Privilegie-stafetten
Tack för all fin respons på mitt förra inlägg! Jag ville bara tipsa om att det även gett upphov till ett facebook-event via aktivisten Emelie Skog, där alla uppmuntras att fundera och skriva ned just sina privilegier oavsett vilka normer vi i vanliga fall bryter. De flesta som är inbjudna är nämligen normbrytare på flera sätt och detta gör det hela intressant tycker jag.
Privilegie-stafetten! heter eventet. Kika in eller bidra om du känner att du behöver förstå och granska dina egna privilegier vettja!
https://www.facebook.com/events/531607060204341/?fref=ts
/Zäta
En medelklass-snorunges bekännelser
Vi pratar, jag pratar, så ofta om normbrytande. Men idag ska vi, ska jag, prata om något annat. Om normen. Hur är det att vara Normen, om vi behandlar den som en egen kategori? Om vi kritiskt granskar, ifrågasätter och annorlundagör, precis som samhället ständigt gör med icke-normen.
Jag tänkte börja med mig själv. Det kanske inte alltid märks i mitt skrivande, men jag funderar mycket över de normer jag själv ingår i.
Hur märks de?
Och det bästa svaret jag funnit på en sisådär tre års funderande är: Min normativitet är det som inte märks. Det är allt som gör livet, om inte bekvämt, så inte oförståeligt jävligt. Det som gör mig till en individ, och inte bara en stereotyp gruppmedlem.
Vi gör det konkret. Min klasstillhörighet. Det är först på senare år jag insett att jag har en klasstillhörighet. Detni. Jag kan slå vad om att arbetarkids, och kanske inte heller kungligheter, känner så. Nej, det är medelklassen, och gärna det övre skiktet, som har priviliegiet att vara till synes klasslösa.
Hur märks det?
Allt är till för mig. Universitetskatalogerna talar mitt språk. Klädaffärerna sätter priser, och utformar storlekar, efter mig. Morgontidningarna berör mig, de handlar om mina problem eller framställer andras problem så de är lätta att förstå för mig. TV-tablåns bästa sändningstider och dyraste reklamspots är anpassade efter mitt liv. Arbetsförmedlingen, som jag förstås aldrig besökt, vill mig väl. Vuxna i maktposition skrämmer mig inte, jag är övertygad om att de vill och bör lyssna på mig så länge jag har tillräckliga argument.
Världen är inte främmande, oförstående eller motvillig. Min tolkning är alltid legitim, mina fördomar ger verkligt utslag i samhällsdebatten. Jag har inget att motbevisa innan jag får bevisa. Bevisa vem jag är, vad jag går för. En vän till mig, uppväxt under andra förhållanden, sade en gång med lika delar förakt och beundran, att jag hade en enorm känsla av (vad jag ännu inte funnit någon bra svensk översättning på) - entitlement. Känsla av att ha rätt till, ungefär. Det här är min värld och jag har rätt att vara här.
Förakt för att det inte handlar om att förtjäna ett livsöde, det handlar om tur. Beundran för att så många andra också skulle behöva den benhårda känslan av berättigande, för att den i grunden, om den inte missbrukas eller aldrig granskas, är en fin egenskap att besitta. Det här är min värld, men inte bara min.
Det är så lätt, så intuitivt när du lever i denna normens värld att tro på orden: "Vad jag gör av mitt liv är upp till mig, inget annat." Att tro på Den liberala drömmen. För den gäller i mångt och mycket mig. Jag har inget att motbevisa, innan jag får bevisa. Jag är en individ.
Normen märks genom att den inte märks. Det är frånvaron av oförklarliga hinder, frånvaron av obekväma pauser, frånvaron av desperation. Men kollar vi noga märks den också genom faktiska händelser och materiella faktum. Sommarjobben som trillar in utan mer än ett par timmars CV-skrivande eller jobbsökande. Bostadssituationer som magiskt verkar lösa sig även i studentstäder om hösten. Klassresorna till Kreta som aldrig föll mig in skulle finnas ekonomiska hinder för. Det självklara i att diskutera läroplaner med lärare och föräldrar. Den illa dolda bestörtningen första gången jag hade vänner som faktiskt inte hade pengar till både mat och hyra samma månad, och ändå inte kunde få "lite bidrag" av sina föräldrar.* Tryggheten. Tryggheten i att alltid ha det grundläggande, vad som än händer.
