Jag är ingen samhällsinstitution. Jag är ingen sjävutnämnd förebild. Jag är inget mäktigt väsen från svunna tider. Jag är en 21-årig tjej som bloggar om saker jag ibland är insatt i, ibland upprörs över, och ibland tycker är lite småskojiga. Bloggen som helhet har ett allvarligt och viktigt mål: Att upplysa om feminism, fördjupa diskussioner, försöka förstå erfarenheter och lyfta fram perspektiv som gärna glöms bort i mainstream-debatten, men varje enskilt inlägg är inte vare sig dödsseriöst eller viktigt. Jag tycker inte heller att Örebro kommuns hjärnsläpp angående porrfilter står högst upp på samhällsagendan att åtgärda, men det betyder inte att jag inte får skriva om det.

Jag får skriva om precis vad jag vill så länge jag håller mig till svensk lag. Bara så att vi är på det klara med det. Okej? Min blogg, mina ämnesval. Passar det inte är det fritt fram att klicka vidare.

Sedan har vi förstås diskussionen om vem som bestämmer vad som är VIKTIGA frågor, men den är så VIKTIG för mig att den förtjänar ett eget, seriöst, inlägg.

/Zäta

Jag förstår att kommuner vill stävja porrsurfandet på arbetstid, men att spärra alla sidor som rör homosexualitet känns lite väl kinensiska muren och lite för lite progressivt tänkande. Det är ganska komiskt vid en första anblick, klantar de är! liksom, men det bottnar tyvärr i något annat också. Kvinnor och samkönat kvinnligt begär som objekt för andras (i stor utsträckning mäns) lustar.

Så, kära Örebro kommun, lyssna och lär: Lesbisk betyder inte porr. Lesbisk betyder tjej som tänder på annan tjej. För sin egen skull.

/Zäta

Jag är, enligt de förståelseramar och ideal som råder i 2000-talets västvärld, smal. Det är viktigt att påpeka att "smal" och "tjock" är kulturellt konstruerade begrepp. Kroppsvikt är det inte, men vem som sorteras i vilken kategori, och vad som förknippas med denna kategori, är konstruerat. Det är lätt att se om vi tittar över tid och rum. För 500 år sedan skulle någon med min kroppsbyggnad antagligen bli kallad mager flickstackare och inte alls passa in i något ideal, och likadant om vi åker till andra sidan jorden.

Men nu ska vi göra en viktig distinktion: Den mellan privilegium och ideal. Självklart är jag medveten om att vi har ett ideal som är smalt, men det är inte samma sak som att det finns ett privilegium för smala personer. Ett ideal är per definition onårbart, en fantasibild vars lockelse ligger i den omöjliga perfektionen. Ett privilegium är däremot en högst påtaglig struktur som gör att vissa människor missgynnas på orättvisa grunder. Det handlar om makt, inflytande och stigmatisering. Idealet kan medverka till att skapa ett privilegium, men de är inte samma sak. Bara för att jag är smal är jag inte ideal, så att säga.

Utan att gå in på en diskussion om den fria viljan kan det väl sägas att vissa människor väljer smalhet genom att banta, träna eller ha hårda, tajta underkläder. Å andra sidan har vi alla olika grundfysik (typ benstommen är svår att ändra på), olika motivationer i livet och olika fysiska förutsättningar för att hantera alla som relaterar till vikt så som matvanor, träning och stress, så helt valfritt är det garanterat inte. Men denna relativa valfrihet skiljer ändå smal-privilegiet från andra maktstrukturer så som ras och kön. Det är i mycket högre utsträckning möjligt att vara på båda sidor om förtrycket under samma livstid.

Med det sagt finns det förstås vissa som inte alls väljer. Jag har inte valt att vara smal. Det säger jag inte för att låta natuuuurlig och vaaaacker, utan för att det är sant. Det är ett faktum att jag är smal och jag är lika lite stolt över det som jag skäms över det. Det är bara ett faktum, precis som att jag har grönblå ögon. Jag kan gilla det eller inte gilla det, men det är svårt att göra något åt. Jag föddes med minibenstomme (hej storlek 35 i skor) och en mage som säger ifrån precis när jag blir mätt och inte alls vill ha mer.

