Jag ska lägga ned den här bloggen. Jag har tvekat i oändlighet.

 

Den här bloggen har betytt mer för mig än jag hade kunnat drömma om. Den har varit med mig genom, hjälpt till att skapa, hela den resa som det unga vuxenlivet är. Jag var 19 år och hade inte ens tagit studenten när jag skrev de första inläggen. Nu är jag 25, har flyttat 60 mil hemifrån, tagit en kandidat i genusvetenskap, gått mer än halva läkarprogrammet, föreläst i fler städer än jag minns, publicerat i fyra antologier, begravt båda min morföräldrar, varit sambo i fyra år, träffat så många vackra människor och älskat så att jag nästan gått sönder.

 

 

Jag vill säga tack. Till läsare och livsutrymme - ni går inte att separera. Detta har varit mitt sätt att andas i en värld som stundtals verkat så hård, så snål, så ogenomtränglig. Jag skriver emellanåt dagbok, men jag skriver mycket ledigare, mycket ärligare, mycket viktigare när jag har en (imaginär) publik.

 

 

Jag skrev min kandidatuppsats i genusvetenskap om unga tjejers bloggande, vilket ni som varit med länge länge kanske minns. Där skrev jag om bloggande som gemenskap, som meningsskapande i sig själv. Och jag kommer alltid vara blogg-mediet evigt tacksam för den möjlighet det här har inneburit för mig att finna min plats i världen. Alla de som någonsin hade föresvävat sig att debattera bloggandets värdelöshet med mig kommer åka på verbalt storstryck, ingen tvekan. 

 

I sex år har det nästan alltid känts roligt, viktigt, givande att skriva här. Det är en okej statistik ändå, att ha hållit den levande så länge. Om ni har twitter finns jag kvar där på @zettermark, men är det långa tänkvärda inlägg du uppskattat med bloggen är det förstås fel forum, även om jag inte slutat vara vare sig feminist eller drömmare.

 

Jag kan inte säga att jag vuxit ifrån bloggen, för jag har vuxit med den. Men det är dags att växa på andra sätt. Ni får ursäkta om jag låter som en kass kopia av en Karin Boye-dikt nu, men det tär och spränger. Jag tvekar inte längre. Jag vill vidare.

 

 

Kanske skaffar jag en ny blogg imorgon. Kanske skriver jag en bok. Kanske använder jag papper och penna ett tag. Jag vet inte än. Jag vet bara att jag, vars största styrka i livet inte precis är förmågan att känna tacksamhet, är oändligt tacksam för vad detta utrymme givit mig. Och jag hoppas att jag givit världen, och då menar jag min värld, den feministiska, queera, föränderliga, vackra världen, något i gengäld.

 

 

/Zäta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

https://www.facebook.com/events/1553551688255508/1562255664051777/

 

/Zäta

En diskussion jag är evinnerligt trött på är den om Riktiga Kvinnor. Kriterierna kan variera, men brukar generellt koka ned till ungefär: Breda barnfödarhöfter och rejäla tuttar. 

 

Snacket om riktiga kvinnor är en slags kontroll av kvinnokroppen, av kvinnors liv, förklädd till harmlösa komplimanger. Varför det?

 

 

Har ni tänkt på att En Riktig Man definieras av sina karaktärsdrag, typ stark och känsloinkompetent, medan En Riktig Kvinna definieras av sin kropp? Detta sätter fingret på något. Detta visar att kvinnor fortfarande i mycket högre utstäckning än män görs till sina kroppar. Det är viktigt för alla att vara attraktiva i samhällets ögon, men för kvinnor är det alldeles livsavgörande. Dylika domar över kvinnors kroppar får alltså mer kraft i och med det bakomliggande system som redan trycker så mycket på just kroppens utformning hos kvinnan.

 

I ett könsnormativt samhälle blir personer bara godkända som antingen män eller kvinnor, och att säga att någon är en riktig kvinna är att säga att någon annan inte är det - och därmed knappt existerar. Det är att ta tolkningsföreträde på vem som är en godkänd kvinna, en godkänd människa. 

