Uppsala Pride-debatten - om utrymme, uteslutning och intellektualisering
Jag antar att många av er har sett shitstormen runt Uppsala Pride som startade när de bestämde sig för att Folkpartiet (och Polisen) inte fick vara med på Pride-paraden. Liberaler i hela Sverige skriker högljutt om exkludering och missbruk av namnet Pride -- queer- och vänsteraktivister och Uppsala-Pride-arrangörer skriker lika högt om deportering av hbtq-personer, billiga PR-trick och maktmissbruk.
Hur blev det såhär, egentligen?
Det hela började med att Uppsala Prides styrelse hade en diskussion om inkludering och festivalens mål. Uppsala Pride har alltid varit uttalat intersektionellt och anti-rasistiskt, och nu kände styrelsen att FP (och Polisen, som hamnat utanför skottgluggarna, men uteslöts på samma grunder) inte stod för värderingar som Uppsala Pride ville "godkänna" genom att tillåta deras närvaro. Styrelsen tyckte att FP, som regeringsparti, borde ta sitt ansvar och stoppa deporteringen av hbtq-flyktingar som ständigt pågår i Sverige. I ett större perspektiv tyckte också Pride-arrangörerna att FP:s liberala marknadspolitik, som trycker på produktivitet och gör medborgare till kunder, enbart gynnar redan resursstarka personer och missgynnar utsatta grupper så som hbtq-peroner, invandrare och funtionsnedsatta personer. Då Uppsala Pride vill företräda just utsatta grupper kände de att FP:s medverkan skulle gå tvärs emot deras mål.
Folkpartiet mottog ett pressmeddelande från Pride att de inte var välkomna på paraden. Hur mycket detta meddelande förklarade av ovanstående skäl vet jag inte. Folkpartiet i Uppsala, som givetvis tycker att de förespråkar den bästa politiken, även för hbtq-personer (obviously, alla tycker väl att deras egna åsiker är bäst, och därför driver de dem), blev rosenrasande. De ringde inte upp Pride-arrangörerna för att fråga vad som hänt och hur det kunde lösas, utan gick direkt till pressen och sa: "Pride är kidnappat av vänster-folk och därför får vi liberaler inte vara med."
Då förklaringen Pride är vänstervridet och liberaler är således inte välkomna är betydligt lättare att förstå än...
Kapitalism bygger på valfrihet genom konsumtion, men denna valfrihet är bara möjlig om du har medlen att konsumera. Som medel räknas ekonomiskt kapital, men även socialt kapital (känna rätt person, prata på rätt sätt för du växte upp i Täby och inte Tensta och bli bemött därefter), möjlighet att producera och tjäna pengar (vara fullt funktionell, inte behöva assistans eller medicin), feminint och maskulin kapital (du passar in i gängse könsnormer och blir inte diskriminerad när du försöker röra dig i samhället) och så vidare. Hbtq-personer i allmänhet, och icke-vita, invandrade, funktionsnedsatta, fattiga hbtq-personer i synnerhet har färre medel än genomsnitts-befolkningen (normen). En politik som gynnar kapitalism missgynnar de som inte kan producera, utan behöver stöd istället. Missgynnar dem vars valfrihet bara är en illusion då de inte är välkomna överallt. Gynnar normen och missgynnar dem som hamnar utanför.
Normens upprätthållande leder också till en "vi"-känsla som gör att "vi" anser oss ha rätt att avhysa människor som inte är som "oss", typ födda på en annan breddgrad här på jorden, trots att de riskerar tortyr, lidande och död om de inte får joina "oss" här på denna jordplätt kallad Sverige. Vi måste se hur olika förtryck möter varandra och skapar unika situationer för de som drabbas. Även de vars röster sällan hörs på grund av det massiva utanförskap de drabbas av måste vara representerade och känna sig välkomna. Genom att inte tillåta myndigheter och organisationer som främjar utanförskap och exkluderinga av hbtq-personer (oavsett ursprung, hudfärg, funktionalitetsgrad) att vara med på festivalen gör vi ett statement för de allra svagaste i samhället.
...blir debatten lätt snedvriden. Många har lätt att förstå FP:s upprördhet. Färre förstår Pride:s motiv att utestänga dem.
Märk väl att jag inte tar ställning. Jag säger inte att de ena gjort rätt och de andra fel. Jag försöker förklara vad som hänt och hur vi kan se på det. Därmed inte sagt att jag tycker någon av parterna hanterat det bra, eller att det är en rättvis diskussion. För det är det inte.
Jag tycker, som ni säkert märkt, att Pride:s resonemang kring utanförskap är legitimt. Klockrent faktiskt. Vad jag inte är säker på är huruvida uteslutandet av FP faktiskt gör det de vill att det ska göra. Hur stort ansvar just FP har i skapandet av detta utanförskap. Är koppling tillräckligt stark för att göra uteslutandet legitimt? Och, framförallt, leder det till ökad trygghet för alla hbtq-personer på festivalen?
Vad vi alltid måste fråga oss när vi säger oss tala för någon annan (tillexempel papperslösa hbtq-personer) är huruvida vår dialog och våra handlingar faktiskt gynnar den gruppen, eller om det bara får oss att framstå i lite bättre dager.
Detta är vad FP anklagas för av Pride. Att bara vilja "pink-wash" sin organisation, alltså spegla sig i Pride-glansen utan att göra något reellt för hbtq-personers villkor i samhället. Typ "kolla här vad vi är för era rättigheter... men nu ska vi hem till riksdagen och deporterar era systrar". Att FP bara vill ha bra PR och alltid vilja synas i positiva sammanhang, oavsett vem som drabbas av det.
Pride anklagas för samma sak av FP. De menar att Pride genom att utesluta en liberal organisation utesluter alla med liberala värderingar från att känna sig välkomna, och därmed missgynnar hbtq-samhället i stort.
Personligen förstår jag Pride:s ställningstagande, jag förstår att de vill vara radikala och visa att vissa saker är för fan inte okej (typ deportera hbtq-personer), och jag förstår hur de kopplar detta till Folkpartiet. Men jag har 90 hp i genusvetenskap, jag är van att ta mig igenom hög-intellektuella texter om intersektionalitet och snedfördelning av makt, samt ligger till vänster ideologiskr. Jag har både det "akademiska kapital" som krävs för att se kopplingen och den politiska viljan att göra detsamma. Det behövs givetvis inte hp i genus för att förstå, men det krävs vana, tålamod och förståelse för maktanalyser. De allra flesta har inte detta kapital och kommer tycka att Pride är lite knäppa i huvudet som talar om inkludering när de uppenbarligen exkluderar. Och alla de som mycket väl förstår, men inte håller med? Som tycker kapitalism är superbra för hbtq-personer rättigheter och inte tycker att FP har ett jota med deporteringarna att göra, men som ändå vill fira Pride och träffa andra hbtq-personer? För väldigt många kommer kopplingen till FP vara väldigt oklar eller väldigt olegitim, och bara gör att de ser ned på festivalen.
Det gör mig ledsen att Pride-arrangörerna inte kunde förutse detta. Att de mitt i allt makt-analyserande, inkluderingstänk och kritiserande av normer, missar att de själva utgår från en intellektuell norm som utesluter människor. Att det talas över huvudet på stora delar av målgruppen. En intellektualiserad feminism och queer-kamp berör inte alla, och detta är ett problem idag i Sverige. (Ett problem jag både hjälper till att upprätthålla, och försöker att överbrygga här i bloggen.) Hur ska 15-åriga högstadie-ungdomar som precis kommit ut tolka allt rabalder, känner de att detta är deras festival? Hur ska liberaler med sårade känslor, som inte alls tycker att de bidrar tillutanförskap genom sitt partiengagemang, reagera? Hur ska nyanlända svenskar, som inte ännu hunnit lära sig svenska och än mindre akademisk sådan, uppskatta att de hamnar mitt i detta skyttegravskrig, utan att själva kunna uttala sig? Och vad ska asylsökande med liberala grundvärderingar tycka? Vem är denna festival till för, egentligen? Vem kommer känna sig inkluderad, på riktigt?
Jag håller som sagt med Pride-arrangörerna i deras samhälls-analys, men jag håller inte med om att alla måste skriva under på det för att få fira Pride. Faktum är att Uppsala Pride anordnas av en ganska tight grupp ganska likatänkande personer, och detta gynnar inte festivalen i längden.
Det gör inte FP:s beteende okej. Jag tycker inte att FP hanterade saken bra, som gick till media innan de talade med Pride och som faktisk har ett ansvar som regerande parti för hbtq-flyktingars livsvillkor, samt för att minska utanförskap för hbtq-personer i allmänhet, men inte gjort något märkbart på sex år. Och det är barnsligt av dem att starta sin "egen" paradad och kalla den för "Prideparad för alla". FP borde fråga sig själva varför Pride ville utesluta dem från första början, och inte anta att det handlar om politisk färg. Kanske har de en klandervärd politik på vissa områden? Hur kan vi bli bättre?
Men jag tycker också att Uppsala Pride bör granska sin egen organisation och fundera över vad de menar med maktperspektiv och inkludering. Hade de kunnat förklara sig bättre? Vad är målet med festivalen, vem ska vara välkommen, egentligen? Vem vill vi gynna, och hur ska vi göra det på bästa sätt?
Hbtq-kampen är för viktig för att splittras på detta sätt.
/Zäta
Skillnaden på att kritisera ett skönhetsideal och en hudfärg
H&M har lanserat sin badklädes-kampanj. Den föreställer en smal, brun kvinna med svart hår och bikini. Hon heter Isabeli Fontana, och är från Brazilien. Detta gillar inte Cancerfonden.
Cancerfonden tycker att detta "solbrända ideal" kommer pressa unga svenska kvinnor att sola sig till hudcancer. För att alla unga svenska kvinnor har ju benvit hud från början. För att det är inte möjligt att Fontana har mörk hy i sig själv.
