Om att vara ledsen och visa sig sårbar
Det händer magen gör ont av tomhet och saknad. Att allt känns meningslöst, och varje projekt såsom Att Plocka Ur Diskmaskinen blir ett oöverstigligt hinder. Att den där obestämbara känslan av ledsamhet tar över hela kroppen och minsta lilla kommentar eller låtrad får tårarna att trilla.
Utan att någonsin ha varit deprimerad eller ens nedstämd någon längre period i livet känner jag igen den känslan allt för väl. Inte för att jag är ledsen särskilt ofta, men för att jag trots allt är det ibland och det gör så förbannat ont. Ibland har det hänt något, ibland är deppigheten helt omotiverad. För det allra mesta botas det av lite närhet.
Ibland behöver man visserligen vara ensam och ynka sig. Man får vara ledsen ibland. Jag skulle nog till och med sträcka mig så långt att man ska vara ledsen ibland. Och det är klart att det kan vara skönt att vara själv när man inte känner sig på topp, men å andra sidan brukar ledsamheten hänga ihop med en känsla av ensamhet. Ibland räcker det med att veta att det finns människor som bryr sig, som skulle komma och sova i ens säng om världen verkligen rasade samman. Oftast till och med. Men ibland behöver man en kram eller ett lugnade ord just där och då.
Och det slår mig: Om jag, som inte har något som helst problem med att ställa mig bredvid en grupp med smått okända människor och fråga vad de pratar om, att skriva om känsliga saker på Internet eller att gråta till sorgliga filmer med bekanta, tycker att det är svårt att ringa någon när jag känner mig liten och ledsen... Om jag, som trots allt är rätt säker på mig själv, som vet och tror på att mina vänner tycker precis lika mycket om mig som jag tycker om dem, tycker att det är svårt att visa mig sårbar, hur svårt är det inte för alla de osäkra och verkligt ledsna personerna där ute att göra det?
Jag blir så ledsen på mig själv när jag tänker på de gånger jag blivit besviken på någon för att de inte berättat, inte ringt, inte låtit mig förstå hur det stod till. Det är inte så jäkla lätt. Det är svårt för alla, men tror man inte att man är värd särskilt mycket är det förstås ännu svårare. Vill inte vara till besvär. Det spelar väl ingen roll om jag är lite ledsen.
När någon man älskar resonerar på det viset vill man förstår skrika och bråka och banka in i deras huvud att hur de mår är det viktigaste i världen och att de måste tala om det för en. Som sagt är det dock inte så lätt, och ju äldre jag blir desto mer förstår jag. Desto mer förstår jag att jag ensam aldrig kan göra någon som är väldigt ledsen glad igen. Det är klart att man vill trolla bort allt det ledsna och förvirrade hos dem man älskar, men det funkar inte riktigt så. Och det kan inte heller vara målet, för då förlorar man sig själv på vägen. Det får räcka, nej, det är bra som det är, att bara fortsätta älska och hoppas och uppmuntra lite. Och ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag de små förändringarna. De telefonsamtal som trots allt kommer. De framviskade orden och hårda kramarna. De oväntade leendena och kloka insikterna. Bevisen på att någon försöker.
Men bara så ni vet, mina fina vänner, det spelar ingen roll om ni försöker eller ger upp. Om ni är glada eller ledsna. Om ni tar hand om mig oftast eller när jag tar hand om er oftast. Jag älskar er ändå. Alltid.
Allihop.
/Zäta
du skriver så himla bra, och jag är så himla down just nu, och jag vill bara gråta. du är jätteduktigt sofia! älskar dina blogginlägg!
Ah. Alskar dina langa texter. Fint! Och sant.
Åh tack finafina ni!
Och Stina, våga ring någon som bryr sig. Jag lovar, de blir bara glada och du mår bättre.
