Tack?

Varför är det en komplimang att liknas vid någon annans avlånga könsorgan? För att snopp är lika med makt och drivkraft? Det är en kroppsdel. Get over it. Visst kan aktiviteter som att kissa och fortplanta tillmätas visst värde ibland, men det berättigar inte civilicerade människors dyrkan av denna lilla lem.

Självklart handlar om könsförtryck och uppvärdering av det manliga. För vad kan vara mer manligt än XY-arnas fortplantningsorgan? Jag har inget emot rent fysiska snoppar. I vissa sammanhang är de till och med mycket trevliga, men inte i alla. Inte som ständigt närvarande symbol för makt och manlig överlägsenhet. Inte som metaforer i språket. Tänk bara vad som händer när vi vänder på förhållandena...

Vykort köpt på Hallongrottan, med motiv av Nanna Johansson.

Det ska jag börja säga. Lätt.

/Zäta

För ett par månader sedan fick jag en lysande idé. Idén sprang ur att jag för första gången hörde talas om Hallongrottan. Det visade sig vara en alldeles fantastisk bokaffär, men nu går jag händelserna i förväg.

Hallongrottan är en feministisk/HBTQ-inriktad bokaffär i Stockholm. Och jag har som ni vet ständiga problem med att hitta bra och ickenormerande presenter och julklappar till min lillasyster och mina småkusiner. Därav denna, om jag får säga det själv, oslagbara idé: "Mamma, kan jag få köpa alla småkusiners julklappar i år? Allt jag behöver är lite slantar, så fixar jag det och du behöver inte bekymmra dig över julklapps-abret. Bra va?"

Och eftersom jag är suverän på att övertala, eller okej då, mamma ville slippa en bit av julstressen, fick jag igenom min idé: Att köpa att syskons och kusiners klappar på Hallongrottan i år.

Bild.

Utrustad med mammas pengar och en storslagen vision åkte alltså jag och O till Stockholm i förmiddags. Efter en rusch till tåget där jag kved och O var kolugn satt vi snart lugnt i våra säten och pratade om transibiriska järnvägen och huruvida vi ville bo i Stockholm eller inte. Jag var tveksam.

Det första som hände när vi gått av tunnelbanan Hornstull var att O exalterat pekade på en stick och garn-affär längre ned på gatan. Vi kan väl titta lite bara? Jag, som är minst händig på denna jord, nickade tveksamt. Skyltfönstet, då? Väl framme drog dock O efter andan: "Wow... vad vacker hon var!" O syftade förstås på den söta, kortklippta och bohemklädda expiditen i affären. Jag skrattade till och frågade om vi inte skulle gå in i affären ändå.

Nu var vi hungriga. Vi gick förbi ett mysigt, men till synes fullsatt, café nere vid stranden. Nästa café var dock om möjligt ännu mer fullsatt, så vi gick tillbaka. Det visade sig vara en bra idé. En sprallig O pekade på dörren redan innan vi klivit in. Där under handtaget satt en liten regnbågsfärgad flagga. Väl innanför dörren blev det ännu bättre. Tidningsurklipp, platsblommor och konst trängdes på väggarna, medan femtiotalsbarnvagnar, storfamiljer och vänner i stickade tröjor trängdes bland borden. O drog än en gång efter andan och nickade med återhållen
glädje mot en person längre in i caféet. Jag ville förstås se vem som fick min reskamrat att bete sig så underligt, men det var stört omöjligt då mina glasögon immat igen i värmen. Snart betedde jag mig dock också underligt. Eftersom bloggvärlden är så, om inte liten, så snabbspridd, ska jag inte göra bort mig totalt genom att säga vem det var vi såg. Men jag kan säga som såhär: Det är en av våra bloggidoler. Helt ovetandes hade vi ramlat här på världens bästa café. Bara toaletten gav en liten feminist- och queerdos med sina urklipp och flygblad.

Vi fortsätter på slumptemat. Ett av flygbladen som jag tagit bara för att det var så snyggt fick O att stanna upp under bläddrandet. Vänta... Det där är ju min storebror. Det här är reklam för hans cirkusgrupps världsturné, som har premiär i Sverige! Till saken hör att O:s storebror bor och jobbar i Kanada.



Motvilligt lämnade cafét där vi helst velat bosätta oss (Jag var så avis på bäbisen som sov mot en trygg axel precis bredvid mig. Tänk att få växa upp på ett sådant här ställe, liksom...) och vandrade de hundra metrarna till Hallongrottan.

Det var böcker från golv till tak. Jag gick tvekande fram till barnbokshyllan. Plötsligt kändes min uppgift något oöverstiglig. Vad läser en trettonårig kille som bara gillar dataspel? - Ursäkta om jag tjuvlyssar, men det här är en suverän bok till en trettonåring! Expiditen, som var nog världens trevligaste, skrattade förvånat och vänligt åt min plan. Hon hade koll. Vi sprang fram och tillbaka genom affären och bokhögen på min arm växte. Den här handlar om killen som ger alla som påpekar hans flickiga drag en propp. Han (som förstås egentligen är en hon) blir liksom killgängets ledare, fast en sjysst ledare. Den är dock skriven på femtiotalsslang, men helt fantastisk!

Och så fortsattade det med alla fyra kusiner och lillasystern. Tillslut kvarstod bara en klapp: Till den snart femtonåriga killkusinen. Expiditen frågade då en gänglig man i affären: Vad tror du? Han berättde om en spännade bok som handlade om en kille som följde i sin döde brors fotspår, som killar i den åldern brukade gilla - trots de bögelement som tillkom i slutet, för då var det redan så spännande. Det visade sig vara författaren till boken som pratade. En signerad bok, två koppar gratis te, en rundtur på den mer vuxenorienterade undervåningen, en och en halv timme och totalt åtta böcker, två magneter och en affisch senare lämnade vi lyckliga äffären.



Jag har väl inte helt ändrat uppfattning, men om jag fick bo i just det här kvarteret vid Hornstulls strand, då kanske jag skulle kunna överväga en flytt till huvudstaden.

/Zäta

Dagar som startar med man kryper ned i sin bästa väns säng och pratar lite om livet. Dagar som fortsätter med att man packar in oräkneliga och ömtåliga japanska tekannor och miniatyrkoppar i silkespapper. Dagar när det blir mörkt vid halv tre och det inte gör något. Dagar när man egentligen inte har något vettigt att säga, för att huvudet är alldeles för fullt av bomullsmoln och framtidsplaner. Dagar som idag. Sådana dagar behöver man inte skriva något vettigt på sin blogg, tycker jag.

Istället kan man hänvisa till två av sina favoritbloggar på sådana dagar. Ni får ju bara inte missa Vi som aldrig sa sexist och Sara Hansson. Från den senare har denna fantastiska serie hämtats:



/Zäta

När blev "pepp" ett vedertaget uttryck?

Det är ett onekligen ett bra ord, pepp. Det beskriver som inget annat ord den sprittande känslan av optimism, driv och glädje som ibland rinner genom kroppen. Och det är nästan svårt nuförtiden att heja på någoneller att försöka se saker fån den ljusa sidan, uatn att i någon form använda ordet pepp. Det används som alla vet flitigt av unga och i inofficiella sammanhang. Som på bloggar, exempelvis. Men i SAOL finns än så länge bara formen peppa, som dessutom bara har en förklaring: muntra upp. Pepp är ju så mycket mer än uppmuntring!

Denna användning kanske ändå är något som håller på att ändras. Här ett citat från ett politiskt partis hemsida:

"Ett hundratal feminister deltog i helgens uppstart inför valet 2010. Bäst var känslan av pepp, tillsammans med konkreta förslag och nya arbetsgrupper."
Från F!:s hemsida.

Jag gillar't! Välkommen in i svenskan, kära pepp!

/Zäta

Åhlens julkatalog är här. ToysR'Us blev ju stämda förra året av ett gäng 13-åringar, för könsdiskriminerande reklam i sin julkatalog. Barnen tyckte att det var tråkigt att tjejer bara fick vara fina medan killarna skulle vara tuffa och fick leka med de coola leksakerna. Denna underbara historia slutade dessutom med att ungarna vann mot ToysR'Us på alla punkter!

Men hur avgjorde de vad de olika könen "fick" leka med, var min och säkert en hel del andras första tanke. Vid en närmare anblick blir det dock tydligt. Det är bara flickor (barn i långt hår, gulliga leenden och stora ögon) som har klänningar på sig. Och det är bara pojkar (barn i kort hår, koncentrerad min och mörka kläder) som kör bilbana. Dessutom fanns tjejleksakerna på rosa sidor, medan killeksakerna fanns på blå bakgrund. Och hur gärna vi än skulle vilja att färger (och resten av världen) inte var könsskodade så kan vi inte bortse från verkligheten vi lever i, där rosa definitivt är en tjejfärg och blått en killfärg.

Åhlens julkatalog är inte skrikigt plastrosa och grabbigt hårda med olika bakgrundfärger. Nej, Åhlens känner den svenska publiken bättre än så. I Sverige funkar inte fejkleenden och överdrivet steriotypa könsroller. Vi är inte amerikaner. Här säljer vi istället in de två sorters människorna som man får vara på ett diskret och charmigt sätt.

Fast bara för att vara på den säkra sidan, vi vill ju inte att någon ska få fel sak, skriver vi ett könsbestämt pronomen/titel högst upp...




