Share

Pk-maffian tar över och snart finns det ingen kultur kvar för oss vita medelålders män

(Kollage av alla headers. Faktiskt två kvinnor. En råkar bara gråta blod.)




(Resten av förstasidan.)

Vilken diversitet ändå, av vita män! Eller förresten, det verkar nästan bara vara vara ganska arga, bekymrade och våldsamma män. Imponerande brist på diversitet ur alla aspekter faktiskt. 

/Zäta


Om pk-motstånd och skenhelighet.

Ska vi prata lite om skenhelighet? Alltså om att låtsas som en själv alltid verkar för högre, viktigare syften, och klanka ned på dem som enligt en själv är småaktiga och ägnar sig åt oviktiga saker, men egentligen göra precis samma sak själv. 
 
Det här är nämligen något som de flesta motståndare till feminism och anti-rasism sysslar frekvent med. 
 
- Men åh ni fokuserar på så töntiga saker, hur kvinnor framställs i reklam spelar väl ingen roll!
 
 
- Här klagar ni på att svensk våldtäktslagstiftning är dålig - TÄNK PÅ ALLA KVINNOR I ANDRA LÄNDER SOM BLIR VÅLDTAGNA HELA TIDEN
 
- Lönefrågan är viktig, men inte så viktig för kvinnor och män väljer bara olika och det är okej!
 
Förutom den självklara comebacken att det är helt okej att syssla med bara vissa problem även om det finns andra, ibland större problem på annat håll (pga ganska orimligt att tro att en person kan syssla med allt viktigt i hela världen samtidigt?!), så skaver skon på ett annat ställe. 
 
Det vore liksom en sak om dessa "pk-motståndare" var konsekventa i sitt nedvärderande och dissade alla som "bara" jobbade med lokal grönsaksproduktion istället för att helt befria samhället från bensin, eller "bara" jobbar extra på tjejjour och bemöter vilsna unga tjejer varje vecka istället för att på egen hand utjämna jordens löneskillnader, medan de själva alltid sysslade med De Stora Viktiga Frågorna. 
 
Men det är inte riktigt så, va? Vad blir dessa anti-feminister och smygrasister upprörda över? En nyklippning av ett 45 år gammalt barnprogram.  
 
 
 
Å herregud, reagerar ni likadant när Die Hard kommer i nyutgåva? Nyutgåvor händer, att de passar på att klippa bort uttalad rasism och skällsord i barnfilmer är bara bra? 
 
Ni har härmed avsagt er all rätt att någonsin klanka ned på andras "petitesser" till hjärtefrågor. 
 
/Zäta
 
 

Vem tjänar på ett abortförbud, idag och historiskt?

Imorgon föreläser jag och en vän om aborthistoria, läkarnas roll och vem som vinner på ett abortförbud i Sverige på Smålands nation i Lund. Kom dit vetja, det blir kul! Efteråt är det fika och diskussion. 

Gratis och på engelska (utom Powerpointen pga vi hann inte översätta). Klockan 19-21.

https://www.facebook.com/events/366397333518184/?ref=ts&fref=ts

Puss!
/Zäta 

Ett sånt här småfilosofiskt inåtblickande blogginlägg, eller Om förändring

När vi var 12 år skrev vi brev till oss själva som 20-åringar. Jag hade bland annat skrivit "jag hoppas du fortfarande tycker om Sagan om Ringen, eller i alla fall respekterar att jag gjorde det". 
 
Jag minns den känslan så starkt, hur viktigt det var för mitt 12-åriga jag att bli respekterad av en vuxnare variant. Sagan om Ringen var heligt för mig i de tidiga tonåren. Filmerna kom som bekant ut 2001-2003, alltså när jag var 11-13 år, och vad vi älskade dem. (Och ja, kära nörd-poliser, jag läste böckerna också. Innan filmerna. På engelska.)
 
Idag älskar jag inte Sagan om Ringen-trilogin, utan kan väl snarast ställa mig skeptisk till den ungkarlskåta mansseparatisktiska värld där godhet och ondska är så enkelt som vem som är fulast. Men jag känner mig inte det minsta hånfull gentemot mitt yngre jag, som inte ställde sig mer kritisk till sin omvärld. Jag kan respektera att det var magiskt och viktigt för henne, och jag tror att hon hade tyckt att förändringen som kom av insikt var av godo.
 
Men det är läskigt att förändras, och jag tror att det är en ganska instinktiv reaktion att spjärna emot. Jag vet att jag tänkte när jag började på läkarprogrammet att jag minsann inte skulle förändras. Jag skulle inte bli en sådan där naturvetare som trodde att allt kunde bevisas objektivt utan att ifrågasätta vems agenda som låg bakom, inte dräneras på kampvilja när jag såg ett icke-fungerande sjukvårdssystem, fortsätta förhålla mig kritiskt till den objektifierande och manscentrerande undervisningen, aldrig sluta blogga eller vara feminitisk aktivist, och så vidare. Jag ville helt enkelt fortsätta vara en ung idealistisk genusvetare med bonusen läkarexamen. 
 
Det är inte riktigt hela sanningen, för samtidigt ville jag också ha något nytt. Jag var trött på humaniorans sätt att se på världen. Och denna längtan bort innebar ju en samtidig längtan till. Jag ville lära känna naturvetenskapen på ett djupare plan. 
 
Folk frågar ofta vad som är det svåraste med läkarprogrammet, och jag tror de förväntar sig något i stil med "alla sorgliga saker du ser på sjukhuset" eller "ojojoj att behöva lära sig alla muskelfästen!". Jag är ju bara halvägs igenom, så jag kan ju förstås inte veta om mycket svårare saker kommer dyka upp. Men det hittintills överlägset svåraste har varit den inre kampen mellan kunskapssyner, värderingar och existentiella frågor. Att hela tiden slitas mellan det kritiska och accepterande, att svälja föreläsare som viftar undan "de där ovanliga homosexuella, transpersoners existens eller kvinnors frånvaro i läkemedelsstudierna, men lära sig den fakta som presenteras. Att ständigt zooma in och ut, mellan ofrivilliga metaanalyser av hur kroppen objektifieras och könas i bildspråket och vilka symptom binjuremärgssvikt faktiskt ger. Att försöka tänka ut andra sätt att uttrycka sig och samtidigt undvika kompetensförlust. Att vilja hitta tvärvetenskapliga förebilder och nästan bara hitta fackmänniskor eller pensionerade hobbyskribenter. Att ständigt känna sig otillräcklig, att varken kunna vara hundra procent hängiven medicinare, kritisk humanist, ihärdig skribent eller brinnande aktivist eftersom du helst av allt vill vara alltihop. 

Det snackas så mycket om tvärvetenskap, men väldigt lite om hur utmattande det faktiskt är att leva i den. 

När jag började läkarprogrammet var jag inte längre 12, utan 21, och jag anade nog att min kompromisslösa hållning gentemot min egen föränding inte var riktigt hållbar, även om jag spjärnat emot ganska rejält. Självklart kommer jag inte vara precis samma person som 21-åring och 27-åring, oavsett vad hände där emellan. 

Jag inser att föränding är både nödvänding och oundviklig. Och ja, tilll och med bra. Men det är läskigt att flytta mellan sammanhang, att ifrågasätta invanda tankesätt och erkänna att du inte är en supermänniska på alla plan du hade önskat. 
 
Nu kanske du trodde att slutklämmen skulle bli "så därför slutar jag vara feminist och lägger ner bloggen!", men sådan tur/otur har du inte denna dag. Vissa saker behöver inte förändras, för de är så genomtänkta, så rätt och klart resonerande med förnuft och känsla att de skapar en trygg grund för nya tankar och idéer. En sådan sak för mig är feminismen. 
 
Å jag lackar ur på inkränktheten i min egen rörelse titt som tätt. Jag ruttnar på folk som medvetet missförstår vad F! vill göra, eller tror att feminismen är samma sak som F!, eller F! ett hot mot feminismen istället för ett komplement vuxet ur den, och så vidare. Jag har varit besviken och less på den hårda norm som bildas och upprätthålls av några få personer, jag har velat att vi ska veta bättre, men nu försonats med att inte idealisera en rörelse bara för att jag själv är en del av den eller tror på dess grundidéer. Det låter kanske naivt att det ska ha tagit mig 24 år att komma dit, men vi utvecklas på olika plan olika snabbt. Och när förändringar går i olika takt i olika delar av livet kommer det att bli slitningar, och då får vi bråka lite inombords innan det blir jämvikt igen. 
 
Det är nog lite nyttigt, att inte dras med i en retorik utan att någonsin backa och ifrågasätta sig själv och det som händer runt om en. Att våga tänka om utan att förlora fotfästet. Men det landar alltid i en trygg förvissning om att min omvärldsanalys går ihop. 
 
Jag vill lära mig att det är okej att förändras, att olika saker kommer vara olika viktiga. Jag måste acceptera den verklighet jag lever i för att komma framåt, inte bara spjärna emot i varje steg. 
 
Jag hoppas att mitt 36-åriga jag, även om hon inte får något brev utan bara ett blogginlägg, kommer respektera det som är viktigt för mig idag, men också att hon ska ha förändrats och fått nya insikter. Att hon se tillbaka på dagens kval med något av den ömhet som förvissningen om att det blev bättre ger, precis som jag ser på en 12-årig Sofia. Jag är helt säker på att hon är feminist, och medicinare och humanist, men precis hur och vad hon gör, det får framtiden utvisa.
 
/Zäta
 
 
 
 

Ett par feministiska valfunderingar

Snart är det val! Och alla är som galna. Känslorna svallar höga, i både partiledardebatter och klassrumsdiskussioner.
 
Det enda jag har att tillägga är det här: Om du får, rösta. Rösta på det du tror på, och gillar du att vi pratar mer om människor än om vinster, rösta röd-rosa. 
 
Det är mycket snack om taktik-röstande. Faktum är att det allra bästa för alla oss som vill ha regeringsskifte är att rösta in F!, då du får proportionellt fler ledamöter vid 4%-spärren än du får vid 4 procentenheter utdelade på redan sittande partier (även om vi inte räknar in att alla F!-röstare inte är V/S/MP-röstare annars, utan en hel del soffliggare och borgare). Men skit i taktiken. Rösta på det parti som stämmer bäst överens med dina värderingar.
 
Jag har röstat F!. Inte för att jag håller med om precis allt de säger. Inte för att jag vill att de själva ska styra Sverige, eller tror att Sverige skulle bli ett under av likabehandling och jämställdhet så fort de kommer in. Inte för att jag känner att min röst väger enormt tungt eller ensamt upprätthåller demokratin. Men för att jag håller med om deras grundideologi, många av sakfrågorna och nästan alla visioner. (Och för att de har visioner. En viss konkurrensfördel jämfört med andra partier kan jag tycka.) För att jag inte vill att jämställdhet och anti-rasism ska sloöömas bort efter valdagen, utan fortsätta vara på agendan - något jag är säker på att F!s närvaro i riksdagen garanterar. Och för att jag tror att val vart fjärde år är en liten, men väldigt viktig del, av en demokrati som jag i grunden tror på. Varje röst räknas. 
 
 
 
Det är väl ungefär så långt du kan förvänta dig att hålla med om partipolitik och dagens demokratisystem.
 
Och vad sjukt härligt det har varit att se en valrörelse där så många så tydligt tagit ställning för en ideologi som skytts som pesten i många år. Tänk vad många feminister vi är, oavsett partitillhörighet och röstande. Ashärligt ju!
 
Det känns bra. 
 
Men är jag nöjd nu? Kommer jag sluta kämpa för kvinnors och minoriteters rättigheter? Kommer jag börja tro att feminism är samma sak som ett politiskt parti? Givetvis inte. Gött att få in mer feminism i politiken. Gött att valsedeln är ett av alla sätt att vara feminist på. Men herregud vår rörelse står inte och faller med detta. 

Vi kommer vara ett starkt gäng fina feminister på måndag oavsett valresultat. Glöm inte det.

/Zäta

 
 

Vem får vara feminist? Och vad ska feminister tycka egentligen?