 

Kvinnor kan se ut på miljarder olika vis, med snippor och snoppar och enorma bröst och mycket små och runda magar och vackra valkar. Vi är alla precis lika riktiga. Att hylla stora och tjocka kroppar kan förstås vara subversivt och är alldeles nödvändigt i ett samhälle med dille på smalhet, men det kan göras utan referenser till vem som får och inte får räknas som kvinna.

Det var väldigt vad det gullas med Hägglund nu när han ska avgå, även från vänsterhåll.

 

 

Nog stod han för sina åsikter. Bland annat åsikten att jag och min fästmö inte ska få bilda familj.

 

Det måste vara så enkelt att leva i den värld där konservativa och reaktionära politiker är ett förnöjsamt, nästan lite uppiggande bidrag till frukostnyheterna, eller en härligt humorinslag på pubrundan. Men det är här strukturerna som vi jämt talar om blir konkreta. För att för oss som lever utanför heteronormen är inte "hbtq-fobi" ett snyggt ord eller något som bara ryssar sysslar med. Det är, också, en del av vår vardag. En del av det system som formar våra liv. Hägglunds åskiter kan aldrig bli skojiga för mig, för de hotar mina rättigheter på ett högst påtagligt sätt.

 

Kristdemokraterna har hamnat i skymundan på senare år, dels på grund av jättemaskinen Alliansen, men också på grund av SDs framgångar. Vi har helt enkelt fått en ny, och långt mer obehaglig fiende, att slåss mot. Men det betyder inte att KD är gulliga, snälla och ofarliga. De har fortfarande motsatt sig varenda progressiva hbtq-politiska förslag som någonsin framlagts.

 

KD fick ju som vi vet ge sig till slut i frågan om tvångssteriliseringar. Men 2011 såg det annorlunda ut, och jag skrev såhär (ha i åtanke att detta var innan transfrågor var så värst uppmärksammade, och ingen riktigt fattade vad tvängssterliliseringarna handlade om). År 2013 avskaffades tvångsteriliseringarna av transpersoner i Sverige. Men det var för sent för mig och Moa. Hon hade gått på behandling i flera år vid det laget. Hade inte KD bromsat frågan så förfärligt är det mycket möjligt att vi haft tillgång till nedfrusna könceller på svensk mark, och sluppit fatta livsavgörande beslut som 21-åringar.*

Så nej, jag tänker inte sakna Hägglund. Han var inte en harmlös charmig gubbe på högerkanten som förgyllde samhällsdebatten. Han var en man med mycket makt som högst påtagligt hindrade mig, och många många andra hbtq-personer, från att ta makten över våra egna liv.

 

/Zäta

 

 

Jag fick just besked från mitt försäkringbolag att får ersättning för mitt ärr på höger hand.

 

Förra året blåste ett stort, ca 20 m högt och 6 ton tungt, träd omkull över mig och min bästa vän. Hon träffades i huvudet, blödde ner över hela ansiktet och tappade korttidsminnet. Vi åkte ambulans. Det var första gången jag såg ett akutteam i arbete, och de var precis lika effektiva från andra sidan som de ter sig när du har vita kläder på dig.

 

En läkarstudent satte sig bredvid mig. "Kan du föra ihop tumme och lillfinger?" Jag skrattade. Glöm det.

 

Du behövde inte vara röntgenläkare för att se att benbitarna i det avbrutna benet som leder ut till lillfingret låg en dryg centimeter omlott.

 

Vi fick åka hem samma kväll. Min vän hade mirakulöst klarat sig undan skallfrakturer eller inre blödningar. Jag opererades en vecka senare, med plexabedövning. Glöm att jag skulle låta mig sövas utan absolut nödvändighet.

 

Hela julen och tentaperioden i januari var ett dis av smärta, värktabletter och susande livsglädje. När såren läkte och folk slutade fråga hur det var, kom reaktionen. Vi var bokstavligen talat en meter från döden.

 

Andra oförutsedda saker hände under våren, som de plägar göra. Personer i min närhet blev sjuka. Men jag levde fortfarande i villfarelsen att jag nog var immun mot stressreaktioner. Andra kunde väl gå in i väggen och sånt, men det applicerade inte på mig. Jag läste en kvällskurs i retorik. Gick på seminarier för sommarforskarskola. Sjöng i kör. Föreläste om feminism i olika delar av landet. Skrev artiklar och i antologier. Blev tillfrågad om att medverka i två olika TV-program. Gjorde yoga. Höll i en studiecirkel om kvinnokroppen. Bloggade. Läste visst på läkarprogrammet också. Tyckte att omtentor var någon slags sci-fi som inte gick att överväga trots att ens partner var inlagd långt bort i landet.

