Drömmar som du aldrig vill ska ta slut

Det kanske beror på förkylningen, kanske på sovmorgonen, men jag drömde otroligt mycket och detaljerat inatt.

Den första drömmen var bäst. Jag var på min gymnasieskola på kvällen och hade förvirrat mig upp till en våning där jag aldrig varit. Katedralskolan har lite Hogwarts över sig även i verkligheten, men i drömmen var den känslan förstärkt. På min ena sida var ett högt fönster som vätte ut mot skogen, och på min andra en dörr jag inte kunde låta bli att öppna. När dörren gled upp kom jag in i ett dunkelt bibliotek, som verkade fortsätta in i byggnaden i all oändlighet. Men istället för att utforska det tog jag trappan som gick upp en våning och hamnade i vad jag snart insåg var Théföreningens* lokaler. Jag minns att jag direkt tänkte "Det här kan inte vara sant, gud vad fint de har det! Jag förstår varför O spenderar all sin tid här. Och VARFÖR har jag aldrig varit här tidigare?!" Lite som Harry tänkte när han fick låna prefekternas badrum, kanske. 

Jag hade stigit in i en ljus vindsvåning med sluttande tak och träbjälkar i mitten. Överallt låg antika böcker och färgglada tyger utströdda. Till höger skymtade ett badrum med ett guldkantat badkar och till vänster fanns de fönster i färgat, gammaldags glas som släppte in ljuset. Längre in fanns ett lågt bord med en vacker tekanna och tre pastellfärgade koppar på, och runt det låg stora inbjudande kuddar. På kuddarna satt O och hans vän som i Théföreningen kallas Blobb och drack te. De vinkade glatt och hälsade på mig. Jag slog mig ned hos dem och hällde upp te till mig. Jag spillde. Blobb blev upprörd. Jag sprang iväg för att hämta en handduk, men fastnade på vägen eftersom jag inte kunde slita blicken från de vackra lanternorna och små prydnadssakerna som täckte tak och väggar. O hann därför före och torkade upp teet, vilket gjorde Blobb vänlig igen. Jag satte mig ned hos dem än en gång och jag tror att vi pratade hela natten.




*För er som inte gått på Katte kan jag nämna lite snabbt att Théföreningen är den förening där skolans avvikande samlas. Bratsen tycker inte om Thé, folk i allmänhet tycker bara att de är konstiga och Thé bryr sig inte om vad folk i allmänhet eller brats i synnerhet tycker, kanske man skulle kunna säga. Jag har fått intrycket att det handlar mer om gemenskap, dikter, kramar och annat bus än just te på deras möten. Jag har aldrig varit där, eller i någon annan föreningslokal i skolan heller för den delan (rätt skumt efter tre år på denna föreningsfullda skola), men har hört mycket om Théföreningens påhitt denna sommar. Enligt O är det en myt, men jag tror fortfarande på Théföreningens årliga diskning av tekopparna i Fyrisån. Blä.


Den andra drömmen var lite mer dramatisk, men lika Harry Potter-inspirerad. Den gick ut på att jag mina bästa vänner E och A förvirrade oss in i en lång, förfallen tunnel som var förfärligt äcklig. Det låg döda råttor över hela golvet, taket droppade av vitt slem och det stank fruktansvärt mycket. För att inte nämna att denna tunnel användes av skurkar för att smuggla gods. Vi funderade över hur vi skulle rensa upp i detta förfall, eftersom det definitivt behövdes, och kom på att det bästa nog vore att sätta eld på hela tunneln. Det enda problemet var att tändstickorna inte fungerade. Tur då att jag hade min trollstav med mig... Med hjälp av den satte vi eld på tapetrester och papperstussar som vi kastade iväg. Och sedan sprang vi för glatta livet ut ur tunneln, blev utskällda av en arg skurk på vägen och klarade oss ut i solskenet. Polisen var efter oss eftersom vi tagit lagen i egna händer, så vi gömde oss på Naturhistoriska riksmuséet (av alla ställen). Snart skrattade vi åt att polisen aldrig skulle misstänka tre små söta tjejer och gick och köpte varmkorv.

Mer finstämda tedrömmar, eller galna hjältinnedrömmar nästa natt, är det för mycket begärt?

/Zäta

Åh, pannkakor

(eller pang-kakor som vi ju alla vet att det egentligen heter)

Det kan vara den bästa sjukling-maten. Mm.

/Zäta

En ful feminist?

Det var länge sedan jag slutade vara rädd för att kalla mig feminist.

