Öppet brev till alla antifeministiska gnällspikar som tycker att jag skriver om fel saker


Nu ska jag berätta något som verkar vara oändligt svårt er att förstå: När jag började blogga skrev jag inte på ett kontrakt med vare sig Gud, staten, Wollstonecrafts ande eller Feministiskt Initiativs styrelse. Jag skrev faktiskt inte på något kontrakt alls där jag förband mig att BARA ÄGNA MIG ÅT VIKTIGA FRÅGOR OCH VERKLIG JÄMSTÄLLDHET.

Jag är ingen samhällsinstitution. Jag är ingen sjävutnämnd förebild. Jag är inget mäktigt väsen från svunna tider. Jag är en 21-årig tjej som bloggar om saker jag ibland är insatt i, ibland upprörs över, och ibland tycker är lite småskojiga. Bloggen som helhet har ett allvarligt och viktigt mål: Att upplysa om feminism, fördjupa diskussioner, försöka förstå erfarenheter och lyfta fram perspektiv som gärna glöms bort i mainstream-debatten, men varje enskilt inlägg är inte vare sig dödsseriöst eller viktigt. Jag tycker inte heller att Örebro kommuns hjärnsläpp angående porrfilter står högst upp på samhällsagendan att åtgärda, men det betyder inte att jag inte får skriva om det.

Jag får skriva om precis vad jag vill så länge jag håller mig till svensk lag. Bara så att vi är på det klara med det. Okej? Min blogg, mina ämnesval. Passar det inte är det fritt fram att klicka vidare.

Sedan har vi förstås diskussionen om vem som bestämmer vad som är VIKTIGA frågor, men den är så VIKTIG för mig att den förtjänar ett eget, seriöst, inlägg.

/Zäta

Lesbisk ≠ Pornografisk

Örebro kommun tycker att ordet "lesbisk" indikerar porr och spärrar alla webbsidor med det ordet från sina datorer. Även sidor som tipsar om nöjesutbud, handlar om hbtq-politik eller bara är allmänt inkluderande.

Jag förstår att kommuner vill stävja porrsurfandet på arbetstid, men att spärra alla sidor som rör homosexualitet känns lite väl kinensiska muren och lite för lite progressivt tänkande. Det är ganska komiskt vid en första anblick, klantar de är! liksom, men det bottnar tyvärr i något annat också. Kvinnor och samkönat kvinnligt begär som objekt för andras (i stor utsträckning mäns) lustar.

Så, kära Örebro kommun, lyssna och lär: Lesbisk betyder inte porr. Lesbisk betyder tjej som tänder på annan tjej. För sin egen skull.

/Zäta

Smal-privilegier och ouppnåeliga ideal i en utseendefixerad tid

Hanna skriver om thin priviledge, och frågar sig om det verkligen finns. Hon kommer fram till attt svaret är ja, men är samtidigt rädd att smala personer ska ta illa upp av det.

Jag är, enligt de förståelseramar och ideal som råder i 2000-talets västvärld, smal. Det är viktigt att påpeka att "smal" och "tjock" är kulturellt konstruerade begrepp. Kroppsvikt är det inte, men vem som sorteras i vilken kategori, och vad som förknippas med denna kategori, är konstruerat. Det är lätt att se om vi tittar över tid och rum. För 500 år sedan skulle någon med min kroppsbyggnad antagligen bli kallad mager flickstackare och inte alls passa in i något ideal, och likadant om vi åker till andra sidan jorden.

Jag har också alltid varit just smal, så jag vet inte hur det är att leva i en stor kropp. Och det är här vi har den springande punkten: Det är inte upp till mig att avgöra hur tjocka människor upplever smal-idealet. Vi måste lyssna på dem vars erfarenheter det gäller. Det skulle inte falla mig in att säga att ett privilegium inte finns bara för att det inte är påtagligt för mig. Själva grejen med privilegium är ju att de nästan alltid är osynliga för den gynnade gruppen, i alla fall tills någon påpekar hur de ser ut.

Men nu ska vi göra en viktig distinktion: Den mellan privilegium och ideal. Självklart är jag medveten om att vi har ett ideal som är smalt, men det är inte samma sak som att det finns ett privilegium för smala personer. Ett ideal är per definition onårbart, en fantasibild vars lockelse ligger i den omöjliga perfektionen. Ett privilegium är däremot en högst påtaglig struktur som gör att vissa människor missgynnas på orättvisa grunder. Det handlar om makt, inflytande och stigmatisering. Idealet kan medverka till att skapa ett privilegium, men de är inte samma sak. Bara för att jag är smal är jag inte ideal, så att säga.

Smal-privilegier kan handla om att känna att världen är utformad för dig. Kläderna på H&M passar, stjärnorna på TV är inte alltför långt från din uppenbarelse, flygstolar är bekväma och färdigmatsportionerna är lagom stora för att du ska bli mätt. Men det handlar också om något som bara blir synligt när motkraften diskuteras: Frånvaron av stigmatisering. Du kan käka var du vill utan sneda blickar, du kan ta på dig vad du vill utan kommentarer om smickrande ränder (som att de hade en personlighet), du kan träna eller inte träna lite som du känner för, du får kanske komplimanger för din kroppshydda men slipper höra att du ska gå ner i vikt varje gång du är hos doktorn för att du har hosta.

Allt detta leder till att du kan röra dig som du vill i samhället och att du ges tolkningsföreträde över vad skönhet och hälsa är. Du tvingas inte hela tiden försvara och förklara, utan har möjligheten att bara vara. Du behöver inte vara nöjd med dig själv för det, men världen säger i alla fall inte åt dig att du ABSOLUT INTE får vara nöjd.

Utan att gå in på en diskussion om den fria viljan kan det väl sägas att vissa människor väljer smalhet genom att banta, träna eller ha hårda, tajta underkläder. Å andra sidan har vi alla olika grundfysik (typ benstommen är svår att ändra på), olika motivationer i livet och olika fysiska förutsättningar för att hantera alla som relaterar till vikt så som matvanor, träning och stress, så helt valfritt är det garanterat inte. Men denna relativa valfrihet skiljer ändå smal-privilegiet från andra maktstrukturer så som ras och kön. Det är i mycket högre utsträckning möjligt att vara på båda sidor om förtrycket under samma livstid.

Med det sagt finns det förstås vissa som inte alls väljer. Jag har inte valt att vara smal. Det säger jag inte för att låta natuuuurlig och vaaaacker, utan för att det är sant. Det är ett faktum att jag är smal och jag är lika lite stolt över det som jag skäms över det. Det är bara ett faktum, precis som att jag har grönblå ögon. Jag kan gilla det eller inte gilla det, men det är svårt att göra något åt. Jag föddes med minibenstomme (hej storlek 35 i skor) och en mage som säger ifrån precis när jag blir mätt och inte alls vill ha mer.

Vad jag däremot väljer är hur jag hanterar de privilegier som följer med smalheten. Klankar jag ned på andras matvanor utan att sätta mig in i deras situation? Tar jag glatt emot veckotidningarnas bilder för att de liknar mig, eller ifrågasätter jag bristen på mångfald? Försöker jag lyfta fram andras erfarenheter trots att de till synes krockar med mina egna? Låter jag bli att säga "men det är jobbigt att vara smal också!" när det rasar en debatt om skönhetsideal på nätet, eller känner jag mig åsidosatt nu när min kroppstyp helt plötsligt inte står i centrum längre? Den privilegierades roll är att lyssna, försöka förstå, förmedla vidare och jobba tillsammans med de som inte har dina fördelar.

Jag vill inte leva i värld där bara smal får vara fint, lika lite som jag vill bli kallad mager flickstackare. Jag vill leva i en värld där min kropp speglas i en liten del av alla de bilder vi överöses med, inte där alla bilder är nästan som jag. Jag tycker alltså inte att bara "riktiga kvinnor" (=några valkar på magen, stora bröst och ett BMI över 25, typ) ska få synas i media. Jag förstår att det är viktigt som en protest och motreaktion att tala om "hälsosamma, kurviga, mulliga, fladdriga" kroppar, men skulle vi övergå till att bara visa tjocka personer i tidningarna skulle vi inte vinna mycket. Något fler personer skulle vara representerade, ja, för fler är tjocka än smala i dagens västvärld, men vi skulle fortfarande skapa ideal och utesluta. Att lyfta fram tjocka kvinnor är en bra strategi eftersom de är underrepresenterade idag, men att stämpla vissa som "riktiga" och andra som "oriktiga" är en mycket dålig strategi.

För att knyta ihop säcken kan jag säga att ja, det finns ett smal-privilegium idag. Och för att förändra det måste vi jobba tillsammans, fast ibland från olika håll -- smala som tjocka, medelvärden som extremvärden -- för att öka medvetenheten och mångfalden utan att stigmatisera nya grupper.

