Jag fått nog av övergrepp och sjukhusbesök för resten av året... livet.

Fan.

/Zäta

Arbetsförmedlingen har blivit dömd att betala 60000 kr i skadestånd åt en religiös man som blivit nekad praktikplats på grund av att han inte velat skaka hand med den kvinnliga chefen. Arbetsförmedlingen ansåg att arbetsplaten gjorde rätt som inte anstllde honom, medan DO ansåg att mannen blev diskriminerad på grund av sin religion. Åsikterna går isär om vad som egentligen hände under intervjun, huruvida mannen vägrade hälsa på kvinnan överhuvudtaget eller bara hälsade på ett annat sätt, om han förklarade varför han inte fick hälsa och om det fanns adra faktorer (han var för klen för masinerna ex) som ledde till att han inte fick jobbet.

Det är intressant hur denna fråga rör sig i gränstrakterna kring olika diskrimineringsgrunder och maktförhållanden. Jag vet såklart inte hur detta specifika fall gick till eller om DO:s bedömning är korrekt, men jag är böjd att hålla med representanten för socialdemokraternas kvinnoförening, som själv är muslim (vilket alltså denna man var), när hon sa att denna dom bara späder på fördomar om hur svårt det är att sammarbeta med muslimer.

Vem är då "mest kränkt"? Kvinnan som förnekades ett konventionellt bemötande på grund av sitt kön, eller mannen som inte fick samma chans som andra på grund av sin religion? I detta fall blev förstås följderna för mannen värre, eftersom han miste en jobbchans, medan kvinnan bara förnekades ett handslag. Dock har detta handslag ett stort symboliskt värde i vår kultur, eftersom det är så vi hälsar och markerar att vi möter en jämlike. Vi skakar knappast hand med barn i samma utsträckning, till exempel. Kvinnan förvägrades alltså detta på grund av sitt kön, vilket är kränkande om än inte livsomvälvande.

Vems rätt ska väga högst? Kvinnans rätt att bli bemött som chef och jämlik människa, eller den religiösa mannens rätt att utöva alla steg i sin religion. Just handskakning är som sagt bara av symboliskt värde, men en person tog upp exemplet hjärt-lung-räddning. En man som utövar islam på detta sätt skulle inte enligt sin religion få röra vid en kvinna i behov av hjärt-lung-räddning och därför bryta mot förtagets policy och hårddraget utgöra en potentiell hälsofara. Å andra sidan får DO in flest religiösa anmälningar baserade på just diskriminerade muslimer, som självklart måste bedömmas från fall till fall, men ändå visar att det finns ett utbrett förtryck av denna grupp. Ett fall var bara sjukt, där en man inte fått jobb som chaufför med motiveringen att han inte skulle passa in i gruppen eftersom han inte drack alkohol och därför inte kunde umgås med de andra på fritiden.

Jag är inget stort fan av religioner som har skilda regler för kvinnor och män, eftersom det ofta innebär ojämställdhet till kvinnornas nackdel på olika sätt, men jag tycker samtidigt att religiositet måste respekteras. Det handlar ofta om hur texter tolkas och av vem inom religion, precis som i samhället i övrigt - inte om "bra" och "dålig" religion, eller att religion nödvändigtvis måste stå ivägen för en jämlik värld, även om det tyvärr fungerar så ibland.

Jag tror inte att det finns något enkelt svar på vilken diskrimineringsgrund som ska få väga tyngst (religion eller kön), och jag tror på dialoger och kompromisser, men en sak är jag helt på det klara med. Kvinnor ska ha rätt att behandlas som människor på alla plan. Det är inte en kompromissbar fråga.

/Zäta

Jag har aldrig velat jobba med något kreativt. Till viss del kreativt såklart, löpande bandet lockar inte direkt, men inte bara konstnärligt och fantasifullt. Jag skulle bli så fruktansvärt stressad över att behöva prestera en bra nytänkande text eller en vacker bild (om jag nu kunde rita) eller något sådant under en deadline. Hellre då göra något intressant inom vissa bestämda ramar (ex. ställa diagnoser som läkare, skriva avhandling som forskare) och sedan göra det hel-kreativa på fritiden. Typ sjunga och blogga. Jag skulle inte vilja ha det som yrke, oavsett hur mycket jag gillar att hålla på med det.

