad, tvivel och självhat. 
 
Heteronormen skadar människor. Trakasserier, förföljelse, mobbing och hat baserat på sexuella läggningar kan inte frodas om de inte har fotfäste i en självklar och förgivettagen sanning om sakers naturliga, och därmed postitiva, tillstånd - en norm. Men normen i sig själv, när den blir värderande - när vi säger "det är okej att vara homosexuell också, även om ingen här inne är det..." istället för "det är okej att vara attraherad av vem du vill - alla läggningar är bra!" - är också skadlig.
 
Heterosexualitet är vanligt, men det är inte mer normalt eller bättre än något annat. Kan vi, för alla 14-åringars skull, och 48-åringars också för den delen, sluta befästa heteronormen och börja visa öppenhet inför det spektrum av mänsklig sexualitet som denna jord innehar?
 
 
Tillslut vill jag bara säga:
 
...kära 14-åriga Sofia: Livet fungerar inte så. Du kan inte välja vem du blir kär i, och du kan inte ignorera kärlek när den väl bestämmer sig för att bygga bo i din mage.
ps. Det finns inget, absolut ingenting, att vara rädd för. Världen är inte alltid rättvis, men du kommer inte ha några problem med att handskas med den. Du kommer att vara trygg och tillfreds, med din sexualitet och med ditt liv.

...kära 16-åriga Sofia: Det kommer gå över. Helt och hållet. Han kommer inte att beröra dig det minsta, även om upplevelsen av den första förälskelsen alltid kommer finnas där.
 
(Cliffhanger till del 2) 
...kära 17-åriga Sofia: Spara skoltidningen. Fasiken vad kul det hade varit att ha på väggen.
 
 
Nästa del kommer handla om att vara omfamnad av (hetero)normen.
 
/Zäta
 
 

Hej heterosexualitet! (Om heterosexualitet, introduktion)

Hej heterosexualiteten, och heteronormen. Jag känner att vi har lite att prata om. Massor till och med. 
 
Du är som en minireligion mellan två personer, men som typ alla ändå måste delta i, för dina ritualer och din fanclub är världsomspännande. Och lukrativ. Sex säljer, säger de. Hetreosex(ualitet) säljer, skulle jag vilja säga.
 
Jag behöver göra upp med dig. Jag behöver förstå vissa sidor av dig. Jag behöver kunna relatera till dig utan att vare sig stånga mig blodig vareviga dag eller acceptera alla sketna gamla normer du för med dig. 
 
Så jag tänkte starta en liten bloggserie, och se vart det leder. Den kommer framförallt att cirkulera kring mina erfarenheter, och ska inte tolkas som ett universiellt statement om hur det är att vara hetero/homo/bisexuell.
 
Det ska däremot tolkas som ett statement mot den förbannade "personlig men inte privat!"-hetsen som detta ytliga varumärkesbyggande samhälle matar oss med. Jag tänker inte vara lagom attraktivt personlig, men aldrig obehagligt nära. Jag tänker inte vara lagom alls. 
 
Första delen kommer handla om att vara osäker på sin (hetero)sexualitet.
 
/Zäta
 

Världens mest jämställda land

...är Island.
 
 
 
 
The Global Gender Gap Report 2012 emphasizes persisting gender gap divides across and within regions. Based on the seven years of data available for the 111 countries that have been part of the report since its inception, it finds that the majority of countries covered have made slow progress on closing gender gaps.
 

This year’s findings show that Iceland tops the overall rankings in The Global Gender Gap Index for the fourth consecutive year. Finland ranks in second position, overtaking Norway (third). Sweden remains in fourth position. Northern European countries dominate the top 10 with Ireland in the fifth position, Denmark (seventh) and Switzerland (10th). New Zealand (sixth), Philippines (eighth) and Nicaragua (ninth) complete the top 10. (Läs mer ingående om metoder och resultat här.)


Sverige är jättebra på jämställdhet. Fyra i världen liksom! Jag älskar att bo i ett land där feminismen satt sådana tydliga spår i politik och vardag. Men vi är inte bäst. Vi är inte världens mest jämställda land, och har aldrig, så länge detta gått att mäta, varit det heller. Så sluta använda detta uttryck. Det är helt enkelt fel. 
 
 
Vilka har då skapat denna rapport? Går de att lita på? Well, det finns säkert visst jäv och vissa irrelevanta mätpunkter. Statistik är lurig. Men vi kan nog vara säkra på att det inte är svensk PK-maffia som driver organisationen bara för att jävlas med anti-feminister som gillar att säga: "sluta klaga när du bor i världens mest jämställa land!" i alla fall:
 
The World Economic Forum is an independent international organization committed to improving the state of the world by engaging business, political, academic and other leaders of society to shape global, regional and industry agendas.

Incorporated as a not-for-profit foundation in 1971, and headquartered in Geneva, Switzerland, the Forum is tied to no political, partisan or national interests. 
 
 
Sedan kan jag ju spontant känna att World Economic Forum själva kunde dra sitt strå till stacken...
Leadership Team:
 
 
 
------------------------------------------------------------------------------------------------------------->
Fallande maktposition, direkt korrelerad med andel icke-vita och icke-män 
 
Vi har lite kvar att göra. 
 
/Zäta
 
 
 
 

Från arga snickares uttalanden i Metro och hemmafru-stjärnors deppiga biografier till performativt sex

 
 
"Det är ingen hemlighet att om en man städar toaletten hemma, då får han ligga på kvällen." 
 
"In the beginning, Joe wanted to have sex every single day, at least once, if not twice or three times… If I didn't give it to him once a day, he'd get upset." 
 
 
Saker som cirkulerat på nätet senaste veckan är "Arga snickaren" Anders Öfvergårds uttalanden om att män bara vill sprida sin säd och aldrig kan vara "bara vänner" med kvinnor (han går till och med så långt som att säga att gifta män inte får ha tjejkompisar) och realitystjärnan och hemmafrun Melissa Gorgas instruktionsbok i äktenskaplig lycka som går ut på att kvinnor ska vara undergivna sexslavar som anpassar sig till maktmissbrukande män. 


Det finns en massa saker som kan sägas, och har sagts om dessa artiklar. En vinkel jag saknat angående Arga snickaren är att det faktiskt är fullt möjligt att vara attraherad av någon och ändå vara "bara" vänner. De flesta människor har en nivå av självkontroll som gör att vi kan interagera med personer vi finner attraktiva utan att hoppa på dem och försöka initiera samlag. Det är förstås jobbigt att tråna efter någon som du vill vara nära/ta på/ligga med och som inte vill eller "får" (t.ex. har lovat någon annan att bara ligga med dem) besvara känslorna, och ännu jobbigare om du dessutom är förälskad eller kär, men det är inte svårt att låta bli att antasta folk. Vi tycker folk är attraktiva till höger och vänster jämt (mest vänster, för min del) och vi kan ändå komma överens om att vara vad de flesta verkar lägga i definitionen "vänner" - personer som samtalar, har kul ihop, delar erfarenheter och känslor, men inte tar på varandra utöver kramar. 
 
Givetvis kan vi också interagera med folk av ett annat kön än oss själva utan att vi är attraherade av dem, och givetvis finns folk som attraheras av samma kön som dem själva, och givetvis finns asexuella män, men detta har redan sagt en miljon gånger och är ärligt talat för jäkla självklart.
 