/Zäta

Det här med självbiografier är inget nytt

"Bloggande är ytligt. Bloggande är egocentriskt. Bloggande är att vilja visa upp sitt liv för en publik. Bloggarna uppfostrar en generation självcentrerade varumärkesbyggande tjejer som verkar tro att världen skulle vara intresserade av vad de åt till frukost*.

Bloggande är ett nytt fenomen. Tidigare var människor inte så här självcentrerade och ytliga. De skrev djupa böcker och talade politik dagarna i ända."

Jag tycker inte heller att bloggande är lösningen på allt ont, och visst frodas en komsumtionsinriktad kultur i bloggosfären som är beklaglig, men det är inte hela sanningen. Lite nyanser, tack. Och kanske framförallt en insikt om att människor alltid varit fascinerad av att uttrycka sig själva och sina upplevelser på olika sätt.

Det här med självbiografier är inget nytt. Den nya är vem som får höras.


/Zäta

*Läser ni någonsin bloggar som handlar om frukostmat? Ibland har jag stött på någon poetiskt fotograferad gröttallrik, men själva poängen verker då vara att göra fina foton och kanske inspirera andras frukostätande. Inte ett direkt behov att andra ska vet vad du käkat på morgonen. Ändå får jag höra detta argument till leda.


Musik och bloggord och en resa jag aldrig kunnat föreställa mig

Jag är en ganska glad person. Inte direkt bubbelglad till vardags, men rätt nöjd med livet på det stora hela. Lycklig, rent utav. Och det har jag egentligen alltid varit. Allt annat har känts som avvikelser. Överlyckliga nykärsperoder, deppiga vårmånader eller desperata mörka nätter är fluktuationer, men aldrig särskilt varaktiga i längden.
Det finns längre perider när jag inte varit särsklit lycklig i grunden. Och det gör mig alltid obekväm, för jag vet inte riktigt vem jag är när det händer -- ska det vara såhär från och med nu? Det visar sig alltid att så inte är fallet, men det slog mig nu när jag funderade att det finns två tydliga varningstecken på att jag är på glid från min vanliga lyckonivå på ett mer permanent sätt:

1. Jag slutar blogga.

2. Jag slutar lyssna på musik.

Det förstnämnda har bara hänt en gång sedan jag började i högstadiet, och det var också den period i mitt halvvuxna liv jag mådde sämst: Trean i gymnasiet. Uppsala så som jag kände det var pyttelitet. Förhållandet jag haft sedan ett drygt år tillbaka var fint, men gav mig samtidigt andningssvårigheter. Klasskompisarna jag gillade var aldrig där och de jag inte gillade visade tydligt att känslorna var besvarade. Studenten lägrade som ett ljus i tunneln, men i mars var det fortfarande flera mil till fots kvar.

Tre veckor innan studenten startade jag den här bloggen i hemlighet. I det första inlägget stod det:

Än så länge är det bara jag som vet om den här bloggen. Jag skulle kunna skriva om vad som helst, för ingen vet. Vilken kittlande tanke.
Kanske ska det vara en avslöjande blogg. Kanske ska den vara djup. Kanske ska det vara en rolig blogg. Kanske ska den spegla världen som den ser ut för en äckligt ambitiös, rätt smart och alldeles för känslosam ung tjej. Eller så ska den handla om dubbelhäftande tejp. Just nu känner jag inte att det är det viktiga. För grejen är den att JAG HAR BÖRJAT BLOGGA IGEN.

Och det känns så jävla bra.

Tre veckor och fyra dagar senare hade jag inte bara ett slutbetyg som var en blijett till precis vilken utbildning som helst på universitetet, jag var också singel.

Den sommaren lyssande jag på musik som aldrig förr. På gräsmattan utanför huset, i köket medan brödet gräddade i ugnen, i sängen i ett hus på landet, i hostelrum i Berlin, med urdruckna tekoppar och rufsigt hår medan solen gick upp. Jag tror aldrig att jag har varit så lycklig. På sommaren står tiden still.

Bloggen trevade sig fram mellan djupdykningar i egna erfarenheter, stapplande politiska inlägg och yrvakna kärleksförklaringar till personen som vände upp och ned på min värld med sin musik. Hösten var lika kaotisk som sommaren var underbar. Tiden hade börjat gå igen och beslut måste fattas.

Jag bestämde mig för att hoppa på genus A. Kunde väl vara kul att göra något fundamentalt annorlunda innan jag började på läkarprogrammet. Jag sökte inte ens till hösten, för jag visste att om jag sökte skulle jag inte kunna låta bli att börja, och jag var inte på långa vägar redo.

Resten är väl kanske inte histora, men i alla fall två och ett halvt år av feministiskt bloggande som jag i vissa stunder är omåttligt stolt över. Den där majkvällen i gymnasiet hade jag inte en aning om att den här bloggen skulle ta mig in i en svindlande bloggosfär via debattsidor och Pride-parader till de numera frekventa "det känns som att träffa en kändis!" från vänners vänner och främlingar som gör mig lika överrumplad och glad varje gång. Jag skulle ju bara skriva om dubbelhäftande tejp liksom.

Den här hösten har jag inte lyssnat på särskilt mycket musik. Jag har inte heller varit så vilsen sedan jag var 11. Jag hatade att vara 11. Jag var inte ett barn, men heller ingen tonåring än. Jag var ingen och mitt emellan och alldeles för gammal för min ålder. Jag tror att jag kanske kommer säga samma sak om 21 om tio år. När jag inte blev jurist så skulle jag bli journalist och sedan ville jag inte det heller. Den där biljetten jag fick på studenten är inte mycket värd om du inte vet var du ska åka.

Jag vågar inte tro på det än, och gitarrkompet ljuder tveksamt och försiktigt i bakgrunden, men kanske har jag äntligen hittat min destination. Kanske visste jag om det hela tiden ändå. Vi får se.

Vi får se om våren, och födelsedagen som tar mig till 22, har mer musik och bloggord att erbjuda. Då kommer jag veta att jag hamnat rätt.

/Zäta

Efter Tio ger en lektion i manligt tolkningsföreträde och bloggosfären visar sitt värde

Sitter för mig själv i soffan och skriker "SLUTA AVBRYTA HENNE FÖR FAN". Jag tittar på Efter Tio på TV4, med bloggaren och vintageexperten Elsa Billgren, skådespelaren Reuben Salmander och artisten och konstnären Christer Sandelin. De diskuterar konstnärskap och rosa. Billgren med sina kloka tankar och djupa insikter i fenomenet de diskuterar får knappt en syl i vädret.

Just nu talar de nämligen om bloggande och sociala nätverk på Internet, och männen och Malou von Sivers pratar om hur tråkigt, oviktigt, privat och farligt det är. De får vara experter på ett område de uppenbarligen inte är bekanta med. Varför, varför, varför ska bloggande vara ett fenomen som ALLA får tycka till om i live-TV? Skäms de inte? Det skulle jag göra om jag blev inbjuden att tala om mitt konstnärsskap och började dissa någon annans uttrycksform bara för att jag inte förstod den.

Elsa Billgren säger "jag tycker det är viktigt att alla får en röst" och det har sällan varit mer uppenbart för mig varför bloggande är så jävla viktigt. För vi får inte tala till punkt någon annanstans. Där finns det alltid självutnämnda expertmän som avbryter oss.

/Zäta

Om Harry Potter och känslor

Vad roligt det är när kommentarsfälten lever sitt eget liv över natten! (Och faktiskt leder fram till något, inte bara bajsar feministhat, alltså.) Mitt förra inlägg väckte känslor, en del över Twilight, men mest över Harry Potter.
Ve den som dissar Harry sådär! Här kommer en liten förklaring: Jag menade fenomenet fantasyböcker för ungdomar så som det såg ut när jag var i den tidiga tonåren (knappt tio år sedan). Jag ville inte göra den klassiska "när jaaaag var ung var aaaallt så mycket bääättre", utan ville förhålla mig lite kritisk till mina egna erfarenheter. Därmed inte sagt att jag tycker Harry Potter är dåliga böcker ur ett genusperspektiv, okej? Bara att de inte är ultimat fantastiska ur alla vinklar, och framförallt att de ingår i en större genre men väldigt liknande drag. Jag tycker det är synd att vi bara läste böcker med manliga huvudkaraktärer och äventyrliga pojkar, men jag menar inte att dra alla böcker över en kam. Jag förstår att det inte framgick ur gårdagens inlägg, och det var mest slarv från min sida, eftersom att inlägget fokuserade på Twilight i sig, inte på Harry Potter som jämförelse. Jag hade alltså ingen utarbetad tanke om Harry Potter ur ett genusperspektiv, även om jag förstås efter att ha läst dem sjutton gånger kan komma på en massa saker om jag tänker efter, men varför göra det när jag Tusse och Hanna redan gjort en utmärkt första analys:

Tusse:

Det jag kan komma på är att alla som är av stor betydelse för hur berättelsen utvecklas är män. Harry, Dubmledore, Sirius, Voldemort osv osv. Men vi har ju Hermione, hon har visserligen duktiga-flickan stämpel... men jag tycker att det är power att hon är "duktig" och tuff på samma gång. Och hon tillför väldigt mycket till berättelsen. Sedan att det endast finns heterosexualitet i boken (förutom Dumbledore, men att han är gay nämns ju inte i själva boken...). Och jag kan även tycka att alla har väldigt könsuppdelade personligheter. Bråkstakarna och charmpluttarna Fred och George, störtkära Lavender Brown och den övermänskligt vacka Fleur. Men det finns även undantag. Ginny som inte direkt faller inom facket "tjejig" och Neville som till en början är ganska feg och mesig.