Hur fasiken tänker de?! Jag skulle vilja ställa mig bredvid Cancerfondens representanter och skrika ungefär såhär:
DET FINNS MÄNNISKOR MED BRUN HUDFÄRG I VÅR VÄRLD. DE FÅR SYNAS I REKLAMKAMPANJER.
Hudcancer är givetvis en viktig grej att uppmärksamma. Men kopplingen mellan att visa brun hy i en kampanj och hudcancer är minst sagt långsökt, och framförallt, vithets-centrerad så det stinker om det. Alla modeller är inte caucasiskt vita, och därmed solbrända om de är bruna. Det spelar heller ingen roll vilken hudfärg Fontana har på vintern. Det är principen att reagera så negativt på en hudfärg, och antagandet om den vita grundfärgen, som är fel. Genom att reagera såhär visar Cancerfonden med all önskvärd tydligthet på den vithetsnorm som finns i vårt samhälle, där tanken att vit hy alltid är utgångsläget, samt att medicinska råd alltid ska riktas till de som ser ut så, är grundläggande.
Det är precis samma sak som med den spinkiga skyltdockan. Istället för att kritisera ett ohälsosamt ideal (sola jättemycket om du har ljus hy), kritiseras en kroppstyp (brun hy).
Blä.
Blä blä blä.
Och blä för att H&M ber om ursäkt. "Förlåt att vi inte valde en ljushyad modell, vi ska givetvis bara använta oss av vita blondiner i framtiden!"
/Zäta
På gränsen till min värld (Zätas invigningstal till Norrköping Pride)
Jag undrar, vad innebär det egentligen att vara utanför en norm? Är jag utanför tillexempel heteronormen just nu? Är du? Var går gränsen, egentligen?
Var jag utanför heteronormen häromdagen när jag låg i sängen och knåpade ihop det här talet? Jag kände mig inte särskilt utanför. Jag kände mig mest solbränd (med betoning på bränd).
Men den där kvällen i vintras, då, när satt jag hemma hos bekanta och såg på film? De berättade om en rolig grej de hade varit med om. Under ett spex hade två personer, en tjej och en kille, blivit satt på varsin stol och fått en lapdans/sexig dans av några av ”motsatt” kön. Sedan hade någon bundit för tjejens och killens ögon, de på stolen alltså, och… nu kommer det roliga!... så hade de bytt. Alltså så att killarna dansade för killen och tjejerna för tjejen.
Då. Då kände jag mig utanför. För att det berättades som en rolig historia, utan tanke på vad det implicerar (vare sig med hänseende på kroppslig integritet, tvåkönsnorm eller olika sexualiteter). Folk hade säkert lyssnat om jag protesterat. Lyssnat, och inte förstått problemet. ”Det var ju bara en rolig grej, ni får ju till och med gifta er nu!”
När jag cyklade dit var jag bara jag. (Inte solbränd, kanske, för det var vinter, men... ) När jag cyklade hem var jag något annat. Vad hände?
Att vara inom normen innebär att aldrig behöva bli medveten om någon annans värld. Att alltid tryggt kunna definiera händelser och personer utifrån sig själv. ”Det var ju bara en rolig grej” Att min definition är en annan spelar ingen roll. Normen har patent på självrättfärdigande.
Jag, däremot måste förstå den heteronorma världen. Den är runt mig hela tiden. När vi pratar helgplaner i skolan (den och den klubben har snyggast brudar, säger de självdefinierade männen högljutt) när tidningsrubrikerna blir ett hot om våld mot mig och mina vänner, eller när vi bara handlar på ICA (familjeparkeringens skylt, ni vet). Och skulle jag någon gång glömma normen tillrättavisas jag snabbt. Av en rynkad panna när jag pussar min flickvän på stan, av ett avståndstagande när vissa frågor diskuteras,
av reklaminslag på reklaminslag med slanka vita brudar som gör sig snygga för skäggstubbiga vita män.
På samma sätt fungerar andra normer, som funktionalitets- och vithetsnormer, där vissa, som jag, kan gå genom världen blinda för sina privilegier i att inte behöva se andras verkligheter, medan andra ständigt blir påminda om vart de inte anses höra hemma.
Men vi är inte annorlunda. Det är i andras ögon, i specifika situationer, normer skapas och får verkan. Det är just där, just då, när din sexualitet blir en rolig historia, din hudfärg ett antagande om intressen, ditt kön eller brist på detsamma ett skäl för avståndstagande… som gränsdragningen sker. Gränsdragningen som säger ”jag är normen, och du är utanför den… bara för att jag säger det.” Gränsdragningen som sedan får reella effekter på våra liv och valmöjligheter.
Vi som lever utanför normer är inte bättre eller finare människor. Och vi missar dessutom gärna förtryck och normer vi själva inte är offer för. Men vi är bredare. Helt enkelt för att vi måste. Vi måste se olika världar, olika perspektiv. Och genom att förstå vad som händer när normen drar gränser kan vi också titta tillbaka. Inte bara bli betraktade, bedömda, stereotypiserade. Att sätta namn på normen är ett sätt att titta tillbaka. Du är också ”något visst”’. Du inte bara ”är”, medan jag är avvikelsen. Vi blir båda till inom gränser, bara att de råkade innefatta dig och inte mig, just här.
Genom att sätta fokus på normer, precis som vi gör här på Norrköping Pride idag, och stärka oss som hamnar utanför dem, kan vi också krossa dem. Så ingen hamnar utanför, ingen blir en avvikelse, ingen förminskad till en stereotyp. När vi uppmärksammar och ifrågasätter, när inget perspektiv längre är det självklara - måste alla se sig omkring, försöka förstå, se människors olika världar. I ett samhälle utan begränsande normer, får vi alla vara världsresenärer.
Var jag utanför heteronormen häromdagen när jag låg i sängen och knåpade ihop det här talet? Jag kände mig inte särskilt utanför. Jag kände mig mest solbränd (med betoning på bränd).
Men den där kvällen i vintras, då, när satt jag hemma hos bekanta och såg på film? De berättade om en rolig grej de hade varit med om. Under ett spex hade två personer, en tjej och en kille, blivit satt på varsin stol och fått en lapdans/sexig dans av några av ”motsatt” kön. Sedan hade någon bundit för tjejens och killens ögon, de på stolen alltså, och… nu kommer det roliga!... så hade de bytt. Alltså så att killarna dansade för killen och tjejerna för tjejen.
Då. Då kände jag mig utanför. För att det berättades som en rolig historia, utan tanke på vad det implicerar (vare sig med hänseende på kroppslig integritet, tvåkönsnorm eller olika sexualiteter). Folk hade säkert lyssnat om jag protesterat. Lyssnat, och inte förstått problemet. ”Det var ju bara en rolig grej, ni får ju till och med gifta er nu!”
När jag cyklade dit var jag bara jag. (Inte solbränd, kanske, för det var vinter, men... ) När jag cyklade hem var jag något annat. Vad hände?
Att vara inom normen innebär att aldrig behöva bli medveten om någon annans värld. Att alltid tryggt kunna definiera händelser och personer utifrån sig själv. ”Det var ju bara en rolig grej” Att min definition är en annan spelar ingen roll. Normen har patent på självrättfärdigande.
Jag, däremot måste förstå den heteronorma världen. Den är runt mig hela tiden. När vi pratar helgplaner i skolan (den och den klubben har snyggast brudar, säger de självdefinierade männen högljutt) när tidningsrubrikerna blir ett hot om våld mot mig och mina vänner, eller när vi bara handlar på ICA (familjeparkeringens skylt, ni vet). Och skulle jag någon gång glömma normen tillrättavisas jag snabbt. Av en rynkad panna när jag pussar min flickvän på stan, av ett avståndstagande när vissa frågor diskuteras,
av reklaminslag på reklaminslag med slanka vita brudar som gör sig snygga för skäggstubbiga vita män.
På samma sätt fungerar andra normer, som funktionalitets- och vithetsnormer, där vissa, som jag, kan gå genom världen blinda för sina privilegier i att inte behöva se andras verkligheter, medan andra ständigt blir påminda om vart de inte anses höra hemma.
Men vi är inte annorlunda. Det är i andras ögon, i specifika situationer, normer skapas och får verkan. Det är just där, just då, när din sexualitet blir en rolig historia, din hudfärg ett antagande om intressen, ditt kön eller brist på detsamma ett skäl för avståndstagande… som gränsdragningen sker. Gränsdragningen som säger ”jag är normen, och du är utanför den… bara för att jag säger det.” Gränsdragningen som sedan får reella effekter på våra liv och valmöjligheter.
Vi som lever utanför normer är inte bättre eller finare människor. Och vi missar dessutom gärna förtryck och normer vi själva inte är offer för. Men vi är bredare. Helt enkelt för att vi måste. Vi måste se olika världar, olika perspektiv. Och genom att förstå vad som händer när normen drar gränser kan vi också titta tillbaka. Inte bara bli betraktade, bedömda, stereotypiserade. Att sätta namn på normen är ett sätt att titta tillbaka. Du är också ”något visst”’. Du inte bara ”är”, medan jag är avvikelsen. Vi blir båda till inom gränser, bara att de råkade innefatta dig och inte mig, just här.
Genom att sätta fokus på normer, precis som vi gör här på Norrköping Pride idag, och stärka oss som hamnar utanför dem, kan vi också krossa dem. Så ingen hamnar utanför, ingen blir en avvikelse, ingen förminskad till en stereotyp. När vi uppmärksammar och ifrågasätter, när inget perspektiv längre är det självklara - måste alla se sig omkring, försöka förstå, se människors olika världar. I ett samhälle utan begränsande normer, får vi alla vara världsresenärer.
/Zäta
Norrköping Pride var en superfin upplevelse, och jag känner mig hedrad att ha blivit inbjuden att tala! Hoppas resen av helgen blir super för er!