Feminismen i Sverige växer. När jag blev öppen feminist 2008 ryggade folk antingen tillbaka eller tittade frågande på en. Idag har vi ett blivande riksdagsparti, en nättidning, en kokande offentlig debatt och företagsledare som blir kritiserade om de inte kallar sig feminister. Men framförallt har vi en enorm gräsrotsrörelse av människor som demonstrerar för samtyckeslagar, länkar jämställdhets-siffror på facebook, står upp för egna och andras rättigheter och snackar feminism med snubbar på fester, arbetskollegor på lunchen och sina mammor och söner och gammelfastrar på släktmiddagar. 
 
Med en växande rörelse kommer växande debatter. Och inte bara från anti-feminister och oförstående "humanist räcker väl?"-folk, utan inifrån rörelsen själv. För det är inte riktigt sant att vi är en rörelse. På vissa sätt, i vissa fall, i några frågor och grundvärderingar är vi det, ja. Men överlag är det snarare flera böljande, föränderliga, ständigt framåtskridande rörelser som ibland samverkar, ibland krockar. 
 
Detta är en styrka. Diversitet är en styrka. Att fler röster får höras är en styrka. 


Men det är också en styrka som är svårhanterlig, på grund av några inneboende drag i just vår rörelse. Så som alla progressiva rörelser vill feminismen framåt. Vi vill förändra. Och för att göra detta måste vi uppmärksamma, kritisera, peka ut. Ingen förändring sker genom att vi lutar oss tillbaka och är nöjda. Feminismens omvärldsanalys baserar sig också på erkännandet av maktstrukturer, tolkningsföreträde och självidentifikation. Lyssna på oss som är underordnade, säger vi, för vår värld formas av er makt. Detta i sin tur förpliktigar, att själv vara den som lyssnar, i de situationer där du tillhör den överordnade. 
 
Men att tillhöra en kritisk rörelse innebär inte att allt ska kritiseras, och att tillhöra en makt-medveten rörelse innebär inte att se makt som något statiskt och oföränderligt som vi alltid ska förhålla oss till på samma sätt. 


 
Som nybliven (och mindre nybliven för den delen) feminist kommer du mötas av många höga röster, till synes ouppnåeliga kunskapskrav och starka, inte alltid, överensstämmande åsikter. 
 
 
- Att kommentera kvinnors utseende är alltid patriarkalt beteende!
- Selfies är frigörande och en protest mot patriarkatet!
- Vi måste alltid ha en intersektionell analys!
- Vi måste prata om patriarkatet som primär förtryckarstruktur!
- Kön finns inte!
- Könskodade personnummer är viktigt för statistiken!
- Att diskutera kroppar är fel!
- Vi måste prata om kroppen!
- I en feministisk ekonomi finns inga vinstintressen!
- Kvinnligt företagande ska uppmuntras!
- Allt är socialt konstruerat!
- Biologi är en förutsättning för allt!
- Feminister måste också vara anarkister, riv alla gränser!
- Ett demokratiskt samhälle är grunden för reell jämställdhet!
- Vi måste vara snälla mot varandra, systerskap och solidaritet framförallt!
- Vi måste vara arga, oförlåtande och inte dalta med våra förtryckare!
- Att vara "ful", inte bry sig om utsida, är det mest radikala som finns!
- Kvinnor ska få bry sig om hur de ser ut utan att nedvärderas!
- Queera personer och kvinnor som är hbtq glöms bort!
- Patriarkatet utövas framförallt i heteroförhållanden!
- Ge dem med strukturell underordning tolkningsföreträde!
- Låt alla röster komma till tals!
 
 
Ibland syns också argumentationslinjerna, mer eller mindre uttalat, att "en riktig feminist minsann ska..." och listan på krav är inte kort. Vara påläst om det mesta, allt från psykiatriska diagnoser, akademiska ord som "intersektionell" och "självindentifikation" till etiska ställningstaganden kring surrogatmödraskap. Leva som hon lär. Inkludera alla, men aldrig böja sig för en manlig norm. Vara arg, vara snäll, vara ful, vara snygg, vara stark, vara svag och visa det, vara medveten, vara modig, vara sig själv...
 
...hjälp! Hur ska jag veta vad som är rätt? Vems åsikt som är viktigast att lyssna på? Vem bestämmer egentligen vad som är feministiskt och inte?


Hur ska jag vara rätt?


Det är lätt att tro att de högsta, mest dominerande rösterna har rätt. Eller de som argumenterar skickligast för sin sak. Och visst finns det en poäng med att lyssna på mer erfarna personer, som i de flesta fall har de troligen värdefulla insikter att dela med sig av. Det finns också en än större poäng med att lyssna på folk som själva har erfarenhet av ett visst förtryck, att lita på deras upplevelser och lära sig bli en bra allierad.
 
 
Men det finns också stort värde i att våga lita på sig själv. Nej, du kanske inte har 40000 följare på twitter, några som helst högskolepoäng i genusvetenskap eller hänger med i alla tvära kast. Du kanske känner dig alldeles för mys-socialliberal eller för spirituell, för artig eller för arg för att passa in i den feministiska kanon som just nu skapas runt omkring dig. Men drabbas du av patriarkala strukturer? Är du tex kvinna eller transperson? Håller du med om att det idag finns ett strukturellt överordning av män, som drabbar kvinnor och icke-män, och att det är något du vill ändra på? Dåså. Då är du feminist och då är det din rörelse. Din att forma, din att bli stärkt av, din att höra hemma i. 


Det är inte lätt finna sin egen väg i ett gytter av åsikter, och det är viktigt att våga vara öppen inför nya tankar. På samma sätt är det viktigt att inte acceptera allt som kommer i ens väg, oavsett vem som säger det.
 
Jag vill inte vara en del i någon sekt-liknande rörelse där alla måste tycka lika och uttrycka sig lika. Har du en annan syn på saken? Våga lita på det. Våga lita på dig. Du är viktig.
 
Jag tänker ofta på att den största feministiska kampen förs i skymundan. Av de som inte säger så högt att de är feminister, men tar dusten varje gång. Av de som bara går och röstar, uppfostrar sina barn så gott de kan. Av mina vänner som räcker upp handen i klassrummet, försvarar mänskliga rättigheter på jobbet, är solidariska med de som gör andra val. Av de som inte kommer in i de feministiska finrummen. Jag känner att ni får så lite cred, alla fantastiska gräsrötter utan publika kanaler. 
 
(Är du kanske man, eller har manliga privilegier? Du kan fortfarande vara en viktig del av rörelsen, och hitta din egen väg, men på lite andra sätt. Tillexempel är det en dålig idé att säga åt kvinnor hur de bäst ska få makt över sina egna liv, det kan nämligen uppfattas som att du inte tror att kvinnor kan tänka själva, medan det är en utmärkt idé att stötta, vara en aktiv allierad (tex säga nej till hel-manliga paneler) och vara drivande mot tex macho-kultur.)
 
Vi som är gamla i gemet nu (får väl räkna mig dit som aktiv feministisk bloggare sedan 2009) blir lätt förmätna. "Om de bara hade mer kunskap skulle de förstå!" Och det är sant i många fall, att många invändningar mot feministiska argumentationer baseras på okunskap, men definitivt inte alla. Ibland håller folk bara inte med, fast de förstår. 


Ja, jag har läst Strindberg, och jag har läst om Strindberg. Och nej, jag tycker inte om hans litteratur. Det baseras inte på oförmåga att uppskatta stor skönlitteratur, det baseras på min smak och omvärldsanalys, och det samlade omdömet låter ungefär såhär: Gå och lägg dig (längst bak i en dammig bokhylla), gubbstrutt. 
 
Precis som att min aversion gentemot Strindberg gärna avfärdas med att jag inte förstår, eftersom den patriarkala kanon som lyfter upp manliga "genier" så till den grad att ifrågasättande av dem måste handla om min oförmåga snanare än deras, avfärdas ibland feminister av andra feminister för att inte vara tillräckligt kritiska. Att hitta fel hos andra som i grunden vill samma sak som en själv blir ett sätt att visa på sin egen godhet.  
 
Men hallå, det var ju inte det det handlade om. Det finns tillräckligt med folk som kritiserar kvinnor, och feminister. Självklart måste vi kunna argumentera inom rörelsen för att komma framåt, men vi måste också kunna förlåta och vara solidariska. "En riktig feminist..."-snacket kan vi lägga av med på en gång tycker jag, för det finns inga supermänniskor och det finns tillräckligt med krav. Ingen vinner på att skapa ytterligare hierarkier och kategorier av "bra" och "dåliga" feminister. Folk kan tycka annorlunda än mig och fortfarande vara feminister - jag är ingen allsmäktig domare här. 
 
För det går inte att göra rätt enligt alla. Det går aldrig att vara helt rätt. Och det är helt okej, även om det är fantastiskt svårt att inse, särskilt om du uppfostrats till att alltid vara till lags och inte ställa till med besvär.  
 
Feminismen är kamp för lika rättigheter, mot förtryck och för frigörelse. Det är en kamp som både måste vara spjutspets-radikal och inkluderande bred för att lyckas. Vi kommer aldrig komma riktigt överens om hur det här ska gå till, men vi kommer lyckas. Med din hjälp.
 
/Zäta
 

När hen kom med i SAOL och Sveriges argumentationselit gick loss

Ordet hen tas med i Svenska Akademiens ordlista SAOL. Detta är tydligen det mest upprörande som hänt sedan... andra världskriget, typ. Nevermind att över 800 oskyldiga människor mördats i Palestina, att Ryssland annekterar Ukrainska landområden eller att de äldre dör som flugor i sommarvärmen eftersom det inte finns tillräckligt med vårdplatser och personal. 
 
Såhär ser det ut på Aftonbladets facebook-sida efter att de postat nyheten:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Kommentarerna fortsätter i oändlighet, och inte bara på Aftonbladets facebook, utan i alla forum med tillgängliga kommentarsfunktioner. Men dessa kommentarer verkar ändå gå att dela in i några övergripande kategorier, variationer på samma tema, som går att bemöta sakligt. Utan inbördes ordning:

1. Hen betyder redan något annat! Höna på engelska! Brynsten!

Okeeeej. Så. Svenska ord blir alltså inte upptagna för att deras stavning råkar sammafalla med ett helt annat ord på ett annat språk. Undrar hur många ord vi skulle ha kvar med den logiken? Det brukar kontras med att "barn" betyder "lada" på engelska, men exemplen är oändliga: "fall" (höst/ramla), "full" (mätt/berusad), "gem" (ädelsten/liten metallsak som håller ihop papper), "grind" (mala/öppning i staket), "slut" (slampa/avslut) och så vidare. Detsamma gäller förstås för en mängd andra språk med liknande alfabet, även om jag bara behärskar just svenska och engelska. 

Brynsten. Det är tydligen en sån där sak en slipar sina knivar med. Även om vi nu faktiskt talar om ett ord på vårt språk, vilket gör det hela snäppet mer relevant, så faller ju ändå logiken när vi inser att det... ska vi säga inte alltför vanligaordet brynsten, redan har 5 synonymer. Det kanske är okej att vi lånar en av dessa till ett betydligt vanligare ord: ett pronomen. 
Det finns ju dessutom redan en massa ord, som delar betydelse trots att de är vanliga: Stegen, tomten, glas, mätt osv (jag är ingen lingvist men jag är säker på att de finns hundratals). Detta är inget problem i ett språk eftersom vi har uttal och sammanhang att gå på.
 
Om någon säger "hen vill åka och bada" så antar jag att alla över 1 år inte tror att det är brynstenen som vill bada, utan en person... (Och de under 1 vet ändå inte vad en brynsten är såatteh)
 
 
2. Tramsigt! Pinsamt! Töntigt!
 
Det är ett ord. Ord är inte tramsiga i sig. (Med möjligt undantag för onomatopoetiska ord som låter som fenomentet de vill härma, typ "kuckeliku")
 
 
3. Jag vill inte använda det!

Slipp då. Det är ett ord, inte en ny lag.
 
