Hej kära läsare, och tack! Jag får så mycket nätkärlek emellanåt att det inte är klokt! Men jag försöker ta åt mig, för det är klart att det kräver tid och energi att skriva en sån här blogg.
Det är inte alltid uppenbart ens för mig, eftersom jag verkar prioritera aktivism, skriverier, körsång, föreläsningar, studiecirklar, vänner, kvällskurser i retorik och typ tv-serier framför detta rätt ofta, men faktum är att jag också går på läkarprogrammet. Och ibland, som nu, har jag tentaperiod. Även om jag ofta klagar på utbildningen och sällan prioriterar studierna så högt som jag kanske borde, vill jag bli klar och typ instifta en ny specialitet i form av genusmedicin. Och då behövs tyvärrtentaperioderna ägnas åt tentaplugg.
MEN jag är ju som ni märkt inte så fasligt disciplinerad, så det finns alltid saker att läsa ändå.
1. Ballaste projektet jag är med i:
http://www.dethänder.nu
En feministisk antologi till stöd för F!s valfond. Hur fint är inte det? Verkligen så många coola feminister där att jag smäller av!
2. Jag börjar väl så smått göra mig hemmastadd på Twitter. Där skriver jag såklart om feminism och hbtq-frågor, med inslag av medicinskt nörderi och triviala tankar. Emellanåt är jag faktiskt rolig.
Vi har utvärdering. Kvällen har varit bra, men ibland gled diskussionerna över i ett oreflekterat klassförakt "men sådär MYCKET smink som vissa har", eller ett osynliggörande av kroppar som inte var representerade i rummet - rasifierade, icke-akademiker, transpersoner. Min vän försöker formulera detta. Jag ser hur hon slåss med orden, inte för att hon inte vet vad hon vill ha sagt eller hur hon ska uttrycka det - utan för att hon måste formulera sig snällt. Vi är bland vänner. Vi strävar alla mot ungefär samma mål. Detta är för oss ett tryggt rum i vad som annars är en verklighet där kromosomer är allt och stereotyper passerar de flesta runt om oss obemärkt förbi. Kvällens diskussioner har varit så långt ifrån vardagens nivå av "men feminister hatar ju män!" och "jag sminkar mig ju bara för min skull!", så mycket bättre än det. Ändå fanns där problem, för att vi är inte perfekta varelser.
Hon ursäktar sig lite, ler på rätt ställen fast det tar emot, berömmer annat för att kritiken inte ska ta för hårt. Hon navigerar skickligt detta rum av människor med delvis andra erfarenheter för att kunna framföra åsikter som stör homogeniteten utan att placera sig själv för långt utanför - för att priset för skarp kritik är alltför högt, för att detta relativt sätt trygga rum ändå är oändligt mycket är bättre än inget alls. Jag känner igen det alltför väl. Jag kan inte räkna gångerna jag själv gjort detta på annat sätt än räkna dagarna jag varit kvinna bland män, feminist bland opolitiska, queer bland heteros, genusvetare bland medicinare.
Du vill inte vara till besvär. Du skämtar bort föreläsarens homofobi snarare än argumenterar emot. Du insuper medias version av kärleken, översätter felen tyst inombords. Du har skarpa oneliners och egentligen bisarra, men enkla och därför effektiva, liknelser redo för de oundvikliga tillfällen då din partners könsidentitet blir ifrågasatt. Du vet var du ska le och låta glad när du pratar politik för att rätt person ska lyssna, du vet hur du måste se ut för att räknas. Du nämner inte din förkrossande PMS på jobbet för att inte riskera att cementera stereotyper, du säger "ont i magen" istället för mensvärk för att inte genera män i din närhet. Du förklarar pedagogiskt att höger- och vänsterextremister är en förenklad världsbild av nazism, rasism, anarkism och motståndsröresler. Du uttrycker enorm förståelse för att män du står nära inte kan förstå dig, förklarar och berättar, tar hand om hans känslor, utan att ifrågasätta att utbytet inte går åt andra hållet. Du kompromissar med ditt språkbruk, med de ord du vet är respektfulla gentemot en minoritet, för att överhuvudtaget kunna tala med folk från en helt annan privilegierad värld och försöka förändra lite. Du flirtar milt tillbaka med den manliga bordsgrannen eller handledaren, för att du vet att livet blir enklare om hans ego inte ifrågasätts.