Vill även tillägga att Harry är ett undantag av könsuppdelade personligheter, då han har väldigt nära till sina känslor. Vilket är awesome.


Hanna:


Fast Lily är ju den modigaste av henne och James. Hon gör ett medvetet val att dö för sitt barn, inte som James som mer "rusade in i det på instinkt" (enligt Rowling). Hon faller inte för grupptryck utan vågar säga ifrån när hon tycker folk behandlas dåligt, som i Snapes Worst Memory då alla andra verkar skratta åt hur de behandlar Snape. Jag tycker inte heller riktigt att James och Sirius ursäktas, eftersom Rowling låter Harry reagera så starkt negativt när han får veta hur de var när de var yngre. Jag tycker det markeras att deras beteende är förkastligt.

Jag tycker det finns ett ton starka kvinnokaraktärer i böckerna! Hermione, Fleur, Lily, Molly Weasley, Narcissa, Bellatrix, Ginny (min favorit!), McGonagall...


Båda två har dessutom lovat att göra en ordentlig genusläsning av böckerna snart (right?) så jag ser storeligen fram mot resultatet av den! Om Tusse inte har en egen blogg kan du få publicera här. En spontan tanke jag har som ni inte nämnde är dragkampen mellan Draco och Harry. Den är väldigt utmärkande genom serien, och har ofta utpräglat (hetreosexuella) manliga drag så som sporttävlingar, prestigefall och våldsamma metoder.

Om jag skulle göra något liknande skulle jag nog försöka gå in lite djupare just på aktörskap och stereotypisering, samt motbilder (så som Harrys känslosamhet). Att göra en genusläsning innebär inte att hitta allt som är negativt ur ettt feministiskt perspektiv, utan att se hur kön konstrueras i böckerna, att granska vilka som driver berättelsen framåt och har aktiva roller, vilka som blir motpoler och hur tillexempel sexualitet, klass (mugglare-trollkarl kanske skulle funka här, men även fattiga Weaslys) eller etnicitet medverkar till att placera olika personer på olika nivåer av aktörskap eller begränsa handlingsutrymmet.

Alltså: Harry Potter är bra böcker, och har en del starka kvinnliga karaktärer. Men de är inte suveräna ur alla aspekter. Och det är okej. Vi kan inte bara älska feministisk litteratur. Vi skulle ha så himla små bokhyllor då.
/Zäta

Om skillnaden på våld och romantik

Idag har jag varit bakfull. Då brukar jag må illa. Men det är ingenting mot hur illa jag mår när jag tänker på The Twilight Saga.


Det finns en massa anledningar att ogilla Twilight. Språket suger, intrigen spårar ur, vampyrer beskrivs som gulliga glittrande "vegetarianer", huvudkaraktären har ingen personlighet och pappor kan inte ta hand om sig själva. Jag förstår att nördar och experter blir upprörda över att hon förvrängt mytologin kring vampyrer och varulvar på ett sådant töntigt vis, men för mig skulle de gärna få ha blinkande rosa kristaller till öron och fluffig päls på magen så länge boken inte förmedlade ett sådant fruktansvärt budskap. Stephen King är lite inne på samma spår:

Harry Potter is about confronting fears, finding inner strength and doing what is right in the face of adversity. Twilight is about how important it is to have a boyfriend.

Jag skulle dock vilja utvidga hans argument lite. Det är illa nog med sagor som handlar om att brudars största bedrift här i livet alltid är att skaffa en karl, men Twilight slutar liksom inte där: Du ska bli apatisk i ett år om han lämnar dig och tycka att det är fett hett att han vill döda dig. Vänner är ingenting jämfört med mannen i ditt liv - han är ALLT. Avhållsamhet är bra och fy skäms om du vill ligga innan äktenskapet för att du är sugen. Vem bryr sig om din lust? När ni väl får till det och han misshandlar dig så att du vaknar full av blåmärken och med minnesluckor efteråt ska du inte bara stanna kvar, du ska dessutom ta på dig skulden för det.

Men det är ändå inte det värsta. Det värsta är att allt detta framställs som romantiskt. Edward är den ultimata flickdrömmen.

Jag mår verkligen illa av att detta är vad unga tjejer läser och älskar. Visst, Sagan om Ringen och Harry Potter var inte alltid fantastiska sagor att växa upp med som tjej, men de uppmuntrade i alla fall inte aktivt till att du skulle ställa upp på våldtäkt, anpassa ditt hela liv efter en kille när du är 17 och bara vara ett objekt för mäns lustar, och sedan kalla det kärlek.

Jag är övertygad om att världen varit en lite bättre plats utan Twilight. Men när den nu finns får vi jobba jäkligt hårt för att avslöja vad som döljs bakom "romantiken" i den boken. Mina barn ska få läsa Twilight, men inte utan att vi har långa, uttömmande samtal om skillnaden mellan romantik, våld och stereotyper kring kön.

/Zäta

PS. Pappa! Detsamma gäller lillasyster J. Om ni någonsin köper denna äckliga bok till henne kräver jag att bli informerad så att jag kan komma upp och ha allvarliga samtal med henne. DS.

Något helt annat än sexobjekt i samtiden eller frånvaron av en kuk

Denna snopp. Denna fokusering på det manliga. Denna ständiga outtalade norm. Ni ska få några exempel.

I UNT häromdagen läste jag en recension av en pessimistisk fransk bok: dekadens, förakt, ensamhet. Boken hyllades med ord som "underhåller med självdistans, exellerar med samtidsdistans." I en tjeck liten ruta till höger står en sammanfattning för den otålige:
Bäst: Samtidsskildringen
Sämst: Kvinnoporträtten

Det får en ju att fundera över varför kvinnoporträtten är det sämsta. I artikeln som tog upp tre fjärde dels sida i tidningen fanns tre meningar utredde detta. De såg ut såhär:
Kvinnorna definieras i huvudsak utifrån deras status som sexobjekt. Här finns den undersköna Olga med ”otroligt långa och slanka” ben, liksom ”den eländiga Marilyn med sin outforskade vagina”.
Det är lite tröttsamt.

Det är något fundamentalt fel med denna artikel. Journalisten (precis som författaren, visserligen) exkluderar helt kvinnor från sin tankevärld. Så är det ju inte alls, kanske ni tänker, hon skriver ju flera gånger om kvinnoporträtten! Men det är just det som är problemet: Kvinnorna är avvikelsen, en specifik sorts varelse som kan figurera vid sidan av utan att påverka berättelsen i stort. Bokens flöde fortgår alldeles oavsett kvinnlig närvaro, den får beskriva "vår tid" och "den västerländska människan", helt utan kvinnor. För det har redan fastslagits att kvinnorna bara är sexobjekt som inte gör något för storyn. Att skriva att samtidsskildringen är det bästa och kvinnoproträtten det sämsta är precis samma sak som att säga att vår samtid enbart definieras av män. För hur kan en samtidsskildring som inkluderar kvinnor vara träffande ifall kvinnoporträtten är usla? Det är en omöjlig ekvation.

Den manliga normen är en abstrakt sak, men i exempel som dessa blir den konkret: Vår samtid får vara just det även utan kvinnor. Det är ju bisarrt. Vem skulle skriva att en bok gav en träffande bild av nutiden, men väldigt platta och dåliga mansporträtt? Ingen, för då skulle inte boken definieras som "en samtidskildring", utan som "en stark kvinnlig röst, men som missar männens situation" eller varför inte "de kvinnliga erfaranheternas epiker". Samtiden, det allmänna, tillhör männen. Det vi gör är kvinnigt. Vi är avvikelsen.

