Alltså just mig, just idag.

 

Feminismen har gett världen så mycket. Men idag tänker jag inte prata om dess historiska framfart och vår arvsrätt, rösträtt, aborträtt, rätt att slippa våldtäkt inom äktenskapet, rätt till utbildning och parlamentarisk och medial representation. Idag tänker jag prata om mig. Om vardagen. Om vad feminismen gör för mig, inte bara genom att historiskt skapa de livsvillkor jag idag kan ånjuta i form av utbildning och fullskaligt medborgarskap, utan i den enkla vardagsbemärkelsen vi kanske inte alltid tänker på.

 

Många nyblivna feminister blir uppgivna. "Nu när jag satt på mig genusglasögonen ser jag så mycket patriarkal skit ÖVERALLT - jag önskar att jag kunde ta av dem igen." Och visst är det så, världen blir sig aldrig mera lik när du blivit feminist. Men det är det värt, och jag tänkte berätta varför det är värt det, just för mig.

 

1. Kunskap

 Så som allas vår husgud(run) brukar säga: "Feminism är inte en åsikt utan en fråga om kunskap." Feminismen ger mig kunskap om min omvärld, om hur den ter sig för människor med andra erfarenheter än mina, om hur makt fungererar, om hur vi på bästa sätt kan förändra i hållbar och positiv riktning. Den ger mig kunskap om mig själv - om mina privilegier, om hur jag kan förstå mina reaktioner mot patriarkatet, om hur jag vill leva.  

 

2. Självrespekt

Jag hämtar kraft och stöd i feminismen, i ljuset av dess maktanalys förstår jag och förlåter mig själv. Jag vågar känna mig vacker med hår under armarna, och intelligent när jag klär mig i tajta klänningar och knallrött läppstift. Jag vågar säga nej trots att jag hela min uppväxt fått höra att hans lust är viktigast, och säga ja precis så ofta jag vill. Jag vågar lite på att mina ord är värdefulla, att min röst bär i ett samhälle där sådana som jag lärt sig att inte höja rösten. 

Jag vågar posta selfies tillsammans med analytiska texter, väl medveten om att deras närvaro minskar tyngden i mina ord tack vare den diskurs som kopplar samman feminitet och icke-kompentens, bara för att jävlas med denna diskurs. Du bestämmer inte över mig, patriarkatjävel.

3. Handlingskraft

Feminism är inte bara en ideologi, det är en knippe redskap. Redskap för analys: Hur kan jag förstå denna reklamfilm - hur skapar den kön? När kvinnor görs passiva, då kan jag genomskåda den patriarkala processen istället för att acceptera det som en sanning. Redskap för rättvisa: Hur kan vi aktivt främja marginaliserade gruppers röster? Genom att tänka på maktpositioner, interaktioner, positiv särbehandling. Redskap för samhällsförändring: Hur gör vi för att höja kvinnors löner? Individualiserad föräldraförsäkring, anonyma ansökningshandlingar, absoluta istället för relativa löneökningar i brancher med stora klyftor. 

För att bara ta några exempel. Jag använder dessa redskap för att aktivt förändra där jag kan, och förstå där jag behöver.

4. Gemenskap

 Feminismen ger mig en otrolig gemenskap, på flera nivåer. Jag och mina nära vänner diskuterar gärna feminism, eller snarare kanske livet, med de feministiska glasögonen på - och det hjälper oss att förstå, förlåta, komma närmre. Mina feministiska sammanhang i utvidgad bemärkelse, så som Feministiska utskottet i Socialistiska läkare eller denna blogg, ger mig kraft och energi, möjlighet att ventliera den ilska som byggs upp, hopp om framtiden och tryggheten i att dela ett mål. I ett ännu större sammanhang känner jag en otrolig gemenskap med alla feminister där ute, även om vi har våra dispyter och heta tongångar inom rörelsen är det ändå bästa känslan att veta att jag har alla dessa upplysta och fina människor i ryggen som aldrig ger upp - veta att när jag inte orkar orkar du, och tvärt om - att vi bär varandra på vägen till ett bättre samhälle.

