Tisdag - en klassiker
Hur påverkar reklam vår bild av kvinnan? Vad händer när människor reduceras till enbart objekt?
Från Jean Kilbourne briljanta serie om kvinnokroppen och media.
/Zäta
Måndag - Feministiska perspektiv på vinster i välfärden
Varför är den gemensamma välfärden en feministisk fråga? Varför är kapitalism, valbarhets-retorik och individualism till varje pris ett problem för en feministisk politik?
Och varför pratar politiker bara om att vinna över varandra? Jag vill inte vinna om inte alla vinner tillsammans.
Och varför pratar politiker bara om att vinna över varandra? Jag vill inte vinna om inte alla vinner tillsammans.
Denna film är från mitt tal på det Feministiska medleyt på Moriskan i Malmö i höstas, efter en demonstration mot vinster i välfärden av Folkkampenjen för gemensam välfärd. Jag representerade folkrörelsen Rädda Vården och Socialistiska läkare.
/Zäta
Om cispersoner som inte tycker kön spelar så stor roll. Alt. Livet är både krångligare och roligare än du tror
Litet kort quiz: Är du en cis-person?
Känner du dig som kvinna eller man?
När du föddes och barnmorskan utropade "det är en pojke/flicka!" - är det samma kön då som gäller nu?
När du interagerar med andra människor, bemöter de dig som det kön du tillskrivits och definierar dig som (tex säger "hon" om dig)?
Står det samma kön i ditt pass?
Om du svarat JA på alla ovanstående frågor - grrrrrattis, du är en cisperson!
Cis betyder "åt samma håll" - om alla delar av ditt kön (identitet, biologiskt, socialt, juridiskt) pekar åt samma håll är du en cisperson. En transperson är en person vars olika aspekter av kön pekar åt olika håll (kanske föddes med snippa, men känner sig mer mittiemellan-utanför och vill kallas "hen". Det finns en massa olika sätt att vara trans på, och alla vill inte korrigera sin kropp. Läs mer här.)
En annan sak bara cispersoner (förstås inte alla) svarar JA på är:
Tycker du att kön är irrelevant?
Det brukar låta typ såhär:
"För mig är inte kön så viktigt, så jag förstår inte transpersoner... de fokuserar ju jättemycket på kön!"
Är du säker på att kön inte är viktigt för dig? Har du någonsin vaknat upp i en kropp du känner dig sjukt obekväm i, med säg en kroppsdel dinglande mellan benen som känns helt främmande och fel? Har du gått runt en hel dag och blivit kallad för "han" fast du alltid varit tjej? Har du med bankande hjärta stått framför toadörrarna på krogen och inte vetat vilken du ska välja för att inte bli utskälld och utstirrad? Har du blivit utesluten från "tjejsnacket" eller "grabbhänget" bara på basis av hur din kropp ser ut någon gång? Har du försökt förklara hur du känner, inför DIN kropp och DIN identitet, och mötts av hånskratt, våld eller ifrågasättande? Inte? Nä, då kanske du ska tänka en gång till.
Det verkar som att du i så fall har ett självklart kön, och är hyfsat bekväm i det. Du har alltså vad som brukar benämnas som cis-privilegier. Du behöver aldrig fundera över din könstillhörighet. Att röra sig genom världen är för dig inte kantat av hinder i form av andras reaktioner på din kropp och könsidentitet. So far so good. Inget fel med att vara cis - du råkar bara vara vanlig! Felet ligger i att ta sig tolkningsföreträde i hur andra ska relatera till kön.
För dig är inte kön en big deal - de ramar och begränsningar, tolkningar och filter som kön innebär, passar bra för dig. Det är lätt att tro att något som är osynligt för en själv aldrig är ett problem, men världen består av många fler än du.
Jag lovar dessutom att kön är viktigt för dig. Prova att be alla i din omgivning att kalla dig för fel pronomen i en vecka.