Självklart vet jag att detta är förslag på julklappar som personer, baserat på deras ålder och könsorgan, skulle uppskatta enligt Åhlens, inte någon lag som måste följas. Jag är medveten om att man inte måste köpa rosaglittriga kjolar till småflickor och grodor (sen när blev det manligt? Jag samlade på grodor tills jag fyllde 14!) till småpojkar. Men det är jag. Hur känner alla de osäkra mormödrar och farbröder där ute som bara vill hitta en bra julklapp till lillen? Och kan vi verkligen bortse från den undermedvetna påverkan som de hundratals liknande bilder vi matas med varje dag utgör?

En annan intressant sak är vem i hushållet som förväntas köpa julklapparna till släkt och vänner:



/Zäta

Detta fenomen. Detta läskiga, konservativa fenomen som fäller våra systrar som furor inför odödlig kärlek och misogyn kultur. Jag kan inte sluta förundras över hur denna platta, torra, kvinnofientliga litteratur kan engagera en hel generation.

Vad är bra med Twilight egentligen? Blod. Glittrande överkroppar.  Tråkiga huvudkaraktärer. Hjälplösa flickor. Folk som håller andan jättelänge och rör sig jättefort. Avhållsamhet. Vegetariska vampyrer. Upprepninger?

Jag ser inget läsvärt, beundransvärt, roligt, häftigt eller ens okej i denna bok. Dock har jag bara läst en tredjedel av första boken, eftersom jag värderar min tid högre än så. Men smarta Albin på min kurs lästa hela boken! Bara för att göra en feministisk analys. Överambitiöst? Ja, men ack så roligt för oss andra:

Något som slog mig ganska tidigt i boken var att det skulle bli problematiskt att analysera den utan att halka ner i en recension, där jag blandar ihop dess antifeministiska tendenser med dess litterära kvalitéer. Eller snarare dess brist på dem, för boken är dålig. Helt enkelt. Karaktärerna är dåliga, språket är dåligt, historien är dålig och hur Meyer hanterar vampyrarvet är direkt vedervärdigt, inte minst för mig som fan av både Stokers och Rice vampyrer. Men steget mellan att fördöma en boks kvalitet och att fördöma dess fans är kort, och det är något jag vill undvika.
...

När sen Edward introduceras i Bellas liv blir hon ännu mindre en egen person, och förvandlas istället till en satellit som cirkulerar runt honom och bara honom. Att vara utan honom bara för ett ögonblick blir olidligt, och det enda som framställs är hur hon hela tiden längtar efter honom. Det hela tar sig löjliga proportioner, till exempel när Edward frågar efter hennes favoritfärg och hon har ändrat den till den som hans ögon har.

Samtidigt kan deras förhållande bara beskrivas som destruktivt. Edward är, minst sagt, »pushy« (med Bellas egna ord); han släpar, lyfter, drar och kör över henne verbalt. Hennes åsikter, tankar och känslor förminskas konstant, medan hans blir det som är viktigast för dem båda (även om han hävdar motsatsen), så till den grad att hans första reaktion efter att ha räddat henne från att bli våldtagen är att be henne lugna ner honom! Hon behöver ständigt skyddas, kan inte betros ens med att ta hand om sig själv. Och ständigt, redan från början, finns våldet där, knappt dolt, samtidigt som Edward rationaliserar sitt kontrollbeteende och sin manipulation av Bella till att handla om »hennes eget bästa«.

Läs hela inlägget här. Det rekommenderas verkligen!


En mycket mindre seriös, men väldigt rolig beskrivning av dessa mystiska böcker finns på skoj-uppslagsverket Uncyklopedia:

"The symptoms of the Heartococcus Twilitosis (AKA vampy sue syndrome) virus are similar to the less severe epidemic known as HIV. A very unique effect has been shown from this pandemic. A list of general symptoms may include: ((NOTE: Since these symptoms are entirely factual, and therefore may be difficult for some viewers to read, please feel free to add "in bed" to any and all items on the list.))

• Ridiculously mourning over people that have never existed
• Longing for a companion to sweet talk you into getting laid
• Dying your hair black, wearing sparkles, and shopping at Hot Topic
• Self induced vomiting and manically yelling "Team Edward!"
• Carpet burns on the patella's while using Twilight as your prayer booklet
• Ditching your old boyfriend in hopes of a guy that is just like Edward
• Performing the opposite of the catholic cross in hopes that Stephanie, the god of the new

world, will provide you with your own Edward.

• Avoiding direct sunlight
• Strange fascinations with blood. (Most girls with the virus decide to drink their own period, thinking that it will make them more like Edward)
• Yelling at people who hate Twilight.
• Getting pissed at people who read Dracula."

/Zäta

Eftersom min kära H är i Skottland ett halvår håller vi kontakten genom mail. Mail som av naturliga skäl skickas över landsgränserna. H är vansinnigt och fantastiskt nyförälskad, och jag, jag är ju alltid kär, så våra mail innehåller en hel del förälskat svammel.

Det slog mig häromdan att eftersom mailen skickas utomlands får FRA läsa våra mail. Det kändes lätt komiskt. H:s svar gjorde mig dock väldigt glad.

Haha, åh, "dränka FRA i kärlekssvammel" - hur man blandar poesi och politik. Lite som din blogg

Hon fick det till något fint! Det som är mitt största blogg-komplex. Att blanda seriösa feministiska och politiska texter med fåniga små funderingar och romantiskt strunt. Jag menar, man borde kanske hålla på sin image? Å andra sidan vill jag ju skriva det jag känner för. Dessutom kan jag omöjligt producera ett genomtänkt och långt inlägg varje dag. Jag beundrar de som kan, även om de flesta politiska bloggar har antingen flera skribenter eller uppdaterar mer sällan. Dessutom skriver de för tusentals läsare varje dag, en siffra jag (ännu?) inte är i närheten av.

Äsch. Nu bestämmer jag att inkonsekvens är charmigt.

/Zäta

Kärlek sitter i hjärtat. Vilket pucko kom på det? Den största inblandningen mitt hjärta har haft i en kärleksaffär är ett par minuters hårt bultande innan det är klargjort hur mycket den andra tycker om en, och möjligen lite höjd puls efter sängkammarsaktiviteter som i alla fall jag kopplar ihop med kärlek. Punkt.

Jag har aldrig fått mitt hjärta krossat. Jag har varit olyckligt kär. Jag har gråtit mig till sömns. Jag har blivit, om inte dumpad, så lämnad. Jag har längtat, trånat, önskat. Jag har varit osunt förälskad. Jag har blivit osunt älskad av någon annan. Jag har lagt ned hundratals, tusentals timmar på att vara kär. Men bara ett par minuter har berört mitt hjärta. Resten av tiden har min mage fått ta smällarna.

Jag har haft ont i magen. Molande, stickande, värkande. Där, ovanför naveln och nedanför bröstkorgen, har det levt rövare som ingen annan stans i kroppen. Jag har mått illa, nästan velat kräkas av alla känslor som inte fått plats. Jag har gått dagar utan hungerkänslor på grund av nyförälskelse. Jag har fått magkatarr av min första, ouppfyllda, kärlek. Mitt hjärta har aldrig blivit krossat, nej, men min mage har blivit krossad många gånger.

Det pratas ofta om magkänsla när problem ska lösas. "Lita på din magkänsla." Men när det kommer till kärlek, då är det hjärtat som står i centrum. "Lyssna till ditt hjärta, så vet du." Jaha, men om mitt hjärta inte säger mig något då? Om det är min oromantiska mage som talar? Ska jag lyssna på den och riskera att smärtorna bara är en följd av dåligt äppelmos?

Kan man ha en sentimental mage? Jag tror fan att jag är beviset på det.

/Zäta


PS. Och bara för att det är enklare att säga nu än i fyra kommentarer: Jag förstår mycket väl att "hjärtat" är en metafor i kärlekssammanhang. Jag ville uppmärksamma hur icke verklighetsbunden den metaforen är. Och klaga lite över min sentimentala skitmage som inte kan hålla käft och låta mig vara lycklig. Det känns faktiskt redan bättre.

Såhär års är Engelska parken förstås mest en stor lerpöl med ett par uppstickande halvnakna träd, men på sommaren och hösten är det en av de vackraste platserna i Uppsala.





Dessa fina bilder har min begåvade Anna, som jag dessutom just spenderat en mysig kväll med, tagit.

Imorgon blir det back to lerpölen för seminarium kring bland annat Sverigedemokraternas familjepolitik. Nu ska de få vad de tål!

/Zäta

Anton skriver i en kommentar till mitt inlägg Att göra sig populär:

"Jag tycker att du har sunda åsikter och jag håller med i mycket av det du säger. "Trots" att jag är kille så skulle jag säga att jag ser mig själv som feminist.

Det finns dock en sak jag stör mig på och som du (och många andra tjejer) verkar ha missat. Du tar upp det även i denna text.

Killar vill inte ha smala tjejer. Det är inget ideal som killar har kommit på. De flesta killar föredrar kurvor och "saker att ta på". Det är dagens sanning. Du kan bara titta vilka kändisar som är mest eftertraktade. Scarlett Johansson, Beyocé, Shakira, Kate Winslet osv osv. Dessa tjejer har kurvor. Självklart är de smala, men inte så smala som tjejer svälter sig till.

Det är bara att fråga killar och de flesta killar kommer att svara: vi vill ha hull och kurvor.

...

Jag vill bara säga det, känner att jag har ett ansvar som kille att förmedla detta. Så sluta banta tjejer, vi vill inte ha smala tjejer.