11 frågor, 5 bilder, 1 dröm
1. Varför startade du din blogg?
Jag hade inte bloggat på över ett år och vikten av alla obloggade inlägg inom mig började bli kännbar. Jag bloggar nästan jämt. När jag åker tåg, när jag tittar ut på vårbjörkarna genom fönstret, när jag står i duschen. Fast i mitt eget huvud. Och ibland bara måste det publiceras.
Jag pluggar cellbiologi och PR, tittar på klänningar, myser med min flickvän, oroar mig över framtiden, skriver feministiska brandtal, sminkar mina ögon, gör aptråkig lunchmat, läser populärvetenskapliga böcker, chattar med bekanta, pratar med vänner, dansar till balkanpop och uttjatade radiohits, njuter av vår fina lägenhet, får ont i ryggen, är morgontrött och nynnar för mig själv.
alt.
Jag pluggar läkarprogrammet, termin 1.
3. När brukar du få presationsångest?
Alltid. Sedan brukar jag få prestationsångest över att folk tycker att jag inte borde ha prestationsångset.
4. Vad är dina tankar om att behöva "komma ut" gällande sexuell läggning?
Åh, äsch. "Jag och min flickvän var på Smålands i helgen..."
5. Har du någon fantomkänsla i form av att en kroppsdel saknas, är överflödig eller på något annat sätt är "fel"?
Oj nej verkligen inte. Tvärt om! Jag gillar alla mina kroppsdelar precis där de är. Var sak på sin plats.
6. Definierar du dig som ditt juridiska kön?¨
Yes box 100%. Nä men, jag tror att jag är väldigt cis jämfört med många. Långt ut på skalan.
7. Hur skulle en ideal partner vara för dig? (Kärlekspartner eller annan partner spelar ingen roll.)
Kärleksfull, intelligent, huslig och praktisk, har egna gränser, attraktiv i mina ögon och tålmodig. Alltså någon som kompletterar, utmanar och kan ta hand om mig, när det behövs. Hon heter Moa.
8. Hur definierar du sex?
Det som känns som sex, från alla involverade håll men ingen annanstans ifrån, är sex. Ömsesidigt, frivilligt, skönt (eller i alla fall en strävan efter det sistnämnda).
9. Anser du dig själv ha sexdebuterat? Varför / varför inte? Förklara gärna utifrån din egen defninition av sex.
Ja, absolut. För att jag har gjort en massa saker som jag definierar som sex. Fast när jag sexdebuterade för ett antal år sedan räkande jag "penis-i-vagina" som första sexet. Förlora oskulden, liksom, papapapapaaaa. Eftersom det kändes som första sexet var det ju också det, för mig, då, men idag kan jag väl se att jag sexdebuterade innan det, även om det inte var vad majoriteten räknar som sex.
10. Vem/vilka är din(a) största förebild(er)?
Jag får ångest av den här frågan. Den och "Vad lysssnar du på?". Borde vara förbjudna. Känns som att jag ska vara så himla creddig fast jag inte har några bra svar.
Svaret är nämligen såhär ungefär:
En massa olika människor beroende på område. Vissa vetenskapare för deras forskning, vissa feminister för deras klockrena analyser, vissa vänner för deras sociala egenskaper eller livsstil, vissa lärare för deras entusiasm, vissa random folks för random egenskaper.
11. Vad skulle du vilja göra för världen?
Rädda den, såklart. Fast det vill ju alla. Det ville säkert Hitler också. Jättedåligt svar faktiskt. Vi börjar om.
Jag skulle vilja sprida en vettig och tillgänglig syn på feminism, berätta för fler vad feminism kan göra för dem och hur det kan hjälpa oss förstå och förändra vår omgivning. Jag skulle vilja kombinera det med en naturvetenskaplig världssyn och tyngd. Jag skulle vilja utföra tvärvetenskaplig forskning och väcka opinion. Jag skulle vilja förbättra livsvillkoren i alla fall lite, för i alla fall några, för framförallt unga tjejer.
Jag skulle vilja ge världen lite mer än jag fått av den. Göra ett litet avtryck. Jag behöver inte hamna i någon rekordbok eller vara gäst hos Operah. Men kanske vara med i nyhetsmorgon, publicera en populärvetenskaplig bok och hålla ett par föredrag där människor verkligen lyssnar. Det skulle jag vilja.
/Zäta
PS. Jag blev utmanad av IntersexOrWhat.
Psst.
Jag ville bara säga det. Att jag bloggar jättemycket. Det ska bara färdigformuleras.
Så ni vet.
/Zäta
Flytta på dig, hora! Där hänger min jacka.
Är du tjej? Har du aldrig blivit kallad hora? Jag tror att du är i minoritet.
Min vän blev nyligen kallad för hora på sin blogg. Eftersom hon skrivit för Djurgården Hockey, och Djurgården hade haft en dålig säsong. Nej, jag ser inte heller kopplingen, men tydligt var det hennes fel att det gått dåligt eftersom hon distraherat spelarna med sin enorma, magiska, kvinnliga skönhet. Eller typ. Eller inte alls. För det är bullshit.
Även om min vän nu gjort ett dåligt jobb som reporter (vilket jag starkt betvivlar), är hon ju inte en hora för det. Hon har ju inte sålt sex för pengar. Alls. Det verkar vara svårt för många snubbar att fatta, men det finns alltså inget likhetstecken mellan "kvinnor jag är arg på" och "hora".
Hora betyder prostituerad, fast anses generellt vara en mycket mer nedsättande term. Prostitution handlar om att sälja sin kropp för pengar, framförallt i sexuella sammanhang. Att skriva för en nättidning har alltså absolut ingenting med prostitution att göra. "Hora" kan också användas som ett reclaimat uttryck, alltså ett ord som återtas av det grupp som förolämpas med det så som exempelvis "bög" och "queer" ha gjorts, men det är kanske vanligare att "slampa" används i det syftet eftersom det inte har samma koppling till betalning. Men jag tror ändå vi kan enas om att de allra flesta människor i vårt samhälle ser "hora" som ett extremt negativt laddat ord och en grav förolämpning som reducerar ens människovärde. (Det kan kanske tyckas överflödigt att ha en paragraf om att "hora" är ett dåligt ord, men sådan är den, postmodernismen, ingenting är självklart.)
Tycker du att Djurgården-hade-en-dålig-säsong är en långsökt grej att kalla någon hora för? Vänta bara. Listan på konstiga anledningar och tillfällen då jag och mina tjejkompisar blivit kallade för hora är lång. Bland annat är vi horor när vi: Gillar att dricka alkohol på helgerna, går förbi en skolgård, ligger med mer än en person/deccenium, vägrar ta danska mynt i kassan på en svensk butik, är attraherade av tjejer, står framför någon annans jacka i korridoren, är lärare på lågstadiet, tackar nej till att gå hem med en kille på krogen, skriver politiska bloggar eller har en ljus hårfärg. Den ena situationen mer bisarr än den första, och ingen relaterar till säljande av kroppar eller sex.
Första gången jag blev kallad hora var jag 11 år. Jag och en kille på scouterna skoj-flirt-retades och hade jättekul. Han höll bort sin godispåse så att jag skulle försöka ta den, och tillslut sa han att jag fick en godis om han fick en kram. Han fick en kram, och jag blev kallad hora. Strikt talat var det här faktiskt enda gången jag blivit kallad hora som det hade någon slags förankring i ordets definition. Jag hade ju tagit emot betalning för kroppskontakt. Men ska vi utsträcka begreppet till att inkludera alla handlingar där någon får något av en annan människa och sedan vidrör denna, ingår ju typ hälften av all mänsklig interaktion i begreppet. Och för vida begrepp blir meningslösa. Visst tog jag emot en godisbit och "betalade" med en kram, men jag var inte en 11-årig prostituerad.
Andra gången var jag 16 och hade skrivit om blyertspennor i min blogg. Jag hade beskrivit en anekdot om hur en kille i klassen hade brutit av en annan snubbes blyertspenna för att han dunkade med den i bänken och jag blev galen på det. En kommentar på bloggen handlade om vilken löjlig hora jag var som skrev om mina löjliga problem.
Sedan dess har det hänt titta som tätt att personer har kallat mig hora på den här bloggen. Mest för att jag skriver saker de inte gillar. Att detta inte är en blogg där jag säljer sex verkar inte ha registrerats.
Men varför är det såhär då? Vi kan alla enas om att oftast när vi blir kallade horor har det inget med vare sig sex eller betalning att göra. Jag tycker i och för sig inte att vi någonsin ska kalla någon för hora om de inte själv har valt att använda det begreppet. Inte om kvinnor som säljer sex, inte om kvinnor som har mycket sex, aldrig. Det är inte respektfullt för fem öre, det kan vi också enas om. Men varför blir vi ändå kallade för det, så fort någon inte är nöjd med våra beteenden eller utseenden?
För att det är så himla effektivt. Det spelar på alla jobbiga stereotyper, allt hemskt förtryck och alla galna begränsningar som patriarkatet sätter på oss. Det reducerar oss till våra kroppar, och deras eventuella värde för mäns lustar. "Du är bara ett knullhål!" är vad de vill säga. Och eftersom det varit sant i vår kultur på många sätt, att kvinnors enda handelsvara har varit sin sexualitet och kropp, eftersom det fortfarande är sant i bemärkelsen att det förmedlas genom pornografi, reklam, tv-serier och "härliga, politiskt inkorrekta skämt" att kvinnor finns till för att män ska vilja ligga med dem, så slår det hårt. Det känns för att det hakar i en kulturell börda som ingen kan ignorera. Vi kämpar hela dagarna med våra utbildningar, konstprojekt, intellektuella utmaningar, snygga klädstilar och sköna personligheter - och ändå, eftersom det där bakgrundsbruset av patriarkalt-knullhåls-samhälle finns där, kan vilken man som helst, när som helst, reducera oss till just knullhål - för att han råkade vara på den vinnande sidan. Den som knullhålen var till för. Den vars individers mänsklighet aldrig kan ifrågasättas.*
Det är så jävla äckligt. Det är så jävla orättvist. Och vad vi än gör kommer det aldrig, aldrig gå att finnas till på precis lika villkor. Du kan säga "hora" till en man, men det kommer inte finnas något bakgrunsbrus att haka i, så förolämpningen kommer falla platt. Det är därför "härliga, politiskt inkorrekta skämt" aldrig kan vara bara enkla girlingar som vi "får ta". För att vi lever i en mer komplicerad värld än så, där saker får sin innebörd genom associationer, kopplingar och interaktioner med större sammanhang. Större sammanhang som bär på maktförskjutningar, stereotyper och objektifiering.