1. Det är fett svårt att be om.
2. Det kommer vara sjukt obehagligt för dig när det sker.
3. Du behöver kanske inte förstå allt, du kan ändå respektera andra
Jag lovar att du också fokuserar jättemycket på kön. Är du hetero- eller homosexuell tillexempel? Varför spelar könet roll för vem du blir kär i egentligen? Inte så lätt att svara på? Nä, det bara är så. Och det är okej. Jag respekterar din läggning även om jag inte förstår den (själv blir jag kär i folk av alla möjliga kön).
Tänker du någonsin på den låga kvinnliga representationen i reportertruppen för OS? På att du kommer få lägre lön för samma jobb för att du är tjej? På den dryga snubben i klassen som inte verkar inse när han tar typ halva lektionstiden? På din kompetenta chef som också alltid är tillpiffad (hur hinner hon)? På "vad det blev" när din kompis födde barn? Du tänker ju på kön hela tiden! Du gör skillnad på människor, du ser världen genom ett könat filter. Så som vi alla gör. Cisperson som transperson.
Denna könade värld är dock oftast bekvämt osynlig. Transpersoners existens gör den synlig. Den tvingar dig att plötsligt konfronteras med dina egna fördomar och tankar kring vad genus och kön egentligen är och betyder. Och detta är förstås jobbigt. Det är jobbigt när världen bli obekväm, och den enklaste utvägen är att skjuta allt ifrån sig och säga "usch vad ni är jobbiga som är sådana här, det vore enklare om ni inte fanns, utan var mer som mig, så jag slapp tänka!" För det är ju precis vad du säger när du säger att kön inte spelar roll (för dig, eftersom det är osynligt för dig) och att transpersoner borde tänka mer som dig (alltså vara mindre sig själva). Verkar det som en soft sak att säga, nu när dina privilegier som förut dolde det problematiska i uttalandet blivit synliggjorda?
Nä, det tror jag inte att du tycker. Jag tror att du är en soft person och skön feminist som vill alla väl. Och då blir nästa steg detta: Lyssna på dem som kommer från en annan icke-privilegierad position än du, utan att ifrågasätta, men när det är läge genom att fråga. Om du inte kan förstå, respektera ändå. Omfamna faktumet att kön och genus är krångliga, skavande, svåra saker, men som genom sin mångfald också är intressanta och fantastiska. Kön är viktigt för alla i denna värld - vi kan sträva mot att inga maktskillnader fanns mellan könen, att vi fick vara mer individer och sluta upp med detta tönt-patriarkat - men vi kan inte säga att det inte spelar roll eller vi inte ser kön, för det är aldrig sant.
Men, men är inte feminismens mål att utradera könskillnader? Nja, inte min feminism. Många människor, inklusive jag, trivs utmärkt med att ha ett kön. Problemet är maktskillnader, olika villkor och snäva roller begränsat till ett visst kön som bara ska bestämmas av din kropp. Problemet är inte att kön existerar. För det gör det, oavsett om det existerar på grund av en social konstruktion eller ett biologiskt faktum eller bägge delar. Kön existerar, cispersoner existerar, och transpersoner existerar.
Ja, transpersoner existerar. Det är ett faktum. Om det inte stämmer med din världsbild är det inte transpersoner som ska ifrågasättas - utan din världsbild.
Det tror jag att du klarar! Heja dig. Heja en mer transinklusiv feminism.
Och om du redan gjort jobbet och är en cool transinklusiv feminist: Heja dig också!
/Zäta
En vecka, ett tema, 7 filmer
Jag har tydligen tusen saker för mig, finbesök från huvudstaden och sådant även denna vecka - men det får vara lov att vara slut på bloggtorka ändå! Så jag tänkte uppdatera varje dag kommande vecka, men med få skrivna ord och fler talade. Först ut en film på mig.
Imorgon.
/Zäta
Stetoskåp och annat strunt
HEJ.