Just nu har jag nämligen ungefär noll kreativitet i blodet. Tur då att det inte är min försörjning liksom. Jag har en massa vagt formulerade frågeställningar och teman jag skulle vilja skriva om, som Att komma ut och Fångad mellan verkligheter, men just nu är de senaste roliga och omtumlande dagarna alldeles för nära för att de ska kunna fångas i abstrakt bloggformat.

Jag ska skriva om det och annat intressant snart, men idag bjuder jag istället på lite bilder från dragkvällen istället. 





/Zäta

Ska vi snabbspola nästkommande tre månader?

/Zäta

Nyheterna var ett riktigt lyckopiller idag.

För det första ska Birgitta Olsson, en frispråkig feminist och jämställdhetsarbetare bli ny EU-minister i Sverige. Ännu bättre blir det när faktumet att hon var öppen med att hon ville ha jobbet, för hon visste att hon skulle göra det bra, tas med i ekvationen. "Kvinnor får inte vara rädda att sträva efter makt." Dessutom är hon mot FRA och dagis-nedskärningar. Och som pricken över i ska hon föda barn i sommar - vilket uppenbarligen inte hindrade regeringen från att utse henne. Halleluja säger jag bara.

För det andra pratades det om framtidsyrken och om den arbetsbrist som kommer finnas om fem år. Förlorarna skulle vara lågutbildade inom klassiska mansyrken (deras ord) som maskinskötare och metallarbetare, medan vinnare skulle vara brett utbildade inom de yrken där kvinnor börjar bli i majoritet. Det är självklart tråkigt att folk kommer bli arbetslösa, men äntligen lönar sig kvinnornas högre utbildningsnivå. 60% av alla antagna till svenska högskolor är kvinnor, ett förhållande som gällt länge, men kvinnorna har ändå svårare att få jobb och har lägre lön. Framtidskonsulten de intervjuade sa att lönegapet ökade efter 30, eftersom folk då får barn vilka kvinnorna tar större ansvar för. Dessa strukturer kan dock komma att luckras upp när kvinnornas "smartare, bredare utbildningsval" får genomslagskraft. Trist att hon ansåg att dessa val baserade sig på att kvinnor helt enkelt inte hade råd att satsa på yrken som inte gav jobb, eftersom de redan ligger i ett underläge. Men ändå.

Sammanfattning: Vinnare på arbetsmarknaden om fem år är dagens unga kvinnor, även om de föder barn.

Halleluja gånger två. /Zäta

Det är svårt att förstå. Kopplingen är inte självklar från början. Men undersöker vi lite närmare, ställer fler frågor och låter bli att acceptera saker för att de "är naturliga" så blir det snart tydligt.

Varför har kvinnor i genomsnitt lägre lön? För att deras insatser värderas lägre, för att de anses passa för andra uppgifter än män, för att de tar större ansvar för hem och familj. Varför värderas kvinnor lägre, anses passa för vissa saker och tar större ansvar hemma? För att det finns strukturer som separerar könen och värderar denna separering till männens fördel. Vad beror dessa strukturer på? De beror på fördomar kring kön som upprätthålls av kulturella symboler, tankesystem där ord associeras med olika värden, inlärda stereotyper som ständigt hänvisar tillbaka till varandra. De beror på ett språk där ojämlikheter är inbyggda i själva ordet och användningen av dem.





Självklart behövs konkreta åtgärder så som lagstifting och granskande av lönesamtal för att kvinnors löner ska höjas, men grunden till varför lönegapet uppkom behöver också granskas och ifrågasättas om en långvarig förändring ska ske. Modellen ovan är väldigt förenklad, men det är ändå tydligt hur språket inverkar på hur vi tolkar verkligenheten - och till vems fördel vi tolkar den.

Språket spelar helt enkelt roll.

/Zäta

Pepp! Biologi!

Jag älskar verkligen att läsa genusvetenskap, men en gång naturvetare alltid naturvetare. Varför måste läkarlinjen vara så skrattretande lång? Jag vill ju vara färdig gynekolog typ... nu! Jag får sådana fantastiska visioner av framtiden. En trygg mottagning med mosaik på toaletterna, färgglada kuddar i sofforna, gratis te (det finns ingen mer lungnande i jobbiga situationer) och fullt med gamla nummer av Bang på borden. En plats där osäkra och oroliga ungdomar kan bli lyssnade på utan att få girlingar om att p-piller nog inte är lämpligt för dig som beter dig så slampigt och slippa få frågor som på förhand antar könet och antalet på deras partners. Ett eget litet universum där jag och mina kollegor kan göra det vi tycker är rolig och samtidigt hjälpa några av alla de som behöver det.