Jag vill inte leva i värld där bara smal får vara fint, lika lite som jag vill bli kallad mager flickstackare. Jag vill leva i en värld där min kropp speglas i en liten del av alla de bilder vi överöses med, inte där alla bilder är nästan som jag. Jag tycker alltså inte att bara "riktiga kvinnor" (=några valkar på magen, stora bröst och ett BMI över 25, typ) ska få synas i media. Jag förstår att det är viktigt som en protest och motreaktion att tala om "hälsosamma, kurviga, mulliga, fladdriga" kroppar, men skulle vi övergå till att bara visa tjocka personer i tidningarna skulle vi inte vinna mycket. Något fler personer skulle vara representerade, ja, för fler är tjocka än smala i dagens västvärld, men vi skulle fortfarande skapa ideal och utesluta. Att lyfta fram tjocka kvinnor är en bra strategi eftersom de är underrepresenterade idag, men att stämpla vissa som "riktiga" och andra som "oriktiga" är en mycket dålig strategi.

För att knyta ihop säcken kan jag säga att ja, det finns ett smal-privilegium idag. Och för att förändra det måste vi jobba tillsammans, fast ibland från olika håll -- smala som tjocka, medelvärden som extremvärden -- för att öka medvetenheten och mångfalden utan att stigmatisera nya grupper.

/Zäta

"Bloggande är ytligt. Bloggande är egocentriskt. Bloggande är att vilja visa upp sitt liv för en publik. Bloggarna uppfostrar en generation självcentrerade varumärkesbyggande tjejer som verkar tro att världen skulle vara intresserade av vad de åt till frukost*.

Bloggande är ett nytt fenomen. Tidigare var människor inte så här självcentrerade och ytliga. De skrev djupa böcker och talade politik dagarna i ända."

Jag tycker inte heller att bloggande är lösningen på allt ont, och visst frodas en komsumtionsinriktad kultur i bloggosfären som är beklaglig, men det är inte hela sanningen. Lite nyanser, tack. Och kanske framförallt en insikt om att människor alltid varit fascinerad av att uttrycka sig själva och sina upplevelser på olika sätt.

Det här med självbiografier är inget nytt. Den nya är vem som får höras.

/Zäta

Än så länge är det bara jag som vet om den här bloggen. Jag skulle kunna skriva om vad som helst, för ingen vet. Vilken kittlande tanke.

Kanske ska det vara en avslöjande blogg. Kanske ska den vara djup. Kanske ska det vara en rolig blogg. Kanske ska den spegla världen som den ser ut för en äckligt ambitiös, rätt smart och alldeles för känslosam ung tjej. Eller så ska den handla om dubbelhäftande tejp. Just nu känner jag inte att det är det viktiga. För grejen är den att JAG HAR BÖRJAT BLOGGA IGEN.

Och det känns så jävla bra.

/Zäta

Just nu talar de nämligen om bloggande och sociala nätverk på Internet, och männen och Malou von Sivers pratar om hur tråkigt, oviktigt, privat och farligt det är. De får vara experter på ett område de uppenbarligen inte är bekanta med. Varför, varför, varför ska bloggande vara ett fenomen som ALLA får tycka till om i live-TV? Skäms de inte? Det skulle jag göra om jag blev inbjuden att tala om mitt konstnärsskap och började dissa någon annans uttrycksform bara för att jag inte förstod den.

/Zäta

Ve den som dissar Harry sådär! Här kommer en liten förklaring: Jag menade fenomenet fantasyböcker för ungdomar så som det såg ut när jag var i den tidiga tonåren (knappt tio år sedan). Jag ville inte göra den klassiska "när jaaaag var ung var aaaallt så mycket bääättre", utan ville förhålla mig lite kritisk till mina egna erfarenheter. Därmed inte sagt att jag tycker Harry Potter är dåliga böcker ur ett genusperspektiv, okej? Bara att de inte är ultimat fantastiska ur alla vinklar, och framförallt att de ingår i en större genre men väldigt liknande drag. Jag tycker det är synd att vi bara läste böcker med manliga huvudkaraktärer och äventyrliga pojkar, men jag menar inte att dra alla böcker över en kam. Jag förstår att det inte framgick ur gårdagens inlägg, och det var mest slarv från min sida, eftersom att inlägget fokuserade på Twilight i sig, inte på Harry Potter som jämförelse. Jag hade alltså ingen utarbetad tanke om Harry Potter ur ett genusperspektiv, även om jag förstås efter att ha läst dem sjutton gånger kan komma på en massa saker om jag tänker efter, men varför göra det när jag Tusse och Hanna redan gjort en utmärkt första analys:

Tusse:

Båda två har dessutom lovat att göra en ordentlig genusläsning av böckerna snart (right?) så jag ser storeligen fram mot resultatet av den! Om Tusse inte har en egen blogg kan du få publicera här. En spontan tanke jag har som ni inte nämnde är dragkampen mellan Draco och Harry. Den är väldigt utmärkande genom serien, och har ofta utpräglat (hetreosexuella) manliga drag så som sporttävlingar, prestigefall och våldsamma metoder.