Jag vill inte använda "entrepenör", så jag låter bli. Varsågod att fortsätt med "han eller hon" och "vederbörande". Enda gången du måste använda "hen" är när någon uttryckligen sagt att de föredrar det som sitt pronomen - alltså för att visa grundläggande respekt för en annan människa. Lite som att jag måste respektera att vissa kallar sig entrepenörer.

 
4. Det finns inte 3 kön (för i helvete)! Biologin kan vi inte komma ifrån!
 
Här kan jag faktiskt ge lite credd. Jag håller med om att vi inte kan säga att det finns tre kön, lika lite som vi kan säga att det finns två eller elva.
 
Människor kommer i alla möjliga biologiska, psykologiska, sociala, kulturella och identitetsmässiga variationer.
I vissa kulturer erkänns fyra kön, i andra tre, i några bara två. På medeltiden i Europa ansågs vi alla vara varianter på ett kön (de ena med könsdelarna utochinvända, bara). Vår sociala verklighet påverkar hur vi ser på kön, hur vi känner oss och vad vi kan och vill uttrycka. Folk kan vara superfeminina i sin klädstil, känna sig som män och ha en kropp som signallerar "man" till de flesta.

Men även biologin varierar. Du kan vara född med XY och ha bröst, höfter och kvinnliga ansiktsdrag (androgenokänslighet), eller ha XXX, XXY, X0, XYY och så vidare. Könsorgan och kroppar finns i en oändlig variation, även om det vanligaste är klitoris-vagina-livmoder-äggstockar eller ollon-penis-pung-testiklar. Hormonhalter kan variera, med yttre hjälp så som läkemedel eller på grund av inre mekanismer. Och framförallt identifierar sig människor som allt möjligt. Återigen är "man" och "kvinna" vanligast, men många känner sig inte något kön alls, som både man och kvinna, som något tredje, som mest man men inte alltid och så vidare. 
 
Oavsett vetenskapsgren eller social arena, oavsett om du är medicinare eller queeraktivist, kommer verkligheten undgå enkla kategoriseringar. Och alldeles oavsett har väl detta ingenting att göra med införandet av ett till pronomen..? Hur språkligt performativ är din värld egentligen, kära biologist?
 
 
5. Det är skadligt att göra folk könlösa! Jag vill inte bli kallad hen!
 
Återigen håller jag med till viss del. Jag tycker inte någon ska prackas på en identitet de inte känner sig bekväma med. Jag känner mig tillexempel som kvinna, och vill inte bli kallad hen av folk som vet om detta. Men precis likadant känner ju de personer som inte identifierar sig som kvinnor eller män. De vill inte bli påprackade ett han eller hon som känns helt fel. (Sen har vi en liten maktdimension här också där det skadar mer att säga fel om någon som redan är marginaliserad än om någon som mig som är cisperson och alltid får min könsidentitet bekräftad).

Däremot är det ju inte skadligt att referera till anonyma personer, till exempel i lagtexter eller undersökningar, som hen. När könet är irrelevant eller okänt är det ju supersmidigt att ha ett ord för det. 

Tillsist finns det mängder av språk som inte har könade pronomen alls. Exempelvis världens största modersmåls-språk, kinesiska. Eller våra grannar i Finland. Som ni kanske har hört har detta lett till att ingen längre gifter sig och skaffar barn där, alla är superförvirrade och skolresultaten slår i botten, och samhället är på väg mot total kollaps... 
 
6. Jag är kvinna eller man, så då måste ju alla andra också vara det!
 
"Jag älskar pannkakor så då måste ju alla andra också göra det"
 
Bara för att du inte kan förstå något, betyder det inte att det inte existerar. Respekt kan utövas oavsett förmåga att förstå. Jag har jättesvårt att förstå att människor tror på ett högre väsen som ser allt och kan höra våra tankar, men aldrig visar sig på något konkret sätt, men jag kan respektera att folk är religiösa och inte avfärda dem som människor för det. 
 
 
Vad handlar detta motstånd om egentligen?
 
Som alltid, makt. Tvåkönsnormen är bekvämt för de som passar in i det. Att förvägra införandet av ett tredje pronomen är att försöka upprättahålla ett system som vissa tjänar på, på andras bekostnad. Rädslan som många talar om är en rädsla att förlora kontroll och makt. Om jag inte enkelt kan kategorisera min omgivning i två bekväma kategorier som jag fäst en massa föreställningar och associationer vid, blir det läskigt. Vem är jag då?

Hint: Du är precis samma person, bara i ett samhälle som är lite mer accepterande gentemot nyanser och minoriteter. 
 
Det är väl en trevlig utveckling? Plus att "vederbörande" är världens krångligaste ord.
 
/Zäta
 
 
 
 
 
 

Anpassning, överlevnad, protest och eget val - om skönhet i ett patriarkat

Hej! Det här är ett långt inlägg om utseende, normer och olika sätt att analysera normativ skönhet. Det är också delvis personligt utlämnande. Om du inte orkar läsa hela ordentligt ber jag dig att inte dra förhastade slutsatser eller lämna arga kommentarer. Det krävde eftertanke och nyanserat tänkande att skriva detta, och det kräver eftertanke och nyanserat tänkande att läsa. Tack!


Lady Dahmer skriver om rätten att vara ful - om att fulhet inte någonsin ska minska kvinnors respekt eller trovärdighet. Och så fort hon skriver det får hon såklart "svar på tal" att det minsann inte är något fel med att vara snygg.

Nej, det är klart att det inte är något fel med att vara snygg. Hela samhället säger åt dig att det är rätt att vara snygg. 
 
 
Kan vi enas om att det inte är särskilt radikalt, i sig, att se ut som Sara Montazami gör här?
 
...eller som jag gör, här.
.
 
 
Snygghet och fulhet är laddade begrepp, och självklart subjektiva. Men det finns en gemensam grund där vi som samhälle och biologiska varelser kommit överens om vad vi gillar, låt oss kalla det Normativ skönhet - alltså skönhet enligt normen. Denna norm har varierat över tid och plats, inkluderat allt från enorma dammiga peruker, fötter så små att de inte går att gå på, till ett smalhetsideal som de flesta måste svälta sig å de grövsta för att uppnå. Normen interagerar också med andra maktordningar så som rasifiering, klass och funktionalitet, och har dömt ut utseenden på basis av detta också. Medelklass-stilen har ansetts snyggare än arbetarklassens mode, eftersom medelklassen haft större inflytande över modet.
 
Skönhetsidealen har sällan varit "vettiga" i bemärkelsen att de går att förklara med evolutionära modeller, alltså att det skulle ge en överlevnadfördel för din avkomma att para dig med en viss stark och frisk (=snygg) person, även om dessa aspekter inte heller kan bortförklaras. Människor tycker instinktivt vissa saker är attraktiva, oavsett socialisering. Tillexempel att stora ögon och panna, liten näsa och haka och små lemmar är gulligt - vi vill ta hand om de som ser ut så - alltså bebisar. Symmetri är också något som uppskattas av alla när attraktivitet mäts.
 
Feminister vill gärna ifrågasätta denna normativa skönhet. Säga att det finns fler sätt att vara snygg på, eller som Lady Dahmer, säga att snygghet inte borde spela någon roll. Och det är en utopi jag helt delar, men en verklighet vi är långt ifrån. För normativt snygga människor har det lättare. Vi har väl alla läst rubrikerna om att snygga människor lättare får jobb, bemöts snällare och antas vara mer intelligenta... framförallt har vi väl alla gått i högstadiet och sett med egna ögon vilket hårdvaluta skönhet var. Detta är också en verklighet som vuxna normbrytare och vittnar om dagligen: hur tjocka kroppar kritiseras offentligt, hur svart lockigt hår blir allmän egendom och så vidare. 
 
Samtidigt drabbas alla kvinnor, även Sara Montazami och co, av den utseendehets och de omöjliga skönhetsideal som omger oss. Även smala människor får ätstörningar, normativt vackra får kroppsdysfori och blondiner komplex för sin hårväxt. Det är en maktstruktur så tät att ingen undkommer. Dessutom finns det ju ingen människa som stämmer in i skönhetsnormen i precis alla bemärkelser.
 
Jag har en ambivalent inställning till min egen kropp och "skönhet". Jag växte som alla kvinnor upp i en värld som sa åt mig att jag sällan dög, men jag var dessutom inte särskilt populär bland killarna eller alls, i normens och mina egna ögon, ett attraktivt barn. Men jag blev äldre och lärde mig mer, lärde mig hur jag kunde framhäva vissa och dölja andra saker. Lärde mig sminka mig. Lärde mig hur jag skulle le på bild, vilken frisyr som var mest smickrande, åt piller mot min acne. Jag växte väl också, som äldre brukar säga, i mina ansiktsdrag lite. Men framförallt lärde jag mig att anpassa mig till skönhetsnormen. Och ju längre upp i tonåren jag kom, desto tydligare blev det att fler och fler behandlade mig som en attraktiv person. Detta var länge, och är fortfarande till viss del, ett intellektuellt förhållningssätt. Jag förstår rent intellektuellt att jag är hyfsat attraktiv enligt den normativa skönhetsmallen, men känner mig inte särskilt snygg för det.
 
Och det är här jag tror att många går lite vilse när vi börjar tala skönhetsprivilegier. "Om jag inte känner mig snygg trots att jag är smal kan jag väl inte ha mer makt än någon annan." Jo men det kan du, för omvärlden skiter i dina känslor och kommer behandla dig efter utsidan. Och normativt snygga människor, må det vara i bemärkelsen smal, vackert ansikte eller tillfixat hår, blir bättre behandlade, och får som grupp mer makt. 
 
Vi ska inte heller glömma bort dimensonen att kvinnor som är snygga på vissa sätt (tex visar mycket hud) kan tas på mindre allvar och få det kämpigare i vardagen, på grund av skambeläggandet av den kvinnliga sexualiteten. 
 
Jag är fullt medveten om att jag inte är någon fotomodell. Att jag inte ens är standardsnygg med många svenska mått, men jag är samtidigt medveten om att jag faktiskt uppfyller många skönhetskriterier och anses i mångt och mycket vara normsnygg. Och som feminist tycker jag det är viktigt att erkänna, och för mig är det dessutom viktigt att inte bara lämna analysen vid "jag gör ju som jag vill". Det är inte lika radikalt att vara snygg som att vara ful. Och nu menar jag framförallt den aktiva kroppsmodifikation vi ägnar oss åt för att bli normativt snyggare (klipper oss, sminkar oss på vissa sätt, tar kort ur viss vinkel, osv osv).
 
Det är en anpassning till patriarkala strukturer där kvinnors utseende är viktigt, att aktivt sträva efter snygghet. Men det är samtidigt en överlevnadsstrategi, en protest och ett eget val. Överlevnadsstrategi just eftersom det redan är pissigt att vara kvinna i patriarkatet, och varför inte ånjuta de fördelar normativ skönhet innebär? En protest att göra sminket, utseendet, snyggheten till sin egen. En protest mot stereotyper eller mobbare. En protest mot att kvinnokropp, smink och tajta kläder skulle motsäga kompetens. Ett eget val att vägra nedvärdera det feminina, att vägra se allt utifrån ett patriarkalt filter - att få vara sig själv på egna villkor. Att våga känna sig snygg, oavsett vem som hittade på ramarna, i en värld som säger åt dig att du aldrig duger. 
 
Jag tycker diskussioner om skönhet, ideal och kroppar blir platta om vi inte tar in alla dessa dimensioner. Att enbart se selfies som frigörande självdefinition utan att erkänna att det finns normativa drag är endimensionellt, men att inte erkänna selfies som en viktig protest mot patriarkatet och uppvärderande av tjejkultur är lika dumt.
 
Att se ut som på omslaget till VeckoRevyn är inte radikalt i sig, nej. Men det kan finnas sammanhang när det blir det, eller sammanhang när radikalitet inte spelar roll utan livsnjutande, estetik eller något annat står högst på agendan.
 
Saker har så sällan bara en dimension. Människor har det aldrig. 
 