De vanligaste argumenten för att inte kalla sig feminist är att "det har fått en dålig klang", "varför ska kvinnorna ha det bättre än männen?" och "men då kommer alla tro att jag (som tjej) inte rakar mig och är allmänt ful/ men jag (som kille) kommer att anses som en mes"

För det första har det inte "fått" en dålig klang - det har det alltid haft. Men hur stor roll får det spela? Visst, jag skulle kunna säga att jag är en jag-anser-att-kvinnor-är-underordnade-i-vårt-samhälle-och-jag-vill-ändra-på-det-för-det-är-obefogat-och-orättvist-och-behöver-vi-ens-dess-strikta-könskategorier?-ist, men det är mycket enklare att säga att jag är feminist. För mig är vinsterna med att öppet jobba mot kvinnoförtrycket och steriotypa normer, och ha ett namn på detta, mycket större än den eventuella förlusten i att några personer tycker att det namnet har en dålig klang. För mig har det en bra klang. Det är framåtsträvande och rättvist, kan det bli bättre?

Det andra argumentet mot har jag redan svarat på i tidigare inlägg, men för att fatta mig kort kan jag säga att det inte handlar om vilket kön som ska gå segrande ur ett krig. Det handlar om ett system som genomsyrar hela vårt samhälle och som medvetet och omedvetet håller tillbaka kvinnor och förminskar deras insatser, som separerar manligt och kvinnligt och som värderar den ena högre än det andra. Och det är helt enkelt orättvist och behöver bekämpas.

Det tredje argumentet är sällan uttalat, men kanske det viktigaste. Här blir maktförhållandena otroligt tydliga. Kvinnors engagemang förminskas till argument om utseende, mäns till att handla om oviktiga saker som kvinnor. Genom att använda dessa och liknande argument bidrar man alltså i högsta grad till att förstärka den genusstruktur som gör kvinnor underlägsna. Jag tror att många är håller med mig om detta, på ett rent teoretisk plan. Men återigen, bara för att man inser att en struktur existerar och är fel kan man inte lösgöra sin jag-känsla från den, eftersom den är konstruerad inom systemets gränser. Jag upplever att jag vill sminka mig, oavsett om detta är ett uttryck för kvinnoförtryck på ett strukturellt plan eller inte. Det gör inte känslan mindre påtaglig eller verklig för mig.

Men det gör mig heller inte rädd för att folk ska tro att jag är ful för att jag är feminist. Det är väl rätt tydligt när man träffar mig att jag varken har åderbråck, håriga armar, röda strumpor eller ett så allmänt motbjudande utseende att jag inte kan få några män. Jag tycker dessa argument enbart är komiska. Det är möjligt att det är lättare att få ett krogragg om man undviker att prata feminism - jag har aldrig provat, men å andra sidan är det nog inte särsklit svårt att få ett krogragg som söt tjej oavsett vad man pratar om, vilket bara säger något om den miljön.

Att inte vara feminist är en sak. I min värld väldigt avlägset och ologiskt, men ändå såklart ett fritt val. Men att tro på kvinnors rätt till lika värde och inte våga kalla sig feminist av, ska vi säga... parningsskäl, är bara dumt. Det går som sagt utmärkt att få ragg som feminist, och när det kommer till mer långvaraiga förhållanden är det lika dumt att inte kalla sig feminist som att låtsas vara dum inför sin partner. Kan personen inte hantera det är det inte en partner värd att ha. Punkt 
 
/Zäta




PS. Sista meningen gav mig lite steriotyp-ångest. Skulle jag skriva han? Det förhållandet är definitivt vanligast, men inte allomfattande. Självklart kan även lesbiska och heterosexuella killar uppleva samma motstånd mot feminism hos sin partner/sina partners. Vi behöver helt enkelt ett bra könsneutralt pronomen för att texter som dessa inte ska bli otympliga. Det ska jag skriva om en annan gång. 

Liten hyllning till paraplyer

Nu går det inte att förneka längre. Hösten är här.

Jag råkar tillhöra dem som tycker om regn, rusk, mörker och vardag. Så länge jag har tekoppar, paraplyer och vänner, det vill säga. 

  

   

Fast vem sa att det måste vara höst eller regn för att småsyskon och dockor ska ha gummistövlar och paraplyer?



/Zäta 

"Alkohol är som peeling för hjärnan"

- Olle, 20 år


Idag när jag satte mig upp i sängen slog det mig hur snurrig jag var. Någon frågade försiktigt om det kanske inte var så att jag fortfarande var full. Jag fnös. Jag har aldrig vaknat efter 9 och varit full fortfarande.