En sak jag tycker är riktigt obehaglig med Gorgas bok är de djupare implikationerna. Visst är det spontant helt vidrigt vilken äktenskapssyn hon förmedlar, och tycker att resten världen ska lära sig av, men det obehagligaste är att hennes äktenskap inte figurerar i ett vacuum. Precis som Fanny argumenterade angående våldtäkt och patriarkalt sex - att det inte finns någon klar skiljelinje, och det som lagen definierar som våldtäkt bara är toppen av isberget - tänker jag att denna beskrivning av "kärlek" bara är toppen av isberget av patriarkala relationer. Det är otroligt läskigt att tänka på hur många som lever i liknande förhållanden, om än inte så explicit definierat, utan att inse vilket maktmissbruk och begränsande som finns ibyggt i vardagen, förklätt till "kärlek innebär kompromisser" (på vems bekostnad?).
 
 
Med det sagt, ville jag egentligen prata sex.  
 
Vad har dessa två personer gemensamt, utöver att de gillar att upprätthålla patriarkatet? De två citaten överst i inlägget säger "sex är en gåva kvinnor kan ge eller förvägra män". Det tas för givet att män är mer intresserade av sex än kvinnor, och att kvinnor har få andra maktmedel att ta till. Detta är förstås ofta sant i en patriarkal värld - för män har fått tillgång till sin egen lust utan skam på ett annat sätt, och kvinnor har ofta mindre reell makt att tillgå. Men, MEN, det behöver inte betyda att vi VILL ha det så i våra relationer. Och inte för att dissa Öfvergård och Gorgas världsvana, men någon djup reflektion över samhällets tillstånd tror jag inte att dessa uttalanden var. De ser det helt enkelt som ett faktum att sex är något kvinnor ger män när de vill det.
 
...eller som tas från kvinnor när män inte får det. För det är livsfarligt att tänka på sex som en gåva, ett ting, något som finns där ute för alla att erövra. Om vi tänker på sex som en vara istället för något som uppkommer i samspel mellan människor, blir steget till våldtäkt så mycket kortare. Steget till att tänka "jag har rätt till detta ting" (när jag nu bjudit på drinkar, gift mig med dig, du däckat i min säng, osv) blir mycket kortare. Gränserna mellan sex och våldtäkt suddas ut.


Om vi istället inser att sex är något som bara kan förekomma mellan aktivt samtyckande personer (eller med sig själv, om du är en av dem som kallar onani för sex med dig själv) och alltså är en process och ett samspel, blir det omöjligt att tänka sig att "ta" sex, att samlag med någon som ligger helt passiv och inte på något vis deltar skulle vara sex och inte att våldföra sig. 
 
Sex är inte en gåva, sex är inte något du kan stjäla, sex är inte något du kan vara skyldig någon. Sex är något som uppstår i stunden mellan två eller fler personer som just då vill ta på, slicka, komma, leka, få utlopp för sin upphetsning med varandra. Det är en aktiv och frivillig process, och vi måste se det så. 
 
En trevlig bieffekt med detta tankesätt är att det avdramatiserar sex. Sex är en aktivitet som vilken annan aktivitet, något du kan dela med folk om du vill, eller låta bli om du vill. Precis som typ... pulkaåkning. (Och precis som pulkaåkning har det sina risker, så använd hjälm.) Jag menar inte att alla omedelbart måste ta till sig denna extremt performativa syn på sex, annars är de våldtäktsmän, men jag tycker att vi genast ska sluta se sex som ett ting och i alla fall börja fundera i banor av vilka mänskliga aktiviteter vi laddar med vad. 
 
Jag tror vi gör oss själva en tjänst, och patriarkatet en otjänst, genom det.
 
/Zäta
 
Okej, från arga snickares tanklösa uttalanden i Metro och hemmafru-stjärnors deppiga biografier till performativt sex... Det är inte alltid lätt, men sällan tråkigt i alla fall, att bo i min hjärna.
 
 
 
 
 
 

Liten lektion i sex och korrekt medicinskt språkbruk

"Och då är det ju homosexuella män som är känsliga framförallt, eller MSM säger vi kanske nuförtiden... män som har sex med män... nej nu kanske ni tycker att jag är lite pervers här som pratar om homosexualiet..."
 
"Veterinary personell, animal handlers and homosexuals are at particulary risk of infection."
 
"...human infection results from the ingestion of food and water contaminated with human feces or as a result of specific sexual practices."
 
 
Jag läser mikrobiologi just nu. Bakterier, virus, parasiter och annat otrevligt som bor i våra kroppar. Förutom att medicinsk mikrobiologi generellt är ganska äckligt (blod, bajs och ond bråd död), så är den totala omedvetenheten och okunskapen angående hur en ska uttrycka sig när det kommer till riskgrupper och sexuella minoriteter också ganska äcklig. Jag tror inte att det bottnar i illvilja, utan just i okunskap. Så jag tänkte hjälpa stackars räddhågsna föreläsare och kurslitteratur-författare hur de ska ta sig an dessa "känsliga ämnen".
 
Problemet uppstår när medicinen slår sig för sitt objektiva bröst och säger "men vi måste kunna benämna riskgrupper utan att folk blir sura!", och inte inser att deras benämnande är mycket subjektivt, ibland inkorrekt och att de är rädda för fel saker. Jag ska förklara.
 
 
 
Regel nr 1: Stigmatisera inte läggningar, identiteter och sexuella praktiker.
 
Det är inget "känsligt ämne" om du inte själv är obekväm med det. Det är inget fel med att vara homosexuell. Det är inget fel med att vara hetreo- eller bisexuell heller. Om vi utgår från att sexuella läggningar inte är stigmatiserande behöver vi inte ursäkta oss när vi pratar om dem. Säg aldrig att du är pervers när du talar om en viss grupp människor. DET är kränkande, eftersom det implicerar att det vore fel att ha en viss läggning. Utgå från att alla läggningar och identiter är likvärdiga. 
 
Lägg heller inte värderingar i sexuella praktiker, alltså i hur folk har sex. Ur ett medicinsk perspektiv är det relevant vilken slemhinna som är i kontakt med vilken annan slemhinna när, inte vad vi kallar det. "Vanligt sex" är alltså både dumt och dåligt att använda, då det är både oprecist och normerande. "Vaginalt samlag" är ok, och "vaginalt samlag med penis" är toppen. (ps. det är ok att säga orden "analt samlag", ingen kommer slå dig.)
 
Regel nr 2: Ha koll på faktan - orsak och verkan.
 
Det är på ett sätt korrekt att homosexuella personer löper större risk att drabbas av vissa sjukdomar - det vill säga, i ett tvärsnitt av befolkningen kommer procentuellt fler homosexuella än heterosexuella att ha sjukdomen. Men det är en väldigt ytlig definition, och den fungerar inte på individnivå. Anledningen till att fler homosexuella personer drabbas är att de generellt har andra sexuella praktiker än hetreosexuella personer. Detta är i sig en grov förenkling, för alla möjliga människor har sex på alla möjliga vis - men det är inte inkorrekt att påstå detta, för realiteten ser ut så att homosexuella män till exempel har mer analsex än hetereosexuella män, i genomsnitt. (Eftersom vi inte lägger värderinger i sexuella praktiker, remember, är detta inget problem att hävda. Det är helt enkelt fakta.)
 
Men även om det inte är inkorrekt är det vare sig bra eller rättvisande: Ett mycket smidigare, smartare och mer relevant sätt att uttrycka sig på är att tala direkt om orsaken - den sexuella praktiken - och inte om verkan, eller effekten: alltså utslaget i en population bestående av folk där vissa oftare utöver just denna sexuella praktik. Säg bara "folk som har oskyddat analt samlag löper större risk för infektion." Detta är både korrekt, precist och ringar in alla som har en ökad risk, inte bara vissa. Även kvinnor, hetreomän och transpersoner som har oskyddat analsex löper nämligen denna ökade risk i samma exempel.
 