Mitt andra exempel handlar om könsorgan. Transsexuella personer får ofta (ovälkomna och galet intima) frågor om vad de ska göra med sina könsorgan i framtiden. Bara det att de inte får frågor om könsorgan. De får frågor om snoppar. "Ska du skaffa en penis då?" får transkillarna höra. "Vad ska du göra med din snopp då, skära av den?" får transtjejerna höra. Om vi bortser en sekund från faktumet att det är kränkande och konstigt att fråga främmande människor hur de ser ut mellan benen, oavsett om de avviker från vad du anser vara normalt eller inte, så visar det här på en intressant skillnad. Det talas bara om kukar -- aldrig om fittor.

Så jag skulle vilja berätta en sak: Det är inte så att du får ett kvinnligt könsorgan om du skär av kuken. Då får du en avskuren kuk. En fitta är ETT EGET KÖNSORGAN!!! Coolt va? Det är alltså mer än frånvaron av en kuk! En fitta har blygdläppar, klitorisollon som sticker upp under en huva, slemhinnor på en massa ställen, hår här och var, en ingång till slidan, massa körtlar, ett litet urinrör som ligger där i mitten. Och vet du, nu när ändå håller på vill jag berätta en hemlis till! Fittan är något annat än en kukbehållare också!!! Den har en sexuell funktion i sig själv -- det är skönt om du pillar på klittan och där runtomkring, och i slidan för många, och hela könsorganet svullnar upp och blir lite kladdigt när en fittperson blir kåt. Det är sjukt häftigt.

För att återgå till seriositeten kan jag säga att detta, trots att dystra franska författare och transexuellas upplevelser av närgångna frågar kan verka ligga långt från varandra, är ett exempel på precis samma sak: Mannen som det allmänna. Grunden. Normen. Noll-människan som allt annat utgår från. Vi får vara med på nåder. Som sexobjekt i samtiden eller frånvaron av en kuk.

Och så frågar folk varför feminismen behövs. Jo, för att vi vägrar vara med på nåder. För att någon måste belysa hur jävla sjukt det är med en värld som accepterar en samtid utan kvinnor och diskussioner om snoppar och inte-snoppar. För att kvinnor är individer med rätt till verklig delaktighet och njutning.

Dagens läge är inte lite tröttsamt, det är förjävligt. Och just därför måste vi förändra det.

/Zäta

Från SCUM via löneskillnader till tips på hur du vässar dina förolämpningar

Signaturen "Hej", en modig (anonym) förkämpe för de män som mår dåligt av att SCUM ska bli teater har skrivit några påståenden som jag skulle vilja bemöta.

Men innan jag gör det skulle jag vilja skriva lite om kränkningar. Jag har hittills i debatten, och det är min avsikt att fortsätta med det, avstått från att raljera över "kränkta män". Jag vill inte använda samma fega vapen som motståndarsidan allt för ofta gör: offerrollen. Nu kan jag förstås inte dra fram "offerkoftan" på samma sätt som en anti-feminist kan göra, eftersom det intresssant nog är kvinnor som anses vara offer oavsett situation (trots att det exempelvis talas om små oskyldiga pojkar är det fortfarande ingen som skriker "offerkoftai denna debatt), men jag skulle kunna leka med "kränkningskulturen". Ni vet, snacket om att idag blir alla kränkta hit och dit och det går för fan inte att säga någonting och NU HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT. Det snacket, ni vet. Jag skulle kunna anklaga de som alltid kör det här argumentet mot mig och mina medkämpar att göra precis samma sak själva, men jag tänker inte göra det. För jag tycker att det är legitimt att bli kränkt. Det är legitimt att bli kränkt av olika situationer, och det är givetvis legitimt att bli kränkt som vit hetreoman. Och klarar du inte av att sätta saker i perspektiv: typ se att politiska manifest och massmord är en annan sak än teaterföreställningar, eller kanske förstå att en radikal åsikt kan belysa viktiga skevheter i samhällets maktstrukturer utan att vara genomförbar eller bra i sin helhet, eller varför inte lita på att ungdomar, även manliga sådana, kan hantera att två timmar av sitt liv få byta perspektiv och skakas om för att sedan tala om sina upplevelser, så ja, då är det fritt fram att känna sig kränkt över att SCUM sätts upp. Men det är inte legitimt att vilja censurera en teaterföreställning du aldrig har sett för att en galen feminist skrev boken den baseras på. Det är löjligt.

Så, till påståendena:

Hej: Räknar man lönerna på ett korrekt sätt ligger det på 2% och inte 8.

Får jag påpeka att det här är världens sämsta motargument på att "kvinnors lönenivåer fortfarande ligger under mäns"? Två procent är också en skillnad till kvinnornas nackdel. Men för att reda ut vilka siffror som gäller har jag tagit hjälp av SCB. Statistiska centralbyrån, alltså, som trots ihärdiga försök att bevisa motsatsen inte är infiltrerade av ett hemliga feministninjor, menar att det är 8% som skiljer mäns och kvinnors löner åt, till kvinnornas nackdel.

Titta i kolumnen längst ned till höger under "Kvinnornas lön i procent av männens": Kvinnor har i genomsnitt 92% av männens lön, och det har dessutom varit konstant så under hela 2000-talet. Nu vet inte jag vad Hej menar med "korrekt", personligen litar jag på att SCB och Medlingsinsitutets statistiker kan göra sitt jobb, men annars låter väl Med standardvägning menas att hänsyn tagits till att kvinnor och män har olika ålder, utbildning, arbetstid, finns inom olika sektorer och tillhör olika yrkesgrupper, ganska bra?

Det är alltså den standardvägda skillnaden som är 8%, tittar vi på skillnaden och tar hänsyn till hela bilden av deltid, sektorsuppdelning och så vidare blir den plötsligt 16%. Denna icke standardvägda skillnad är inte något vi kan förbise. Det handlar om att sektorer där många kvinnor jobbar värderas lägre trots lika kvalificerade arbetsuppgifter, att kvinnor förväntas vilja jobba deltid och vara hemma med barnen medan män inte förväntas vilja det och att kvinnor oftare än män har högre utbildning för likvärdigt jobb. Och det är reella faktorer som också visar på diskriminering. Så ska vi prata siffror Hej, så ska vi prata 16 och 8, inte någon 2:a.

SCB 2010

För att avsluta skulle jag vilja bemöta ytterligare ett par påståenden från vår vän Hej:

Hej: POjkar är den grupp som mår sämst, varför vill du slå på dem?

Zäta: Jag kan intyga, från botten av mitt hjärta, att jag inte vill slå på pojkar.

Hej: Tycker du det är rätt att håna och bespotta rika då också, enbart för att föra fram ett par tragiska argument?

Zäta: Jag tycker förstås inte att vi ska bespotta enskilda, verkliga människor för att de har privilegier så som pengar, men att sätta upp en teater där konceptet folk-som-skor-sig-på-andras-olycka tas upp i negativa termer känner jag att ja, det skulle jag stödja. Vänta, finns det redan en sådan teaterföreställning?

Hej: Vilken jävla dagisnivå ligger du på?

Zäta: Hmm... den där vi hunnit lära oss om att vara en bra kompis och inte skrika fula ord till varandra? Nej, alltså, det var ju några år sedan jag slutade på dagis. Jag läser till och med på universitetet nuförtiden.

Hej: Du är patetisk, faktiskt!
Zäta: Jasså, personligen tycker jag att det är ganska patetiskt att avsluta en förolämpning med "faktiskt". Det ger liksom intrycket av att det du säger inte håller hela vägen.

/Zäta

Moa och jag på nyheterna igen - om tvångssteriliseringar och Uppsala Pride

Jag vet att jag har många fina läsare som bryr sig, hejar och hoppas att det ska gå vägen för mig och framförallt Moa, i framtiden. Lagen har ännu inte ändrats, men Moa kunde inte vänta längre och åkte därför utomlands. Situationen är för tillfället löst för oss, men diskrimineringen finns fortfarande kvar. Och alla har inte ett sparkonto att tömma på en tripp till Danmark.


Tack för allt stöd vi får från er!
Nu hoppas vi, nej, nu kräver vi, att Reinfelt faktiskt tar tag i det här och inte bara "tar ställning"!

/Zäta

PS. Jag gillade den poetiska klippningen och musikläggningen starkt, fast tusan vad kallt det var att spela in!