Ville bara säga att jag inte glömt bort bloggen, har bara haft tusen saker för mig i veckan så som viktiga samtal, vårdcentralspraktik och mensvärk.
Jag har ett par halvfärdiga inlägga om trans och cis och intersektionalitet. Ses senare i helgen!
/Dr Zettermark (nåja, om en sisådär 3 år)
Om samvetsvägran och rätten till fri abort - vad är problemet med en samvetklausul?
Det har blossat upp en debatt kring samvetsvägran och abort sedan Norge började diskutera en ny lag om "reservationsrätt" och en svensk barnmorska DO-anmälde Höglandssjukhuset eftersom de inte ville anställa henne om hon inte tänkte utföra de arbetsuppgifter som inkluderade abort.
Vi börjar med att reda ut faktan.
Vad handlar Norges nya lagförslag om?
Vårdkedjan i Norge ser lite annorlunda ut än i Sverige. Behöver du göra abort i Sverige kontaktar du en kvinnoklinik direkt (ibland efter hjälp från allmänläkare eller ungdomsmottagning), medan du i Norge behöver en remiss från en allmänläkare på vårdcentralen för att få komma till abortkliniken.
Norge har redan en lag om samvetsvägran för gynekologer/barnmorskor som arbetat på kvinnokliniker - de får vägra utföra aborter baserat på sn egen tro eller moral. Den nya lagen handlar om att allmänläkarna, som alltså aldrig genomför aborter utan bara skickar en remiss om detta, ska få vägra skriva remisser till kvinnokliniker.
Så detta är alltså den högst sannolika verkligheten som väntar vårt grannland: Du är oönskat gravid och ringer vårdcentralen. Du får en tid hos en läkare, och hen säger "nope jag tänker inte skirva en remiss till den vård du behöver för att jag tror inte på aborter, och du kan inte få komma dit utan min remiss. Jag har all makt och du ingen makt över din egen kropp, hehe känns gött att detta nu står i lagen!" Okej, sista meningen kommer väl folk inte säga högt, men det är ju precis vad som händer om denna reservationsrätt införs i Norge. Du kommer förstås ha möjlighet att gå till en annan läkare, men hur många val har du om du bor på en liten ort? Vad är det som säger att läkare inte slumpmässigt kommer börja förvägra vissa personer abort som de inte anser vara lämpliga, och hänvisar till sin egen "moral"?
Det nya lagförslaget är ett enormt baksteg och en reell inskränkning av rätten till fri abort.
Vad handlar barnmorskans DO-anmälan om?
Ellinor Grimmark vill inte utföra aborter eftersom det strider mot hennes tro. Hon vill också inskränka rätten till abort genom att sänka gränsen för tillåten abort från 22 veckor (med särskilda skäl) till 12 veckor, det är ju som tur är inte upp till henne, men hon går ändå ut i media med detta. Grimmark har utbildat sig till barnmorska och sökt jobb på en kvinnoklinik där det bland annat ingår i arbetsuppgifterna att utföra aborter.
Hon vill alltså ha jobbet, men slippa vissa arbetsuppgifter. Detta är krav som ingen annan arbetssökande kan ställa. "Jag vill ha jobbet som historielärare men jag vill inte undervisa om krig!" går inte hem hos skolorna. Nu invänder folk att abort är en helt annan sak, att det handlar om att "stoppa ett slående hjärta" eller "ta ett liv", men det är ju en helt annan diskussion - hur vi definierar liv och var vi står i abortfrågan. Detta fall handlar om eventuell arbetsplatsdiskriminiering, i vilken sakfrågan är glasklar: Hon har sökt ett jobb med vissa arbetsuppgifter vars existens är lagstadgade (vi har fri abort i Sverige) och hon kan inte på måfå välja bort dessa med hänvisning till sin egen moral.
Hon kan däremot söka ett annat jobb. Exempel på ställen där barnmorskor jobbar utan att utföra aborter: BVC, MVC, vårdavdelning på BB, pediatrisk mottagning, ungdomsmottagning, sexologisk mottagning och så vidare.