Risken ligger inte i den sexuella läggningen i sig, utan i praktiken. Detta är viktigt att skilja på - dels för att inte stigmatisera grupper i onödan, dels för att vara medicinskt korrekt. Tänk slemhinna, inte hjärna.
 
Regel nr 3: Var medveten om vem du inkluderar i en gruppering, och om det är medicinskt relevant att ens gruppera så. 
 
När vi säger "homosexuella löper ökad risk" antar vi inte bara att alla homosexuella har vissa sexuella praktiker, utan också att alla homosexuella ser likadana ut. Alltså gärna att de är män med penis som har analsex.
 
Eftersom analsex av fysiologiska skäl är den mest riskfyllda sexuella praktiken i infektionshänseende (analslemhinnan är tunn och till för att suga upp saker, till skillnad från vaginalslemhinnan som är förhållandevis kraftig och till för att stöta ut saker, och munnen som har ett gott skydd pga kommer all möjlig skit där) så är det ofta analsex vi vill prata om. Och det är okej att benämna oskyddat analt samlag som riskfyllt ur infektionsynpunkt, för det är icke värderande medicinsk fakta som är relevant för smittspridning, -spårning och epidemiologi. Det betyder givetvis inte att det inte går utmärkt att ha säkert analsex, att folk bör låta bli analsex eller att vi ska säga att det är skamfullt. Tvärt om får folk ha sex precis som de vill.
 
Men. Om vi ska prata om analt samlag ska vi prata om analt samlag. Inte homosexuella. Dels av skälet som framfördes i punkt nr 2 - att alla som har analsex inte inkluderas i gruppen "homosexuella", men också av skälet att alla homosexuella inte har analsex. Just kombinationen sperma-analslemhinna är en stor smittoväg för vissa patogener (sjukdomsskapande små skitar), men homosexuella män som inte har analt samlag löper ju givetvis inte denna risk. Vilket är en helt del homosexuella män. Inte heller män utan penisar. Och - kanske framförallt - homosexuella (cis)kvinnor som varken har penisar eller mer analsex än den genomsnittliga befolkningen, har tvärt om en minskad risk för de flesta sexuellt överförbara sjukdomar. Så när du säger "riskgruppen homosexuella personer" är 50% av alla du inkluderar i gruppen egentligen i en extra säker grupp. Detta kommer att seriöst fucka upp dina siffror om du forskar, I promise. Framförallt är det helt enkelt inte korrekt eller medicinskt relevant. 
 
 
Regel nr 4: Använd ett respektfullt språkbruk.
 
Om du inte förstått ännu att ett korrekt språkbruk också innebär ett respektfullt språkbruk kan jag förtydliga det. 
 
Säg inte "homosexuella löper ökad risk" - det är både stigmatiserande, då du pekar ut en läggning eller identitet som annorlunda i onödan, och inkorrekt, då det handlar om att folk som har vissa sexuella praktiker löper ökad risk. Du får inte en viss sjukdom bara för att du är attraherad av någon av samma kön, det är först när ni har en viss typ av oskyddat sex risken uppkommer.
 
Om du inte vill eller vågar prata om sexuella praktiker, eller vid tillfällen då personerna bakom praktikerna faktiskt är relevanta (som vid riktad smittskyddsinformation), finns det några bra begrepp där ute. För det första - säg "homosexuell person" inte "homosexuella", då det varit och fortfarande tyvärr är en stigmatiserad position i samhället att ha, och vi inte vill klupma ihop folk sådär. "Män som har sex med män", MSM, och "kvinnor som har sex med kvinnor", KSK, är bra och medicinskt accepterade termer som beskriver de sexuella praktikerna istället för identiteteten. Du kan ju känna dig som en homosexuell kvinna, men bara ha oskyddat analsex med cis*-män, och då löper du lika stor risk för vissa sjukdomar som alla andra som gör samma sak. En läggning i sig kan aldrig vara vare sig en riskfaktor eller ett skydd. 
 
Vet du inte vilket begrepp eller ord som är respektfullt? Kolla upp det! Googla på patientföreningar, intresseorganisationer och/eller socialstyrelsen. Vad använder personer för ord om sig själva? Vad föredrar de att utomstående säger (när det ens är relevant att benämna)? En tumregel är att aldrig definiera någon helt efter en diagnos. "HIV-positiv" är inte kul att bli benämnd som då det reducerar dig till ett positivt testutslag -  "person som lever med HIV", sätter däremot personen i fokus. Det är din skyldighet att inte kränka, inte någon annans plikt att leva med din okunskap eller fördomar.


Ord är makt, och var extremt försiktig med ord som tidigare varit skällsord. Jag kan kalla mig själv flata (nu identifierar jag mig inte så generellt pga gillar män också, men ibland är det relevant att säga så och stundtals känner jag mig, så som levandes i ett samkönat förhållande, som flata), men du som föreläsare ska säga "homo/bisexuell kvinna". På samma sätt kan personer inom funkis-rörelsen kalla sig själva för "funkisar", men utomstående ar inte rätten att "ta tillbaka" ett nedvärderande ord på samma sätt, utan ska använda bästa tillgängliga ord - person med funktionsnedsättning. Samma sak gäller för alla maktaxlar - rasifiering/etnicitet, klass, kön, funktionalitet, sexualitet och ålder. Det är skillnad att kalla någon annan för "gubbe" och kalla sig själv för gubbe. 
 
 
Börjar det klarna? Saker som är medicinskt relevanta och precisa, är också samtidigt respektfulla och korrekta. Bra va?! Var korrekt, så blir du respektfull på samma gång! Och var inte rädd för att benäma sexuella praktiker - det är inte perverst att vara korrekt! 
 
 
Så.. vad kunde vi ha sagt istället?
 
"Och då är det ju homosexuella män som är känsliga framförallt, eller MSM säger vi kanske nuförtiden... män som har sex med män... nej nu kanske ni tycker att jag är lite pervers här som pratar om homosexualiet..."
 
kan bli
 
"Och då är det framförallt personer som har oskyddat analt samlag där sperma kommer i kontakt med analslemhinnan som är känsliga, ofta MSM, men inte alltid." 
 
och det kommer både vara enklare att förstå, mer korrekt och respektfullt.
 

 
"Veterinary personell, animal handlers and homosexuals are at particulary risk of infection."
 
kan bli
 
"Veterinary personell, animal handlers and individuals who practice unprotected anal intercourse are at particulary risk of infection."
 
och det kommer både vara enklare att förstå, mer korrekt och respektfullt.
 

 
"...human infection results from the ingestion of food and water contaminated with human feces or as a result of specific sexual practices."
 
kan bli
 
"...human infection results from the ingestion of food and water contaminated with human feces or as a result of... I HAVE NO FUCKING IDEA, BECAUSE YOU´RE SO AFRAID OF TALKING ABOUT SEX IN A RELEVANT SPECIFIC MANNER THAT MY ABILITY TO LEARN CORRECT MEDICAL FACTS ARE COMPROMISED. 
 
och det... skulle i alla fall var underhållande att läsa. Ge mig faktan, inte någon slags unflyende generell beskrivning av sex eller folks läggningar, tack.
 
/Zäta
 
 
 
* <-- stjärna.
- Cis! Trans! Sluta vara så jobbig! 
- Sluta inte känna till vikiga begrepp!
Cis-person betyder en person där könsidentitet (hur du känner dig på insidan) stämmer överens med biologin. Till exempel en person som känner sig som en man, och har XY-kormosomer, en penis och smalt bäcken. Transperson är en person vars inre identitet inte stämmer överens med kroppens utformning (ibland vill personer ändra på kroppen så den passar, då kallas det könskorrigering). Läs mer här: http://transformering.se   
 
 
ps. Håller du med? Vill du veta mer om sånt här? Tycker du också att läkarstudenter och andra studenter inom vårdrelaterade yrken borde få en korrekt och respektfull utbildning? Du kan tex: Säga till din kursledning eller chef, läsa queera bloggar, kritisera kurslitteraturen, avreagera dig med likasinnade, anlita mig som föreläsare. Puss.
 