SCUM-manifestet råkar ut för hatstorm på nätet... och jag tänker på Strindberg

Turteatern i Stockholm ska sätta upp en pjäs baserad på Valerie Solanas SCUM-manifest. Ström, Billing, Axessbloggen och Lundin - ett härligt gäng "jämställdister" vars främsta livsmotiv är att bevisa att NU HAR FEMINISMEN GÅTT FÖR LÅNGT, har reagerat starkt. Det skulle kunna tyckas att det är mystiskt att ha den hållningen i ett land där kvinnors lönenivåer fortfarande ligger under mäns, tjejer mår psykiskt sämre än killar, kvinnor råkar ut för över 90% av det sexuella partnervåldet och knullande är bra om killar gör det men dåligt när brudar håller på med, men vem är jag att dömma? (OBS! Ironi)

Hur som helst har nu en teatergrupp tolkat SCUM-manifestet. Solanas manifest är lite mytiskt i feministiska kretsar, inte för att majoriteten av oss håller med bokstavsgrant, utan för att det är en kraftfull protest. Det är konst och politik, galenskap och briljans, för mycket och helt fantastiskt, knivskarpt och oroande, i en enda stor röra. Det är ett seriöst och kraftfullt försök att bryta sig ur den klistriga väv av mansdominans som alla kvinnor växer upp under, ett desperat statement från en underordnad position som aldrigaldrigaldrigaldrig går att beskriva för någon som inte är fångad i den. Hon skiter i att vara snäll. Hon skiter i att vara lagom. Hon skiter i att följa lagen. Hon ser våld som sin enda utväg. Och hon är inte alls som de manliga actionhjältar du nu ohjälpligt jämför henne med. Hon är något eget, något helt annat. Läppstiftet är kladdigt utsmetat bortom läpparnas konturer och det här är jag.

SCUM-manifestet har gjort ett outplånligt avtryck i vår samtid. Jag tycker inte att våld eller att utrota män är en bra sak, givetvis inte, men jag kan ändå se nödvändigheten i att skriva och inte väja för något. Alls. Att dra allt till sin spets för att försökaförsökaförsöka blir fri. Vi kan förklara det med Solanas pissiga uppväxt där hon frekvent blev utnyttjad av män, men jag tycker det är att förringa henne. Hon var den hon var, och även om hon var galen och borde blivit omhändertagen innan hon sköt Warhol, gjorde hon balla grejer. Riktigt farliga. Riktigt provocerande. Riktigt gränslösa. Hon var inte en söt tjej i rosetter som strävade efter att skriva balanserade småakademiska texter och kallade det för kamp, hon var så mycket mer. Inte bättre, inte ens bra, men definitivt värd att skriva en teater om.

Vi kan ju inte gå runt och censurera teater som tar upp känsliga frågor. Någon vill manusförfatta om världskrigen -nej, usch de var ju hemska! Någon vill visa på rasism och läser högt ur apartheid-lagar i en scen -- nej, usch de var ju hemska! Jamen det var kanske just det vi ville visa. Teater är konst, inte politiska idéprogram som ska genomföras -- det finns en skillnad där. Den är rätt stor. Visst är det inte lämpligt att visa på våld och eländigheter för människor som faktiskt är barn, men gymnasieungdomar är inte barn. De är ungdomar och kan tänka själva. Eller, vill ni bli beskyddade av ett gäng tillknäppta män som tycker teater verkar läskigt?

Vi är många som har fått nog av att våra söner får utstå väldigt mycket skit från rådande stats- och mediefeministiska ordning. När det går så långt som att låta pojkarna utstå detta hatmanifest via en teaterföreställning så är det dags att reagera på allvar.


Vet ni vad jag har fått nog av? Att generation efter generation av svenskar ska få myten om att kvinnan förlorar allt sitt människovärde i sekunden hon knullar med en man nerkört i halsen, samtidigt som vi kallar det "lika högaktuellt idag" och "verkligt stor författarkonst". Strindberg lyckades inte problematisera ett jävla skit, han lyckades bara befästa, just genom att det sväljs så glatt med hull och hår, men jag ser inga proteststormar varje gång Fröken Julie kommer i ny tappning. Vilket den gör typ vartannat år. Det är inte okej att sälja in samma ruttna värderingar hela tiden bara för att Strindberg är helig. Det är som med bibeln, där får stå hur jäkla knasiga saker där i som helst, folk kommer ändå gilla den. Strindberg är inte helig bara för att han kunde skriva vackra Stockholmsporträtt.

Solanas manifest är en protest mot allt detta. Mot den osynliga nedvärderingen av allt kvinnligt som ständigt pågår. Och visst fan kommer det att bli provocerande. Fina flickor slår inte tillbaka, de accepterar att han bara gör så för att han gillar dig. Men Solana var ingen fin flicka. Det är det som är poängen.

Och jag ser gärna en teater med en arg kvinnlig författare för en gångs skull. Jag vill inte att alla barn ska behöva läsa om det som "stor litteratur" i skolan vartenda jävla år, men som variation och protest tycker jag att det är fantastiskt.
/Zäta

Om objektivitet, genusvetenskap och Per Ström

Jag är inte objektiv. Jag tror inte på objektivitet i dess konventionella bemärkelse. Jag tycker att jag har mycket viktigt att säga, och att andra institutioner, skribenter och forskare också har det, men inte nödvändigtvis för att de är objektiva.

Vem bestämmer vad som är objektivt? Den som har mest makt för tillfället? De som bryter minst normer? Den som påvisar minst avvikande resultat? Givetvis finns det mer eller mindre objektiva metoder och resultat, mer eller mindre objektiva vinklingar. Men det är inte svartvitt. Du är inte antingen SUBJEKTIV eller OBJEKTIV. En liberal företagsekonom är inte mer objektiv än en socialistisk genusvetare, de har bara olika syn på världen.

Inom genusvetenskapen handlar en del av objektivitetskritiken om att påvisa en ofta osynliga skiftning av fokus från personer till "objektiva" instrument, medan det döljs att även dessa personer har politiska åsikter eller personliga motiv. Utan att kompromissa med principer om kvantifiering, konsekvent urval och förankrning i etablerade teorier menar genusvetenskapen att det är ärligare att redovisa sin egen position., att "situera" sig själv.


En sådan situering görs exempelvis av Fanny Ambjörnsson i den numera klassiska studien "I en klass för sig -- om genus, sexualitet och klass blend gymnasietjejer". I början skriver hon om sin egen klassbakgrund, sin läggning och hur det kan tänkas påverka hur hon tolkar sina resultat. En genusvetenskaplig studie skulle faktiskt sällan anses komplett utan en situering, även om den kan bestå i olika saker beroende på studie. Det kan också handla om att forskaren får en unik inblick i en värld, så som bloggosfären för att ta mig som exempel, och då kan skriva på ett mer insiktsfullt sätt. Skulle en icke-bloggande medelålders man, till synes i en mer "objektiv" situation, ha producerat en bättre studie om unga tjejers bloggar? Det vet vi förstås inte, men att den vore annrlunda, och inte självklart bättre bara för att forskaren har "distans" till sina "objekt". Objekt är förövrigt ännu ett avskytt begrepp inom "min" disciplin. Alla människor är subjekt och vi måste försöka behandla dem så även då vi studerar dem -- och det kan vi enbart göra genom att själva stundtals bli objekt för deras förståelse.

Självklart är jag partisk. Jag tycker att genusvetenskapen är suverän i många avseenden, även om den givetvis har sina brister, men jag anser också att en mångfald av perspektiv är bra. (Det är väl just det genusvetenskapen ofta försöker göra -- ge nya perspektiv på gamla frågor.) Och idag skulle jag vilja dela med mig av det här underbara bemötandet av Per Ströms slarviga och pompösa bok "Sex feministiska myter" (Tack Havreglid för länken!), skrivet av ett gäng nationalekonomer vid Stockholms universitet.

Visst låter det objektivt och bra? Ni får väl se hur Ström, som alltid anklagar feminister för att vara subjektiva, står sig i drabbningen med dem vars tycke han så gärna vill ha.
/Zäta

PS. Att tänka på: Hade min text blivit bättre om jag inte beskrivit mig som partisk å genusvetenskapens vägnar? Om jag hade argumenterat utan att nämna min egen bakgrund och gett sken av att detta var sanningen tagen ur luften? Eller ger min situering dig som läsare möjlighet att bedömma situationen själv på ett annat sätt, och kan leda till en viktig kritisk analys (utan att för den delen givet dömma ut något)?


Jag tror det, och skulle önska att fler personer var ärliga på det viset.

En färgglad saga, del I

På planeten Filur bor det en massa olika varelser. En av dessa kallar sig själva för Grön-sakerna. Grön-sakerna är tänkande, civilisationsbyggade varelser så som de flesta skulle definiera begrepen här på jorden. Bland Grön-sakerna finns det två stora grupper som framförallt är lätt att separera genom färgen. Den ena gruppen är grön och den andra är röd, och de kallas Grönisar och Rödisar. Egentligen är ganska många Grön-saker lite skiftande i grönt och rött och gråskalor däremellan, men de brukar ändå delas in i bara Rödisar och Grönisar. Något annat är faktiskt otänkbart för Grön-sakerna.

