Share

Lika illa-retoriken

Varje gång en ny debatt som rör privilegium och förtryck blossar upp i sociala medier kommer samma invändning från den grupp som pekas ut som priviligerad: Men det är faktigt jobbigt att vara man/vit/hetero/cis/smal/neurotyp/monogam/medelklass/medelålders OCKSÅ!!! Nu måste ni som just beskrev era marginaliserade livsvillkor lyssna på mig, som redan utgör normen och får all plats i samhällsdebatten, när jag tar över ert debattforum också och berättar hur jobbigt det är att vara jag. När jag tänker efter är det faktiskt LIKA ILLA att vara man i patriarkatet - för att förutom att jag blev ledsen en gång när en tjej inte ville ligga med mig så har jag hela feminismen och pk-Sverige emot mig.
 
Mitt svar har fem delar:
 
1. Klart det är jobbigt att vara man/vit/hetero/cis/smal/neurotyp/monogam/medelklass/medelålders ibland. Det är tufft att vara människa. Sömnbrist, sjukdom, trafikstockning, olycklig kärlek, otur i jobbsökande och utspillt kaffe drabbar alla ibland. Ingen har någonsin påstått att privilegierade personer är immuna mot olyckor. De är däremot inte strukturellt missgynnade i hela samhället. En vit person ses inte genom ett filter av annorlundaskap som århundraden av kolonialism och vithetsnorm skapat, som gör rasiferade människors vardag svårare innan de ens öppnat munnen. Däremot kan förstås en vit person ha en dålig dag, en dålig vecka, ett dåligt liv, och behöva omtanke och uppmuntran. Det individuella lidandet frånkopplat maktstukturer är inte vad vi mäter här.
 
2. Öh nej, du behöver inte tala om dina problem du har i egenskap av normen just när någon annan initierade en diskussion om utanförskap? Om tjocka personer beskriver hinder de har i vardagen, problem med självkänsla och diskriminering för att de bryter mot smalhetsnormen, kan ju smala personer lyssna, lära och försöka förstå hur vi tillsammans kan krossa denna skadliga norm. Självklart kan smala personer prata om sina erfarenheter som smal, ätstörd, underviktig, whatever - men inte just i detta forum, just denna sekund.
 
3. Denna förbaskade mät-hets. Varför ska allt jämt vara LIKA ILLA? Så fort vi talar om mäns våld mot kvinnor måste någon påpeka att kvinnors våld mot män är lika illa. Så fort människor med psykiska sjukdomar berättar om sin vardag måste friska personer berätta att de minsann också har det (lika) svårt. Alla individer kan som sagt ha det (lika) svårt, men när vi snackar strukturer drabbar de inte all lika. Självklart finns det nackdelar med att vara man i patriarkatet. Hur mysigt är det att förnekas tillgång till sina känslor och uppmuntras till våld som uttrycksform?Men det är liksom inte 50-50. Mannen är fortfarande normen, en man får fortfarande alltid vara människa i första hand och sitt kön i andra hand, män har fortfarande den politiska och ekonomiska makten i samhället, och i de flesta familjer, och mäns åsikter och världsbild ges tolkningsföreträde. Det finns tillfällen när patrarkatet drabbar män i egenskap av att de är män, men som kvinna kan du aldrig, aldrig undkomma de orättvisa spelregler patriarkatet sätter upp. Det är en viss skillnad
 
4. "Det är minst lika jobbigt att vara normen i en normkritisk rörelse som att vara normbrytare i samhället."
Jag hör varianter av detta påstående ganska ofta. "Det är tufft att vara vit antirasist." "I min bekantskapskrets är jag den enda heteromonogama personen - jag blir faktiskt retad ibland!" "Jag mår så dåligt över att vara feminist och behöva inse att jag har privilegier som man, det är jag som förtjänar uppmärksamhet här."
 
Att ens självklara maktposition blir ifrågasatt i normkritiska feministiska kretsar är förstås jobbigt - på ett högst personligt plan, i en kvart, innan du går ut från mötet och tar tunnelbanan utan att bli stoppad av spärrvakten, går genom parken utan att vara rädd för våldtäkt, kommer hem till din bostadsrätt som du aldrig riskerar att bli vräkt från, kollar på lite jobbpapper inför jobbet du fick via kontakter och loggar in på nätet där du kan formulera dig på ett sätt som gör att folk lyssnar och din modiga åsikt om allas lika värde hyllas.
 
Jag förstår att det är jobbigt att inse att en har privilegier - eftersom det innebär ett ansvar, som inte fanns där innan uppvaknandet i ens bekväma normbubbla - men att plötsligt inte ha en bekväm maktposition i ett begränsat forum eftersom andra människor i en normbrytande miljö ges tolkningsföreträde på sina upplevelser istället för dig, är liksom inte samma sak som att konstant utsättas för ett strukturellt förtryck från hela samhället.
 
Som priviligerad har du hela världen bakom dig, och den feministiska kampen eftersom du valt att kämpa för den goda sidan, och ibland blir det lite jobbigt eftersom vårt mål är att störta de maktstrukturer som är bekväma för dem på toppen. Det räcker att du som heteromonogam slår på TVn en minut så blir du bekräftad, eller läser en random bok, eller frågar en terapeut om råd, eller pratar med en äldre släkting - du behöver kanske inte ha konstant bekräftelse även från alla delar av din valda bekantskapskrets? Jag menar, poly-personer och homo/bisexuella klarar sig ju liksom utan denna konstanta förstärkning av att deras livsföring är den korrekta nästan jämt, eftersom deras berättelser inte får synas så ofta. 
 
 
5. Teori och abstrakta diskussioner i all ära, konkreta exempel är ändå obetalbart. Såhär skriver Natasja Blomberg apropå senaste tidens smalhetsideals-diskussion:
 
VARJE gång jag postar en bild på min tjocka kropp eller uttrycker nån form av positivitet över min vikt så fullkomligen väller det in folk som ska berätta för mig hur ohälsosam jag är. Många uttrycker oro för att jag ''glorifierar övervikt" och att fetma ska bli ett nytt ideal.
 
På detta har många reagerat med att säga att det minsann är jobbigt att vara smal också. 
 
Jag har aldrig, A L D R I G, fått en negativ kommentar om min kropp på sociala medier. En gång har jag fått höra "Oj, vad du är smal" - men det är ju knappast en förolämpning, det är ju bara ett faktum att jag inte har så mycket kroppsfett. Visserligen har jag inte lika många följare som Lady Dahmer, men detta är erfarenheter som upprepas av många tjocka personer, även de som inte är rikskändisar. 
 
Det är klart att jag har haft mina duster med min kropp - ingen kvinna kan växa upp i denna värld och inte ifrågasätta sitt värde och sin rätt att existera i den form hon vill - men samhället har aldrig bråkat med min kropp. Och då har jag alltid, sedan mina första levnadsmånader, varit kliniskt underviktig. 
 
Jag kan bli ledsen när debatten förs i termer av "riktiga kvinnor" som ska ha kurvor, och "äckliga benrangel" som är smala kvinnor, men att tjocka människor berättar om sina erfarenheter? Om hur tufft det såklart är att aldrig hitta positiva förebilder, bli utdömd som inkompetent eller lat, som vacker "trots att"? Hur kan jag ta illa upp för det?
 
Det är jobbigt att vara smal ibland, att behöva försvara sina matvanor eller visa på sin minimala benstomme för att folk inte ska oroa sig. Men det är ingenting mot att leva i en värld som vill korrigera din kropp konstant för att dess konturer inte passar in i den snäva mall den ställt upp. Det är inte LIKA ILLA.
 
 
Tack till alla modiga aktivister som berättar om sina erfarenheter utanför normen - för att ni ger oss andra en möjlighet att vara bättre allierade och insikter i hur vi tillsammans kan krossa normerna!
 
/Zäta
 
 
 
 

Det finns inget patriarkat för jag får inte ligga när jag vill! (Gästblogg hos Lady Dahmer)

 
 
Denna vecka är jag "feminismens röst" hos den coola feministiska storbloggaren Natashja Blomberg aka Lady Dahmer. Hur coolt på en skala?! Tack LD för att du är grym och dessutom delar med dig av ditt utrymme!
(Kan ej göra länkar på iPaden, sorry. Här är inlägget på LDs blogg: http://ladydahmer.nu/det-finns-inget-patriarkat-for-jag-far-inte-ligga-nar-jag-vill-av-sofia-zettermark/ )
 
Här är mitt gäst-inlägg:
 
 
Vem har inte hamnat i en diskussion om feminism med en snubbe som använder argumentet ”men kvinnor har den sexuella makten, för ni kan välja vem ni ligger med!”? Det finns också de som drar det lite längre och hävdar att det omöjligt kan finnas ett patriarkat, alltså ett system där män strukturellt gynnas och kvinnor missgynnas, eftersom det är så svårt att få ligga som kille.

 

Deras tankegångar verkar gå lite i de här banorna: ”Om det fanns ett patriarkat, som innebär att alla män är så himla mäktiga och jämt får vad de vill – så borde jag få ha sex när jag vill, med vem jag vill – men det får jag inte för kvinnor har den sexuella makten!”

 

Jag vet inte riktigt var jag ska börja här… För det första handlar ju livet om mer än sex. Försörjning, exempelvis, så som ett arbete eller ett större livsmål. Hälsa och frånvaro av våld och trakasserier, är trevligt att ha. Inflytande över sin egen livssituation och möjligheten att påverka andra, att höras. Representation i politik, ekonomi och media. Och så vidare.

 

Inom alla dessa områden har män en strukturell fördel: De får högre lön för samma arbete, arbetar mindre obetalt hemma, har lättare att bli chefer trots lägre utbildningsgrad och deras engagemang utanför familjen ses enbart som något positivt. Män lever visserligen något kortare än kvinnor i Sverige, även om denna skillnad minskar (mycket tack vare ett jämnare uttag av föräldraledighet!), men de är genrellt friskare och får dyrare mediciner och nyare behandlingsmetoder än kvinnor under livet. Inom hälso-sfären är det dock viktigt att påpeka att patriarkatet påtagligt skadar män också, de hårda manlighetsideal som uppmuntrar män till risktagande och ohälsosam mathållning (rött kött, chips och mera rött kött!) skördar liv i olyckor, självmord och hjärt-kärlsjukdomar.

 

Kvinnor löper betydligt större risk än män att bli våldtagna eller sexuellt trakasserade under sitt liv, och skuldbeläggs dessutom ofta för det brott de blivit utsatta för. Kvinnor utgör en minoritet på den politiska arenan, och innehar oftare positioner med mindre inflytande även när de är politiker och chefer, så som personalchef. Kvinnor utgör bara 24% av de som syns i nyhetsrapportering globalt och utmålas oftare som offer. Dessutom förstärker 46% av alla inslag könade stereotyper, som ofta missgynnar kvinnor.

global media zettermark

 

Okej, så vi kan enas om att män generellt, strukturellt, har det lite förspänt här i världen jämfört med kvinnor. Alla män har det inte bra, men det är helt enkelt inte lika mycket motvind från samhällets sida även om du som individ kan ha otur.