 

Jävla pucko.

 

Jag minns ärligt talat knappt april och maj. Jag vet inte om jag vill göra det. 

 

I slutet av juni var jag glad för första gången igen. Det var ovant.

 

Hösten har ägnats åt att ta igen det som gick sönder mot slutet av våren. I slutet av november började jag känna igen mig själv. Hej koncentrationsförmåga. Hej skrivlust. Hej förmåga att ta hand om andras känslor. Hej nyfikenhet.

 

Jag minns att jag i ett par månader innan det tog stopp hade en stark, gnagande känsla av att jag bara ville ha ANDRUM. Bara någon vecka utan deadlines, pluggkrav och prestation. Jag tror inte det går att varna andra för sådant här, för i duktigheten ingår att vara duktig på att vara duktig - och aldrig låta det gå över styr. Men den känslan, när den är så påtaglig, tror jag är värd att lyssna på.

 

Nu var det förstås inte enbart trädets fel att det blev som det blev. Jag hade kunnat vara smartare i mina val, anpassa det som gick att anspassa till det som inte gick att bestämma över. Men jag var nyss fyllda 24 år och immun, remember? Jag förstår också att diffusa saker som ångest och stress och livskriser inte kan ersättas av ett försäkringsbolag. Jag är glad att vi lever, att min hand fungerar (och mitt psyke, igen). Jag är som student såklart också superglad för några extra tusenlappar. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite ironiskt, att för det som bekymrar mig absolut minst, ett ynka litet ärr som tydligen är "klart framträdande", får jag ersättning.

 

Det blir på något vis en ögonblicksbild av ett ytligt, och ganska kallt, samhälle.

 

Jag väljer att se det som en ersättning för ett jävla skitår. Som en start på ett nytt, och kanske lite lugnare 2015.

  

Gott nytt år. Ta hand om er!

 

/Zäta

 

 

 

En tanke slog mig för några dagar sedan. Jag är nu närmare vad mina föräldrar var ålder än mig själv som barn, när de skiljde sig. De var då ungefär 37, och jag sex. Jag är 24 nu, så det har jag förresten varit ganska länge, men jag har inte tänkt på det förut. 

 

Jag minns första gången jag insåg att mina föräldrar inte bara var min mamma och pappa. Att de var egna individer, andras kollegor, vänner, barn, att de hade haft ett liv innan mig. Eller jag visste väl det, men jag minns ändå djupet av insikten att de hade funnits innan mig. 

 

Det är lite svindlande att tänka att någon förhoppningsvis ska tänka så om mig en dag. Här har jag gått och levt ett helt liv, som kommer vara ofattbart för en liten individ som precis startar sin egen värld, där jag bara har en, om än väldigt viktig, roll.

 

På ett sätt kommer vi väl alltid att vara närmast oss själva som barn, för andra människors innandömen är svåra att komma åt. Men jag tycker det är en intressant skiftning att mer och mer kunna förstå hur de vuxna i ens omgivning som barn kanske tänkte och varför de agerade som de gjorde. Och att inse att de barn jag ser springa runt i Folkets park nu tänker lika stora tankar som jag en gång gjorde.

 

Det är lätt att glömma bort, eller aldrig riktigt inse, att varje människas värld är lika stor som din egen. Det är svårt inom sjukvården, och speciellt läkaryrket med sin symptom- och diagnosriktade blick, att minnas att varje person är smått oändlig. Det går förstås inte att gå runt och fundera på varje människas livsöde på akuten, men det går att emellanåt tillåta sig att ha existensiella funderingar. Att försöka förstå att ingen människas värld är precis likadan som någon annans. Om vi inte gör det blir ord som "värdighet", "integritet" och "livskvalitet" bara platta stämplar, ännu ett regelverk att förhålla sig till, snarare än en verklig respekt för det mänskliga.

