När vi talar om normer i allmänhet och heteronormen i synnerhet handlar det ofta om luddiga bemnämingar av outtalade regler och förgivettagande. Men det är inte alltid lätt att inse vad det handlar om i praktiken. Finns det en konstig norm som svävar omkring där ute och säger åt oss hur vi ska bete oss? Jag väljer väl själv vem jag blir kär i och om jag vill ha barn!

Normer märks ofta först när vi bryter mot dem. När jag hade pojvän och fick frågan "har du pojkvän?" tänkte jag inte närmare på saken utan svarade helt enkelt ja. Om du har flickvän och får samma fråga blir det mycket mer komplicerat. Det fungerar visserligen att helt kort säga "nej", men det kan bli efterverkningar i raggningssituationer eller om du gärna vill tala om för världen att du har en fin partner - och så ges inte möjligheten. Du kan också välja att säga "nej, jag har flickvän", men det känns rätt trist tionde gången att själv alltid behöva ta upp det. Eller den ännu mer komplicerade situationen: "Nej, jag har inte pojkvän och tänkte inte skaffa det heller för jag är inte intresserad av killar." Du måste väga in att folk kan känna sig obekväma, att du själv blir satt i en begränsande stereotyp (ofta "homosexuell" då folk sällan antar att du är bi om du har en samkönad partner) och att hantera fördomar och/eller ursäkter. Denna problematik, som givetvis inte borde vara en problematik och inte alltid är det heller - det finns faktiskt människor som inte bryr sig om civilstånd eller frågar efter partner och partners - finns inte för dem som passar in i normen.

Men heteronormen finns inte bara i frågor och bemötanden, utan runt omkring oss hela tiden. Titta här vad fint de fångat hela heteronormen på svenskanamn.se:


Varför är detta en bild av heteronormen?

1. Det antas att varje barn har en mamma och en pappa. Det går inte att ha fler eller färre föräldrar än två eller att ha föräldrar av samma kön.

2. Det antas att alla barn är antingen pojkar eller flickor. Det går inte att söka på könsneutrala namn eller inte fylla i kön eller söka på både flick- och pojknamn samtidigt.

3. Detta gör den tvåsamma heterofamiljen med barn där alla är cissexuella till det normala. Andra alternativ är omöjliga att söka på här.


Det är kanske inte hela världen att en fåning namngenerator utesluter homosexuella, ensamstående och transpersoner, men det definitivt hela världen att det nästan alltid ser ut så här. Det är inte en sida med ett oviktigt budskap. Det är miljontals sidor, politikerprogram, reklamfilmer, bemötanden och attityder, varje dag. Det är vad som skapar heteronormen. Skapar heterosexualitet till något normalt och alla andra läggningar till avvikande. Det handlar inte om minoritet eller inte minoritet.

Blåögda är i minoritet. Men de missgynnas inte av det, för det finns ingen norm som säger att det är "naturligare" och därmed önskvärt att vara brunögd. Skulle en sådan norm finnas skulle den lätt kunna motiveras med att brunögda minsann har förmåga att skapa det protein som ger irisen färg, medan blåögda saknar denna förmåga. De har en brist, och även om det inte påverkar synförmågan så måste det ju vara sämre. Fast vi accepterar blåögda, det gör vi. Jag lovar, jag har inget emot blåögda!

Ser ni mönstret? Heterosexualitetens särställning som positiv motiveras ofta med att den är just "naturlig" eller i majoritet. Men det skulle lika gärna kunna vara homosexualitet eller bisexualitet som motiverades med samma medel. Det finns en mängd djurarter där samkönade samlag är väldigt vanliga, till exempel.

Nej, normer är begränsande för alla och det är inte svårt att inse att vi alla mår bäst av att få älska och vara fritt. För att detta ska bli verklighet för alla dem som inte passar perfekt in i heteronormens alla steg (där ingår förstås också att tjejer ska vara tjejiga och killar killiga för att motsatserna ska kunna attrahera varandra) så behöver vi ifrågasätta denna norm. Och första steget till det är att upptäcka den.

/Zäta