 

Då går vi över till den lite trixigare frågan ”har kvinnor den sexuella makten?” Vad handlar ”sexuell makt” om egentligen? Jo, att folk hellre vill ligga med dig än du vill ligga med dem. Att du har något att erbjuda som det finns brist på. Till skillnad från annan reell makt, så som en hög position inom ett företag, en egen krönika i DN eller mycket pengar så du kan röra dig fritt i världen (vilket vi konstaterat alla är saker män i högre utsträckning har), så kräver dock denna ”sexuella makt” en motpart – någon som attraheras av dig. Det är en villkorad maktposition. Den existerar bara sålänge någon annan godkänner dig.

 

Det är alltså inte någon verklig makt alls, utan snarare en position som tvingar kvinnor att anpassa sig till mäns begär (för de sitter inne på den reella makten, remember) för att få del av kakan.

 

Jag undrar om dessa snubbar någonsin tänker på de kvinnor som inte, enligt dem, är sexiga och åtråvärda? Har de fortfarande denna mystiska sexuella makt? Spiller sex-makten från de storbystade heta 20-åringarna liksom över på förskole-flickor och pensionärstanter? Svävar det runt magisk sex-makt som alla kvinnor kan ta del av och få män dit de vill?

 

Och dessutom, tror de att kvinnor föds normativt ”sexiga”? Eller inser de hur mycket jobb, pengar, tid och framförallt förbannat ångest det kostar att anses sexig av norm-hetreo-cis-snubbar?

 

 

Sedan måste vi belysa aspekten som är underförstådd i uttalanden i stil med att kvinnor har den sexuella makten – att män alltid vill ha mer sex än kvinnor. Detta är helt enkelt inte sant. De allra flesta människor, alla utom de som identifierar sig som asexuella: män, kvinnor, queers och allt därimellan, gillar sex på ett eller annat sätt. Det finns individuella variationer såklart, men den stora skillnaden ligger i vad vi lärt oss är ett acceptabelt beteende, och hur världen förhåller sig till vår sexualitet.

Det bottnar i att kvinnan förr i tiden faktiskt var helt beroende av mannen för sin försörjning, eftersom han hade alla materiella tillgångar. Den enda ”handelsvaran” kvinnan hade var sin kropp (som för alla livegna), och det var därför ytterst viktigt att hon använde den på bästa sätt för att locka till sig en man. De här idealen lever kvar, och tjejer får lära sig att inte vara för ”lättfotade”, inte ”nedvärdera sig själva” genom att ha sex i tiod och otid – fast de kanske bara tycker sex är asnajs, medan killar lär sig att de ska gilla sex, skryta om det och fokusera på det.

 

Ojämställheten skapar dock inte bara problem i attityder kring sex, utan också i det faktiska sexlivet mellan heteros. Att ett kön lär sig fokusera på sig själva och sina behov, medan ett annat lär sig fokusera på andra och inte ta för sig, banar inte precis för ett ömesidigt utbyte där alla har det lika skönt. Dessutom finns det skadliga och inkorrekta myter om anatomin, som mödomshinnans existens ellerden utbredda okunskapen om klitoris storlek, placering och relevans för kvinnlig njutning. Så ja, alla gillar sex, men alla har inte samma förutsättningar att njuta av det idag. Men det är inget vi inte fixar med lite jämställdhet!

 

Så, är det här makt? Att behöva kämpa för att bli ”godkänd” av någon med större makt och inflytande än dig själv, att ständigt bli påmind om att din kropp är viktigare än ditt sinne, att vara fångad i ett nät som gör det skitsvårt för dig att vara sexig och ha sex på dina egna villkor, för att världen konstant vrålar förhållningsregler och ber dig ta större hänsyn till någon annan – det är själva motsatsen till makt.

 

Tillsist vill jag bemöta attityden ”jag har rätt till sex!” som ofta är outtalad, men lika ofta spökar i bakgrunden i dylika diskussioner. Alltså, att säga att patriarkatet finns och vi vill krossa det handlar om att vi vill bli fria från förtryck. Du har rätt att leva ditt liv utan förtryck. Du har däremot inte rätt till att göra vad du vill med en annans människas kropp när du vill – du har inte rätt till sex.

 

Du får såklart tycka det är trist att du inte får uttöva en aktivitet du mår bra av, men det är inte samma sak som att vara utsatt för ett strukturellt förtryck. Att du inte får ligga är inte ett bevis för patriarkatets sönderfall, sorry.

 

”Om det fanns ett patriarkat, som innebär att alla män är så himla mäktiga och jämt får vad de vill – så borde jag få ha sex när jag vill, med vem jag vill – men det får jag inte för kvinnor har den sexuella makten!”

 

Så, då har vi konstaterat att:

 

1. Patriarkatet finns.

 

2. Kvinnors mystiska ”sexuella makt” är egentligen en patriarkal fälla som tvingar kvinnor att konstant förhålla sig till män och deras lust

 

3. Många gillar sex, men alla får det inte jämt precis när de vill

 

4. Du suger på att argumentera

 

/Zäta

 

Ett tack och ett kidnappat efternamn

Hej kära läsare, och tack! Jag får så mycket nätkärlek emellanåt att det inte är klokt! Men jag försöker ta åt mig, för det är klart att det kräver tid och energi att skriva en sån här blogg.

Det är inte alltid uppenbart ens för mig, eftersom jag verkar prioritera aktivism, skriverier, körsång, föreläsningar, studiecirklar, vänner, kvällskurser i retorik och typ tv-serier framför detta rätt ofta, men faktum är att jag också går på läkarprogrammet. Och ibland, som nu, har jag tentaperiod. Även om jag ofta klagar på utbildningen och sällan prioriterar studierna så högt som jag kanske borde, vill jag bli klar och typ instifta en ny specialitet i form av genusmedicin. Och då behövs tyvärrtentaperioderna ägnas åt tentaplugg. 

MEN jag är ju som ni märkt inte så fasligt disciplinerad, så det finns alltid saker att läsa ändå. 

1. Ballaste projektet jag är med i:
http://www.dethänder.nu
En feministisk antologi till stöd för F!s valfond. Hur fint är inte det? Verkligen så många coola feminister där att jag smäller av!

2. Jag börjar väl så smått göra mig hemmastadd på Twitter. Där skriver jag såklart om feminism och hbtq-frågor, med inslag av medicinskt nörderi och triviala tankar. Emellanåt är jag faktiskt rolig. 
@zettermark, förstås.

https://twitter.com/zettermark/status/449563376893837312

3. Instagram. Där heter jag, eh... "zettermark" (Funderar ibland på hur poppis jag är bland mina släktingar som kidnappat vårt efternamn...)

instagram.com/zettermark 

Bjuder bland annat på selfies, med och utan röntgenstrålning.



Puss och hej, ses efter tentan!

/Zäta







Om den arga, högljudda, besvärliga protesten - om att ständigt anpassa sig till normen och om att vägra


Vi har utvärdering. Kvällen har varit bra, men ibland gled diskussionerna över i ett oreflekterat klassförakt "men sådär MYCKET smink som vissa har", eller ett osynliggörande av kroppar som inte var representerade i rummet - rasifierade, icke-akademiker, transpersoner. Min vän försöker formulera detta. Jag ser hur hon slåss med orden, inte för att hon inte vet vad hon vill ha sagt eller hur hon ska uttrycka det - utan för att hon måste formulera sig snällt. Vi är bland vänner. Vi strävar alla mot ungefär samma mål. Detta är för oss ett tryggt rum i vad som annars är en verklighet där kromosomer är allt och stereotyper passerar de flesta runt om oss obemärkt förbi. Kvällens diskussioner har varit så långt ifrån vardagens nivå av "men feminister hatar ju män!" och "jag sminkar mig ju bara för min skull!", så mycket bättre än det. Ändå fanns där problem, för att vi är inte perfekta varelser.

Hon ursäktar sig lite, ler på rätt ställen fast det tar emot, berömmer annat för att kritiken inte ska ta för hårt. Hon navigerar skickligt detta rum av människor med delvis andra erfarenheter för att kunna framföra åsikter som stör homogeniteten utan att placera sig själv för långt utanför - för att priset för skarp kritik är alltför högt, för att detta relativt sätt trygga rum ändå är oändligt mycket är bättre än inget alls. Jag känner igen det alltför väl. Jag kan inte räkna gångerna jag själv gjort detta på annat sätt än räkna dagarna jag varit kvinna bland män, feminist bland opolitiska, queer bland heteros, genusvetare bland medicinare.

Du vill inte vara till besvär. Du skämtar bort föreläsarens homofobi snarare än argumenterar emot. Du insuper medias version av kärleken, översätter felen tyst inombords. Du har skarpa oneliners och egentligen bisarra, men enkla och därför effektiva, liknelser redo för de oundvikliga tillfällen då din partners könsidentitet blir ifrågasatt. Du vet var du ska le och låta glad när du pratar politik för att rätt person ska lyssna, du vet hur du måste se ut för att räknas. Du nämner inte din förkrossande PMS på jobbet för att inte riskera att cementera stereotyper, du säger "ont i magen" istället för mensvärk för att inte genera män i din närhet. Du förklarar pedagogiskt att höger- och vänsterextremister är en förenklad världsbild av nazism, rasism, anarkism och motståndsröresler. Du uttrycker enorm förståelse för att män du står nära inte kan förstå dig, förklarar och berättar, tar hand om hans känslor, utan att ifrågasätta att utbytet inte går åt andra hållet. Du kompromissar med ditt språkbruk, med de ord du vet är respektfulla gentemot en minoritet, för att överhuvudtaget kunna tala med folk från en helt annan privilegierad värld och försöka förändra lite. Du flirtar milt tillbaka med den manliga bordsgrannen eller handledaren, för att du vet att livet blir enklare om hans ego inte ifrågasätts. 

Du gör det för din egen skull. För att livet måste tas med en klackspark ibland, för att det är skönare att vara glad än arg, för att få vara med. Du gör det så ofta att du inte ens reflekterar över det majoriteten av gångerna - anpassar ditt språk, din framtoning, dig själv - till normen. Ibland gör det inget, skaver inte ens. Ibland är det en överlevnadsstrategi som ger styrka. Men ibland kostar det på otroligt mycket, en liten bit av det som var du försvann i anpassningen, för att en större del skulle få finnas kvar. 

Och har du andra erfarenheter av normbrytande än vad jag har - som rasifierad, transperson, tjock, arbetarklass, funkisperson osv - navigerar du dessa områden på ditt sätt, men med samma grundtanke - inte störa normen för mycket. Du formulerar dig snällt. Stör inte för mycket. Lever ditt liv genom att aktivt påpeka att andra får leva sitt som de vill, så det borde även du få.

Och någon gång ibland blir du arg. Det rinner över över. Du ryter ifrån. Vägrar säga "ont i magen", vägrar tala om hälsoaspekter av övervikt, vägrar flirta tillbaka, vägrar smeka deras ego innan kritiken kommer, vägrar vara tacksam för en obefintlig tröskel - vägrar anpassa dig till normen i ditt språk, din framtoning, ditt sätt att vara dig själv. Och herrejävlar vad du får höra det. Du är aggressiv, oresonlig, splittrar rörelsen, ska tas avstånd ifrån. Du är för radikal, för högljudd, för extrem, för jobbig, för elak. För att du en gång vägrade anpassa dig. För att du en gång ville vara bara dig själv.