Ja okej det är en rätt avlägsen dröm, men distanskursen i medicink genetik är litet steg på vägen i alla fall.

Kursinnehåll
* Introduktion;
-DNA replikation, transkription och translation
-DNA-skador och reparation
* Mitos, meios och kromosomrubbningar
* Genomstruktur och genetisk mappning
* Mitokondriell nedärvning/Human evolution
* Genetiska sjukdomar;
-Monogena sjukdomar
-Mendelsk nedärvning, populationsgenetik och polygena
sjukdomar
* Metoder att studera gener
* Molekylär diagnostik
* Carcinogenes
* -Det humana genomprojektet och det som kommer efter
* Nya terapeutiska tekniker
-Kloning, transgena djur, genterapi
* Tillämpning/Etik

Yay! Allt låter så roligt!

/Zäta

Ett vanligt argument mot feminism är: Men ni gör er själva en otjänst som pratar om kvinnor som förtryckta, det handlar bara om individer och vilka val de gör!

För ett ögonblick där funderade jag på om jag orkade med det här med en seriös blogg. Men just nu kunde jag inte vara mer sugen på att blogga. Tack alla fantastiska människor som har uppmuntrat mig de senaste dagarna!

"Today my boyfriend touched my face, and for the fisrt time i didn't flinch at how cold his hands were. He looked at me and said............"your pretending I'm Edward aren't you?" I blushed as we both knew it was true. I can offically say MLIT"http://publishme.se/707529/entries/article/66638975/

"Today I had twin boys and named one Edward and the other Jacob. MLIT"

"For Christmas I got a life sized Edward cut out. It is now facing my bed so that he can watch me sleep. :) MLIT"

"I saw New Moon for the 13th time on Friday. When I got home, I cried for 8 hours, stared out my window and didn't eat for a few days. Needless to say, I love Edward Cullen more than anything in the world."

MILT - My Life Is Twilight

Detta är stört på riktigt! Läs, förfäras och inse vilken otrolig påverkan denna bok har på unga tjejer. Och garva lite, för det är fantastiskt underhållande i sin stördhet. En inte alltför avlägsen dag ska jag skriva ett mycket mer seriöst inlägg om Twilight, men jag ska få låna tredje boken av en kompis lillasyster först, så att jag kan läsa det specifika parti som jag blev mörkrädd av att höra om själv, innan jag skriver om det.


"Was I the only one who ever wondered what it must have been like for Edward during Bella's 'time of the month'. Maybe I'm reading into this story a little too much... MLIT."

"I am a law student and spend so much time in the library that my skin has become pale white. I never sleep, or eat anything and I can read really really fast. MLIT"

Hjälp och hahaha. /Zäta

Jag läste en statusuppdatering på facebook om att kvinnohistoria var det mest ointressanta och ÖVERSKATTADE som fanns.

Jag tycker som ni vet att personer med vagina är intressanta. Även döda sådana. Jag tycker också att vår historia är otroligt underskattad, men alla har förstås rätt till sin åsikt. Låt oss dock undersöka varför så många personer känner så här.

Kvinnors frånvaro i historieböckrena, när den nu påpekas vilket den inte gjorde under i alla fall min gymnasietid,  motiveras ofta med att de faktiskt inte var med och skrev historien. De födde barn, de krigade inte. De lagade mat, de grundade inte fackföreningar. Sedan brukar ett par exempel på intressanta kvinnor lyftas fram som försvar. Kvinnorna som gjorde mans-grejer. Dog för galjotiner. Blev helgon.

Och jag ryser ända ned i magrötterna av denna ignoras. Denna totala omedvetenhet. Männen skulle inte kunna kriga om kvinnorna inte skötte markservicen åt dem. Männen  skulle inte kunna bilda mäktiga ättelinjer om inte kvinnorna födde och uppfostrade deras barn. Männens historia, det som brukar kallas för vår historia, skulle inte existera utan kvinnornas närvaro. Men ingen påpekar det.

Det finns flera dimensioner av detta problem.

1. Kvinnors frånvaro i historien uppmärksammas inte. Att männen är normen, utgör de riktiga människorna tas så för givet att de flesta inte reagerar på hur få kvinnor som finns i historien. De handlar ju om krig, inte om män. Det handlar ju om stor litteratur, inte om män. Det handlar ju om arbetarröelsen, inte om män. Jag kan säga det tusentals gånger och vissa kommer aldrig förstå, men några kommer det: Männen tar upp det neutrala utrymmet i historien, liksom i kulturen och världen i stort. Kvinnorna utgör avvikelsen, det subjektiva, de som har en egen historia. Vi ska minsann tycka att männens historia är viktig och riktig, men ingå, det får vi inte.