Den kulturella boomerangen eller Vad evolutionsläran inte säger om vårt beteende

"Titta bara på djuren - honan tar hand om ungarna och hanen jagar."
 
Den kulturella boomerangen är ett begrepp som beskriver ett väldigt vanligt fenomen i jämställdhets- och genusdiskussioner - när "naturen" används för att förklara och berättiga en mänsklig handling, utan insikten att den bild av naturen vi förmedlar redan är färgad av våra kulturella föreställningar - som är könade. 
 
Det går till såhär. Vi beskriver naturen och djuren med mäskliga ord, med en mänsklig kulturell kontext som gör det lätt för oss att förstå. Det används bland annat i historiska kontexter. "Här hittade vi en gammal grav... undrar vem som ligger här? Går inte att avgöra på skelettet. Hm, men det ligger pärlor här, så det var nog en kvinna! En vikingakvinna med smycken! (...) Titta, redan på vikingatiden hade kvinnorna smycken och var fåfänga! Det måste ligga i generna..." Ser ni hur boomerangen vände? Från att ha baserat ett antagande om historisk tid på moderna föreställningar om manligt och kvinnligt, får detta antagande snart ligga till grund för att moderna föreställningar är korrekta, eftersom det alltid varit så. (Det här exemplet kommer från en biologilektion i gymnasiet och om jag inte missminner mig så visade DNA-analyser senare att en hel del av "kvinnogravarna" innehöll manliga kvarlevor.) 
 
Vi beskriver en bild av två lejon som vidrör varandra som "kungen och hans drottning", fast både kungligheter och ägandeskap, eftersom det kräver abstrakt tänkande, är mänskliga påfund.  
 
 
So far so good. Det är okej att göra naturen mer begriplig, vackrare, roligare. Det skulle vara skittrist om alla uttryckte sig som Darwin i Om arternas uppkomst (även bortsett från 1800-talsengelskans halvsidelånga meningar). 
 
Problemet uppstår när vi kommer till nästa steg i boomerangen, alltså när vi tar våra egenhändigt ihopsnickrade bilder av naturen som bevis för att ett mänskligt fenomen är just naturligt, och därmed positivt. "Men titta på lejonen, det är ju bara naturligt att mannen äger kvinnan!"
 
Vi börjar alltså med att applicera våra egna värderingar (sällan så explicit som "män är stora och starka kungar som har rätt till kvinnor", men ni förstår poängen) på naturen, och tar sedan naturen som bevis för att våra värderingar stämmer. Det blir alltså en boomerang där våra kulturella symboler ("kung/drottning", "man/kvinna", "stark/svag") får studsa på naturen innan de återvänder till oss och får bekräfta just vår egen kultur.
 
Den kulturella boomerangen är farlig, för den undlåter att synliggöra vad som egentligen händer, och tillåter oss på falska premisser att låtsas att naturen alltid är objektiv, rätt och simpel - och att den dessutom ska ha inflytande över mänskligt handlande.
 
Att applicera kulturella värderingar på naturen och sedan ta de som bevis för att kulturen är "sann" eller "bra" är farligt, men även själva premisserna för den kulturellla boomerangen är felaktiga. Den bygger på två antaganden:
1. Att "naturen" är en enkel enhet som vi kan förhålla oss till, och allt som kommer därifrån är "naturligt".
2. Att "natur" och "naturligt" alltid är något positivt  
 
Vad är "naturen"? Det är lätt att slänga sig med luddiga begrepp som "naturligt", men faktum är att det inte finns en enkel definition. Ingen del av världen är idag opåverkad av mänskig närvaro, om inte direkt som i stadsbebyggelse så indirekt i form av klimatförändringar och avfall. Men att definiera naturen som "frånvaro av mänsklig påverkan" är också konstigt, för vad är vi människor om inte biologiska, naturliga inslag i världen? Låter det virrigt? Det är poängen. Jag vill vill visa att även "naturen" som koncept är en mänsklig kulturell konstruktion. Träd och lejon och ringmaskar existerar givetvis, men vad och hur och varför vi definierar något som "en naturlig miljö" eller "naturligt beteende" är konstruktioner. Vi skapar naturlighet i våra natur- och reklamfilmer, i vår tankevärld. Det är ingen enkel enhet vi bara kan hämta fakta från.
 
Nästa nivå är värderingen som läggs i begreppet, att "naturligt" = bra. Det bottnar i det eviga missförståndet att evolutionen har ett mål och vi är framme vid vägs ände - mänskligheten som den ser ut idag är skapelsens krona och vi är "färdiga". Om vi tror att evolutionen har ett syfte och ett mål, att skapa så "bra" varelser som möjligt på jorden, kan det kanske vara rimligt att tänka att det som evolutionen skapade är "rätt" och bör efterföljas. Men det är helt enkelt fel. Evolutionen är en blind process, helt slumpartad, som över generationer skapar varelser som är livskraftiga i vissa miljöer. Vare sig mer eller mindre. Den har inget mål, ingen mening, ingen slutstation. Vi är lika mycket en del i processen som våra förmödrar för tre miljoner år sedan var.
 
Låter det lite kallt och trist? Det är nästa poäng. Evolutionen är kall och trist och känner ingen barmhärtighet. ("Evolutionen" som en enad kraft finns förstås inte, utan det är ett samlingsbegrepp för de processer som genom genetiska mutationer ökar eller minskar överlevnadschansen för en individ som sedan kan eller inte kan fortplanta sig och sprida dessa mutationer vidare, som så småningom kan få utslag i en hel population och art.) Evolutionen är helt enkelt ingen kul måttstock.
 
Men eftersom anti-feministerna nu gillar evolutionen som argument så mycket utan att förstå den, kan vi ju utnyttja detta. Vem har inte hört "Kolla bara på våra närmaste släktingar chimpanserna!"
 
Bra evolutionär fakta att lägga på minnet, är att vi människor är exakt lika nära släkt med chimpanser som med bonoboer: Båda dessa apor har en gemensam anmoder senare i tid än människans gemensamma anmoder med dem.
 
 
Bonoboer lever i stort sätt i matriarkat, är mycket fredliga och använder sex med allt och alla inom stammen som socialt klister. 
 
 
Jag hoppas att du kan ha den kulturella boomerangen i bakhuvudet nästa gång någon påstår att det är naturligt att kvinnor stannar hemma med barn, för så gör chimpanser. (Stannar de hemma i trädet då eller..?) Eller typ försöker hävda att den grabbiga företagskulturen är "naturlig" och ska vara så för att termiter fungerar si och så, utan att inse att termit-beskrivningen baseras på deras egen bild av grabbiga hierarkier... 
 
Feministisk pepp!
 
/Zäta
 
 
 
 
 

Tre tips

Tips 1. 
Imorgon får du gärna komma och lyssna på mig, och typ 15 andra coola feminister (Bianca och Tiffany Kronlöf, Dotterbolaget, Nina Björk, Diana Mulinari, PotatoPotato osv...) på Moriskan i Malmö! Då är det nämligen Feministisk fest med medley mot vinster i välfärden som Malmö feministiska nätverk ordnar efter demonstrationen med Folkkampanj för gemensam välfärd. Jag pratar ca 20.15.
 
 
Demonstrera mot vinster i välfärden kan du göra i hela Sverige! En majoritet av Sveriges befolkning är mot vinstdrivande företag inom skola, vård och omsorg - men politiskerna lyssnar inte. Låt oss se till att de lyssnar!!!
 
