Om sexuell frigörelse och runtflängande
Igår tittade vi på Kinsey, en film om den amerikanska sexforskaren Albert Kinsey. Kinsey var prästsonen som blev biolog och världens första moderna sexolog. Han påbörjade en enormt ambitiös studie av amerikanders sexvanor, som skulle samla in data från över 100 000 individer från olika samhälsgrupper, och publiceras i nio volymer. Det blev "bara" två volymer och runt 10 000 intervjuer efter år av runtflängade, men fick ett enormt genomslag i 50-talets Amerika.
Det som slog mig var inte bara vilken enorm okunskap om sexualitet och sexvanor som fanns på 50-talet, utan också frustrationen över att de absurda myterna som omtalas i filmen fortfarande ligger till grund för en massa fördomar och föreställningar vi har idag.
Vad Kinsey fann var att sexuella vanor och erfarenheter varierade enormt i populationen. Människor hade inte bara heterosex i missionären inom äktenskapet. Variationen var normen. Kinsey konstruerade en skala från 0-6 som skulle illustrera sexuell läggning. 0 står för uteslutande hetero, och 6 för uteslutande homo. Enligt Kinseys team befann de flesta människor sig inte vid någon av dessa ytterligheter, utan hade någon erfarenhet eller uppelvelse som placerade dem mer mot mitten. Det här kankse låter självklart idag, men på 50-talet var det revolutionärt. I efterhand har Kinsey-skalan blivit kritiserad för att göra just det den vill komma ifrån: kategorisera folk, men jag tycker fortfarande att det är ett intressant sätt att se det på. Ett sätt av många.
Kinsey blev hyllad, om än ifrågasatt, när den första volymen Sexual Behavoir in the Human Male, kom ut. När den andra boken, Sexual Behavoir of the Human Female, kom ut, tog det dock hus i helvete. Visst kan det härledas till en ifrågasatt metodologi, högervindar i amerkansk politik, oväntat stor publicitet och Kinseys egen avtagande hälsa, men det står ändå klart att vid kvinnor och sex - där går gränsen.
Och där kan vi väl tala om att saker och ting inte har förändrats. I detta genomsexualiserade samhälle, med porr i varenda pop-upp-ruta, Big-Brother-live-sex som underhållning och halvnakna människor på reklampelare överallt, är kvinnors sexualitet fortfarande tabu. Kvinnor som objekt för lust är mer än accepterad, det är normaliserat. Men kvinnor som innehavare av egen lust, egna preferenser, egna sexuella erfaranheter är inte lika självklart. Precis det som Kinsey ville undersöka. Översexualiseringen är en paradox i dagens samhälle, för den leder inte nödvändigtvis till sexuell frigörelse. Snarare tvärt om.
Det ska jag skriva mer om framöver, nu när jag inte är ute och flänger i landet längre. Min ambition är att bogga minst två gånger i veckan, men ibland kommer livet emellan. Hoppas det är okej för er, kära läsare. Och se Kinsey, mycket sevärd och rolig, om än frustrerande!
/Zäta
Vad är egentligen tvång, och varför hatas det så mycket i armhårsdebatten?
Vi män har inte tvingat er till någonting, det är ni kvinnor som själva rakar bort håret!
Tvång har varit aktuellt de senaste dagarna. Det argument som ständigt återkommer i armhårs-debatten är att det inte finns något tvång att raka sig. Inget tvång - inget att klaga på, enligt dessa debattörer.
Jag hade någon slags fåfäng tanke om att människor över 12 år kunde förstå abstrakta begrepp, men det är tydligen inte så. Tvång är tydligen bara handfast, fysiskt tvång. Att hålla fast en kvinna och raka bort hennes armhålehår medan hon gråtande skriker "nej!", är tydligen den enda varianten av tvång som verkar vara legitim att kalla för tvång, även i vuxna människors begreppsvärld.
Det är obehagligt, för denna förändring av betydelsen i ordet "tvång" (eller den diskursiva glidningen, som en genusvetare sagt) påminner väldigt mycket om det som sker när ordet "våldtäkt" behandlas. Alla är överens om att våldtäkt är fel. Men våldtäkt är inte våldtäkt om... tjejen är full, om hon har kort kjol, om hon var kär i killen, om hon är glad dagen efter, om hon inser att det var ett övergrepp först några månader senare, om hon är gift med honom, om hon är hög, om hon tidigare på kvällen flirtar med honom, om hon inte sade nej tillräckligt tydligt, om han är svensk och välbeställd, om, om, om...