Jag ser inte poängen med att aldrig anpassa sig till normen, även om det är ett statement och viktigt att låta bli emellanåt. Men det är ibland smidigt, nödvändigt, viktigt att få med sig många. Vi ska inte anklaga de normbrytare som anpassar sig mer än oss själva för att vara svikare, för alla har olika resurser och möjlighet att kämpa emot. Inte heller är jag för en retorik där misstag begångna av välmenande normpersoner blir till offentliga avrättningar (symboliskt talat då). Det finns ett självändamål med att vara snäll, för världen är tillräckligt hård och kritisk som det är, och inte skapa onödiga konflikter hos grupper som vill ungefär samma sak när våra verkliga fiender inte är långt borta.

Men vi måste få säga ifrån utan att bli hånade. Vi måste få vara kompromisslösa där det behövs. Vi måste få vara oss själva.

Vi är alla ibland i normposition. Maktpositioner är inte låsta, utan i specifika interaktioner kan den som annars är förtryckt plötsligt vara privilegierad, så som en vit transperson bland rasifierade, eller en kvinnlig akademiker i arbetarklassen. Och när du är i normposition, ha detta i åtanke: Den som framför kritik, som reagerar på ett sätt som enligt dig känns överdrivet, har dessa erfarenheter av ständig anpassning i bagaget. Det är toppen av isberget du ser, en av de gångerna när hon inte svalde förtrycket, så som hon nästan alltid gör. Det finns förstås ett personligt ansvar och alla beteenden ursäktas inte av maktstrukturer, men ha i åtanke att det som regel inte är denna "högljudda" person som förstör stämningen, utan den norm som tvingande in personen i utanförskap till att börja med.

Så alla ni som klagar på arga, oresonliga feminister, anti-rasister och hbtq-aktivister - vet detta: Vi är så jävla snälla, typ jämt. Vi väljer anpassning så mycket oftare än konfrontation. Så när du väl får höra något, förtjänade du det nog.

/Zäta


ps. Om du är över 14 år och inte riskerar represalier kopplat till din transidentitet, säg "mensvärk" för sjutton.




Alla hade gömt Anne Frank, men ingen vill hjälpa Mohammed. Om en pågående historieskrivning.

 

 

 

När vi läste Anne Franks dagbok i högstadiet var vi chockerade över att någon skulle vilja ange Anne och hennes familj. Vi var alla stolta moralistiska 13-åringar, övertygade om att just vi minsann hade varit den som hjälpt judarna, stått rakryggade mot nazisterna och aldrig låtit oss svepas med i propagandan. 

 

Än idag tror jag att de allra flesta skulle svara att just de aldrig hade gått med på nazisternas världsbild om de levt på 30-talet, utan principfast ifrågasatt och högljutt protesterat. Vi gillar att se oss själva som goda människor. 

 

Jag läste en artikel av journalisten Per Svensson där han kartlagde vad som hände vid Lunds universitet för 75 år sedan, den 6:e mars 1939, när studenterna under ett fullsatt möte röstade igenom en resolution i protest mot att 10 judiska läkare skulle få komma till Sverige för att arbeta. Detta möte är betydligt mindre känt än Bollhusmötet tidigare samma år i Uppsala, där studenterna röstade igenom samma beslut. Sveriges befolkning var förstås mindre på den tiden, men att de tio judiska läkarna skulle hota arbetsmarknaden för svenska studenter ter sig idag som ett löjligt svepskäl för en ogenerad rasism och främlingsfientlighet, en likgiltighet inför förföljelse och högst reella dödshot som drabbade andra än svenskarna. 

 

Vi lever inte på 1930-talet, och jag menar inte att dagens samhällsutveckling är likadan som den som skedde innan andra världskriget, även om obehagliga paralleller finns. Mitt syfte med att ta upp historien är att peka på ett tankefel vi gör idag. Vi lever mitt i historien, inte vid dess slutgiltiga mål. Det vi gör och säger idag, de politiska beslut som fattas och våra personliga ställningstaganden, kommer en dag om 75 år granskas av framtidens ungdomar.

 

Dessa ungdomar kommer kanske tänka: "Nej jag hade minsann inte gått på medias snack om höger- och vänsterextremister när nazisterna knivhögg människor och klottrade ned judiska skolor! Jag hade minsann reagerat på den konservativa våg av inskränkande av aborträtt och hbtq-personers rättigheter som svepte genom världen i mitten av 2010-talet innan det var för sent. Jag hade sagt ifrån när det dåtida rasistiska partiet Sverigedemokraterna, vars själva grundideologi byggde på att dela upp människor efter härkomst och hudfärg, vann mark som ett legitimt parti. Jag hade insett det absurda i att asylsökande människor skickades tillbaka till tortyr och förföljelse fast Sverige på den tiden var ett av Europas mest glesbefolkade land, och sagt emot. Jag hade definitivt kämpat för att välfärdsstaten som fanns i slutet av 1900-talet skulle behållas och byggas ut, för det är ju självklart att folk mår bättre när jämlikheten ökar och det finns sociala skyddsnät. Jag hade minsann varit en av de goda människorna."

 

Vi lever mitt i historien, och just nu håller denna historia på att ta en obehaglig vändning. Men vi kan stoppa den. Det handlar inte om extrema grupperingar på utkanten av den politiska kartan, även om det är mer bekvämt att låtsas som det. Den stora majoriteten, som tror på demokrati och inte på våld, har ett ansvar när rasister och nazister vinner mark. Ett ansvar att ta reda på sanningen och säga ifrån. Den unge man vars huvud upprepade gånger blev dunkat så hårt i marken att han låg i koma i en vecka, medan hans vänner blev knivhuggna bakifrån av nazister i Malmö den 8:e mars var på väg till en feministisk fest mitt i stan. En fest där bland annat jag var, för att fira den internationella kvinnodagen. Jag är vänster, jag engagerar mig mot homofobi precis som Showan gör, och jag är feminist. Det hade lika gärna kunnat vara jag som blev knivhuggen. Det finns ingenting legitimt med att människor knivhuggs på gatan för sina åsikter och engagemang, även om dessa åsikter i majoritetens ögon är extrema. Men för nazisterna är detta ingen olycka - det är deras mål. Att radera ut människor som Showan, som mig och min flickvän, som mina vänner, från jordens yta. Ett genomfört mord på en rasifierad person, en hbtq-aktivist eller feminist, är en seger.

 

 

Det här är en politisk verklighet jag inte vill leva i, som jag aldrig trodde att jag skulle behöva leva i, men som jag måste inse att jag idag i Sverige 2014 faktiskt lever i.  

 

Det finns vänsterextremister som är våldsamma, och det är tråkigt. Men den stora majoriteten av vänsterfolk, feminister och aktivister brinner för ett mer jämlikt samhälle där pengar ska omfördelas till de fattigas fördel och kvinnor ska ha större inflytande över sina egna liv. Nazister, rasister och högerextremister brinner för att bevara den ariska rasen, för att separera, isolera och mörda de människor som inte passar in i deras världsbild. Det är en viss skillnad.

 

Dessa nazistiska grupperingar vinner mark eftersom SD flyttat gränsen för vad vi accepterar som normalt i dagens Sverige. SD tillåts göra detta när ledarskribenter ser tårtkastning mot en partiledare som ett större demokratiskt hot än ett nazistiskt mordförsök på en ung människa. Ledarskribenterna kan göra det när folket inte reagerar mot förskjutningen och förenklingen av språket till ett vi mot dom, starka mot svaga, höger mot vänster. Den stora majoriteten, som tror på demokrati och inte på våld, har ett ansvar. Rösta på ett demokratiskt parti, skärskåda ledarskribenternas verklighetsbeskrivning, säg ifrån när någon ställer grupper av människor mot varandra, lär dig argumentera för dina och andras rättigheter - för de kommer att ifrågasättas framöver. 

 

Om du hade gömt Anne Frank, måste du hjälpa Mohammed. 1930-talets samhällsutveckling var inte ditt ansvar, men 2010-talets utveckling är det. Är du läkaren som ställer dig i korridoren och vägrar släppa in rasister på studiebesök på din avdelning, eller är du medlöparen som värjer dig med att tänka att det ändå inte rör dig som vanlig hederlig medborgare? 

 

Historien pågår nu, och det är vårt ansvar - ja ditt ansvar som vanlig hederlig medborgare - att ge den en riktning vi kan stå för om 75 år.

 
/Zäta
 
 
 
 
 
 

8:e mars hinns inga långa texter med


 Vackraste, coolaste flickvännen i stan efter demonstrationen.  

Hoppas att ni finner pepp, insikt, energi, kärlek, respekt och kampvilja denna Internationella kvinnodag! 

Tack för att ni läser, tack för att ni kämpar, tack för att ni finns!

/Zäta




"Men du har ju flickvän!" - Om den osynliga bisexualiteten

Sedan jag skrev här (i förbifarten) och på twitter om dels min glädje över Ola Salos bisexuella synlighet på scenen, dels min ogenerade attraktion till en främmande man, har jag fått några reaktioner i stil med "men du har ju flickvän!" eller "jag trodde du var queer!"
 
Vad handlar det här om egentligen? Först tänkte jag att jag kanske varit otydlig. Typ vilselett folk att tro att jag var flata. Det händer nämligen att jag benämner mig som det, eller framförallt benämner mitt förhållande som det, ofta i skämtsamma sammanhang där heteronormen väger tungt över mig, typ när matlådor diskuteras och stereotyper kryper fram: "Nä jag är inte vegan, det trodde du inte om en feministflata som jag va!"
 
Sedan tänkte jag att jag har inte alls varit otydlig. Jag har skrivit flertalet inlägg om män och heterokärlek där jag tagit upp egna levda exempel, jag är inte precis blyg i sociala sammanhang generellt och kan uttrycka min attraktion till både män och kvinnor när det kommer på tal och jag brukar inte sticka under stol med vare sig att mitt första förhållande var med en man (eller kille, var han väl då) eller att mitt nuvarande är med en tjej. 
 
Så nej, jag har inte varit otydlig, jag har bara inte varit tydlig. Jag har aldrig skrivit, i en text eller statusuppdatering: Jag är bisexuell. Jag har nog nästan aldrig sagt det, för jag tenderar att umgås med folk som inte bryr sig så värst i andras läggningar, eller antar någon slags vag queerhet tills motsatsen är bevisad, vilket passat mig utmärkt. Det har aldrig varit ett medvetet beslut, men när jag någon gång tänkt på har jag kommit fram till att det är väl den enda rimliga inställningen: att ta upp sin läggning där det är relevant (typ skriva om förtryck av hbtq-personer) och låta bli där det är irrelevant (typ analysera skönhetsideal). Jag har tänkt att för dem som noterar att jag verkar vara bi är ju det trevligt, för dem som inte noterar utan bara fokuserar på textinnehåll är ju det också ganska trevligt.
 