Om jag skulle göra något liknande skulle jag nog försöka gå in lite djupare just på aktörskap och stereotypisering, samt motbilder (så som Harrys känslosamhet). Att göra en genusläsning innebär inte att hitta allt som är negativt ur ettt feministiskt perspektiv, utan att se hur kön konstrueras i böckerna, att granska vilka som driver berättelsen framåt och har aktiva roller, vilka som blir motpoler och hur tillexempel sexualitet, klass (mugglare-trollkarl kanske skulle funka här, men även fattiga Weaslys) eller etnicitet medverkar till att placera olika personer på olika nivåer av aktörskap eller begränsa handlingsutrymmet.

Alltså: Harry Potter är bra böcker, och har en del starka kvinnliga karaktärer. Men de är inte suveräna ur alla aspekter. Och det är okej. Vi kan inte bara älska feministisk litteratur. Vi skulle ha så himla små bokhyllor då.

/Zäta

Det finns en massa anledningar att ogilla Twilight. Språket suger, intrigen spårar ur, vampyrer beskrivs som gulliga glittrande "vegetarianer", huvudkaraktären har ingen personlighet och pappor kan inte ta hand om sig själva. Jag förstår att nördar och experter blir upprörda över att hon förvrängt mytologin kring vampyrer och varulvar på ett sådant töntigt vis, men för mig skulle de gärna få ha blinkande rosa kristaller till öron och fluffig päls på magen så länge boken inte förmedlade ett sådant fruktansvärt budskap. Stephen King är lite inne på samma spår:

Harry Potter is about confronting fears, finding inner strength and doing what is right in the face of adversity. Twilight is about how important it is to have a boyfriend.

Men det är ändå inte det värsta. Det värsta är att allt detta framställs som romantiskt. Edward är den ultimata flickdrömmen.

Jag mår verkligen illa av att detta är vad unga tjejer läser och älskar. Visst, Sagan om Ringen och Harry Potter var inte alltid fantastiska sagor att växa upp med som tjej, men de uppmuntrade i alla fall inte aktivt till att du skulle ställa upp på våldtäkt, anpassa ditt hela liv efter en kille när du är 17 och bara vara ett objekt för mäns lustar, och sedan kalla det kärlek.

/Zäta

Denna snopp. Denna fokusering på det manliga. Denna ständiga outtalade norm. Ni ska få några exempel.

I UNT häromdagen läste jag en recension av en pessimistisk fransk bok: dekadens, förakt, ensamhet. Boken hyllades med ord som "underhåller med självdistans, exellerar med samtidsdistans." I en tjeck liten ruta till höger står en sammanfattning för den otålige:
Det får en ju att fundera över varför kvinnoporträtten är det sämsta. I artikeln som tog upp tre fjärde dels sida i tidningen fanns tre meningar utredde detta. De såg ut såhär:

Den manliga normen är en abstrakt sak, men i exempel som dessa blir den konkret: Vår samtid får vara just det även utan kvinnor. Det är ju bisarrt. Vem skulle skriva att en bok gav en träffande bild av nutiden, men väldigt platta och dåliga mansporträtt? Ingen, för då skulle inte boken definieras som "en samtidskildring", utan som "en stark kvinnlig röst, men som missar männens situation" eller varför inte "de kvinnliga erfaranheternas epiker". Samtiden, det allmänna, tillhör männen. Det vi gör är kvinnigt. Vi är avvikelsen.