Tillslut har vi en situation där det enda det innebär att säga "våldtäkt är fel" är att säga "det är fel att hoppa på en välklädd svensk tjej i mörk park och våldsamt riva av henne kläderna medan hon högt och tydligt säger SLUTA och komma i hennes könsorgan med din penis om du är en utlänskfödd, eller möjligtvis vit arbetarklass-man." Det vill säga, typ en promille av alla våldtäktsfall. Orden "våldtäkt" har blivit urvattant till den gräns att det inte längre betyder något.
Visst är det tvång att hålla fast någon och raka av dem hår medan de skriker SLUTA, men det är inte det enda som är tvång. Att dödshota någon som lägger upp en bild på sin håriga armhåla på facebook är också en form av tvång. Tvång genom rädsla. "Om du inte gör det här dödar jag dig". Det torde inte vara så svårt att förstå. Men det tillhör väl heller inte vanligheterna med dödshot, även om det skett flera gånger i facebook-gruppen Ta håret tillbaka!
Att får höra "gud vad äcklig du är som har hår under armarna" är kanske vanligare. Eller till och med det ännu "mildare": "Det är ofräscht med tjejer som inte rakar sig". Hur kan det vara vara tvång?
Vi tar det från början. Människor vill ha makt, inflytande och bli lyssnade till. Hur får vi det? Jo, genom att skaffa oss olika typer av kapital. Pengar, nätverk, skönhet. För kvinnor som förr bara haft sin kropp som handelsvara på äktenskapsmarknaden (= enda vägen till makt på den tiden kvinnor inte fick vara självständiga samhällsmedborgare) blir skönhet viktigare för kvinnor än män. Män kunde handla med både materiellt kapital, socialt kapital och i viss mån kroppsligt kapital. Idag ser det inte likadant ut, men kvinnor är fortfarande fångade i en samhällsstruktur som betonar att vårt utseende är viktigt. Det är viktigt med skönhet, fortfarande, för att det är viktigt att vara attraktiv för män. För att män har, fortfarande, makten. Gillad av män = förbindelse med män = makt. Det är grunden, sedan är det förstås mer komplicerat på individnivå med sexuella läggningar och klass och etnicitet och så vidare, men vi är alla, oavsett individuella erfarenheter och preferenser, fångna i ett system som grundar sig i ovanstående premiss. (Detta system brukar även kallas patriarkatet)
Att uttrycka äckel över hur kvinnor ser ut blir ett sätt att frånta dem skönhetskapitalet, och därmed frånta dem makt. Och vi vill ha den lilla makt som är oss given, förstås! Men det är inte så enkelt heller, för genom att betona utseende från början, typ ens tycka att armhår är relevant, reproduceras den samhällsordning där kvinnor bara är sin kropp, medan män har en massa annat relevant att komma med. Att säga att kvinnor ska se ut på ena eller andra viset, att kommentera kvinnliga politikers utseende i högre grad än manliga, att normalisera timmar av skönhetsvård dagligen, är att tvinga på oss en samhällsordning som begränsar kvinnors liv. Social kontroll är också tvång.
Att en man säger att han gillar rakade armhålor gör inget patriarkat. Men att tusentals män anser sig ha rätt att tycka till om hur kvinnokroppar ska se ut, eftersom de typ tror att dessa kroppar är till för att behaga dem (för så har det ju faktiskt varit historiskt, kräk), gör en del av patriarkatet. Och denna enorma press, från dessa tusentals röster, i detta samhällssystem som betonar utseende för kvinnor, blir ett tvång. Hur kortsynt får du vara för att inte inse det?
Vi är många som förvånats över detta enorma behov över att uttrycka sina preferenser. Jag kanske föredrar gröna ögon, men jag går inte runt och säger att bruna ögon är ÄCKLIGA och FULA och BORDE FÖRBJUDAS. Men det är nu vi måste komma ihåg maktperspektivet. Att tala om ögonfärg är ganska oladdat, men att tala om kvinnlig kropssbehåring är att tala om kvinnors plats i samhällshierarkin. Det handlar om kontroll.