Det har varit ett icke-problem för mig. Jag är den jag är, och ibland tänder jag på nån som identifierar sig som kvinna, ibland någon som identifierar sig som man, ibland någon jag läser som det ena eller det andra eller mittimellan - det har inte sådan stor bäring på vad jag skriver eller hur jag agerar. Det har varit ett icke-problem för mig, tills nu.
 
Tills jag fick det uppslängt i ansiktet hur ofattbart stor den bisexuella osynligheten är. Och då menar jag inte den sexiga bisexualiteten i porrfilm eller det spännande men oseriösa utforskandet som alltid speglas i ungdomskultur - den syns. Jag menar den trista, sköna, alldagliga, slitiga, romantiska, utmattande, vanliga vardagen som alla vi bisexuella har. Att vanliga människor, feminister och queers och politiker och studenter och skogsarbetare, kan vara bisexuella. Hela livet. På fullt allvar. 
 
När jag insett att osynligheten är så stor att folk omöjligt verkar antas vara bisexuella trots starka indikationer blev jag först arg. Jag tänkte att jag måste skriva ett inlägg om detta, men fastnade i hur jag skulle formulera mig. Hur gör jag för att det inte ska bli ett inlägg som går ut på att motbevisa stereotyper?
"Nä, bisexuella tänder inte på allt som rör sig - vi har ofta starka preferenser, kön är bara inte ett av dem"
"Nä, bisexuella behöver inte ha legat med/varit kära i någon av båda/alla kön för att 'veta'"
"Nä, bisexualitet betyder inte nödvändigtvis att du tror på tvåkönsnormen och bara tänder på just kvinnor och män - att du problematiserar min redan marginaliserade läggning tycker jag är jävligt problematiskt.*"
"Nä, bisexuella kvinnor som är ihop med män är inte svikare - de råkar vara kära i en man."
 
Sedan övergick ilskan i längtan. Ett starkt behov av gemenskap, av solidaritet, av delade erfarenheter vällde fram. "Men jag har ju mitt community" tänkte jag. Eftersom jag lever med en kvinna blir många av mina vardagliga erfarenheter samma som för flator, men många saker skiljer sig åt. För vi har inte kommit så långt att sexuella läggningar är irrelevanta i dagens Sverige, tror du något annat är du garanterat hetero. Vi utsätts för starka normer, för fördomar och hat, men har också en specifik gemenskap, en tillflyktsort i varandra. Och jag kände plötsligt ett behov av att se vettiga bisexuella förebilder, höra andra med stolhet eller i förbifarten benämna sig som bi, av att inkluderas inte bara i någon slags vag queerhet utan också i just ett bisexuellt narrativ och av att typ... tas på allvar. Få existera så som den jag är.
 
Tillsist tänkte jag "men vad kan jag göra åt det här?" Jag kan ju börja med att inte utsätta andra för det jag upplevt, nämligen tystnad och frånvaro av bisexuell synlighet, tänkte jag. Jag kan börja med att skriva om bisexualitet.
 
Till alla er som känt detsamma - ni är inte ensamma. 
 
/Zäta
 
 
 
 
 
*Det här är en intressant frågeställning, men detta är inte inlägget för den analysen, och jag vill inte ha några inskränkta kommentarer från icke-bisexuella om hur vår läggning är fel, oavsett om ni kommer från queerfeminismens eller heteronormens skola

Jag kan både vara kritisk och njuta, ibland av samma sak. (Tack för hjälpen, Jesus)

Något feminister ofta kritiseras för är att sönderanalysera, kritisera och inte "låta saker bara vara fina".
 
Den här inställningen springer ur ett ganska grovt tankefel - nämligen att vi människor bara skulle kunna ha en tanke eller en känsla i huvudet samtidigt. 
 
Igår såg jag på Ola Salos variant av musikalen Jesus Christ Superstar i Malmö. Det var en fantastik upplevelse. Så himla bra musik och cool scenografi och duktiga sångare. Det var också provocerande, intressant, upphetsande, befriande och roligt.
 
Detta är inte samma uppsättning vi såg, de flesta sångare utom Ola Salo är utbytta, till det bättre tror jag!
 
Storyn för er som inte sett/hört den är Jesus sista vecka i livet, med den uttalade frågan "vilken skuld hade egentligen Judas i Jesus död?" som utgångspunkt. 
 
En provocerande och problematisk grej är att det bara finns en kvinnlig roll, Maria Magdalena, och hennes två soloinsatser går ut på att hon
1. vill att Jesus ska ta det lugnt och sova gott så hon ska smörja in honom med olijor. Kvinnligt känsloarbete så det stänker om det.
2. sjunger om att hon är kär i Jesus, men nog inte skulle våga säga det för han är alldeles för speciell och cool för henne. Blä.
 
...men det är kul att hon får vara uttalat promiskiös:
Han är en man, bara en man. Jag har haft så många män förut, på väldigt många sätt. Finns ännu ett?
 
 
En befriande och rolig grej är att Salos variant av musikalen är ännu mer queer än orginalet. Även i orginalet har vad som i genusvetenskapliga sammanhang skulle kallas för "queera läckage" - alltså att i en story med heterosexuella huvudpersoner läcker queerhet igenom på olika sätt: genom blickar, känslor och alternativa tolkningar av samma händelser. Det finns som sagt en kärlekshistoria mellan Jesus och Maria i musikalen (så som kan tolkas från bibeln), och den uppenbara förklaringen till att Judas förråder Jesus är politiska skäl, för att Jesus-kulten enligt honom gått för långt och det hotar dem alla. Judas gillar inte heller att Jesus har ihop det med Maria, bland annat eftersom hon är prostituerad och det sprider dåligt ljus över dem, men på scenen blir det också uppenbart att han helt enkelt är avundsjuk. "Du stöter bort oss andra" säger han, och puttar aggresivt Jesus och Maria ur sängen när han kommer på dem sovandes tillsammans. 
 
Hela Jesus och Judas (eller Salos och Johanssons) interaktion är passionerad på scenen. De älskar och hatar varandra. I Getsemanes trädgård faller Judas och Jesus i varandras armar och kysser varandra djupt i några sekunder innan vakterna sliter isär dem. 
 
Judas måste du förråda mig med en kyss? sjunger Jesus.
Snarare lite hett hångel... tänkte jag.
 
Innan Judas tar livet av sig sjunger han samma slinga som Maria tidigare gjort, med djup desperation i rösten.
Hur visar jag min kärlek? Allt jag vill är att vara nära.
 
Jag vet inte hur ni känner, men jag tycker nog att detta snarare är en queer fors än ett litet läckage... Och mitt hjärta tar små glädjeskutt när jag inser att Salo som är bisexuell får spela en bisexuell Jesus på scenen; för hans skull, för min, för alla queers som törstar efter bisexuell synlighet. 
 
 
En positiv grej var att den svenska texten var över förväntan. Jag har lyssnat på den engelska versionen med Murray Head och Ian Gillian sedan jag var liten, och det är ibland svårt att ens titta åt en annan version än den du är van vid. Dessutom sjöng de precis så rockigt och passionerat som jag tycker att de ska i denna musikal.
 
 
En härlig och högst subjektivt berikande grej är att hela uppsättningen, och framförallt gestaltningen av Judas, var extremt snygg. (Obs ej sångaren i videon som sagt) Alltså rent estetiskt, sexuellt, you name it. Nackdelen med att ha en lesbisk flickvän som sällskap är ju att du får noll förståelse för dina blossande kinder inför dessa pulshöjande män, men det är okej. Jag kan harborera denna känsla själv. Länge...
Fler män borde ha nagellack, nättröja och långt hår. Tycker du inte det låter hett? Du var inte där.
 
 
En intressant grej är kontrasten mellan den Jesus som porträtteras i musikalen (och till stor del i bibeln) och den Jesus som används som politiskt slagträ i konservativa kretsar. Absolut inte bland alla troende, men bland många av de högljudda vars budskap når mig, får Jesus bli en symbol för den heterosexuella kärnfamiljen, för "renhet" och sexuell avhållsamhet och för att alla ska rädda/skylla sig själva och inte vara beroende av sociala skyddsnät. Vilket känns ganska absurt eftersom Jesus själv i mångt och mycket var en hippie som hängde med arbetarklass, prostituerade och sociala outcats, och predikade medkänsla och allas lika värde oavsett ekonomiska tillgångar...
 
 
Så, nu kanske ni undrar varför jag just redogjort för en hel musikal-upplevelse. Varför är det relevant? Nej, det är ju inte relevant. Inte för en feministisk blogg.
 
För en feministisk blogg hade det varit relevant att skriva om hur kvinnorollen porträtteras - vilka patriarkala strukturer som skiner igenom, varför de fortfarande inte kan tänka sig att byta ut hälften av de icke bärande lärjunge-rollerna mot kvinnor, vad det innebär för historieskrivning och nutida förståelse av kvinnorollen att Maria jobbade eller inte jobbade som prostituerad och så vidare. Det hade varit relevant att ytterligare fördjupa sig i det queera läckaget, och vad det innebär att vi trots att bevisen stirrar oss i ansiktet i form av hångel och kärleksförklaringar, vägrar tolka folk som något annat än hetero. Men vem jag tyckte var snygg? Vad jag tyckte om den ljudmässiga kvaliteten? Hur jag som ateist tolkar symboliken kring Jesus i dagens samhälle? Om jag skulle rekommendera er att se den? Det är faktiskt inte ett dugg relevant. Men det betyder inte att jag inte reflekterade över dessa saker.
 
Att jag i vanliga fall väljer att belysa och analysera en aspekt av något, betyder inte att jag inte upplever resten. Att jag stör mig på hur kvinnor porträtteras i denna musikal betyder inte upplevelsen i sin helhet var negativ. Det betyder inte heller att musikalen var så bra att sexismen var okej "att ta". Jag tycker sexism är fel, och musikalen var bra. Inte ändå. Utan parallellt. Den var både problematisk och bra. Och medryckande och hemsk och fin och provcerande och upphetsande. Alla dessa känslor och tankar och analysnivåer kan samexistera inom mig, men jag uttrycker inte alltid dem alla.
 
Min värld är aldrig svartvitt eller särskilt enkel. Jag är mer än en sak, kan tänka och känna mer än en sak samtidigt. Precis som de flesta, inklusive feminister.
 
Ibland rinner frustationen över. Ibland pallar en inte att allt verkar vara genomsyrat av patriarkala strukturer. Ibland är det en coping-strategi att kritisera. Ibland är det en väg framåt. Och vissa saker är förstås äckliga rakt igenom och går inte att njuta av. Alldeles oavsett är den kritik vi framför gentemot något specifikt aldrig hela sanningen av vad vi känner gentemot hela vår omvärld. 
 
Att belysa och analysera en aspekt av något, betyder inte att jag inte upplever resten, eller är oförmögen att "se det fina i saker". Jag kan både vara kritisk och njuta, ibland av samma sak. Visst är det ballt att vara människa?
 
Tack för hjälpen, Jesus aka Ola Salo, med att visa det.
 
/Zäta
 
 

Tisdag - en klassiker

 
 
Hur påverkar reklam vår bild av kvinnan? Vad händer när människor reduceras till enbart objekt?