 

Jag saknar det perspektivet i min utbildning. 

 

Å det är förresten helt absurt att vara läkarstudent, har någon sagt det? Vardagen är full av äckliga sår och odörer, skitnervösa provtagningar, hypokondriattacker, hierarkier från medeltiden, en vilja att vara duktig bland de duktigaste, illasittande sjukhuskläder, din egen supertöntiga röst när du dikterar epikriser, en auktoritet du varken växt i eller förtjänar ännu och den ständiga jakten på bestick till matlåden. Allt detta och liv och död och åldrande och sjukdom och orättvisa och oväntat ofta glädje. 

 

Det hade ju kunnat ge vem som helst en existensiell kris.

 

Herregud jag måste börja skriva igen. Livet känns så mycket lättare då. Vet ni att jag bokstavligen satte mig upp i badkaret för en halvtimme sedan, sa "jag vill skriva igen!" rätt ut, grät en halv minut och nu sitter här på golvet i badhanduken och författar detta virriga? Detni.

 

Kärlek.

 

/Zäta

 

ps. 

 

 

 

 

Ska vi prata lite om skenhelighet? Alltså om att låtsas som en själv alltid verkar för högre, viktigare syften, och klanka ned på dem som enligt en själv är småaktiga och ägnar sig åt oviktiga saker, men egentligen göra precis samma sak själv. 

 

Det här är nämligen något som de flesta motståndare till feminism och anti-rasism sysslar frekvent med. 

 

 

 

 

 

Förutom den självklara comebacken att det är helt okej att syssla med bara vissa problem även om det finns andra, ibland större problem på annat håll (pga ganska orimligt att tro att en person kan syssla med allt viktigt i hela världen samtidigt?!), så skaver skon på ett annat ställe. 

 

Det vore liksom en sak om dessa "pk-motståndare" var konsekventa i sitt nedvärderande och dissade alla som "bara" jobbade med lokal grönsaksproduktion istället för att helt befria samhället från bensin, eller "bara" jobbar extra på tjejjour och bemöter vilsna unga tjejer varje vecka istället för att på egen hand utjämna jordens löneskillnader, medan de själva alltid sysslade med De Stora Viktiga Frågorna. 

 

Men det är inte riktigt så, va? Vad blir dessa anti-feminister och smygrasister upprörda över? En nyklippning av ett 45 år gammalt barnprogram.  

 

 

Ni har härmed avsagt er all rätt att någonsin klanka ned på andras "petitesser" till hjärtefrågor. 

 

/Zäta

 

 

Gratis och på engelska (utom Powerpointen pga vi hann inte översätta). Klockan 19-21.

/Zäta 

När vi var 12 år skrev vi brev till oss själva som 20-åringar. Jag hade bland annat skrivit "jag hoppas du fortfarande tycker om Sagan om Ringen, eller i alla fall respekterar att jag gjorde det". 

 

Jag minns den känslan så starkt, hur viktigt det var för mitt 12-åriga jag att bli respekterad av en vuxnare variant. Sagan om Ringen var heligt för mig i de tidiga tonåren. Filmerna kom som bekant ut 2001-2003, alltså när jag var 11-13 år, och vad vi älskade dem. (Och ja, kära nörd-poliser, jag läste böckerna också. Innan filmerna. På engelska.)

 

Idag älskar jag inte Sagan om Ringen-trilogin, utan kan väl snarast ställa mig skeptisk till den ungkarlskåta mansseparatisktiska värld där godhet och ondska är så enkelt som vem som är fulast. Men jag känner mig inte det minsta hånfull gentemot mitt yngre jag, som inte ställde sig mer kritisk till sin omvärld. Jag kan respektera att det var magiskt och viktigt för henne, och jag tror att hon hade tyckt att förändringen som kom av insikt var av godo.

 

Men det är läskigt att förändras, och jag tror att det är en ganska instinktiv reaktion att spjärna emot. Jag vet att jag tänkte när jag började på läkarprogrammet att jag minsann inte skulle förändras. Jag skulle inte bli en sådan där naturvetare som trodde att allt kunde bevisas objektivt utan att ifrågasätta vems agenda som låg bakom, inte dräneras på kampvilja när jag såg ett icke-fungerande sjukvårdssystem, fortsätta förhålla mig kritiskt till den objektifierande och manscentrerande undervisningen, aldrig sluta blogga eller vara feminitisk aktivist, och så vidare. Jag ville helt enkelt fortsätta vara en ung idealistisk genusvetare med bonusen läkarexamen. 