Sen är det självklart så att är man smal så är man det och bra killar tycker om sin tjej precis som hon ser ut. 55 kg eller 75 kg, det spelar ingen roll. Bra killar tycker inte att kroppen är viktig. Men jag tror du förstår vad jag vill ha sagt, att idealet inte stämmer in med vad allmänhetens killar tycker.

Jag vill alltså inte säga att det är fult att vara smal, men eftersom de flesta tjejer strävar efter detta så vill jag bara säga: don't do it. Bevara era kurvor om ni har några, de är mycket eftertraktade. Om ni inte har några, så gör det ingenting."

Jag förstår mycket väl att Anton menar väl, att han är en person som inser hur osunda kvinnoidealen är. Jag uppskattar också berömmet. Och med det sagt skulle jag vilja använda Antons kommentar som utgångspunkt för en diskussion (monolog, då) på temat kvinnor och hur de får se ut.

Anton menar som sagt väl när han säger att kurvor är eftertraktade, men han säger även något annat: Såhär får ni se ut, tjejer. Det är okej. För det har jag som man sagt. "Den manliga blicken" är något vi talat en del om på genusvetenskapen. Det perspektiv utifrån vilket kvinnor och deras utseende värderas. När vi ser en sjukligt smal tjej säger vi ofta, i samma mening som vi säger att det ser osunt ut, att hon inte är attraktiv. Hur kan en kille tycka att det där är snyggt? Som att sexigheten hade samma dignitet som hälsan. Som att det är precis lika viktigt, om inte viktigare.

Anton säger att det är ett missförstånd. Att killar (enligt honom) ju gillar tjocka (eller bara kurviga?) tjejer, så om tjejer bara insåg det skulle problemet vara löst. Jag säger inte att han har fått allt om bakfoten. Som människor vi vi känna oss attraktiva, uppskattade för vårt utseende, och om fler tjejer insåg att det fanns en vidare ram av utseenden som var okej enligt dem de anser ska avgöra detta, skulle de antagligen må bättre. Så långt är jag med. Men problemet har många fler dimensioner.

Det huvudsakliga problemet är nämligen inte smalhets och självsvält. Detta är ett allvarligt symptom på problemet, men det är inte dess orsak. Orsaken är så mycket mer svårfångad och diffus. Den gömmer sig i arbetsplatsstrukturer, reklamfilmer, skämt, försäljningsiffror och till synes oskyldiga bloggkommentarer. Det handlar om vem som sätter dessa ramar. Om vem som tillåts att göra det. Hur får vi se ut för att vara attraktiva? Det är uppenbart att stora bröst (kolla på skyltdockan nedan), smal midja (kolla valfri reklamfilm) och välsvaravade ben (kolla valfri långfilm på 6:an) är vad som anses attraktivt.

Men hallå, killar ser ju också bara ut på ett sätt i media, kanske ni tänker nu. Men gör de verkligen det? Hur normativt snygg är Nicholas Cage, Jay Z och Tiger Woods? De blir snygga/sexiga/attraktiva genom sin framgång och sin talang, inte sitt utseende.  Fungerar det på samma sätt för kvinnor? Eftersom jag tog upp Tiger Woods ovan, kan vi jämföra med Annika Sörenstam. I stort sätt lika framgångsrik och begåvad. Vad hände med henne? Hon fick kritik av svensk media för att hon inte var tillräckligt snygg eller spännande, medan Tiger får göra reklam för rakhyvlar.

Behövs fler bevis för att kvinnokroppen är mer sexualiserad än manskroppen? Att det är just kroppen som har betydelse, och inte människans prestationer och idéer, hos kvinnor?

Här är topp 18 av bilder som kommer upp på google när jag sökte på "man":



De flesta bilder är rätt neutrala. Människor som står rakt upp och ned iklädda kontorskläder, och kanske gestikulerar lite. Det kommer också upp en superhjälte, en missbildad (främst i photoshop skulle jag tro) man och två bilder på teknik. Vid en närmare anblick syns vilka i vilket sammanhang ordet "man" fått en träff. På tre av bilderna står det "man ska aldrig", "Hur klädde man sig" och "Trivs man med en.." under, det vill säga ordet man i den "könsneutrala" bemärkelsen. Av detta kan två slutsatser dras.
1. Ordet "man" i den könsneutrala bemärkelsen genererar bara bilder på män (en av bilderna har även en kvinna i sig).
2. Vi använder ordet man i en könsneutral bemärkelse. Man är alltså lika med människa.

Över till "kvinna":

Det första som slår en är förstås att 10 av 18 kvinnor är helt eller delvis avklädda. Åtminstone två av bilderna visar en kvinna som mor. Ingen bild föreställer en människa i vad vi anser vara en "neutral" pose: Ståendes rakt upp och ned med ansiktet vänt mot kameran. Varför? Det neutrala, det mänskliga utrymmet är redan upptaget. Mannen är normen. Kvinnan är avvikelsen.

Vad har detta att göra med vikthets och den manliga blicken? Hela denna utläggning gick ut på att visa att kvinnan i mycket högre grad än mannen är sin kropp. Hon värderas utifrån den. Hon värderar sig själv utifrån den. Hon har inte samma utrymme att avvika från skönhetsnormen. Varför är över 90% av alla människor med ätstörningar kvinnor, tror du.

Alltid när jag diskuterar detta med någon, som för det allra mesta instämmer i den överväldigande bevisningen i att kvinnor värderas lägre på grund av detta förkroppsligande, frågar de: Men vad är orsaken?! Varför är det såhär!?

Och jag måste alltid ge det svårsmälta svaret att det inte finns en orsak. En sådan bör heller inte eftersträvas, för så fort vi söker ett universiellt svar på kvinnorförtrycket riskerar vi att hamna i fällan: Kvinnor kanske är lite sämre ändå. Rent biologiskt, förstås. Men det betyder inte att det ska vara dåligt att ta hand om småbarn!

Det är en livsfarlig fälla, som inte kommer att gynna någon kvinna om den slår igen. Nej, svaren är helt enkelt(?) att kvinnoförtrycket och smalidealen beror på detta nät av fördomar, kulturella uttryck, förkroppligande skönhetsideal, utelämnande av vissa personer i historien, humorprogram, talesätt och tankebanor som vi lever i och alla hjälper till att reproducera. Detta nät har ingen tydlig startpunkt, ingen riktig kärna och ingen synligt slut.

Men det är desto tydligare vilka som tjänar på det, och vilka som förlorar på det.

/Zäta


PS. Kära Anton, som jag mig veterligen aldrig träffat, jag tycker inte att du är ond. Bara så du vet.

Strukturer man är född in i är omöjliga att vakna upp en dag och se. Metoden måste läras in. Dessutom, som jag alltid säger, bara för  att vi inser att det finns en struktur blir vi inte frånkoppade från den. Och vi har dessutom alltid ett handlingsutrymme inom strukturen.

Nejdå, jag har varken emigrerat eller förvandlats till en liten gris efter sprutan. Jag har bara haft för mycket vardag och mysiga fredagskvällar för att ägna mig åt den virtuella världen. Ikväll ska jag skriva något smart, om prostitution eller p-piller kanske. Men just nu ska jag utnyttja att det för första gången i november ser ut såhär i Uppsala:



Sol!

/Zäta

Alkohollås till bilar finns som bekant. En väldigt smart idé. Men jag tror inte att jag är ensam om att uppleva ungefär samma känsla som berusning med alkohol medför, när klockan passerat två.

Det är lite med natten som med sommaren. De vanliga reglerna gäller inte riktigt. Man känner sig fri, ärlig och lagom knäpp. Och jag - den ambitiösa, seriösa, förnuftiga Zäta - brukar dessutom känna mig lite sådär småfånigt romantisk.

Det är förstås enkom vid denna tid på dygnet alster som dessa blir till:


Nepp, det är inte ett dugg djupt. Det finns ingen samhällsomstörtande tanke bakom. Det är bara rosa bokstäver på ett piano. Jag tyckte det var fint.

Kanske vore det en god idé med nattlås på Internet. Så att upprörda bloggare och trånande mailskrivare slapp göra bort sig. Å andra sidan - tänk så mycket fantastiskt strunt och chockerande ärlighet vi skulle missa med ett sådant lås!

/en Zäta som kanske borde sova

Alla som någon gång sett det smått hysteriska barnprogrammet Bobster, har också sett biten där ungdomarna recenserar musikvideos men hjälp av godis (najs!) och plastbajskorvar (bajs!). Momentet kallas för najs eller bajs. Detta skulle motsvarar väl ungeför mode- och medie-bloggarnas "veckans hiss eller diss, snäll eller gnäll och pepp eller depp.

Själv har jag inget emot bajs. Jag tycker såklart att det hör hemma i toaletten och vill heslt inte vara i närheten av det, men vi mår så mycket bättre när vi bajsar än när vi låter bli. Men majs däremot. Fyyyyy sjutton. Det är det äckligaste jag vet! Därför tänkte jag att mina tönt-listekategorier kunde få heta najs eller majs. Och nej, jag tänkte inte recensera musikvideos...

(Ja, jag är fett begåvad i Paint)

¤ Civilekonomernas jämställdhet har minskat. Löneskillnaden mellan män och kvinnor, som inte kan förklaras av arbetsuppgifter eller år på samma arbetsplats, har ökat sedan 2006. Inom bankväsendet skiljer det nästan tio procent. Typ 5000 kr mindre i månaden. Det blir ju en del pengar i slutändan...

¤ Min vänsterarm håller på att ramla av. Efter fem timmars köande och en spruta i armen, är detta tacken?



