Om att vara opassande, och stolt.
På mitt gymnasium startades en manskör. Ett gäng spexiga, skönsjungande killar i kostym som framförde allt från serenader till poplåtar. Deras signum var en rad med streck-kostymsnubbar varav en var byxlös, eftersom han var en känd player. Deras paradnummer var "humorlåten" Kärringar ska hållas kort.
Denna kör blev påhejad av alla från rektor till elevråd och nya ettor. Roliga, snygga, charmiga, kapabla. De uppträdde på nästan alla avslutningar och allmänna kulturevent.
Men tjejer ska för fan inte starta kör. En plats för tjejer att ta plats. Att vara roliga, snygga, charmiga, kapabla. Nej, då får de höra att de bara fått för lite kuk. Jag vet inte hur ni funkar, men på den tiden jag hade pojkvän och fick precis så mycket kuk jag behagade kände jag ändå för att sjunga. Skumt.
Skämt åsido. Vad rädda folk är för starka, förenade kvinnor. För feminism:
– På Facebook lade vi upp en bild där vi höll upp en banderoll med orden frihet, jämlikhet, systerskap. Då ballade det ur rejält. Det var rätt många angrepp, bland annat från elevrådet, säger Ylva Knaevelsrud. (Rektor) Witt påpekar att många i elevrådets styrelse känt sig kränkta av kören.
Läs det noga. De lade upp en banderoll med orden frihet, jämlikhet, systerskap. Inte en där det stod Män är djur. Inte en där det stod Feminismen gör oss starkare än er. Inte ens en där det stod Systerar förenen er! Det stod något så banalt, så uttjatat, så vardagligt som franska revolutionens slagord adapterade till ett kvinnlig tilltal. Men vid systerskap, där går tydligen gränsen. Frihet och jämlikhet är till för män!!!
På mitt gymnasium fick några personer nog. De startade mens-kören. Deras signum var en rad streck-tjejer i klänning varav en hade blod droppandes från klänningen. Jag vet ännu inte idag vilka som låg bakom denna geniala idé, eftersom jag vid det laget var påväg från skolan, men himla glad blev jag. Rektorn blev inte lika glad och beordrade ned affischerna. Opassande sades det.
Vad kan vara mer opassande än en tecknad liten röd fläck på en affisch symboliserandes vad en frisk kvinnokropp håller på med en gång i månaden? Att sjunga om att brudar ska hållas kort, kanske? Nej, juste, jag glömde -- det är roligt.
Det är lätt för dem med makt att avfärda kvinnors motstånd, men vi måste komma ihåg att alla dessa upprörda uttalanden, förnekanden och skyfflanden under mattan är ett tecken på att vi gör skillnad. Att vi faktiskt hotar makten. Vi hotar den för att vi inte passar in i dess mallar och bekväma hierarkier. Vi är fett opassande, och fett stolta över det.
/Zäta
Det här med makt och motmakt
Han skriver inte bara skrämmande debattartiklar om att "könsbytare bör vara sterila", han skriver också skrämmande böcker om alla som inte är som honom. Psykiatrikern David Eberhard är en av de personerna som tror att en fin utbldning ger honom rätt att säga vad som helst om vem som helst, och det obehagligaste är att folk tenderar att tro på folk med fina utbildningar som låter auktoritära.
Exempel på fenomen som D. reagerar negativt på är dagens klena ungdomar, överdriven likabehandling av minoriteter, dyslektiker och lobbygrupper från queerrörelsen. Positivt i hans värld är istället kemisk kastrering, avskaffande av sexköpslagen, sterilisering vid könsbyte och ordningen i skolan på 50-talet. (min fetstil)
Men vi ska inte låta honom komma undan med det. Om du ska göra en viktig sak idag så är det att läsa den här bokrecensionen och sätta en mental VARNING-sticker på namnet David Eberhard. Den är värd 18 minuter av din tid, jag lovar.
Det finns mycket att reagera på i den här boken, men den sak som stod ut ur mängden för mig var "den överdrivna likabehandlingen". Det går inte att överdriva likabehandling: Antingen är folk lika behandlade, eller så är det de inte. Antingen har folk samma lagstadgade rättigheter, samma reella möjligheter och samma värde i samhällets ögon, och då är de rättvist behandlade, eller så är de inte likabehandlade. Det går liksom inte att göra det för rättvist. Om en minoritet skulle få det lite för bra, lite för feta rättigheter eller tillgångar, så skulle de ju inte vara likadant behandlade längre, utan särbehandlade. Vilken grej att vara upprörd över: Folk som inte är majoriteten har fått det bra!!!
Jag upphörs aldrig att förvånas över den arroganta egoism som ligger bakom dylika resonemang. "Om andra får samma möjligheter som jag, blir konkurrensen större för mig och då blir det jobbigt. Bättre var det på 50-talet när kvinnfolk stannade hemma och hbt-personer höll käften. Då var det lätt för en stjärna till man som mig att lysa."
Jag är jäkligt glad att jag lever i en tid när kvinnfolk och hbt-personer kan säga ifrån på sina bloggar när maktmissbrukande stjärnfall som du försöker ta över.
/Zäta
Om en absurditet
Anta att du har en sjukdom du verkligen lider av, typ svår vanställande acne. Det är inte så att andras åsikter gör det jobbigt, utan du själv lider av det ändå. Du vill inte se dig själv i spegeln, vill inte gå ut i dagsljus, vågar inte prata med främlingar och vill helst inte leva alls typ om det inte går att göra något åt. Anta också att det finns en medicin som kan åtgärda problemet, men att den har en jobbig biverkan: Du riskerar att få nedsatt hörsel, i vissa fall permanent. Det finns också en operation som kan göra din hud bättre, men den kommer garanterat i vissa fall att sabba hörseln. Det finns dock ett sätt att kringgå det: ett slags litet enkelt implantat som sänder ut bra ämnen i öronen.
Din sjukdom, och hur mycket du lider av den, är konstaterad av läkare. Staten har dock förbjudit super-implantatet, för enligen en gammal lag från 70-talet är "onödiga implantat" förbjudna, alltid. Men inte nog med det, staten har också bestämt att om du ska få medicinen som tar bort din acne så måste du operera bort dina hörselgångar. Du måste bli döv. Bara för att en biverkan av medicinen är nedsatt hörsel, tyckte någon lagstiftare på 70-talet att det vore "logiskt och självklart" att alla som använde den skulle bli döva. Idag tycker de flesta att det här verkar absurt. Det finns enkla lösningar som inte tvingar folk till onödiga, farliga operationer, men ett litet regeringsparti, på 4 %-gränsen, tycker att frågan bör utredas närmare. Utredas närmare. Dessa personers liv, kroppar, rättigheter och människovärde ska utredas närmare. Igen. De tycker att "ansvarsfulla lagstiftare" ska ta det lugnt och tänka många gånger, även om flera seriösa utredningar och juridiska instanser föreslagit en lagändring.*
*Nu är det klart att transsexualism är en helt annan sak än acne, och många skulle inte alls vilja kalla det sjukdom (eftersom det handlar om identitet och den ska inte sjukdomstämplas). Men faktum kvarstår att det är något som åtgärdas med mediciner, och ibland operationer, och som inte är självvalt. Det är helt enkelt något som kräver vård, och detta ska människor inte straffas för. Självklart finns inte heller någon hörselnedsättande acne-medicin, utan jag försökte komma på ett exempel som skulle visa hur absurd, hur fullkomligt galen och fruktansvärd, denna lagstiftning är. Ibland blir det tydligare när vi sätter andra, icke-laddade ord, på saker. Jag menar inte heller att acne per definition är vanställande eller fult, men som en person som själv lidit enormt av det kan jag säga hur jobbigt det kan vara. Jag fick förövrigt en medicin, med andra potentiellt farliga biverkningar, som dock fungerade hur bra som helst på mig. Vissa kanske tyckte att det var fåfängt, onödigt, en lek med kroppen. Men fem år senare är jag fortfaranade tacksam varje gång jag obekymmrat jag sätter mig bredvid ett fönster i klassrummet.