 En av alla fina. 

5. Framtidstro

Många klagar över att feminister hittar fel överallt, sönderanalyserar och slår ned på onödiga ting. De tänker sig en arg skara som bara verkar vilja se det negativa. Men feminismen är en utopisk ideologi. Vad alla feminister har gemensamt, även om vägen dit ser lite olika ut, är drömmen om bättre, mer jämställd värld. En värld där alla respekteras för de människor de är, och inte begränsas av eller värderas olika baserat på två snäva mallar kallat manligt och kvinnligt. Att veta att jag är en del av en rörelse som aktivt jobbar för att samhället ska bli bättre och orättvisor utjämnas är hoppfullt. Feminism är hopp.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att lalla runt i världen, omedveten om min egen roll i andras förtryck, omedveten om hur mina egna livsvillkor formades av det kön jag tillskrivs och identifierar mig som,omedveten  om hur maktordningar interagerar och krockar. Jag skulle vara en sämre människa utan feminismen - jag skulle förtrycka mer, förstå mindre, upprätthålla fler normer som stoppar andra i fack de inte är bekväma med. Jag skulle må sämre utan feminismen - jag skulle internalisera mer kvinnohat, skuldbelägga mig själv mer för de "okvinnliga beteenden" jag har, oreflekterat värdera mig själv utifrån mäns knullbarhets-skala och sakna den peppiga gemenskap och solidaritet jag har idag. 

Självklart är inget svartvitt, och självklart brottas jag med internaliserat kvinnohat och eget tolkningsföreträde i de sammanhang jag är privilegierad även idag, men livet är fasiken så mycket bättre med än utan feminismen, även om ilska och uppgivenhet såklart följer på upplysning ibland. 

Ja, livet är fasiken så mycket bättre med än utan feminism. Just för mig, just idag. Och för världen, alla dagar.

/Zäta

Jag blev precis uppslängd på scenen för att läsa mitt bidrag, asgött att ej behöva vara nervös innan! Kan inte allaoffentliga framträdanden annonseras med 30 sekunders varsel? Lägger ut videon när jag kommer hem! 

Gå in på www.dethänder.nu och läs mer!

Den feministiska festen håller på hela kvällen. Kom, det blir kul!

/Zäta

Varje gång en ny debatt som rör privilegium och förtryck blossar upp i sociala medier kommer samma invändning från den grupp som pekas ut som priviligerad: Men det är faktigt jobbigt att vara man/vit/hetero/cis/smal/neurotyp/monogam/medelklass/medelålders OCKSÅ!!! Nu måste ni som just beskrev era marginaliserade livsvillkor lyssna på mig, som redan utgör normen och får all plats i samhällsdebatten, när jag tar över ert debattforum också och berättar hur jobbigt det är att vara jag. När jag tänker efter är det faktiskt LIKA ILLA att vara man i patriarkatet - för att förutom att jag blev ledsen en gång när en tjej inte ville ligga med mig så har jag hela feminismen och pk-Sverige emot mig.

 

Mitt svar har fem delar:

 

1. Klart det är jobbigt att vara man/vit/hetero/cis/smal/neurotyp/monogam/medelklass/medelålders ibland. Det är tufft att vara människa. Sömnbrist, sjukdom, trafikstockning, olycklig kärlek, otur i jobbsökande och utspillt kaffe drabbar alla ibland. Ingen har någonsin påstått att privilegierade personer är immuna mot olyckor. De är däremot inte strukturellt missgynnade i hela samhället. En vit person ses inte genom ett filter av annorlundaskap som århundraden av kolonialism och vithetsnorm skapat, som gör rasiferade människors vardag svårare innan de ens öppnat munnen. Däremot kan förstås en vit person ha en dålig dag, en dålig vecka, ett dåligt liv, och behöva omtanke och uppmuntran. Det individuella lidandet frånkopplat maktstukturer är inte vad vi mäter här.