Du gör det för din egen skull. För att livet måste tas med en klackspark ibland, för att det är skönare att vara glad än arg, för att få vara med. Du gör det så ofta att du inte ens reflekterar över det majoriteten av gångerna - anpassar ditt språk, din framtoning, dig själv - till normen. Ibland gör det inget, skaver inte ens. Ibland är det en överlevnadsstrategi som ger styrka. Men ibland kostar det på otroligt mycket, en liten bit av det som var du försvann i anpassningen, för att en större del skulle få finnas kvar.
Och har du andra erfarenheter av normbrytande än vad jag har - som rasifierad, transperson, tjock, arbetarklass, funkisperson osv - navigerar du dessa områden på ditt sätt, men med samma grundtanke - inte störa normen för mycket. Du formulerar dig snällt. Stör inte för mycket. Lever ditt liv genom att aktivt påpeka att andra får leva sitt som de vill, så det borde även du få.
Och någon gång ibland blir du arg. Det rinner över över. Du ryter ifrån. Vägrar säga "ont i magen", vägrar tala om hälsoaspekter av övervikt, vägrar flirta tillbaka, vägrar smeka deras ego innan kritiken kommer, vägrar vara tacksam för en obefintlig tröskel - vägrar anpassa dig till normen i ditt språk, din framtoning, ditt sätt att vara dig själv. Och herrejävlar vad du får höra det. Du är aggressiv, oresonlig, splittrar rörelsen, ska tas avstånd ifrån. Du är för radikal, för högljudd, för extrem, för jobbig, för elak. För att du en gång vägrade anpassa dig. För att du en gång ville vara bara dig själv.
Jag ser inte poängen med att aldrig anpassa sig till normen, även om det är ett statement och viktigt att låta bli emellanåt. Men det är ibland smidigt, nödvändigt, viktigt att få med sig många. Vi ska inte anklaga de normbrytare som anpassar sig mer än oss själva för att vara svikare, för alla har olika resurser och möjlighet att kämpa emot. Inte heller är jag för en retorik där misstag begångna av välmenande normpersoner blir till offentliga avrättningar (symboliskt talat då). Det finns ett självändamål med att vara snäll, för världen är tillräckligt hård och kritisk som det är, och inte skapa onödiga konflikter hos grupper som vill ungefär samma sak när våra verkliga fiender inte är långt borta.
Men vi måste få säga ifrån utan att bli hånade. Vi måste få vara kompromisslösa där det behövs. Vi måste få vara oss själva.
Vi är alla ibland i normposition. Maktpositioner är inte låsta, utan i specifika interaktioner kan den som annars är förtryckt plötsligt vara privilegierad, så som en vit transperson bland rasifierade, eller en kvinnlig akademiker i arbetarklassen. Och när du är i normposition, ha detta i åtanke: Den som framför kritik, som reagerar på ett sätt som enligt dig känns överdrivet, har dessa erfarenheter av ständig anpassning i bagaget. Det är toppen av isberget du ser, en av de gångerna när hon inte svalde förtrycket, så som hon nästan alltid gör. Det finns förstås ett personligt ansvar och alla beteenden ursäktas inte av maktstrukturer, men ha i åtanke att det som regel inte är denna "högljudda" person som förstör stämningen, utan den norm som tvingande in personen i utanförskap till att börja med.
Så alla ni som klagar på arga, oresonliga feminister, anti-rasister och hbtq-aktivister - vet detta: Vi är så jävla snälla, typ jämt. Vi väljer anpassning så mycket oftare än konfrontation. Så när du väl får höra något, förtjänade du det nog.