Men har vi inte religionsfrihet i Sverige?! Är det inte en mänslig rättighet att få avstå från sådana här saker?
Det är inte en mänsklig rättighet att avstå från att utföra lagstadgade tjänster inom vården baserat på sin egen tro och moral. Religionsfrihet är inte en absolut rättighet, utan begränsas bland annat av andra människors fri- och rättigheter. Europadomstolen har slagit fast att det inte är okej att pådyvla andra människor sin tro genom att selektivt vägra genomföra vissa tjänster vården ska erbjuda. Den lagstadgade rätten till fri abort för kvinnor, transkillar och människor med andra könsidentiter och livmoder, får alltså inte inskränkas av någons personliga tro.
Så till kärnfrågan: Varför är då lagstadgad möjlighet till samvetsvägran problematiskt? Finns det inte tillräckligt med gynekologer och barnmorskor som kan utföra aborter utan att vi måste tvinga alla till detta?
För det första måste jag säga det uppenbara: Det är ett fritt val att bli gynekolog eller barnmorska. Känner du att det värsta tänkbara i hela världen är att genomföra en abort finns ca 10 000 andra yrken du kan söka dig till, även inom närbesläktade områden inom vården. Ingen tycker att alla samhällsmedborare ska utföra aborter hit och dit, vi tycker att de som är utbildade inom området och har anställning på en klinik där dessa arbetsuppgifter finns ska utföra dem utan undantag.
Jag är inte insatt exakt i hur väntetider och tillgång till abort ser ut överallt i Sverige idag, men jag vet att det kan ta ett par veckor att få en tid, och att vården generellt inte är känd för att digna av resurser och outnyttjad tid... Så det är mycket möjligt att människor skulle drabbas rent fysiskt av att färre tillgängliga vårdutövare fanns. (Nu tror jag det är ett extremt litet problem i Sverige att folk blir gynekologer/barnmorskor och sedan "tvingas" göra aborter mot sin vilja, jag är säker på att de allra flesta med betänkligheter söker sig någon annanstans.)
Så problemet är inte så mycket konkret som det är moraliskt. För lagtexten är normerande. Den speglar ett klimat vi har i samhället, vilka positioner som är möjliga att inta. Med en samvetsklausul skulle lagen säga till mig:
Din hälsa och ditt självbestämmande är frivilligt för vården att bry sig om. Om en vårdgivare känner för att ta hand om dig kan de göra det, men det är ingen krav. Ditt människovärde står inte lika högt i kurs som alla andras.
Alltså precis tvärt emot vad hälso- och sjukvårdslagen säger: Att alla patienter ska behandlas lika, med bästa tillgängliga vård, och har rätt självbestämmande.
I ett större perspektiv handlar det också om hur vi ser på kvinnors* rättigheter. Det är inte en slump att kvinnors kroppar får bära tyngden av moraliska diskussioner där (ofta) män i höga positioner diskuterar rätt och fel utan ha tillstymmelse till levd erfarenhet i frågan.
*Alla kvinnor kan inte bli gravida, och vissa män och andra transpersoner kan, men strukturen av begränsningar har tonvikten på kvinnokroppen ändå. Ibland är det viktigt att tala om de större strukturer som formar samhället, och att benämna vilka grupper som drabbas, även symboliskt. Det är givetvis lika viktigt att människor av alla kön och icke-kön har tillgång till fri abort, men att abort-diskussionen tar avstamp i könade strukturer som sedan urminnes tider begränsat just kvinnors kroppar är också relevant att tala om ibland. Vi får ha i åtanke att kvinna/man till stor del är konstruerade kategorier som tillskrivs olika värden, men vars effekter blir påtagliga för vissa grupper och kroppar ändå.