Tänk då om det handlar om något mycket viktigare än hud. Om hela din kropp, om att känna att den är din och inte statens, om framtida barn, om rätten till vård och rätten till att leva ett fritt liv utan att outas varje gång du drar fram ditt id-kort. Då kanske vi börjar ana hur djupt orättvisa och människovidriga tvångssteriliseringarna är. Och känns det fortfarande främmande, eller vill du höra det från en person som själv drabbas, tycker jag att du ska titta på bästa Warrens tal från demonstrationen i Stockholm.
Nu ska vi demonstrera i Malmö. För jag tycker, jag kräver, att ansvarsfulla lagstiftare ska se till att vi har en rättvis och human lagstiftning. Inte vänta.
/Zäta
Det känns som jag just förlovat mig med grannpojken
Jag sitter på golvet i lägenheten i Lund (vi har vare sig bord eller stolar än) och läser på om syresättning och höjdsjuka. Visserligen med hjälp av Wikipedia, International Mountain Society och NE online, för jag har inga böcker än (det är bokbytardag på måndag), men ändå ganska ingående. Jag kan nästan känna hur hjärnan aktiverar gamla kunskaper, hash tag för hash tag som öppnar ett nytt litet område med halvt bortglömda samband. Och hur dessa områden sedan knyts ihop genom nya kunskaper, expanderar... och punkteras igen när koncentrationen sviktar.
Och jag har roligt hela tiden. Klickar vidare, läser mera, förklarar exalterat om HAPE för en sömning Moa. Jag tänker på de (dyra!) böckerna jag tittade på i dag med titlar som Essential Cell Biology, Principles of Neural Science och Human Molecular Genetics och blir ännu mer exalterad.
Det känns verkligen som en klysha. Som att jag äntligen sett vad som funnits framför mina ögon hela livet (eller i alla fall sedan högstadiet). Som att jag förlovat mig med grannpojken efter att ha dansat lite med de farliga statspojkarna ett tag, och alla runt om kring bara suckar och leende skakar på huvudet: Det visste vi väl.
Genusvetenskaperna och allt det andra som hände under två och ett halvt år kommer jag inte glömma bort. Det var ni som gjorde, och gör, resan värdefull. Men ja, jag tänker gifta mig med läkarprogrammet. Och jag tror att vi kommer bli lyckliga tillsammans.
/Zäta
En tanke om näthat
div>"Jävlar vad den horan ska dö." "I'm gonna make a holocaust for all atheists." "Det är så himla fult och äckligt att använda sig av det för att få status"
Varifrån kommer behovet att använda dessa fruktansvärda kraftuttryck? Vad är det med nätet som verkar framkalla detta ocencurerade hat, oavsett ämne, men som alltid bygger på de tråkigaste, mest nedvärderande stereotypiseringar och fördomar som finns om grupper. Kvinnor ska alltid våldtas. Ateister brinna i helvetet. Godtrogna kristna bankas i lite vett. Muslimer få smaka på sin egen medicin. Och ointressanta, ytliga, tråkiga bloggande småtjejer ska bara hålla käften.
Varifrån kommer behovet att använda dessa fruktansvärda kraftuttryck? Vad är det med nätet som verkar framkalla detta ocencurerade hat, oavsett ämne, men som alltid bygger på de tråkigaste, mest nedvärderande stereotypiseringar och fördomar som finns om grupper. Kvinnor ska alltid våldtas. Ateister brinna i helvetet. Godtrogna kristna bankas i lite vett. Muslimer få smaka på sin egen medicin. Och ointressanta, ytliga, tråkiga bloggande småtjejer ska bara hålla käften.
Det skulle kunna gå att säga att du inte håller med nämnda kvinna. Att du tycker att ateister har missförstått din religion även om de förstås får bestämma själva. Att ifrågasätta hur kristna kan tro på vissa delar men inte andra ur sin heliga bok. Att problematisera våldsförhärligande i vissa islamska sammanhang. Att bloggande småtjejer inte intresserar dig så värst, men att du då inte heller behöver klanka ned på dem. Men det är det få som gör.
Många talar om nätets anonymitet. Att det är lätt att sitta bakom en skärm och säga fula ord. Det stämmer nog, men jag tror också att det handlar om en handfallenhet inför ett "nytt" medium. När e-posten kom trodde folk att den skulle ersätta breven. Det var ju bullshit. E-posten ersätte telefonsamtalen. Korta, ibland informella, alltid rappa konversationer. Folk trodde kanske att nätforum skulle ersätta diskussionsstunderna i klassrummet, bokcirklarnas kallprat och krogrundornas svammel. Det är ju bullshit. Forum och kommentarsfält har ingen lärare som övervakar, inga sociala normer som kan brytas, inga outtalade konventioner för hur vi tilltalar främlingar. Nätforumen ersatte, eller snarare blev ett utlopp för, de privata tiraderna och svordomarna, som när de utfördes i sällskap med andra tidigare kallats "snacka skit". Bara det att nu var det inte dina två bästisar som hörde och höll med för att vara snälla, utan 600 facebookvänner hörde. 3000 forumbesökare hörde. 100000 tidningsläsare hörde när det togs upp i lokalpressen. Polisen hörde. Och plötsligt var svordomarna inte så roliga längre.
Det är samma saker vi alltid tänkt. Samma saker vi alltid tänkt, men mediumet gör skillnad. Inte bara för att många läser, inte bara för att det står där för alltid och inte bara i en flytande sekund av vrede, inte bara för att människor eggar upp varandra till nya nivåer av hat, utan för att skrift är något annat än tal. E-posten ersatte inte telefonsamtalen. Inte egentligen. Vem tycker att maila med en saknad vän känns lika tillfredställande som att höra hennes röst? Ingen. För att rösten, skratten, minerna, de knappt hörbara ursäkterna och hm-andena, sammanhanget - allt ger en kontext till uttalandet som gör att det upplevs mindre hårt.
Skriften har inget annat än sig själv att tillgå. Det som står där står där. Kallt, bart, ensamt och oundvikligt. Även på Internet.
Jag bestämde mig en gång som 14-årig medlem på forumet Kramkalas för att aldrig svära i skrift. Jag raderade alla svordomar i min presentation och bestämde mig för att lära mig att få fram samma kraft i språket med andra ord och beskrivningar istället. Jag tror att jag bemästrar det nu, även om jag frångått principen några gånger för att förmedla ilska eller absurditet. Men det jag framförallt lärde mig var inte att uttrycka kraft, utan att avstå från det. När de enkla vägarna är slutna och du måste tänka flera sekunder på ditt ordval hinner du också reflektera över vad du egentligen vill ha sagt. Och varför. Och för vems skull. Och att säga att människor borde dö, bli utsatta för våld, är fula, kan reduceras till enbart en stereotyp eller har blivit tappade bakom en vagn är aldrig en bra idé. Jag har aldrig upplevt att jag förlorat en argumentation för att jag inte "fått" påtala någon personliga tillkortakommanden eller kränka dem. Av andra skäl, ja, men därför - aldrig. Det låter självklart, men ta dig en titt på din egen facebook-feed, din egen lokaltidnings kommentarsfält. Det är inte självklart.