/Zäta
ps. Om du är över 14 år och inte riskerar represalier kopplat till din transidentitet, säg "mensvärk" för sjutton.
När vi läste Anne Franks dagbok i högstadiet var vi chockerade över att någon skulle vilja ange Anne och hennes familj. Vi var alla stolta moralistiska 13-åringar, övertygade om att just vi minsann hade varit den som hjälpt judarna, stått rakryggade mot nazisterna och aldrig låtit oss svepas med i propagandan.
Än idag tror jag att de allra flesta skulle svara att just de aldrig hade gått med på nazisternas världsbild om de levt på 30-talet, utan principfast ifrågasatt och högljutt protesterat. Vi gillar att se oss själva som goda människor.
Jag läste en artikel av journalisten Per Svensson där han kartlagde vad som hände vid Lunds universitet för 75 år sedan, den 6:e mars 1939, när studenterna under ett fullsatt möte röstade igenom en resolution i protest mot att 10 judiska läkare skulle få komma till Sverige för att arbeta. Detta möte är betydligt mindre känt än Bollhusmötet tidigare samma år i Uppsala, där studenterna röstade igenom samma beslut. Sveriges befolkning var förstås mindre på den tiden, men att de tio judiska läkarna skulle hota arbetsmarknaden för svenska studenter ter sig idag som ett löjligt svepskäl för en ogenerad rasism och främlingsfientlighet, en likgiltighet inför förföljelse och högst reella dödshot som drabbade andra än svenskarna.
Vi lever inte på 1930-talet, och jag menar inte att dagens samhällsutveckling är likadan som den som skedde innan andra världskriget, även om obehagliga paralleller finns. Mitt syfte med att ta upp historien är att peka på ett tankefel vi gör idag. Vi lever mitt i historien, inte vid dess slutgiltiga mål. Det vi gör och säger idag, de politiska beslut som fattas och våra personliga ställningstaganden, kommer en dag om 75 år granskas av framtidens ungdomar.
Dessa ungdomar kommer kanske tänka: "Nej jag hade minsann inte gått på medias snack om höger- och vänsterextremister när nazisterna knivhögg människor och klottrade ned judiska skolor! Jag hade minsann reagerat på den konservativa våg av inskränkande av aborträtt och hbtq-personers rättigheter som svepte genom världen i mitten av 2010-talet innan det var för sent. Jag hade sagt ifrån när det dåtida rasistiska partiet Sverigedemokraterna, vars själva grundideologi byggde på att dela upp människor efter härkomst och hudfärg, vann mark som ett legitimt parti. Jag hade insett det absurda i att asylsökande människor skickades tillbaka till tortyr och förföljelse fast Sverige på den tiden var ett av Europas mest glesbefolkade land, och sagt emot. Jag hade definitivt kämpat för att välfärdsstaten som fanns i slutet av 1900-talet skulle behållas och byggas ut, för det är ju självklart att folk mår bättre när jämlikheten ökar och det finns sociala skyddsnät. Jag hade minsann varit en av de goda människorna."
Vi lever mitt i historien, och just nu håller denna historia på att ta en obehaglig vändning. Men vi kan stoppa den. Det handlar inte om extrema grupperingar på utkanten av den politiska kartan, även om det är mer bekvämt att låtsas som det. Den stora majoriteten, som tror på demokrati och inte på våld, har ett ansvar när rasister och nazister vinner mark. Ett ansvar att ta reda på sanningen och säga ifrån. Den unge man vars huvud upprepade gånger blev dunkat så hårt i marken att han låg i koma i en vecka, medan hans vänner blev knivhuggna bakifrån av nazister i Malmö den 8:e mars var på väg till en feministisk fest mitt i stan. En fest där bland annat jag var, för att fira den internationella kvinnodagen. Jag är vänster, jag engagerar mig mot homofobi precis som Showan gör, och jag är feminist. Det hade lika gärna kunnat vara jag som blev knivhuggen. Det finns ingenting legitimt med att människor knivhuggs på gatan för sina åsikter och engagemang, även om dessa åsikter i majoritetens ögon är extrema. Men för nazisterna är detta ingen olycka - det är deras mål. Att radera ut människor som Showan, som mig och min flickvän, som mina vänner, från jordens yta. Ett genomfört mord på en rasifierad person, en hbtq-aktivist eller feminist, är en seger.
