Feminister anklagas ofta för att krångla till det i onödan. Att överanalysera bort "allt det fina". Inte låta saker, ens kärlek, bara "få vara". Sätta käppar i hjulet för den naturliga spänningen mellan man och kvinna. 

Och visst kan vi kritisera heterokärleken. Vi kan säga att dess representationer och värderingsmallar oundvikligen skapar en maktobalans mellan kvinnor och män. Vi kan säga att den starka norm som den heteromonogama kärleken utgör osynliggör och försvårar annan slags kärlek mellan människor. Vi kan säga att vi kämpar i motvind när det kommer till kärleken - att vi är feminister trots att vi är insnärjda i kärlekens garn. "Egentligen vill jag vara fri, men det pirrar så förfärligt i magen så jag kan inte låta bli. Låta bli att anpassa mig, tråna och värdera mig själv utifrån honom."

 

 

 

Jag säger inte att strävan efter att få älska på lika villkor ska vara den enda drivkraften för den privata feministiska kampen. Jag säger inte att samhällsutvecklingen ska drivas av längtan efter jämlik kärlek mellan två personer. Att inte bli förtryckt, att få lika lön för lika arbete, att känna att parkerna tillhör oss även på natten, att låta marginaliserade kvinnor höras i det offentliga rummet, att störta könade normer som begränsar människors liv - allt det och mer därtill är minst lika viktigt. Jag säger inget om det. Men jag säger att kärlek är en drivkraft, och kärlek kan bara existera när makten får ge vika.

 

 

När hon tar hand om disken femte gången i rad för att det är enklare än att tjata, då patriarkatet gett män  tolkningsföreträde på vad som är "tjat" och vad som är relevanta synliggöranden av orättvisor, och gör det av "kärlek". När han fortsätter samlaget trots att hon stelnar till för det gör ont, eftersom han inte är så värst uppmärksam på hennes njutning och hon alltför mån om hans för att säga ifrån, och de har sex av "kärlek" till varandra. När de bråkar och hon gråter och han beklagar sig över känslosamma kvinnor som inte kan acceptera det rationella i hans syn på saken, och de har "kärleksproblem". När han himlar med ögonen åt hennes nyinköpta ögonskugga och suckar att kvinnor jämt ska vara så ytliga, men ogenerat kommenterar hennes och andra kvinnors utseende när det inte behagar honom, och vi kallar deras förhållande för "kärlek". När hon tar fyra femtedelar av föräldraledigheten eftersom han tjänar mer, vilket gynnar parförhållandet och görs i "kärlekens" namn, men ger henne en pension långt under hans när de separerar tjugo år senare.

 

Dessa, och många fler långt mer banala, och många fler långt mindre banala - beteenden i kärlekens namn - är vad som är ruttet med den konventionella heterokärleken. Den får agera täckmantel åt förtryck, orättvisor och strukturell underordning av kvinnor.

Möjligheten att kunna älska, fri från patriarkatet, är en anledning att vara feminist. För mig, en av de allra främsta.

 

/Zäta

Saker jag tänker att jag vill skriva om när jag har tid och två händer till övers: Intersektionalitet i praktiken. Ordet "rasifierad". Invändningar mot påståendet "feminismens främsta mål är att spridas och få fler anhängare!" Vad feminismen ger mig i vardagen. Feminism och kärlek, relationer och jämställdhet. (Eller vänta, den har jag ju redan skrivit. Kommer till jul!)

 

Saker jag prioriterar just nu: Plugg (har sluttenta för hela terminen i januari) och sjukgymnastik (satsar på en fullt funktionell högerhand om någon månad sådär). Jullov vore ju trevligt, men you can't have it all.

 

Hej och förlåt för frånvaron. Som ni kanske gissat har det hänt en grej. Världens mest osannolika grej, kan tyckas.

Jag fick ett ca 6 ton tungt träd på mig.

En del av trädet, förstås. Jag och min bästa vän Elin var på väg till kören förra torsdagen. Vi visste att det blåste ute, men inte att SMHI utfärdat klass 3-varning. Vi småsprang på en gata utanför botaniska trädgården i Lund, vinden susade i träden och vi fnissade åt att det ändå var lite läskigt, när vi hörde ett brak. Jag minns en ögonblicksbild av fallande grenar, hann tänka "trädet faller!" och "nej det här händer inte!" och så låg vi på marken. Mitt nästa minne är att jag står upp och för bort brutna grenar från Elin, som är i total chock och hysteriskt gråter, ber om hjälp och frågar vad som hänt. Jag hjälper henne upp och ser en främmande tjej på gatan, som plingar på i ett närliggande hus. Elin blöder från huvudet och jag ber tjejen ringa en ambulans. Vi får komma in i huset. 

Konsekvenser finns inte i min värld. Jag är inte rädd, jag vet att vi snart ska få hjälp. Jag tänker att eftersom hon aldrig förlorade medvetandet borde det inte vara så allvarligt. (Idag tänker jag att det nog var en rationalisering i stunden - jag kunde ändå inte göra något mer än att lugna så jag sket i konsekvenser. Jag tänker också att jag borde gjort mer för att fixera nacken, men hade ju också just fått ett träd på mig så chocken tog väl bort en del av logiken.) När jag ser Elin i ögonen och talar lugnt blir hon lugn för ett ögonblick, men så snart jag måste ägna mig åt något annat blir hon livrädd. Såklart. Det rinner blod ned i hennes ansikte och hennes korttidsminne sviktar. Det är inte förrän ambulansen hörs som jag inser att det gör förbannat ont i min högerhand. Jag tar en snabb titt och konstaterar snabbt att metacarpal 5 (benet i handen som går till lillfingret) ser ut att vara brutet. Det hade ännu inte hunnit svullna, så jag kunde se det snedställda benet. 