Så småningom blev det dock allt tydligare att full-fortfarande var det som gällde. Jag har aldrig förut varit full på en lektion heller. Postkolonial feminism och slöjans symbolik är dessutom tillräckligt snurriga begrepp i sig själva... Men, men någon gång ska väl vara den första, även om jag kände mig lite dum. Någon annan påpekade att det i alla fall var bättre att vara full än bakis. Än en gång fnös jag, vad är väl lite bakfylla? Sedan kom bakfyllan. Och då var jag himla glad att jag varit full under lektionen.

Inget mer fnys. Väldigt kul natt dock, så det får väl uppväga att jag aldrig mått såhär dåligt dagen efter.

Imorgon kommer ett smart (kanske att lova lite mycket) och engagerat (det känner jag ändå att jag kan lova) och bra (nej nu gick det överstyr) inlägg. Kanske om Anna Anka som E begärde.

Blä. Godnatt.

/Zäta

Jag ger väl blanka fan i vad du tänder på, sexist-as!


Den här fantastiska serien hittade jag på VSASS, som i sin tur hittat den hos Sara Hansson.

Visst finns det viktigare saker att kämpa för - rent dricksvatten till sjuka barn, världsfred och kanske till och med isbjörnarna. Men i mitt liv just nu är kvinnoförtryck - i alla dess former - viktigt att kämpa för. Dessutom något mer realistiskt för lilla mig att göra något litet åt i alla fall, jämfört med typ världsfreden.

Sedan kan man förstås undra vad rätten till bara bröst har med kvinnokampen att göra. För min del ser jag det som ett problem i två dimensioner. För det första det som serien här ovan illustrerar: Ska jag behöva dölja en viss kroppsdel för att någon annan kan bli upphetsad av den? Lesbiska kvinnor i badhus då? Blir de superkåta av alla bara bröst?

För det andra handlar det om vem och vad som bestämmer att en viss kroppdel är sexuellt laddad. Det är här hela det strukturella problemet med att männen är normen och kvinnor är avvikande kommer in. Att det hela anpassas efter vad män kan tänkas tycka. Jag kanske blir stört upphetsad av det manliga könsorganets konturer i badbyxor - men behöver män ha suspensoarer för det? Näh.

Rent principiellt stödjer jag alltså Bara Brösts kamp. Låt de kvinnor som vill få slippa skyla sina bröst - så länge männen slipper. Det är ett sätt, varken sämre eller bättre än något annat, att protestera mot detta tröttsamma patriarkat vi lever i. Däremot skulle jag inte ansluta mig själv till rörelsen eller tycka att någon annan borde det; Bara för att man inser att något är konstruerat av ett elakt maktsystem betyder det inte att ens jag-upplevelse frikopplas från detta system. Jag vill inte visa mina bröst för vem som helst, oavsett vad som fått mig att känna så. Däremot skulle jag aldrig få för mig att ta illa upp om någon annan ville visa sina. Bröst är fina! Oavsett vilket kön de där fettklumparna med vårtor på, råkar sitta på.

Till syvende och sist ligger det ändå rätt nära till hands att fråga sig, vari ligger den stora skillanden?



/Zäta



Mensfunderingar

Folk som inte har papperskorgar i badrummen. Hur tänker de?

Tror de att det är kul att bära runt på sin blodiga binda i hela huset? Är det fräscht att slänga den i köket?

NEJ.

Skaffa papparskorgar i badrummen, gott folk!

Sånt där man blir alldeles varm i magen av

Att blöta ned någons hår och sjunga kärlekssånger i duschen.

Att hitta en ledig kväll för att träffa en upptagen vän.

Att få höra sånt här på morgonen: "Sofia..?" "Jag är här." "Åh. Jag trodde att du var försvunnen..."

Att sy rosetter med små hjärtan på.

Att få sitta inne en hel dag och sörpla te med mjölk, eftersom regnet smattar förnöjsamt utanför.

Att ha lite ömmande läppar som inte kan låta bli att le.

Att lyssna på spellistor som
denna.

Att känna värmen från spisen och den andras mage när man kramar någon som lagar mat till en.

Att veta att det bara är två dagar kvar tills han kommer hem igen.



Jag är löjligt lugn och lycklig idag. Det borde vara precis tvärt om denna tid på månaden. Det kanske är någon slags omvänd PMS? Liksom, det känslosamma är där, men bara positiva känslor..? Om så är fallet beställer jag den till nästa månad också, tack.