Abortdiskussionen handlar alltför ofta om manligt tolkningsföreträde, inte minst inom religiösa rörelser, och makt att definiera problemet. Rätten till fri abort är alldeles livsviktigt för individen, men också för ett samhälle som värderar kvinnor och deras självbestämmande lika högt som män.
Feminismen är inte en enkel framåtrörelse, utan en böljande kamp där konservativa krafter ständigt trycker på från andra hållet. Vi måste uppmärksamma detta, och vi måste slå tillbaka när rättigheter vi redan vunnit hotas. Det blir inte bättre av sig själv. Det blir bättre för att vi kämpar och trycker pendeln åt rätt håll.
/Zäta
Ett tack, till dig.
Vet ni hur mycket cred jag får för dessa futtiga ord jag publicerar online? Egentligen alldeles galet mycket. Visst kan jag bli frustrerad över att min och många andras feministiska kunskap och hbtq-kompetens inte värderas ekonomiskt, men det är ändå en piss i Missisippi.
Vi som skriver, vi som syns och hörs, det är vi som uppmärksammas. Vi som syns och hörs är ibland samma människor som är engagerade i tjejjourer, asylgrupper, miljöföreningar och de tusentals andra gräsrotsrörelser som arbetar för att göra livet drägligare för andra människor och vår planet. Men ganska ofta är det inte samma människor. Nu senast blev det plågsamt tydligt med Belinda Ohlsson i rutan.
Hon har makt och inflytande genom sändningstid och tillgångar att skapa sitt eget program, och kan definiera feminismen. Men det är inte hon som gör jobbet.
Det är inte hon som gömmer flyktingar, inte hon som lånar ut pengar till transungdomar som blivit utkickade hemifrån, inte hon som chattar långa kvällar med desperata tjejer som inte vågar anmäla övergrepp, inte hon som tar de eviga diskussionerna med kursledningen om inskränkta perspektiv på föreläsningarna, inte hon som argumenterar sig blodig för ett inkluderande språkbruk i nästa utskick, inte hon som följer med de främlingar som behöver till vårdcentralen och psykakuten, inte hon som blir kallad hora i korridoren.
Jag tror på ord. Jag har många gånger fått höra att mina ord förändrat hur någon tänkt, och det känns fantastiskt. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är den dagliga, slitiga, osynliga kontakten människor emellan. När du faktiskt säger ifrån mot de sexistiska skämten. När du donerar din tid som jurist till kvinnojouren. När du ordnar mentorsträffar för hbtq-ungdomar eller julfirande för dem som inte har någonstans att vara.
Rättviseförmedlingen gjorde en lista med gräsrötter, där bland annat jag är med. Och det är superfint och ett jättebra initiativ, men de flesta verkliga gräsrötterna är fortfarande inte med. För ni har ingen hemsida eller ordförandeskap eller DJ-kollektiv. Ni är osynliga, förutom där det räknas.
Ni är osynliga, men livsviktiga.
Idag vill jag ägna mitt (låt gå betydligt mindre än Belindas) utrymme, till att tacka er. Tack för att ni finns. Tack för allt ni gör. Tack för att jag fått lära känna några av er och kunnat bli en bättre människa.
Utan er; ingen feminism, ingen medmänsklighet, ingen solidaritet.
Tack.
/Zäta
Tisdagstips
Allt blir roligare i färg, även patriarkatet!
Kolla in tidningen The Guardians interaktiva sammanställning av kvinnors rättigheter i världen! http://www.theguardian.com/global-development/ng-interactive/2014/feb/04/womens-rights-country-by-country-interactive?CMP=fb_gu
Klicka på olika regioner och sedan länder för att se hur de ligger till inom olika viktiga kvinnorättsfrågor. Informationen kommer från FN och Världsbanken och ger förstås en grov bild, men himla intressant.
Hur ligger det till i världens (fjärde) mest jämställda land då?
En bit kvar.
Feminismen har utan tvekan gått alldeles för kort. Tur att det är valår!
/Zäta