Det här är en politisk verklighet jag inte vill leva i, som jag aldrig trodde att jag skulle behöva leva i, men som jag måste inse att jag idag i Sverige 2014 faktiskt lever i.
Det finns vänsterextremister som är våldsamma, och det är tråkigt. Men den stora majoriteten av vänsterfolk, feminister och aktivister brinner för ett mer jämlikt samhälle där pengar ska omfördelas till de fattigas fördel och kvinnor ska ha större inflytande över sina egna liv. Nazister, rasister och högerextremister brinner för att bevara den ariska rasen, för att separera, isolera och mörda de människor som inte passar in i deras världsbild. Det är en viss skillnad.
Dessa nazistiska grupperingar vinner mark eftersom SD flyttat gränsen för vad vi accepterar som normalt i dagens Sverige. SD tillåts göra detta när ledarskribenter ser tårtkastning mot en partiledare som ett större demokratiskt hot än ett nazistiskt mordförsök på en ung människa. Ledarskribenterna kan göra det när folket inte reagerar mot förskjutningen och förenklingen av språket till ett vi mot dom, starka mot svaga, höger mot vänster. Den stora majoriteten, som tror på demokrati och inte på våld, har ett ansvar. Rösta på ett demokratiskt parti, skärskåda ledarskribenternas verklighetsbeskrivning, säg ifrån när någon ställer grupper av människor mot varandra, lär dig argumentera för dina och andras rättigheter - för de kommer att ifrågasättas framöver.
Om du hade gömt Anne Frank, måste du hjälpa Mohammed. 1930-talets samhällsutveckling var inte ditt ansvar, men 2010-talets utveckling är det. Är du läkaren som ställer dig i korridoren och vägrar släppa in rasister på studiebesök på din avdelning, eller är du medlöparen som värjer dig med att tänka att det ändå inte rör dig som vanlig hederlig medborgare?
Historien pågår nu, och det är vårt ansvar - ja ditt ansvar som vanlig hederlig medborgare - att ge den en riktning vi kan stå för om 75 år.
Sedan jag skrev här (i förbifarten) och på twitter om dels min glädje över Ola Salos bisexuella synlighet på scenen, dels min ogenerade attraktion till en främmande man, har jag fått några reaktioner i stil med "men du har ju flickvän!" eller "jag trodde du var queer!"
Vad handlar det här om egentligen? Först tänkte jag att jag kanske varit otydlig. Typ vilselett folk att tro att jag var flata. Det händer nämligen att jag benämner mig som det, eller framförallt benämner mitt förhållande som det, ofta i skämtsamma sammanhang där heteronormen väger tungt över mig, typ när matlådor diskuteras och stereotyper kryper fram: "Nä jag är inte vegan, det trodde du inte om en feministflata som jag va!"
Sedan tänkte jag att jag har inte alls varit otydlig. Jag har skrivit flertalet inlägg om män och heterokärlek där jag tagit upp egna levda exempel, jag är inte precis blyg i sociala sammanhang generellt och kan uttrycka min attraktion till både män och kvinnor när det kommer på tal och jag brukar inte sticka under stol med vare sig att mitt första förhållande var med en man (eller kille, var han väl då) eller att mitt nuvarande är med en tjej.