Så jag skulle vilja berätta en sak: Det är inte så att du får ett kvinnligt könsorgan om du skär av kuken. Då får du en avskuren kuk. En fitta är ETT EGET KÖNSORGAN!!! Coolt va? Det är alltså mer än frånvaron av en kuk! En fitta har blygdläppar, klitorisollon som sticker upp under en huva, slemhinnor på en massa ställen, hår här och var, en ingång till slidan, massa körtlar, ett litet urinrör som ligger där i mitten. Och vet du, nu när ändå håller på vill jag berätta en hemlis till! Fittan är något annat än en kukbehållare också!!! Den har en sexuell funktion i sig själv -- det är skönt om du pillar på klittan och där runtomkring, och i slidan för många, och hela könsorganet svullnar upp och blir lite kladdigt när en fittperson blir kåt. Det är sjukt häftigt.

Och så frågar folk varför feminismen behövs. Jo, för att vi vägrar vara med på nåder. För att någon måste belysa hur jävla sjukt det är med en värld som accepterar en samtid utan kvinnor och diskussioner om snoppar och inte-snoppar. För att kvinnor är individer med rätt till verklig delaktighet och njutning.

/Zäta

Signaturen "Hej", en modig (anonym) förkämpe för de män som mår dåligt av att SCUM ska bli teater har skrivit några påståenden som jag skulle vilja bemöta.

Men innan jag gör det skulle jag vilja skriva lite om kränkningar. Jag har hittills i debatten, och det är min avsikt att fortsätta med det, avstått från att raljera över "kränkta män". Jag vill inte använda samma fega vapen som motståndarsidan allt för ofta gör: offerrollen. Nu kan jag förstås inte dra fram "offerkoftan" på samma sätt som en anti-feminist kan göra, eftersom det intresssant nog är kvinnor som anses vara offer oavsett situation (trots att det exempelvis talas om små oskyldiga pojkar är det fortfarande ingen som skriker "offerkoftai denna debatt), men jag skulle kunna leka med "kränkningskulturen". Ni vet, snacket om att idag blir alla kränkta hit och dit och det går för fan inte att säga någonting och NU HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT. Det snacket, ni vet. Jag skulle kunna anklaga de som alltid kör det här argumentet mot mig och mina medkämpar att göra precis samma sak själva, men jag tänker inte göra det. För jag tycker att det är legitimt att bli kränkt. Det är legitimt att bli kränkt av olika situationer, och det är givetvis legitimt att bli kränkt som vit hetreoman. Och klarar du inte av att sätta saker i perspektiv: typ se att politiska manifest och massmord är en annan sak än teaterföreställningar, eller kanske förstå att en radikal åsikt kan belysa viktiga skevheter i samhällets maktstrukturer utan att vara genomförbar eller bra i sin helhet, eller varför inte lita på att ungdomar, även manliga sådana, kan hantera att två timmar av sitt liv få byta perspektiv och skakas om för att sedan tala om sina upplevelser, så ja, då är det fritt fram att känna sig kränkt över att SCUM sätts upp. Men det är inte legitimt att vilja censurera en teaterföreställning du aldrig har sett för att en galen feminist skrev boken den baseras på. Det är löjligt.

Får jag påpeka att det här är världens sämsta motargument på att "kvinnors lönenivåer fortfarande ligger under mäns"? Två procent är också en skillnad till kvinnornas nackdel. Men för att reda ut vilka siffror som gäller har jag tagit hjälp av SCB. Statistiska centralbyrån, alltså, som trots ihärdiga försök att bevisa motsatsen inte är infiltrerade av ett hemliga feministninjor, menar att det är 8% som skiljer mäns och kvinnors löner åt, till kvinnornas nackdel.

Titta i kolumnen längst ned till höger under "Kvinnornas lön i procent av männens": Kvinnor har i genomsnitt 92% av männens lön, och det har dessutom varit konstant så under hela 2000-talet. Nu vet inte jag vad Hej menar med "korrekt", personligen litar jag på att SCB och Medlingsinsitutets statistiker kan göra sitt jobb, men annars låter väl Med standardvägning menas att hänsyn tagits till att kvinnor och män har olika ålder, utbildning, arbetstid, finns inom olika sektorer och tillhör olika yrkesgrupper, ganska bra?

För att avsluta skulle jag vilja bemöta ytterligare ett par påståenden från vår vän Hej:

Zäta: Jag kan intyga, från botten av mitt hjärta, att jag inte vill slå på pojkar.

Zäta: Jag tycker förstås inte att vi ska bespotta enskilda, verkliga människor för att de har privilegier så som pengar, men att sätta upp en teater där konceptet folk-som-skor-sig-på-andras-olycka tas upp i negativa termer känner jag att ja, det skulle jag stödja. Vänta, finns det redan en sådan teaterföreställning?