Från Jean Kilbourne briljanta serie om kvinnokroppen och media.
 
/Zäta

Måndag - Feministiska perspektiv på vinster i välfärden

 
 
Varför är den gemensamma välfärden en feministisk fråga? Varför är kapitalism, valbarhets-retorik och individualism till varje pris ett problem för en feministisk politik?

Och varför pratar politiker bara om att vinna över varandra? Jag vill inte vinna om inte alla vinner tillsammans.
 
 
Denna film är från mitt tal på det Feministiska medleyt på Moriskan i Malmö i höstas, efter en demonstration mot vinster i välfärden av Folkkampenjen för gemensam välfärd. Jag representerade folkrörelsen Rädda Vården och Socialistiska läkare.
 
/Zäta
 
 
 

Om cispersoner som inte tycker kön spelar så stor roll. Alt. Livet är både krångligare och roligare än du tror

 
 
 
 
Litet kort quiz: Är du en cis-person?
 
Känner du dig som kvinna eller man? 
När du föddes och barnmorskan utropade "det är en pojke/flicka!" - är det samma kön då som gäller nu?
När du interagerar med andra människor, bemöter de dig som det kön du tillskrivits och definierar dig som (tex säger "hon" om dig)?
Står det samma kön i ditt pass?
 
Om du svarat JA på alla ovanstående frågor - grrrrrattis, du är en cisperson!
 
Cis betyder "åt samma håll" - om alla delar av ditt kön (identitet, biologiskt, socialt, juridiskt) pekar åt samma håll är du en cisperson. En transperson är en person vars olika aspekter av kön pekar åt olika håll (kanske föddes med snippa, men känner sig mer mittiemellan-utanför och vill kallas "hen". Det finns en massa olika sätt att vara trans på, och alla vill inte korrigera sin kropp. Läs mer här.) 
 
 
En annan sak bara cispersoner (förstås inte alla) svarar JA på är:
Tycker du att kön är irrelevant?
 
Det brukar låta typ såhär:
 
"För mig är inte kön så viktigt, så jag förstår inte transpersoner... de fokuserar ju jättemycket på kön!"
 
Är du säker på att kön inte är viktigt för dig? Har du någonsin vaknat upp i en kropp du känner dig sjukt obekväm i, med säg en kroppsdel dinglande mellan benen som känns helt främmande och fel? Har du gått runt en hel dag och blivit kallad för "han" fast du alltid varit tjej? Har du med bankande hjärta stått framför toadörrarna på krogen och inte vetat vilken du ska välja för att inte bli utskälld och utstirrad? Har du blivit utesluten från "tjejsnacket" eller "grabbhänget" bara på basis av hur din kropp ser ut någon gång? Har du försökt förklara hur du känner, inför DIN kropp och DIN identitet, och mötts av hånskratt, våld eller ifrågasättande? Inte? Nä, då kanske du ska tänka en gång till. 
 
Det verkar som att du i så fall har ett självklart kön, och är hyfsat bekväm i det. Du har alltså vad som brukar benämnas som cis-privilegier. Du behöver aldrig fundera över din könstillhörighet. Att röra sig genom världen är för dig inte kantat av hinder i form av andras reaktioner på din kropp och könsidentitet. So far so good. Inget fel med att vara cis - du råkar bara vara vanlig! Felet ligger i att ta sig tolkningsföreträde i hur andra ska relatera till kön. 
 
För dig är inte kön en big deal - de ramar och begränsningar, tolkningar och filter som kön innebär, passar bra för dig. Det är lätt att tro att något som är osynligt för en själv aldrig är ett problem, men världen består av många fler än du. 
 
Jag lovar dessutom att kön är viktigt för dig. Prova att be alla i din omgivning att kalla dig för fel pronomen i en vecka. 
1. Det är fett svårt att be om. 
2. Det kommer vara sjukt obehagligt för dig när det sker. 
3. Du behöver kanske inte förstå allt, du kan ändå respektera andra
 
Jag lovar att du också fokuserar jättemycket på kön. Är du hetero- eller homosexuell tillexempel? Varför spelar könet roll för vem du blir kär i egentligen? Inte så lätt att svara på? Nä, det bara är så. Och det är okej. Jag respekterar din läggning även om jag inte förstår den (själv blir jag kär i folk av alla möjliga kön).
 
Tänker du någonsin på den låga kvinnliga representationen i reportertruppen för OS? På att du kommer få lägre lön för samma jobb för att du är tjej? På den dryga snubben i klassen som inte verkar inse när han tar typ halva lektionstiden? På din kompetenta chef som också alltid är tillpiffad (hur hinner hon)? På "vad det blev" när din kompis födde barn? Du tänker ju på kön hela tiden! Du gör skillnad på människor, du ser världen genom ett könat filter. Så som vi alla gör. Cisperson som transperson.
 
Denna könade värld är dock oftast bekvämt osynlig. Transpersoners existens gör den synlig. Den tvingar dig att plötsligt konfronteras med dina egna fördomar och tankar kring vad genus och kön egentligen är och betyder. Och detta är förstås jobbigt. Det är jobbigt när världen bli obekväm, och den enklaste utvägen är att skjuta allt ifrån sig och säga "usch vad ni är jobbiga som är sådana här, det vore enklare om ni inte fanns, utan var mer som mig, så jag slapp tänka!" För det är ju precis vad du säger när du säger att kön inte spelar roll (för dig, eftersom det är osynligt för dig) och att transpersoner borde tänka mer som dig (alltså vara mindre sig själva). Verkar det som en soft sak att säga, nu när dina privilegier som förut dolde det problematiska i uttalandet blivit synliggjorda?
 
Nä, det tror jag inte att du tycker. Jag tror att du är en soft person och skön feminist som vill alla väl. Och då blir nästa steg detta: Lyssna på dem som kommer från en annan icke-privilegierad position än du, utan att ifrågasätta, men när det är läge genom att fråga. Om du inte kan förstå, respektera ändå. Omfamna faktumet att kön och genus är krångliga, skavande, svåra saker, men som genom sin mångfald också är intressanta och fantastiska. Kön är viktigt för alla i denna värld - vi kan sträva mot att inga maktskillnader fanns mellan könen, att vi fick vara mer individer och sluta upp med detta tönt-patriarkat - men vi kan inte säga att det inte spelar roll eller vi inte ser kön, för det är aldrig sant.
 
Men, men är inte feminismens mål att utradera könskillnader? Nja, inte min feminism. Många människor, inklusive jag, trivs utmärkt med att ha ett kön. Problemet är maktskillnader, olika villkor och snäva roller begränsat till ett visst kön som bara ska bestämmas av din kropp. Problemet är inte att kön existerar. För det gör det, oavsett om det existerar på grund av en social konstruktion eller ett biologiskt faktum eller bägge delar. Kön existerar, cispersoner existerar, och transpersoner existerar.
 
Ja, transpersoner existerar. Det är ett faktum. Om det inte stämmer med din världsbild är det inte transpersoner som ska ifrågasättas - utan din världsbild. 
 
Det tror jag att du klarar! Heja dig. Heja en mer transinklusiv feminism.
 
Och om du redan gjort jobbet och är en cool transinklusiv feminist: Heja dig också! 
 
/Zäta
 
 
 
 

En vecka, ett tema, 7 filmer

Jag har tydligen tusen saker för mig, finbesök från huvudstaden och sådant även denna vecka - men det får vara lov att vara slut på bloggtorka ändå! Så jag tänkte uppdatera varje dag kommande vecka, men med få skrivna ord och fler talade. Först ut en film på mig.
 
Imorgon. 
 
/Zäta

Stetoskåp och annat strunt

HEJ.
 
Ville bara säga att jag inte glömt bort bloggen, har bara haft tusen saker för mig i veckan så som viktiga samtal, vårdcentralspraktik och mensvärk. 
 
Jag har ett par halvfärdiga inlägga om trans och cis och intersektionalitet. Ses senare i helgen!
 
 
/Dr Zettermark (nåja, om en sisådär 3 år)
 
 

Om samvetsvägran och rätten till fri abort - vad är problemet med en samvetklausul?

Det har blossat upp en debatt kring samvetsvägran och abort sedan Norge började diskutera en ny lag om "reservationsrätt" och en svensk barnmorska DO-anmälde Höglandssjukhuset eftersom de inte ville anställa henne om hon inte tänkte utföra de arbetsuppgifter som inkluderade abort.
 
Vi börjar med att reda ut faktan. 
 
Vad handlar Norges nya lagförslag om? 
Vårdkedjan i Norge ser lite annorlunda ut än i Sverige. Behöver du göra abort i Sverige kontaktar du en kvinnoklinik direkt (ibland efter hjälp från allmänläkare eller ungdomsmottagning), medan du i Norge behöver en remiss från en allmänläkare på vårdcentralen för att få komma till abortkliniken. 
Norge har redan en lag om samvetsvägran för gynekologer/barnmorskor som arbetat på kvinnokliniker - de får vägra utföra aborter baserat på sn egen tro eller moral. Den nya lagen handlar om att allmänläkarna, som alltså aldrig genomför aborter utan bara skickar en remiss om detta, ska få vägra skriva remisser till kvinnokliniker. 
 
Så detta är alltså den högst sannolika verkligheten som väntar vårt grannland: Du är oönskat gravid och ringer vårdcentralen. Du får en tid hos en läkare, och hen säger "nope jag tänker inte skirva en remiss till den vård du behöver för att jag tror inte på aborter, och du kan inte få komma dit utan min remiss. Jag har all makt och du ingen makt över din egen kropp, hehe känns gött att detta nu står i lagen!" Okej, sista meningen kommer väl folk inte säga högt, men det är ju precis vad som händer om denna reservationsrätt införs i Norge. Du kommer förstås ha möjlighet att gå till en annan läkare, men hur många val har du om du bor på en liten ort? Vad är det som säger att läkare inte slumpmässigt kommer börja förvägra vissa personer abort som de inte anser vara lämpliga, och hänvisar till sin egen "moral"? 
 
Det nya lagförslaget är ett enormt baksteg och en reell inskränkning av rätten till fri abort. 
 
 
Vad handlar barnmorskans DO-anmälan om?
Ellinor Grimmark vill inte utföra aborter eftersom det strider mot hennes tro. Hon vill också inskränka rätten till abort genom att sänka gränsen för tillåten abort från 22 veckor (med särskilda skäl) till 12 veckor, det är ju som tur är inte upp till henne, men hon går ändå ut i media med detta. Grimmark har utbildat sig till barnmorska och sökt jobb på en kvinnoklinik där det bland annat ingår i arbetsuppgifterna att utföra aborter.
 
Hon vill alltså ha jobbet, men slippa vissa arbetsuppgifter. Detta är krav som ingen annan arbetssökande kan ställa. "Jag vill ha jobbet som historielärare men jag vill inte undervisa om krig!" går inte hem hos skolorna. Nu invänder folk att abort är en helt annan sak, att det handlar om att "stoppa ett slående hjärta" eller "ta ett liv", men det är ju en helt annan diskussion - hur vi definierar liv och var vi står i abortfrågan. Detta fall handlar om eventuell arbetsplatsdiskriminiering, i vilken sakfrågan är glasklar: Hon har sökt ett jobb med vissa arbetsuppgifter vars existens är lagstadgade (vi har fri abort i Sverige) och hon kan inte på måfå välja bort dessa med hänvisning till sin egen moral.
 