I Grön-sakernas kultur anses Grön-saker stå över andra varelser på planeten Filur, och alla Grön-saker är lika mycket värda. Det finns något särskilt, som ingen riktigt kan definiera, men alla är överens om, som heter grönsakovärde och som gör att varje Grön-sak anses unik och med samma rättigheter. Rödisar och Grönisar anses alltså vara likvärdiga - båda är ju Grön-saker! - men de jobbar ofta med olika saker. Rödisar tar oftare hand om andra Grön-saker som behöver hjälp, medan Grönisar producerar föda, ting och tankar som deras samhälle behöver. Det genrerar mer kaptital att producera, men eftersom grönisar och rödisar ofta bor tillsammans så går det på ett ut ändå i slutet. Det är därför lite konstigt om två Rödisar skulle bo tillsammans - de kompletterar liksom inte varandra på samma sätt. Rödisar får också producera, men det är färre av Rödisar som gör det och de anses inte alltid lika bra på just detta.


I historieböckerna står det mest om Grönisar, eftersom de ju gjort mest för Grön-sakernas samhälle genom åren: De har fattat de stora besluten, kommit på de stora tankarna och uppfinningarna. Det blir en självuppfyllande profetisa att Grönisar uppmuntras till att producera, eftersom de ju varit bra på det förut, medan Rödisar tar hand om det som redan finns. Alla är överens om att samhället behöver både Rödisar och Grönisar, och vissa tycker att de kompletterar varandra perfekt. Rödisar och Grönisar har också olika intressen, något som går att se på deras underhållningspaket som går att köpa. Rödisar brukar gilla estetiska saker så som att drapera sig själva med olika material, medan Grönisar gillar tekniska prylar som ger dem större inblick i världen utanför. Många Grön-saker menar att detta handlar om att Rödisar vill dra till sig Grönisarnas uppmärksamhet, eftersom de ju har kapitalet och är bra att bo med, medan grönisarna vill utvidga sina speciella Grön-saksförmågor så som att kunna förstå hur världen fungerar.


Förr i tiden var Rödisar ofta helt beroende av Grönisar, men idag brukar Rödisar vara mer självständiga. Det finns dock ett stort kulturellt arv i Grön-sakernas samhälle från den tiden, som delvis lever kvar, och det ger upphov till många olika slags underhållningspaket, samtal och humorinslag. Skillnaden, och spänningen som anses finnas, mellan Rödisar och Grönisar, är en kärningrediens i Grön-sakernas kultur. En Grönis kan skämta om att en Rödis ska gå och tillreda en grunk till grönisen, och då tycker alla det är roligt eftersom Rödisar ju brukade behöva göra sånt, men inte gör det längre. Fast det är inte riktigt sant, för Rödisar gör fortfarande mer av det tillredande arbetet, men det vill Grön-sakerna helst inte prata om. Det anses inte vara så fint att skämta om Rödisar såhär, för alla är medvetna om att de kan ta illa upp, även om ingen riktigt förstår varför - det handlar ju inte om just den Rödisen, bara om hur Rödisar anses vara! En Rödis kan förstås också skämta med en Grönis om att den borde producera något fint till rödisen, men det blir inte riktigt lika roligt - för det anses vara bra att producera. Eller så kan Rödisen skämta om att Grönisen ska tillreda en grunk, men eftersom det inte finns något existerande tankegods eller arv som handlar om detta faller skämtet rätt platt. Grönisar brukar dock hävda att det är orättvist att rödisar får skämta med dem när de inte får skämta med Rödisar.


Många Grön-saker menar att det är orättvist att Rödisar och Grönisar ska göra olika saker i samhället eftersom de nästan är exakt likadana och det finns skillnader mellan enskilda Grön-saker som är större än dem mellan Rödisar och Grönisar. Andra hävdar dock att vi inte kan göra något åt filturen och det var bättre förr när det var ännu större skillnad mellan färgerna. Ytterligare några hävdar att olikheterna inte spelar någon roll så länge allt värderas likadant, att tillreda och vårda ska vara lika bra och ge lika mycket kapital som att producera. Detta skulle skapa en obalans i samhället lyder motargumentet - vi har det väl bra som det är! Det räcker väl med att Rödisar kan var självständiga om de nu är så konstiga så de inte vill bo med en Grönis, vi behöver ju inte se till att det är lika lätt för dem som för Grönisar. Debatten rasar fram och åter, och en del Grönisar menar att det ju är de som lever under missförhållanden. De får inte skämta som de vill om Rödisar, till exempel, även fast det finns jätteroliga skämt som ju bara är en del av vilka de är.


En Rödis som påpekar att det kanske inte är samma sak eftersom Grönisar anses vara lite bättre Grön-saker än Rödisar - de gör ju allt som är typiskt Grön-sakigt som att tänka och producera - blir snart nedröstad, för alla Grön-saker har ju samma gröniskovärde, oavsett vad de gör. Rödisen vill säga att skämten om Rödisar ibland blir värre än desamma om Grönisarna just för att Grönisar faktiskt värderas högre genrellt, men inser att det skulle ta allt för lång tid att beskriva. Hon skulle behöva ta allt från början med produktion vs. omhändertagande och en massa andra subtila saker och de andra Grön-sakerna skulle tappa bort sig på vägen. Tillexempel brukar Grön-saker skratta om Rödisen påpekar att ordet "Grön-sak" implicerar att Grönisarna är mer grundläget för en Grön-sak, och Rödisar är avvikelsen. Det är ju bara ett ord, säger de, vad spelar det för roll?!


Rödisen funderar över hur det skulle vara att försöka beskriva den djupa skillnad som görs mellan färgerna för en utomfiluring, och vilka konsekvenser den får, och tänker att en utomfiluring skulle se det på en gång! Utomfiluringen skulle se skillnaderna och hur de hela tiden upprätthålls under ett sken av likavärde genom ett ögonkast, men själv kan Rödisen inte få särskilt många av sina artfränder att förstå. De tycker ju att skillnaden är normalläget, och en ändring vore att rubba balansen.

/Zäta

Nu får pappor vara föräldrar även på Pressbyrån

Det är såhär vi är vana vid att se föräldratidningar: Rosa text, gravidmagar och mammor med bebisar. Även om det står "Vi Föräldrar" blir det rätt tydligt vem det riktar sig till.


Sverige har länge ansetts vara en pappa-vänlig nation. Vi har bland de högsta uttagen av pappaledighet i världen (20%, jippie...), det skrivs mängder av böcker om papparollen, och bara häromveckan såg jag SVT:s webbserie om Danne och Bleckan där föräldraskapet fick en framträdande roll. (Titta på det förresten! Berörande och intressant på 15 minuter.)

Men idag på Pressbyrån fick jag syn på det här! Pappa Magazine.

Nu är väl inte Birro min idol direkt, men fasiken vad fett! Ett pappa-magasin! Jag bläddrade lite i det och det var till och med reklam för barnmat inuti. Jag menar, de förväntar sig att pappor tar ansvar för mer än bilen hemma. Hur jäkla fantastiskt är inte det?!

Nu kvarstår bara det lilla problemet att ingen hetreoman i trettioårsåldern någonsin kommer hitta tidningen. Den står nämligen inte här:


Den står här:


Jag frågade Pressbyrån om den lustiga placeringen.* Det är väl ett livstilsmagasin för män? Men de sa bara att det var order från högre makter om placeringen.


*Jag tycker förstås inte att magasinen på Pressbyrån skulle behöva vara könsuppdelade alls, utan bara stå i intresseordning. Men om vi förhåller oss till verkligheten** där det tydligen bara går att sälja saker till folk om de är MÄN eller KVINNOR så tycker jag att Pressbyrån borde tänka om lite. Det är väl inte brudarna som ska köpa tidningar till sina manliga vänner och partners hellör?

**Asså den som skapas av hetreonormen och kommersen...

/Zäta

Individuell sexism leder till ojämlika samhällen

Hur ofta får vi inte höra saker i stil med "men att jag säger Go make me a sandwich gör väl inget! Det är ett skämt. Det har ingen att göra med rösträtt och jämställdhet!" Som att människors individuella utsagor och möjligt humoristiska gargonger som bottnar i sexistsika attityder skulle vara helt frikopplat från samhället i övrigt.

"Jag kan skämta om horor och bögfjollor och mina kvinnliga kollegors rumpor och ändå vara världens rättviseförkämpe!"