 

2. Öh nej, du behöver inte tala om dina problem du har i egenskap av normen just när någon annan initierade en diskussion om utanförskap? Om tjocka personer beskriver hinder de har i vardagen, problem med självkänsla och diskriminering för att de bryter mot smalhetsnormen, kan ju smala personer lyssna, lära och försöka förstå hur vi tillsammans kan krossa denna skadliga norm. Självklart kan smala personer prata om sina erfarenheter som smal, ätstörd, underviktig, whatever - men inte just i detta forum, just denna sekund.

 

3. Denna förbaskade mät-hets. Varför ska allt jämt vara LIKA ILLA? Så fort vi talar om mäns våld mot kvinnor måste någon påpeka att kvinnors våld mot män är lika illa. Så fort människor med psykiska sjukdomar berättar om sin vardag måste friska personer berätta att de minsann också har det (lika) svårt. Alla individer kan som sagt ha det (lika) svårt, men när vi snackar strukturer drabbar de inte all lika. Självklart finns det nackdelar med att vara man i patriarkatet. Hur mysigt är det att förnekas tillgång till sina känslor och uppmuntras till våld som uttrycksform?Men det är liksom inte 50-50. Mannen är fortfarande normen, en man får fortfarande alltid vara människa i första hand och sitt kön i andra hand, män har fortfarande den politiska och ekonomiska makten i samhället, och i de flesta familjer, och mäns åsikter och världsbild ges tolkningsföreträde. Det finns tillfällen när patrarkatet drabbar män i egenskap av att de är män, men som kvinna kan du aldrig, aldrig undkomma de orättvisa spelregler patriarkatet sätter upp. Det är en viss skillnad

 

4. "Det är minst lika jobbigt att vara normen i en normkritisk rörelse som att vara normbrytare i samhället."
Jag hör varianter av detta påstående ganska ofta. "Det är tufft att vara vit antirasist." "I min bekantskapskrets är jag den enda heteromonogama personen - jag blir faktiskt retad ibland!" "Jag mår så dåligt över att vara feminist och behöva inse att jag har privilegier som man, det är jag som förtjänar uppmärksamhet här."

Att ens självklara maktposition blir ifrågasatt i normkritiska feministiska kretsar är förstås jobbigt - på ett högst personligt plan, i en kvart, innan du går ut från mötet och tar tunnelbanan utan att bli stoppad av spärrvakten, går genom parken utan att vara rädd för våldtäkt, kommer hem till din bostadsrätt som du aldrig riskerar att bli vräkt från, kollar på lite jobbpapper inför jobbet du fick via kontakter och loggar in på nätet där du kan formulera dig på ett sätt som gör att folk lyssnar och din modiga åsikt om allas lika värde hyllas.

 

 

Som priviligerad har du hela världen bakom dig, och den feministiska kampen eftersom du valt att kämpa för den goda sidan, och ibland blir det lite jobbigt eftersom vårt mål är att störta de maktstrukturer som är bekväma för dem på toppen. Det räcker att du som heteromonogam slår på TVn en minut så blir du bekräftad, eller läser en random bok, eller frågar en terapeut om råd, eller pratar med en äldre släkting - du behöver kanske inte ha konstant bekräftelse även från alla delar av din valda bekantskapskrets? Jag menar, poly-personer och homo/bisexuella klarar sig ju liksom utan denna konstanta förstärkning av att deras livsföring är den korrekta nästan jämt, eftersom deras berättelser inte får synas så ofta. 

 

 

5. Teori och abstrakta diskussioner i all ära, konkreta exempel är ändå obetalbart. Såhär skriver Natasja Blomberg apropå senaste tidens smalhetsideals-diskussion:

 

På detta har många reagerat med att säga att det minsann är jobbigt att vara smal också. 

 

Jag har aldrig, A L D R I G, fått en negativ kommentar om min kropp på sociala medier. En gång har jag fått höra "Oj, vad du är smal" - men det är ju knappast en förolämpning, det är ju bara ett faktum att jag inte har så mycket kroppsfett. Visserligen har jag inte lika många följare som Lady Dahmer, men detta är erfarenheter som upprepas av många tjocka personer, även de som inte är rikskändisar. 