För alla 14-åringar tycker inte om att skriva. Alla 14-åringar hänger inte på snälla nätforum. Alla 14-åringar har inte tålamod att förklara vad de menar hela tiden. Men alla 14-åringar, och ännu yngre barn, borde få lära sig skillnaden mellan tal och skrift. Nu när suddgummina är historia och chattforumen en enter-knapp bort är det viktigare än någonsin. Synd bara att deras lärare växte upp med suddgummin och gillar att klandra nätet för sin "farliga och fördärvande karaktär". Allt är farligt innan vi bemästrar det. Och barn behöver hjälp att bemästra saker.
/Zäta
PS: Ibland önskar jag att jag skrev en bok istället för en blogg och kunde fortsätta resonemanget om hur vi människor förändrar vår tillvaro genom teknik, juridik och sociala förhållanden, men hur dessa saker samtidigt formar vår tillvaro. Alltså att människor hatar på nätet för att människor har hatiska tankar, men att näthatet faktiskt också gör något med vår samvaro utanför nätet och kanske föder hatiska tankar. Att det är ett ständgt dynamiskt maktspel, men som i vissa tider på vissa sätt har starkare strömmningar åt ett håll. Ja, det låter super-luddigt, men jag lovar att det skulle bli fett i en bok.
3 vanliga missförstånd i debatten om tvångssterliseringar (och lite hopp på botten av asken)
Det har blossat upp en ny debatt om tvångssteriliseringarna, efter att KD ännu en gång beslutat sig för att de vill behålla detta krav i lagen. Debatten är full av missförstånd, faktafel och transfobi, men många vettiga röster hörs också.
Det mest grundläggande missförståndet handlar kanske om medicin kontra juridik. Tre huvudspår finns, som alltid:
1. Folk tror att sterilisering krävs för att du rent medicinskt ska må bättre vid en könskorrigering.
1. Folk tror att sterilisering krävs för att du rent medicinskt ska må bättre vid en könskorrigering.
2. Folk tycker att andra ska vara sterila efter en könskorrigering.
3. Medicinare (experter med läkarexamen men utan transkompetens) antar att alla transpersoner vill vara sterila.
Svar:
1. Fakta är som följer: Behandling med könskonträra hormoner gör en person tillfälligt steril. Alltså en XY-person som käkar anti-androgener och östrogen kommer sluta producera sperma = steril. Detta gäller dock bara så länge dosen upprätthålls, vid avbrott i medicineringen sätter kroppens egna hormoner (testosteron i detta fall) igång igen. Vid en könskorrigerande operation där penis och testklar görs om till en snippa, eller där en vagina görs till en snopp (det är inte så enkelt, det tar flera operationer och läkperioder och sånt) blir personen förstås steril. Inga testiklar/ingen ingång till livmoder och äggstockar = steril.
Alla transsexulla personer vet detta. Ingen ber om mirakel. Vad de ber om är att få frysa ned könsceller för senare bruk eller att ha kvar sina reproduktiva organ. Att frysa ned celler utanför kroppen, särskilt sperma som inte är ett dugg svårt att extrahera, har förtås ingen fysisk påverkan = argument 1 faller. Att ha kvar dina reproduktiva organ inne i kroppen som transkille (livmoder och äggstockar) påverkar inte den biologiska korrigeringen, att ta bort dem, eller "bara" klippa äggledarna, innebär däremot en onödig operation = argument faller.
Slutsats: Ibland blir transsexuella sterila av sin behandling permanent. Ibland blir de sterila en period. Vissa transsexuella vill frysa ned könsceller innan påbörjad behandling, andra vill slippa onödiga ingrepp eller känner inte att de behöver operera könsorganen. Oavsett situation behövs aldrig någon extra sterilisering av medicinska skäl, det är bara ett svepskäl som används av människor som missbrukar sin expertmakt för att föra fram en politisk agendda.
2. Folk tycker... Vad har mina äggstockar med dig att göra? Ungefär inget va? Du kan leva ditt liv precis som du vill alldeles oavsett en kirurg klippt av mina äggledare. Det här är helt enkelt inget argument. Det handlar om att människor vill kontrollera andra, och sätta in dem i fack bara för att göra sin egen värld liiiite mer bekväm. De tycker det verkar bra att vissa människors rättigheter inskränks, för då slipper de konfronteras med att alla kroppar inte enkelt delas in i penis-man/vagina-kvinna. En liten vinst för dessa kan tyckas, och en enorm förlust för dem som aldrig får hålla ett spädbarn i sina armar, aldrig känna att de själva och inte staten bestämmer över deras kroppar, eller lida men hela livet av en onödig operation som gick snett. Att tycka att okända människor ska vara på ett visst sätt för att livet är lite skönare för dig då, det stavas bara på ett sätt: Egoism. Ren och skär, oförskylld och enorm egoism. (= argument 2 faller)
3. "Ingen av mina patienter har klagat." Det här med självinsikt och maktanalys är svårt va? Du är läkare = maktposition. Du är läkare som bestämmer huruvida denna patient får tillgång till livsviktig vård (genom att ställa diagnos och skriva ut hormoner, tex) = enorm maktposition. Tror du på allvar att alla dina patienter är ärliga mot dig? Att de inte vet att de måste passa in i en snäv ram av "den typiska transsexuella"? Dessa persoenr är nästan lika egoistiska som tyckarna, eftersom de vägrar ifrågasätta sin egen roll och prestation. Det är, tillspetsat, som om vi skulle intervjua fångvaktarna för att få reda på hur fångarna mådde... = argument 3 faller. Lyssna på dem med egen erfarenhet istället.
Det kan kanske kännas hopplöst nu när KD är männiksovidrigare än tänkbart och resten av alliansen fegar ur, men det är nu vi måste minnas missförståndet. Det är en juridisk fråga, och juridik löses i även i domstolarna. Även om den politiskt lagstiftande vägen verkar stängd, så är inte den rättsliga vägen stängd. Det ligger ett fall hos tingsrätten där en person överklagat ett nekande till byte av juridiskt kön efter att han vägrat sterilisera sig. Och tingsrätten måste inte bara ta hänsyn till vår grundlag, utan även EU:s lagar. Och EU är tydliga: Tvångssteriliseringar är brott mot mänskliga rättigheter.
Även om KD anser att det är en "seger" att inskränka mänskliga rättigheter, så anser inte EU det. Jag tror alltså på en lagändring ändå, men det kommer säkert att ta sin tid.
Slutsats: var förbannad, skriv under, men ge inte upp hoppet!
/Zäta
En massa viktiga saker
Jag vet att det hänt mycket i dagarna, nya hemska lagförslag, som visade sig inte vara nya lagförslag utan KDs påhitt, tacklingsskolor för ungdomar som å det grövsta sexualiserar och objektifierar tjejer, och säkert en massa andra viktiga saker jag borde skriva om. Jag har bara varit upptagen med att vinka av släkt som bor på andra sidan atlanten, flyttpacka, vara förkyld, ha avskedsfest och åka tåg.