Så nej, jag har inte varit otydlig, jag har bara inte varit tydlig. Jag har aldrig skrivit, i en text eller statusuppdatering: Jag är bisexuell. Jag har nog nästan aldrig sagt det, för jag tenderar att umgås med folk som inte bryr sig så värst i andras läggningar, eller antar någon slags vag queerhet tills motsatsen är bevisad, vilket passat mig utmärkt. Det har aldrig varit ett medvetet beslut, men när jag någon gång tänkt på har jag kommit fram till att det är väl den enda rimliga inställningen: att ta upp sin läggning där det är relevant (typ skriva om förtryck av hbtq-personer) och låta bli där det är irrelevant (typ analysera skönhetsideal). Jag har tänkt att för dem som noterar att jag verkar vara bi är ju det trevligt, för dem som inte noterar utan bara fokuserar på textinnehåll är ju det också ganska trevligt.
Det har varit ett icke-problem för mig. Jag är den jag är, och ibland tänder jag på nån som identifierar sig som kvinna, ibland någon som identifierar sig som man, ibland någon jag läser som det ena eller det andra eller mittimellan - det har inte sådan stor bäring på vad jag skriver eller hur jag agerar. Det har varit ett icke-problem för mig, tills nu.
Tills jag fick det uppslängt i ansiktet hur ofattbart stor den bisexuella osynligheten är. Och då menar jag inte den sexiga bisexualiteten i porrfilm eller det spännande men oseriösa utforskandet som alltid speglas i ungdomskultur - den syns. Jag menar den trista, sköna, alldagliga, slitiga, romantiska, utmattande, vanliga vardagen som alla vi bisexuella har. Att vanliga människor, feminister och queers och politiker och studenter och skogsarbetare, kan vara bisexuella. Hela livet. På fullt allvar.
När jag insett att osynligheten är så stor att folk omöjligt verkar antas vara bisexuella trots starka indikationer blev jag först arg. Jag tänkte att jag måste skriva ett inlägg om detta, men fastnade i hur jag skulle formulera mig. Hur gör jag för att det inte ska bli ett inlägg som går ut på att motbevisa stereotyper?
"Nä, bisexuella tänder inte på allt som rör sig - vi har ofta starka preferenser, kön är bara inte ett av dem"
"Nä, bisexuella behöver inte ha legat med/varit kära i någon av båda/alla kön för att 'veta'"
"Nä, bisexualitet betyder inte nödvändigtvis att du tror på tvåkönsnormen och bara tänder på just kvinnor och män - att du problematiserar min redan marginaliserade läggning tycker jag är jävligt problematiskt.*"
"Nä, bisexuella kvinnor som är ihop med män är inte svikare - de råkar vara kära i en man."
Sedan övergick ilskan i längtan. Ett starkt behov av gemenskap, av solidaritet, av delade erfarenheter vällde fram. "Men jag har ju mitt community" tänkte jag. Eftersom jag lever med en kvinna blir många av mina vardagliga erfarenheter samma som för flator, men många saker skiljer sig åt. För vi har inte kommit så långt att sexuella läggningar är irrelevanta i dagens Sverige, tror du något annat är du garanterat hetero. Vi utsätts för starka normer, för fördomar och hat, men har också en specifik gemenskap, en tillflyktsort i varandra. Och jag kände plötsligt ett behov av att se vettiga bisexuella förebilder, höra andra med stolhet eller i förbifarten benämna sig som bi, av att inkluderas inte bara i någon slags vag queerhet utan också i just ett bisexuellt narrativ och av att typ... tas på allvar. Få existera så som den jag är.
Tillsist tänkte jag "men vad kan jag göra åt det här?" Jag kan ju börja med att inte utsätta andra för det jag upplevt, nämligen tystnad och frånvaro av bisexuell synlighet, tänkte jag. Jag kan börja med att skriva om bisexualitet.
Till alla er som känt detsamma - ni är inte ensamma.