 
 
För mig är mitt utseende allt detta. En anpassning till vardagslivet i patriarkatet. Jag vet att jag hade fått kämpa mycket hårdare på min utbildning om jag inte bara hade stått ut som feminist med flickvän, utan även haft en normbrytande utseende. Samtidigt är jag ju genom detta val en av dem som fortsätter förstärka den medelklassiga utseendenormen på läkarprogrammet. Men det är också en protest mot andra normer, så som de som förekommer i mina queerkretsar, eller de som säger att kvinnor inte kan vara feminina och söta - och jävligt skarpa analytiker. En strategi för att få folk att lyssna. Ett eget val att bara vara så som jag trivs, utan att analysera sönder alla val (alltså jag vet att jag sysslar med det just nu, men jag skriver ju inte sånna här blogginlägg varje gång jag sminkar mig liksom). Det är en del i min identitet av få vara femininin och "snygg" emellanåt, liksom det är en del att inte låta denna praktik slippa undan granskande glasögon. Det är en lättnad och stolthet att lyckas känna sig vacker emellanåt, oavsett vad världen tycker och det är kul att flirta när det inträffar. 
 
Men jag tycker det är viktigt att inte relativisera och försvara sina egna val till den grad att du vägrar se att andra gör svårare val, eller har sämre förutsättningar. För låt oss vara brutalt ärliga, visst är det sant att jag lärde mig bli normativt snygg, men jag hade också vissa grundförutsättningar som inte alla har. (Och många har såklart mycket bättre än vad jag har!) Jag som icke normbrytare i denna aspekt lever inte protesten varje dag, jag har och har valt en lättare väg, och det ger mig ett ansvar att stötta de som har andra förutsättningar, som tar kampen för oss alla oavsett om det är av egen vilja eller av påtvingade förutsättningar, extra mycket. Insikten om att skönhet spelar roll ska användas för en och enkom en sak: att motverka detta faktum när till kommer till hur vi bedömer och värderar människor. Att lyfta rätten att vara ful, eller snygg, eller inte alls bedömas på en påhittad skala - på sina egna villkor.
 
Om ni har hängt med hela vägen hit är jag imponerad! Jag tror att ville säga ungefär det här: Skönhetsanalyser kräver många dimensioner, självinsikt utan skuldbeläggande är bra ibland, och solidaritet är skitviktigt. 

Kärlek.
/Zäta
 
 
 
 
 
 
 
 

Varför är feminister håriga? 4 argument och 5 svar

Varför ska feminister insistera på att vara så jobbiga? Kvinnor vill ju raka bort håret, det är naturligt för dem! Så himla onödig och töntig grej att protestera mot? Men armhår (på 50% av den vuxna befolkningen) är ÄCKLIGT!
 
Invändningarna mot att låta bli att raka bort kroppshåret på valda delar av kroppen är outsinliga. Men vill ni veta en hemlighet? Det växer där alldeles av sig självt! Jag förstår att detta kan komma som en chock, men normaltillståendet på en omodifierad människokropp efter puberteten är alltså synligt hår under armar, på underben och runt könsorganet. 
 
Modifierade (smala, vita) kvinnoben.
Naturliga (smala, vita) kvinnoben.
 
Vad vi upplever som naturligt är dock en helt annan femma. Det har inte att göra med evolution, utan exponering. Och vi exponeras nästan aldrig för håriga kvinnoben. Google är som så ofta en bra illustrator.
 
Detta är de första resultaten när jag googlade "legs":
 
Inte mycket hår där inte.
 
Innan första världskriget hade få ens hört talas om att ta bort kroppshår som inte satt på huvudet. Men rakbladstillverkaren Gillette var inte riktigt nöjd med vinsten, och han bestämde sig för att utöka sin marknad. Här kommer nämligen ytterligare en hemlis: Efterfrågan-tillgång som den kapitalistiska logiken bygger på är inte klockren, utan företag kan skapa en efterfrågan om det passar dem. Och Gillette bestämde sig 1915 för att mans-skägg inte var nog, och tog tillfället i akt när ärmlösa klänningar blev på modet. De publicerade följande annons i Harpers Bazaar, fler följde, och redan på 1920-talet hade bortrakat hår blivit normen. Och herr Gillette tjänade en förmögenhet!
 
 
Benhårs-kampanjen tog lite längre tid på sig att slå igenom, men under 1930 blev även detta långsamt accepterat.
 
Kvinnor vill ju raka bort håret, det är naturligt för dem!
 
Så, då har vi bockat av argumentet "kvinnor har en naturlig drift att raka bort kroppshår" - nej, detta ideal är skapat av en man vid namn King Camp Gillette pga han ville ha cash. (Och ja, innan dess av andra giriga människor bara med mindre genomslag.)
 
 
Men armhår (på 50% av den vuxna befolkningen) är ÄCKLIGT!
 
Det finns väl andra, giltiga argument? Fräääääschheten, till exempel.
 
Håret under armarna är till för att minska friktion och hålla kvar kroppslukt. Så ja, tycker du att mänsklig kroppslukt är ofräch kan det vara ett giltigt argument. Å andra sidan svettas folk med mycket tesosteron generellt mer, och dessa personer är oftast män, och samtidigt oftast de som inte rakar sig. Så det är egentligen ett jättekonstigt argument. 
 
Fräschhet i bemärkelsen bakterieväxt är dock ett annat kapitel. Din hud är täckt av bakterier. Fullkomligt översållad, till den grad att de bildar som ett skyddande lager över hela din hudyta - och det är oftast bra, för det är snälla bakterier som hjälper hålla andra skurkar borta! Men det som händer när du rakar dig är att du skapar hundratals små sår på huden. Och bakterier som är bra på huden är inte nödvändigtvis bra i sår. Vad tror du själv att alla de röda små prickarna som ofta poppar upp efter rakning är? Små inflammationer som är kroppens svar på en skadad skyddsbarriär (huden). 
 
På läkarprogrammet får vi lära oss att känna efter lymfkörtlar. De är små lokalstationer för immunförsvaret som sitter utplacerade i kroppen och kan svullna upp vid infektioner. Tillexempel om du har ont i halsen är det inte ovanligt att känna en mjuk liten bulle under huden vid halsen, vilket betyder att kroppen håller på att ta hand om bakterierna/viruset i din hals. Men om du är frisk ska det inte gå att känna några lymfkörtlar alls i kroppen (det kan också vara tecken på något allvarligare om de svullnar). De har dock reviderat instruktionerna för vår generation läkarstudenter: Svullna lymfkörtlar i ljumskarna får antas vara ett normalfynd, eftersom så många rakar underlivet och ständigt har små infektioner där. 
 
Jag vet inte hur du känner, men "fräscht" är väl inte det första som poppar upp i min skalle här.
 
 
Så himla onödig grej att protestera mot?
 
Detta "argument" är så himla skenheligt. Om det nu är en så onödig sak att bråka om, varför blir folk så upprörda när vi låter bli att raka oss? Det är uppenbarligen en big deal.
 
Och det är en big deal eftersom de stora maktsystemen är i rörelse här. Ja, i något så litet som hårsstrån ryms något så stort som maktstrukturer. Vi har redan konstaterat att ursprunget till hårborttagningen var en kapitalistisk drivkraft att tjäna pengar. Men inte på vad som helst, utan på kvinnors osäkerhet över sina kroppar och strävan att vara attraktiv för en man. För att få någon att aktivt modofiera sin kropp på ett tidskrävande och potentiellt farligt sätt krävs ganska stora växlar.
 
Först måste vi ha ett system i rullning som handlar om att kvinnor framförallt bedöms utifrån sina kroppar, och är i behov av en man: Den patriarkala arvsordningen, omyndigförklarande, förhindrande av kvinnors inträde på arbetsmarknaden, obefintlig barnomsorg ch aborträtt osv - som gör att kvinnors enda handelsvara på äktenskapsmarknaden (där äktenskap är enda sättet att få ett drägligt liv) är sin kropp - CHECK! 
 
Sedan måste  kvinnors självförtroende angående att deras kroppar duger som de är ifrågasättas. "Generande hårväxt" "du vill väl inte vara manshaftig" "attraktiv i kortärmad är hårlöst!"
 
 
Tillslut måste lösningen presenteras på ett tilltalande sätt: Rakhyvlar - ett enkelt sätt att få självförtroende nog att fånga en man! (För det är ju inte så att ditt värde sitter i vem du är och vad du gör, att du kan få självförtroende av att vara en bra vän, en snabb läsare, en effektiv bilförare, en rolig förälder... nejnej, hårlösa ben är grejen!)
 
 
Ovanstående stycke skulle också kunna sammanfattas såhär: Patriarkatet.
 
Att protestera mot att patriarkatet i samarbete med kapitalismen fortsätter att nedvärdera kvinnor till handelsvaror på en äktenskapsmarknad - det är det minst onödiga jag hört på hela året.
 
 
 
Varför ska feminister insistera på att vara så jobbiga?
 
För att en rättvis värld - där ingen människa hanteras som en handelsvara på någon annans marknad, där människor av alla kön bedöms efter kompetens och personlighet snarare än behåringsgrad, där unga tjejer kan känna att de duger som de är, där ingen gubbe får tjäna pengar på att skapa kroppskomplex och folk får se ut precis som de vill - inte bygger sig själv. Det är vi som bygger den. Genom att störa din maktordning. Det kommer vara lite jobbigt för dig, ja, men himla bra för oss alla i längden. 
 
 
 
Så, varför är feminister håriga?
 
För att vi inte tycker att en girig gubbe från 1910-talet ska bestämma hur våra kroppar ska se ut.
 
För att det inte finns några giltiga argumnet som gör borttagande av hår gynnsamt för den som sysslar med det, medan det däremot tar tid och kostar pengar.
 
 
För att protestera mot en kapitalistisk logik som gynnar en patriarkal världsordning och missgynnar oss som kvinnor.
 
För att en rättvis värld inte bygger sig själv.
 
Eller helt enkelt, som Nour sa, för att det växer där. Det var inte jag som hittade på det - det var evolutionen.
 
/Zäta
 
 
 
PS. "Men jag är feminist och rakar mig pga *bra skäl* är jag en dålig feminist nu?" 

Nej. Du är bara inte fristående från de maktordningar som styr vår värld. Det är inte någon. Det är gött att anpassa sig till dem, det gör livet enklare. Du har det redan tillräckligt svårt som kvinna i patriarkatet. Cut yourself some slack. Fokusera på dina kamper. Gör vad tusan du vill, det är ju din kropp! Men det är väl inte fel att lära sig om bakgrunderna till hårdebatten? Oavsett dina skäl är det alltid svårare att vara normbrytande än att inte vara det, så stötta dina håriga medsystrar oavsett egna val! Och har du inte gjort det någon gång sedan puberteten (extremt vanligt) skulle jag rekommendera att prova att låta håret växa ut och se hur det känns. Det växer ju där, det är en del av din kropp som kan vara kul att lära känna liksom.
 
 

När politiker kallar sig feminister

Det är något slags årligt jippo på Gotland denna vecka, och kombinerat supervalåret blir det ett super-jippo där partipolitiken är på allas läppar. Eftersom vi har en stark feministisk gräsrotsrörelse just nu, och ett politiskt parti med feminism som huvudfråga som har stora möjligheter att ta mandat i riksdagen i höst, är förstås feminism ett hett ämne. 
 
Löfvén pratar om självklarheten i en feministisk politik. Fridolin menar att miljörörelsen måste vara feministisk. Till och med moderaterna försöker sig trevande på några feministiska steg, även om Reinfeldt snart erkänner att detta att vara moderat och feminist inte går särskilt väl ihop. 
 
Och när denna nyväckta feministiska våg sveper genom politiken och får politiker att kalla sig feminister blir alla feministiska gräsrotsaktivister och skribenter... jättesura.
 
"Vem som helst får inte kalla sig feminist! Det måste finnas handling och inte bara tomma ord! Urvattna inte begreppet! Feminismen exkluderar en massa folk!"
 