¤ It's a girl! Heja Cecilia Malmström som blir Sveriges EU-kommisionär istället för Calle. Men hon är ju inte moderat, hur tänker du Fredrik? "Hon är den absolut mest erfarna, kompetenta och passande för jobbet." Yay! Jämställdheten lever!

¤ Alla ni som skrivit uppmuntrande, smarta och seriösa kommentarer den senaste tiden. Det gör mig verkligen glad.


/Zäta

Det finns nog enklare sätt att göra sig populär än genom att vara öppet feministisk. Att vara ironisk, till exempel - det är alltid en lätt väg. Men å andra sidan skulle inte dessa humorister/cyniker ha något att ironisera över om det inte fanns seriösa personer och åsikter där ute. Brukar man inte säga att den största komplimangen ett verk kan få är en parodi?

Hur som helst. Jag inser att jag inte gör det lätt för mig genom att skriva en icke-anonym blogg på detta kontroversiella tema. Och ibland önskar jag verkligen att jag kunde ta poetiska bilder istället, för sådana bloggar blir endast och flitigt hyllade. Men å andra sidan skulle inte det fungera. För det första har jag ingen fancy kamera, och för det andra vill jag ju skriva om sådant som engagerar mig. Och det är främst feminism.

Det intressanta är att så fort en tjej säger något i stil med: Sexism är trist! Det är fel att kvinnor gör mer husshållsarbete! Varför diskuteras bara hennes utseende?! så kommer ett helt paket av fördomar att landa på hennes huvud. För det första är hon en "sån där feminist", vilket någon inte alls behöver vara för att tycka att vissa orättvisor är felaktiga. Feminism är en lära, ett analysverktyg och en ideologi, och som alla ideologier behöver ett visst övervägande för att ansluta sig till. Att däremot se ett missförhållande och påpeka det kräver inget seriösare ställningstagande.

För det andra, och värsta, för feminist är ju bara en komplimang att bli kallad i mina öron, landar fördomarna om utseendet, sexlusten och dragningskraften. Vi vet ju alla att alla feminister har åderbrock, håriga armar, röda strumpor och kort hår. Dessutom är de sterila, utsvultna på sex och faktiskt, om man kommer in under ytan, riktigt kinky. Sist men inte minst är feminister allmänt oattraktiva, och inte bara för att ingen feminist någonsin har sett en rakhyvel, utan de är helt enkelt fula. Det är därför de är feminister, för att ingen man vill ha dem. Ja, och så blir man bitter också, för att man inte får något sex. Duh.

Och det är inte särskilt konstigt i denna sex- och utseendefixerade värld att detta knappast är något en kvinna vill förknippas med. Nej, då är det bättre att vara riktigt yppig (fast smal!) gilla matlagning, men ändå såklart ha ett välbetalt jobb (bara inte lika välbetalt som mannen hon lever med) och älska sex, fast bara om mannen först förför henne. Alla ickefeministiska kvinnor är nämligen ständigt glada, nöjda och tacksamma.

Sedan kommer vi ju till punkten där fantasierna spricker och verkligheten blir synlig. Det finns tusentals feminister i Sverige. Vissa är sextioåringar med åderbrock, andra tjugoåringar med långt svart svall och ytterligare andra hemmafruar med tio barn och starka åsikter. Såklart. Och alla med en halv hjärna förstår förstås att det ligger till på det här viset. Alla med normal syn förstår också att jag inte uppfyller några av fördoms-kriterierna som listades ovan. Jag har har skrivit förut om att vara rädd att kalla sig feminist för att göra sig oattraktiv i killars ögon, och jag tror fortfarande inte att mitt engagemang har haft någon påverkan på min "killframgång", om man nu ska uttrycka sig så. Och definitivt inte på min sexlust. Alltså, är det bara jag som har svårt att se kopplingen mellan ett politiskt engagemang och hur och när man vill ligga?

Så. Jag inser att jag inte gör mig populär. Att jag riskerar att stämplas som bitter, ful och tråkig. Men det gör mig faktiskt ingenting. För det första vet jag att jag varken är bitter, ful eller tråkig i de personers ögon vars blickar är viktiga för mig, eller i mina egna. För det andra gör jag det jag tycker om och anser är viktigt. Skriver om kvinnors underordning och hur vi kan ändra på den. Nedsättande kommentarer här är bara ännu ett hinder att klättra över på väg mot en lite bättre värld.

Och det gör jag med glädje. Hoppandes jämfota över dem, till och med.

/Zäta

Antropos om Inte nog med att ni ska rösta, ni ska komma också!:
eftersom det tydligen är här man lär sig hur man ska tänka och inte tänka, och vad som är roligt och inte roligt så tänkte jag mest titta in i utbildninssyfte.
och det enda jag har fått lära mig att är sexism tydligen inte är roligt, men personangrepp och förutfattade meningar är ok?
jahopp..
det är noterat

sen vill jag bara passa på att säga att jag tycker det är synd och på gränsen till lite pinsamt, att nån som är så otroligt verbal så bra som du gör, är så ordblind så att du inte ser längre än till texten som är skriven.

hela innebörden av vad du försöker få fram, bäddas in i en bitterhet som gör att dom du VILL nå, kommer du aldrig nå


Jag kopierar mitt svar till honom, det duger väl som inlägg? Apropå Antropos kommentar och detta inlägg.

Ja, tyvärr blev jag upprörd och pallade inte vara akademisk i detta inlägg, vilket jag också skrev. Det feministiska budskapet framgår däremot i betydligt mer välformulerade inlägg på andra håll i min blogg - det är inget jag oroar mig för.

Personangrepp? Hallå, jag kritiserar en text som du valt att publicera och således är till allmän beskådning. Jag spekulerar överhuvud taget inte i hur du är eller hur du ser ut. Den mening jag antar att du syftar på när du skriver personangrepp är "Han har tydligen en vidrig kvinnorsyn", korrekt? Det är en slutledning jag gjorde av de inlägg du publicerat där du förmedlar just - en vidrig kvinnosyn. Detta är inte personangrepp. Personangrepp vore att avsluta sitt inlägg med "stora fötter är aldrig okej, uäääk" och tydligt syfta på en viss person.

Det är också vilseledande av dig att skriva "enligt ... är jag: 1, jävla pucko ... osv" som att det var jag som skrivit det. De (1-3) punkter du citerar kommer från kommentarer på mitt inlägg - och får stå för dem som skrev dem. Jag uttalar mig inte om huruvida du är ett jävla pucko - jag känner inte dig. Däremot tycker jag att jag är berättigad att tycka du har en vidrig kvinnosyn utifrån det du skriver på din blogg. Ser du skillnaden på nivåerna? Angrepp vs. åsikt.

Strukturen (punkt 4) är jag skulle jag tro. Nej du är inte ursäktad, framgick inte det av inlägget? Men det är en annan infallsvinkel att analysera utifrån strukturer som gör sexism okej. Uppenbarligen finns sådana - du får ju en hel massa uppbackning både på din blogg och i denna lilla fajt.

Jag ger blanka fan i vad du tycker att man får skämta om. Jag tycker fortfarande att det är både trist och onödigt att skämta om vissa saker - däribland kvinnovåld och sexualisering av kvinnor. Men FÅR får du, jag personligen tycker bara inte att det är värt det, eller särskilt kul.

Vänta, får man skämta om hemska saker om ens mamma har dött i cancer? Jag missar logiken. Det är outsägligt hemskt att du varit med om det du varit - men det ger dig väl inte rätt att trycka ned andra människor? Får jag skämta om folks utstickande revben för att jag är smal? Öh, va?

Sedan förstod jag inte riktigt biten om "att nån som är så otroligt verbal så bra som du gör, är så ordblind så att du inte ser längre än till texten som är skriven." Menar du att jag som är bra på att formulera mig, borde inse att du ju bara skämtar och egentligen är en fin kille? Jag tror att jag missar logiken igen.

Det är inte svårt. Jag tycker inte att sexism är roligt. Jag tycker inte att det är roligt att skriva en blogg om det. Jag har rätt att kritisera dem som gör det, liksom du har rätt att svara.

/Zäta

"Vaccinera dig, för din egen och för andras skull!"

Jag vill, för min egen och för andras skull. Jag tror på vaccin, på forskningen och på hur oräknerligt många människoliv de räddat genom tiderna. Och jag försöker vaccinera mig. Jag står i kö. Efter en dryg halvtimme kommer en förvirrad man fram till kön bestående av hundratals studenter. "Har ni en kölapp?" Skulle man ha kölappar? Var fanns de? Var fanns informationen om dem? "Om ni inte har en rosa lapp kan ni gå hem, för nu är doserna slut för idag. Vi fick bara in 450 doser."

Det går 40000 studenter på Uppsala Universitet, 5000 på SLU. Alla dessa tillhör enligt Landstinget i Uppsala Riskgrupp 2. Alltså de som ska vaccinera sig före friska vuxna utan barn, samtidigt med barnfamiljer och efter kroniskt sjuka. Under de vaccinationstillfällen som erbjudits på univeritetet, ca tio totalt, har det aldrig funnits mer än 500 doser. Högt räknat har det alltså erbjudits knappt 5000 doser hittills. Till 45000 studenter. Bra räknat, där.

Ingen information har vi fått om huruvida det finns kölappar eller inte, om vilket tid man ska vara där för att hämta en lapp. Det är olika byråer varje gång. Idag är det den 17:e november. Den 30:e får alla som inte tillhör någon riskgrupp också vaccinera sig. Det erbjuds tre tillfällen innan dess för de kvarvarande 40000 studenterna i Uppsala. Det går nog vägen, tänker Landstinget.

