En rädsla och en plan - om att växa upp och bli en sämre människa
1. Synliggöra. (Check)
Oj, vad jag känner igen mig! Jag läser andra terminen på juristprogrammet nu.
De första tre introduktionsdagarna var det ända föreläsarna sa att vi var "eliten", som om vi inte redan visste att vi var priveligerade, som hade föräldrar och lärare som har stöttat oss. Jag är en av de få som kommer från en "arbetarfamilj", mamma är förskollärare och pappa jobbar i hamnen. En tjej skrämde mig när hon inte insåg att hon, med två jurist-föräldrar, hade det lättare än någon från, säg rosengård, att komma in på programmet... Eller när killarna på vår "genus i juridiken"-kurs tyckte att det var helt naturligt att killar hade mer makt än tjejer "det var ju faktiskt de som hade skaffat protein genom att jaga under stenåldern"... Som tur är hittade jag ganska snabbt andra vänster (eller iaf social-liberala) feministiska tjejer att kräkas på systemet tillsammans med och komma ihåg varför vi sökte från början. Ska jag jobba övertid varje dag ska det fan vara för att göra världen lite bättre, inte sämre!
Stor igenkänningsfaktor även här! Har precis börjat på juristprogrammet, men jag är faktiskt positivt överraskad. Inte för att det på något sätt är okej vad som gror bakom juridicums väggar, men för att jag har hittat asbra människor som delar min panik eller åtminstone hela tiden vill höra mig utveckla vad jag menar. Och att det finns initiativ som jag iaf på sikt hoppas ska undergräva de maktstrukturer som är så naturliggjorda att bara en bråkdel av oss ens funderar över dem. Som att jämställdhets- och likabehandlingsgruppen har gått igenom stora lass med juridisk kurslitteratur och analyserat ur normkritiskt perspektiv, och att genus och jämlikhet har blivit obligatoriska moment i flera kurser.
Jag tror jag kanske blir en bättre människa av att vara där jag är, just för att det är så oerhört utmanande. Jag pratar om genus varje dag, om vänsterpolitik, klass och förtryck. Och det verkar onekligen behövas någon som är förbannad och vill mer, och jag växer med uppgiften.
Som precis nybliven socialsekreterare kan jag relatera, like alot. Bra lista.
Vilken klump i magen jag fick när jag läste inlägget. När jag påbörjade juristutbildningen i Uppsala var jag övertygad om att jag skulle orka stå emot. Att jag skulle fortsätta synliggöra och argumentera och prata om det som jag tycker är viktigast i livet. Nu, när jag tragglar mig fram på sista året, vet jag att jag har misslyckats. Ibland VÅGAR jag inte ens räcka upp handen utan sitter bara tyst och låter det ena efter det andra flimmra förbi mig. Jag hoppas fortfarande på en arbetsplats i framtiden där mina feministiska värderingar ska få plats, där jag får hjälpa andra människor på riktigt. Usch vad sorgligt det här blev då. Inte alls min mening. Utbildningens dåliga kvalitet har faktiskt gett mig en vilja att kämpa vidare trots allt!! Men visst, någonstans kan jag ändå känna att jag har blivit en sämre människa. Fy faan. Kram på dig Sofia och tack för peppningen//lisa (Annas syster)
har exakt samma rädsla!! men när jag pratar om detta skrattar folk och säger att det är väl klart att dina moraliska värderingar inte kommer urholkas? ja ba asså det e väl inte så himla självklart? vad som helst kan ju hända. tänk om jag blir som den där ortopeden som innan op stod och visade bilder på sin iphone på sina sommarstugor och båtar (ja, plural) istället för att, jag vet inte, ta tillfället i akt och berätta lite om höftledsoperationen jag strax skulle assistera på?
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