/Zäta
*Det här är en intressant frågeställning, men detta är inte inlägget för den analysen, och jag vill inte ha några inskränkta kommentarer från icke-bisexuella om hur vår läggning är fel, oavsett om ni kommer från queerfeminismens eller heteronormens skola
Något feminister ofta kritiseras för är att sönderanalysera, kritisera och inte "låta saker bara vara fina".
Den här inställningen springer ur ett ganska grovt tankefel - nämligen att vi människor bara skulle kunna ha en tanke eller en känsla i huvudet samtidigt.
Igår såg jag på Ola Salos variant av musikalen Jesus Christ Superstar i Malmö. Det var en fantastik upplevelse. Så himla bra musik och cool scenografi och duktiga sångare. Det var också provocerande, intressant, upphetsande, befriande och roligt.
Detta är inte samma uppsättning vi såg, de flesta sångare utom Ola Salo är utbytta, till det bättre tror jag!
Storyn för er som inte sett/hört den är Jesus sista vecka i livet, med den uttalade frågan "vilken skuld hade egentligen Judas i Jesus död?" som utgångspunkt.
En provocerande och problematisk grej är att det bara finns en kvinnlig roll, Maria Magdalena, och hennes två soloinsatser går ut på att hon
1. vill att Jesus ska ta det lugnt och sova gott så hon ska smörja in honom med olijor. Kvinnligt känsloarbete så det stänker om det.
2. sjunger om att hon är kär i Jesus, men nog inte skulle våga säga det för han är alldeles för speciell och cool för henne. Blä.
...men det är kul att hon får vara uttalat promiskiös:
Han är en man, bara en man. Jag har haft så många män förut, på väldigt många sätt. Finns ännu ett?
En befriande och rolig grej är att Salos variant av musikalen är ännu mer queer än orginalet. Även i orginalet har vad som i genusvetenskapliga sammanhang skulle kallas för "queera läckage" - alltså att i en story med heterosexuella huvudpersoner läcker queerhet igenom på olika sätt: genom blickar, känslor och alternativa tolkningar av samma händelser. Det finns som sagt en kärlekshistoria mellan Jesus och Maria i musikalen (så som kan tolkas från bibeln), och den uppenbara förklaringen till att Judas förråder Jesus är politiska skäl, för att Jesus-kulten enligt honom gått för långt och det hotar dem alla. Judas gillar inte heller att Jesus har ihop det med Maria, bland annat eftersom hon är prostituerad och det sprider dåligt ljus över dem, men på scenen blir det också uppenbart att han helt enkelt är avundsjuk. "Du stöter bort oss andra" säger han, och puttar aggresivt Jesus och Maria ur sängen när han kommer på dem sovandes tillsammans.
Hela Jesus och Judas (eller Salos och Johanssons) interaktion är passionerad på scenen. De älskar och hatar varandra. I Getsemanes trädgård faller Judas och Jesus i varandras armar och kysser varandra djupt i några sekunder innan vakterna sliter isär dem.
Judas måste du förråda mig med en kyss? sjunger Jesus.
Snarare lite hett hångel... tänkte jag.
Innan Judas tar livet av sig sjunger han samma slinga som Maria tidigare gjort, med djup desperation i rösten.
Hur visar jag min kärlek? Allt jag vill är att vara nära.
Jag vet inte hur ni känner, men jag tycker nog att detta snarare är en queer fors än ett litet läckage... Och mitt hjärta tar små glädjeskutt när jag inser att Salo som är bisexuell får spela en bisexuell Jesus på scenen; för hans skull, för min, för alla queers som törstar efter bisexuell synlighet.
En positiv grej var att den svenska texten var över förväntan. Jag har lyssnat på den engelska versionen med Murray Head och Ian Gillian sedan jag var liten, och det är ibland svårt att ens titta åt en annan version än den du är van vid. Dessutom sjöng de precis så rockigt och passionerat som jag tycker att de ska i denna musikal.