Jag ska skriva om KDs nya utspel angående tvångssteriliseringarna, det ska jag. Och en massa andra viktiga saker. Senare. Nu ska jag på välkomstfika för läkarnollningen. Önska mig lycka till.
/Zäta
Makt och språk och maktspråk
Inte för att vara kaxig, men ibland känns det som att den här bloggen har samlat det bästa av interaktivitetens och informationssamhällets löften. Ibland är nämligen kommentarsfälten sådär väldigt givande och intressanta som stora dagstidningar bara kan drömma om. Visst har jag min beskärda del av troll, elakingar och puckon, men väldigt ofta kommer det fram väldigt bra saker.
Som igår till exempel. Jag skriver om tolerans och acceptans, och menar att det är en skillnad. Några läsare menar att det är samma sak i olika ord, ytterligare några håller med och några andra har egna förslag. Det utvecklas en diskussion om makthierarkier i samhället och om språkbruk. Det är lika intressant som roligt att läsa.
Till en början vill jag förtydliga att jag igår främst talade om ett samhällsklimat. Ett accepterande samhällsklimat, som är öppet för alla. Eller att det i alla fall var det jag menade. Jag menade inte att en person kan komma och säga "jag accepterar att du är konstig" till någon annan, och att det skulle vara okej. Snarare "jag accepterar att vi är olika, men lika värdefulla". (Det låter som en barnbok all over igen -- varför ska det vara så svårt för oss vuxna?)
Jag håller med er som talar om maktspråk och hur viktigt det är att inte lägga värderingar i ord och bara låta vissa uttala sig. Att inte omedvetet låta en grupp dömma en annan. Jag håller helt med på ett teoretiskt plan och på ett ideologiskt -- vi vill ha ett samhälle där bara ömsesidig respekt och acceptans råder! Däremot tror jag att vi måste erkänna hur situationen ser ut i dag. Det är inte rimligt att tro att vi ska nå till ett samhälle där homo får vara lika oifrågasatt som hetreo, där alla bara är olika nyanser av färg, inom en snar framtid. Språk är en viktig förändringskraft, men vi måste samtidigt tala ett språk som stämmer med verkligheten och som de flesta förstår.
Och då kommer vi till den andra punkten: Användandet av "färgad". I inlägget i går menade jag att lägga orden i Ullenhags mun på ett lite raljant sätt, även om det kanske inte var jättetydligt. I andra fall, om jag själv använt det, syftar jag på de konstruerade kategorier av människor som inte faller inom en vithetsnorm. Självklart har alla människor en hudfärg. Alla är färgade. Men vi kan inte låtsas som om vithetsnormen inte finns, att den inte konstruerar ett "de andra" av människor som inte passar in, som befästs med alla möjliga negativa konnotationer. För det gör det. Och ska vi kullkasta förtrycket måste vi tala om det. Det är viktigt att ha fokus på normen, precis som i alla maktdiskussioner, men också att ha icke stigmatiserande ord för dem som faller utanför. Jag har helt fräckt tänkt att "färgade personer" skulle vara en bra översättning av engelskans "people of colour" för att tala om generella förtryck, något som jag stött på i många feministiska böcker skrivna av personer som konstrueras som "svarta", eller "bruna".* Men jag kanske har fel. Och framförallt ska jag som vit inte ta mig rätten att tolka uttryck som inte påverkar mig på samma sätt alls. "Personer med mörkare hudfärg eller hårfärg än mig, som råkar ut för en massa fördomar på grund av det" kanske vore bättre." "Icke-vit"? Funkar ibland, men knappast som bas för motstånd. Jag skulle inte vilja bli benämnd som "icke-hetreo" hela tiden.
Jag tror att det är så kvävande svårt att tala om för att vi är rädda att stigmatisera en grupp vi absolut inte vill stigmatisera. Idag har "homosexuell" ingen negativ klang för många, "hbt-personer" än mindre. Det är lätt att tala om. Lätt att samla sig runt.
Och grejen är att jag tror vi behöver begrepp, även om de riskerar att låsa fast människor kommer vi ingenvart utan dem. Människor blir inte diskriminerade för att de är invandrare. Norska invandrare blir inte diskriminerade, och de är lika invandrade. Människor blir diskriminerade för att de med makt har fördomar som fäser vid etnicitet, hudfärg, brytning och kultur.
Jag har inget bra svar, inget magiskt ord. Jag kommer fortsätta tala om vithetsnormen, eftersom det är den jag är med och upprätthåller eller ifrågasätter. Andra människor, vars livserfarenhet placerat dem på andra sidan om normen ger helt andra, och ofta viktigare sidor av den saken, och jag är säker på att ni har mycket bättre tankar och ord för dessa färgproblem som rasism och normer skapar.
/Zäta
* "Konstrueras som..." är bra, för då pekar texten på att det är i människans psyke och kultur färgandet sker, inte i nyanser av hudtoner, men det är superomständigt att skriva så varje gång. "Konstrueras som..." Det är lite som om vi skulle behöva skriva "blev till genom en mängd små slumpvisa mutationer varav några ärvdes till nästa generation, vilket gav en liten överlevnadsfördel, vilket i sin tur gav fler ungar och till slut hade alla i arten den egenskapen" varje gång vi ville beskriva att en art fått en förändrad egenskap genom evolutionen. Jag lovar, det finns ingen biologi-bok som gör det varje gång, även om det är sant varje gång. De skriver typ "Giraffen fick en längre hals för att anpassa sig till omgivningen" och menar då underförstått: "den längre halsen blev till genom en mängd små slumpvisa mutationer...".
Jag vill inte bli tolererad av dig
Alltså detta ord. Tolerans. "Sverige anses idag vara ett av Europas mest toleranta länder mot sexuella minoriteter", skriver SvD utan att blinka. Integrationsminister Erik Ullenhag har en särskild fablessie för ordet, och använder det gärna om hur vita infödda svenskar enligt honom känner gentemot icke-vita eller utlandsfödda människor. Tydligen tolererar jag färgade människor.
Fast jag tolererar inga människor. Jag tolererar en äcklig tågtoalett om jag behöver använda den. Jag tolererar högljudd musik från grannen. Jag tolererar en lång kö till kassan, men jag vill helst inte veta av den.
För det är vad tolerera betyder. Att stå ut med något som egentligen är oönskat. "Ja men du får väl vara här då, flatjävel, men jag tycker inte att det är trevligt och våga inte prata med mina barn om DIN LIVSSTIL" Den amerikanska militärens (tack och lov nu borttagna) policy "don't ask, don't tell" är tolerans. En låg tolerans, men fortfarande tolerans. Du får vara här så länge vi normala inte behöver konfronteras med din avvikelse.
Acceptans däremot, det innebär en verklig skillnad. Det innebär att vi accepterar personer som de är, med olika hudfärger, erfarenheter, sexuella läggningar, funktionsnedsättningar och personligheter. Det innebär att samhället är villigt att släppa in fler än de som passar in i normen, i det förgivettagna "vi:et", och ändra sina spelregler därutefter. Du får vara här på samma villkor som alla andra.
Jag inser förstås att denna distinktion bara går att göra i ett samhälle som redan kommit en bra bit på vägen mot att acceptera olika människor. Att bli tolererad är bättre än att bli hånad, utstött och mördad. Mycket bättre. Ändå vill jag hoppas att mitt samhälle idag, Sverige 2012, har kommit längre än bara "inte öppet håna och slå ned". Att det är ett samhälle som, ofta motvilligt och ibland på fel sätt, men ändå någonstans vill sträva efter en öppnare, varmare, bättre framtid för alla. Att det i alla fall finns människor som sliter varje dag för att göra det sant, även om strukturer och pengar och makt sätter enorma käppar i hjulet.