Tips 2.
Påven har blivit snäll. Eller typ. Läs själv. 
 
Nu har påven utfärdat en programförklaring för kyrkan. I den säger han att han vill se kyrka som är öppen också för frånskilda, homosexuella och för kvinnor som gjort abort. (...) Francikus säger också att kyrkans fokus ska vara att sprida evangeliet och inte att hänga upp sig på frågor som rör abort, äktenskap för personer av samma kön och preventivmedel.
 
Alltså det är självklart forfarande problematiskt att homosexuella handlingar är en synd och att abort och skiljsmässa ens är ett issue, men med tanke på var Katolska kyrkan började känns detta som en stor seger!
 
Tips 3. 
Maila en riksdagsledamot. Jan Eriksson (M) hävdade i SVT Debatt att han aldrig upplevt att folk var mot skattesänkningar (som inkräktar på den gemensamma välfärden): "Jag har ju inte fått några större mängder mail i min mailbox från människor som tackar nej till en skattesänkning".
 
...låt oss som inte håller med om att mer pengar i plånboken till de redan rika är det viktigaste, meddela detta till Jan Eriksson och faktiskt fylla hans inkorg! [email protected] 
 
 
Vissa skriver genomtänkta utläggningar om varför högre skatt är viktigt. Jag lägger hellre tid på annat än moderater och fattade mig kort. Jag tror att budskapet kan ha gått fram. 
 
 
 
/Zäta
 
 
 

Den livsviktiga rätten till abort, och varför valet av en abortkritisk minister borde oroa oss

Så en (före detta? uttalad) abortmotståndare, Elisabeth Svantesson, är vår nya arbetsmarknadsminister. Varför är detta ett problem?
 
Rätten till fri abort är något vi tar för givet i Sverige idag. Alltså verkligen tar för givet. Lagen så som den ser ut idag, att vi har fri selektiv abort fram till 18:e graviditetsveckan, och fram till vecka 22 med tillstånd från socialstyrelsen, har funnits sedan 1975. Årtiondena innan dess var praxis i stort sett densamma trots strängare lagar (så som det alltid ser ut - samhället ändras först, och lagarna släpar efter). Det betyder för oss unga idag att våra mammor också hade tillgång till fri abort. Två generationer, det är ungefär vad som krävs för att vi ska glömma bort något. 
 
Men det obehagliga är inte den kollektiva glömskan angående en svunnen tid då kvinnor inte fick bestämma över sin egen kropp, utan den bristande insikten i att dagens bestämmelser inte är ett självklart stabilt tillstånd. Samhällets värderingar böljar fram och tillbaka. Senast 2008 röstade Storbrittanien om skärpt abortlagstiftning. Det finns ingen naturlag som säger att vi sitter säkert. Ett annat problem är svårigheten i att greppa hur annorlunda samhället sett ut om vi inte vunnit denna grundläggande seger på 1900-talet. 
 
Vi har alla* stått där. *Alla potentiellt fertila personer med livmoder som haft sex med någon som producerar sperma har någon gång upplevt den. Den totala ångesten i att kanske vara gravid. Det spelar ingen roll att du käkar piller, använder kondom, aldrig ens hade en penis i fittan. För att inte tala om när du faktiskt glömde ett piller, blev våldtagen, kondomen sprack eller aldrig ens åkte på, när du bestämde dig för att stundens hetta var värd risken, när han tjatade tills du gick med på det. Det suger. I blixtar av obehag får livet får plötsligt nya dimensioner. Har min kropp invarderats av något jag vare sig är redo att förstå eller hantera? Äh, KLART jag inte är gravid! Vad ska han säga, mamma säga, folk säga? Och det där ekot som pressas ned så hårt så hårt ...skulle jag kunna ta hand om ett barn, om det nu blev aktuellt?
 
Det är fantastiskt att ha en kropp som potentiellt kan skapa liv. Jag tycker verkligen det. En gång såg jag min egen ägglossing på ultraljud (av en slump var jag hos gynekologen den dagen), och jag har fan aldrig kännt mig så mäktig och ball. Men denna känsla av odefinierbar stolthet, av att ha en cool kropp, är villkorad. Jag insåg det inte då, men en förutsättning för min välvilliga inställning till mina kroppsfunktioner var att jag kände en trygghet i att jag, i ganska hög utsträckning, kan kontrollera dem. Jag har tillgång till preventivmedel (gratis till och med tills jag fyllde 20!), jag har hyfsat god kunskap om hur kroppen fungerar* och i värsta fall kan jag alltid göra abort. Jag kommer aldrig tvingas ha ett foster växande inom mig och ta hand om ett annat liv, om jag inte själv väljer det.
 
*Vi klagar gärna, och med rätta, på svensk sexualundervisning. Faktum är dock att ytterst få svenska ungdomar tror att det går att bli gravid via oralsex, att sex med en "oskuld" (<-- obs världens sämsta ord) botar HIV eller att mens innebär att du är oren. Vi får en grundläggande kunskap som är ytterst viktig för att göra smarta val och ha en sund inställning till sig själv, sin fertilitet och sexualitet. Därmed inte sagt att vi inte kan bli bättre!!
 
Det går förstås inte att veta hur samhället sett ut idag om vi hade haft en konservativ abortlagstiftning, men vi kan med stöd från andra länder och svunna tider göra vissa rimliga antaganden. 
 
En signifikant större andel kvinnor hade dött i förtid. Sett till världen i stort är förlossningar och osäkra aborter bland de vanligaste dödsorsakerna för kvinnor. Förutsatt att vi hade haft en modern förlossningsvård hade förstås siffrorna inte sett ut som söder om Sahara, men det hade varit skillnad. Bristen på legala, säkra aborter hade gjort att kvinnor och transkillar sökte sig till olagliga och osäkra aborter hos de som vill tjäna en slant, vilket skördar liv i infektioner och blödningar. Dessutom hade fler personer dött av förlossningarna och graviditeterna, trots modern sjukvård, eftersom det hade fötts fler barn generellt och det framförallt är mycket unga kvinnor (innan bäckenet är färdigutvecklat) och redan sjuka kvinnor som egentligen inte klarar en graviditet som dör, men som nu inte har tillgång till abort.
 
Fler personer hade blivit ofrivilligt sterila. En av de vanligaste konsekvenserna av osäkra, ej medicinskt korrekt utförda aborter är infertilitet då vitala delar skadas eller infekteras. Förutom de fysiska skadorna är det mänskliga lidande detta skulle skapa svårt att uppskatta. För att inte tala om hur vården skulle ställa sig till skador som uppkommit av illegala ingrepp?
 
Kvinnors inflytande över samhället skulle minska. Fler barn hade fötts till oförberedda, ovilliga föräldrar, och de unga kvinnorna hade fått ta det största lasset. Då kvinnor anses ha det största ansvaret för barnen hade tusentals tjejers liv sett helt annorlunda ut. Hela samhället skulle påverkas om en signifikant del av unga tjejer var hemma med barn istället för att utbilda sig eller arbeta. Givetvis får tjejer och transkillar som blir gravida göra valet att behålla barnet och vara hemma, inget fel med det! Men faktum kvarstår att i ett samhälle utan valmöjlighet skulle fler tvingas till detta och det skulle förändra samhällsstrukturen till viss del. Färre kvinnor skulle göra karriär, befinna sig på höga poster och synas som inspirationskälla för yngre. Kvinnors inflytande över samhället i sin helhet skulle alltså minska.
 