Hur FAN tänkte ni som planerade det här?

Poängen med att dela upp befolkningen i riskgrupper är väl att ta dem just i tur och ordning? När Landstingen gör såhär orimliga beräkningar kullkastas ju systemet. Nu kommer det finnas tusentals ovaccinerade studenter som måste trängas med resten av befolkningen i december.

Är det meningen att studenter ska skolka från lektioner flera dagar i rad för att få en möjlighet till vaccin? Att vuxna ska missa arbetstimmar och skolelever sina lektioner? Och för vad? För att stå utomhus i tre timmar och sedan inte ens få något vaccin?

Organisationen är under all kritik. Och det kan inte enbart skyllas på dålig tillgång till vaccin. I Skåne, och det tar emot att ha denna landsände som mall, har de ett skitsmart system. Där har de delat in det så att alla födda mellan vissa datum får komma en viss dag, de födda mellan andra datum nästa dag och så vidare. Ingen osäkerhet om huruvida vaccinet ska ta slut innan man får det, endast en halvtimme missad inkomst/skola per dag och mycket lugnare för personal och ansvariga.

Uppsala Landsting är således inte mina idoler för tillfället, men de är inte de enda skurkarna. De rikstäckande organ som beslutade sig för att vi inte skulle ha en inhemsk produktion i Sverige, trots att vi har en väl utbyggd läkemedelsindustri och många företag som kunnat åta sig tillverkningen, ska också ha en ordentlig spark mellan benen. Eller de som tyckte att "Uppsala har för många skolor för att vi ska kunna vaccinera där." Likaså de privatpersoner som går före i kön och vaccinerar sig nu trots att de inte tillhör någon riskgrupp. Samvete, har ni hört talas om det? Moral? Rättvisa? Inte?

Jag önskar att jag gick i tvåan i gymnasiet igen, när idrottsläraren uppmanade oss att tänka på någon vi var arga på under boxningslektionen. Då jävlar, skulle klantiga Uppsala Landsting, värdelösa organisationsmänniskor inom staten och egoistiska privatpersoner få sig en rejäl smäll på sin imaginära käft.

Tänk om det hade varit ett riktigt farligt virus. Som Björn Olsen vid UU sa: "Det här är ett genrep. Bara ett genrep."

/Zäta

Jag försökte skriva "genusvetare." Det gillade inte Mozilla, men hon hade många andra fantasifulla förslag.

Kan någon tala om för mig vad en "genusmetare" är, någon som fiskar efter genus? Eller det lätt obcena "genusvåtare"...


/Zäta

"dom senaste åren så har saker och ting förändrats markant..
vilket har resulterat i att kvinnor inte längre är nöjda med att få rösta, utan ni ska få komma också.."
- En singelkilles bekännelser

 

(Först ut en varning. Detta inlägg är inte på någon hög intellektuell nivå. För det första förtjänar analysobjektet inte det, för andra finner jag det besvärligt att skiva fint när jag är förbannad. Så. Ned i skiten.)

 

NÄ. Är det sant?! Får kvinnor ha sex för att de tycker om det? Har de rätt att komma trots frånvaro av sperma?

Förutom att vara uppenbart kvinnoförnedrande, verkar han inte ha någon vidare koll. "dom senaste åren.." Kvinnor fick rösträtt 1921.

Det värsta är som sagt "singelkillens" egna åsikter, där vi tydligen bör "vara nöjda med att få rösta", vara nöjda med en självklarthet och därefter hålla käft och ge mannen vad han vill ha, men komentarerna han får är också intressanta. Inlägget "den perfekta kvinnan":

den perfekta kvinnan är 178 cm lång..
24 år gammal..
måtten är:
byst: 87
midja: 61
höft: 90

hon har långt mörkt lockigt hår..
stora bruna ögon
en mun som kan suga en björk genom ett nyckelhål..
och läppar som matchar (?)
brasiliansk vaxning..yääy
stjärt som stjärten på en libanesisk 10årig pojke

jag måste ständigt använda meningar som:

1. jag är ingen sexmaskin..
2. kan vi inte bara kramas nångång..
3. tre gånger på en dag får räcka..
4. analt IGEN??
5. Ok, men du får bara suga av mig en gång till

Sexismen är så uppenbar i själva inlägget orkar jag inte kommentera det, men kolla på kommentarerna:

"fröken lea sa...

haha vilken underbar lista.
känns ganska bra att jag åtminstone prickat in måtten på centimetern! Känns jävligt bra.
sen prickar jag ju in några till saker, men de är jag inte alls lika stolt över så de struntar vi i. hursomhelst, väldigt olik min lista. borde fundera bättre på den.... tack för inspirationen

den 15 november 2009 03:09

antropos sa...

Fröken Lea:
det viktigaste är att du prickar in måtten
tätt följt av rakning och bra stjärt

den 15 november 2009 12:55

Care sa...

hmm jag uppfyller 16 av dina punkter, undrar om jag är Guds gåva till manligheten då? ;)

den 15 november 2009 18:18

antropos sa...

Care:

nu är det ju min lista, så i detta fallet så är det jag som är manligheten.
Det är du först när du uppfyllt alla punkter naturligtvis som du blir Guds gåva till manligheten (mig)..
men med 16 poäng så ligger du ju bra till..
sen är vissa poäng viktigare än andra.."

DE ÄTER JU UR HANDEN PÅ HONOM. Vart är världen på väg? Vaddå "det håller på att bli bättre"? Jag hatar att ryckas ur min bubbla av öppensinnade genusvetare, smarta feminister och kärleksfulla vänner. Det får inte vara såhär det egentligen ser ut.

 

”det viktigaste är att du prickar in måtten
tätt följt av rakning och bra stjärt”

Jaha, tack för att du upplyste mig om vad som är det viktigaste för att jag som människa ska vara attraktiv. Mina centimetrar. Och hårlöshet, förstås.

 

”Det är du först när du uppfyllt alla punkter naturligtvis som du blir Guds gåva till manligheten (mig)."

Oj, förlåt! Var jag inte perfekt?! Jag ska försöka, jag lovar, ha lite tålamod bara!

 

Okej, jag borde väl inte bry mig så förbannat mycket. Denna bloggare har tydligen en vidrig kvinnosyn. Fine. Skit i honom. Å andra sidan kan jag inte låta bli att reagera. Det ska inte få vara på detta sätt. "Inte nog med att de vill rösta, de vill komma också." Otroligt stor objektifiering, förkroppsligande och nedvärdering i en och samma mening. Av halva mänskligheten. DET ÄR INTE OKEJ. Någonsin. Och visst kan man garva åt det, men hur långt räcker det om man vill åstadkomma en verklig förändring?

 

Ett tag där hoppades jag att han var ett troll, men vore det bättre med en medvetenhet i det han gör? Nej. Det är fasiken lika illa.

Jag hoppas innerligt att han inser vad det är han håller på med snart. Att det är sådana som honom som gör att kvinnor har svårt att ta sig fram på arbetsmarknaden, bli trodda i våldtäktsmål och tro på sig själva. Och jag hoppas lika innerligt att tjejerna som uppskattar hans blogg börjar värdera sig själva utifrån andra kriterier än hur många sexistiska punkter de uppfyller.

Kvinnor är människor. När ska det sjunka in?

/Zäta

Bild hittad på VSASS, som i sin tur hittat den här.

Från midjan och nedåt ser hon ut precis som en smal nioåring. Ovanför som en opererad 25-åring. Snyggt, verkligen.

Som om vanliga provdockor inte gav oss tillräckligt med komplex. Jag har svårt för smalhet-är-hemskt-debatten, eftersom den tenderar att dra alla över en kam (se gärna inlägget om smalhet under Best of), men här är det allt för tydligt. Här är det alltför tydligt hur fel det blir när man försöker klämma in alla skönhetsideal på en person. D-kupa, 55 cm midjemått och pojkrumpa går helt enkelt inte ihop. Det ser bara lätt groteskt ut.

Smalhet i sig är inte dåligt. Missbruk av mat, kvinnokroppar och hälsa är dåligt. Och att provdockor, denna otroligt normerande och starka kraft över vårt utseende, ska får se uppenbart svultna och opererade ut är bara fel. FEL. Jag såg ett klipp på kunskapskanalen för ett par månader sedan, om just provdockor. En representant för Åhlens pratade om de plus-size-provdockor som de har till sin Plus-kollektion. "- Men varför använder sig inte fler affärer av dessa realistiska provdockor?" "- Ja, en förklaring kan väl tyvärr vara att de kläder som sitter på de större dockorna säljer mycket sämre..."

Desillusionerad är bara förnamnet.

Jag tycker att storlek 38 är vackert. Jag tycker inte att det är vackert att se ut som en nioåring och ha D-kupa. Modeindustrin håller tyvärr inte med. Men den här utvecklingen måste vändas innan ännu fler faller offer för den. Den måste vändas nu.

/Zäta

Jag minns så tydligt känslan av att jag var ful utan smink. Den var så stark att jag inte ens i fantasier om små kärleksmöten kunde tänka bort den komponenten. Mascaran var nedsmugglad i väskan och det fixades till innan jag tillät mig kyssa den imgaginära personen.

Det är rätt många år sedan jag kände sådär senast, men fortfarande är det ju lite roligare att träffa folk när man känner sig snygg och attraktiv. Idag kommer dock ingen analys av vad för samhälls- och strukturkomponenter som får oss kvinnor att känna så, även om det skulle passat bra här. Nej, idag har jag för mycket feber, för ont i huvudet och halsen och är alldeles för tankspridd för dylika analyser.