Hej: Vilken jävla dagisnivå ligger du på?

Zäta: Hmm... den där vi hunnit lära oss om att vara en bra kompis och inte skrika fula ord till varandra? Nej, alltså, det var ju några år sedan jag slutade på dagis. Jag läser till och med på universitetet nuförtiden.

Zäta: Jasså, personligen tycker jag att det är ganska patetiskt att avsluta en förolämpning med "faktiskt". Det ger liksom intrycket av att det du säger inte håller hela vägen.

/Zäta

Jag vet att jag har många fina läsare som bryr sig, hejar och hoppas att det ska gå vägen för mig och framförallt Moa, i framtiden. Lagen har ännu inte ändrats, men Moa kunde inte vänta längre och åkte därför utomlands. Situationen är för tillfället löst för oss, men diskrimineringen finns fortfarande kvar. Och alla har inte ett sparkonto att tömma på en tripp till Danmark.

Inom genusvetenskapen handlar en del av objektivitetskritiken om att påvisa en ofta osynliga skiftning av fokus från personer till "objektiva" instrument, medan det döljs att även dessa personer har politiska åsikter eller personliga motiv. Utan att kompromissa med principer om kvantifiering, konsekvent urval och förankrning i etablerade teorier menar genusvetenskapen att det är ärligare att redovisa sin egen position., att "situera" sig själv.

Självklart är jag partisk. Jag tycker att genusvetenskapen är suverän i många avseenden, även om den givetvis har sina brister, men jag anser också att en mångfald av perspektiv är bra. (Det är väl just det genusvetenskapen ofta försöker göra -- ge nya perspektiv på gamla frågor.) Och idag skulle jag vilja dela med mig av det här underbara bemötandet av Per Ströms slarviga och pompösa bok "Sex feministiska myter" (Tack Havreglid för länken!), skrivet av ett gäng nationalekonomer vid Stockholms universitet.

Visst låter det objektivt och bra? Ni får väl se hur Ström, som alltid anklagar feminister för att vara subjektiva, står sig i drabbningen med dem vars tycke han så gärna vill ha.

/Zäta

Många Grön-saker menar att det är orättvist att Rödisar och Grönisar ska göra olika saker i samhället eftersom de nästan är exakt likadana och det finns skillnader mellan enskilda Grön-saker som är större än dem mellan Rödisar och Grönisar. Andra hävdar dock att vi inte kan göra något åt filturen och det var bättre förr när det var ännu större skillnad mellan färgerna. Ytterligare några hävdar att olikheterna inte spelar någon roll så länge allt värderas likadant, att tillreda och vårda ska vara lika bra och ge lika mycket kapital som att producera. Detta skulle skapa en obalans i samhället lyder motargumentet - vi har det väl bra som det är! Det räcker väl med att Rödisar kan var självständiga om de nu är så konstiga så de inte vill bo med en Grönis, vi behöver ju inte se till att det är lika lätt för dem som för Grönisar. Debatten rasar fram och åter, och en del Grönisar menar att det ju är de som lever under missförhållanden. De får inte skämta som de vill om Rödisar, till exempel, även fast det finns jätteroliga skämt som ju bara är en del av vilka de är.

En Rödis som påpekar att det kanske inte är samma sak eftersom Grönisar anses vara lite bättre Grön-saker än Rödisar - de gör ju allt som är typiskt Grön-sakigt som att tänka och producera - blir snart nedröstad, för alla Grön-saker har ju samma gröniskovärde, oavsett vad de gör. Rödisen vill säga att skämten om Rödisar ibland blir värre än desamma om Grönisarna just för att Grönisar faktiskt värderas högre genrellt, men inser att det skulle ta allt för lång tid att beskriva. Hon skulle behöva ta allt från början med produktion vs. omhändertagande och en massa andra subtila saker och de andra Grön-sakerna skulle tappa bort sig på vägen. Tillexempel brukar Grön-saker skratta om Rödisen påpekar att ordet "Grön-sak" implicerar att Grönisarna är mer grundläget för en Grön-sak, och Rödisar är avvikelsen. Det är ju bara ett ord, säger de, vad spelar det för roll?!

/Zäta

Det är såhär vi är vana vid att se föräldratidningar: Rosa text, gravidmagar och mammor med bebisar. Även om det står "Vi Föräldrar" blir det rätt tydligt vem det riktar sig till.