Vi tolererar möjligen beteenden. Men människor tolererar vi inte, för de är så oändligt mycket mer än äckliga tågtoaletter. Människor accepterar vi.
/Zäta
Boys can like princesses AND girls can like princesses
Jag har vare sig glömt bort bloggen eller er, jag har bara fullt upp med att flyttpacka och hjälpa Moa avsluta sin C-uppsats för tillfället. Ni får hålla till godo med Rileys visdomar sålänge!
Senare ska jag skriva om baksidorna med att vara pojke i patriarkatet, om tolerans och högklackat.
/Zäta
Du har kommit rätt
Jag tittade nyss på UR Samtiden och föreläsningar från Forskning & Framstegs dag om hjärnan. Det hade varit sjukt kul att vara där, men plånboken tillät inte riktigt sådana vetenskapliga utsvävningar.
En kvinna talade om depression och suicidprevention, och berättade hur lite som ibland krävs för att någon ska låta bli att ta sitt liv. En skylt med ett telefonnummer till en hjälporganisation vid en bro. Kanske just för att de i andra änden, varje gång någon ringer, svarar: "Du har kommit rätt". Hon spekulerade i hur vården skulle se ut om alla sjuka, oroliga, ledsna och upprörda människor som söker sig dit fick höra ett vänligt: "Välkommen, du har kommit rätt", istället för stressade vidarekopplingar och ifrågasättanden.
Det är kanske en naiv fantasi, men ändå något jag tänker ta med mig nu när jag börjar 2012 med en vårdutbildning. Måste jag välja faller jag hellre på idealist-sidan än cynism-sidan under realismens lindans. Jag kom på att jag nog inte skrivit det på bloggen, men våren bjuder på en Lundaflytt och en start på läkarprogrammet för min del.
Jag kommer nog aldrig ha medel att reformera hela vården till en välkomnande plats, men jag kan i alla fall styra över min egen lilla plats på jorden: Bloggen.
Och jag hoppas att ni ska fortsätta känna er välkomna och sedda här, även under 2012. Du som nöts ned av fördomar och sneda blickar. Du som ifrågasätter när alla andra ler stela leenden. Du som inte vågar, men villvillvill ifrågasätta. Du som är förbannad på en orättvis och patriarkal värld. Du som är modig och stark fast du inte vet om det än. Du som skeptiskt läser och får egna idéer. Du som är feminist. Du som behöver hjälp. Du som vill hjälpa till. Du som skäms fast det inte är ditt fel. Du som vill veta mer. Du som är expert. Du som vill förändra, men inte vet hur. Du som är duktig. Du som inte passar in. Du har kommit rätt.
Tack för alla givande diskussioner, peppande kommentarer, viktiga ifrågasättanden, ilskna försvarstal och fina komplimanger ni givit mig under 2011!
Gott nytt år, kära läsare!
/Zäta
9 dåliga argument
Jag debatterar ofta, och får ofta höra samma (usla) argument från motståndarsidan. Så jag tänkte reda ut dem och se vad de egentligen menar. De flesta av mina exempel går att applicera på många olika argumentationer, men riktiar sig specifikt till feministiska/genusrelaterade/minoritets- och maktdiskussioner.
1. "Det ser ofta ut såhär"
Detta icke-argument kommer ofta i skepnaden: "Kvinnor blir ju jätteofta sexualiserade i reklamfilmer, så vi behöver väl inte bry oss om just den här annonsen?"
Det är ett uselt argument, som bara verkar funka i feminist-sammanhang. Vem skulle köpa "Det finns redan jättemånga barnsoldater, så vad gör en bys ungar i tillskott?" Att fenomenet är utbrett gör ju det hela VÄRRE, inte BÄTTRE.
2. "Lite sexualisering får ni väl leva med, gnällspikar"
Detta argument kommer också i flera olika varianter, bland de vanligaste är "lite tafsad på får man väl räkna med att bli på krogen som tjej", eller "Att ställa upp på sex även om man inte riktigt vill är normalt i ett förhållande". Kontentan är alltid: "det gööör väl ingenting att ... händer, det finns värre saker du kan råka ut för!"
Om vi skärskådar argumentet så handlar det om att normalnivån blir förskjuten. Att bli överfallen i buskarna, penetrerad och slagen av en frammande man är alla överens om är hemskt, men att ligga orörlig och panikslagen under ett ragg för att det var svårt att säga nej är sånt du får leva med. Det är är faktiskt helt okej, och det är bara när "lite-våldtagen-nivån" överskrids som det blir dåligt. Bara att det inte alls är så. Du ska inte behöva leva med något sexuellt våld alls. Du ska inte behöva vänja dig vid sexualiserningen av det offentliga rummet alls. Den eftersträvansvärda normalnivån är total avsaknad av våld, ofrivillig sexualisering och obektifiering. Normalnivån är INTE "lite tafsad på, lite våldtagen och lite objektifierad". Säg ifrån när folk argumenterar på det viset!
3. "Det finns viktigare saker att bry sig om"
Det här argumentet har två dimensioner: Vem bestämmer vad som är viktigt och Att tala om saker trots att de inte genererar en lösning till världsfreden.
Vem bestämmer vad som är viktigt. Jag tror att alla feminister fått höra "sluta bry dig om småsaker" någon gång. Frågan är från vem och med vilka motiv. Får jag inte prata om svenska tjejers p-pilleranvändning för att du är ointresserad av den, för att den drabbar enligt dig oviktiga personer eller för att jag istället borde bry mig om världsfreden/afganska kvinnor/svältande barn/prostatacancer? Ofta döljs de två första motiveringarna under den tredje varianten -- bara för att en problematik inte rör dig tycker du att jag ska snacka om något annat. Det är väk inte heller direkt en nyhet att det är andra än unga tjejer/feminister/normbrytare som sätter dagordningen i samhällsdebatten och definierar vad som är viktigt. Skriver jag om något är det för att det är tillräckligt viktigt för att skrivas om. Punkt.
Att tala om saker trots att de inte genererar en lösning till världsfreden. Jag är mycket medveten om att allt jag skriver om inte är livsviktigt. Vi kan ta Bilbo som exempel. Blir världen bättre om jag diskuterar frånvaro av kvinnlig agens i filmen? Får fattiga barn ett drägligare liv och cancersjuka hopp? På den sistnämnda frågan är svaret givetvis nej, men jag menar att det kan finnas många parallella drivkrafter här i världen och saker får diskuteras även om de inte är superlivsnödvändiga för någon. Det finns såklart kritik som är relevant. Så som när ett feministiskt samtal utesluter erfarenheter av klass och etnicitet som inte rör dem själva, men det är ganska sällan detta argument är så välgrundat i vanliga diskussioner. Att diskutera Bilbo löser kanske inte frågan om världsfred, men om det an få några att tänka till och någon annan att känna sig stärkt så är det värt det.