2. Kvinnors frånvaro i historien problematiseras inte. Ja okej, det står inte så mycket om kvinnor - men det var ju för att ni inte gjorde något intressant! Ni lagade bara mat och födde barn. Det är vad de flesta svarar på frågan varför? och missar därmed nästa, mycket intressanta lager. Jag tror att även den mest kritiska läsare skulle inse att historiska kvinnor också var, eller hade potential att vara, förnuftiga, roliga och geniala. Att kvinnors frånvaro i historien inte bygger på biologi. Den intressanta frågan blir därmed vilka strukturer som hindrade kvinnor från att ta plats, blir erkända som tänkande människor. Ett konkret exempel är ur en konstbok vi läste härom kursen, där kvinnliga konstnärer inte fick närvara vid teckningslektioner som innehöll nakenmodeller, vilket resulterade i att de var totalt uteslutna från den konst som under hundratals år räknades som Riktig och Stor konst. Ännu en dimension är förstås att detta berodde på hur kvinnors sexualitet uppfattades, som i sin tur härör från att kvinnorna mer eller mindre uttalat sågs(ses) som männens ägodelar. Dessutom borde den maktrelation som finns mellan kvinnor också kunna tas med - vilka kvinnor hade över huvud taget möjlighet att bli konstnärer (oavsett hur dåligt ansedda)? Hur kan allt detta vara ointressant? Hur kan dessa myriader av strukturer som byggt den värld vi idag lever i bara bortses ifrån?

3. Kvinnors närvaro i historien ogiltigförklaras. Det föds ungefär lika många män som kvinnor. Lite fler killar föds, men lite fler killar dör också tidigt, så lite drygt hälften av alla levande männikskor är kvinnor. Dessa kvinnor, och de som föregått oss, har i allra högsta grad medverkat i historien. De har levt i samhällen som nästan alltid används sig av ett språk där kvinnor nedvärderas och förknippas med allt negativt och avvikande, och därför i förlängningen inte haft samma möjligheter att skriva Deklarationer av Självständighet och Dö Tappert eller Förräda Sitt Land, men de har i allra högsta grad varit där. Vad som anses vara viktigt i historien har varierat, men de som bestämt vad som varit viktigt har varit män. Vita män. Vita rika män. Vita rika icke handikappade män. Vita rika icke handikappade segrande män. De utgör en ganska liten skara av alla personer som levt på här genom tiderna. Varför skulle deras historia vara mer intressant än någon annans? Vi måste se igenom att kvinnors historia är tråkig, och se varför den skapas som tråkig.

Jag inser att det idag finns ett behov att ha en separat kvinnohistoria, eftersom kvinnor inte ingår i den riktiga historien. Men i mitt tycke ska kvinnors historia inte vara en bisak, något annorlunda som berikar och bekräftar den riktiga, manliga historien genom sin tråkiga annorlundahet. Det ska inte handa om hur eller varför vi talar om kvinnors historia. Det ska handla om att utvidga själva begreppet, idén om historia till att innefatta kvinnor och kvinnors erfarenheter, och inte bara den tysta manliga norm som idag får representera en hel mänsklighet.

/Zäta

Jag är arg. Jag är arg för att jag aldrig hade några storasyskon. Jag är arg för att jordskorpan är så opålitlig runt Haiti. Jag är arg för att folk lägger sig i mitt val av underkläder. Jag är arg för att det är massor av månader kvar till sommaren.  Jag är arg för att jag inte kunde bli arg mina tolv första levnadsår.



Jag är arg för att killar slutar vara vänner med mina vänner när de får pojkvänner. Jag är arg för att mina fötter är kalla jämt. Jag är arg för att läkarutbildningen är så förbannat lång. Jag är arg för att min gymnasieskola sket i ojämställdheten jag bevisade i mitt projekarbete. Jag är arg för att min röst inte bär över bullrande mansröster. Jag är arg för att jag lyssnar på hårdrock.



Men tro mig, det har inget att göra med att jag är feminist. Jag är bara glad för att jag är feminist.