Hon kan däremot söka ett annat jobb. Exempel på ställen där barnmorskor jobbar utan att utföra aborter: BVC, MVC, vårdavdelning på BB, pediatrisk mottagning, ungdomsmottagning, sexologisk mottagning och så vidare. 
 
 
Men har vi inte religionsfrihet i Sverige?! Är det inte en mänslig rättighet att få avstå från sådana här saker?
Det är inte en mänsklig rättighet att avstå från att utföra lagstadgade tjänster inom vården baserat på sin egen tro och moral. Religionsfrihet är inte en absolut rättighet, utan begränsas bland annat av andra människors fri- och rättigheter. Europadomstolen har slagit fast att det inte är okej att pådyvla andra människor sin tro genom att selektivt vägra genomföra vissa tjänster vården ska erbjuda. Den lagstadgade rätten till fri abort för kvinnor, transkillar och människor med andra könsidentiter och livmoder, får alltså inte inskränkas av någons personliga tro. 
 
 
Så till kärnfrågan: Varför är då lagstadgad möjlighet till samvetsvägran problematiskt? Finns det inte tillräckligt med gynekologer och barnmorskor som kan utföra aborter utan att vi måste tvinga alla till detta?
 
För det första måste jag säga det uppenbara: Det är ett fritt val att bli gynekolog eller barnmorska. Känner du att det värsta tänkbara i hela världen är att genomföra en abort finns ca 10 000 andra yrken du kan söka dig till, även inom närbesläktade områden inom vården. Ingen tycker att alla samhällsmedborare ska utföra aborter hit och dit, vi tycker att de som är utbildade inom området och har anställning på en klinik där dessa arbetsuppgifter finns ska utföra dem utan undantag. 
 
Jag är inte insatt exakt i hur väntetider och tillgång till abort ser ut överallt i Sverige idag, men jag vet att det kan ta ett par veckor att få en tid, och att vården generellt inte är känd för att digna av resurser och outnyttjad tid... Så det är mycket möjligt att människor skulle drabbas rent fysiskt av att färre tillgängliga vårdutövare fanns. (Nu tror jag det är ett extremt litet problem i Sverige att folk blir gynekologer/barnmorskor och sedan "tvingas" göra aborter mot sin vilja, jag är säker på att de allra flesta med betänkligheter söker sig någon annanstans.)
 
Så problemet är inte så mycket konkret som det är moraliskt. För lagtexten är normerande. Den speglar ett klimat vi har i samhället, vilka positioner som är möjliga att inta. Med en samvetsklausul skulle lagen säga till mig:
 
Din hälsa och ditt självbestämmande är frivilligt för vården att bry sig om. Om en vårdgivare känner för att ta hand om dig kan de göra det, men det är ingen krav. Ditt människovärde står inte lika högt i kurs som alla andras.
 
Alltså precis tvärt emot vad hälso- och sjukvårdslagen säger: Att alla patienter ska behandlas lika, med bästa tillgängliga vård, och har rätt självbestämmande.
 
 
I ett större perspektiv handlar det också om hur vi ser på kvinnors* rättigheter. Det är inte en slump att kvinnors kroppar får bära tyngden av moraliska diskussioner där (ofta) män i höga positioner diskuterar rätt och fel utan ha tillstymmelse till levd erfarenhet i frågan.
 
*Alla kvinnor kan inte bli gravida, och vissa män och andra transpersoner kan, men strukturen av begränsningar har tonvikten på kvinnokroppen ändå. Ibland är det viktigt att tala om de större strukturer som formar samhället, och att benämna vilka grupper som drabbas, även symboliskt. Det är givetvis lika viktigt att människor av alla kön och icke-kön har tillgång till fri abort, men att abort-diskussionen tar avstamp i könade strukturer som sedan urminnes tider begränsat just kvinnors kroppar är också relevant att tala om ibland. Vi får ha i åtanke att kvinna/man till stor del är konstruerade kategorier som tillskrivs olika värden, men vars effekter blir påtagliga för vissa grupper och kroppar ändå. 
 
Abortdiskussionen handlar alltför ofta om manligt tolkningsföreträde, inte minst inom religiösa rörelser, och makt att definiera problemet. Rätten till fri abort är alldeles livsviktigt för individen, men också för ett samhälle som värderar kvinnor och deras självbestämmande lika högt som män.
  
Feminismen är inte en enkel framåtrörelse, utan en böljande kamp där konservativa krafter ständigt trycker på från andra hållet. Vi måste uppmärksamma detta, och vi måste slå tillbaka när rättigheter vi redan vunnit hotas. Det blir inte bättre av sig själv. Det blir bättre för att vi kämpar och trycker pendeln åt rätt håll. 
 
/Zäta
 
 

Ett tack, till dig.

Vet ni hur mycket cred jag får för dessa futtiga ord jag publicerar online? Egentligen alldeles galet mycket. Visst kan jag bli frustrerad över att min och många andras feministiska kunskap och hbtq-kompetens inte värderas ekonomiskt, men det är ändå en piss i Missisippi.

 

Vi som skriver, vi som syns och hörs, det är vi som uppmärksammas. Vi som syns och hörs är ibland samma människor som är engagerade i tjejjourer, asylgrupper, miljöföreningar och de tusentals andra gräsrotsrörelser som arbetar för att göra livet drägligare för andra människor och vår planet. Men ganska ofta är det inte samma människor. Nu senast blev det plågsamt tydligt med Belinda Ohlsson i rutan.

 

Hon har makt och inflytande genom sändningstid och tillgångar att skapa sitt eget program, och kan definiera feminismen. Men det är inte hon som gör jobbet.

 

Det är inte hon som gömmer flyktingar, inte hon som lånar ut pengar till transungdomar som blivit utkickade hemifrån, inte hon som chattar långa kvällar med desperata tjejer som inte vågar anmäla övergrepp, inte hon som tar de eviga diskussionerna med kursledningen om inskränkta perspektiv på föreläsningarna, inte hon som argumenterar sig blodig för ett inkluderande språkbruk i nästa utskick, inte hon som följer med de främlingar som behöver till vårdcentralen och psykakuten, inte hon som blir kallad hora i korridoren.

 

Jag tror på ord. Jag har många gånger fått höra att mina ord förändrat hur någon tänkt, och det känns fantastiskt. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är den dagliga, slitiga, osynliga kontakten människor emellan. När du faktiskt säger ifrån mot de sexistiska skämten. När du donerar din tid som jurist till kvinnojouren. När du ordnar mentorsträffar för hbtq-ungdomar eller julfirande för dem som inte har någonstans att vara.

  

Rättviseförmedlingen gjorde en lista med gräsrötter, där bland annat jag är med. Och det är superfint och ett jättebra initiativ, men de flesta verkliga gräsrötterna är fortfarande inte med. För ni har ingen hemsida eller ordförandeskap eller DJ-kollektiv. Ni är osynliga, förutom där det räknas.

 

Ni är osynliga, men livsviktiga.

 

Idag vill jag ägna mitt (låt gå betydligt mindre än Belindas) utrymme, till att tacka er. Tack för att ni finns. Tack för allt ni gör. Tack för att jag fått lära känna några av er och kunnat bli en bättre människa.

 

Utan er; ingen feminism, ingen medmänsklighet, ingen solidaritet.

 

Tack.

 

/Zäta

 

 


Tisdagstips


Allt blir roligare i färg, även patriarkatet!

Kolla in tidningen The Guardians interaktiva sammanställning av kvinnors rättigheter i världen! http://www.theguardian.com/global-development/ng-interactive/2014/feb/04/womens-rights-country-by-country-interactive?CMP=fb_gu 

Klicka på olika regioner och sedan länder för att se hur de ligger till inom olika viktiga kvinnorättsfrågor. Informationen kommer från FN och Världsbanken och ger förstås en grov bild, men himla intressant. 

Hur ligger det till i världens (fjärde) mest jämställda land då?




En bit kvar. 

Feminismen har utan tvekan gått alldeles för kort. Tur att det är valår!

/Zäta






Vi kommer inte backa. Ett missförstånd om feminismens målsättning.

Det verkar finnas ett missförstånd angående femininismen där ute. Framförallt uttryckt av de som själva inte är feminister. Att målet med vår rörelse skulle vara att rekrytera så många människor som möjligt.
 
Om ni använder den där retoriken skrämmer ni bort en massa folk!
 
Ni kan inte tala om män som grupp - då kommer ingen man att vilja vara feminist, och det är ju superviktigt att vi får med oss männen!!!
 
Feminister är alldeles för (insert random ord) - vi måste ju tänka på hur folk ser på oss!
 
 
Jag ska börja med en viktig distinktion. Den inom-feministiska kritik som finns, som ofta handlar om att priviligierade grupper inom feminismen, ofta vita medelklasskvinnor utan könsöverskridande erfarenheter, tar sig tolkningsföreträde på definitionen av feminism eller vilka frågor som ska prioriteras, är inte vad jag kommer kritisera här. Det är en nödvändig del i en dynamisk och framåtblickande rörelse. Denna kritik måste alla med maktanalys ta till sig, även om den interna kritiken inte behöver överskugga vårt gemensamma mål och det går att solidarisera och stötta även människor som inte tycker precis likadant som en själv. Vi kan prata om hur den interna debatten förs inom feminismen idag i Sverige, jag tror det behövs, men jag kommer inte göra det här.
 
Jag kommer prata om den externa kritiken, och den som ibland framförs även inifrån: Att feminismen måste vara snällare, stryka männen medhårs, inte prata om kön och strukturer och vara sådär obehagligt utpekande, eftersom vårt mål är att få alla att bli feminister.
 
Det är bullshit. 
 
Feminismen har alltid, och kommer alltid handla om, att störta patriarkatet. Störta det system av makt som på olika sätt för olika kvinnor och transpersoner ger oss andra, ofta sämre, livsvillkor än männen. Störta den struktur som skapar mannen som norm och högre värderad i allt han gör, som ger hans tankar neutral objektivitet, som ger honom mer kapital i form av pengar och makt, som lär honom att inte bara hans kropp utan även andras är till för honom, som ger honom tolkningsföreträde på allt. I vår maktanalys ingår andra former av förtryck - de som baseras på etnicitet och rasifiering, funktionalitet, könsidentitet och sexualitet. Vi kan aldrig bortse från dessa när vi analyserar, och störtar, patriarkatet. Allt hänger ihop, och olika människors livsvillkor blir annorlunda beroende på dessa interagerande maktsystem. Att se komplexitet och lyssna på dem vars erferenheter skiljer sig från den dominerande gruppen är ett villkor för att nå vårt mål. 
 
Att alla ska hålla med om ovanstående analys är dock inte ett villkor för vårt mål. Det vore toppen. Det vore fantastiskt om alla blev feminister. Om alla kunde lära sig om världens tillstånd och hur våra liv formas av könade strukturer, om alla kunde granska sina egna privilegier och se sin egen roll, om alla aktivt kunde arbeta för en värld där vi kan existera på lika villkor oberoende av konstruerade kategorier så som kön och etnicitet, om alla - även de män som personligen haft det tufft - ville skriva under på att "kvinnor är idag strukturellt underordnade män, och det vill jag förändra". Det vore drömmen, men det kommer aldrig hända.
 