 

Det är inte riktigt hela sanningen, för samtidigt ville jag också ha något nytt. Jag var trött på humaniorans sätt att se på världen. Och denna längtan bort innebar ju en samtidig längtan till. Jag ville lära känna naturvetenskapen på ett djupare plan. 

 

Folk frågar ofta vad som är det svåraste med läkarprogrammet, och jag tror de förväntar sig något i stil med "alla sorgliga saker du ser på sjukhuset" eller "ojojoj att behöva lära sig alla muskelfästen!". Jag är ju bara halvägs igenom, så jag kan ju förstås inte veta om mycket svårare saker kommer dyka upp. Men det hittintills överlägset svåraste har varit den inre kampen mellan kunskapssyner, värderingar och existentiella frågor. Att hela tiden slitas mellan det kritiska och accepterande, att svälja föreläsare som viftar undan "de där ovanliga homosexuella, transpersoners existens eller kvinnors frånvaro i läkemedelsstudierna, men lära sig den fakta som presenteras. Att ständigt zooma in och ut, mellan ofrivilliga metaanalyser av hur kroppen objektifieras och könas i bildspråket och vilka symptom binjuremärgssvikt faktiskt ger. Att försöka tänka ut andra sätt att uttrycka sig och samtidigt undvika kompetensförlust. Att vilja hitta tvärvetenskapliga förebilder och nästan bara hitta fackmänniskor eller pensionerade hobbyskribenter. Att ständigt känna sig otillräcklig, att varken kunna vara hundra procent hängiven medicinare, kritisk humanist, ihärdig skribent eller brinnande aktivist eftersom du helst av allt vill vara alltihop. 

Det snackas så mycket om tvärvetenskap, men väldigt lite om hur utmattande det faktiskt är att leva i den. 

När jag började läkarprogrammet var jag inte längre 12, utan 21, och jag anade nog att min kompromisslösa hållning gentemot min egen föränding inte var riktigt hållbar, även om jag spjärnat emot ganska rejält. Självklart kommer jag inte vara precis samma person som 21-åring och 27-åring, oavsett vad hände där emellan. 

Jag inser att föränding är både nödvänding och oundviklig. Och ja, tilll och med bra. Men det är läskigt att flytta mellan sammanhang, att ifrågasätta invanda tankesätt och erkänna att du inte är en supermänniska på alla plan du hade önskat. 

 

Nu kanske du trodde att slutklämmen skulle bli "så därför slutar jag vara feminist och lägger ner bloggen!", men sådan tur/otur har du inte denna dag. Vissa saker behöver inte förändras, för de är så genomtänkta, så rätt och klart resonerande med förnuft och känsla att de skapar en trygg grund för nya tankar och idéer. En sådan sak för mig är feminismen. 

 

Å jag lackar ur på inkränktheten i min egen rörelse titt som tätt. Jag ruttnar på folk som medvetet missförstår vad F! vill göra, eller tror att feminismen är samma sak som F!, eller F! ett hot mot feminismen istället för ett komplement vuxet ur den, och så vidare. Jag har varit besviken och less på den hårda norm som bildas och upprätthålls av några få personer, jag har velat att vi ska veta bättre, men nu försonats med att inte idealisera en rörelse bara för att jag själv är en del av den eller tror på dess grundidéer. Det låter kanske naivt att det ska ha tagit mig 24 år att komma dit, men vi utvecklas på olika plan olika snabbt. Och när förändringar går i olika takt i olika delar av livet kommer det att bli slitningar, och då får vi bråka lite inombords innan det blir jämvikt igen.  Det är nog lite nyttigt, att inte dras med i en retorik utan att någonsin backa och ifrågasätta sig själv och det som händer runt om en. Att våga tänka om utan att förlora fotfästet. Men det landar alltid i en trygg förvissning om att min omvärldsanalys går ihop. 