/Zäta

Vår värld kallas ofta så. Ytlig. Det är ju bara unga tjejer som skriver om sina inköp på H&M och vem de fikade med igår:

Den svenska bloggarenan består av en liten grupp tjejer som skriver om mode och annat, som är ointressant för den absoluta majoriteten av svenska folket

- Alex Schulman

Alla skribenter och tyckare och mediepersonligheter som konstant nedvärderar bloggosfären har helt missat vad den innebär. De verkar inte förstå vilken otroligt kreativitet, stolthet och skrivarglädje som ligger bakom våra bloggar. De har också missat spridningen på "de unga tjejernas ytliga bloggar." För som Skavlan så fint uttryckte det i veckan: Carl Bildts blogg (en övertydlig manlig maktsymbol) är ju en bra blogg.

Det finns otroligt kreativa fotobloggar där tjejer som annars inte skulle ha någon publik att tala om, eftersom de inte har möjlighet att ställa ut någonstans, kan visa upp sina egna bilder för en mängd läsare. Det finns vackra och sorgsna diktbloggar där tjejer får möjlighet att publicera ord som bara måste få komma ut. Det finns politiska bloggar så som min egen där unga tjejer skriver långa debatterande texter om saker som engagerar dem. Det finns charmiga nördbloggar som skrivs av tjejer med udda intressen. Det finns häftiga modebloggar där välklädda kvinnor stolt visar upp sina senaste inköp och tipsar sina läsare om kommande kollektioner. Och det finns förstås vardagsbloggar där unga tjejer berättar om sina liv i text och blid, ofta uppblandat med en och annan betraktelse över livets orättvisor, och alltså ger ett högst personligt samtidsportätt, som kanske inte intresserar en stor målgrupp, men som är mycket viktigt för författarinnan av bloggen.

Hur kan detta spektrum av kreativitet och skaparglädje anses vara ytligt och trist? Jag vet förstås svaret, och ni som följer min blogg kan kanske gissa er till det, men visst är det nedslående nu när vi vänder på perspektivet. Det är nästan löjligt tydligt vilka som ingår Schulmans "majoritet" - de normgivande medelklass- och medelålders männen. För tar vi in unga personer, och framförallt kvinnor, tror jag att en majoritet läser eller skriver bloggar av olika slag. Men det som gör mig allra mest ledsen är att så många av dessa fantastiska tjejer införlivar denna skamstrategi i sitt eget bloggande. "Jag vet ju att min blogg är ytlig, men..." "Jaaa, det är väl inte intressant för någon annan att höra, men..." Jag förstår hur de resonerar. Hellre nedvärdera sig själv än låta någon annan göra det. Men det är synd. Vi är ju så bra!

Kvinnliga intressen har alltid ansetts vara ytliga och ointressanta. Handarbete ställs inte ut på Louvren. Manliga sporter får med tid och pengar än kvinnliga. Kläder och mode är ytligt, medan teknikprylar är häftigt. Jag kan fortsätta i alla evighet, men jag tror att ni fattat poängen. Som alltid kan de enskilda fallen bortförklaras med "jamen teknik kan man ju använda" (som att det inte går att använda kläder?) men i längden bildas en struktur där det kvinnligt kodade blir mindre statusfyllt bara just för att det förknippas med kvinnor. Vi kan ta bloggosfären som exempel. Det finns en typ av bloggar som anses lite bättre än de andra. De politiska bloggarna. Varför? De tongivande storbloggarna i denna sfär är inte unga tjejer, utan medelålders män.

Det skulle kunna vara en strategi för mig att uppvärdera min blogg i andras ögon, att uttnyttja denna koppling till en manlig sfär. "Jo, men den är politisk och viktigt, inte en sån som handlar om frukostmackor och dagens outfit" Men det är inte en väg jag tänker välja. Självklart tycker jag att feminism och analyser är mer intressant än dagens outfit, varför jag skriver om det, men det beror på mina personliga intressen. Jag tycker inte att modebloggar är sämre än min blogg. Och bara för att jag blir så förbannad å deras sida måste jag säga att det är en hejdundrandes dubbelbestraffning som pågår kring modebloggar i synnerhet och tjejers utseende i allmänhet. "Ååå, vad snygg du är! Vilka fina byxor! ... Hur orkar du spendera så mycket tid framför spegeln? Meh, det är väl kul att vara fin, men intressera dig för något viktigt istället!" Vi får cred för att vara snygga, men vi får inte ägna oss åt att bli snygga för då är vi ytliga. Fy sjutton.