Idag blir det bara ett konstaterande. Visst är det kul att vara nykär och träffa nya vänner, men en dag som denna är jag bara glad att jag älskat samma person i två år. Att han inte bryr sig om att jag kommer att vara tråkig, ful och knäpptyst (halsen, aj!). Att han bara säger: Jag vill bara pyssla om dig när du mår dåligt. Jag kommer så fort jag kan.

Och att jag har blivit tillräckligt gammal för att inse att det är sant. Han kommer inte tycka mindre om mig för att jag är ful idag. Han älskar mig ändå.

/Zäta

Såhär hade jag tänkt se ut i kväll på en inflyttningsfest med filmtema. Det blir fjärde gången som Jack.

Första gången var roligast. Vi var fjorton, dödskära i piraterna och Anna hade maskerad. Jag ville göra något annorlunda och bestämde mig för att vara mr Sparrow. Det var som sagt i piraternas tidevarv och flitigt tittande på filmen i fråga gjorde att jag var rätt bra på att härma det lösaktiga fyllot och legenden. Detta i kombination med mustach och ännu bättre utklädnad fick en oväntad effekt på de andra flickorna i rummet. De fnissade. La huvudet på sned. Bet sig i läppen. Sa: fasiken vad lik du är. Haha, du är ju snygg som man ju! De flirtade med mig!

Vilken makt det var. Den enda mannen i rummet, som alla tjejer fann attraktiv. Ni borde prova någon gång.



Nu hoppas jag bara på att halsontet går över till ikväll så jag kan festa loss med mina nyinflyttade kursare.

/Zäta

Idag har jag sett den här filmen.

Den var söt. Och är väl tänkt att vara en lite alternativ kärlekshistoria. Men jag kan väl säga som såhär: Är romantiska komedier en viktig ingrediens i ditt liv ska du nog inte läsa genusvetenskap...

/Zäta

Jag inser att jag har fått en hel del nya läsare, och att dessa inte läst igenom hela bloggen utan bara de senaste inläggen. Naturligt nog. Läste vi alla bloggar från scratch skulle vi få både ögonproblem och missa vår utbildning på köpet.

Men inläggan finns ändå där i ett sammanhang. I ett sammanhang av kluvenhet och funderande. I ett sammanhang där jag jobbar stenhårt på att skilja på strukturer och individer.

Alltså. På ett strukturellt plan reproducerar vi en negativ kvinnobild när vi kontinuerligt köper klänningar och glitter till flickor och aktiverande leksaker till pojkar. På det individuella planet är det mer komplicerat än så. En person som köper en högt önskad prinsessklänning åt en liten flicka behöver inte vara vare sig medveten eller medskyldig till att skapa en värld där kvinnor bli andra klassens medborgare. Denna person, så väl som den lilla flickan, ser sina val som fria val. Vilket de också är, även om de görs i en kulturell kontext som rätt sällan är ultimat ur ett genusperspektiv.

Som jag skrivit om ett flertal gånger, och säkerligen kommer att återkomma till, detta är ett av mina största intellektuella stötestenar. Hur kan jag vara feminist, förstå hur underordning skapas och jobba för en rättvis värld och samtidigt vara kvinnlig på det sätt jag vill vara. Jag vill nämligen ha höga klackar, söta klänningar och prata om relationer. För mig är denna blogg en del i den process som det innebär att hitta en hållbar balans mellan mina ideologiska tankar och verkliga känslor. Jag inser mycket väl att mina preferenser (till klackarnas fördel, alltså) skapas i en kultur med starka maktstrukturer som hindrar mig som intellektuell varelse på grund av mitt kön, men denna insikt frikopplar mig inte från denna struktur. Jag vet heller inte om det är vad jag vill. Jag vill kunna vara jag, i "underordningssymboler som rosetter" (citat från lektionen idag) och ändå accepteras som kompetent, förnuftig och självständig. På alla plan. Utan en slöja av "trots-att-hon-är-tjej." Jag kan aldrig bli man. Jag vill inte bli man. Jag vill bara bli sedd som människa i första hand.

Feminism is the radical notion that women are people.

Tyvärr genomsyras vår värld av nedvärderande diskurser, symbolsystem och underförstådda könskodningar, som gör att kvinnor inte värderas på samma sätt som normen - männen. En insikt om detta är bra. Att försöka leva sitt liv utanför eller tvärtemot en könad värld är omöjligt, även om det finns en mängd sätt att motverka förtryck på.


Rent konkret skulle jag översätta ovanstånde väldigt teoretiska resonemang till:

Det är lättare att leva med och motverka snedfördelade maktförhållanden om man vet mekaniskmerna som verkar bakom dem.

Det är inte bra att vara konsekvent till varje pris. En medvetenhet är alltid bra, men hur mycket denna medvetenhet sedan får påverka ditt liv är bara upp till dig.

Det är bra att ifrågasätta. Makt, feminism, mig, dig själv. Det är så vi utvecklas.

Feminismen ger inte några svar på hur vi ska leva våra liv. Den ger teoretiska verktyg för att analysera könskodade maktstrukturer och föreställningar om kön.  Men hitta sätt att motverka, om vi nu finner att något är fel, får vi göra själva.

Du är inte ond om är feminist och gillar rosa.

Du är bra. Det är i alla fall min högst personliga åsikt, att alla som trillar in här och skakas om lite i sina tankebanor, kritiserar mig eller kanske håller med, är bra. Fast nu jag kanske lite partisk. Men det är ju å andra sidan min högst personliga värld det här, och jag har bestämt mig för att mina läsare är bra läsare. Sådetså.

/Zäta

kan jag bli alldeles väldigt och barnsligt kreativ.



/Zäta

Finns det någon där ute som fortfarande tvivlar på att vi gör kvinnor till objekt? Att vi startar i tidig ålder? Att detta är just ett skapande och inte något medfött? Vad kommer dessa flickor värdera sig själva utifrån? Sin intelligens och sitt mod, eller sitt hår, leende och höftvickande?

Jamen sånt där gör vi ju inte i Sverige. Jo, det är precis vad vi gör varje gång vi köper en klänning till lillasyster och lego till lillebror. Varje gång vi säger "oo, vad söt du är idag!" istället för "haha, vad rolig du är idag!" till en liten flicka. Varje gång vi tittar på skönhetstävlingar för kvinnor och inte betänker varför de inte existerar för män. Varje gång vi säger att den våldtagna kvinnan med utmanande kläder får skylla sig själv. Varje gång vi påpekar kvinnliga politikers hårfärg och manliga politikers uttalanden. Varje gång vi himlar med ögonen åt kvinnan som tog illa upp av de sexistiska skämten om hennes bröst. Varje gång vi förvånat frågar tjejen om hon verkligen har skrivit det där alldeles själv. Varje gång vi utför dessa handlingar och en miljon andra är vi skyldiga till att fortsätta väva den väv som fångar in oss själva i fasta könsroller, där kvinnan är kropp och mannen är förnuft.

Vad är det nu igen som skiljer oss från djuren? Ja, inte var det kroppen i alla fall.

Vi är precis likadana, det är bara så mycket lättare att se förtryck när det kommer från en annan kultur. "Jamen i Amerika är allt så överdrivet, de är lite smågalna, det vet ju alla" Och så ursäktar vi dem och missar den spegel de utgör för oss själva på en och samma gång. För det värsta är kanske inte dessa groteska skönhetstävlingar för småflickor, utan de osynliga strukturer som gör att dessa tankegångar ostört kan genomsyra hela vår kultur.

Jag vill bara plocka upp de små flickorna i knät och viska: Du behöver inte glittra för att bli en fullvärdig människa. Jag tycker att det du sa nyss var väldigt intressant. Berätta mer.

/Zäta

Kanske för att jag fick höra dem i sammanhang som "men du kommer ju aldrig ihåg att ringa från tåget" så ofta då för tiden. Kanske för att när något blir alltid, så blir det en själv. Jag gör alltid fel, alltså är jag fel. Om jag bara gör fel ibland, vid ett specifikt tillfälle eller kanske nio gånger av tio, så finns det ändå hopp. Men alltid, då är det mig det är fel på.

Usch vad jobbigt det här var att skriva om. De skarpa orden ekar och trängs här inne. "Men du tackar ju aldrig för presenterna av dig själv. Det har du aldrig kunnat! Du glömmer alltid din plånbok hemma. Hur kan man vara så klantig? Viktiga saker kommer man ihåg!" Jag hatade min glömska. Jag hade ont i magen varje gång jag visste att jag missat något. Bad en stilla bön för att det inte skulle upptäckas.

De är sällan sanna, aldrig och alltid. Naturligtvis glömde jag inte plånboken varje helg jag var där. Jag glömde den bara tillräckligt ofta för att de skulle irritera sig på det. Och denna irritation blev till ett alltid. Till ett du är dålig.

Jag hatade att oärlig artighet gick före äkta känslor. "Varför säger du aldrig att maten är god spontant?" Jag hatade att minsta felsägning och sekund av ouppmärkssamhet kunde leda till halvtimmar av vrålade ord och gråthickande försvarstal. Att efter ett avstannat utbrott råka starta ett nytt, fast jag ansträngde mig till det yttresta för att göra rätt. "- Köttbullarna var i alla fall goda. - I alla fall, I ALLA FALL, vad menar du med det?! Du är ju helt otrolig! Att du aldrig kan..."