Rädsla hade hållit kvinnor på plats. Om vi antar att preventivmedel-tillgången var fri hade problemen kanske inte varit enorma, men olyckor och brott händer som sagt ändå. Inte nog med de konkreta konsekvenserna som dödsfall och minskat inflytande, den känslomässiga skadan som nekad tillgång till abort medför går inte att bortse från. Den ovan beskrivna ångesten över en eventuell graviditet skulle inte ens vara jämförbar i ett samhälle där abort inte var ett alternativ. För att inte tala om skammen som medföljer när någon gjort en illegal abort. Ingen tycker att det är kul med abort, men det är en nödvändig utväg som inte behöver vara problematisk, ett nödvändigt statement från en rättstat att göra det tillgängligt och en nödvändig premiss för självbestämmande. Ett andhål som rätar ut förtvivlade tankar och räddar liv. Hur vi relaterade till oss själva, hur vi tänkte på sex, hur vi såg framför oss vår framtid - allt skulle förändras om aborträtten försvann. Konsekvenserna skulle gå utanför den individuella rädslan för en ofrivillig graviditet, och skapa en struktur där kvinnors hela postion i samhället förändras och våra liv i mycket högre grad begränsades av rädsla.
 
Kvinnor och transkillar skulle nekas rätt till sin egen kropp. I grund och botten handlar fri abort om rätten att bestämma över din egen kropp. Din kropp, ditt liv, ditt val. Ett samhälle som nekar fri abort sänder budskapet: "Någon annan är bättre lämpad att avgöra vad du ska göra med din kropp. Någon annan är mer värdefull än du. Kvinnors kroppar (för det är trots allt där strukturen kickar in) är samhällets att regulera." 
 
 
http://worldabortionlaws.com/map/
 
 
 
Detta var bara ett tankeexperiment. Det känns väldigt orimlighet med ett samhälle som har en konservativ abortlagstiftning och samtidigt är så pass liberalt och jämlikt som Sverige är. Kanske känns det orimligt just eftersom fri abort hänger ihop med så många andra grundläggande värden som ett jämlikt samhälle bör leva efter? Det är inte alltid lätt att se i ett land som Sverige år 2013, men aborträtten är en absolut grundbult i jämställdheten. Vi får inte glömma bort detta.
 
Vi får inte ta lätt på ministrar vars värderingar kan få dem att vilja begränsa vår aborträtt och i vidare bemärkelse vårt inflytande på arbetsmarknad och samhälle, vi får inte sluta uppmärksamma kyliga "pro life"-vindar och vi måste fortsätta solidarisera med kvinnor och transmän som ännu inte har tillgång till fri abort i världen. Vad sänder egentligen vår regering för signaler till kvinnor när en abortmotståndare så lättvindigt väljs in för att representera oss? Vi får inte glömma bort att moderaterna i grunden är konservativa.
 
Men framförallt får vi aldrig, aldrig glömma bort hur viktig rätten till den egna kroppen är. 
 
/Zäta
 
 
 
 

Om sexuellt explicita uttryck, svartvitt tänkande och Miley Cyrus senaste musikvideo

Okej, så Miley Cyrus gjorde en musikvideo där hon bland annat var naken. Andra saker som hände i musikvideon var att hon grät, att betongväggar revs, att hon såg skitkåt ut medan hon slickade en slägga och kanske framförallt att hon sjöng en desperat sårad låt om hur någon förstörde henne. Nä, skoja. Framförallt var hon naken. 

"Miley Cyrus nya video gör succé och skandal på samma gång. I ”Wrecking Ball” framträder sångerskan spritt språngande naken. (...)

Vilka anledningar hon än har för att göra videon, kommer Cyrus med ett budskap: bästa sättet för unga kvinnor att bli sedda är att objektifiera sig själva sexuellt. Och i det här fallet – tragiskt nog – verkar det ha fungerat.”

 
 
 
Jamen om nu texten var det viktiga - varför måste hon vara naken och sexuellt explicit? Ska unga tjejer verkligen behöva lära sig att det enda sättet att få uppmärksamhet är genom att vara sexig och naken?
 
Jag har svårt att förstå hur vuxenvärlden kan se saker så svartvitt. Hör inte det barndomen till, att dela upp folk i skurkar och goda poliser, händelser i simpelt bra eller rakt igenom hemska?
 
Har det ens slagit alla dessa vuxna journalister att hon kan få vara både djupt sårad och sexuellt frustrusterad? Både en begåvad skådis (sångare vet jag inte efter VMA) och sexuellt utlevande i sina uttryck? Att en naken människokropp tillsammans med en rivningskula och betongväggar ger en ganska tydlig och stark symbolik till det låten uttrycker, samtidigt som det är skandalöst upprörande?  
 
Jag säger inte att Cyrus video är ett feministiskt manifest, att det var en bra och befriande idé att vara naken och dösexig som ung tjej i en patriarkal musikvärld, men jag säger att det kanske inte heller enbart är fruktansvärt objektifierande och hemskt. Det är ingen påklädd snubbe som stirrar på henne, liksom i alla andra förbannade musikvideos som någonsin gjorts. Det är hon och hennes känslor som får synas. 
 
Jag kan tycka att det finns en uppfriskande ärlighet i att faktiskt vara naken när du vill uttrycka din sexualitet. Hur många ursäkter till minimala bikinitoppar, blöta T-shirts, korsetter, öppna skjortor och push-up-BH:ar florerar inte i moderna musikvideos? 
 
Men även om hon uttrycker sexighet på ett "uppfriskande sätt" kommer vi inte undan den springande punkten - ska tjejer verkligen behöva vara sexiga jämt? Och verkar hon inte inom och förstärker en struktur där bara vissa kroppsformer och -färger anses sexiga? Där hon verkar åma sig för en tänkt blick, snarare än för sin egen skull?
 
Jo, delvis. Precis som att jag gör samma sak på min header-bild och bild här till höger här på bloggen. Samtidigt har jag valt de bilderna för att göra ett statement. Jag kan vara både flickig, sexig, söt och skriva seriösa texter. Kvinnlighet och skärpa i argumentationer är inte varandra uteslutande kvalitéer. Men det är inte simpelt eller enbart radikalt för det. Jag bidrar samtidigt till en värld där smala vita tjejer har lättare att visa sin kropp än andra. Hur många ser det ens som ett statement liksom? Det är enkelt för mig att vara halvnaken. 
 
Och givetvis ska tjejer inte behöva vara sexiga jämt. Särskilt inte för en tänkt manlig blick. Jag har skrivit ett hyfsat välbesökt blogginlägg om det
 
Men det betyder inte att tjejer inte får vara sexiga. Inte får vilja bli åtrådda. Inte får vara sexuellt explicita. Det samhället håller på med just nu är klassisk dubbelbestraffning. "Var sexig, så når du framgång och uppskattning som kvinna!" och samtidigt "Var inte för sexig! Det är slampigt, billigt och fel!"
 
Reaktionerna på Cyrus video är ett klassiskt patriarkalt maktutövande: Gå inte över gränsen för vad vi anser är lämpligt. Kvinnor ska vara sexiga, men inte för sexuella. Inte "för mycket". Inte för mycket känslor, för mycket hud, för mycket kåthet. 
 
Det går att se Cyrus video som ett stort fuck you till dessa strukturer. Jag tänker vara precis så mycket människa jag känner för. Det går också att se den som en anpassning till en värld där manligt begär reducerar kvinnor till sexuella objekt. 
 
Det finns inget enkelt svar på var sanningen ligger. Men det är okej att saker skaver, att de inte är enkelbottnade, att det är svårt att förstå. Att sortera saker i enkla fack av "bra" och "dåligt" är bekvämare, men det är inte alltid rätt. Det krävs ett visst mod att navigera världen utan den skenbara tryggheten i en svartvit världsbild, men det är värt det. Det gör oss till bättre feminister, bättre människor.
 