Och jag håller med. Det räcker inte att kalla sig feminist, du måste agera för att försöka upphäva könsmaktsordningen också. Men jag tycker att debatten är lite ensidig. Jag tycker också att det är alldeles fantastiskt att den starka feministiska vågen äntligen nått politiken och reella makthavare. Jag tror att det kan få en faktiskt effekt vid regeringsskiftet i höst. 
 
Jag tänker att vi har en hållhake på politiker som kallat sig själva feminister - att vi kan ställa dem till svars om de fegar ur och till exempel tänker behålla RUT-avdraget. "Du har sagt att du är feminist, då måste du agera därefter!"
 
Jag menar inte på något sätt att det är oproblematiskt om politiker plockar poäng på en feministisk rörelse utan att omsätta poängen i handling som gynnar kvinnor och andra minoriteter, men jag menar att det inte bara är negativt att feminismen nått partipolitiken i Sverige. Givetvis kommer den feministiska udden aldrig att sitta i riksdagen. Vi som bryter ny mark kommer göra det underifrån. Men i ett snedfördelat maktsystem kan vi ändå få glädjas åt de små segrar som går vår väg. Det måste vi får göra. 
 
Feminismen är en framåtrörelse, och därmed av naturen kritisk, men därmed inte sagt att feminister aldrig får vara glada. Det måste vi få vara.
 
/Zäta
 
 
 
 

Hej igen!

Ursäkta den plötsliga frånvaron, men jag tror att jag behövde det. Bloggen blir så lätt ännu ett måste och jag behövde andrum. 

Men nu är det sommar, sol (nåja) och nya tag som gäller! 

Vi ses framöver! 

/Zäta

Imorgon ger vi EU en rosa injektion, va?

 
Jag är lite pirrig. Imorgon är det valdag. Och vi har chansen att skriva feministisk historia. 5,4% för F! i senaste mätningen. Låt oss bekräfta att den siffran stämmer och göra en röst-insats imorgon!
 
Jag tycker på intet sätt att Feministiskt initiativ representerar hela den brokiga skara kämpande feminister vi har i landet, men jag tycker att parlamentarism är en metod som också behövs. Vi behöver verklig makt att påverka den politiska agendan och detta är ett sätt.
 
Hur EU styrs och organiseras är på många vis problematiskt, men nog är det bättre med en rosa kraft som står emot de bajsbruna. Ett högt valresultat för F! i detta val kommer också båda gott inför i höst - och i den svenska riksdagen kan vi verkligen göra skillnad. 
 
Om du är för ung för att rösta eller vill göra mer eller annat finns den feministiska antologin Det händer nu! som jag skrivit i, nu ute till försäljning i F!-shoppen. En massa smarta och roliga och viktiga texter och bilder där i. Kom och köp!
 
Imorgon är jag rosa. Jag hoppas och tror att även Europa får en liten färgklick i form av Soraya Post imorgon! 
 
Den snygga konstnärliga tolkningen av mig här ovan är skapad av min begåvade vän Josefin Bergström. Ni hittar henne på Instagram @juiceberg_art
 
/Zäta

Problemet med diskussioner om smalhet och skönhetsideal - 3 dolda anledningar till kritik

Jan-Eric Bladh, 66, protesterar mot sjuka skönhetsideal, eller nåja, i alla fall mot magra kvinnor. 
 
 
Jan-Eric menar säkert väl, men faller i den klassiska "män säger åt kvinnor hur de ska se ut"-fällan och resultatet blir väl inte särskilt revolutionerande. Det är fult att vara tjock, fult att vara smal, omöjligt att vara rätt, som kvinna.
 
Jag tänkte ta Jan-Eric som utgångspunkt för att diskutera just skönhetsideal och problemet med dem. För här finns det nämligen olika skolor, som har olika grundinställning utan att alltid redovisa det. 
 
Dagens skönhetsideal och kvinnobilder som syns i det offentliga rummet kritiseras som jag ser det idag av tre anledningar: 
 
1. De är fula (ofta enligt en man)
2. De är för ouppnåeliga, "sjuka", smala, sexiga, retuscherade och ohälsosamma
3. De är för snäva och inkluderar en för liten del av populationen
 
 
Nummer ett kan vi ju som feminister avfärda som patriarkatets ständiga bakgrundsbrus med ett trött leende, men det är mellan nummer två och tre det blir intressant. För även om det inte är vattentäta skott däremellan, så finns det en skillnad.

Till viss del är det rimligt att kritisera just hur väldigt smala modellerna som får synas är, och hur hårt retuscherade de flesta bilder vi möter är, eftersom vi ju påverkas av de bilder vi möter och de kommer bidra till att bygga vår bild av "normalitet". Och att detta blir ännu ett sätt att kontrollera kvinnokroppen - genom bantning och svält. Men på ett principiellt plan blir fokuset på att just smalheten är fel ganska problematisk. Inte bara när nedsättande fraser som "benig", "tanig" och "anorexiaoffer" används, utan just i sig.
 
 

För problemet är inte att smala människor syns i det offentliga rummet. Problemet är inte ens att jättejättesmala personer syns i det offentliga rummet, även om det kan bli problematiskt när de framhålls som hälsoförebilder eftersom de flesta inte mår bra av att se ut så. Men problemet är ändå att bara smala personer får synas och anses vackra. Om vi översköljdes av bilder på vackra fettvalkar under klänningar som säljs, tjocka personer i bikini på härlig solsemester, må-bra-yoghurten som landar i putmagen hos den leende personen och emellanåt fick se en smal person som sålde mascara, vore det inte något problem.
 
Många verkar tycka att om vi bara förskjuter idealen så att de stämmer bättre in på en större procent av befolkningen, så att modellerna har typ strl 40 istället för 34, så är allt frid och fröjd. Och jag måste väl hålla med att det ur ett utilitaristiskt perspektiv vore bättre eftersom fler skulle bli representerade och kanske må bättre över sina kroppar, men vi har fortfarande inte löst grundproblemet. Nämligen att bara en typ av kropp får anses vacker. Idag i västvärlden är det den vita, smala. Under renässansen var det den vita, knubbiga. I andra delar av världen har det varit den kurviga, muskulösa, långa, korta, you name it. 

Jag tycker att argumentet "ohälsosam" förjänar en egen utläggning. Detta är något som många smarta fett-aktivister och tjocka feminister skrivit mycket om, hur hälsoargumentet används för att begränsa, diskriminera och anklaga tjocka personer, men det är intressant även ur en smal-perspektiv. För smal-diskussionerna har sin egen hälsokäpphäst: ätstörningarna. Jag vill på intet sätt förminska ätstörda människors erfarenheter, och jag vet att den förkrossande likriktningen i media där smal=vacker spelar roll i hur unga tjejer ser på sina kroppar och kan bidra till en ätstörning. Men att säga att bilder på smala människor uppmuntrar ätstörningar, eller i sig alltid är ohälsosamma, är ändå problematiskt. Jag skulle vilja hävda att det är just snävheten, att det bara finns ett godkänt sätt att se ut på, som är problemet. Inte att väldigt smalt alltid är ohälsosamt.
 
 
För det är lika lite sant som att tjocka personer alltid är ohälsosamma. En del är det ja, men inte alla. Det finns väldigt smala personer som är friska, hälsosamma och mår bra. De är inte så himla vanliga, för att ju längre ut på normalfödelningskurvan vi kommer desto färre personer hittar vi där, men de finns. Precis som att det finns väldigt långa personer som är friska och mår bra, men de är färre än de medellånga. Och dessa personer ska få synas också (precis som att sjuka personer förstås ska få representation). Men det är just där vid också det skaver, för idag har vi en bara-situation. Bara de här ytterligheterna av mänsklig variation får synas: det mycket smala, vita, symmetriska.

Min ideal-värld är inte en där smala personer aldrig får anses vackra, utan en där både smala och tjocka, vita och rasifierade kroppar, får vara vackra i det offentliga rummet. Men eftersom vi idag har en situation där de tjocka, rasifierade kropparna är gravt underrepresenterade är det där vi ska lägga krutet. På att uppvärdera, lyfta fram, ge mer utrymme åt denna representation. Lite som att feminism innebär jämställhet för alla kön, men måste fokuseras på kvinnor eftersom de är underordnade idag. Yay för fettaktivism och uppvärderandet av tjocka kroppar, men inte genom att klanka ned på smala. Vilket jag heller inte anklagar folk i allmänhet för att göra. Jag tycker de flesta fett-aktivister är bra på att uppvärdera utan att nedvärdera annat! Men tendenserna finns, och det är trist och onödigt. För smala får finnas och vara vackra, också.
 
/Zäta
 
 
 

6 tankar om Conchitas Eurovision-vinst och reaktionerna på den

Å gud mina sociala medier EXPLODERAR av tankar runt Eurovision idag.
 
- Så tråkigt att politik ska styra en musiktävling!
Vill du leva i en värld utan politik har du två val: Bara titta på Bolibompa* eller bli tokliberal och envist hävda att det inte finns några som helst maktstrukturer som kan påverka någon alls utanför den fria viljan.
 
Klart att musik är politik. Musik är konst. Konst berör sin samtid. Musik som dessutom kommer i form av en tävling mellan alla Europas länder kommer. vara. politik. Och underhållning. Samtidigt. Jag har sagt det förr: Världen är inte svartvit. Det är en kul musiktävling och en politisk arena.
 
 
- Jaaaaaa hurraaaaaa rätt låt vann, så fantastiskt för alla hbtq-personer där ute!
Jaaa! Jag tycker också rätt låt vann! Och jag håller med om att det var ett trevligt statement gentemot anti-hbtq-krafter som vi ser i Ryssland och ett generellt hårdnande klimat i Europa, men det är ju inte precis löst nu och alla kommer leva lyckliga i alla sina dagar. Men värt att fira? Absolut!
 
 
- Hon vann bara för att hon hade skägg och var uppseendeväckande!
 Asså förlåt men tror du på riktigt att Conchita hade vunnit om hon stod och nynnade falskt på någon skit-melodi i klänning och skägg? Det tror inte jag. Det var en fantastisk låt, precis så pampig som Eurovision-ballader ska vara, och hon sjunger otroligt bra. Men det är klart att det uppseendeväckande i hennes uppenbarelse påverkade resultatet! Eurovision har aldrig varit en renodlad musiktävling - det är en show. Tror ni Lordi hade vunnit om de stått bakom en skärm och spelat?
 
Sedan är ju frågan varför just skägg på en kvinna, eller en man i klänning och smink är uppseendeväckande, men det är en annan fråga (med det korta svaret hetero-cis-normen).
 
 
- Detta är inte ett steg framåt för transkampen, hon är bara en dragqueen som ställer till det för verkliga transpersoner!
Jag håller med om att det är magstarkt att påstå att detta är en självklar seger för alla transpersoner, det är förstås svinjobbigt när "skäggiga-damen"-skämten haglar i media. Men jag tycker nog också att det finns en problematik i att separera "autentiska" transpersoner från dragshow-artiser. Livserfarenheterna kommer såklart skilja sig radikalt för personer som lever sina liv som trans och de som ibland är queera på scenen, men för det första har dragshow-artister också existensberättigande, och för det andra är inte skiljelinjen alltid så självklar. Du kan ju mycket väl vara queer i vardagen och ibland mötas av transfobi, och draga på scenen. Eller så är du en cisperson med cisprivilegier som dragar ibland för att få utforska andra sidor av dig själv och utmana heteronormen. Jag förstår och håller med i kritiken av när cispersoner gör sig roliga eller tjänar pengar på transpersoners bekostnad genom drag, men samtidigt måste dragshowande få finnas och inkluderas i en hbtq-kamp.
 
Att avfärda Conchita som "inte tillräckligt queer" och någon "som bara klär ut sig" känns jävligt sunkigt. Vad vet vi om hennes drivkrafter? Hon utsätts garanterat för mycket mer hbtq-fobi än många andra i communityt. Flera länder försökte få henne portad från tävlingen bara på grund av hennes könsöverskirdande uppenbarelse. Att kritisera de som okritiskt hyllar denna seger som en seger för alla transpersoner är jag däremot helt med på. 
 