Varför?
 
För att vissa människor, framförallt män, tjänar på patriarkatet. Och därmed tjänar på att inte erkänna dess existens.
 
Jag tänker att det motstånd som feminismen möter, och alltid kommer möta, bäst illustreras med ett par fula paint-bilder jag gjorde för några år sedan*. Som ni säkert vet finns det en slags magisk 30-70-regel i genus-sammanhang, där kvinnor lätt verkar få 30% av utrymmet, men inte mer. Detta är tillexempel applicerbart på skribenter i nyhetsmedia, taltid i klassrummet, höga postitioner inom universitetsvärlden (det ligger närmre 20% menmen), så denna regel får representera patriarkatet, då allt inte är så enkelt att mäta. 
 
*nåja, tillräckligt väl, i alla fall.
 
De som inte vill tala om feminism, utan "bara om jämställdhet", som tror att kvinnor ska få det bättre utan att en endaste man ska behöva flytta sig en millimeter från sin bekvämlighets-zon, som är för jämställdhet men inte vill lyfta ett finger för att förändra hur vi har det idag, verkar tro att världen fungerar lite som till höger i bilden nedan.
 
 
 
 


 
 Det funkar inte så! Vi kan inte "ta för oss" av plats som inte finns. Vi måste omfördela. 
 
 
 
Tittar vi på de gula boxarna hittar vi svaret till varför feminismen alltid kommer möta motstånd. Det är inte alla som vill ge upp sin orättmätiga del av kakan. 
 
Det finns en hel del som vill det. En hel drös av män som hellre lever i det jämställda samhället även om det innebär att de själva inte får den osynliga fördel det innebär att vara man i ett patriarkat. Som hellre tävlar på lika villkor än klamrar sig fast vid priviligier de tycker sig ha rätt till. Som förstår att de ingår i ett system där deras kön förtrycker andra och att de drar nytta av detta - och försöker motverka det. Precis som att det finns vita medelklasskvinnor som försöker arbeta för att inte ta mer än sin beskärda del på andras bekostnad. Detta är feminister. Det är fortfarande privilegierade människor som behöver vara medvetna om just det, men de gör vad de kan för en rättvisare värld. Heja er, heja oss.  
 
Alla kommer inte nå denna insikt. Det är en tuff insikt att nå. Det är tufft att vara feminist, för alla. Men det är inte jämförbart med hur tufft det är att leva i ett skitpatriarkat för alla oss som förtrycks av det. 
 
 
Feminismens mål är inte att alla ska bli feminister. Det är förstås bra om vi kan föra vår talan så att fler vill vara med och förstår vad det handlar om, men det finns också ett personligt ansvar i att utforska sin egen roll i de maktsystem vi lever i.
 
Feminismens mål är att störta patriarkatet, oavsett vad vissa tycker om det. Feminismens mål är sann jämställdhet och jämlikhet, att de förtryckta ska bli fria. Det kommer förstås vara lättare att uppnå ju fler som är på vår sida, men att precis alla håller med är inte ett krav.
 
Att ge alla människor samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter, att skydda och uppvärdera dem som idag inte har något att säga till om - det är vårt mål. Vi kommer inte göra avkall på detta för att stryka någon medhårs. Vi kommer inte urvattna våra begrepp och analyser så att de blir uddlösa bara för att inte stöta oss med dem som har makt. Vi kommer inte låtsas att feminismen kommer gynna alla på samma sätt. Jag är övertygad om att människor av alla kön och icke-kön mår bättre i en mer jämlik värld, men vinsten kommer inte vara precis likadan för oss alla. Herrejävlar vad skön att slippa machoideal och få visa känslor som snubbe, men det är fortfarande inte riktigt samma sak som vinsten i att få bli sedd som en fullvärdig människa.
 
Feminismen är bra för alla, men olika bra, och på olika sätt - eftersom grundförutsättningen är ojämlikhet. 
 
Du är välkommen in, välkommen att öppna dina ögon, lyssna på de vars livsvillkor är annorlunda än dina, välkommen att själv fundera, välkommen att göra förändringar i ditt liv som gynnar jämställdheten. Välkommen att göra fel någon gång utan att bli lynchad, välkommen att jobba med dina hjärtefrågor. Alla som är beredda att skriva under på feminismens maktanalys och göra förändringar i sitt eget liv är välkomna in. Alla.
 
Men du är inte välkommen att omdefiniera feminismens mål för att göra den mer bekväm för dig.
 
Vi kommer inte backa. Du måste backa.  
 
/Zäta
 
 
 

HEJDÅ 19-ÅRIGA ZÄTA

Hej snart 24-åriga jag!
 
Där uppe alltså. Jag har uppdaterat min header för första gången på nästan 5 år. Detni. 
 
Tack bästa Anna för hjälpen
och coolaste Jessica för att jag fick fota ditt broderi
och finaste Moa för att jag fick en awesome feminist-ring av dig
(och snålaste Region Skåne för lån av arbetskläder)
 
 
(Jamen jaha det funkade bara på förstasidan?!) 
 
Kärlek och pepp från en icke längre tonåring Zäta!
 

4 invändningar från jurister i diskussioner kring våldtäktsdomar och mina svar på tal

Varje gång det blossar upp nya brottsmåls-skandaler i våldtäktsfall som jag skriver om/länkar till, får jag samma fyra invändningar från jurister, hobbyjurister och, framförallt tror jag, juridikstuderande. Så jag tänkte svara på allihop här, så kan jag bara länka nästa gång nästa jurist säger exakt samma sak som föregående jurist.*
 
*Inte från alla jurister. Jag känner en massa bra (blivande) jurister. Hej på er och tack för att ni diskuterar på vettiga sätt och kommer göra världen till en bättre plats när ni blir klara! (Vill också inflika att anonym jurist S.T. i föregående inläggs kommentarsfält var ovanligt vettig att diskutera med även om vi tycker olika.)
 
 
"Det är tur att vi har domstolar som dömer - och inte låter pöbeln göra det! Folk förstår bara inte hur en rättsstat fungerar."
Jag håller verkligen med. Om att det är tur att vi har ett rättsväsende, alltså, och att den som utsatts för brottet själv inte ska utdela straffet. Jag inser vikten av att standardisera straff och låta rationalitet guida omdömet. Jag förstår att vårt rättsväsende så som det är tänkt att fungera är en hörnsten i den demokrati jag stödjer. Jag förstår att detta förvånar dig, men queer-vänster-pk-feminister är i de allra flesta fall demokrati-sympatisörer som gått ut grundskolan och däremed förstått att rättsväsende är viktigt. Det finns förstås anarkister och radiakala vänstersympatisörer som har en annan grundläggande samhällsanalys - det är också okej. De får också ha en åsikt. Men jag vet inte var i min analys du hittade spår av detta resonemang?
 
Jag kritiserar hur rättsväsendet fungerar i vissa fall, inte dess existens. Kritik är inte samma sak som oförmåga att förstå. Jag förstår mycket väl, och jag håller inte med. 
 
 
"Beviskrav måste vara högt ställda - det viktigaste i en rättsstat är att ingen oskyldig döms."
Ja och nej. Självklart måste bevisbördan vara hög, självklart är det viktigt att ingen oskyldig döms. Men är det verkligen det allra viktigaste? Är inte det att förvissa sig om medborgarnas säkerhet, både de som står åtalade och de som blivit utsatta för brott. Inte bara de åtalade. Ibland är rättsväsendet så upptaget med att klappa sig själv på axeln för sina grandiosa principer att de inte inser att "rimligt tvivel" vekar uppfyllas av de mest sciene-fiktion-inspirerade påhitt från den åtalades sida. Ett rättsväsende som aldrig dömer skyldiga är lika värdelöst som ett som dömer oskyldiga.
 
Av de anmälningar som går till åtal, vilket är en liten minoritet av de anmälningar som anses mest troliga att leda till en dom, leder ca 1/3 till friande domar i våldtäktsfall. I andra brottsmål är den siffran ca 5%. Dessutom har beviskraven skärpts sedan 2006, vilket lett till färre fällande domar sedan dess. Dagens juridik.  
Jag tycker att detta är orimligt. Jag tycker både lagen och rättspraxis är skeva. Du får tycka annorlunda och skriva om din åsikt, jag skriver om min.
 
 
"Jag förutsätter att du läst domen."
Jag har läst domen i Lunda-målet nu senast, ja. Och jag mådde pyton medan jag gjorde det. Domen består, som du kanske förstår, av en väldigt obehaglig och ingående våldtäktsskildring, och sedan rättens tolkning av honom som trovärdig och henne som icke trovärdig - bland annat baserat på att hon tidigare lidit av lättare psykiska besvär:
 
Men här ska beaktas att A mått psykiskt dåligt med inslag av ångest under en längre period, vilket hon också sedan tre år tillbaka medicinerar för med Sobril. Det kan bland annat därför inte heller uteslutas att hon efter händelsen kan ha reagerat så starkt som är visat i målet, utan att händelseförloppet för den skull varit så som hon beskrivit.
 
Jag har läst domen, och tycker kanske också att de som ska uttala sig om en specifik dom ska läsa den, särskilt om personen har en sanktionerad maktposition såsom ledarskribent. Men du kan inte kräva att alla som debatterar kring våldtäkskultur och rättspraxis, med enskilda domar som belysande exempel, ska läsa alla domar.
 
För det första för att det kan vara oerhört traumatiserande att läsa - särskilt för någon som själv blivit utsatt tidigare, vilket tyvärr är alldeles för många. Och vad är det för debattklimat där vi utesluter överlevare ur diskussionen på basis av deras trauma? Det är en alldeles fruktansvärd inställning att ha gentemot andra människor, och vittnar om att du lever i en värld där du själv och dina vänner inte behövt genomlida våldtäkter i någon högre grad. 
 
För det andra är det tidskonsumerande att hämta ut och läsa. Återigen tycker jag att vissa människor på vissa positioner som uttalar sig om specifika fall ska bemöda sig med detta, särskilt folk som typ har betalt för det, men alla Sveriges bloggare och aktivister - som är studenter, föräldrar, deprimerade, stressade eller bara har annat för sig också och försöker få livet gå ihop - vare sig kan eller måste läsa alla förbannade våldtäktsåtal innan de diskuterar våldtäkter.
 
 
"Jag förstår att det är svårt för dig som lekman att förstå, men låt mig som jurist förklara varför domen är riktig även om din analys visar det motsatta."
Jag förstår inte allt juridik-språk, nej. Men jag förstår ofta att tolknigen av lagen så som den är skriven var korrekt. Och, återigen, jag håller inte alltid med. Om vad lagen säger, eller om tolkningen om den var allför snäv eller hård. Det betyder inte att jag själv vill ta hagelbössan och gå skjuta av folk. Tvärt om använder jag ju det mest demokratiska av alla tillvägagångsätt - öppen debatt (vilket du ofta undviker genom att vara anonym).  
 