Men vad sjutton gör du då, om du blir kallad hora? Jag tror att ett iskallt "det där har ju inte ett dugg att göra med prostitution" kan få de flesta ur balans. Visst kan du börja snacka om orättvisa strukturer och bakgrundsbrus, men har du orkat läsa hela det här blogginlägget vet du att det inte är en diskussion som tas på en kvart. Säg ifrån. Säg upp kontakten. Säg till dig själv att det inte har något som helst med dig att göra.
Annars kan du ju göra som min vän, som blev kallad hora i mellanstadiet för att hon stod framför en killes jacka i skolkorridoren. Kliv upp på närmsta föremål, titta stint på förövaren, ta sats och sparka honom hårt i bröstet. Fast det är inget jag rekommenderar.
/Zäta
*Tror du mig inte? Så illa kan det väl ändå inte vara, kanske du tänker. Den där synen på kvinnor som sexobjekt finns ju kanske inom pornografin, men inte överallt. Då skulle jag vilja föreslå att du slår på 6:an en eftermiddag och tillexempel tittar på den populära humorserien 2 And a Half Men. Vad gör kvinnorna i den serien? Hur omtalas de? Om du liksom ser bortom det uppenbara "han-klantar-sig-när-han-ska-vinna-henne=roligt", varför ska han vinna henne, och vad har hon att tjäna på det hela? Hur ser hon ut (gånger tusen, eftersom det finns ungefär 1000 avsnitt med samma upplägg) och varför? Varför är det roligt, egentligen? Kokar det inte ändå ned till (jamen hur säger en det på svenska då?) att kvinnorna är med i serien för att de ska liggas med? Eller föredrar du något mer klassiskt? Varför inte applicera samma analys på kvinnorna i den ständigt re-makade Stolthet och Fördom? Eller gillar du reklampauser - ta en titt på läskreklamerna vettja.
Mellan raderna
Jag sitter på tåget och läser en fantasybok, medan jag förstrött snurrar luggen mellan fingrarna. Framför mig på bordet står en termos och en tom matlåda. Snett mitt emot sitter en kille som talar högt, alltså verkligen ljudligt, om sin politiska karriär. Om hans (manliga) företrädare och hur bra det gått för dem i riksdagen. Om hur han lyckades rekrytera 100 extra medlemmar till MUF samtidigt som han jobbade på en creddig firma i Stockholm. Om hur praktiskt det är att ha MUF i ryggen eftersom de unga väljarna är så lätta att formera åt samma håll. Om hur lätt han alltid haft det med tjejerna. ”Jag ska bygga mitt eget lilla nyliberala paradis.”
Jag försöker koncentrera mig på boken, men det går sådär. De onda drottningarna och manipulativa tjuvarna står sig slätt mot arrogansen från andra sidan mittgången. Jag ger upp och tar fram hörlurarna. Diggar med i Under Pressure och käkar lite medhavda russin. Då ser jag hans blick. Det är knappt ens en blick, men den säger allt. ”Du är en sån där hippie-vänster-inte-som-jag-människa. En sådan jag inte skulle titta på om jag var ute, om du inte serverade mig drinkar. Du har kort hår och är arrogant nog att inte vara söt när du åker tåg.”
För en sekund sedan var jag jag. Jag var Sofia, försjunken i en fantasybok och funderandes över framtiden. Nu är jag plötsligt En Sån. Du vet inte vad jag gör, om jag pluggar, jobbar eller är sjukskriven. Du vet inte vem jag attraheras av, vad jag röstar på, vad jag skriver om. Du vet inte vad som gör mig tårögd, vad som får mig att fnissa hysteriskt, vad som gör mig orolig och nervös. Du vet ingenting om mig, förutom att jag inte valde att behaga din blick i kupén. Jag valde att digga min musik, läsa min bok, låta mina fingrar göra osmickrande knutar i håret och äta osexiga russin.
Jag vet ingenting om dig heller, bortsett från det jag hört dig berätta om, och en sak till. Du är inte van vid det här. Du är van vid att folk är till för dig.
/ZätaMåndagstips
Saker att göra om...
...du gillar feminism, pepp och har ett par tior, tjugor eller femtiolappar över: Sponsra Världens fetaste kortfilm av Skabbteatern!
Vi är jävligt trötta på att feminism över huvud taget betraktas som något fult och gnällkärringaktigt. Om samhället systematiskt ser till att alla kvinnor automatiskt får det sämre, vem ska se till att du får ett värdigt liv? Hur länge tänker du vänta på att någon ska tänka på dig också?
Feminism handlar om en fucking jävla kamp för de mänskliga rättigheter som du som kvinna inte har. Vi känner inte en enda feminist som tycker att män ska ha det dåligt bara för att kvinnor ska ha det bra. Att det ens finns organisationer som Antifeministiska samfundet är lika absurt och vidrigt som organiserad rasism.
Feminism handlar om en fucking jävla kamp för de mänskliga rättigheter som du som kvinna inte har. Vi känner inte en enda feminist som tycker att män ska ha det dåligt bara för att kvinnor ska ha det bra. Att det ens finns organisationer som Antifeministiska samfundet är lika absurt och vidrigt som organiserad rasism.
Vi har feta planer för den här filmen, men har inte ett korvöre att finansiera den med. - Skabbteatern
...du är hbt och vill att dina erfarenheter ska räknas när EU gör sin största undersökning om hbt-personers villkor, erfarenheter och känslor någonsin: Gör European LGBT Survey!
För att det är viktigt att stödja bra initiativ som dessa, och för att dina perspektiv räknas!
...du vill ha dig ett gott skratt och kanske en liten tankeställare gällande dagens framgångshets mätt i pengar: Läs denna sköna krönika om Vad Rika Personer Måste Sluta Säga
Alltså. Så himla sant.
...du hade tänkt bryta nya akademiska marker till hösten: Inte glömma att anmäla dig på antagning.se!
Ett tips är genusvetenskap. Mycket berikande och intressant ämne har jag hört. Ett annat tips är inte läkarprogrammet om du fortfarande går gymnasiet. Gör något annat ett tag. Chilla. Var tonåring utan att tänka på äckliga sjukdomar, nedkissade sängar och tungt ansvar. Vidga dina vyer. Läs något humantistiskt, jobba på posten, hjälp en tant. Du hinner bli vuxen och seriös, jag lovar.
...du borde plugga inför PR-tenta OCH läsa på om leukemicellers genetiska avvikelser OCH plugga cellulär signalering: Kolla på Top Model cycle 13 ...eller vänta, var det bara jag..?
/Zäta
Vägen till sundare skönhetsideal går inte via att dissa smala personer
Få har väl missat debatten om pinnsmala skyltdockor som blossat upp igen då det visat sig att Gina Tricot inte alls tagit bort dockorna. Nu går det runt en bild på facebook som Kalle från Arlandagymnasiet tagit, med medföljande kommentar om hur vidrigt detta är.
"Se hur revbenen sticker ut, den lilla kulan på magen är alltså magens inälvor som visst inte gick att banta bort, kanske ska operera bort lite onödiga organ när vi ändå håller på.
(...)
Och dessutom, vem i helvete är menad att se ut så där med flit, det ska ju endast vara följden av en mycket tragisk sjukdom, anorexia och bullemi. För jag kan helt seriöst garantera att det inte finns några män, killar eller för den delen pojkar som tycker att det där är fint, sexigt eller på något sätt attraktivt."
Och alla kommenterar och håller med. Detta är vidrigt. Inte idealet, utan kroppsformen. Men. Hallå.
Här behövs lite feministisk argumentation i ideal-sammanhang 101.
DÅLIGA GREJER ATT SÄGA (det vill säga saker som cementerar trista strukturer, sätter ännu mer press på tjejer och skuldbelägger fel personer):
Fy faaan vad oattraktivt! alt. Jag skulle inte vilja knulla nån som ser ut sådär.
Kalle från Arlandagymnasiet talar säkert i största välmening när han säger att ingen kille tycker att yttepyttesmal är attraktivt, men han gör två kardianalfel under tiden.
1. Han uttalar sig för en hel grupp som han inte kan representera. En hel del män, killar, eller för den delen pojkar tycker garanterat att pinnsmal med bula på magen och små bröst är skitsexigt.
2. Han antar att tjejer mäter sitt värde i knullbarhet för män. Det är hår-debatten all over igen. "Ni ska/ska inte göra/se ut blah för då kommer jag finna dig oattraktiv!" Well, we don't give a fuck. Det är jättebra att du vågar stå upp för att du gillar något annat än normen, Kalle, men du behöver inte dissa alla som inte attraherar dig och dessutom anta att halva mänskligheten står bakom dig för det.
Jag ser inte ut sådär, och ingen jag känner heller!!
Nä. Väldigt få personer ser nog ut så, men vissa gör, i alla fall nästan. Om vi börjar snacka om att INGA skyltdockor representerar din kroppsform, då blir det relevant. Då är det ett problem. Men det är inte fel på den här dockan för att hon inte har dina mått. Fel angreppsväg. Jag tycker inte att det är fel på plus-size-dockor för att de inte har mina mått, jag tycker det är fel att de inte syns mer och att alla är vita eftersom variation och representation är viktigt!
Majoriteten av kvinnor är betydligt större än sådär, så företaget borde anpassa sig om de vill sälja!