 
- Varför allt detta ståhej? Vad var så speciellt med att just denna artist vann?
Jag tror att "det speciella" handlar om att vi idag lever i ett Europa som har ett hårdare klimat än på länge: Främlingsfientliga och nynazistiska rörelser växer, Ryssland invaderar Ukraina, lugnet och öppenheten hotas. I mångt och mycket har Rysslands anti-hbtq-lagar fått symbolisera denna obehagliga konservatism, och när Europa igår röstade fram en uppenbart queer person till vinnare av Eurovision ses detta som ett statement mot Ryssland och bakåtsträvande - för öppenhet, individualitet och medmänsklighet. Låten handlar ju också om pånyttfödande och Conchita själv har varit tydlig med att hon står för hbtq-personers rätt att vara sig själva.
 
 
- Han, hon, hen... Vilket pronomen är egetligen rätt?!
 Som jag förstått det utifrån intervjuer identifierar sig artisten Tom som homosexuell man till vardags, men på scenen eller utanför som Conchita använder hon uttryckligen kvinnliga pronomen. Hon har dock också sagt att hon identifierar sig som icke-binär, så därav tanken att "hen" skulle vara ett lämpligt pronomen. Hon verkar identifiera sig som dragshow-artist (alltså en man som spexar till det som kvinna), men samtidigt känna att hon är som mest sig själv som kvinna. Jag tänker som såhär att det inte är så jävla viktigt att identifiera exakt vad Conchita "är" - hon får väl vara sig själv: flytande, utforskande i sin könsidentitet, mest ciskönad dragshow-artist men kanske lite trans också, ibland det ena ibland det andra - men helt klart en queer person som utsätts för queer-fobi (och ibland homofobi, ibland transfobi). Jag använder pronomenet "hon" eftersom jag talar om den offentliga personen som just vunnit Eurovision - Conchita Wurst - och inte artisten bakom. 
 
 
 
 
Klart står väl i alla fall att Conchita rört upp känslor och utmanat den binära tvåkönsnormen ordentligt på scenen. Som en del i den queera världen gör det mig glad att hon vann, men det betyder inte att hon representerar hela den brokiga samling av identiteter och uttryck som queer-communityt innehåller! Låt oss fira och vara glada, utan att för den skull göra Conchita till talesperson för alla transpersoner eller tro att kampen är över!
 
/Zäta
 
 
*Bolibompa är förstås också politik. Vilka program sänds? Vem får synas? Vilka ideal förmedlas? osvosv. Du får helt enkelt bli tok-liberal.
 

Ett försvarstal för Sansa Stark alt. Styrka och femininitet är inte varandras motsatser

 
 
Ni vet hur Starka Kvinnor™ alltid hyllas i litteratur och populärkultur? "The Strong Female Character" är en god förebild för unga tjejer: hon är viljestark, obändbar, självständig. Hon behöver ingen man som beskyddar henne. Hon är inte beroende av andra, kan slåss för sig själv. Jag tycker att denna enkelspåriga bild av "starka kvinnor" är problematisk, och tänkte visa varför med exempel ur serien Game of Thrones.
 
 
 
---spoiler-varning Game of Thrones--- 
 
Jag har försökt att inte ge några detaljer, och har du sett tom säsong 2 borde det vara lugnt. Jag tror att det går att hänga med även om du inte sett/läst GoT, men vill du ha serien helt intakt och inte sett något hittills, sluta läsa här!
 
 
 
 
Arya Stark är en av de mest älskade karaktärerna i Game of Thrones. Arya är trots uppväxten i en adelsfamilj en klassisk pojkflicka. Hon tycker att gamla sagor om riddare och prinsessor är skittråkiga och hon vill lära sig hantera ett svärd. Hon är ful i munnen, arg som ett bi, vägrar ge upp och klär till och med ut sig till kille när nöden kräver. Och alla tycker att hon är fantastisk. Hon är nästan allas favorit-karaktär ur böckerna. I internet-tester skryter folk om de får Arya. Min vän funderade till och med på att döpa sin dotter till det. 
 
Sansa Stark är Aryas storasyster. Hon älskar vackra klänningar och romantiska sagor. Hon tar hand om sitt långa hår och drömmer om att gifta sig med en ädel riddare. Den råa verkligheten i denna grymma medeltidsvärld blir snart uppenbar även för henne, och hon lider stora personliga förluster och befinner sig snart ensam bland fiender i huvudstadens pråliga övre skikt. Sansa är naiv emellanåt. Hon tror på det goda i människor, trots att de snart motbevisar henne. Hon kan inte ensam försvara sig själv, utan blir livrädd vid det våldtäktsförsök hon utsätts för. Sansa visar svaghet. Hon gråter. Hon äcklas av smuts. Hon bönar och ber för att försöka beveka de som är mäktigare än henne att inte spilla onödiga liv. Men Sansa är också en av de få moraliska människorna vi ser i serien. Hon är medkännande, godhjärtad och har en moralisk kompass som aldrig svajar. Och alla hatar Sansa. De blir provocerade av hennes naivitet, tycker att hennes fåfänga är oförlåtlig och kan inte tänka sig en tråkigare karaktär. Sansa föraktas för sin svaghet.
 
 
Du behöver inte ha sett mer än ett par avsnitt för att inse att Sansa knappast är den vidrigaste människan serien porträtterar...
 
Både Arya och Sansa tvingas navigera samma brutalt patriarkala och klass-segregerade värld. Det enda som räknas är råstyrka, list och rätt kontakter. Det är två radikalt olika personligheter vi får följa, och de gör radikalt olika val. Det är såklart inget fel med att ha sin personliga favoritkaraktär, men varför denna starka polarisering av känslor gentemot just Arya och Sansa?
 
Jag läste GoT-böckerna ganska tidigt, och Sansa var en av mina favoriter från början. Inte av något feministiskt genomtänkt val, utan helt enkelt för att jag kunde identifiera mig med henne. Jag tycker också om vackra ting, hatar att frysa, vill leva med någon som älskar mig. Jag är inte fysiskt stark och kan inte med lätthet stänga av mina känslor. Hade jag vuxit upp på medeltiden och slungats ut i en ogästvänlig värld hade jag också försökt följa spelets regler för att försöka överleva, men utan att tappa bort den inre moraliska kompass som är så viktig. Sansas typ av styrka är en jag kan förstå.
 
Jag tror att många känner att Arya går sin egen väg, medan Sansa bara blir en pjäs i ett större maktspel, och att det förstnämnda är mer beundransvärt. Och det kanske är fallet, om det vore sant. Men det är inte så enkelt.
 
För det första har systrarna olika förutsättningar. Som äldsta dotter har Sansa alltid fått axla en tyngre börda av föräldrarnas förväntningar på en ung kvinna, medan Arya kunnat löpa fritt. De har också helt enkelt olika personligheter och fysiska förutsättningar. Alla har inte samma förmåga att bli svärdfäktnings-proffs, men inte heller ha förmågan att uttrycka sig smidigt och på rätt sätt inför rätt personer, något Sansa onekligen är bättre på. För det andra går ingen av dem sin egen väg. Det kan kanske tyckas att Aryas upproriska flykt är mer självständig än Sansas passiva liv i huvudstaden, men de tvingas båda in i olika roller, tvingas fatta beslut de inte är bekväma med och vara med människor de egentligen avskyr. De är båda pjäser i ett större maktspel, men inte bara. För den tredje, och viktigaste invändningen, är att de båda också gör motstånd. Men på olika sätt. Arya är utåtagerande, medan Sansa lär sig att dölja sina känslor för att klara sig. I den mån de har handlingutrymme gör de båda vad de anser vara moraliskt rätt - bara att det för Arya handlar om att hämnas och straffa, medan Sansa snarare räddar oskyldiga. De har båda egna mål och agendor, bara mer eller mindre uttalde.
 
 
Det krävs inte direkt en feministisk djupanalys för att inse att Arya besitter klassiskt manliga drag, medan Sansa är extremt feminin - inte bara utseendemässsigt, utan också till sättet. Att kvinnliga huvudkaraktärer faktiskt kan få vara svaga också är viktigt att påtala, men det är en helt annan diskussion. För Sansa är inte svag. Hon är stark och feminin
 
Så djupt sitter kvinnoföraktet i vår kultur att vi omöjligt kan läsa en feminin karaktär, som hanterar konflikter och maktspel med klassiskt feminina strategier, som stark. Sansa går igenom enorma påfrestningar, och fortsätter att vara en bra människa som vill andra väl. Hon är verkligen beundransvärd. Men att hon är fåfäng och till en början naiv, väger tydligen tyngre.
 
Det är en dubbelbestraffning som bara har allt för tydliga paralleller till vår värld. Unga tjejer uppmanas att vara snygga, ta hand om sig själva, leta efter kärleken. Till viss del tvingas vi alla mer eller mindre in i denna roll för att överleva i en patriarkal värld - du blir bättre bemött med långt hår och och mascara på än med ett utseende som innebär ett aktivt normbrott. Men sedan staffas samma tjejer för att vara ytliga, fåfänga och töntiga. 
 
Det har inte hänt mycket sedan medeltiden. Att vara feminin och stark, smart eller modig är fortfarande radikalt. 
 
/Zäta
 
 
 
 
PS. OBS spoiler-varning på kommentarerna!!!

Rätten att vara far till sitt barn

En av mina bästa vänner har gått igenom en rättsprocess för att bli erkänd som far till sitt biologiska barn. Warren är transsexuell* och födde sin dotter själv, vilket gjorde att han blev registerad som "mor" hos skatteverket, trots att han var färdig med sin utredning och varit juridisk man i Sverige i flera år. 
 
I ett domstolsutslag finner förvaltningsrätten i Stockholm att Skatteverket gjorde fel, när de registrerade Warren Kunce, en transsexuell man som fött barn, som barnets mor. Rätten går på Kunces linje och konstaterar bland annat att ”registreringen av Warren Kunce som /barnets/ mor inte kan anses vara förenlig med rätten till privatliv enligt artikel 8 EKMR” (Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna).

- Det här är ett mycket välkommet rättsligt ställningstagande som kommer att få stor betydelse för många personer, säger juristen Kerstin Burman på RFSL som varit ombud i målet. 

 
DETTA ÄR GULD. Eftersom vi sedan i somras inte längre tvångssteriliserar transsexuella** i Sverige kommer allt fler transsexuella få biologiska barn - och att de då slipper outas vid varje vårdbesök tack vare detta prejudicerande fall är grymt!
 
För mig och Moa innebär det exempelvis att våra framtida barn kommer att få två mammor - inte bara i  praktiken, utan även juridiskt. (Moa är min tjej sedan snart 5 år, och eftersom hon är trans och har haft manliga könsceller kan vi använda dessa nedfrusna spermier för att inseminiera mig och få barn i framtiden.)
 
 
 Warren med sin dotter.
(Jag har fått tillstånd att använda bilden)
 
*Warren är transkille. Han är man, men föddes med livmoder och snippa och kan således bära ett barn. Att vara transsexuell innebär att din inre könsidentitet inte stämmer med kroppens utformning, och du mår bättre av att korrigera kroppen med hormoner och ibland operationer. Många transsexuella känner inget behov av korrigerande operationer i könorganen, som förstås är förenade med vissa risker, och så länge desa är intakta kan hormonbehandling tillfälligt stoppas och fertiliteten kommer då tillbaka. Så att vara trans är i sig inget hinder för att få barn, hindren har istället satts upp av samhället.
 
**Fram till för ett knappt år sedan stod det i svensk lag att transsexuella personer för att få sitt nya juridiska kön "helt måste sakna fortplantningsförmåga"
 
Yay för framsteg och modiga personer som Warren som orkar driva dessa frågor!
 
/Zäta

Min vardagsfeminism - vad feminsmen ger mig

Alltså just mig, just idag.
 