 

Jag vill lära mig att det är okej att förändras, att olika saker kommer vara olika viktiga. Jag måste acceptera den verklighet jag lever i för att komma framåt, inte bara spjärna emot i varje steg. 

 

Jag hoppas att mitt 36-åriga jag, även om hon inte får något brev utan bara ett blogginlägg, kommer respektera det som är viktigt för mig idag, men också att hon ska ha förändrats och fått nya insikter. Att hon se tillbaka på dagens kval med något av den ömhet som förvissningen om att det blev bättre ger, precis som jag ser på en 12-årig Sofia. Jag är helt säker på att hon är feminist, och medicinare och humanist, men precis hur och vad hon gör, det får framtiden utvisa.

 

/Zäta

 

 

 

 

Snart är det val! Och alla är som galna. Känslorna svallar höga, i både partiledardebatter och klassrumsdiskussioner.

 

Det enda jag har att tillägga är det här: Om du får, rösta. Rösta på det du tror på, och gillar du att vi pratar mer om människor än om vinster, rösta röd-rosa. 

 

Det är mycket snack om taktik-röstande. Faktum är att det allra bästa för alla oss som vill ha regeringsskifte är att rösta in F!, då du får proportionellt fler ledamöter vid 4%-spärren än du får vid 4 procentenheter utdelade på redan sittande partier (även om vi inte räknar in att alla F!-röstare inte är V/S/MP-röstare annars, utan en hel del soffliggare och borgare). Men skit i taktiken. Rösta på det parti som stämmer bäst överens med dina värderingar.

 

Jag har röstat F!. Inte för att jag håller med om precis allt de säger. Inte för att jag vill att de själva ska styra Sverige, eller tror att Sverige skulle bli ett under av likabehandling och jämställdhet så fort de kommer in. Inte för att jag känner att min röst väger enormt tungt eller ensamt upprätthåller demokratin. Men för att jag håller med om deras grundideologi, många av sakfrågorna och nästan alla visioner. (Och för att de har visioner. En viss konkurrensfördel jämfört med andra partier kan jag tycka.) För att jag inte vill att jämställdhet och anti-rasism ska sloöömas bort efter valdagen, utan fortsätta vara på agendan - något jag är säker på att F!s närvaro i riksdagen garanterar. Och för att jag tror att val vart fjärde år är en liten, men väldigt viktig del, av en demokrati som jag i grunden tror på. Varje röst räknas. 

 

 

Det är väl ungefär så långt du kan förvänta dig att hålla med om partipolitik och dagens demokratisystem.

 

 

Det känns bra. 

 

Men är jag nöjd nu? Kommer jag sluta kämpa för kvinnors och minoriteters rättigheter? Kommer jag börja tro att feminism är samma sak som ett politiskt parti? Givetvis inte. Gött att få in mer feminism i politiken. Gött att valsedeln är ett av alla sätt att vara feminist på. Men herregud vår rörelse står inte och faller med detta. 

Vi kommer vara ett starkt gäng fina feminister på måndag oavsett valresultat. Glöm inte det.

/Zäta

 

 

Ordet hen tas med i Svenska Akademiens ordlista SAOL. Detta är tydligen det mest upprörande som hänt sedan... andra världskriget, typ. Nevermind att över 800 oskyldiga människor mördats i Palestina, att Ryssland annekterar Ukrainska landområden eller att de äldre dör som flugor i sommarvärmen eftersom det inte finns tillräckligt med vårdplatser och personal. 

Såhär ser det ut på Aftonbladets facebook-sida efter att de postat nyheten:

 

Inlägg av Aftonbladet.

 

Hej! Det här är ett långt inlägg om utseende, normer och olika sätt att analysera normativ skönhet. Det är också delvis personligt utlämnande. Om du inte orkar läsa hela ordentligt ber jag dig att inte dra förhastade slutsatser eller lämna arga kommentarer. Det krävde eftertanke och nyanserat tänkande att skriva detta, och det kräver eftertanke och nyanserat tänkande att läsa. Tack!


Lady Dahmer skriver om rätten att vara ful - om att fulhet inte någonsin ska minska kvinnors respekt eller trovärdighet. Och så fort hon skriver det får hon såklart "svar på tal" att det minsann inte är något fel med att vara snygg.