Det är sant att majoriteten av kvinnor är större än en 32:a eller vad dockan nu kan vara, och det kan vara viktigt att påpeka när en annan bild förmedlas av media, men det betyder inte att alla butiker måste anpassa sig efter majoriteten. Om vi hårddrar det ska vi i så fall inte sälja några kläder i strl 32, eller några damskor i 35 och 43, för att majoriteten inte ser ut så. Majoriteten borde definitivt representeras, men inte bara majoriteten, då är vi ju tillbaka där vi startade - i mainstreamingen av kvinnokroppar!
BRA GREJER ATT SÄGA (det vill säga saker som kan leda till förändring, stärka tjejers självbild och nyansera debatten):
Det suger att vi bara får se en variant av kvinnlig skönhet, den vita smala. Kvinnor kommer i alla former och färger och är awesome allihopa!
Det här påståendet sätter fingret på problemet utan att skuldbelägga någon. Jag är vit och smal. Jag vill se mindre av mig i skyltfönstrena och mer av andra, för det är rättvist och för att det skulle bredda trista normer, men jag vill inte höra att jag är äcklig, ful och fel bara för det.
När vi redan har ett smal-ideal bidrar denna skyltdocka bara ännu mer till ett pressande ideal. Mer variation i skyltfönstrena!
Den här varianten sätter kanske fingret ännu bättre på problemet. Problemet är ju inte denna docka, utan att den ingår i och bidrar till en struktur av smalhets som får tjejer att må piss och känna sig fel, över något så irrelevant som centimetrar runt vissa ställen på kroppen.
Det är oroväckande att ideal-kroppen har förskjutits till att bli smalare och smalare utan att företag, media och modevärlden reagerar. Det är inget fel med att vara smal, men vi måste inse att det finns en gräns för människokroppens byggnad och att hälsan är det viktigaste. Faktum kvarstår att de allra flesta personer inte kan vara mycket smala utan att banta eller på annat vis göra ohälsosamma saker.
Bra för att den åberopar andra värden än skönhet, samt manar till eftertanke och handling snarare än fördömmande.
Det är en sak att kritiskera dockan för att den är smal, den kan göras bra och det kan göras dåligt, men att kritisera den för att den faktiskt inte är mänsklig, alltså att en homo sapiens rent fysiologiskt inte kan ha dylika proportioner och fortfarande andas, är en annan sak. Det är klart vi får göra omänsklig konst, men ska vi sälja kläder som ska passa människor blir det en annan sak. Vi kan ju klä på kaktusar och sälja jeans, men jag har en känsla av att det inte skulle funka så bra. Nä, det där med konst är bara en lam ursäkt. Smalt säljer, Gina Tricot är giriga. Ni kan i alla fall vara ärliga med det.
Men, vägen till sundare skönhetsideal går inte via att dissa smala personer. Den går via att dissa smala (i dubbel bemärkelse) ideal och lyfta fram andra typer av skönhet. Den går via att betona att skönhet och behagande av manliga blickar inte är en kvinnas främsta uppgift i livet.
Jag vet att jag inte är ensam om att känna igen mig i skyltdockan ovan. En del av de som gör det har säkert ätstörningar, andra har det inte utan är bara smala i sig själva. Jag kan dock meddela Kalle mfl. att mig bula på magen inte innehåller några organ, utan underhudsfett. Jag är helt enkelt skapt så att mina rev- och höftben sticker ut, medan jag samtidigt har en liten charmig bula på magen. Mina äldre släktingar som inte alls är pinnsmala har dylika proportioner. Och jag blir lite upprörd över att Kalle mfl. har mage (hah) att komma här och säga att ingen någonsin kommer tycka att jag är sexig. För det första vet jag av empiriska undersökningar att det är bullshit, för det andra är det bara otrevligt, onödigt och arrogant. Jag vill inte ha inte ditt eller mfl.:s godkännande/underkännande av min kropp.
Så fortsätt kämpa för en bredare, verkligare, peppigare syn på kvinnlig skönhet, men säg inte att jag och mina spinkiga medsystrar är äckliga på vägen. Vi smalisar har en skyldighet att vara medvetna om våra smal-privilegier och kämpa för större mångfald, men det är inte oss det är fel på. Det är idealen. Vi är lika mycket era systrar som ni är våra.
Poängen är frigörelse för alla, inte tätare fångstnät att navigera.
/Zäta
Harriet Potter och andra hjältar
Kommer ni ihåg Hannas projekt med en genusläsning på Harry Potter-böckerna som det snackades om för några månader sedan? Här är en tjej som gjort sin egen tolkning på karaktärerna: Alla har bytt kön.
Harriet, och hennes två bästa vänner Ronalda och Hermes.
Harriet har en crush på Ronaldas lillebror, som växte upp från en fnissig rodnande pojke till en stilig ung karl.
.
Tvillingarna Frida och Georiga hittar alltid på hyss.
Jag blir typ helt exalterad och vill läsa böckerna på det här viset istället. Shit vad najs med kvinnliga skurkar och hjältar, och manliga plugghästar med stora hjärtan!
Folk som hävdar att könet på folk i skönlitteratur inte spelar någon roll, kanske får sig en tankeställare. Det vore inte samma bok såhär. Och det vore nog inte en bästsäljare heller. Det är inte en slump att 80% av alla barn- och ungdomsböckr har manliga huvudpersoner. Kvinnor lär sig relatera till män i litteratur, film och konst. "Jag tänker inte ens på att det är en kille, jag identifierar mig med honom ändå". Men hur ofta hör vi det motsatta? Hur ofta läser småkillar äventyrsböcker med barnhemsflickor och prinsessor som huvudpersoner? Det är inte lika säljbart.
Det är en tillgång att kunna identifiera sig med andra människor. Att kunna relatera till dem, oavsett vem du själv är. Jag tycker att killar också borde få möjligheten att lära sig det.
Det är faktiskt en av de enklaste och bästa vardagsfeministiska handlingarna du kan göra. Köp en bok med kvinnlig huvudperson nästa gång lillebror, grannarnas son eller du själv fyller år.
/Zäta
Om sexuell frigörelse och runtflängande
Igår tittade vi på Kinsey, en film om den amerikanska sexforskaren Albert Kinsey. Kinsey var prästsonen som blev biolog och världens första moderna sexolog. Han påbörjade en enormt ambitiös studie av amerikanders sexvanor, som skulle samla in data från över 100 000 individer från olika samhälsgrupper, och publiceras i nio volymer. Det blev "bara" två volymer och runt 10 000 intervjuer efter år av runtflängade, men fick ett enormt genomslag i 50-talets Amerika.
Det som slog mig var inte bara vilken enorm okunskap om sexualitet och sexvanor som fanns på 50-talet, utan också frustrationen över att de absurda myterna som omtalas i filmen fortfarande ligger till grund för en massa fördomar och föreställningar vi har idag.
Vad Kinsey fann var att sexuella vanor och erfarenheter varierade enormt i populationen. Människor hade inte bara heterosex i missionären inom äktenskapet. Variationen var normen. Kinsey konstruerade en skala från 0-6 som skulle illustrera sexuell läggning. 0 står för uteslutande hetero, och 6 för uteslutande homo. Enligt Kinseys team befann de flesta människor sig inte vid någon av dessa ytterligheter, utan hade någon erfarenhet eller uppelvelse som placerade dem mer mot mitten. Det här kankse låter självklart idag, men på 50-talet var det revolutionärt. I efterhand har Kinsey-skalan blivit kritiserad för att göra just det den vill komma ifrån: kategorisera folk, men jag tycker fortfarande att det är ett intressant sätt att se det på. Ett sätt av många.
Kinsey blev hyllad, om än ifrågasatt, när den första volymen Sexual Behavoir in the Human Male, kom ut. När den andra boken, Sexual Behavoir of the Human Female, kom ut, tog det dock hus i helvete. Visst kan det härledas till en ifrågasatt metodologi, högervindar i amerkansk politik, oväntat stor publicitet och Kinseys egen avtagande hälsa, men det står ändå klart att vid kvinnor och sex - där går gränsen.
Och där kan vi väl tala om att saker och ting inte har förändrats. I detta genomsexualiserade samhälle, med porr i varenda pop-upp-ruta, Big-Brother-live-sex som underhållning och halvnakna människor på reklampelare överallt, är kvinnors sexualitet fortfarande tabu. Kvinnor som objekt för lust är mer än accepterad, det är normaliserat. Men kvinnor som innehavare av egen lust, egna preferenser, egna sexuella erfaranheter är inte lika självklart. Precis det som Kinsey ville undersöka. Översexualiseringen är en paradox i dagens samhälle, för den leder inte nödvändigtvis till sexuell frigörelse. Snarare tvärt om.
Det ska jag skriva mer om framöver, nu när jag inte är ute och flänger i landet längre. Min ambition är att bogga minst två gånger i veckan, men ibland kommer livet emellan. Hoppas det är okej för er, kära läsare. Och se Kinsey, mycket sevärd och rolig, om än frustrerande!
/Zäta
Vad är egentligen tvång, och varför hatas det så mycket i armhårsdebatten?
Vi män har inte tvingat er till någonting, det är ni kvinnor som själva rakar bort håret!
Tvång har varit aktuellt de senaste dagarna. Det argument som ständigt återkommer i armhårs-debatten är att det inte finns något tvång att raka sig. Inget tvång - inget att klaga på, enligt dessa debattörer.
Jag hade någon slags fåfäng tanke om att människor över 12 år kunde förstå abstrakta begrepp, men det är tydligen inte så. Tvång är tydligen bara handfast, fysiskt tvång. Att hålla fast en kvinna och raka bort hennes armhålehår medan hon gråtande skriker "nej!", är tydligen den enda varianten av tvång som verkar vara legitim att kalla för tvång, även i vuxna människors begreppsvärld.