Ambulanspersonalen kommer och sätter nackkrage på Elin. Vi får hjälp av främlingarna i huset att bära ut henne på en bår. I ambulansen berättar jag för Elin om när jag åkte stora berg-och-dalbanan på Liseberg första gången som 4-åring och pappa lugnt sa "bara läskigt, inte farligt" medan tåget tuffade upp mot toppen. "Det är precis så nu."

I traumarummet slits jag mellan oro för min bästa vän, intresse för hur sjukvårdsteamet arbetar och en smygande insikt om vad som skulle kunnat hända om vi stått en meter längre till höger när trädet föll. En sjuksköterska ser min skärrade uppsyn och lägger en filt om mig. "Jag förstår, på grund av chocken, då ska man hållas varm. Men jag är faktiskt jättevarm, kan du hjälpa mig av med jackan istället?" Inget verkar vara akut fel med Elin och jag torkar bort lite blod från hennes ansikte för att det inte ska skrämma henne senare, innan hon rullas iväg till en huvudröntgen. De kollar igenom mig också när de förstår att vi var under samma träd, men hittar inget utom handskadan och ett visst mått av blåslagenhet. Puls på 130. Något uppjagad.

Ensam i hissen på väg upp till röntgen kliver en sjuksköterska någonstans ifrån in. Tar en titt på mina smutsiga kläder och krampaktigt hållna arm och säger med värme: "stormen?" "Jaa-aa-aa", säger jag medan tårarna som verkat långt borta plötsligt ohämmat väller fram, "ett jättestort träd! Vi hade bara tur." 

 

Sedan gråter jag konstant i en halvtimme. Ont som fan gör det också, trots att jag nyss lyft grenar med samma hand. Adrenalin är spejsade grejer.

De första dagarna var bara ett virrvarr av smärta, chock och glädje över att ha klarat oss. Nu ska någon slags vardag börja igen, men utan att jag kan använda min dominanta hand, är svintrött av smärtstillande och med en upplevelse i bagaget som i alla fall jag inte bara kan ignorera och gå vidare från. Det var redan ganska tufft. Den här hösten var ganska jobbig, och nu fick jag liksom 20 kilo till på axlarna men samma krav från livet. Såklart är jag fortfarande otroligt glad över att vara vid liv, och lika glad att min älskade vän mår okej, men jag önskar att jag kunde få ett par veckors paus - tid att läka, förstå och hamna rätt igen. Inte att det var tentaperiod och min fakultet är ungefär lika medmänskliga som en klippvägg när det kommer till att hjälpa studenter när det är svårt att prestera på topp.



Jag kommer tillbaka, men det är krångligare att bara skriva med vänster hand och jag har annat som måste uppta min tid just nu, så det kommer bli lite sparsamt bloggande en tid framöver.

 

/Feminist-gips-Zäta

Jag bestämmer mig för att visa fram kortet och ärligt säga att jag glömde att det gick ut igår, och hoppas på att kontrollanten är snäll. Hon närmar sig snabbt och jag stäcker mig efter ytterfackets dragkedja. Kontrollanten sneglar på mig i förbifarten och granskar den unge mörkhårige mannens biljett snett bakom mig. Hon går ut ur vagnen. 

Jag är i mild chock. Hon gick bara förbi mig! Vilken tur, tänker jag. Sedan tänker jag att det inte alls var tur. 

Det var ett uttryck för en ojämlik värld. Det var ingen slump eller lyckosam karma att just jag slapp visa biljett (även om just dagen jag slapp var lyckosam för just mig), medan personen bakom mig behövde bevisa sin rätt att vara på tåget. Det var ett ovanligt tydligt exempel på mitt vita privilegium. Men inte bara det, för alla som haft dreads, piercings eller mycket smink - som inte varit måttliga, typ rågblonda i rosa pannband och dyr dunjacka - vet att det inte går att undgå kontrollanter då heller. Det går kanske inte att se någons klasstillhörighet på samma sätt som rasifierade markörer som hår- och hudfärg, men det finns definitivt saker vi associerar med medel- och överklass och mer eller mindre omedvetet premierar. 

När jag gick av tåget en annan dag i Köpenhamn gick två kontrollanter med bestämda steg fram mot en man som klev av samtidigt i trasig tröja, slitna ansiktsdrag och vingliga rörelser. Mig tittade de inte ens på. Vem tror ni hade råd att köpa biljett?

För ärligt talat hade jag haft råd med kontrollavgiften. Jag får 9000kr av staten varje månad (varav en hel del lån förstås) för att utbilda mig till höginkomsttagare, och jag kommer från en bakgrund där detta är normen och dn buffert i form av familjen alltid finns. Och det var det som syntes. Jag fick det lättare för att jag redan har det lättare. 

Granska dina egna privilegier, det är ett av många steg mot en bättre värld. Och fyll på ditt pendlarkort i tid, så du kan lyssna på föreläsning om hypertension istället för att blogga på mobilen. 

Kärlek!

/Zäta