Visst känner ni äcklet stiga nu? Jävla priviligerade snorunge. Vilken räkmacka hennes liv har varit.
Jag är en priviligerad snorunge. Inget snack om saken. Däremed inte sagt att jag inte haft svårigheter att överkomma, aldrig varit olycklig eller utsatt, eller att dessa erfarenheter är mindre värda för att de omges av normens kulisser. Jag har varit med om alla de där sakerna, och jag skulle aldrig påstå att jag sitter här i en fin lägenhet mitt i Lund och pluggar läkare enkom på grund av att jag föddes in i den vita medelklassen. Det är inte sant. Jag föddes med viss begåvning, visst utseende och vissa karaktärsdrag som underlättade, och ibland försvårade, alldeles oavsett klasstillhörighet. Jag har ansträngt mig för att få bra betyg, ansträngt mig för att förstå den sociala samvaron, ansträngt mig för att hitta boende och jobb.
Men jag hade bra grundförutsättningar. Mina ansträngningar var relativt små och gav relativt stor utdelning. Jag slet inte som ett djur bara för att få äta mig mätt. Det är skillnaden.
Det är inte såhär vi brukar berätta om våra liv. Vi brukar fokusera på svårigheter vi överkommit, på vad som formade oss, inte på det som bara fanns där. Inte på de normer vi ingick i. Jag har försökt göra det här, utan förmildrande omständigheter, och jag hoppas ni kan ta det för vad det är. Vad vi föddes som gör oss varken bättre eller sämre, det gör livet lättare eller svårare - och ger oss större eller mindre ansvar att förändra inte bara våra egna, utan allas livsvillkor. Är min historia intressant i sig? Nej inte särskilt, men jag hoppas att genom att använda mig själv som exempel kunna belysa lite hur vi kan tänka kring och granska våra egna privilegier, utan att bli allt för raljanta eller föraktfulla. (Jag inser att det kommer behöva bli fler inlägg om det här, för allt går inte att säga utan att det blir en liten roman här.)
Vad ett medvetandegörande om ens egen normtillhörighet framförallt skapar är förståelse och ansvar. En djup förståelse för att en berättelse utanför normen är precis lika giltig som din, om inte mer, eftersom normbrytande per automatik tvingar dig att leva i två världar samtidigt. Att din berättelse bara är en av många, och inte den allmängiltiga. Förståelse för vikten av att granska inte bara de strukturer som missgynnar dig, utan de som gynnar dig också. Är det rättvist att mitt liv sett ut såhär när så många andras präglas av dessa konstanta hinder som normbrytande i form av klasstillhörighet utgör? Nej. Vad kan jag göra åt det?
För mig handlar ansvarstagandet om att så ofta jag kan synliggöra dessa normer, även om det är svårt för dem vars liv präglas av osynliga räkmackor, men också om att ta vara på de enorma resurser som har givits mig. Jag överväldigas ibland av en känsla av overklighet när jag tänker på de generationer av människor, och framförallt kvinnor, som slitit, levt korta smärtsamma liv, aldrig fått bestämma över sina egna livsöden eller fått sin röst hörd - och som är mina förmödrar. Vad annorlunda mitt liv är, och vilken tacksamhet jag känner gentemot dem, och slumpen, som satte mig just här.
Jag har fått en del kritik för att jag valde att "svika" genusvetenskapen och börja studera läkarprogrammet. "Det behövs sånna som du på genus! Varför bryr du dig om status och lön? Varför bloggar du mindre nuförtiden?"
För att jag kan, och därmed måste. För att andra gör det viktigaste och bästa med sina liv genom konst eller familjerelationer eller militant aktivism, medan jag inte har dessa förmågor i lika stor grad. Jag lever i min skalle, och har alltid gjort. Jag känner ett enormt behov av att göra det mesta jag kan med mitt liv, kunna förändra så mycket som möjligt utifrån just mina förutsättningar, som är större än mångas, utan att fångas av de regler som omgärdar partipolitiken. Mitt sätt är inte bättre än någon annans, men det är mitt och jag står fast vid det. Visst vill jag ha status och hög lön och intellektuell stimulans, och visst vet jag att valet bara finns här för att jag var priviligerad från början, men det här är ändå mitt sätt att kunna förändra på riktigt. Bli lyssnad på av inte bara de redan frälsta. Ingen lyssnar på genusvetare. Alla lyssnar på läkare. Någon kommer i alla fall lyssna på mig.