Och framförallt hatade jag orättvisan. Orättvisan och maktlösheten. Vilka medel har en elvaåring till sitt förfogande för att göra sin röst hört? För att övertyga så mycket äldre och mäktigare personer om att hennes upplevelser av orättvisa var berättigade? "Det är vanligt hyfs! Det är väl inte höga krav?!"

Så jag blev bra på att argumentera. På att lägga upp försvaret logiskt och bit för bit, för det var det ända som bet. Och jag blev bra på att prata genom trillande tårar.


Det var inte alltid svårt. Långt ifrån alltid. Det var väldigt bra också, och jag skulle inte varit samma person idag utan de där helgerna. Dessutom hade jag resursen av att ha ett hem på en annan plats, där det inte var på det här sättet. Men de hårda orden sitter ju någonstans kvar, även om dess effekt nu för tiden mest består i att jag avsäger mig ifrån allt vad hyckleri och generaliseringar heter. Jag försöker verkligen att tänka på att inte beskylla folk för att alltid och att aldrig, även om jag såklart misslyckas ibland. Men alltid och aldrig är som sagt sällan sanna, och det är dumt att slänga ur sig ord som kan såra så djupt utan eftertanke.

Och jag ska tänka ännu mer på det om jag någon gång får egna barn. De ska inte någonsin tvivla på att jag tycker om dem, även om jag ibland kommer att tycka illa om deras handlingar.

Det finns hopp för alla. Ingen är bara aldrig eller alltid.

/Zäta

Run, run for your life!

Dagens knark (trots reklam) 

/Zäta

Det är alltid lika absurt att göra en gynundersökning. Jag tycker egentligen inte att det är särskilt obehagligt, eftersom personalen är lika professionell varje gång och jag inte har några kroppsnojor av rang, men absurt är det likväl. Att ligga där i en stol specialdesignad för att det ska vara lätt att komma åt ens könsorgan med en vilt främmande tant som pillar med kalla metallinstrument mellan benen på en, är en i sanning unik upplevelse. Jag brukar faktiskt ha rätt svårt att hålla mig för skratt.

Poängen är dock att detta verkligen ger nya perspektiv på den egna kroppen. Man tänker ju direkt på sex när när man hör ordet könsorgan. Det vanligaste är väl att någons huvud mellan någon annans ben innebär en väldigt sexig, intim och skön situation (förhoppningsvis), men det är inte könsorganet i sig som skapar situationen.  Rent tekniskt innehåller en gynundersökning många av de element som oralsex gör, men det är nog den osexigaste situation man kan befinna sig i.

Det gick verkligen upp för mig där jag låg och spretade med benen, att våra kroppar är vad vi gör dem till. Och att ett könsorgan i sig inte är särskilt sexigt. Det är situationer, stämningar och människor som är sexiga.

Detta leder att jag tycker att:
1. Konventionell porr är trist
2. Det skulle vara helt okej att bli gynekolog

Gynekolog vill jag förstås inte bli för att jag gillar att stirra in i vaginor (har i och för sig aldrig provat) utan för att det verkar vara den roligaste läkarspecialiseringen, av en massa skäl. Man kan jobba med så många olika spännande grejer. Bland annat kvinnofrågor på olika plan, ungdomar, oklara könstillhörigheter, olika aspekter av sexualitet och kanske framförallt förlossningar och liv istället för sjukdom och död. Det låter väl som min grej? För läkare har jag nog antagligen nästan bestämt mig för nu, tror jag. Kanske... typ.

/Zäta

Ibland blir jag så jäkla lack på trångsyntheten här i världen. Att det finns en bestämt bild av hur ett förhållande får se ut. Och inte bara det, att det antas att alla förhållanden ser ut så.

För det första ska förhållandet bestå av en man och en kvinna. Ja, okej, nu för tiden är det PK att vara för homosexualitet, men hur väl återspeglas denna "acceptans" (vad finns där att acceptera undrar jag?) i samhället? Hur många reklamfilmer visar lesbiska kvinnor på dejt och hur många barnböcker heter "Lilla Kalle blir kär i Pontus?"

För det andra ska de två parterna vara monogama, annars är det inte ett bra förhållande. Jag tycker att ett dåligt förhållande innehåller lögner och bedragande, inte kärlek och attraktion, oavsett till vem den riktas. Och tillhör man inte dem som använder fortplantningen som argument för saker och tings naturliga ordning (vilket jag antar och hoppas att alla läsare av denna blogg ser bortom) så behöver parterna heller inte vara just två.

För det tredje ska förhållandet vara ett klart uttalat FÖRHÅLLANDE. Vi är IHOP. Det är inte okej att bara kyssas och ha sex och tycka om varandra och sen var det bra så. Då är den personen som är minst kär (för det finns ju en skala) elak, som inte vill ta steget fullt ut.

För det fjärde ska förhållandet vara för evigt. "Och så levde de lyckliga i alla sina dagar..." Folk som får panik av att tänka fem år framåt i tiden är även de elaka och ska förbli eviga singlar. Själv känner jag att förhållanden alltid är både bara just nu och kanske om en månad, och för evigt för jag älskar ju dig så stört mycket. Men de behöver inte vara det. Bara just nu kan vara lika bra.

För det femte ska förhållandet vara jämlikt. Och detta är såklart bara bra. I ett förhållande ska alla lyssnas på och tas lika mycket hänsyn till, men faran ligger i att jämlikheten blandas ihop med symmetri. Att en person lagar mer mat än en annan behöver inte betyda att det är ett dåligt förhållande. Han eller hon kanske helt enkelt gillar att laga mat, och den andra personen gillar att diska. Det kan förstås vara ett uttryck för (kvinno)förtryck, men det behöver inte vara det. Likaså om den ena parten älskar att ge oralsex medan den andra hatar att ge men älskar att få, inte är det särskilt symmetriskt, men visst kan det fungera bra.


Och som vanligt menar jag inte att det är något fel med att vara konventionell. Du får absolut ha ett heterosexuellt, monogamt, symmetriskt och officiellt förhållande som är tänkt att hålla för evigt om du vill det. Problemet ligger inte i de lyckliga "verklighetens folk", utan i att det inte finns några motbilder för dem som inte passar in i den konventionella bilden. Och i att vi är alltför snabba med att döma de personer som inte beter sig inom de, ofta snäva ramar, vi har satt upp för hur kärlek och lycka får se ut.

Jag tycker att folk får älska med vem eller vilka och på precis vilket sätt de vill, så länge alla är ärliga och alla ingåemde verkligen mår bra av det. Jag själv kanske inte skulle trivas i alla slags förhållanden, men det ger mig inte rätten att döma de som väljer annorlunda. Inte ens om Disney, kristdemokraterna och samhället i stort står på min sida.

Och jag tror att världen vore en mycket trevligare plats att leva på om fler människor hade den inställningen.

/Zäta

Jag har seriös ångset inför att flytta hemifrån. Det gäller dock inte huruvida jag kommer att klara mig själv, om pengarna kommer att räcka eller ens att jag kommer sakna mamma. Jag är inte heller särskilt orolig över mina obefintliga matlagningskunskaper eller ointresse för hushållsarbete i stort. Nej, det jag oroar mig för är ett ting jag inte kan leva utan.

Badkaret.

Och sannorlikheten för att ett minimalt studentrum har ett badkar är väl inte sådär jättestor. Därför ska jag passa på att utnyttja badkaret här hemma medan jag fortfarande bor kvar så mycket som möjligt. Med start nu.



/Zäta

Så kan det se ut när 20 genusvetare drar ut i Uppsalas nationsliv en torsdag.

/Zäta

Då hade ni fel.

D, som gör lumpen: Och nästa vecka ska jag skaffa Sims 3.
Jag: Men du har väl aldrig spelat Sims? Det verkar ju skittrist...
D: Neej, men alla på plutonen kör det hela tiden! Diskuterar inredning och grejer, man blir ju lite sugen.

/Zäta

Denna sexcirkel skapades av Gayle Rubin 1984*. Den inre cirkeln är som synes den "bra" sexualiteten, alltså den som samhäller premierar, medan den yttre representerar den normbrytande och således den "dåliga" sexualiteten.

Jag tycker att denna cirkel är intressant ur flera aspekter. För det första synliggör den en struktur som annars bara framkommer i tonfall och värderingar. Hur ofta hör vi berättelser om fantastiska sexupplevelser tillsammans med en partner, och hur ofta hör vi liknande historier om dildos? Sedan är det också intressant att diskutera vad som har hänt sedan 1984, vad som är mer eller mindre tillåtet beronde på vilket kön du själv har och vart ens egna gränser går.

Vissa tårtbitar kan vid en första anbilick verka felaktiga, men maktstrukturerna bakom blir tydliga när man gräver djupare. Det är väl ingen som tycker att sex som genererar barn är bättre än sex som inte gör det? Kanske inte, men pratar man om sex som inte kan generera barn, som samkönat sex, sex efter klimateriet, sex med hjälpmedel och inte könsorgan, blir det tydligt vad som värderas högst. Det är trots allt en vanlig förklaring till varför homosexuella skulle vara lite sämre än heterosexuella: "Jamen det är ju inte naturligt, det blir ju inga barn." Hur många gånger har du haft sex i reproduktivt syfte? Jag har då aldrig haft det, trots att jag har sex med "rätt" kön.