 

 

Jag kan bli ledsen när debatten förs i termer av "riktiga kvinnor" som ska ha kurvor, och "äckliga benrangel" som är smala kvinnor, men att tjocka människor berättar om sina erfarenheter? Om hur tufft det såklart är att aldrig hitta positiva förebilder, bli utdömd som inkompetent eller lat, som vacker "trots att"? Hur kan jag ta illa upp för det?

 

Det är jobbigt att vara smal ibland, att behöva försvara sina matvanor eller visa på sin minimala benstomme för att folk inte ska oroa sig. Men det är ingenting mot att leva i en värld som vill korrigera din kropp konstant för att dess konturer inte passar in i den snäva mall den ställt upp. Det är inte LIKA ILLA.

 

 

 

/Zäta

 

 

 

 

 

Deras tankegångar verkar gå lite i de här banorna: ”Om det fanns ett patriarkat, som innebär att alla män är så himla mäktiga och jämt får vad de vill – så borde jag få ha sex när jag vill, med vem jag vill – men det får jag inte för kvinnor har den sexuella makten!”

 

Jag vet inte riktigt var jag ska börja här… För det första handlar ju livet om mer än sex. Försörjning, exempelvis, så som ett arbete eller ett större livsmål. Hälsa och frånvaro av våld och trakasserier, är trevligt att ha. Inflytande över sin egen livssituation och möjligheten att påverka andra, att höras. Representation i politik, ekonomi och media. Och så vidare.

 

Inom alla dessa områden har män en strukturell fördel: De får högre lön för samma arbete, arbetar mindre obetalt hemma, har lättare att bli chefer trots lägre utbildningsgrad och deras engagemang utanför familjen ses enbart som något positivt. Män lever visserligen något kortare än kvinnor i Sverige, även om denna skillnad minskar (mycket tack vare ett jämnare uttag av föräldraledighet!), men de är genrellt friskare och får dyrare mediciner och nyare behandlingsmetoder än kvinnor under livet. Inom hälso-sfären är det dock viktigt att påpeka att patriarkatet påtagligt skadar män också, de hårda manlighetsideal som uppmuntrar män till risktagande och ohälsosam mathållning (rött kött, chips och mera rött kött!) skördar liv i olyckor, självmord och hjärt-kärlsjukdomar.

 

Kvinnor löper betydligt större risk än män att bli våldtagna eller sexuellt trakasserade under sitt liv, och skuldbeläggs dessutom ofta för det brott de blivit utsatta för. Kvinnor utgör en minoritet på den politiska arenan, och innehar oftare positioner med mindre inflytande även när de är politiker och chefer, så som personalchef. Kvinnor utgör bara 24% av de som syns i nyhetsrapportering globalt och utmålas oftare som offer. Dessutom förstärker 46% av alla inslag könade stereotyper, som ofta missgynnar kvinnor.

 

Okej, så vi kan enas om att män generellt, strukturellt, har det lite förspänt här i världen jämfört med kvinnor. Alla män har det inte bra, men det är helt enkelt inte lika mycket motvind från samhällets sida även om du som individ kan ha otur.

 

Då går vi över till den lite trixigare frågan ”har kvinnor den sexuella makten?” Vad handlar ”sexuell makt” om egentligen? Jo, att folk hellre vill ligga med dig än du vill ligga med dem. Att du har något att erbjuda som det finns brist på. Till skillnad från annan reell makt, så som en hög position inom ett företag, en egen krönika i DN eller mycket pengar så du kan röra dig fritt i världen (vilket vi konstaterat alla är saker män i högre utsträckning har), så kräver dock denna ”sexuella makt” en motpart – någon som attraheras av dig. Det är en villkorad maktposition. Den existerar bara sålänge någon annan godkänner dig.

 

Det är alltså inte någon verklig makt alls, utan snarare en position som tvingar kvinnor att anpassa sig till mäns begär (för de sitter inne på den reella makten, remember) för att få del av kakan.