Idag har vi lagstadgade lika rättigheter, men det betyder inte att vi lever under likvärdiga villkor. Skönhetshetsen som tjejer utsätts för är, som vi sett, ett led i en social kontroll som syftar till att behålla kvinnors underordning. Killarna i gruppen Ta håret tillbaka blir så fruktansvärt, orimligt hatiska, inte för att de tycker att några hårstrån är viktiga, utan för att de förlorar sin kontroll. Om tjejer helt plötsligt börjar skita i vad de tycker om deras kroppar får de mycket mindre inflytande över tjejers liv, och i förlängningen, över samhället. De förlorar sin makt. Och DET svider. Det skapar hat.
Så tänk på det nästa gång du hopplöst läser reaktionerna i gruppen.Tänk på att reaktionerna är så pass starka för att vi faktiskt gör skillnad. För att vi rubbar maktbalansen.
Fuck you, skönhetshets. Fuck you, underordning. Här är det vi som bestämmer över våra egna liv.
/Zäta
Att "bara se till individen" eller Varför en feministisk analys behövs när armhålor kommer på tal
Ibland tycker jag att folk har en sådan orimligt dålig självinsikt. Att de går runt och säger "Jag ser till indiviiiiiiden, jag behöver inte feminism!" och "Feminister vill bara tvinga oss att vara på ett enda sätt, vad är det för fel på kvinnlighet och manlighet?" Och sedan bevisar de motsatsen i nästa andetag. Men vad är då egentligen felet med kvinnlighet och manlighet, varför kan feminister inte bara se till individen?
Jo, det ska jag tala om för er. Det här är felet:
En brud har ett antal hårstrån i sin armhåla. Hårstrån som alltså växer där på majoriteten av mänskligheten, men som ungefär hälften förväntas ta bort om de lever i till exempel Sverige. Andra hälften får gärna håra på i sina armhålor. Men den här bruden är speciell av andra skäl. Hon fångades på bild på TV med armen i luften. Inte så värst sensationellt kan tyckas, att en i melodifestivalpubliken har ett gäng hårstrån som sticker fram under en T-shirt.
Eller jag tycker inte det i alla fall. Jag hade inte tyckt det var något speciellt om hon hade visat en renrakad armhåla heller. För mig är det bara en kroppsdel som det antingen går att låta hår växa på eller ta bort hår från. Ganska oladdat. Jag tycker helt enkelt det är upp till individen.
Men det tyckte inte 1776 personer på facebook. De tyckte att det var sensationellt. Värdigt fördömmande caps-lock-kommentarer. De tyckte att det inte alls var upp till individen om hon hade långa, korta, bortvaxade, mörka, ljusa, krulliga eller obefintliga hårstrån under sin arm. De tyckte att det enda individen skulle ha var obefintliga hårstrån. Varför? För att hon troligen har en fitta. (Wow. Solid reasoning.)
Hon är tydligen en sådan dålig fittvarelse att hon borde SKÄMMAS. Inte för att hon mördar barn. Inte för att hon sjunger falskt i melodifestivalen. Inte ens för att hon är en dryg besökare på melodifestivalen. Utan enkom för att hon valde, eller lät bli att välja, att låta håret växa eller raka bort det på en yta på fem gånger fem centimeter på sin kropp.
Och DET, mina vänner, är problemet med dagens kvinnlighet och manlighet. Vi får så ofantligt mycket skit när vi går utanför dess ramar med ens de minsta små myrsteg (eller ska jag säga hårstrån). Tjejer förväntas inte bara vara på ett visst sätt, vi tvingas vara på ett visst sätt. I alla fall om vi inte vill bli uthängda på facebook. Vem är det egentligen som ser till individen, till hennes val? Som tycker att den här tjejen är awesome som går sin egen väg? Och vem är det som tycker att det enbart finns två acceptabla sätt att vara på, och att dessa bestäms av huruvida du har en in- eller utbuktning mellan dina ben?
Ursäkta svenskan, men vem fan bryr sig om vad någon annan gör med sitt armhår? Det är inte en relevant del av mänsklig interaktion. Jag tycker personligen att det finns betydligt intressantare saker att sysselsätta mig med. Som att använda en feministisk analys för att se till individen, tillexempel.
/Zäta
Vi finns här.
Det värsta med Internationella kvinnodagen är inte att jag behöver utstå sånna här (seriöst menade!) urkorkade statusuppdateringar på facebook:
1. Män tjänar mer än kvinnor för att kunda bjuda ut de på dejt!
2. Män tjänar mer än kvinnor för att ha råd att erbjuda sig att betala för middagen.
3. Män tjänar mer än kvinnor för att köpa dyra presenter (smycken, diamanter, designväskor etc.)
2. Män tjänar mer än kvinnor för att ha råd att erbjuda sig att betala för middagen.
3. Män tjänar mer än kvinnor för att köpa dyra presenter (smycken, diamanter, designväskor etc.)
Det värsta med Internationella kvinnodagen är inte att behöva ta "men-varför-finns-det-ingen-mansdag" eller "måste-ni-tjejer-klaga-hela-tiden-ni-har-det-ju-bättre-än-i-Saudi-Arabien"-diskussioner fjorton gånger om.