EH, NEJ, det kan du inte. Och nu är det bevisat i stor skala:

Individual beliefs don't stay confined to the person who has them; they can affect how a society functions. A new study published in Psychological Science, a journal of the Association for Psychological Science, looks at 57 countries and finds that an individual's sexism leads to gender inequality in the society as a whole -- not surprising, but it is the largest study to find this relationship. -- Sexism and Gender Inequality Across 57 Societies by Mark Brandt at DePaul University:

Läs en gång till, sakta. Individuell sexism leder till ojämlika samhällen. Och vi vill inte ha ojämlika samhällen!!!

You could get the impression that having sexist beliefs, or prejudiced beliefs more generally, is just an individual thing -- 'my beliefs don't impact you,'" Brandt says. But this study shows that isn't true. If individual people in a society are sexist, men and women in that society become less equal.

Det här är typ världens bästa argument mot sexistas som tror att de kan säga och göra vad som helst så länge de inte depriverar kvinnor rätt till att en gång vart fjärde år delta i parlamentariska val.

"Mark Brandt vid DePaul-universitetet har gjort en studie som bevisar att åsikter/skämt/uttalanden/attityder som de där leder till mer ojämlika samhällen. Vill du ha ett ojämlikt samhälle? Tycker du det är fett att tjejer har mindre makt och inflytande än män? Gillar du att män inte anses vara bra på att ta hand om sina egna ungar? NÄ, DÅSÅ: SÄG INTE SÅNT!"

/Zäta

När jag kommer ut, vanliga reaktioner och att hantera dem

Jag fick en fråga om hur hur det var att komma ut för familj och vänner med att ha en transsexuell flickvän, eller för den delen att själv vara transsexuell.


Att komma ut är i sig ett lite problematiskt begrepp. Det leder tankarna till ett publikt framträdande, ett klingande i glasen och "nu ska jag berätta något". Visst förekommer det sådana tillfällen i människors liv, men för de allra flesta av oss som lever utanför normen är ut-kommandet något vi gör varje dag. För vissa är det ofrivilligt. En transsexuell person kanske inte vill berätta om sin bakgrund jämt, men kan ändå få frågor om han eller hon inte passerar (alltså inte uppfattas som det kön personen känner sig som). Bara genom att gå ut genom dörren måste personen "komma ut" som avvikande från samhällets normer kring kön. Andra egenskaper, som sexuell läggning, syns inte på samma sätt. De flesta antar att jag är hetreo när de först träffar mig. Och då måste jag ju komma ut som något annat.

Att komma ut är nämligen något som vi bara kan göra när vi antas vara på ett visst sätt. Jag kan inte "komma ut" som körsångare, för folk i allmänhet har ingen uppfattning, inga fördomar eller normer bakom sig, om att jag skulle vara omusikalisk. Det är helt enkelt en icke-fråga. Om jag berättar att jag gillar att sjunga berättar jag bara om ett intresse, som dessutom vare sig är stigmatiserat eller hänger ihop med andra starka värderingar. Alla som strider mot normer kan komma ut. Du kan komma ut som kvinnlig bilmekaniker eller tonårsmamma, men det brukar förknippas starkast med just sexuell läggning och könsidentitet. Jag brukar dock ofta känna samma "komma-ut-känsla" när jag berättar att jag har läst genus som om jag berättar att jag tänder på tjejer, just för att genusvetenskap som ämne är så starkt laddat och hänger ihop med så många fördomar.

Hursomhelst skulle jag kunna dela in de reaktioner jag stött på när jag berättat att jag har flickvän, och ibland också en transsexuell sådan, i fyra grova kategorier:
1. Inte-ens-blinka-reaktionen: Självklart accepterande, får en att känna som om du inte ens "kom ut", bara berättade om en relation. Det här är vanligast bland jämnåriga, och i min bekantskapskrets kanske den allra vanligaste reaktionen. Möjligen ackompanjeras denna icke-reaktion av en mild nyfikenhet: "När fick du reda på att hon var tjej?", men i så pass liten grad att den snarast är trevlig. Jag brukar också fråga enkla frågor om folks förhållanden, typ hur länge de varit ihop, oavsett vilken form de kommer i. Det är en del av vänskap och artighet liksom. Det är kanske förvånande att så många människor inte reagerar på det dubbla normbrytande som transsexuell flickvän innebär, men jag tror att det beror på den tid och plats jag lever i. I vår generation är "acceptans" av folk som inte är hetreo eller cis ett sedan länge förlegat begrepp, för många är vi självklart lika värda och kategorier rätt löjliga, och med den inställningen blir en transsexuell flickvän till en tjej ingen big deal. Och det är så jävla skönt. Jag skulle bara vilja flika in ett litet tack till alla er som reagerat just precis såhär (alltså inte alls), det får mig att tro på mänskligheten och orka ta de diskussioner som kommer i alla andra fall.

2. Positiv-och-supernyfiken-reaktionen: Positivt inställd, mån om att förstå och välvillig, men utan att inse att privata gränser gäller även normbrytande relationer. Det här är i hård konkurrens med föregående variant den vanligaste reaktionen. Även om den här reaktionen sker i all välmening är det ganska jobbigt i längden. Jag förstår att det inte går att veta som nykomling på normbrytarbanan, men om du någon gång träffar på en person som argt ryter "har inte du med att göra!!!", ha då i åtanke att personen antagligen svarat på just den frågan hundratals gånger förut, även om det är första gången för dig. Balansen mellan att sprida förståelse och pepp, och att känna att du hela tiden måste förklara intima detaljer för främlingar, är hårfin. Det viktigaste att komma ihåg är att även om du är nyfiken, vilket är okej, så har du inte rätt att veta något om andra människor som de inte vill berätta, även om de är ovanliga eller lever ett ovanligt liv. Vanliga regler för privata gränser gäller. Frågar du grannen som lever i en hetreorelation hur han och frugan knullar? Skulle inte tro det. Fråga inte mig det då.

Vanliga variationer på temat jag stöter på, är: Jaha, och ska hon operera sig? Blev du lesbisk när ni blev ihop? Ska jag säga han eller hon nu? Så är det en man eller kvinna? När är hon färdig?


Jag har skrivit ett helt inlägg om operations-frågan, men grunderna är väl som följer: Folks underliv och hur de ser ut är privat. Jag vill lika lite berätta om min partners könsorgan som du vill om din. Undantag givetvis för nära vänner om vi diskuterar sex rent allmänt, eller för släktingar som behöver veta operationsdatum och grejs av andra skäl.

De andra frågorna är mer respektlösa på ett större plan, även om jag förstår att alla inte ha koll på könsidentitet kontra kropp. (Identiteten gäller! Alltid! Det är det enda vi bryr oss om och vi benämner folk därutifrån.) Men det går att fråga på ett finkänsligt sätt, gärna med öppna frågor: "så en transsexuell person, det innebär..?"

Och "färdig"-grejen... När är du färdig? Det låter som att min flickvän skulle vara någon slags modelleraklump som ska slipas på lite här och där för att få bli en "riktig" kvinna. Hon är en riktig kvinna idag, men med en kropp hon inte trivs med. hon kommer genomgå en del fysiska förändringar, men färdig som människa, blir du någonsin det? "Ofärdig" och "färdig" är lika otrevliga ord som "oskuld" och "skyldig".

För att sammanfatta: Det är fint att folk vill förstå, men när nyfikenheten inkräktar på vår intima sfär alltför mycket blir det jobbigt. Om du är nyfiken - googla! Jag är inte din personliga trans-kunskapsbank (utom när jag väljer att vara det, som nu tillexempel).

3. Motvillig-reaktionen: Skeptisk, oförstående och ifrågasättande utan att vara direkt elak eller icke-accepterande.
Det här har jag som tur är bara stött på från några få personer, och aldrig baserat på min läggning, men Moa har fått erfara det desto mer. Det handlar ofta om att personer inte vill förstå vad transsexualism är, även efter upprepade förklaringar och tips om vidare läsning. De kanske hävdar att "alla har både kvinnligt och manligt inom sig" eller "att operera sin kropp är att gå till överdrift" och säger saker som "jag kan då inte förstå hur det kan vara så viktigt". Jag vill förstås skrika NÄ DET ÄR LÄTT FÖR DIG ATT SÄGA SOM ALLTID KÄNT DIG HEMMA I DIN KROPP OCH UPPENBARLIGEN HAR TYP NOLL EMPATI OCH INLEVELSEFÖRMÅGA, men när det kommer till människor som på ett eller annat sätt måste vara kvar i ditt liv, typ släktingar, kan det vara lite odiplomatiskt. Mitt bästa tips är ändå att förklara på djupet hur viktigt rätt pronomen och namn är, hur livsnödvändig en korrigerande behandling är och att detta är en grundpremiss för ert fortsatta umgänge.