4. "Nejmen JAG tycker inte att nakna kvinnor på reklampelare är stötande, så därför finns ingen sexualisering"
Nähä, men du har kanske insett att du ingår i något som heter samhälle, som bland annat binds samman av en kulturell gemenskap, där ett system av koder och språk har fasta betydelser som visserligen kan omtolkas, men inte omintetgöras på en sekund? Jag kan inte säga att jag tycker att det är bra när folk kör rattfulla för det ser roligt ut, så kommer hela samhället att ändra på sin inställning till rattfylla. På samma sätt kan ingen tycka att sexualisering inte finns, om den är närvarande. Ingen människa lever i ett vacuum, fri från sin omgivande kontext. Du kan finna nakna kvinnor på reklampelare ytterst trivsamma i det offentliga rummet, men du kan inte använda det som ett generaliserande argument mot att fenomenet existerar.
5. "Blir DU kränkt av det här?"
Det här är ett fult knep som innebär att personen du diskuterar med lägger över hela ansvaret på dig. "Om inte du hade varit så himla jobbigt och blivit UPPRÖRD (= kränkt) så hade allt varit frid och fröjd". (Och alla hade levt i en obehaglig likriktad massa av samtyckande inomnormare som bara nickar åt varandra, men det nämner vi inte.)
Svaren kan variera från:
Det spelar ingen roll om jag blir kränkt personligen, vi diskuterar ett fenomen här. Gör inte detta till en personlig känslosak när det handlar om åsikter/strukturer/privilegier.
Till:
Ja, det blir jag. Och eftersom du inte är jag kan du inte kritisera hur jag upplever detta på ett känslomässigt plan.
6. "Det hade kunnat vara tvärt om"
Används ofta när könsstereotypa grejer kritiseras. Typ LEGOs nya tjejserie som handlar om skönhet, hemarbete och pojkvänner. "Ja men killar kan också leka med det." Jo, fast det marknadsförs som en tjej-grej. Det hade kanske kunnat vara tvärt om, men det finns nog en anledning till att det inte är det. Och hur som helst tycker jag att vi håller oss till de faktiska omständigheterna... och det ÄR ju inte tvärt om!
7. "Det är en gammal grej, så den får vi inte prata om"
Det här argumentet kan appliceras på det mesta. Kvinnliga chefer: "Jo men det är för att männen hade makten FÖRR." Sexistiska pjäser: "Samhället var annorlunda när det skrevs, så det kan vi inte kritisera." Historiska händelser: "Ja, men det var ju för HUNDRA ÅR sedan."
Självklart måste vi se saker utifrån sin kontext. Det går inte att kritisera en modren läroplan på samma sätt som den från när svenska skolan startades, men att ålder skulle ge immunitet mot kritik köper jag inte. Dessutom blandar folk gärna ihop historiska händelser/texter med samtida bemötande. Jag kan inte kritisera Fröken Julie ur ett 2000-tals feministiskt perspektiv utan att relatera till dåtidens samhällsklimat, men jag kan kritisera dagens kultursidorna som hyllar Strindberg utan eftertanke precis hur jag vill. Och att något var orättvist för hundra år sedan innebär inte att det är irrelevant. Historie-ämnet skulle inte ha mycket att komma med om vi inte fick tala om historia...
Poängen är att vi inte kan kritisera allt på samma sätt, men klart som sjutton att vi kan kritisera det!
8. "Men om vi erkänner att det här är dåligt, då blir ju ALLT könsdiskriminerande"
Logiken är som följer: "Om vi säger att den här filmen är dålig ur ett genus-perspektiv, så är alla de här filmerna också dåliga, för den här är faktiskt helt okej... och då blir det JÄTTEJOBBIGT." Märk väl att det vi förändrar inte är filmen, utan hur vi ser på den. De där filmerna kommer fortsätta att utesluta kvinnor oavsett vad vi gör, frågan är bara hur väljer att benämna det. Logiken "det är jobbigt att se orättvisor så därför skiter jag i det" håller liksom inte. Inte heller "utbudet som finns måste vara det rätta" (hej osynliga handen, fan vad du gillar män). Att majoriteten av alla filmer/böcker/whatever är dåliga ur ett genusperspetiv betyder inte att gränsen för vad som är bra och dåliga filmer ur detta perspektiv förskjuts, bara att fler hamnar på ena sidan.
och till-sist, min all-time-favourite:
9. "Bil-genen"
"Jo, men det är ju uppenbart att killar gillar fart och fläkt, medan tjejer vill bädda ner gosedjur och ta hand om badankor. Min son ääälskar sina leksaksbilar, det är uppenbart att det ligger i generna!"
Vi tar det sakta. Människan i formen Homo Sapiens har funnits i ungefär 200 000 år. I ungefär 190 000 av de åren levde vi uteslutande som jägare/samlare och skuttade runt på savanner, levde i grottor och käkade vilda djur, och i miljontals år innan dess förde våra förmödrar en liknande tillvaro. Under alla dessa år skedde slumpvisa mutationer i folks DNA, varav en minimal andel gav en liten överlevnadsfördel och hamnade i könscellerna som fördes vidare till kommande generationer. Följden blev att människans egenskaper optimerades av det naturliga urvalet för att passa just den miljö hon levde i. Snabbhet var bra, likaså kommunikationsförmåga och omtanke om den egna gruppen. Städer och fordon med hjul av olika slag har funnits i ungefär 6000 år, även om de bara påverkat en liten del av mänskligheten majoriteten av dessa år. Evolutionen stannade förstås inte upp i och med den moderna civilisationens inträde på banan, men det är en oändligt långsam process som tar många många generationer för förändring. Motordrivna bilar har funnits i ungefär 200 år, men blev allmänt spridda först för 100 år sedan i västvärlden.
Jag undrar nu, hur kan skillnaden mellan en liten färgglad plastsak föreställande en anka och en annan liten färgglad plastsak föreställande en bil ha en sådan enorm effekt på småbarn? Hur kan de 200 åren, den promille av evolutionär tid som bilåkandet har funnits i världen, ha påverkat vårt DNA mer än de tusentals, miljontals åren dessförinnan? Svaret är förstås att det inte är så. Det finns ingen bil-gen. Lika lite som det finns en smink-gen. Evoultution och DNA-processer går inte att förenkla på det viset.
Vad som däremot går att göra på några generationer är att förändra människors sociala inställning till saker. Småkillar ska ha kolt (barnklänning, typ) när de är fina -- småkillar väljer gärna kolt när de får välja. Småkillar ska ha tuffa jeans för att få uppskattning -- småklillar väljer gärna tuffa jeans. Småkillar förväntas leka med plastbilar och får gillande leenden från föräldrar -- småkillar leker gärna med platsbilar.
Att småkillar skulle ha en bilgen som småtjejer saknade skulle omkullkasta hela evolutionsteorin och alla de omkringliggande vetenskaper som bygger helt eller delvis på den, och riktigt så långt kanske vi inte ska gå för att en mamma observerade att hennes son gillade plastbilar.
/Zäta
Julefrid
Nattens händelser får allt att kännas oviktigt och overkligt. Tecknade serier och utklädda gubbar står i bjärt kontrast till verklighetens allvar. Samtidigt finns glimtar av den vanliga julglädjen och milda anspänningen som klappöppnandet skapar.
Allt känns overkligt, men kanske inte oviktigt ändå. Att uppskatta det vi har, vare sig det är glitter eller omättlig kärlek, känns viktigt. Och jag tror, när känslor och chock har lagt sig, att detta kommer föda ett om möjligt ännu starkare engagemang. Plötsligt blir teorier och siffror en grym och nära verklighet och det är omöjligt att värja sig mot, även om det inte drabbar mig eller Moa personligen.
Mer än så vill jag inte skriva just nu, kanske någonsin. Vi får se om det blir rättsliga följder eller på annat sätt relevant.