Det värsta med Internationella kvinnodagen är inte ens att ännu ett år behöva inse hur mycket denna dag behövs. Hur många kvinnor som tjänar sämre, blir behandlade sämre, mår sämre än män och inte får samma möjligheter att leva fullständiga liv.
Det värsta med Internationella kvinnodagen är att behöva läsa utvärderingarna av "dagens feminism" på kultursidorna, som alltid kommer fram till precis samma sak: Feminismen är död. De unga bryr sig inte. Det är inte som på 70-talet.
Nej men det är väl klart som fan att det inte är som på 1970-talet. Vi lever ju på 2010-talet. En ny tid behöver en ny feminism. Mina föräldrar var unga på 70-talet, och jag har inte hört så värst många historier om demonstrationer, om problematiserande av mäns makt, pappaledighetskampanjer, tjejjourer och sexuella rättigheter. Inga alls faktiskt. Det verkar alltså som att det fanns folk på 70-talet som var helt ointresserade av feminism.
Jag är ung på 2010-talet och jag hör konstant om dessa grejer. De allra flesta av mina vänner, även de som aldrig läst en queerteoretisk bok eller har noll hp i genusvetenskap är medvetna om könsmaktsordningen. Många kallar sig feminister, men nästan alla beter sig feministiskt. Det är en självklarhet att problematisera att män tjänar mer för samma jobb. Det är en självklarhet att det är förövarens fel och inte offrets, och att vi alltid måste trycka på det. Om inte det är feminism vet jag inte vad som är det. Det verkar alltså som att det finns folk på 10-talet som är intresserade av feminism.
Mina föräldrars generation skrev förstås inte feministiska bloggar, för fenomenet bloggar fanns inte då. Men vi gör det, för fenomenet bloggar finns nu. Media vill gärna få oss att tro att alla är både ytilga och värdelösa, att det bara handlar om billigt kändisskap och dagens outfit (vad som nu skulle vara så fruktansvärt fel med dagens outfit). Men du som läser den här bloggen, du som faktiskt varit ute i bloggosfären på riktigt, vet att det finns ett helt bubblande community av feministiska bloggar där ute.
Och jag blir så sjukt förbannad när vår feminism inte verkar räknas. MEN HALLÅ, vill jag skrika, VI FINNS JU HÄR. Vi är aktiva. Vi startar konstgrupper, vi skriver insändare, vi engagerar oss i tjejjourer, vi säger ifrån på efterfester, vi analyserar böcker, vi anmäler reklamfilmer, vi kräver högre lön, vi demonstrerar och protesterar. Vi ser kanske inte ut som er generation, er redaktion, förväntar er. Men annorlunda betyder inte sämre. Annorlunda betyder bara annorlunda.
En ny tid behöver en ny feminism. Och om kultursidorna inte kan känna igen den feminismen är det deras problem. Vi finns här. Jag lovar.
/Zäta
En sak att göra 8:e mars
Om du är tjej, bor nära Lund och inte har något bättre för dig på Internationella kvinnodagen får du jättegärna komma och fika och prata med mig hos Tjejjouren i Lund. Skicka iväg ett anmälningsmail vettja!
Det vore kul att träffa några av er!
/Zäta
Lurvår
"Lurvår" - när du tittar ut genom ett soldränkt fönster och hör fåglarna kvidivittra, så att du tror att det är superskönt och en massa plus ute, och klär på dig lite för lite så att det bara skönt precis i vindstilla soliga hörn, men du fryser som ett litet argt as så fort du stöter på en skugga.
Precis så är det i Lund just nu. En lurig vår, som tror att den ska lyckas övertala mig om ta mina fina nya tygskor och cykla till skolan utan vantar och glömma bort att det är tenta imorgon.
Men det ska den inte lyckas med! Jag vet allt hur du fungerar, lurvår. Dessutom hörde vi två tanter på stan som sa att våren kommer till Lund först den 10:e mars. Och det går alltid att lita på tanter på stan.
Sådetså.
/Zäta