Det är obehagligt, för denna förändring av betydelsen i ordet "tvång" (eller den diskursiva glidningen, som en genusvetare sagt) påminner väldigt mycket om det som sker när ordet "våldtäkt" behandlas. Alla är överens om att våldtäkt är fel. Men våldtäkt är inte våldtäkt om... tjejen är full, om hon har kort kjol, om hon var kär i killen, om hon är glad dagen efter, om hon inser att det var ett övergrepp först några månader senare, om hon är gift med honom, om hon är hög, om hon tidigare på kvällen flirtar med honom, om hon inte sade nej tillräckligt tydligt, om han är svensk och välbeställd, om, om, om...
Tillslut har vi en situation där det enda det innebär att säga "våldtäkt är fel" är att säga "det är fel att hoppa på en välklädd svensk tjej i mörk park och våldsamt riva av henne kläderna medan hon högt och tydligt säger SLUTA och komma i hennes könsorgan med din penis om du är en utlänskfödd, eller möjligtvis vit arbetarklass-man." Det vill säga, typ en promille av alla våldtäktsfall. Orden "våldtäkt" har blivit urvattant till den gräns att det inte längre betyder något.
Visst är det tvång att hålla fast någon och raka av dem hår medan de skriker SLUTA, men det är inte det enda som är tvång. Att dödshota någon som lägger upp en bild på sin håriga armhåla på facebook är också en form av tvång. Tvång genom rädsla. "Om du inte gör det här dödar jag dig". Det torde inte vara så svårt att förstå. Men det tillhör väl heller inte vanligheterna med dödshot, även om det skett flera gånger i facebook-gruppen Ta håret tillbaka!
Att får höra "gud vad äcklig du är som har hår under armarna" är kanske vanligare. Eller till och med det ännu "mildare": "Det är ofräscht med tjejer som inte rakar sig". Hur kan det vara vara tvång?
Vi tar det från början. Människor vill ha makt, inflytande och bli lyssnade till. Hur får vi det? Jo, genom att skaffa oss olika typer av kapital. Pengar, nätverk, skönhet. För kvinnor som förr bara haft sin kropp som handelsvara på äktenskapsmarknaden (= enda vägen till makt på den tiden kvinnor inte fick vara självständiga samhällsmedborgare) blir skönhet viktigare för kvinnor än män. Män kunde handla med både materiellt kapital, socialt kapital och i viss mån kroppsligt kapital. Idag ser det inte likadant ut, men kvinnor är fortfarande fångade i en samhällsstruktur som betonar att vårt utseende är viktigt. Det är viktigt med skönhet, fortfarande, för att det är viktigt att vara attraktiv för män. För att män har, fortfarande, makten. Gillad av män = förbindelse med män = makt. Det är grunden, sedan är det förstås mer komplicerat på individnivå med sexuella läggningar och klass och etnicitet och så vidare, men vi är alla, oavsett individuella erfarenheter och preferenser, fångna i ett system som grundar sig i ovanstående premiss. (Detta system brukar även kallas patriarkatet)
Att uttrycka äckel över hur kvinnor ser ut blir ett sätt att frånta dem skönhetskapitalet, och därmed frånta dem makt. Och vi vill ha den lilla makt som är oss given, förstås! Men det är inte så enkelt heller, för genom att betona utseende från början, typ ens tycka att armhår är relevant, reproduceras den samhällsordning där kvinnor bara är sin kropp, medan män har en massa annat relevant att komma med. Att säga att kvinnor ska se ut på ena eller andra viset, att kommentera kvinnliga politikers utseende i högre grad än manliga, att normalisera timmar av skönhetsvård dagligen, är att tvinga på oss en samhällsordning som begränsar kvinnors liv. Social kontroll är också tvång.
Att en man säger att han gillar rakade armhålor gör inget patriarkat. Men att tusentals män anser sig ha rätt att tycka till om hur kvinnokroppar ska se ut, eftersom de typ tror att dessa kroppar är till för att behaga dem (för så har det ju faktiskt varit historiskt, kräk), gör en del av patriarkatet. Och denna enorma press, från dessa tusentals röster, i detta samhällssystem som betonar utseende för kvinnor, blir ett tvång. Hur kortsynt får du vara för att inte inse det?
Vi är många som förvånats över detta enorma behov över att uttrycka sina preferenser. Jag kanske föredrar gröna ögon, men jag går inte runt och säger att bruna ögon är ÄCKLIGA och FULA och BORDE FÖRBJUDAS. Men det är nu vi måste komma ihåg maktperspektivet. Att tala om ögonfärg är ganska oladdat, men att tala om kvinnlig kropssbehåring är att tala om kvinnors plats i samhällshierarkin. Det handlar om kontroll.
Idag har vi lagstadgade lika rättigheter, men det betyder inte att vi lever under likvärdiga villkor. Skönhetshetsen som tjejer utsätts för är, som vi sett, ett led i en social kontroll som syftar till att behålla kvinnors underordning. Killarna i gruppen Ta håret tillbaka blir så fruktansvärt, orimligt hatiska, inte för att de tycker att några hårstrån är viktiga, utan för att de förlorar sin kontroll. Om tjejer helt plötsligt börjar skita i vad de tycker om deras kroppar får de mycket mindre inflytande över tjejers liv, och i förlängningen, över samhället. De förlorar sin makt. Och DET svider. Det skapar hat.
Så tänk på det nästa gång du hopplöst läser reaktionerna i gruppen.Tänk på att reaktionerna är så pass starka för att vi faktiskt gör skillnad. För att vi rubbar maktbalansen.
Fuck you, skönhetshets. Fuck you, underordning. Här är det vi som bestämmer över våra egna liv.
/Zäta
Att "bara se till individen" eller Varför en feministisk analys behövs när armhålor kommer på tal
Ibland tycker jag att folk har en sådan orimligt dålig självinsikt. Att de går runt och säger "Jag ser till indiviiiiiiden, jag behöver inte feminism!" och "Feminister vill bara tvinga oss att vara på ett enda sätt, vad är det för fel på kvinnlighet och manlighet?" Och sedan bevisar de motsatsen i nästa andetag. Men vad är då egentligen felet med kvinnlighet och manlighet, varför kan feminister inte bara se till individen?
Jo, det ska jag tala om för er. Det här är felet:
En brud har ett antal hårstrån i sin armhåla. Hårstrån som alltså växer där på majoriteten av mänskligheten, men som ungefär hälften förväntas ta bort om de lever i till exempel Sverige. Andra hälften får gärna håra på i sina armhålor. Men den här bruden är speciell av andra skäl. Hon fångades på bild på TV med armen i luften. Inte så värst sensationellt kan tyckas, att en i melodifestivalpubliken har ett gäng hårstrån som sticker fram under en T-shirt.
Eller jag tycker inte det i alla fall. Jag hade inte tyckt det var något speciellt om hon hade visat en renrakad armhåla heller. För mig är det bara en kroppsdel som det antingen går att låta hår växa på eller ta bort hår från. Ganska oladdat. Jag tycker helt enkelt det är upp till individen.
Men det tyckte inte 1776 personer på facebook. De tyckte att det var sensationellt. Värdigt fördömmande caps-lock-kommentarer. De tyckte att det inte alls var upp till individen om hon hade långa, korta, bortvaxade, mörka, ljusa, krulliga eller obefintliga hårstrån under sin arm. De tyckte att det enda individen skulle ha var obefintliga hårstrån. Varför? För att hon troligen har en fitta. (Wow. Solid reasoning.)
Hon är tydligen en sådan dålig fittvarelse att hon borde SKÄMMAS. Inte för att hon mördar barn. Inte för att hon sjunger falskt i melodifestivalen. Inte ens för att hon är en dryg besökare på melodifestivalen. Utan enkom för att hon valde, eller lät bli att välja, att låta håret växa eller raka bort det på en yta på fem gånger fem centimeter på sin kropp.
Och DET, mina vänner, är problemet med dagens kvinnlighet och manlighet. Vi får så ofantligt mycket skit när vi går utanför dess ramar med ens de minsta små myrsteg (eller ska jag säga hårstrån). Tjejer förväntas inte bara vara på ett visst sätt, vi tvingas vara på ett visst sätt. I alla fall om vi inte vill bli uthängda på facebook. Vem är det egentligen som ser till individen, till hennes val? Som tycker att den här tjejen är awesome som går sin egen väg? Och vem är det som tycker att det enbart finns två acceptabla sätt att vara på, och att dessa bestäms av huruvida du har en in- eller utbuktning mellan dina ben?
Ursäkta svenskan, men vem fan bryr sig om vad någon annan gör med sitt armhår? Det är inte en relevant del av mänsklig interaktion. Jag tycker personligen att det finns betydligt intressantare saker att sysselsätta mig med. Som att använda en feministisk analys för att se till individen, tillexempel.
/Zäta
Vi finns här.
Det värsta med Internationella kvinnodagen är inte att jag behöver utstå sånna här (seriöst menade!) urkorkade statusuppdateringar på facebook:
1. Män tjänar mer än kvinnor för att kunda bjuda ut de på dejt!
2. Män tjänar mer än kvinnor för att ha råd att erbjuda sig att betala för middagen.
3. Män tjänar mer än kvinnor för att köpa dyra presenter (smycken, diamanter, designväskor etc.)
2. Män tjänar mer än kvinnor för att ha råd att erbjuda sig att betala för middagen.
3. Män tjänar mer än kvinnor för att köpa dyra presenter (smycken, diamanter, designväskor etc.)
Det värsta med Internationella kvinnodagen är inte att behöva ta "men-varför-finns-det-ingen-mansdag" eller "måste-ni-tjejer-klaga-hela-tiden-ni-har-det-ju-bättre-än-i-Saudi-Arabien"-diskussioner fjorton gånger om.
Det värsta med Internationella kvinnodagen är inte ens att ännu ett år behöva inse hur mycket denna dag behövs. Hur många kvinnor som tjänar sämre, blir behandlade sämre, mår sämre än män och inte får samma möjligheter att leva fullständiga liv.
Det värsta med Internationella kvinnodagen är att behöva läsa utvärderingarna av "dagens feminism" på kultursidorna, som alltid kommer fram till precis samma sak: Feminismen är död. De unga bryr sig inte. Det är inte som på 70-talet.