Jag älskar dig!
kunde inte sagt det bättre själv,
är otroligt nere nu, och det känns som ingen förstår.
min pojkvän tycker att jag är för ledsen, och bad mig vara tyst för han ville sova när jag låg och grät inatt, och jag kunde inte sluta. och då slutade det istället med att han gick och la sig i ett annat rum.
han brukar berätta att hans känslor sjunker när jag är ledsen, och att han tycker om mig mer när jag är glad och uppåt.
vad kan jag göra för att han ska förtså?
känns som du är rätt person att fråga detta.
Det är jättejobigt att vara sådär nere, och det bblit förstås bara värre när din pojkvän behandlar dig dåligt. Alla förhållanden ser olika ut, och jag vill inte dömma någons val, men det verkar inte som att maktbalansen är särskilt jämt i ert förhållande. Om vi ska vara raka så behöver du honom mer än han behöver dig just nu. Sådant går i perioder och behöver inte vara något problem, men när en person inte tar hänsyn till den andres känslor är något väldigt fel. Jag förstår om din pojkvän är din trygghet och om det känns som om uppskattning från honom är det enda som kan göra saker bra igen, men det är inte sant. Du har styrkan att göra dig själv glad.
Det kanske kan vara värt att försöka förklara för honom hur ont det gör när han ignorerar dig sådär (det beror så mycket på hur ert förhållande är i övrigt och om det fanns några förmildrande omständigheter för att han var tvungen att sova)men lyssanr han inte då heller så tycker jag att du ska inse hur mycket bättre du är värd och göra slut. Ingen människa är glad jämt, i ett förhållande med någon du litar på ska du kunna vara både glad och ledsen och ändå bli omtyckt.
Ett klassiskt sätt att göra någon beroende av sig är att förstöra deras värdighet. När du blivit nedslagen (psykiskt oftast) och känner dig värdelös blir den lättaste utvägen att tigga om lite uppskattning från den som gjorde dig nere, men detta beteende kommer aldrig att leda till något gott. Han kommer inte respektera dig eftersom du inte respekterar dig själv. Det innebär inte att det är ditt fel, det är han som bär skulden eftersom han beter sig som ett as och inte bryr sig om dina känslor, men faktum kvarstår att du kommer förlora mest på situationen ocvh att enda utvägen är att bryta helt.
Vi kvinnor har blivit itutade hela livet att relationer och kärlek är det viktigaste i livet, medan män har det som en bisyssla till politik och båtar. Därmed är ojämställdheten inbyggd i förhållandet och han kommer sällan ta saker lika hårt som du. Det går såklart att jobba på detta problem, men då måste båda vara beredda att lyssna och förändra sig själva. Du kan börja med att fundera över vad som är viktigt i ditt liv utöver kärleken - pysslar du, skriver du, sportar du, har du en favoritserie på TV? och fokusera på att detta är saker som du har kvar när kärleken till en person upphör.
Om du var min vän skulle jag titta dig i ögonen och säga att du är värd så mycket bättre. Det är elakt att inte trösta någon som mår dåligt och att skuldbelägga dem för något de inte rår för. Vill du verkligen slösa din kärlek på någon som behandlar den så? Du kan vara självständig och du kan må bra på egen hand. Det kommer göra ont, förbannat ont, men du kommer komma ur det stärkt och levande. Du måste tro på ditt eget värde oberoende av vad andra tycker, för att kunna bryta med din pojkvän. Det är vad du tycker som är det viktiga i ditt liv.
Du kommer att hitta någon som respekterar hela dig en dag, och fram tills dess får du jobba på att försöka göra samma sak själv. Du kan alltid maila mig om du har fler funderingar. Hoppas allt löser sig till det bästa och håll alltid i bakhuvudet att du är värd att respekteras oavsett humör!
Gammal text ser jag på datumen men jag hittade hit i alla fall. Jättefina ord. När man är ledsen så vill man hemskt gärna ha närhet och kontakt, men det är inte alltid så lätt att finna när det behövs som mest. Tack för texten Zäta.
Jättefint skrivet. Fler borde läsa det här. Både de som är ledsna & de som har vänner som är ledsna. Och jag önskar att fler fick ha en vän som du.
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