Feminismen har gett världen så mycket. Men idag tänker jag inte prata om dess historiska framfart och vår arvsrätt, rösträtt, aborträtt, rätt att slippa våldtäkt inom äktenskapet, rätt till utbildning och parlamentarisk och medial representation. Idag tänker jag prata om mig. Om vardagen. Om vad feminismen gör för mig, inte bara genom att historiskt skapa de livsvillkor jag idag kan ånjuta i form av utbildning och fullskaligt medborgarskap, utan i den enkla vardagsbemärkelsen vi kanske inte alltid tänker på.
 
Många nyblivna feminister blir uppgivna. "Nu när jag satt på mig genusglasögonen ser jag så mycket patriarkal skit ÖVERALLT - jag önskar att jag kunde ta av dem igen." Och visst är det så, världen blir sig aldrig mera lik när du blivit feminist. Men det är det värt, och jag tänkte berätta varför det är värt det, just för mig.
 
1. Kunskap
 Så som allas vår husgud(run) brukar säga: "Feminism är inte en åsikt utan en fråga om kunskap." Feminismen ger mig kunskap om min omvärld, om hur den ter sig för människor med andra erfarenheter än mina, om hur makt fungererar, om hur vi på bästa sätt kan förändra i hållbar och positiv riktning. Den ger mig kunskap om mig själv - om mina privilegier, om hur jag kan förstå mina reaktioner mot patriarkatet, om hur jag vill leva.  
 


2. Självrespekt
Jag hämtar kraft och stöd i feminismen, i ljuset av dess maktanalys förstår jag och förlåter mig själv. Jag vågar känna mig vacker med hår under armarna, och intelligent när jag klär mig i tajta klänningar och knallrött läppstift. Jag vågar säga nej trots att jag hela min uppväxt fått höra att hans lust är viktigast, och säga ja precis så ofta jag vill. Jag vågar lite på att mina ord är värdefulla, att min röst bär i ett samhälle där sådana som jag lärt sig att inte höja rösten. 


Jag vågar posta selfies tillsammans med analytiska texter, väl medveten om att deras närvaro minskar tyngden i mina ord tack vare den diskurs som kopplar samman feminitet och icke-kompentens, bara för att jävlas med denna diskurs. Du bestämmer inte över mig, patriarkatjävel.


3. Handlingskraft
Feminism är inte bara en ideologi, det är en knippe redskap. Redskap för analys: Hur kan jag förstå denna reklamfilm - hur skapar den kön? När kvinnor görs passiva, då kan jag genomskåda den patriarkala processen istället för att acceptera det som en sanning. Redskap för rättvisa: Hur kan vi aktivt främja marginaliserade gruppers röster? Genom att tänka på maktpositioner, interaktioner, positiv särbehandling. Redskap för samhällsförändring: Hur gör vi för att höja kvinnors löner? Individualiserad föräldraförsäkring, anonyma ansökningshandlingar, absoluta istället för relativa löneökningar i brancher med stora klyftor. 

För att bara ta några exempel. Jag använder dessa redskap för att aktivt förändra där jag kan, och förstå där jag behöver.



4. Gemenskap
 Feminismen ger mig en otrolig gemenskap, på flera nivåer. Jag och mina nära vänner diskuterar gärna feminism, eller snarare kanske livet, med de feministiska glasögonen på - och det hjälper oss att förstå, förlåta, komma närmre. Mina feministiska sammanhang i utvidgad bemärkelse, så som Feministiska utskottet i Socialistiska läkare eller denna blogg, ger mig kraft och energi, möjlighet att ventliera den ilska som byggs upp, hopp om framtiden och tryggheten i att dela ett mål. I ett ännu större sammanhang känner jag en otrolig gemenskap med alla feminister där ute, även om vi har våra dispyter och heta tongångar inom rörelsen är det ändå bästa känslan att veta att jag har alla dessa upplysta och fina människor i ryggen som aldrig ger upp - veta att när jag inte orkar orkar du, och tvärt om - att vi bär varandra på vägen till ett bättre samhälle.

 En av alla fina. 


5. Framtidstro
Många klagar över att feminister hittar fel överallt, sönderanalyserar och slår ned på onödiga ting. De tänker sig en arg skara som bara verkar vilja se det negativa. Men feminismen är en utopisk ideologi. Vad alla feminister har gemensamt, även om vägen dit ser lite olika ut, är drömmen om bättre, mer jämställd värld. En värld där alla respekteras för de människor de är, och inte begränsas av eller värderas olika baserat på två snäva mallar kallat manligt och kvinnligt. Att veta att jag är en del av en rörelse som aktivt jobbar för att samhället ska bli bättre och orättvisor utjämnas är hoppfullt. Feminism är hopp.




Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att lalla runt i världen, omedveten om min egen roll i andras förtryck, omedveten om hur mina egna livsvillkor formades av det kön jag tillskrivs och identifierar mig som,omedveten  om hur maktordningar interagerar och krockar. Jag skulle vara en sämre människa utan feminismen - jag skulle förtrycka mer, förstå mindre, upprätthålla fler normer som stoppar andra i fack de inte är bekväma med. Jag skulle må sämre utan feminismen - jag skulle internalisera mer kvinnohat, skuldbelägga mig själv mer för de "okvinnliga beteenden" jag har, oreflekterat värdera mig själv utifrån mäns knullbarhets-skala och sakna den peppiga gemenskap och solidaritet jag har idag. 

Självklart är inget svartvitt, och självklart brottas jag med internaliserat kvinnohat och eget tolkningsföreträde i de sammanhang jag är privilegierad även idag, men livet är fasiken så mycket bättre med än utan feminismen, även om ilska och uppgivenhet såklart följer på upplysning ibland. 

Ja, livet är fasiken så mycket bättre med än utan feminism. Just för mig, just idag. Och för världen, alla dagar.

/Zäta

Det händer nu!

Idag är det boksläpp för den feministiska antologin "Det händer nu!" vars försäljning går till F!s valfond, på Moriskan i Malmö. 

Jag blev precis uppslängd på scenen för att läsa mitt bidrag, asgött att ej behöva vara nervös innan! Kan inte allaoffentliga framträdanden annonseras med 30 sekunders varsel? Lägger ut videon när jag kommer hem! 

Gå in på www.dethänder.nu och läs mer!




Den feministiska festen håller på hela kvällen. Kom, det blir kul!

/Zäta

Lika illa-retoriken

Varje gång en ny debatt som rör privilegium och förtryck blossar upp i sociala medier kommer samma invändning från den grupp som pekas ut som priviligerad: Men det är faktigt jobbigt att vara man/vit/hetero/cis/smal/neurotyp/monogam/medelklass/medelålders OCKSÅ!!! Nu måste ni som just beskrev era marginaliserade livsvillkor lyssna på mig, som redan utgör normen och får all plats i samhällsdebatten, när jag tar över ert debattforum också och berättar hur jobbigt det är att vara jag. När jag tänker efter är det faktiskt LIKA ILLA att vara man i patriarkatet - för att förutom att jag blev ledsen en gång när en tjej inte ville ligga med mig så har jag hela feminismen och pk-Sverige emot mig.
 
Mitt svar har fem delar:
 
1. Klart det är jobbigt att vara man/vit/hetero/cis/smal/neurotyp/monogam/medelklass/medelålders ibland. Det är tufft att vara människa. Sömnbrist, sjukdom, trafikstockning, olycklig kärlek, otur i jobbsökande och utspillt kaffe drabbar alla ibland. Ingen har någonsin påstått att privilegierade personer är immuna mot olyckor. De är däremot inte strukturellt missgynnade i hela samhället. En vit person ses inte genom ett filter av annorlundaskap som århundraden av kolonialism och vithetsnorm skapat, som gör rasiferade människors vardag svårare innan de ens öppnat munnen. Däremot kan förstås en vit person ha en dålig dag, en dålig vecka, ett dåligt liv, och behöva omtanke och uppmuntran. Det individuella lidandet frånkopplat maktstukturer är inte vad vi mäter här.
 
2. Öh nej, du behöver inte tala om dina problem du har i egenskap av normen just när någon annan initierade en diskussion om utanförskap? Om tjocka personer beskriver hinder de har i vardagen, problem med självkänsla och diskriminering för att de bryter mot smalhetsnormen, kan ju smala personer lyssna, lära och försöka förstå hur vi tillsammans kan krossa denna skadliga norm. Självklart kan smala personer prata om sina erfarenheter som smal, ätstörd, underviktig, whatever - men inte just i detta forum, just denna sekund.
 
3. Denna förbaskade mät-hets. Varför ska allt jämt vara LIKA ILLA? Så fort vi talar om mäns våld mot kvinnor måste någon påpeka att kvinnors våld mot män är lika illa. Så fort människor med psykiska sjukdomar berättar om sin vardag måste friska personer berätta att de minsann också har det (lika) svårt. Alla individer kan som sagt ha det (lika) svårt, men när vi snackar strukturer drabbar de inte all lika. Självklart finns det nackdelar med att vara man i patriarkatet. Hur mysigt är det att förnekas tillgång till sina känslor och uppmuntras till våld som uttrycksform?Men det är liksom inte 50-50. Mannen är fortfarande normen, en man får fortfarande alltid vara människa i första hand och sitt kön i andra hand, män har fortfarande den politiska och ekonomiska makten i samhället, och i de flesta familjer, och mäns åsikter och världsbild ges tolkningsföreträde. Det finns tillfällen när patrarkatet drabbar män i egenskap av att de är män, men som kvinna kan du aldrig, aldrig undkomma de orättvisa spelregler patriarkatet sätter upp. Det är en viss skillnad
 
4. "Det är minst lika jobbigt att vara normen i en normkritisk rörelse som att vara normbrytare i samhället."
Jag hör varianter av detta påstående ganska ofta. "Det är tufft att vara vit antirasist." "I min bekantskapskrets är jag den enda heteromonogama personen - jag blir faktiskt retad ibland!" "Jag mår så dåligt över att vara feminist och behöva inse att jag har privilegier som man, det är jag som förtjänar uppmärksamhet här."
 
Att ens självklara maktposition blir ifrågasatt i normkritiska feministiska kretsar är förstås jobbigt - på ett högst personligt plan, i en kvart, innan du går ut från mötet och tar tunnelbanan utan att bli stoppad av spärrvakten, går genom parken utan att vara rädd för våldtäkt, kommer hem till din bostadsrätt som du aldrig riskerar att bli vräkt från, kollar på lite jobbpapper inför jobbet du fick via kontakter och loggar in på nätet där du kan formulera dig på ett sätt som gör att folk lyssnar och din modiga åsikt om allas lika värde hyllas.
 
Jag förstår att det är jobbigt att inse att en har privilegier - eftersom det innebär ett ansvar, som inte fanns där innan uppvaknandet i ens bekväma normbubbla - men att plötsligt inte ha en bekväm maktposition i ett begränsat forum eftersom andra människor i en normbrytande miljö ges tolkningsföreträde på sina upplevelser istället för dig, är liksom inte samma sak som att konstant utsättas för ett strukturellt förtryck från hela samhället.
 
Som priviligerad har du hela världen bakom dig, och den feministiska kampen eftersom du valt att kämpa för den goda sidan, och ibland blir det lite jobbigt eftersom vårt mål är att störta de maktstrukturer som är bekväma för dem på toppen. Det räcker att du som heteromonogam slår på TVn en minut så blir du bekräftad, eller läser en random bok, eller frågar en terapeut om råd, eller pratar med en äldre släkting - du behöver kanske inte ha konstant bekräftelse även från alla delar av din valda bekantskapskrets? Jag menar, poly-personer och homo/bisexuella klarar sig ju liksom utan denna konstanta förstärkning av att deras livsföring är den korrekta nästan jämt, eftersom deras berättelser inte får synas så ofta. 
 
 
5. Teori och abstrakta diskussioner i all ära, konkreta exempel är ändå obetalbart. Såhär skriver Natasja Blomberg apropå senaste tidens smalhetsideals-diskussion:
 
VARJE gång jag postar en bild på min tjocka kropp eller uttrycker nån form av positivitet över min vikt så fullkomligen väller det in folk som ska berätta för mig hur ohälsosam jag är. Många uttrycker oro för att jag ''glorifierar övervikt" och att fetma ska bli ett nytt ideal.
 