Nej men det är väl klart som fan att det inte är som på 1970-talet. Vi lever ju på 2010-talet. En ny tid behöver en ny feminism. Mina föräldrar var unga på 70-talet, och jag har inte hört så värst många historier om demonstrationer, om problematiserande av mäns makt, pappaledighetskampanjer, tjejjourer och sexuella rättigheter. Inga alls faktiskt. Det verkar alltså som att det fanns folk på 70-talet som var helt ointresserade av feminism.
Jag är ung på 2010-talet och jag hör konstant om dessa grejer. De allra flesta av mina vänner, även de som aldrig läst en queerteoretisk bok eller har noll hp i genusvetenskap är medvetna om könsmaktsordningen. Många kallar sig feminister, men nästan alla beter sig feministiskt. Det är en självklarhet att problematisera att män tjänar mer för samma jobb. Det är en självklarhet att det är förövarens fel och inte offrets, och att vi alltid måste trycka på det. Om inte det är feminism vet jag inte vad som är det. Det verkar alltså som att det finns folk på 10-talet som är intresserade av feminism.
Mina föräldrars generation skrev förstås inte feministiska bloggar, för fenomenet bloggar fanns inte då. Men vi gör det, för fenomenet bloggar finns nu. Media vill gärna få oss att tro att alla är både ytilga och värdelösa, att det bara handlar om billigt kändisskap och dagens outfit (vad som nu skulle vara så fruktansvärt fel med dagens outfit). Men du som läser den här bloggen, du som faktiskt varit ute i bloggosfären på riktigt, vet att det finns ett helt bubblande community av feministiska bloggar där ute.
Och jag blir så sjukt förbannad när vår feminism inte verkar räknas. MEN HALLÅ, vill jag skrika, VI FINNS JU HÄR. Vi är aktiva. Vi startar konstgrupper, vi skriver insändare, vi engagerar oss i tjejjourer, vi säger ifrån på efterfester, vi analyserar böcker, vi anmäler reklamfilmer, vi kräver högre lön, vi demonstrerar och protesterar. Vi ser kanske inte ut som er generation, er redaktion, förväntar er. Men annorlunda betyder inte sämre. Annorlunda betyder bara annorlunda.
En ny tid behöver en ny feminism. Och om kultursidorna inte kan känna igen den feminismen är det deras problem. Vi finns här. Jag lovar.
/Zäta
En sak att göra 8:e mars
Om du är tjej, bor nära Lund och inte har något bättre för dig på Internationella kvinnodagen får du jättegärna komma och fika och prata med mig hos Tjejjouren i Lund. Skicka iväg ett anmälningsmail vettja!
Det vore kul att träffa några av er!
/Zäta
Lurvår
"Lurvår" - när du tittar ut genom ett soldränkt fönster och hör fåglarna kvidivittra, så att du tror att det är superskönt och en massa plus ute, och klär på dig lite för lite så att det bara skönt precis i vindstilla soliga hörn, men du fryser som ett litet argt as så fort du stöter på en skugga.
Precis så är det i Lund just nu. En lurig vår, som tror att den ska lyckas övertala mig om ta mina fina nya tygskor och cykla till skolan utan vantar och glömma bort att det är tenta imorgon.
Men det ska den inte lyckas med! Jag vet allt hur du fungerar, lurvår. Dessutom hörde vi två tanter på stan som sa att våren kommer till Lund först den 10:e mars. Och det går alltid att lita på tanter på stan.
Sådetså.
/Zäta
Om kommunikation i operationssalar och dagisentréer
Idag var jag med på en ortopedisk operation. Det var förstås fascinerande att se skruvar sättas in i ben och simultana röntgenbilder och livsuppehållande åtgärder under sövningen, men nästan lika fascinerande var det att se kommunikationen.
Alla hade heltäckande kläder, munskydd och kirurgluva (sån där bara ansiktet sticker fram, lite som en nunnehuva fast grön). Det enda som syntes av oss var således nedre delen av pannan och ögonen. Och ändå gick det alldeles fenomenalt att kommunicera. Alla viktiga tillsägelser, alla underfundiga skämt, alla "hänger-du-med-nu?"-blickar, alla tveksamma inställningar, alla leenden tvärs över rummet. Allt gick fram. Det är inte precis bekvämt med munskydd, men det försvårar inte just kommunikationen med andra särskilt mycket alls.
Om det nu bevisligen går utmärkt att kommunicera med människor som bara visar ögonen i en operationssal, där det står superviktiga saker på spel, måste det ju gå att kommunicera med personer som bara visar ögonen i kassan på ICA eller i dagisentrén. Jag är medveten om att vissa typer av niquab/slöjor täcker även ögonen i viss grad, men om vi för ett ögonblick bortser från det, kan vi fråga oss vad skillnaden mellan operationssalen och dagisentrén är. (Patienter och barn inte med i ekvationen)
Operationssal:
Alla har likadana kläder
Alla strävar mot ett gemensamt mål (lyckad operation)
Vissa får betalt för att vara där, andra får betalt av CSN för att vara där
Religionstillhörighet och kulturell bakgrund är inte relevant för ändamålet (lyckad operation)
Dagisentré:
Alla har olika slags kläder
Alla strävar mot ett gemensamt mål (väl omhändertagna barn)
Vissa får betalt för att vara där, andra har barn där för att de får betalt på annat plejs
Religionstillhörighet och kulturell bakgrund är inte relevant för ändamålet (väl omhändertagna barn)
Så. Skillnaden är att bara vissa täcker hår och halva fejan i dagisentrén. Big fucking deal.
Nu är det förstås inte så enkelt, för vi människor är komplexa varelser som gillar att lägga in betydelser och värderingar i typ allt vi stöter på, och vi gillar också att skapa oss en identitet genom att definiera vad vi INTE är (typ slöjbärare). Sedan har vi också ett samhälle med inbyggda maktstrukturer, där de som inte är som de med makt (typ slöjbärare) kommer definieras inte bara som INTE VI, utan också som avvikande, konstiga och fel.
Jag tror att vi behöver skala av situationer som de här oftare, och tänka på det kursiva som just kursivt, som skapat av vår kultur och upprätthållet av oss själva när vi upphetsat kommenterar "det är en mamma med slöja här på dagiset!", och inte som någon naturlag. Jag menar, det kanske är trevligt att titta på söta munnar och släta kinder, men det är knappast nödvändigt för kommunikation. Ingen tvingar dig att bli ihop med nån som diggar att täcka munnen, eller gilla religionen/sedvänjan bakom, bara att du ska bete dig som en vettig människa mot dem som väljer den typen av kläder. Typ kommunicera i dagisentrén. Sätt på dig lite operationshuvor och du ska se att det inte är så svårt.
/Zäta
En lindansös
Hur något kan vara så fantastiskt roligt och fullständigt vidrigt skrämmande på en och samma gång är svårt att förstå.
Igår satt jag framåtlutad i stolen, ivrig, full i skratt och törstig på mera kunskap. Familjeträdet framför mig var en gäckande gåta, vars cirklar och fyrkater och potentiella arvsmönster nästan verkade lyfta från pappret och säga: Läs mer om oss! Ord som monogen och population och sannolikhet och mulitfaktorell dansade ur min mun, och J bredvid log sa att det märktes att det här var min grej. Vi slutade klockan fem, men jag hade kunnat stanna till nio.
Idag satt jag darrande och storgråtande, ni vet sådär som det bara går att gråta när du är ensam hemma, läsandes en text om en liten döende flicka. Om tappra barnaleenden (å, vad jag hatar ordet tapper i kombination med barn), gyllende stunder i det lilla lilla livet som de sista månaderna i sjukhusrummet rymmer, om sköra vener och växande tumörer och rossliga, otillräckliga andetag och önskan om att få springa igen, eller i alla fall inte ha så ont. Det var inte smärtsamt för att hon dog tillslut, utan för att hon var så levande i den oändligt sköra kroppen i dödens närhet.
Båda dagarna var en del av samma utbildning. En del av samma vetenskap, om än olika aspekter av den.
Den pessimistiska kanske skulle säga att jag borde byta utbildning om jag är så vekhjärtad. Den pragmatiske skulle påpeka att det är en stor skillnad mellan cirklar på papper och en förälders rättframma ord om ett barns bortgång. Min mamma skulle säga att det blir bra i längden, oroa dig inte.
Jag skulle nog säga att jag är rädd. Rädd för att inte orka, inte våga, inte ha valt rätt än en gång. Men också glad. Glad för att det känns så spännande, glad för att ämnet berör, glad för att jag vågar. Framförallt är jag dock ganska så säker. Ganska så säker på att jag inte skulle vara nöjd någon annanstans än där jag är livrädd för att misslyckas. Det låter kanske bisarrt, och inte särskilt smickrande, men jag tror att jag känner mig själv såpass väl nu att jag kan säga att det är sant.
En utmaning är inte en utmaning om den är enkel, om den inte innebär en risk. Jag är inte särskilt rädd för att misslyckas rent studiemässigt. Inte för att jag är någon slags geni som lär mig ett nytt språk genom att bläddra igenom läroboken, men för att jag alltid haft oförskämt lätt för studier. Det är inget att skryta med, lika lite som att jag råkar ha fått blågröna ögon, utan är precis som det senare, bara ett faktum. Jag är istället rädd för att misslyckas med det där andra. Att lyckas hålla balansen i denna fascinerande intersektion av vetenskaper och medmänsklighet. Och samtidigt vet jag nu att jag i längden inte kan vara någon annanstans än just i intersektionen. Balanserande mitt på linan.
Jag avskyr att vara rädd för fallet. Men jag är aldrig tillfreds ståendes tryggt nere på marken.
/Zäta
Dagen då Göran Hägglund bestämde sig för att jag får ha barn trots allt
Ett smärre under har skett. Kristdemokraterna har svängt i tvångssteriliserings-frågan! Tidigare har KD varit det enda regeringsparti och det enda riksdagsparti förutom SD som tyckt att det varit en bra idé att förbjuda transsexuella personer som genomgår könskorrigerande behandlig att frysa ned könceller och/eller behålla vissa reproduktiva organ.