Jag, som en av dessa unga tjejer som bör skyddas, mår inte nödvändigtvis dåligt av att titta på Cyrus video. Jag känner mig både fångad, irriterad och upphetsad (jamen hon är ju skitsexig).
 
Men jag mår definitivt dåligt av att vuxenvärlden dömmer ut den så enhälligt. Jag vill tro att de med mer livserfarenhet än mig vet bättre än så.
 
/Zäta
 
 

Fyra reaktioner på att Chelsea Manning kom ut

Okej, så Chelsea Manning kom ut som transsexuell. Vissa blev förvirrade. Till exempel nyhetsredaktioner världen över, som skrev "han vill numera kallas Chelsey". 
 
I also request that, starting today, you refer to me by my new name and use the feminine pronoun.

Jag tycker nog inte att hon kunde uttryckt sig tydligare. Om du försörjer dig på textförfattande och inte vet vad "feminint pronomen" betyder, tycker jag att du ska överväga karriärsbyte. 
 
Andra blev arga. "Nu får det vara nog med galenskaper från denna person som bara vill ha uppmärksamhet!"
 
Alltså jag vet inte hur många gånger detta måste sägas för att folk ska förstå, men: NÅGON ANNANS KÖNSIDENTITET PÅVERKAR INTE DIN EGEN. Du är samma person, lika mycket dig själv, oavsett vad andra känner om sig själva. Det rör överhuvudtaget inte dig, utöver att du måste börja använda andra ord när du talar om personen. Din ilska är helt ogrundad. Det är som att bli arg på att någon annan väljer röda mattor i sitt hus fast du vill ha blå mattor i ditt. Eh?
 
Och kom igen, tror du verkligen att det är värt en eventuell positiv(?) uppmärksamhet att behöva sitta i ett manligt militärfängelse som nyutkommen icke-passerande transtjej, eller tror du att det kan finns viss risk för grova trakasserier, våld och hån? Att komma ut som trans, att vara trans är inte något folk gör på skoj i ett transfobiskt samhälle. De gör det för att de måste, måste få (och ska få!) vara sig själva, även om priset är högt. 
 
Ytterligare andra tog kampen och förklarade, på olika nivåer för olika publiker, vad transsexualism är, vad orden betyder och hur vi kan bemöta människor som människor oavsett könsidentitet. 
 
Jag blev glad. Inte för att jag tror att Manning kom ha det lätt framöver, tvärt om. Eller för att världen visade upp sig från sin mest okunniga och transfobiska sida, såklart. Utan för att Manning är en jäkla hjälte. Typ världens modigaste och coolaste person, som lyckades ha sin moraliska kompass intakt i en omoralisk omgivning, och sedan tyvärr fick lida för det. Men ändå, vilken fantastisk förebild för unga transpersoner. En transtjej som blivit känd för sitt mod och sin övertygelse om vad som är rätt, inte för något annat.
 
Vissa kommer aldrig förstå, kommer fortsätta vara upprörda för någon annas röda mattor. Självklart ska, och måste, vi fortsätta försvara Mannings och alla andra transpersoners rätt att vara sig själva. Självklart ska vi vara arga på transfobin som sticker upp sitt fula tryne överallt när något dylikt händer, men det går också att se något positivt i det. Det kommer kosta henne massor, men jag tror att Manning genom att komma ut publikt inte bara tar ett steg mot att få vara sig själv, utan också kan inspirera andra att våga, och att lyfta frågan om transpersoners rättigheter på den internationella agendan. Modigt, återigen.
 
/Zäta
 
 
 

Hej Sverige!

HEJ ALLA!
 
Oj vad det hänt grejer här hemma: DN skriver transfobisk ledare, oskyldig kvinna med hijab blir misshandlad och det startar ett uppror, Chelsey Manning kommer ut som transtjej (okej, hände visst närmare mig än er) och en massa annat hemskt/spännande/intressant.
 
Jag har inte glömt bort bloggen, utan varit på semester och träffat Moas släkt i Kanada, hängt i New York och haft det allmänt gött (utöver någon slags allergisk reaktion som gjorde mig knallrosa och kliade i fem dagar). Lite snuttar av detta kan ni se här.
 
Tillexempel var vi på nedre Manhattan med min "storebror" Tyler (vår gamla utbytesstudent som är awesome) och gick på feministisk föreläsning om protesterna mot skärpt abortlagstiftning i Texas.
 
Hursomhelst. I'm back now. 
 
 
brooklynbridge on Make A Gif
 
 
(Asså förlåt för gif-en, men kunde inte låta bli när mamma föreslog en gif av mina semster-bilder..?)
 
 /Zäta

Kanadensisk kärlek

Saker som kan hända på semestrar, men inte så ofta gör det: Du hamnar av en slump i en marsch för lesbisk synlighet, diversitet och rättvisa för alla genom Montreals gaykvarter. #livet

 
 
 
 
Kärlek från Kanada till er! Nu drar vi vidare till staterna.
 
/Zäta
 
 

Att (ingen mer ska behöva) växa upp i en värld som skiter i hur fittor mår

Jag tror att det är omöjligt att förstå hur trist det är att ha fitta ibland, om du inte själv har en. Och då menar jag inte för att du uppfostrats till att ta liten plats och kommer få lägre lön än dina jämåriga med kuk, eller att du löper större risk att bli våldtagen, eller alltid kommer delvis bedömas för hur sexig du är när du håller en vetenskaplig presentation. Nej, jag menar rent fysiologiskt. 
 
Hur trist det är, inte att vara född med fitta, för jag tycker personligen att det är ett alldeles strålande könsorgan som hittills i livet gett mig all möjlig njutning och funkat utmärkt att kissa med, utan att växa upp i en värld som skiter i hur fittor mår. 
 
Hur förbaskat otrevligt, och vanligt, det är att få rådet "köp en bedövningssalva" när du går till barnmorskan och pratar om smärta vid omslutande* samlag. "Så kan du ha sex ändå." Bedövad? Ska jag ha omslutande sex medan min slida är bedövad? För vems skull?!  
 
Hur förbaskat fel det är att de piller fittfödda personer stoppar i sig för att kunna knulla utan kondom och ändå inte bli med barn, har som en av sina vanligaste biverkningar att kvinnorna tappar sexlusten. Ett piller som är till för att kunna ha mer sex, mer bekymmerslöst - som har som effekt att du vill ha mindre sex? Det är ju världens sämsta piller! Men det ses inte som ett problem, för det drabbar ju inte de kåta snopp-personerna. Eller kanske indirekt, eftersom vi hoppas att de flesta tjejer i heteroförhållanden vågar visa när de inte vill ha sex, och de flesta killar känner av och respekterar detta, men det är ändå inte förrän de kåta männen drabbas som det här blir ett problem. Hallå. Att p-piller-biverkningar om minskad sexlust inte tas på allvar är verkligen det ultimata beviset på att kvinnors sexualitet i värderas tillnärmelsevis lika högt som mäns.
 
Hur förbaskat störande det är att gå genom tolv års skolgång och inte en enda gång få lära sig om hur klitoris är uppbyggd,  eller hur viktig kvinnlig orgasm är för välbefinnande och delvis för fertilitet, medan vi får lära oss allt om manliga utlösningar och kvinnlig mens. "Killar får orgasm och tjejer får ont i magen och blodiga trosor." Konstigt att tjejer har lite svårt att förhålla sig till sin egen sexualitet när detta är vad vi lär oss?
Jättelätt ekvation skolan inte har fattat: Mens ≠ orgasm. Spermaproduktion och äggproduktion är motsvarande processer. Och manlig orgasm, med den vanliga konsekvensen utlösning, har motsvarigheten kvinnlig orgasm - inte motsvarigheten blod som sipprar ut genom vaginan och smärtor som strålar ut i ryggen. Hallå.
 