På detta har många reagerat med att säga att det minsann är jobbigt att vara smal också. 
 
Jag har aldrig, A L D R I G, fått en negativ kommentar om min kropp på sociala medier. En gång har jag fått höra "Oj, vad du är smal" - men det är ju knappast en förolämpning, det är ju bara ett faktum att jag inte har så mycket kroppsfett. Visserligen har jag inte lika många följare som Lady Dahmer, men detta är erfarenheter som upprepas av många tjocka personer, även de som inte är rikskändisar. 
 
Det är klart att jag har haft mina duster med min kropp - ingen kvinna kan växa upp i denna värld och inte ifrågasätta sitt värde och sin rätt att existera i den form hon vill - men samhället har aldrig bråkat med min kropp. Och då har jag alltid, sedan mina första levnadsmånader, varit kliniskt underviktig. 
 
Jag kan bli ledsen när debatten förs i termer av "riktiga kvinnor" som ska ha kurvor, och "äckliga benrangel" som är smala kvinnor, men att tjocka människor berättar om sina erfarenheter? Om hur tufft det såklart är att aldrig hitta positiva förebilder, bli utdömd som inkompetent eller lat, som vacker "trots att"? Hur kan jag ta illa upp för det?
 
Det är jobbigt att vara smal ibland, att behöva försvara sina matvanor eller visa på sin minimala benstomme för att folk inte ska oroa sig. Men det är ingenting mot att leva i en värld som vill korrigera din kropp konstant för att dess konturer inte passar in i den snäva mall den ställt upp. Det är inte LIKA ILLA.
 
 
Tack till alla modiga aktivister som berättar om sina erfarenheter utanför normen - för att ni ger oss andra en möjlighet att vara bättre allierade och insikter i hur vi tillsammans kan krossa normerna!
 
/Zäta
 
 
 
 

Det finns inget patriarkat för jag får inte ligga när jag vill! (Gästblogg hos Lady Dahmer)

 
 
Denna vecka är jag "feminismens röst" hos den coola feministiska storbloggaren Natashja Blomberg aka Lady Dahmer. Hur coolt på en skala?! Tack LD för att du är grym och dessutom delar med dig av ditt utrymme!
(Kan ej göra länkar på iPaden, sorry. Här är inlägget på LDs blogg: http://ladydahmer.nu/det-finns-inget-patriarkat-for-jag-far-inte-ligga-nar-jag-vill-av-sofia-zettermark/ )
 
Här är mitt gäst-inlägg:
 
 
Vem har inte hamnat i en diskussion om feminism med en snubbe som använder argumentet ”men kvinnor har den sexuella makten, för ni kan välja vem ni ligger med!”? Det finns också de som drar det lite längre och hävdar att det omöjligt kan finnas ett patriarkat, alltså ett system där män strukturellt gynnas och kvinnor missgynnas, eftersom det är så svårt att få ligga som kille.

 

Deras tankegångar verkar gå lite i de här banorna: ”Om det fanns ett patriarkat, som innebär att alla män är så himla mäktiga och jämt får vad de vill – så borde jag få ha sex när jag vill, med vem jag vill – men det får jag inte för kvinnor har den sexuella makten!”

 

Jag vet inte riktigt var jag ska börja här… För det första handlar ju livet om mer än sex. Försörjning, exempelvis, så som ett arbete eller ett större livsmål. Hälsa och frånvaro av våld och trakasserier, är trevligt att ha. Inflytande över sin egen livssituation och möjligheten att påverka andra, att höras. Representation i politik, ekonomi och media. Och så vidare.

 

Inom alla dessa områden har män en strukturell fördel: De får högre lön för samma arbete, arbetar mindre obetalt hemma, har lättare att bli chefer trots lägre utbildningsgrad och deras engagemang utanför familjen ses enbart som något positivt. Män lever visserligen något kortare än kvinnor i Sverige, även om denna skillnad minskar (mycket tack vare ett jämnare uttag av föräldraledighet!), men de är genrellt friskare och får dyrare mediciner och nyare behandlingsmetoder än kvinnor under livet. Inom hälso-sfären är det dock viktigt att påpeka att patriarkatet påtagligt skadar män också, de hårda manlighetsideal som uppmuntrar män till risktagande och ohälsosam mathållning (rött kött, chips och mera rött kött!) skördar liv i olyckor, självmord och hjärt-kärlsjukdomar.

 

Kvinnor löper betydligt större risk än män att bli våldtagna eller sexuellt trakasserade under sitt liv, och skuldbeläggs dessutom ofta för det brott de blivit utsatta för. Kvinnor utgör en minoritet på den politiska arenan, och innehar oftare positioner med mindre inflytande även när de är politiker och chefer, så som personalchef. Kvinnor utgör bara 24% av de som syns i nyhetsrapportering globalt och utmålas oftare som offer. Dessutom förstärker 46% av alla inslag könade stereotyper, som ofta missgynnar kvinnor.

global media zettermark

 

Okej, så vi kan enas om att män generellt, strukturellt, har det lite förspänt här i världen jämfört med kvinnor. Alla män har det inte bra, men det är helt enkelt inte lika mycket motvind från samhällets sida även om du som individ kan ha otur.

 

Då går vi över till den lite trixigare frågan ”har kvinnor den sexuella makten?” Vad handlar ”sexuell makt” om egentligen? Jo, att folk hellre vill ligga med dig än du vill ligga med dem. Att du har något att erbjuda som det finns brist på. Till skillnad från annan reell makt, så som en hög position inom ett företag, en egen krönika i DN eller mycket pengar så du kan röra dig fritt i världen (vilket vi konstaterat alla är saker män i högre utsträckning har), så kräver dock denna ”sexuella makt” en motpart – någon som attraheras av dig. Det är en villkorad maktposition. Den existerar bara sålänge någon annan godkänner dig.

 

Det är alltså inte någon verklig makt alls, utan snarare en position som tvingar kvinnor att anpassa sig till mäns begär (för de sitter inne på den reella makten, remember) för att få del av kakan.

 

Jag undrar om dessa snubbar någonsin tänker på de kvinnor som inte, enligt dem, är sexiga och åtråvärda? Har de fortfarande denna mystiska sexuella makt? Spiller sex-makten från de storbystade heta 20-åringarna liksom över på förskole-flickor och pensionärstanter? Svävar det runt magisk sex-makt som alla kvinnor kan ta del av och få män dit de vill?

 

Och dessutom, tror de att kvinnor föds normativt ”sexiga”? Eller inser de hur mycket jobb, pengar, tid och framförallt förbannat ångest det kostar att anses sexig av norm-hetreo-cis-snubbar?

 

 

Sedan måste vi belysa aspekten som är underförstådd i uttalanden i stil med att kvinnor har den sexuella makten – att män alltid vill ha mer sex än kvinnor. Detta är helt enkelt inte sant. De allra flesta människor, alla utom de som identifierar sig som asexuella: män, kvinnor, queers och allt därimellan, gillar sex på ett eller annat sätt. Det finns individuella variationer såklart, men den stora skillnaden ligger i vad vi lärt oss är ett acceptabelt beteende, och hur världen förhåller sig till vår sexualitet.

Det bottnar i att kvinnan förr i tiden faktiskt var helt beroende av mannen för sin försörjning, eftersom han hade alla materiella tillgångar. Den enda ”handelsvaran” kvinnan hade var sin kropp (som för alla livegna), och det var därför ytterst viktigt att hon använde den på bästa sätt för att locka till sig en man. De här idealen lever kvar, och tjejer får lära sig att inte vara för ”lättfotade”, inte ”nedvärdera sig själva” genom att ha sex i tiod och otid – fast de kanske bara tycker sex är asnajs, medan killar lär sig att de ska gilla sex, skryta om det och fokusera på det.

 

Ojämställheten skapar dock inte bara problem i attityder kring sex, utan också i det faktiska sexlivet mellan heteros. Att ett kön lär sig fokusera på sig själva och sina behov, medan ett annat lär sig fokusera på andra och inte ta för sig, banar inte precis för ett ömesidigt utbyte där alla har det lika skönt. Dessutom finns det skadliga och inkorrekta myter om anatomin, som mödomshinnans existens ellerden utbredda okunskapen om klitoris storlek, placering och relevans för kvinnlig njutning. Så ja, alla gillar sex, men alla har inte samma förutsättningar att njuta av det idag. Men det är inget vi inte fixar med lite jämställdhet!

 

Så, är det här makt? Att behöva kämpa för att bli ”godkänd” av någon med större makt och inflytande än dig själv, att ständigt bli påmind om att din kropp är viktigare än ditt sinne, att vara fångad i ett nät som gör det skitsvårt för dig att vara sexig och ha sex på dina egna villkor, för att världen konstant vrålar förhållningsregler och ber dig ta större hänsyn till någon annan – det är själva motsatsen till makt.

 

Tillsist vill jag bemöta attityden ”jag har rätt till sex!” som ofta är outtalad, men lika ofta spökar i bakgrunden i dylika diskussioner. Alltså, att säga att patriarkatet finns och vi vill krossa det handlar om att vi vill bli fria från förtryck. Du har rätt att leva ditt liv utan förtryck. Du har däremot inte rätt till att göra vad du vill med en annans människas kropp när du vill – du har inte rätt till sex.

 

Du får såklart tycka det är trist att du inte får uttöva en aktivitet du mår bra av, men det är inte samma sak som att vara utsatt för ett strukturellt förtryck. Att du inte får ligga är inte ett bevis för patriarkatets sönderfall, sorry.

 

”Om det fanns ett patriarkat, som innebär att alla män är så himla mäktiga och jämt får vad de vill – så borde jag få ha sex när jag vill, med vem jag vill – men det får jag inte för kvinnor har den sexuella makten!”

 

Så, då har vi konstaterat att:

 

1. Patriarkatet finns.

 

2. Kvinnors mystiska ”sexuella makt” är egentligen en patriarkal fälla som tvingar kvinnor att konstant förhålla sig till män och deras lust

 

3. Många gillar sex, men alla får det inte jämt precis när de vill

 

4. Du suger på att argumentera

 

/Zäta

 

Zettermark med Z


Zettermark är en flickgammal student med rosetter och feminism som vapen. Hon pluggar tredje året på läkarprogrammet i Lund och tycker den skånska vintern är fruktansvärd. Hon gillar att vinna diskussioner, läsa populärvetenskap och ha aningen för stora rosetter i håret.

Hon har tidigare läst genusvetenskap i Uppsala och skrev sin C-uppsats om tjejers bloggande. Den är även publicerad i antologin The Invisible Girl från Umeå universitet.

Citera, kopiera och inspireras gärna - men länka till mig när du gör det!

Vill du att jag ska skriva en artikel? Vill du boka en föreläsning, tipsa om något eller bara skriva kärleksbrev? Maila mig gärna! Jag debatterar och föreläser om genus, feminism, trans och vardagsaktivism.






RSS 2.0

bloglovin

Bookmark and Share

Add to Google Reader or Homepage



bloglovin



Tjejjouren.se -För stöd & svar på dina frågor!
















"Skarpt och tydligt som en papercut i patriarkatets grisiga fingrar." - Havreglid

"Dina inlägg är som intelligenta käftsmällar som ger inspirerande aha-upplevelser även för oss övertygade feminister." - Visselpaj

"Du är ju en manisk fundamentalistisk överseriös låtsats feminist. Kan inte begripa att personer som du får rösta." - Anna

"Du verkar ju sinnessjuk i dina åsikter! Slit dig ifrån dataskärmen och ta dig en sväng i den verkliga världen." - KP

"Det är som om du skriver ner de tankar jag själv inte kan formulera" - Katrus

"...så hittade jag Zettermark med Z. Jag är kär. Jag vill gifta mig med henne. Äta hennes hjärna." - Lady Dahmer

"det är tur att det finns andra kvinnor än er att välja på..." - Marco

"När en påläst människa gör så här många människor upprörda har hen sannolikt satt fingret på någonting. Du skriver så bra, keep it up!" Elin l





bloglovin RSS 2.0
Bookmark and Share

Blogg listad på Bloggtoppen.se