Nu är väl inte Birro min idol direkt, men fasiken vad fett! Ett pappa-magasin! Jag bläddrade lite i det och det var till och med reklam för barnmat inuti. Jag menar, de förväntar sig att pappor tar ansvar för mer än bilen hemma. Hur jäkla fantastiskt är inte det?!

Nu kvarstår bara det lilla problemet att ingen hetreoman i trettioårsåldern någonsin kommer hitta tidningen. Den står nämligen inte här:

Individual beliefs don't stay confined to the person who has them; they can affect how a society functions. A new study published in Psychological Science, a journal of the Association for Psychological Science, looks at 57 countries and finds that an individual's sexism leads to gender inequality in the society as a whole -- not surprising, but it is the largest study to find this relationship. -- Sexism and Gender Inequality Across 57 Societies by Mark Brandt at DePaul University:

Jag fick en fråga om hur hur det var att komma ut för familj och vänner med att ha en transsexuell flickvän, eller för den delen att själv vara transsexuell.

Att komma ut är nämligen något som vi bara kan göra när vi antas vara på ett visst sätt. Jag kan inte "komma ut" som körsångare, för folk i allmänhet har ingen uppfattning, inga fördomar eller normer bakom sig, om att jag skulle vara omusikalisk. Det är helt enkelt en icke-fråga. Om jag berättar att jag gillar att sjunga berättar jag bara om ett intresse, som dessutom vare sig är stigmatiserat eller hänger ihop med andra starka värderingar. Alla som strider mot normer kan komma ut. Du kan komma ut som kvinnlig bilmekaniker eller tonårsmamma, men det brukar förknippas starkast med just sexuell läggning och könsidentitet. Jag brukar dock ofta känna samma "komma-ut-känsla" när jag berättar att jag har läst genus som om jag berättar att jag tänder på tjejer, just för att genusvetenskap som ämne är så starkt laddat och hänger ihop med så många fördomar.

1. Inte-ens-blinka-reaktionen: Självklart accepterande, får en att känna som om du inte ens "kom ut", bara berättade om en relation. Det här är vanligast bland jämnåriga, och i min bekantskapskrets kanske den allra vanligaste reaktionen. Möjligen ackompanjeras denna icke-reaktion av en mild nyfikenhet: "När fick du reda på att hon var tjej?", men i så pass liten grad att den snarast är trevlig. Jag brukar också fråga enkla frågor om folks förhållanden, typ hur länge de varit ihop, oavsett vilken form de kommer i. Det är en del av vänskap och artighet liksom. Det är kanske förvånande att så många människor inte reagerar på det dubbla normbrytande som transsexuell flickvän innebär, men jag tror att det beror på den tid och plats jag lever i. I vår generation är "acceptans" av folk som inte är hetreo eller cis ett sedan länge förlegat begrepp, för många är vi självklart lika värda och kategorier rätt löjliga, och med den inställningen blir en transsexuell flickvän till en tjej ingen big deal. Och det är så jävla skönt. Jag skulle bara vilja flika in ett litet tack till alla er som reagerat just precis såhär (alltså inte alls), det får mig att tro på mänskligheten och orka ta de diskussioner som kommer i alla andra fall.

2. Positiv-och-supernyfiken-reaktionen: Positivt inställd, mån om att förstå och välvillig, men utan att inse att privata gränser gäller även normbrytande relationer. Det här är i hård konkurrens med föregående variant den vanligaste reaktionen. Även om den här reaktionen sker i all välmening är det ganska jobbigt i längden. Jag förstår att det inte går att veta som nykomling på normbrytarbanan, men om du någon gång träffar på en person som argt ryter "har inte du med att göra!!!", ha då i åtanke att personen antagligen svarat på just den frågan hundratals gånger förut, även om det är första gången för dig. Balansen mellan att sprida förståelse och pepp, och att känna att du hela tiden måste förklara intima detaljer för främlingar, är hårfin. Det viktigaste att komma ihåg är att även om du är nyfiken, vilket är okej, så har du inte rätt att veta något om andra människor som de inte vill berätta, även om de är ovanliga eller lever ett ovanligt liv. Vanliga regler för privata gränser gäller. Frågar du grannen som lever i en hetreorelation hur han och frugan knullar? Skulle inte tro det. Fråga inte mig det då.