För att inte tala om de indirekta konsekvenserna med att vara fittfödd i en fitt-negativ värld. Så som att menssmärtor från helvetet ses som något du ska stå ut med, och endometrios-teamet i Skåne läggs ned när vården prioriterar annat. Så som att förlossningsskador inte tas på allvar så länge det går att genomföra "ett normalt heterosexuellt samlag". Så som att de sexlekssaker du köper för att göra det skönt för din fitta har sexiga kvinnor på framsidan som visar hur sexig du kan bli, för någon annans skull, istället för att fokusera på den sköna känslan de ska ge. Så som att ditt könsorgan blev kallat "framstjärt", eller någon annan otrevlig, ogreppbar omskrivning när du var liten.
 
Hur underbart skulle det inte ha varit att växa upp i en värld som tog fittor på allvar? Som sa "jaha gör det ont när du har sex - då måste vi åtgärda det så att DU kan njuta av DIN kropp!". Som sa "shit vilka dåliga, enkelspåriga preventivmedel vi har idag - vi forskar fram bättre varianter så du slipper må så dåligt, och så din snopp-partner kan välja om han vill stå för preventivmedlet i relationen istället!". Som sa "titta såhär funkar din anatomi, och såhär funkar de vars anatomi ser lite annorlunda ut. Ni kan bland annat få barn ihop, eller så kan ni bara njuta med varann eller andra personer som ser ut mer som er själva - gör som ni vill!"
 
Som sa "din fitta är bara din att bestämma över, din att njuta av, din att definiera som något annat om du vill, din att vara stolt över, din att benämna med relevanta ord. Din fitta ska aldrig behöva definiera dig, aldrig behöva vara någon annans källa till njutning eller maktutövande utan att du är med på det, aldrig ställa till besvär utan att du får adekvat hjälp."
 
Tänk vad härligt att kunna ha ett okomplicerat och positivt förhållande till detta fantastiska könsorgan. Tänk vad härligt att inte leva i ett patriarkat.
 
Tänk vilken tur att det finns feminister som försöker skapa en värld, som är bättre att växa upp i.
 
/Zäta
 
 
 
*Från fittans perspektiv är det omslutande samlag som gäller när något är inne i den. Den sluter om penisar/fingrar/dildos/whatever, det är inte nödvändigtvis de som penetrerar fittan. Att säga"omslutande samlag" istället för "penetrerande samlag" är ett sätt att både sätta fittan i fokus och ge den agens. 

Till dig som vill ha en Hetero-Pride.

Tvekar du att nämna din sambos namn när folk frågar om dina semesterplaner? Släpper du din älsklings hand när ni går förbi ett killgäng? Har du blivit utslängd hemifrån för att du ville byta namn och börja leva som det kön du alltid varit på insidan? Blir du glatt överraskad varje gång en film speglar dina erfarenheter av kärlek, eftersom det händer så sällan? Har du fått hotbrev hem där människor vill "avslöja" för arbetsgivare eller släktingar hur du lever ditt liv? Får du konstant rätta människor i din omgivning som vägrar lära sig rätt pronomen?
 
Är du orolig för att förlora vänner eller bli mobbad om du skulle berätta vem du är kär i? Har du behövt fly från ditt hemland eftersom du blev kär i fel person? Används din identitet konstant som en comic relief i tv-serier? Har du behövt presentera någon som ger dig svindlande känslor i knäna som en vän, och sårat denne på kuppen? Diskuteras din kropp och lämplighten i din föräldraroll av diverse experter i media? Har du spenderat timmar i förtvivlat självhat för att din gud, din familj, din omgivning sagt att känslor du inte rår för är fel? Är du förbjuden att lämna blod på basis av vem du ligger med? Har du blivit misshandlad för att du som råkar ha breda axlar och snopp bar smink? Har du behövt adoptera dina egna barn?
 
Lever du hela ditt liv med en vag, men konstant medvetenhet, om att du är annorlunda och ständigt måste rättfärdiga din identitet eller livsval? Är det svårt för dig att vara stolt när så stora delar av världen ser ned på den du är?
 
Inte? Då kanske du inte behöver en parad som visar att du får finnas, andas, leva ditt liv. Som firar att du har uppnått juridisk jämlikhet med andra människor, och uppmärksammar de kamper som återstår. Som säger "trots att världen ibland förmedlar det motsatta - är okej att vara du! Var stolt!" Då kanske du istället kan unna de människor som har detta som sin vardag 51 veckor om året denna enda vecka av HBTQ-fokus och kärlek och pepp. 
 
Då kanske du tillexempel kan känna "fan vad hetreonormen suger, även om just jag gynnas av den - all kärlek, stöd och pepp till er den drabbar! Nu kör vi Pride-parad!"
 
Det går inte att förstå hur det är att vara hbtq-person om du inte själv är det. Hur det ständiga utanförskapet tär, lite, hela tiden. Hur tungt normen väger på våra axlar - och hur otroligt viktigt det är med trygga plaster, fria platser, peppiga platser - där vi får vara oss för några timmar, utan att förhålla oss det det antaget "normala". Det går inte att förstå, men det går att försöka, och att vara solidarisk ändå. Och om du som inte känner av heteronormens tyngd eftersom du passar perfekt in i den, inte kan unna alla de som stångar sig blodiga mot den varje dag en Pride-parad - då får du fan gå om grundskolan och lära dig orden "solidaritet" och "medmänsklighet" igen. 
 
I veckan har vi lärt oss massor, pressat en massa politiker, solidariserat med en massa människor i andra länder som har det värre (för Pride pågår en hel vecka och är mycket mycket mer än en festlig parad, ifall du missat det) - och imorgon firar vi en massa! 
 
Vi är här, vi är queera, vänj dig.
 
/Zäta
 
 

Det här med argumentationsteknik är svårt

Av: KNULLA MIG

HÄRLIGT <3

 

Av: Aprumpa

Ca 50% av mina erektioner är för mig helt oförklarliga, och resten kräver mer av världen än ett flyktigt visuellt intryck. 

 

Av: Bengtsson 

Jag blev fan kåt när jag läste det här. Så mycken upprördhet. Kvinnlig upprördhet. Sexigt.

 

Av: m

Hej, jag är man. Jag ser ofta kvinnor som sexobjekt. Definitionen för "sexobjekt" i det här fallet är en person man vill ha sex med, jag vet inte om det är den korrekta definitionen, om det finns en annan så skriv gärna ett svar. (...) Jag har låtsats att jag tycker det, att jag har "feministiska värderingar" utan att egentligen veta vad det betyder, för jag har hoppats att det kanske skulle kunna göra att jag kan träffa någon att ha sex med. Men jag orkar inte med det längre.

 

Jag förstår att när Supersnippan länkar min blogg och jag får tiotusen unika läsare på en dag, så kommer trollen också. Och de som bara inte håller med, de som är kritiska, de som har egna tankar. Det är okej, jag kan hantera det, jag uppskattar att få nya infallsvinklar. Men jag kan inte för mitt liv förstå ovanstående personer.

Att som man vilja kritisera ett blogginlägg som handlar om att världen är alldeles för fokuserad på manligt sexuell begär, som handlar om att penis-erektioner inte är en vettig måttstock på uppskattning - och börja prata om sin egen förbaskade kåthet? Trodde du på riktigt att din kommentar skulle förmedla seriös kritik? Att den inte bara bevisar min tes?

KOM IGEN. 

/Zäta

 

 

 

 

 

 


Tidigare inlägg Nyare inlägg




bloglovin RSS 2.0