Nej, det är klart att det inte är något fel med att vara snygg. Hela samhället säger åt dig att det är rätt att vara snygg. 

 

Det är något slags årligt jippo på Gotland denna vecka, och kombinerat supervalåret blir det ett super-jippo där partipolitiken är på allas läppar. Eftersom vi har en stark feministisk gräsrotsrörelse just nu, och ett politiskt parti med feminism som huvudfråga som har stora möjligheter att ta mandat i riksdagen i höst, är förstås feminism ett hett ämne. 

 

Löfvén pratar om självklarheten i en feministisk politik. Fridolin menar att miljörörelsen måste vara feministisk. Till och med moderaterna försöker sig trevande på några feministiska steg, även om Reinfeldt snart erkänner att detta att vara moderat och feminist inte går särskilt väl ihop. 

 

Och när denna nyväckta feministiska våg sveper genom politiken och får politiker att kalla sig feminister blir alla feministiska gräsrotsaktivister och skribenter... jättesura.

 

"Vem som helst får inte kalla sig feminist! Det måste finnas handling och inte bara tomma ord! Urvattna inte begreppet! Feminismen exkluderar en massa folk!"

 

Och jag håller med. Det räcker inte att kalla sig feminist, du måste agera för att försöka upphäva könsmaktsordningen också. Men jag tycker att debatten är lite ensidig. Jag tycker också att det är alldeles fantastiskt att den starka feministiska vågen äntligen nått politiken och reella makthavare. Jag tror att det kan få en faktiskt effekt vid regeringsskiftet i höst. 

 

Jag tänker att vi har en hållhake på politiker som kallat sig själva feminister - att vi kan ställa dem till svars om de fegar ur och till exempel tänker behålla RUT-avdraget. "Du har sagt att du är feminist, då måste du agera därefter!"

 

Jag menar inte på något sätt att det är oproblematiskt om politiker plockar poäng på en feministisk rörelse utan att omsätta poängen i handling som gynnar kvinnor och andra minoriteter, men jag menar att det inte bara är negativt att feminismen nått partipolitiken i Sverige. Givetvis kommer den feministiska udden aldrig att sitta i riksdagen. Vi som bryter ny mark kommer göra det underifrån. Men i ett snedfördelat maktsystem kan vi ändå få glädjas åt de små segrar som går vår väg. Det måste vi får göra. 

 

Feminismen är en framåtrörelse, och därmed av naturen kritisk, men därmed inte sagt att feminister aldrig får vara glada. Det måste vi få vara.

 

/Zäta

 

 

 

 

Men nu är det sommar, sol (nåja) och nya tag som gäller! 

Vi ses framöver! 

/Zäta

 

Jag är lite pirrig. Imorgon är det valdag. Och vi har chansen att skriva feministisk historia. 5,4% för F! i senaste mätningen. Låt oss bekräfta att den siffran stämmer och göra en röst-insats imorgon!

 

 

Hur EU styrs och organiseras är på många vis problematiskt, men nog är det bättre med en rosa kraft som står emot de bajsbruna. Ett högt valresultat för F! i detta val kommer också båda gott inför i höst - och i den svenska riksdagen kan vi verkligen göra skillnad. 

 

Om du är för ung för att rösta eller vill göra mer eller annat finns den feministiska antologin Det händer nu! som jag skrivit i, nu ute till försäljning i F!-shoppen. En massa smarta och roliga och viktiga texter och bilder där i. Kom och köp!

 

 

 

/Zäta

Jan-Eric Bladh, 66, protesterar mot sjuka skönhetsideal, eller nåja, i alla fall mot magra kvinnor. 