Orden om julens budskap stockar sig lite i halsen, men jag tror ändå någonstans på dem. Mitt i allvar och kris finns ändå ett starkt och självklart stöd, och ett samhälle vars trygghetssystem för en gångs skull inte sviker.
Jag hoppas att orden klingar sannare för er än mig och de andra berörda idag, och att vi alla kan se det fina i en dag som idag. Att det blir en god jul på något vis.
Jag tänker på dig.
/Zäta
Är jag en hycklande feminist om jag gillar misogyn fantasy?
Jag fick en fråga om verklighetsflykt, patrarkala historier och att vara en dålig feminist.
Jag är kvinna, läst genusvetenskap och engagerar mig öppet i feministiska frågor.
Anses det då fel av mig att just Sagan Om Ringen böckerna står mig närmst om hjärtat av alla böcker jag läst även om jag är 100% medveten om att böckerna inte är några feministiska förebildsböcker? Jag är allmänt väldigt fantasynördig och jag tycker faktiskt om att bara njuta av busiga dvärgar i mitt fantasy-vacuum fritt från samhällets pressande medvetenhet. Jag tittar också väldigt mycket på tex. skräckfilm där kvinnan oftast är ett offer som lättklädd flyr från mördaren med motorsåg.
Borde jag egentligen klassas som en slags hycklare och "oäkta" feminist för att jag medvetet läser böcker/ser film som bryter mot feministiska ideal? -- Tassen
Det här är mycket att reda ut i den här frågan. Vi börjar från början.
Jag tycker det är intressant att frågeställaren börjar med att berätta om sin könstillhörighet och akademiska meriter, som om det var ett plus i kanten för en feminist att vara kvinna och läst genus. Nu behöver det såklart inte vara syftet, hon kanske bara ville markera att hon inte representeras i Sagan om Ringen (som bara handlar om män) och att hon har vissa specifika perspektiv eftersom hon läst genus. Icke desto mindre tror jag det finns en risk för att det tolkas just så, att riktiga feminister är kvinnor som läst genusvetenskap -- och det är livsfarligt.
Riktiga feminister för mig är de som gör vad Tassen skriver som tredje punkt: engagerar sig öppet i feministiska frågor. Det kräver vare sig akademisk utbildning eller någon viss könstillhörighet. Feminism är övertygelsen om att män och kvinnor görs olika*, att kvinnor blir strukturellt underordnade män i processen, och viljan att förändra detta. Dessutom hänger en hel del annat ofta med, så som kritik av hetreonormen, maktsnedfördelningar och intersektionella perspektiv. Därmed inte sagt att alla kan vara feminister på precis samma sätt. Precis som att jag aldrig kommer förstå fullt ut vad det innebär att leva under ett rasbaserat förtryck eftersom jag som vit seglar fram i världen som norm, kan inte en cis-man fullt ut förstå hur det är att vara kvinna i en patriarkal värld. Det innebär inte att han blir en sämre feminist, eller behövs mindre, men att arbeta utifrån en normposition ÄR en annan sak just på grund av maktskillnaden. Annorlunda, just för att vi görs så annorlunda på grund av kön, men inte sämre -- okej?
*Inte nödvändigtvis ett radikalt konstruktivitstiskt perspektiv. Du kan vara feminist och "tro" på biologiska skillnader mellan snipp- och snoppfolk, men det är svårt att vara feminist utan att tro på att dessa skillnader överdrivs, polariseras och leder till dåliga saker.
Nu över till Sagan om Ringen. Eller snarare verklighetsflykten. Jag citerade som ni förstår inte hela den 130 kommentarer långa diskussionen på facebook, bland annat skrev jag också följande:
För att utveckla det resonemanget, och kanske falsifiera en del av de ganska plumpa punkterna i det, skulle jag vilja börja med att säga till Tassen -- klart du får gilla Sagan om Ringen. Eller Eragon. Eller deckare med döda oskulder. Du får gilla vad sjutton du vill!
För det första vore det omöjligt att som feminist bara läsa/se/höra/tillskanska sig feministiskt konst och litteratur om du inte var världens mest tunnelseende person. Det finns för mycket bra och intressant utan feministiska värderingar där ute som är värt att uppleva. För det andra kanske inte alla feminister vill konsumera på feministiska verk hela tiden, utan har andra intresseområden, så som fantasy, vars dragningskraft är större just då.
För mig ligger hela skillnaden i medvetenheten, och att kunna separera upplevelser från politiska ställningstaganden i vissa fall. Jag kan älska Sagan om Ringen utan att blunda för misogynin. Allt jag älskar stämmer inte 100% överens med mina värderingar och åsikter. Det gör det väl inte för någon?
För mig är inte världen så dikotom att den kan delas in i "goda feministiska uttryck" och "onda icke-feministiska uttryck". Jag älskar pampigheten, de modiga männen, de söta trädgårdsmästarna, den enkla men ändå inte svart-vita kampen mellan ont och gott, den rappa dialogen och mystiken av en svunnen värld. Men jag hatar att de stillsamma, vackra kvinnorna (jaja, Eowyn, jag vet. Hon är förbannat stillsam och vacker även om hon fajtas på slutet) är utan bärande roller, att broderskap smäller högst, att alla är hetreo, att mod och manlighet kletas ihop och en massa andra saker. Jag både gillar och ogllar, men jag finner filmerna sevärda än idag.
Att gilla Sagan om Ringen, eller Morden i Midsommer, eller James Bond, eller vad det nu kan vara för misogyn konst du gillar, gör dig aldrig till en dålig feminist. Att fly in i en värld, ta av (eller i alla fall försöka) genusglasögonen och tycka om saker trots misogyna inslag är inte i sig fel. Vad som skulle göra dig till en dålig feminist är att fortsätta vara avstängd. Att försvara saker trots uppenbara orättvisor, bara för att du gillar det. Att inte kunna se det större sammanhanget där de döda oskulderna blir ett uttryck för en kultur som erotiserar kvinnorkroppar precis alltid, oavsett puls eller inte. Att säga åt folk som problematiserar strukturerna att hålla käften. Du behöver inte delta i diskussioner om saker som ligger dig riktigt nära om du inte vill, men du har aldrig rätt att säga åt andra att låta bli genom att tillexempel säga "äh sluta tjafsa, det är en gammal berättelse". Och vågar du erkänna sakers komplexitet blir det lättare att vara både en kritisk feminist och en fantasynjutare.
Våra intressen och konstnärliga kärlekar gör oss inte till hycklande feminister. Det är vad vi gör med dem när boken slagits igen och biobruset tystnat, som avgör det.
/Zäta
PS. En liten julklapp till er som fortfarande har komplex för vad ni gillar: Jag älskar underhållningsaction i värsta Die Hard och Bond-manér. Svettiga män och töntiga one-liners och glorifierat våld. Jag tycker det är kul, lättsamt och befriande enkelt. Som ni kanske förstår tycker jag också att dessa filmer levererar vidriga könsroller, hemska våldsideal och tråkigt förutsägbara hetreorelationer. Jag raljerar mer än gärna över deras ruttenhet och jag skulle inte köpa nyutgåvorna av DVD-erna och stödja Hollywood, men jag tittar ibland på dem utan att skämmas. Jag är, precis som du, en komplex människa med massor av känslor och åsikter. Jag väljer feministiska debatter över Bond vilken dag som helst, men en och annan dag tar jag gärna Bond också.