Åhvadlivetärbraändå.

/Zäta

Stora, små, röda, blå

Idag har jag gjort något ytterst okaraktäristiskt. Något så okaraktäristiskt att jag inte har gjort det sen jag var 11 år och hade syslöjd. Jag har suttit framför en symaskin! Helt frivilligt dessutom.

Vart är världen på väg? Fast jag lovar - jag hade en bra förklaring.

Rosetter!








Allt utfördes dessutom på denna snart 50 år gamla symaskin. Jaja, mina vänner stickar mössor och syr vackra klänningar, men jag känner mig ändå otroligt huslig (hua) och kreativ (yay) när jag fått till ett par rosetter som inte faller isär.

Och för er som undrar vad som hänt med den Zäta ni känner, kan jag ge lugnande besked: Jag kommer aldrig att lära mig laga mat.

/Zäta

Kulturnatten - det kan ju knappast bli värre i år

Jag tycker om när livet går i rasande fart. Jag vet att det kommer att komma en dag snart när jag bara måste sova och vara ensam och apatisk för att ta igen denna vecka, men än så länge känns den avlägsen.

Jag tycker också om att hoppa mellan vitt skilda sfärer i mina sysselsättningar. Igår var det först fika med fina Es, sedan HBTQ-klubb på kvällen. (Fantastiskt kul! Söta flickor som kysste varandra, ingen som helst köttmarknad, ett par mer eller mindra seriösa samtal och dans, dans, dans...) Idag hoppar jag till sfären som kanske inte känd för sin HBTQ-tolerans: lumpen. De har öppet hus på Livgardet och det ska bli kul att träffa D:s alla lumparkompisar och se hur han har det. Och ikväll skiftar det över till ännu en ny sfär: kulturen. Ikväll är det nämligen Kulturnatt i Uppsala. För mig börjar kvällen med konsert med världens bästa kör Devisa och en solosång som jag måste plugga in texten på (nu!). Nannasskolans aula, korsningen Kungsgatan St. Olofsgatan, 19.00 - 19.30. Gratis! Kom!

Jag har inga bra minnen från tidigare Kulturnätter i Uppsala, även om det är världens bästa påhitt av politiker och en massa kul alltid händer. Det beror dock inte på att jag någonsin fjortis-däckat i en buske, utan på helt andra saker.

Det var den natten då vi var 14 och fick gå själva för första gången. Jag hade rutiga byxor och kvällen slutade med att min kompis hittade en kille i en park, jag kände mig ensamast i världen och åkte hem. Det var den natten då vi var 15 och jag hade feber. Kvällen började aldrig. Det var den natten när vi var 17 och jag var överlycklig över att D och jag gick tillsammans mot Musikens hus. Jag hade ett paraply i handen och kvällen slutade med att D valde sin (kvinnliga) kompis L framför mig, jag åkte hem, grät och pratade med E som då var i Nya Zeeland, hela natten. Det var den natten när vi 18 och försökte komma in på Den flygande bokrullen. Jag hade för lite kläder på mig och frös så jag skakade. Kvällen slutade med att vi misslyckades med att komma in, blev deprimerade och åkte hem.

Vad som än händer i kväll kan det alltså rimligen inte bli värre än tidigare år. Det känns som en bra utgångspunkt.

/Zäta

Till stringtrosornas försvar

Stringtrosor är en het potatis. Inte bara för tonårsmammor, utan alla har åsikter om det. Detta är några av alla uttalanden jag har fått höra i frågan:


1. "Jag förstår inte hur man kan stödja porrindustrin på detta sätt."

Det går inte att förneka att stringtrosorna kommer från porrindustrin. Jag gillar inte porrindustrin. Men idag stödjer man inte porrindustrin ekonomiskt genom att köpa stringtrosor, man stödjer H&M eller Lindex eller någon annan minst lika oestisk klädjätte. Att man stödjer porrindustrin ideologiskt genom att bära stringtrosor finner jag lite långsökt. Skulle de tjejer som bär stringtrosor vara mer positivt inställda till kvinnoförnedring? Finns det statistik på detta vill jag gärna se. Dessutom kommer många ideal som vi idag betraktar som normala från porren från början. Betyder det att de kvinnor som rakar benen (runt 90% av alla skulle jag tro) stödjer porrindustrin?


2. "Det är bara osäkra småkillar som föredrar stringtrosor."