Modebloggare och vardagsbloggare är medvetna om att det är värre att barn svälter än att de missar rean eller bussen. De tittar till och med på nyheterna ibland. De väljer bara att skriva om andra saker än världsfreden. Det är inte värre än att de unga killarna väljer att spela hockey istället för att demonstrera.

Visst önskar jag ibland att folk kunde läsa min och andras bloggar med seriösa budskap i högre utsträckning än vad de läste om kändisar och såg på snygga bilder, men det är inte unga bloggande tjejers fel att vi lever i en utseendefixerad värld, även om vissa bloggar såklart hjälper till att upprätthålla denna struktur.

Nej, jag tänker inte avsäga mig bindningen till alla dessa miljontals bloggar om unga tjejers liv. Jag tänker förstärka den. Vi är alla olika och inte alla vill kännas vid det, men vi lever i ett patriarkat som med alla tänkbara medel kommer försöka trycka ned våra intressen och minimera vårt inflytande. Så eftersom ingen annan någonsin kommer göra det åt oss: Låt oss uppvärdera oss själva! Vi är inte ytliga - vi är kreativa, roliga, intressanta och fantastiska. Och jag är enbart stolt över att tillhöra den kvinnliga gemenskap som bloggosfären innebär.

/Zäta

Jag får känslan av att det är osäkra personer som inte riktigt fattat vad sex är som myntade detta uttryck och sprider det vidare.

Jag kan gå med på att vissa basala anatomikunskaper och ett visst mått av lyhördhet är nödvändigt för att sex ska bli bra, men det är knappast vad som menas med "bra i sängen." Om vi utesluter "sex med sig själv", som jag brukar kalla onani, så krävs det minst två personer för att ha sex. Kvaliten på sexet kommer då att spegla båda dessa personer, och kanske främst, samspelet mellan dem. Det finns inget universiellt mått på vad som är "bra i sängen." Alla är olika. Alla vill ha olika saker. Att någon är bra i sängen tillsammans med en person innebär inte att den är det med nästa.

Varför tar jag ens upp detta? Jo, för att det för med sig så mycket trist. Folk blir osäkra för att de har fått höra att de är "dåliga i sängen", till exempel. Jag vill bara ropa till de som uttrycker sig så: Med dig, jah. Och för att det behövs, för att det finns någon slags tro på att det finns en kod att knäcka som gör en bra i sängen.

Det finns förstås saker som många människor uppskattar, och någon som behärskar dessa tekniker skulle kanske kunna sägas vara "bra i sängen." Men det är nu vi kommer till verkligheten. Alla som någonsin haft sex och gillat det vet att det handlar om mycket mer än teknik. Det är tillfälle, nykterhetsgrad, förälskelse, stämning, kyssar, ögonkontakt, temperatur, underlag, känslan av den andras hud och händer på ens kropp och förstås kåthet. Och de allra flesta är också överens om att sex är som bäst med en fast partner/någon de har sex med ofta. Tänk att alla kärlekspar och kk:s där ute är så fantastiskt bra i sängen med just varandra! Vilken slump!

Självklart finns det bättre och sämre sex. Jag har heller inget emot att folk diskuterar sex, det är ju fantastiskt intressant tycker i alla fall jag! Det jag vill säga är att våra sexliv är en alldeles för subjektiv och komplicerad upplevelse för att det ska kunna sammanfattas i de generella och ofta nedvärderande termerna "bra eller dålig i sängen."

Jag önskar att folk kunde tagga ned lite och sluta oroa sig för att de ska vara dåliga i sängen. Bara för att du har haft dåligt sex med någon eller några är du inte ett hopplöst fall. Lika lite som att du är Gud Gåva Till Mänskligheten bara för att du har haft bra sex med några personer. Jag ska inte säga att det inte finns undantag, men jag skulle tro att alla personer kan hitta någon de är bra i sängen tillsammans med. Sex är så överdrivet mytomspunnet. Det handlar främst om att lära sig varandras kroppar, att våga tala om och fråga efter vad som är skönt. Det finns ingen kod att knäcka, inget som funkar på alla. Såklart. Jag önskar bara att sex kunde få vara vad det är, och inte hypas på alla möjliga och omöjliga sätt hela tiden. Porren gör förstås sitt till, men det förtjänar (kräver är kanske ett bättre ord) ett eget inlägg längre fram. 

Så nästa gång någon frågar: Var han bra i sängen då? kan du ju svara: Vi var jäkligt bra tillsammans!

/Zäta