Jag känner på något sätt att jag är skyldig världen det. För att jag hade en sådan enorm jäkla tur, måste jag göra allt jag kan för att få så stor makt som möjligt att hjälpa dem med mindre tur. Och även om en publicerad artikel om flickors samtida livsvillkor i ett genusvetenskapligt magasin inte på något vis är värdelös, tror jag att det finns mer direkta och bättre vägar för mig att göra nytta.
Så om en jävla medelklass-snorunge får be om en sak i framtiden är det detta: Snälla kritisera mig inte för att jag valde att även bli läkare. Jag gjorde det för din skull. För vår skull. För att försöka betala tillbaka lite, lite, på det enda sätt en medelklass-snorunge utan andra talanger vet hur.
/Zäta
(*Måste bara slänga in ett litet FY FAN för Janne Josefsson här. Fattigdom är inte så enkelt som cigarettberoende eller svält i Sverige)
Det blev 2013, och feminismen behövdes fortfarande. Mer än någonsin.
Minns ni förra året?
Minns ni Malala som bloggade om flickors rätt till utbildning och därför blev skjuten av ett gäng fundamentalistiska män?
Minns ni Makote Lindes kvinnoformade tårta som vår kulturminister glatt könsstympade?
Minns ni att en Sverigedemokrat inte tyckte att Loreen borde få representera Sverige?
Minns ni att ca 1000 kvinnor dog varje dag i barnsäng, de flesta i utvecklingsländer, och de allra flesta helt i onödan?
Minns ni rubrikerna om den näpna lilla prinsessan på Haga?
Minns ni dokumentären om plastikoperationer som utmålade feminister som onda förtryckare och plastikkirurger som räddare i nöden, när kvinnors värde mäts i kupstorlek och normativ skönhet?
Minns ni mannen som blev friad och fick skadestånd av domstolen eftersom våldtäkten på flickvännen inte rörde sig om medvetet analsamlag? (Det är tydligen okej att våldta tjejer i slidan i Sverige. I alla fall om de tidigare, i icke medvetslöst tillstånd, velat ligga med dig.)
Minns ni alla förvirrade debatter om pronomenet "hen" där transpersoner anklagades för att ställa till det, könlösa rymddystopier utmålades och en av våra stora morgontidningar förbjöd ordet förutom i särskilda fall?
Minns ni föreläsaren som förnekade att kvinnlig hjärtinfarkt ofta skiljer sig från den klassiska, manliga symptombilden, såhär tio år efter att WHO accepterade faktumet?
Minns ni äcklet på nyårsfesten som trodde att han hade rätt till din kropp för att du hade en glittrig klänning på dig?
Det blev 2013, och feminismen behövs mer än någonsin. Feminismen, anti-rasismen och alla demokratiska röster som ännu inte dränkts av anonyma hatmail och hot om sexualiserat våld behövs mer än någonsin. Jag har bara bloggat i sex år, tre av dem aktivt feministiskt, men jag märker en förskjutning av klimatet. Rasisterna och anti-feministerna (jag är inte rasist, men...) vinner mark i samhällsdebatten.
Det blir vanligare att tvingas vara defensiv som feminist:
"Svara på vad fan är det här med hen för påhitt?"
"Skär inte ned vården och stäng inte kvinnokliniken!"
"Skärp inte abortlagstiftningen!"
Första vågens feminism handlade om att uppnå laglig jämlikhet med mannen.
Andra vågen handlade om frigörelse och att granska även den privata sfären.
Tredje vågen handlade om ifrågasättande av alla möjliga normer och könade system.
Jag skulle önska att fjärde vågen fick handla om nyanser och integrering av perspektiv, om respekt både för nödvändigheten i könsuppdelad statistik för att synliggöra kvinnors underordning och dekonstruktion av könen och anti-rasism i varje led och självklar rätt till sin egen kropp oavsett könsidentitet eller livmoder och glittrig, knasig queerhet. Att den fick handla om att ta ett steg framåt.
Inte om försvar.
Men mina önskningar väger lätt i en värld av lika delar maktfullkomliga och maktblinda individer som aldrig granskat sina egna privilegier. I en värld allt för ofta driven av kapitalistiska krafter och inte av medmänskliga.
Så, det är alltså inte upp till mig, som gäller. Det är upp till kamp.
Det blev 2013, och vi var beredda på kamp.
Eller hur?
/Zäta