Vad killar som grupp föredrar, och huruvida de är tonåringar eller vuxna, spelar mindre roll för vilka underkläder jag väljer. Finns det statistik på detta, undrar jag återigen? Jag hara bara stött på motstånd hos de killar jag varit så pass intima med att de sett mina underkläder. Många verkar anse att det är att vika sig för killens vilja, att ha stringtrosor. För länge, länge sedan, i början av mitt två år långa förhållande, var jag nära att sluta med denna trostyp eftersom min kille inte gillade dem (inte för att han skulle drömma om att bestämma över mina underkläder, men vad någon föredrar märks ändå). DET, om något, hade varit att ge vika för killens vilja och ge upp sin självständighet. DET, om något, luktar kvinnoförtryck. För mig blev det alltså någon slags omvänd kvinnokamp att fortsätta med string. "Ingen kille ska få bestämma över vad jag sätter på mig!" Och den kille som dissar en tjej på grund av hennes underkläder är inte värd att bry sig om, såklart.


3. "Det kan ju inte vara bekvämt!"

Att det inte är bekvämt framförs ofta av män som anledning. För det första har vi en mängd plagg som inte är bekväma. BH, midjebälten, högklackade skor, hårklämmor, tajta skjortor och jeans. Vi har inte bara kläder för att de är bekväma. Oftast har vi alternativa motiv med kläder, annat än att skyla oss och inte frysa, som att bli snyggare, visa politisk tillhörighet, inge en känsla av överlägsenhet eller romantik. För det andra har de flesta män som gör detta uttalande inte provat. Jag har full förståelse och respekt för personer som provat och inte tycker att det är bekvämt - bra, då ska ni inte använda det. Men ingen kan säga hur någon annan upplever en viss sak. Jag kan tycka att strypsex inte verkar vara ett dugg upphetsande, men det ger mig inte rätten att se ned på dem som uppskattar det. För det tredje är det faktiskt bekvämt i många sammanhang. Under tajta jeans där vanliga trosor bara knycklar ihop sig och gräver in sig i huden. Under tajta kjolar, så att man slipper tänka på om troskanten syns (nej, det spelar inte särsklit stor roll jämfört med världsfreden, men för de som tycker att deras utseende är viktigt kan det spela en viss roll för vardagen). Under genomskinliga plagg kan det också vara praktiskt (med hudfärgade trosor, såklart). Jag tycker heller inte att string är obekvämt i sig, vilket kanske beror på vana - jag minns inte vad jag tyckte första gången jag provade, även om andra tycker det.


4. "Jag trodde du var smartare än så."

Det här är min favorit. Varför skulle min hjärnkapacitet påverkas av vilka underkläder jag bär? Jag antar (hoppas) att personen som sa det syftade på porrindustrin och bekvämligheten, påståenden jag redan svarat på. Som jag också sagt tidigare ser jag inte stringtrosor som kvinnoförtryck, inte mer än smink och rakade ben och hårspray och... i alla fall. Ni förstår. Och är det sedan någon som tycker att jag är inkonsekvent som är feminist och bär stringtrosor, får de väl tycka det. Jag kämpar inte för att få vara konsekvent, utan för att få vara mig själv. Jag tycker att vi bör ändra på kvinnors underordning i samhället och jag tycker om stringtrosor. Lev med det.

Så länge jag själv tycker att det är bekvämt och snyggt tänker jag inte bry mig om vad några killar, feminister eller övriga tycker lämpar sig för tjejer, i mitt val av underkläder. Jag tycker inte att stringtrosor i sig själv är något vare sig gott eller ont. Jag tycker inte att andra personer ska ha dem. Jag lägger mig överhuvudtaget inte i vad andra människor har för underkläder (med det tänkbara undantaget att jag föredrar hela och rena underkläder på mina partners). "Till stringtrosornas försvar" var kanske inte den bästa titeln, om än slagkraftig.

"Till försvar för rätten att få välja sina egna underkläder, oavsett typ" är nog vad jag egentligen menar.


Bild från Marc Johns


/Zäta



Den enda anledningen till att jag vill ha snopp

Patriarkatets bärare och betydligt mer makt. Högre lön. Tolkningsföreträde. Starkare röst och armar. Värderas högre, både ekonomiskt och intellektuellt. Riskerar inte att bli våldtagen ute på kvällarna. Får rapa och är aldrig för kåt.

Det finns en mängd anledningar till varför det skulle vara bekvämt att vara man, men hittills har jag bara hittat en som verkligen gör mig avundsjuk på personerna med snopp.

De får sjunga i Orphei Drängar.