Men nu har de tillslut, tillslut, när det inte verkade gå att skjuta upp beslutet längre och insett att det inte finns några giltiga argument för att behålla en föråldrad och diskriminerande lag ändrat sig. Och eftersom det nu finns en bred majoritet, plus socialministerns stöd kommer lagen förhoppningsvis ändras inom en snar framtid.
Det känns helt fantastiskt, på ett sätt. Rent principiellt: Att staten inte länge bestämmer över min flickväns kropp. Att staten inte längre tvingar mig att byta partner, försöka bli gravid med någon annas sperma eller leva barnlös resten av livet. Rent praktiskt: Jag och Moa behöver inte smyga med att vi vill ha barn i framtiden inför utredningsteam och läkare längre. Jag och Moa kommer kunna få hjälp med insemination i framtiden utan att punga ut enorma summor. (Adoption är inte ett alternativ eftersom transsexualism är en psykiatrisk diagnos som utesluter att du får adoptera.)
Men det känns också... lite som rubriken beskriver. Som att människor med makt har lekt med mitt liv, min flickväns och mina vänners kroppar och autonomi, och sedan råkade de snubbla rätt. Som att halva Sverige högljutt diskuterat vårat sexliv, vår lämplighet som föräldrar, vårt människovärde och mina vänners mest intima kroppsdelar på debattsidor. Som att legitimiteten i Moas identitet ifrågasätts av tusentals människor vi inte känner, varje dag, bara för att de kan. Som att "frivilligheten" i att vara transsexuell och behöva behandling, och därmed "frivilligt" välja sterilising påpekats om och om igen i mediabruset, medan jag suttit hemma med en förtvivlad flickvän för att hormonbehandlingen inte kom igång eller en försiktigt hoppfull person när den väl gjorde det, som så uppenbart mår så ofantligt mycket bättre när hennes kropp får vara hennes och nån konstig manskropp. Som att människor diskuterat filosofiska ställningstaganden medan mina vänner försökt ta livet av sig för att de inte orkar vänta, ifrågasättas och bli överkörda.
Det finns förstås de som har diskuterat i vår favör. Som har koncentrerat sig på den politiska aspekten, på mänskliga rättigheter och det absurda i att ha kvar en gammal lag som drabber få personer mycket hårt och inte gynnar någon (utom möjligtvis egoistiska personer som tycker att deras känsla av "ordning och reda" i könsleden är viktigare än människors rätt till sina egna kroppar). Vi har fått ett fantastiskt stöd från väldigt många människor, och det har betytt enormt mycket när allt känts för tungt.
För jag inser förstås att inte inte varit en lek där KD snubblade rätt. Det har varit en kamp. En stenhård kamp från aktivister som aldrig gett sig. Som skrivit insändare, blogginlägg, debattartiklar. Som upplyst människor i sin närhet, som ringt politiker, som ställt upp på TV-intervjuer trots att transfobin gör att de riskerar våld och repressalier för att de vågar synas. Det har inte varit någon dans på rosor. Ibland har jag varit så trött. Så trött, så trött på denna vägg av oförstående, ovilja att sätta sig in i någon annas situation och ren illvilja mot dem som inte passar in i samma norm som du. Men sedan kommer ett framsteg, och plötsligt känns det värt det igen.
Men vi får inte glömma, vi får inte säga till våra barn "och sedan kom de på att de skulle ändra lagen och allt blev bra!". Vi måste säga sanningen.
Älskade barn, ni finns till för att en massa fantastiska och modiga människor kämpade för er rätt att finnas. Kämpade sig nästan blodiga för att få rätt människor att lyssna. Som la ned tid och energi och värdighet på att försöka ändra en hård samhällsopinion. Som hejade på mig och mamma hela tiden aldrig slutade tro på att mänskliga rättigheter gäller alla.
Tack, till alla er som kämpat med oss. Tack, för att orden här ovan nu någon gång kan få bli sagda.
/Zäta
Tankar om religiositet och egen fundamentalism
Jag brukar då och då komplementera mig själv för att inte vara svart-vit i min världsåskådning. Jag brukar försöka ge olika ståndpunkter en ärlig chans och försöka se saker på ett flerdimensionellt sätt. Sedan kan jag mycket väl bestämma mig för att gå på den ena eller andra linjen, för att de har mest övertygande argument, enligt mig mest humana värderingar eller ger det mest rättvisa resultatet, men jag eftersträvar alltid att ha ett öppet sinne.
Men jag har en svag punkt. (Flera, såklart, men en som ororar mig mest just nu.) Religion. Jag kan för mitt liv inte förstå religiositet. Det ter sig så bisart för mig att tro på en makt som inte kan bevisas men som ska finnas överallt och dömma folk och låta dem leva efter döden trots att alla celler slutat fungera och tankebanor upphört. När dessa rörelser dessutom på olika vis ägnat sig åt att i årtusenden förtrycka kvinnor och sexuella minoriteter, tillskansa sig makt, undanhålla viktiga vetenskapliga framsteg och starta krig utan hänvisning till giltiga förnuftsargument, det räcker med att säga att Gud sa så, gör det mig ännu mindre benägen att gilla konceptet.
Ni hör ju. Jag låter som en galen fundamentalist. Och det vill jag inte vara, någonsin. Hur osannolik en gudsexistens än ter sig för mig, hur mycket hat och fördomar religion än sprider, så kan det inte vara svart-vitt. Det finns ingen enkel dikotomi mellan vetenskap och religion, även om historieböckerna ibland framställer det så. Kanske skulle världen varit lika eländig utan religion också. Och vetenskap är ingen god kraft i sig, verkligen inte.
Vad svårt det är att skriva det här. Jag vill bara hänvisa till statistik om abortlagar och mänskliga rättigheter och HIV-prevention och tvångsäktenskap och negativ korrelation med religiositet, men det var ju precis motsatsen som var syftet med här inlägget. Att tänka utanför. Tänka större. Respektera även om jag inte förstår.
Det är ju lätt att säga. "Jag håller inte med dig, men jag respekterar att du tycker annorlunda" Men jag vet inte hur ofta vi verkligen, verkligen menar de orden. Jag känner ett stort behov av att behålla perspektiven. Av att inte grävas ned i min personliga ateist-bubbla.
Jag känner däremot inget behov whatsoever att utforska tron för egen del. Jag föddes in i Svenska kyrkan och döptes för att det var tradition. Jag var hobby-kristen som liten. Vi hade barnbibeln hemma och jag gick i kyrkokören. Jag bad till Gud då och då för det verkade de flesta göra. Bibeln var mest en saga men handlade mycket om kärlek. Det var ganska okomplicerat. Jag växte upp och läste den riktiga bibeln. Det var mest lösryckta berättelser om gubbar som levde för 2000 år sedan vars sedelärande poäng sällan kändes riktig. Jag var på konfirmationsläger. Det var också okomplicerat, alla högstadieungar i min närhet var det.
Åren gick och en massa saker hände i mitt liv. Jag kan inte säga en exakt tidpunkt när jag slutade att slentrian-tro på en kristen gud, en gud eller flera eller högre makter, men jag vet att jag såg fram emot att få gå ur Svenska kyrkan på min 18-årsdag. Det var ganska odramatiskt. Ju mer jag lärde mig om världen och ju mer autonom jag blev som individ, desto mindre lockade tron. Jag hittade inga argument jag kunde hålla för giltiga för, och tusentals emot. Jag funderade en sväng på andra religioner, men kom fram till att det var själva grundkonceptet med obevisbara och allsmäktiga högre makter som klingade illa med de värderingar, åsikter och känslor som var jag. Ingen försökte vare sig stoppa min utveckling till ateist eller påskynda den. Vad jag vet är mina föräldrar fortfarande sekulariserade kristna med barnbibeln hemma.
Denna odramatiska utveckling är förstås bara möjlig i ett sekulariserat land, men jag vill ändå påstå att jag har utforskat tron. Och forkningsresultateten ledde mig därifrån. Men det är nu det spännande börjar. För att andra människor måste ha gjort samma sak, och insett att religion är deras grej. Jag är inte så värst nyfiken på dem som föds in i super-religiösa hem och aldrig får utrymme att utforska själva, lika lite som dem som föds in i självklar ateism och aldrig får ifrågasätta (villl skriva att detta torde vara mer sällsynt. men. ska. inte.), då finns det ju förklaringar till religiositeten: tvång och rädsla för reprissalier. Vad jag är nyfiken på är just dessa autonoma individer som finner en gudsexistens rimlig. Inte bevisad, såklart, men ändå rimlig, på samma sätt som att jag, utan bevis, finner den extremt orimlig. Och som dessutom på ett för dem själva legitimt vis kan rationalisera bort alla de fruktansvärda gärningar och den trångsynthet som religion stundtals föder och istället se det positiva uppväga. Eller så måste det ju vara. Jag skulle inte kunna ansluta mig till en rörelse jag ansåg gör mest pissiga saker. Typ om feminism oftare än inte gjorde dåliga saker skulle jag inte kalla mig feminist, utan tjejpeppare eller något annat töntigt egensnickrat.
Jag vet inte om det här inlägget blir klarare än så. Jag behövde mest ett forum för att ventilera mina tankar. Men jag tror att skrivandet har lämnat mig lite upplyst ändå. Jag kan respektera att människor utforskar tro och icke-tro och kommit fram till att tro var deras grej, även om jag inte förstår hur de interna processer som ger ett så annorlunda utslag går till. Och det var ju poängen. Respekt.
Har du egna tankar eller erfarenheter av tro och icke-tro får du gärna dela med dig.
/Zäta
Update: Ett förtydligande - jag vill alltså INTE försöka bli övertygad att någon religion skulle passa mig/är bäst. Bara höra era tankar. Tack.