Vanliga variationer på temat jag stöter på, är: Jaha, och ska hon operera sig? Blev du lesbisk när ni blev ihop? Ska jag säga han eller hon nu? Så är det en man eller kvinna? När är hon färdig?

Jag har skrivit ett helt inlägg om operations-frågan, men grunderna är väl som följer: Folks underliv och hur de ser ut är privat. Jag vill lika lite berätta om min partners könsorgan som du vill om din. Undantag givetvis för nära vänner om vi diskuterar sex rent allmänt, eller för släktingar som behöver veta operationsdatum och grejs av andra skäl.

De andra frågorna är mer respektlösa på ett större plan, även om jag förstår att alla inte ha koll på könsidentitet kontra kropp. (Identiteten gäller! Alltid! Det är det enda vi bryr oss om och vi benämner folk därutifrån.) Men det går att fråga på ett finkänsligt sätt, gärna med öppna frågor: "så en transsexuell person, det innebär..?"

Och "färdig"-grejen... När är du färdig? Det låter som att min flickvän skulle vara någon slags modelleraklump som ska slipas på lite här och där för att få bli en "riktig" kvinna. Hon är en riktig kvinna idag, men med en kropp hon inte trivs med. hon kommer genomgå en del fysiska förändringar, men färdig som människa, blir du någonsin det? "Ofärdig" och "färdig" är lika otrevliga ord som "oskuld" och "skyldig".

Det här har jag som tur är bara stött på från några få personer, och aldrig baserat på min läggning, men Moa har fått erfara det desto mer. Det handlar ofta om att personer inte vill förstå vad transsexualism är, även efter upprepade förklaringar och tips om vidare läsning. De kanske hävdar att "alla har både kvinnligt och manligt inom sig" eller "att operera sin kropp är att gå till överdrift" och säger saker som "jag kan då inte förstå hur det kan vara så viktigt". Jag vill förstås skrika NÄ DET ÄR LÄTT FÖR DIG ATT SÄGA SOM ALLTID KÄNT DIG HEMMA I DIN KROPP OCH UPPENBARLIGEN HAR TYP NOLL EMPATI OCH INLEVELSEFÖRMÅGA, men när det kommer till människor som på ett eller annat sätt måste vara kvar i ditt liv, typ släktingar, kan det vara lite odiplomatiskt. Mitt bästa tips är ändå att förklara på djupet hur viktigt rätt pronomen och namn är, hur livsnödvändig en korrigerande behandling är och att detta är en grundpremiss för ert fortsatta umgänge.

För någon som har känt dig hela livet som "han", blir det förstås en omställning att börja tänka och säga "hon". Är det en nära relation, som en förälder eller partner, kan det krävas en "sorgeperiod" när personen sörjer den dotter/son/tjej/kille som en gång fanns. Hur rösten lät, barndomsminnen och förståelseramar baserat på kön. Hur viktigt kön är för vår världsbild blir sällan tydligare än när någon rubbar ordningen genom att komma ut som transsexuell. Hur gärna vi än skulle vilja går det inte att kräva att människor ska ställa om sig på en dag. (Vissa personer klarar det galant, och det är fantastiskt skönt. Moa har en bror som från första stund hon kom ut kallat henne "syster" och vid rätt namn. Jag hoppas att han vet hur mycket det betyder för henne.) Samtidigt kan vi kräva vissa saker. En viss tids omställning och sorg är rimligt, men att efter flera år fortfarande inte använda rätt namn är bara respektlöst. Om någon släkting trots förklaringar och vädjande konsekvent vägrar att lära sig rätt pronomen eller på annat sätt inte respekterar dig eller din partner tycker jag att det är läge att säga upp kontakten. I alla fall för ett tag, så de inser allvaret i det hela.

Hittills har jag inte stött på detta i verkligheten, men jag har fått ett par kommentarer på bloggen som lutar åt den här varianten. Jag har också många vänner och bekanta vars familjer förskjutit dem när de kommit ut, främst som transsexuella. Det är fortfarande en gradskillnad i acceptans mellan normbrytande läggning och könsidentitet, där det sistnämnda ofta ger starkare reaktioner i vår del av världen. Tyvärr är detta den allra vanligaste reaktionen miljontals människor stöter på runt om i världen, och det leder inte bara till stor sorg, utan också våld, självmord och tystnad. Självklart finns det familjer även i Sverige där detta är verklighet, även om det förhoppningsvis blir allt mindre vanligt. Att göra? Fly, fly, fly och försöka skapa ett liv där du får vara den du är, eller säga upp kontakten om det bara gäller enstaka personer. De är inte värda det.