Jag förstår, och håller med om, att detaljerna bör skötas av dem som har bäst förståelse för lagen - jurister. Jag förstår att allmänheten, jag själv inkluderar, ibland missförstår juridiskan. (Men inte alltid. Alla invändningar är inte missförstånd!) Jag är helt med på att en lagändring ska utformas med hjälp av jurister. Ni är ju experterna! Men jag håller inte med om att bara jurister i sin upphöjda position är de enda som är kvalificerade att diskutera lagen, rättspraxis och samhällsutvecklingen. Det lärs ut de första veckorna på juristprogrammet att samhället ändras först, sedan lagen (jag vet, för jag har gått dem). Och jag tänker vara med i den samhällsförändingen. 
 
Precis som att alla är överens om att låta läkare diagnostisera och skriva ut medicin, är vi överens om att låta juristerna sköta det juridiska finliret, eftersom dessa yrkesgrupper är kvalificerade för uppgifterna. Men lika lite som vi (blivande) läkare kan säga åt allmänheten att hålla tyst kring frågor om hur sjukvården organiseras, vad som ska anses som friskt och sjukt i ett större perspektiv eller vad vi ska prioritera i hälsoinvesteringar på befolkningsnivå - kan (blivande) jurister säga åt folk att de inte får diskutera samhällsutveckling i relation till rättspraxis, olika bevisbördors teoretiska betydelse eller samtyckeslagar.
 
Jag har lika stor rätt till detta som alla samhällsmedborgare, oavsett juridisk kompetens. Därmed inte sagt att jurdisk kompetens inte är superviktigt för ett rättssäkert samhälle - men jag önskar att den någon gång ibland skulle användas till att kritisera lagen med den skarpa syn som kunskapen ger - och inte bara till att sätta "pöbeln" på plats.  
 
 
Lagen existerar inte i ett vaacum. Lagen existerar i mitt samhälle. Mitt samhälle formar lagen och hur den tolkas. Jag är en del av mitt samhälle, en del av den kultur som skapar tolkningsföreträden och orimlig rättpraxis, och jag tänker försöka ändra det till det bättre. På mitt sätt. Genom att skriva.  
 
Jag hoppas vi delar detta mål, även om våra medel kan vara olika.
 
/Zäta
 
 
 ps. Bor du i Lund/Malmö? Kom på manifestation mot våldtäktskultur imorgon!

"Det var inte meningen att våldta" - om manligt tolkningsföreträde, samtyckeslagstiftning och jämställdhet

 
Kvinnan berättar i förhör om hur hon tvingades till både analt och oralt samlag samtidigt som han höll fast henne och slog henne med bland annat en örfil. – Jag visade tydligt att jag inte ville, så att han inte kunde missuppfatta det, säger hon i förhör.
 
Rätten anser att det rent objektivt är bevisat att 27-åringen med våld tvingat kvinnan till sex. Det är däremot inte visat att han haft uppsåt till det, trots att partnerna inte haft någon överenskommelse om ett sexuellt spel.
Metro, 14-01-10
 
Alla är överens om att han tvingade henne till sex, att hon protesterade och var mycket upprörd efteråt. De hade inte kommit överens om BDSM-sex. Men han kan inte fällas för våldtäkt.
 
Han kan inte fällas för att han inte tolkade hennes nej som ett riktigt nej. Förövarens verklighetsuppfattning är vad domen baseras på. Manligt tolkningsföreträde är vad domen baseras på. Det är "objektivt bevisat" att han tvingade henne till sex som hon inte ville ha, medan han höll fast henne (särskild utsatt situation, någon?), men det går inte att bevisa att han hade uppsåt att våldta - och det krävs för fällande dom. 


Ett rättssystem som baseras helt på förövares uppsåt och tolkning av verkligheten är inte säkert. Jag förstår att uppsåt är viktigt, det är därför vi skiljer på mord, dråp och vållande till annans död - men det är inte så att vi låter folk som dödar andra gå helt ostraffade för att de tolkade personen som levande. Jag förstår också att ord ofta står mot ord i likande situationer och att vi inte kan dömma folk enbart på basis av någon annans utpekande, det är inte heller rättssäkert, men när ord inte står mot ord - utan alla är överens om händelseförloppet - varför ska då förövarens uppfattning väga tyngst?
 
För att vi fortfarande lever i en våldtäktskultur där "objektiva" män får bestämma var gränsen för våldtäkt går. Vi lär tjejer att säga tydliga nej, inte killar att vara uppmärksamma på otydliga nej. 
 
 
– Hon stönade fram tunna och lätta nej. Sättet hon sa nej på nu var väldigt bekant för mig som en del av sexet, jag kände igen det från andra tjejer, säger han i förhör och tillägger att det var väldigt tydligt för honom att hon ville ha dominanssex.
 
Okej, snubbis, du kanske har haft en massa ömsesidigt dominanssex förut (eller bara är en serievåldtäktsman) - det betyder inte att du avsäger dig ansvaret att kolla med en ny sexpartner om hon fungerar på samma sätt!
 
Eller jo, vänta, det är ju precis vad det betyder. Rätten har fastslagit det. Din verklighetsuppfattning gäller. 
 
 
Förstår ni varför vi behöver en samtyckeslagsstiftning? Då skulle det räcka att hon bevisade att hon inte samtyckt, inte att hon varit i en särskilt utsatt situation och visat tydligt att hon inte ville och att han samtidigt förstått det och haft uppsåt att skada henne. En samtyckeslagstiftning handlar inte, som många tror, om att du måste bevisa att alla du ligger med vill ligga med dig* - bevisbördan ligger fortfarande på offret, på den som åtalar - men hon behöver bara bevisa att hon inte ville.
 
Grundsynen förskjuts alltså med en samtyckeslagstiftning.
Istället för inställningen: "Ingenting är våldtäkt om inte gärningsmannen håller med om det och femton miljarder svårbevisade omständigheter (särskild utsatthet, inte bara utsatthet) är uppfyllda",
tar vi avstamp i: "Sex ska vara frivilligt och när ovilja markeras ska det respekteras".
 
 
ÄR DET ORIMLIGT FÖR EN RÄTTSTAT ATT HA DEN INSTÄLLNINGEN?! 
 
Vi läser det en gång till: "Sex ska vara frivilligt och när ovilja markeras ska det respekteras." Nej, det är för tusan det mest rimliga jag har hört på hela året.
 
Det här innebär inte att allt gråzonssex kommer bli våldtäkt i lagens ögon. Har två personer sex med varandra och det plötsligt känns olustigt för en av dem, som kanske stelnar till men inte säger något, är det enligt mig och alla världens feminister inte okej någonstans av den andra personen att fortsätta - för jag tycker det är folks förbannade plikt att vara uppmärksamma på personer de har sex med! Men det kommer inte vara våldtäkt i lagens ögon, för förövaren måste kunna förstå att hen gör fel. Och det kanske inte heller ska vara det. Det måste finnas en klyfta mellan utopiskt fantaistiskt ömsesidigt sex, och brottet våldtäkt som kan sätta människor i fängelse. Det ska inte vara ett brott att ha lite småtrist sex, att råka somna eller misstolka en otydlig signal, även om vi förstås ska jobba på allas ömsesidiga ansvar i sexuell sitation. Men grejen idag är att gränsen för vad som får vara våldtäkt i lagens ögon dras alldeles, alldeles för långt bort, med alldeles alldeles orimliga beviskrav.
 
Jag tror att vi måste jobba på två fronter, som förstås påverkar varandra. Dels förändra lagen så att en rimlig mängd våldtäktsmän kan bli fällda, inte bara de som erkänner. En samtyckeslagstiftning sänder signalen att frivillighet är viktigt, snarare än att "det är dumt att förgripa sig på folk i särskilt utsatt situation medan du inser att du håller på med det", och den kan få fler att våga och orka anmäla. Men den kan inte ensam förändra våldtäktskulturen. Det måste vi göra samtidigt, på en annan front: med ett mer jämlikt samhälle där allas tolkningar väger lika tungt, där våldtäkt slutar banaliseras, stigmatiseras och bli till skämt, där överlevare respekteras och får den hjälp som behövs oavsett reaktioner efteråt, där ingen lär sig att de har rätt till någon annas kropp genom uppfostran eller ständig mediaexponering, där sexualiteten blir lika tillgänglig för alla kön och där män får lära sig lyssna på andras signaler. 
 
Jag är helt övertygad om att jämställdhet minskar våldtäktskultur, och faktiska brott. Inte bara för att kvinnors och transpersoners erfarenheter får påverka lagstifting och offentlig debatt i högre utsträckning, eller för att fler än ett köns tolkningramar får avgöra var gränsen går - utan också för att själva grunden där någon anser sig ha rätt till någon annans kropp rimmar illa med tanken att vi alla, oavsett kropp och erfarenheter, är precis lika mycket värda.


/Zäta
 
*Sedan tycker jag förstås att det här borde vara den rimliga inställningen till allt sex, för alla, alltid - att du är helt säker på att alla inblandade vill. Men vore det fallet skulle vi ju inte behöva en våldtäktslagstiftning alls.
 
 
 
 

Zettermark med Z


Zettermark är en flickgammal student med rosetter och feminism som vapen. Hon pluggar tredje året på läkarprogrammet i Lund och tycker den skånska vintern är fruktansvärd. Hon gillar att vinna diskussioner, läsa populärvetenskap och ha aningen för stora rosetter i håret.

Hon har tidigare läst genusvetenskap i Uppsala och skrev sin C-uppsats om tjejers bloggande. Den är även publicerad i antologin The Invisible Girl från Umeå universitet.

Citera, kopiera och inspireras gärna - men länka till mig när du gör det!

Vill du att jag ska skriva en artikel? Vill du boka en föreläsning, tipsa om något eller bara skriva kärleksbrev? Maila mig gärna! Jag debatterar och föreläser om genus, feminism, trans och vardagsaktivism.






RSS 2.0

bloglovin

Bookmark and Share

Add to Google Reader or Homepage



bloglovin



Tjejjouren.se -För stöd & svar på dina frågor!
















"Skarpt och tydligt som en papercut i patriarkatets grisiga fingrar." - Havreglid

"Dina inlägg är som intelligenta käftsmällar som ger inspirerande aha-upplevelser även för oss övertygade feminister." - Visselpaj

"Du är ju en manisk fundamentalistisk överseriös låtsats feminist. Kan inte begripa att personer som du får rösta." - Anna

"Du verkar ju sinnessjuk i dina åsikter! Slit dig ifrån dataskärmen och ta dig en sväng i den verkliga världen." - KP

"Det är som om du skriver ner de tankar jag själv inte kan formulera" - Katrus

"...så hittade jag Zettermark med Z. Jag är kär. Jag vill gifta mig med henne. Äta hennes hjärna." - Lady Dahmer

"det är tur att det finns andra kvinnor än er att välja på..." - Marco

"När en påläst människa gör så här många människor upprörda har hen sannolikt satt fingret på någonting. Du skriver så bra, keep it up!" Elin l





bloglovin RSS 2.0
Bookmark and Share

Blogg listad på Bloggtoppen.se