För någon som har känt dig hela livet som "han", blir det förstås en omställning att börja tänka och säga "hon". Är det en nära relation, som en förälder eller partner, kan det krävas en "sorgeperiod" när personen sörjer den dotter/son/tjej/kille som en gång fanns. Hur rösten lät, barndomsminnen och förståelseramar baserat på kön. Hur viktigt kön är för vår världsbild blir sällan tydligare än när någon rubbar ordningen genom att komma ut som transsexuell. Hur gärna vi än skulle vilja går det inte att kräva att människor ska ställa om sig på en dag. (Vissa personer klarar det galant, och det är fantastiskt skönt. Moa har en bror som från första stund hon kom ut kallat henne "syster" och vid rätt namn. Jag hoppas att han vet hur mycket det betyder för henne.) Samtidigt kan vi kräva vissa saker. En viss tids omställning och sorg är rimligt, men att efter flera år fortfarande inte använda rätt namn är bara respektlöst. Om någon släkting trots förklaringar och vädjande konsekvent vägrar att lära sig rätt pronomen eller på annat sätt inte respekterar dig eller din partner tycker jag att det är läge att säga upp kontakten. I alla fall för ett tag, så de inser allvaret i det hela.

4. Uttalat negativ/förskjutande, icke-accepterande: Tycker att normbrytandet är fruktansvärt, "fel", oacceptabelt och vill inte veta av personen om den är "sån".
Hittills har jag inte stött på detta i verkligheten, men jag har fått ett par kommentarer på bloggen som lutar åt den här varianten. Jag har också många vänner och bekanta vars familjer förskjutit dem när de kommit ut, främst som transsexuella. Det är fortfarande en gradskillnad i acceptans mellan normbrytande läggning och könsidentitet, där det sistnämnda ofta ger starkare reaktioner i vår del av världen. Tyvärr är detta den allra vanligaste reaktionen miljontals människor stöter på runt om i världen, och det leder inte bara till stor sorg, utan också våld, självmord och tystnad. Självklart finns det familjer även i Sverige där detta är verklighet, även om det förhoppningsvis blir allt mindre vanligt. Att göra? Fly, fly, fly och försöka skapa ett liv där du får vara den du är, eller säga upp kontakten om det bara gäller enstaka personer. De är inte värda det.

En reaktion som jag inte tagit med, men som också är väldigt vanlig är den självförklarande Fan-vad-coolt-reaktionen, som väl delvis går in under nummer 2. Jag får liksom lite bonuspoäng på statustavlan för att ha en transsexuell flickvän. Något slags välmenande exotiserande som blir lite missriktat. Visst kan det vara coolt att kunna mycket om en sådan viktig fråga som trans, och visst sjutton är det coolt att vara ihop med Moa, men inte för att hon råkar vara trans, utan för att hon är världens både snällaste och tuffaste person.

Jag brukar i allmänhet inte bekymra mig så mycket om att komma ut. Det brukar bli i förbifarten: "I helgen när jag och min flickvän lagade mat..." eller "Moa var ju med i ett inslag i lokal-tv om tvångssteriliseringar, ja alltså hon är ju transsexuell och vi..." Att ha en casual inställning själv hjälper förstås, det öppnar inte direkt upp för skepsis, men jag är väl medveten om att den möjligheten inte är alla förunnad. Men i allmänhet tror jag att vi oroar oss för mycket och säger för lite. Människor kanske inte har all kunskap vi skulle önska, men ganska ofta vill de förstå och stötta oss. Ibland brukar jag leende tänka på mina föräldrar som uppfostrade en självständig tjej och gav henne självkänsla nog att alltid lita på sina övertygelser, och som sa att de alltid skulle älska henne oavsett vad som hände: Ja, såhär kan det gå, kära päron.

Jag dömer ingen som inte kan eller vill vara öppen och rakt på, men för mig är det en självklarhet: Ta mig som jag är, med transsexuell flickvän och bisexuell läggning, eller skit i det. Och fram till denna dag har ingen vars vänskap eller släktskap jag värderar valt den senare vägen. Det är typ helt jäkla fantastiskt, och jag älskar er alla för det.

/Zäta

Får vi prata om PMS?

Det suger att leva under förtryck, inte bara för att det är direkt obehagligt, utan också för att det begränsar åt alla håll.

Vi kan ta PMS:en som exempel. PMS som begrepp kan användas som en förtryckar-strategi gentemot kvinnor, genom att deras åsikter och känslor förminskas och nedvärderas när de beskylls för att vara "PMS-iga" eller "hormonmonster" eller vara i "den tiden i månaden". PMS-strategin knyter an till en lång tradition av att förknippa kvinnor med känslosamhet och kroppslighet och har så starka förankringar i vår idékultur att det är svårt att värja sig mot anklagelserna. Vi kan ryta ifrån -- och verka bekräfta det vi just blev anklagade för, överdriven känslosamhet -- eller sucka och skaka på huvudet, och istället bekräfta att det är okej att nedvärdera oss. En slags dubbelbestraffning där det verkar bli fel hur du än gör.

Den naturliga reaktionen mot PMS-skämten är förstås att ta avstånd från dem och peka på deras överdrivenhet. Kvinnor blir inte galna för att de har mens. Herregud det är lite blod och smärta men intellektet påverkas ju inte. Våra åsikter är lika legitima oavsett vilken dag i månaden det är. Att tona ned PMS:ens kulturella betydelse för att vinna vad som borde vara självklar respekt blir legio i feministiska kretsar.

Men då blir problemet att vi hamnar på nästa nivås dubbelbestraffning. Vi får inte prata om PMS. Alls. Det finns inte, för om kvinnor är fullgoda intelektuella varelser kan de inte ha PMS. Intellekt, ja mänsklighet, rymmer inga hormonmonster. Och vi är människor. Det var ju själva grundtesen i feminismen.

Bara det att PMS finns. I allra högsta grad. Vissa kvinnor lider svårt varje månad, andra blir bara deppiga ett par dagar och en tredje känner bara av det ibland. Vi måste tala om dessa problem och erfarenheter. Kunna behandla och bemöta dem på ett respektfullt och serisöst sätt. Att lyfta fram kvinnors verklighet var också själva grundtesen i feminismen. Men hur sjutton ska vi kombinera detta med respekten vi kräver i första steget -- om PMS nu finns, är kvinnor riktigt mänskliga?

Dubbel dubbelbestraffning alltså. Och vad beror den på? Vad är nyckeln till förändring? Orsaken: Förtrycket, patriarkatet, utsattheten och marginaliseringen. Om kvinnor var norm på samma sätt som män skulle en kommentar om vårt beteende relaterat till våra kroppar inte träffa lika djupt. Den skulle inte ens kunna existera, för våra kroppar skulle vara osynliga då. Inte i sovrummet eller för oss själva, men i vardagen. Precis som att en vit människa i Sverige sällan blir medveten om sin hudfärg, eftersom den konstrueras som grundläget, normen, blir en manlig kropp sällan påmind om sin fysiskhet. Nyckeln: Att inse att det är just dessa förtryckande strukturer som gör PMSandet så tabubelagt och nedsättande. Inte våra kroppar. Självklart är en person med PMS lika mycket människa som en utan. Det är de kulturella föreställningarna om PMS, och hur de används, som förstör. Inte själva hormonduscharna. Själva hormon-retoriken i sig är ju löjlig. Män och transpersoner har också hormoner. Vi överlever inte utan hormoner som agerar budbärare i våra kroppar.

Vi kan illustrera skillnaden mellan PMS som syndrom och som kulturell förställning med två bilder. Nu är det förstås mer än östrogen som är inblandat i att skapa premenstruella spänningar - kroppen är en komplicerad sak - men jag kan lova att detta hormonsamspel varken gör folk lila eller skapar berättelser om vålsamma flickvänner. Det är vår fantasi och den väv av förståelser, kategorier och språkbruk som vi kallar kultur, som gör.

Alltså med en brasklapp om förenkling och raljering -- PMS som det skulle kunna vara:

PMS som det är idag:

Jättestor skillnad, eller hur?!

Att använda PMS som förolämpning är inte samma sak som att erkänna dess existens och reella påverkan på vårat liv. Tvärt om. Faktiskt känner jag mig mycket sällan för att höra benkras och göra livet till ett helvete för någon annan dagarna innan mens. Jag är nästan helt fokuserad på mig själv och de känslotoppar som kommer och går. För trot eller ej, tjejers liv går inte alltid ut på att förhålla sig till män.

Det är kanske det som provocerar och skapar en maktobalans som måste stävjas med nedlåtande skämt. Att en gång i månaden skiter vi i vad andra tycker.

/Zäta





bloglovin RSS 2.0