En härlig och högst subjektivt berikande grej är att hela uppsättningen, och framförallt gestaltningen av Judas, var extremt snygg. (Obs ej sångaren i videon som sagt) Alltså rent estetiskt, sexuellt, you name it. Nackdelen med att ha en lesbisk flickvän som sällskap är ju att du får noll förståelse för dina blossande kinder inför dessa pulshöjande män, men det är okej. Jag kan harborera denna känsla själv. Länge...
Fler män borde ha nagellack, nättröja och långt hår. Tycker du inte det låter hett? Du var inte där.
En intressant grej är kontrasten mellan den Jesus som porträtteras i musikalen (och till stor del i bibeln) och den Jesus som används som politiskt slagträ i konservativa kretsar. Absolut inte bland alla troende, men bland många av de högljudda vars budskap når mig, får Jesus bli en symbol för den heterosexuella kärnfamiljen, för "renhet" och sexuell avhållsamhet och för att alla ska rädda/skylla sig själva och inte vara beroende av sociala skyddsnät. Vilket känns ganska absurt eftersom Jesus själv i mångt och mycket var en hippie som hängde med arbetarklass, prostituerade och sociala outcats, och predikade medkänsla och allas lika värde oavsett ekonomiska tillgångar...
Så, nu kanske ni undrar varför jag just redogjort för en hel musikal-upplevelse. Varför är det relevant? Nej, det är ju inte relevant. Inte för en feministisk blogg.
För en feministisk blogg hade det varit relevant att skriva om hur kvinnorollen porträtteras - vilka patriarkala strukturer som skiner igenom, varför de fortfarande inte kan tänka sig att byta ut hälften av de icke bärande lärjunge-rollerna mot kvinnor, vad det innebär för historieskrivning och nutida förståelse av kvinnorollen att Maria jobbade eller inte jobbade som prostituerad och så vidare. Det hade varit relevant att ytterligare fördjupa sig i det queera läckaget, och vad det innebär att vi trots att bevisen stirrar oss i ansiktet i form av hångel och kärleksförklaringar, vägrar tolka folk som något annat än hetero. Men vem jag tyckte var snygg? Vad jag tyckte om den ljudmässiga kvaliteten? Hur jag som ateist tolkar symboliken kring Jesus i dagens samhälle? Om jag skulle rekommendera er att se den? Det är faktiskt inte ett dugg relevant. Men det betyder inte att jag inte reflekterade över dessa saker.
Att jag i vanliga fall väljer att belysa och analysera en aspekt av något, betyder inte att jag inte upplever resten. Att jag stör mig på hur kvinnor porträtteras i denna musikal betyder inte upplevelsen i sin helhet var negativ. Det betyder inte heller att musikalen var så bra att sexismen var okej "att ta". Jag tycker sexism är fel, och musikalen var bra. Inte ändå. Utan parallellt. Den var både problematisk och bra. Och medryckande och hemsk och fin och provcerande och upphetsande. Alla dessa känslor och tankar och analysnivåer kan samexistera inom mig, men jag uttrycker inte alltid dem alla.
Min värld är aldrig svartvitt eller särskilt enkel. Jag är mer än en sak, kan tänka och känna mer än en sak samtidigt. Precis som de flesta, inklusive feminister.
Ibland rinner frustationen över. Ibland pallar en inte att allt verkar vara genomsyrat av patriarkala strukturer. Ibland är det en coping-strategi att kritisera. Ibland är det en väg framåt. Och vissa saker är förstås äckliga rakt igenom och går inte att njuta av. Alldeles oavsett är den kritik vi framför gentemot något specifikt aldrig hela sanningen av vad vi känner gentemot hela vår omvärld.
Att belysa och analysera en aspekt av något, betyder inte att jag inte upplever resten, eller är oförmögen att "se det fina i saker". Jag kan både vara kritisk och njuta, ibland av samma sak. Visst är det ballt att vara människa?
Tack för hjälpen, Jesus aka Ola Salo, med att visa det.