Jag brukar i allmänhet inte bekymra mig så mycket om att komma ut. Det brukar bli i förbifarten: "I helgen när jag och min flickvän lagade mat..." eller "Moa var ju med i ett inslag i lokal-tv om tvångssteriliseringar, ja alltså hon är ju transsexuell och vi..." Att ha en casual inställning själv hjälper förstås, det öppnar inte direkt upp för skepsis, men jag är väl medveten om att den möjligheten inte är alla förunnad. Men i allmänhet tror jag att vi oroar oss för mycket och säger för lite. Människor kanske inte har all kunskap vi skulle önska, men ganska ofta vill de förstå och stötta oss. Ibland brukar jag leende tänka på mina föräldrar som uppfostrade en självständig tjej och gav henne självkänsla nog att alltid lita på sina övertygelser, och som sa att de alltid skulle älska henne oavsett vad som hände: Ja, såhär kan det gå, kära päron.

/Zäta

Vi kan ta PMS:en som exempel. PMS som begrepp kan användas som en förtryckar-strategi gentemot kvinnor, genom att deras åsikter och känslor förminskas och nedvärderas när de beskylls för att vara "PMS-iga" eller "hormonmonster" eller vara i "den tiden i månaden". PMS-strategin knyter an till en lång tradition av att förknippa kvinnor med känslosamhet och kroppslighet och har så starka förankringar i vår idékultur att det är svårt att värja sig mot anklagelserna. Vi kan ryta ifrån -- och verka bekräfta det vi just blev anklagade för, överdriven känslosamhet -- eller sucka och skaka på huvudet, och istället bekräfta att det är okej att nedvärdera oss. En slags dubbelbestraffning där det verkar bli fel hur du än gör.

Den naturliga reaktionen mot PMS-skämten är förstås att ta avstånd från dem och peka på deras överdrivenhet. Kvinnor blir inte galna för att de har mens. Herregud det är lite blod och smärta men intellektet påverkas ju inte. Våra åsikter är lika legitima oavsett vilken dag i månaden det är. Att tona ned PMS:ens kulturella betydelse för att vinna vad som borde vara självklar respekt blir legio i feministiska kretsar.

Men då blir problemet att vi hamnar på nästa nivås dubbelbestraffning. Vi får inte prata om PMS. Alls. Det finns inte, för om kvinnor är fullgoda intelektuella varelser kan de inte ha PMS. Intellekt, ja mänsklighet, rymmer inga hormonmonster. Och vi är människor. Det var ju själva grundtesen i feminismen.

Bara det att PMS finns. I allra högsta grad. Vissa kvinnor lider svårt varje månad, andra blir bara deppiga ett par dagar och en tredje känner bara av det ibland. Vi måste tala om dessa problem och erfarenheter. Kunna behandla och bemöta dem på ett respektfullt och serisöst sätt. Att lyfta fram kvinnors verklighet var också själva grundtesen i feminismen. Men hur sjutton ska vi kombinera detta med respekten vi kräver i första steget -- om PMS nu finns, är kvinnor riktigt mänskliga?

Vi kan illustrera skillnaden mellan PMS som syndrom och som kulturell förställning med två bilder. Nu är det förstås mer än östrogen som är inblandat i att skapa premenstruella spänningar - kroppen är en komplicerad sak - men jag kan lova att detta hormonsamspel varken gör folk lila eller skapar berättelser om vålsamma flickvänner. Det är vår fantasi och den väv av förståelser, kategorier och språkbruk som vi kallar kultur, som gör.

Alltså med en brasklapp om förenkling och raljering -- PMS som det skulle kunna vara:

Jättestor skillnad, eller hur?!

Att använda PMS som förolämpning är inte samma sak som att erkänna dess existens och reella påverkan på vårat liv. Tvärt om. Faktiskt känner jag mig mycket sällan för att höra benkras och göra livet till ett helvete för någon annan dagarna innan mens. Jag är nästan helt fokuserad på mig själv och de känslotoppar som kommer och går. För trot eller ej, tjejers liv går inte alltid ut på att förhålla sig till män.

/Zäta