Genustroll och feministdvärgar
Känner mig lite smått utpumpad efter förmiddagens hetsiga facebook-konversation om Bilbo-filmen, patriarkala strukturer, cencur, privilegier och vad som egentligen spelar roll. Men det var det värt.
Det fortsätter trollas och kritiseras. Bland annat talas det om huruvida vi får ändra på/reflektera över/bry oss om gamla berättelser. Argumentet "vi borde inte bry oss om detta oviktiga jämställdhetsproblem" kommer förstås:
Det kanske inte var en världsnyhet att få till en någorlunda sansad facebook-konversation om "genus", men för mig var det ett litet under.
Ni anar inte hur ofta jag får uppgivna kommentarer om diskussioner, och särsklit facebook-konversationer. "Det är hopplöst!" "Folk är så ignoranta!" "det spårar ur!" Och det är sant. Det spårar nästan alltid ur, folk blir som galna när någon nämner något avlägset relaterat till genus/feminism/kön/makt/patriarkat. Men det går också att komma fram till vettiga saker, att komma nästan överens och känna att det är värt det.
Här har vi min kompis Anders som börjar med ett enkelt påstående om filmen Bilbo.
Folk börjar med att försvara filmen, men det spårar snart ur till att handla om feministisk censur, raljanta påståenden om bokbål och att yttrandefrihet är viktigare än jämställdhet. Jag kommer in i konversationen efter 50 kommentarer.
Det fortsätter trollas och kritiseras. Bland annat talas det om huruvida vi får ändra på/reflektera över/bry oss om gamla berättelser. Argumentet "vi borde inte bry oss om detta oviktiga jämställdhetsproblem" kommer förstås:
Jag raljerar lite, och konversationen glider in ännu mer på om vi borde ens bry oss. "Kan jag inte bara få se på filmen utan att överanalysera" är ungefär vad som sägs. Och det är nu det fantastiska händer. Ett par personer stannar upp, om så bara för några sekunder, och tar in något som är lika svårt som viktigt att förstå. Sina egna privilegier. Mitt i en skämtsam, hetsig, skrattretande, arg och spretig tråd får några ord faktiskt vara ärliga och betyda något.
Sedan fortsätter det och Karl ifrågasätter min position som "allvetande" feminist. Tillsist kommer det näst bästa: Ett par av killarna ber om ursäkt för hårda uttalanden och onödigt trollande!
Det kanske inte var en världsnyhet att få till en någorlunda sansad facebook-konversation om "genus", men för mig var det ett litet under.
Godnatt!
/Zäta
Julklappsverkstad
Folk frågar gärna hur vi ska fira jul. Kort svar: på fyra olika ställen. Långt svar: ...näe, ni får se denna rätt talande bild från mina färdiginslagna och -sorterade julklappar istället.
(Ja, jag har sådär ful handstil. Blir fett imponerad av folk som skriver vackert.)
Åh jag spricker nästan av längtan att få läsa upp rim och se folk konfunderat öppna paket... Rim är det bästa jag vet!
(Ja, alla vita lappar med text på är rim. Nej, ni får inte se dem innan jul.)
/Zäta
Om skolklasser
Jag sitter och klurar på klass för tillfället och råkade snubbla över de här UR-reportagen om svenska skolan. Världens bästa skitskola. De är charmigt gjorda, men med ett allvarligt budskap. Jag tänkte skriva om dem och annat klassrelaterat längre fram, så ni får gärna titta på dem så länge!
Ses imorgon!
/Zäta
En ätbar protest mot perfektionshetsen
Såhär till jul pysslas, bakas, pyntas och fixas det i alla vrår. Och i bloggosfären sker ett utbrott av stämningsfulla, vackra bilder på hembakat, ihopslängt och dekorerat även bland dem som i vanliga fall inte hänger sin blogg åt puttinutt, störtskönt och klassiskt. (Ja det är bara adjektiv för det är så det känns när bilderna begrundas. Adjektiven är det viktiga.)
Det är lätt att få en släng av julångest, heminredningsförlamning eller dekor-kräkreflexer för dem som inte är fullt lika händiga, begåvade eller tidsoptimistiska som dessa bildutsprutande julfixare. Det är till alla er jag tillägnar denna bild. Tillåt mig få presentera, från mig och Moa till er alla: Väääärldens fuuuulaste pepparkakshuuuus!!!
Jag blir lika lycklig varje gång jag ser det.
/Zäta
PS. Det är fetvadd och inte bomull.
Scum
Nu sitter vi på tåget mot Stoclholm för att se på SCUM-manifestet på Turteatern. Spännande! /Zäta
Män i Hollywood som hatar kvinnor
Vid en första anblick kanske det stötande verkar vara att hon är naken på den amerikanska postern. Men jag skulle inte bry mig om hon var spritt språngande helnäck, det är kombinationen av de andra elementen som gör det till en fruktansvärd tolkning.
Om vi börjar från början. Millenium-serien i filmformat är kanske inte genomfeministisk med sina maktfullkomliga män och ensamvargar till manliga hjältar, men den har ett starkt budskap och tydliga drag av kvinnlig agens och drivkraft. Lisbeth Salander har en drivande roll och hon framställs som både intelligent och kompetent. Hon är dessutom inte särsklit snygg. Inte på perfekta-Hollywwod-frun-sättet i alla fall. Inte som ett uppenbart objekt för en manlig blick. Hon är mer cool än snygg med trasiga kläder, för mycket smink, aggressiva attribut och utan BH eller andra atteraljer som ska accentuera de accepterade kvinnliga kurvorna (det vill säga tuttar och rumpa).
Allt detta är tydligt i den svenska postern. Lisbeth har en framträdande position, hon sitter avspänt, men ändå redo för att agera, hennes blick möter stint betraktaren och inget i hennes klädsel eller kroppsspråk är sexualiserat. Hon är huvudpersonen. Datorhackern. Överlevaren.
Mikael är mest en gubbig parantes i bakgrunden. Den gamla fina stolen verkar representera hans kunskap och kontakt med samhället, och samtidigt hennes utanförskap där hon sitter på golvet, men mer än så är inte uppenbart.
Den amerikanska varianten däremot. Lisbeths normativa skönhet inte bara framhävs, den är i bildens absoluta fokus då bakrunden är mörk och suddig. Hon står visserligen med en självsäker hållning, men verkar ändå luta sig mot Bond, förlåt jag menar Mikael och legitimerar hans omfamning genom att lägga handen på hans arm. Hennes blick möter betraktarens, men ur en annan vinkel och på ett långt mer förföriskt sätt än på den svenska varianten. Mikael står som den trygga klippan bakom henne. Mer ärrad erfarenhet skriven i ansiktets accentuerade grovhet och en tillknycklad skjorta som bevis för handfast agerande är han räddaren i nöden. Det är han som bär henne genom svårigheterna och beskyddar henne, samtidigt som han åtrår henne och håller henne tillbaka. Det farliga står jag för Lisbeth, du ska bara vara snygg och snäll här bakom min arm.
Titeln på filmerna säger också ganska mycket. Män som hatar kvinnor -- en grov och provocerande titel som sätter fingret på vad storyn drivs av. The girl with the Dragon Tatoo -- en titel som inte bara sätter fokus på Lisbeths utseende, utan gör hennes kaxiga, aviga, trassliga personlighet till en sexuell krydda snarare än legitima personlighetsdrag.
Från agerande subjekt till passivt objekt för manliga lustar.
Tack Hollywood.
/Zäta