Jag vill också sjunga fyrstämmiga snapsvisor med mullrande basröst.

Jag och E jobbade som vanligt för OD igår när de hade fest, så kallad lill-OD. Sedan vi var tretton har vi kontinuerligt jobbat för dessa begåvade, akademiska, skojfriska, stela, snälla och skönsjungande män. (Här och här har jag skrivit om när vi jobbade under två Capricer, 2006 och 2007. Åh, snart är det Caprice igen!) De är en speciell stämning hos OD alltså. Numera är vi dessutom "favoritservitriser, så-trevligt-att-ni-är-här-igen-flickor, oumbärliga!, helt otroliga - så hiiimla bra (sagt av en något berusad klubbmästare) och ett naturligt inslag bakom scenen hos OD.

När de nya ODeisterna valdes in under högtidliga former igår, blev både jag och E lite sentimentala.

Åh. Jag också?

/Zäta


Studentlivet so far

Fördelar med studentlivet: Det är otroligt roligt, väldigt billigt och massor av folk när man går ut på tisdagar. (Woah, nationer inte hypade. Suck it in gymnasister...)


Nackdelar med studentlivet: Det mindre kul att masa sig upp till föreläsningar med kroppen fylld av sömnbrist och bakfylla på onsdagar.


/Zäta 

2009 års dummaste uttalande (att tjejer måste raka sig för att få en kille)

En vän berättade för mig om ett radioprogram hon hade lyssnat på i somras. Det handlade om att raka sig eller inte mellan benen. Föga förvånande diskuterades främst kvinnors vanor och mäns syn på dessa.

De hade kallat in den sedvanliga uppställningen: Killpanelen. Jag förstår inte varför närvaron av tre andra män och en mikrofon alltid får normala killar att framstå som åsiktslösa fån, men icke desto mindre är detta nästan alltid fallet.

I programmet hade det, igen föga förvånande, framgått att alla närvarande män föredrog renrakat. Så långt allting gott. Men sedan började de tala för alla män. De sa att ALLA killar föredrog renrakat, att det var självklart. Än var dock inte botten nådd. Snart ringde en osäker tonårstjej in och berättade att hon inte kunde raka sig, för hon fick svamp då, och var det alltså alldeles omöjligt för henne att få en kille i så fall? En av männen svarade bekymmrat: "Jadu, det blir nog svårt. De flesta killar vill inte ha sex med en hårig tjej. Men du kanske kan hitta någon hippiekille som inte bryr sig..."

Hallå?! HALLÅ?! Det var det dummaste jag har hört. Det är säkert sant att majoriteten av alla tonårskillar föredrar renrakat. Men steget från att föredra en viss hårighetsgrad till att neka någon sex på grund av en sådan grej är enormt. Kan ni föreställa er den kille som i stundens hetta, när kläderna har åkt av och de äntligen ska ha sex, upptäcker att hon har lite hår mellan benen och säger: "Nejdu, hår är inte min grej. Här blir inget sex." Nej, just det. Och om någon nu resonerar på detta vis, måste han vara den ytligaste personen på jorden. Hur mycket kan en liten skitgrej som hår på könsorganet inverka på en persons attraktionskraft? Listan på saker som är viktigare när man avgör om man vill ha sex med någon eller inte, är oändlig.

Jag kan inte komma över att folk faktiskt bryr sig om detta. Har de missat grejen med sex eller? Det är lite hår. Det är ingen konstig böld. Det är tvärtom meningen att det ska vara där. Och det är dessutom väldigt troligt, om tjejen lever i västvärlden, att det är nyduschat hår. Det är liksom inget att vara rädd för.

Dessutom är det som sagt bara majoriteten av killar som föredrar renrakat. De andra 30-40 procenten eller vad det nu är, de räknas väl också? För att inte tala om den verkliga majoriteten. De som faktiskt inte, förutom när de blir direkt tillfrågade, bryr sig. Självklart är min bekantskapskrets inget statistiskt underlag, men de är inte heller några "hippies", och de flesta killar som jag pratat om detta med har föredragit hår. Det kan i och för sig bero på att diskussionen ägt rum utan andra män eller mikrofoner i närheten.

Tjejer får gärna raka sig för min del. Eller låta bli. Jag bara hoppas att de som rakar sig gör det för att de själva trivs med det, liksom jag hoppas att de som låter bli också gör det för sin egen skull. Men ingen ska få komma och lura i tjejer att de inte kan få en kille om de inte rakar sig. För det är bara totalt osant skitsnack.

/Zäta







bloglovin RSS 2.0