Vissa av dessa tårtbitar känns ju bara bisarra idag. Typ "i synd" vs. "i äktenskapet", det är knappast normen nuförtiden att endast ha sex inom äktenskapet. Andra bitar kan jag hålla med om att samhället värderar olika, om inte i lag så i media och kultur. Hur ofta ser vi till exempel homosexuella sexscener och kärleksaffärer på TV? Och hur många heterosexuella hångelscener går det på en onaniscen i filmer? Men det betyder inte att jag personligen värderar denna "dåliga" sexualitet lägre. Det enda motsatsparet jag verkligen håller med om är "gratis" och "mot betalning". Jag har alltid varit emot prostitution och har blivit stärkt i det ställningstagandet under genusvetenskapen, varför och på vilka grunder kan diskuteras en annan gång.

Porr-biten är jag lite kluven till. Jag tycker att sexuellt vuxna människor ska få njuta av vad de vill hur de vill, så länge det inte skadar någon, men porrindustrin är ju för jävlig. Om det fanns rättvis porr där skådisarna faktiskt fick pengarna och bara gjorde saker de verkligen njöt av skulle det vara okej, men som det ser ut idag bidrar inte direkt porren till ett bättre samhälle.

Sedan har vi könsaspekten. Tillexempel huruvida  "tillfälligt" vs. "i ett förhållande" är bra eller dåligt beror mycket på vilket kön utövaren har. Killar gör erövringar och blir hjältar när de har sex med många olika partners, medan tjejer som gör samma sak utnyttjas och blir slampor. Vad trött jag är på denna störda könsmaktsordning. För även om jag förstår de bakomliggande orsakerna och krfterna som upprätthåller den betydligt bättre efter två månaders genusstudier så gör den mig fortfarande lika förbannad.

Tillsist en liten lek.
1. Läs bara orden i den inre cirkeln och se vad det ger dig för associationer? Positiva? Negativa?
2. Gör samma sak i den yttre cirkeln.
3. Rita en egen mental cirkel runt de saker som känns bra för dig. Hur ser den ut? Följer den den inre cirkeln helt? Den yttre? Eller slingrar den sig fram beroende på motsatspar? Vad tror du det beror på att du känner som du gör? Instinkt, väl avvägda val, Hollywood och media, människor i din omgivning eller något annat?

Jag tycker som sagt att samhället vore bra mycket roligare om gränserna mellan den inre och den yttre cirkeln suddades ut, med undantag för "gratis-mot betalning"-delen. Dessutom tycker jag att det fattas en tårtbit. Den kanske viktigaste om man nu ska vara sådär jobbigt öppensinnad som jag. "Frivillig - Icke frivillig" Och där ska gränsen vara benhård.


*Rubin, Gayle 1984. ”Thinking Sex: Notes for a Radical Theory of the Politics of Sexuality.” I Vance, Carole (red) Pleasure and Danger. London: Routledge. Den svenska översättningen av figuren återfinns på s 86 i Ambjörnsson, Fanny (2006). Vad är queer? Stockholm: Natur & Kultur.

---

Trots att vi lever i ett tråkigt samhälle med seriöst snedvridna maktordningar är jag jäkligt pepp idag. Jag har precis avslutat mitt PM om hur Veckorevyn portätterar kvinnors sexualitet och kroppar (puh, yay!) och ikväll är det pubrunda med genusvetarna. Vi ska ha tema überfeminister/prideparad och efter ett par öl ska vi dra till Uppsalas nationslivs mest stekiga klubb, Stocken, och hälsa på bratsen. Härliga tider. Dessutom har mitt besöksantal här på bloggen hoppat upp ett par tiotal, vilket alltid är kul, även om jag mest babblar och funderar för min egen skull.

/Zäta

Att det frodas dumhet på nätet har vi alltid vetet. Men det här var roligast på länge.

"– Håll käften och smiska mig, din, din… MAN! Åh! Ja! Åh!-i!-oh!-åh!-ah… etc.

Utöver detta tunga säljargument är det förstås en god gärning du gör. Efter att din utvalda feminist fått uppleva den fullständiga sexuella tillfredsställelsens njutning kommer hon förmodligen att inse att livet är på tok för kort för att sitta på dunkelt upplysta kaféer och vara arg för saker saker hon inbillat sig.

Och till sist: Feministen är den kanske tyngsta skalpen i den sannolikt digra listan över kvinnor du idkat könsumgänge med. Detta är bra för dig och ditt självförtroende, och bara tanken på din framgång i nedläggandet av detta det svåraste av byten kommer att vara nog för att hålla ett självgott småleende på dina läppar i många herrans år framöver. Grattis på förhand.

...

Vägra att spela på hennes planhalva. Håll henne osäker på vad du egentligen tycker, och låt henne på inga villkor lura dig till att tala allvar. Detta desarmerar hennes bitska, radikala grundinställning, och gör henne motvilligt intresserad och nyfiken."

Stefan Jensen på Slitz

Haha, tror du på allvar att någon tycker du skrev en bra krönika? Känner du dig stolt som kallar människor för byten? Och framförallt, tror du att någon som är tillräckligt smart för att vara feminist går på det där "håll-dig-på-din-egen-planhalva-va-lite-förnedrande-och-le-charmingt-tricket"?

Med det inte sagt att hon inte har sex med dig. Men då är det för att hon är kåt, inte för att du är en mästare på att ragga.


/Zäta

Kolla här, 4.50 minuter in i klippet om ni vill se mig för ett år sedan, min gamla gymnasieskola och härligt nördig genteknikutrustning. (3.20 om ni vill se hela klippet om spetsutbildningar.) NV3 går aldrig ur tiden!

Oj vad länge sedan det var vi genmodifierade bakterier så att de lyste gröna. Det var ett annat liv det, med formelsamlingar, laborationsrockar och tidiga morgnar.

Jag saknar det inte ett dugg.

/Zäta

Intervju under modeveckan i New York.

"Oh, I just love it. And that they actually have seasons here! I mean, I'm from California and we have like 25 degrees Celcius and sunny all year round. Here it's lovely, 'cause I can wear a real coat and boots, and... rainclothes!"

Wow, regnkläder, verkligen?

(Ska vi byta liv?)

/Zäta

Tänk vad bekvämt det vore.

 

Jag undrar om man kan drunkna av att somna i badkaret… Zwoop. ”Här står vi med Petra Kunstliger, professor i neurobiologi på Karolinska Institutet. Hur funkar det Petra, kan man drunkna av att somna i badet? – Här har jag en fin plastmodell av hjärnan. Såhär funkar det…”

Usch vilken dålig kvalité de här jeansen hade, trots att de kostade över 1000 kronor! Jag önskar att det fanns ett sätt att veta vilka jeans som har bra kvalité och inte. Zwoop. ”Det är inte alltid lätt att se på priset vad som är bra kvalité och inte, därför ska REAs testgrupp prova jeans. Vi ska göra följande test för att se vilka par som är slitstarkast, innehåller minst gifter och…”

Nej nu blev det tyst och stelt, vad sjutton ska vi prata om. Zwoop. ”Vi sjunger en sång! Du börjar med en rad så fyller jag på nästa…”

Blä vad trist det är att skriva saker som ingen ser eller bryr sig om. Zwoop. ”Nu ska vi titta på alla bilder, dikter och finurliga blogginlägg som ni har sänt in. Titta här (håller upp en skärm), från Zettermark med Z, hon har skrivit om vilka konsekvenser det kan få att kvinnan associeras med kroppen. Oo, så fint!”

Fasiken vilken prestationsångest jag har. Måste hitta på något bra att undersöka till tentan, måste få VG, måste… Zwoop. ”Idag är det fredag och då har vi ju som ni vet tårtdag! Idag ska vi prova vilken marsipanfärg som är godast. Vad tror du Pelle? Nämen Pelle! Har du klätt ut dig till tårta? – Ja, visst är jag fin? Ska vi sätta igång då? Jag tror att jag börjar med den rosa…”

/Zäta

Här är klänningen.



Jag bedriver inte en outfit-blogg till vardags, men å andra sidan har jag inte sidenklänningar från Betsey Johnson till vardags heller.

Finkusin och jag
Finkusin nummer två Finpöjk Min pappa har ett rockband som heter Badfathers. Alla rockade loss till deras covers och var mäkta imponerade.

Coolheten.

Jag vet inte om det bästa med kvällen var att pussa på D när han kom en timme försent, när Carro och jag dansade tryckare för att djävlas med alla perfekta par eller pappas misslyckade försök att hålla tillbaka tårarna under farfars stapplande tal. Kanske var det bäst alltihop.

/Zäta

Under antiken motiverades kvinnors underordning såhär:

Alla människor har olika stationer i sin kropp där maten förädlas. Dessa stationer kallas för eldar och sitter i tur och ordning mellan munnen och skrevet. Både män och kvinnor har fyra eldar, men kvinnorna saknar den sista och femte elden. I denna eld blir maten till sperma. Eftersom kvinnor saknar den femte elden blir det ingen sperma, utan bara blod som rinner ut en gång i månaden.

Blod är förstås sämre än sperma. Kvinnor är förstås sämre än män.

Duh.


Håller du inte med? Tänk på PMS, hormoner och barnafödande. På hur äcklig en icke välansad och nedbantad kvinnokropp anses. På hur många som fortfarande tycker att kvinnan får skylla sig själv om hon hade kort kjol. På hur allt detta tyder på att kvinnor värderas utefter sin kropp och män utefter sitt förnuft. Kvinnor är sin kropp, män är sitt förnuft. Vad är värderas högst nu igen, okontrollerade kroppsliga drifter eller ett starkt sinne?

Var grekerna verkligen dumma i huvudet, eller var de bara före sin tid?

/Zäta