 

Jag undrar om dessa snubbar någonsin tänker på de kvinnor som inte, enligt dem, är sexiga och åtråvärda? Har de fortfarande denna mystiska sexuella makt? Spiller sex-makten från de storbystade heta 20-åringarna liksom över på förskole-flickor och pensionärstanter? Svävar det runt magisk sex-makt som alla kvinnor kan ta del av och få män dit de vill?

 

Och dessutom, tror de att kvinnor föds normativt ”sexiga”? Eller inser de hur mycket jobb, pengar, tid och framförallt förbannat ångest det kostar att anses sexig av norm-hetreo-cis-snubbar?

 

 

Sedan måste vi belysa aspekten som är underförstådd i uttalanden i stil med att kvinnor har den sexuella makten – att män alltid vill ha mer sex än kvinnor. Detta är helt enkelt inte sant. De allra flesta människor, alla utom de som identifierar sig som asexuella: män, kvinnor, queers och allt därimellan, gillar sex på ett eller annat sätt. Det finns individuella variationer såklart, men den stora skillnaden ligger i vad vi lärt oss är ett acceptabelt beteende, och hur världen förhåller sig till vår sexualitet.

Det bottnar i att kvinnan förr i tiden faktiskt var helt beroende av mannen för sin försörjning, eftersom han hade alla materiella tillgångar. Den enda ”handelsvaran” kvinnan hade var sin kropp (som för alla livegna), och det var därför ytterst viktigt att hon använde den på bästa sätt för att locka till sig en man. De här idealen lever kvar, och tjejer får lära sig att inte vara för ”lättfotade”, inte ”nedvärdera sig själva” genom att ha sex i tiod och otid – fast de kanske bara tycker sex är asnajs, medan killar lär sig att de ska gilla sex, skryta om det och fokusera på det.

 

Ojämställheten skapar dock inte bara problem i attityder kring sex, utan också i det faktiska sexlivet mellan heteros. Att ett kön lär sig fokusera på sig själva och sina behov, medan ett annat lär sig fokusera på andra och inte ta för sig, banar inte precis för ett ömesidigt utbyte där alla har det lika skönt. Dessutom finns det skadliga och inkorrekta myter om anatomin, som mödomshinnans existens ellerden utbredda okunskapen om klitoris storlek, placering och relevans för kvinnlig njutning. Så ja, alla gillar sex, men alla har inte samma förutsättningar att njuta av det idag. Men det är inget vi inte fixar med lite jämställdhet!

 

Så, är det här makt? Att behöva kämpa för att bli ”godkänd” av någon med större makt och inflytande än dig själv, att ständigt bli påmind om att din kropp är viktigare än ditt sinne, att vara fångad i ett nät som gör det skitsvårt för dig att vara sexig och ha sex på dina egna villkor, för att världen konstant vrålar förhållningsregler och ber dig ta större hänsyn till någon annan – det är själva motsatsen till makt.

 

Tillsist vill jag bemöta attityden ”jag har rätt till sex!” som ofta är outtalad, men lika ofta spökar i bakgrunden i dylika diskussioner. Alltså, att säga att patriarkatet finns och vi vill krossa det handlar om att vi vill bli fria från förtryck. Du har rätt att leva ditt liv utan förtryck. Du har däremot inte rätt till att göra vad du vill med en annans människas kropp när du vill – du har inte rätt till sex.

 

Du får såklart tycka det är trist att du inte får uttöva en aktivitet du mår bra av, men det är inte samma sak som att vara utsatt för ett strukturellt förtryck. Att du inte får ligga är inte ett bevis för patriarkatets sönderfall, sorry.

 

”Om det fanns ett patriarkat, som innebär att alla män är så himla mäktiga och jämt får vad de vill – så borde jag få ha sex när jag vill, med vem jag vill – men det får jag inte för kvinnor har den sexuella makten!”

 

Så, då har vi konstaterat att:

 

1. Patriarkatet finns.

 

2. Kvinnors mystiska ”sexuella makt” är egentligen en patriarkal fälla som tvingar kvinnor att konstant förhålla sig till män och deras lust

 

3. Många gillar sex, men alla får det inte jämt precis när de vill

 

4. Du suger på att argumentera

 

/Zäta