 

Å gud mina sociala medier EXPLODERAR av tankar runt Eurovision idag.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ni vet hur Starka Kvinnor™ alltid hyllas i litteratur och populärkultur? "The Strong Female Character" är en god förebild för unga tjejer: hon är viljestark, obändbar, självständig. Hon behöver ingen man som beskyddar henne. Hon är inte beroende av andra, kan slåss för sig själv. Jag tycker att denna enkelspåriga bild av "starka kvinnor" är problematisk, och tänkte visa varför med exempel ur serien Game of Thrones.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sansa Stark är Aryas storasyster. Hon älskar vackra klänningar och romantiska sagor. Hon tar hand om sitt långa hår och drömmer om att gifta sig med en ädel riddare. Den råa verkligheten i denna grymma medeltidsvärld blir snart uppenbar även för henne, och hon lider stora personliga förluster och befinner sig snart ensam bland fiender i huvudstadens pråliga övre skikt. Sansa är naiv emellanåt. Hon tror på det goda i människor, trots att de snart motbevisar henne. Hon kan inte ensam försvara sig själv, utan blir livrädd vid det våldtäktsförsök hon utsätts för. Sansa visar svaghet. Hon gråter. Hon äcklas av smuts. Hon bönar och ber för att försöka beveka de som är mäktigare än henne att inte spilla onödiga liv. Men Sansa är också en av de få moraliska människorna vi ser i serien. Hon är medkännande, godhjärtad och har en moralisk kompass som aldrig svajar. Och alla hatar Sansa. De blir provocerade av hennes naivitet, tycker att hennes fåfänga är oförlåtlig och kan inte tänka sig en tråkigare karaktär. Sansa föraktas för sin svaghet.

 

 

Jag läste GoT-böckerna ganska tidigt, och Sansa var en av mina favoriter från början. Inte av något feministiskt genomtänkt val, utan helt enkelt för att jag kunde identifiera mig med henne. Jag tycker också om vackra ting, hatar att frysa, vill leva med någon som älskar mig. Jag är inte fysiskt stark och kan inte med lätthet stänga av mina känslor. Hade jag vuxit upp på medeltiden och slungats ut i en ogästvänlig värld hade jag också försökt följa spelets regler för att försöka överleva, men utan att tappa bort den inre moraliska kompass som är så viktig. Sansas typ av styrka är en jag kan förstå.

 

 

För det första har systrarna olika förutsättningar. Som äldsta dotter har Sansa alltid fått axla en tyngre börda av föräldrarnas förväntningar på en ung kvinna, medan Arya kunnat löpa fritt. De har också helt enkelt olika personligheter och fysiska förutsättningar. Alla har inte samma förmåga att bli svärdfäktnings-proffs, men inte heller ha förmågan att uttrycka sig smidigt och på rätt sätt inför rätt personer, något Sansa onekligen är bättre på. För det andra går ingen av dem sin egen väg. Det kan kanske tyckas att Aryas upproriska flykt är mer självständig än Sansas passiva liv i huvudstaden, men de tvingas båda in i olika roller, tvingas fatta beslut de inte är bekväma med och vara med människor de egentligen avskyr. De är båda pjäser i ett större maktspel, men inte bara. För den tredje, och viktigaste invändningen, är att de båda också gör motstånd. Men på olika sätt. Arya är utåtagerande, medan Sansa lär sig att dölja sina känslor för att klara sig. I den mån de har handlingutrymme gör de båda vad de anser vara moraliskt rätt - bara att det för Arya handlar om att hämnas och straffa, medan Sansa snarare räddar oskyldiga. De har båda egna mål och agendor, bara mer eller mindre uttalde.

 

 

 

Så djupt sitter kvinnoföraktet i vår kultur att vi omöjligt kan läsa en feminin karaktär, som hanterar konflikter och maktspel med klassiskt feminina strategier, som stark. Sansa går igenom enorma påfrestningar, och fortsätter att vara en bra människa som vill andra väl. Hon är verkligen beundransvärd. Men att hon är fåfäng och till en början naiv, väger tydligen tyngre.

 

 

Det har inte hänt mycket sedan medeltiden. Att vara feminin och stark, smart eller modig är fortfarande radikalt. 

 

/Zäta

 

 

 

 

En av mina bästa vänner har gått igenom en rättsprocess för att bli erkänd som far till sitt biologiska barn. Warren är transsexuell* och födde sin dotter själv, vilket gjorde att han blev registerad som "mor" hos skatteverket, trots att han var färdig med sin utredning och varit juridisk man i Sverige i flera år. 

 

- Det här är ett mycket välkommet rättsligt ställningstagande som kommer att få stor betydelse för många personer, säger juristen Kerstin Burman på RFSL som varit ombud i målet.