Smal-fällan
Det återkommer ständigt. Smal-idealet.
Jag tycker att det är fruktansvärt att vår tids största skönheter, catwalk-modellerna, ser sjukliga ut med insjunkna lår och kinder. Jag tycker det är hemskt hur det framställs i såporna: Smal = lycklig, tjock = olycklig. Och jag tycker framförallt att det är otroligt tråkigt att alla dessa fina personer i min omgivning tycker att de är tjocka. "Eller kanske inte tjock, men ett par kilo mindre skulle inte skada."
Och det är bra att det reageras mot detta hetsiga ideal. Att det bloggas och skrivs och protesteras. Att det vackra i andra kroppsformer framhävs. Det behövs. Men nu tänkte jag att en liten röst i detta mediebrus skulle få representera de som faktiskt är smala utan att ha ätstörningar. Som faktiskt är sådär väldigt provocerande smala-av-naturen.
Min lärare på genusvetenskapen frågade mig en gång, appropå något helt annat, "men är du säker på att det inte finns några nackdelar med att passa in perfekt i normen, då?"
Jag tror att jag har hittat ett par, och de kompletterar varandra effektivt:
1. Du får inte klaga över din kropp. Den är ju "rätt".
2. Du får heller inte säga att du trivs med din kropp. Det är att nedvärdera de som inte har en normativ kropp.
Svar:
1. Says who? Kanske enligt media och klädskapare, men vad är det som säger att jag inte vill vara kurvigare eller tyngre? Det är dessutom himla modernt nuförtiden att säga att de flesta ändå vill ha lite hull på sin partner när det kommer till kritan.
2. När mulliga tjejer träder fram och säger att de gillar sin kropp, då applåderas det år höger och vänster. Och missförstå mig rätt - det tycker jag är bra. Alla har rätt att gilla sin kropp, och borde göra det så länge den fungerar som den ska. Men jag skulle aldrig säga att jag tycker om min kropp utan att i samma mening påpeka att jag ju inte direkt har någon C-kupa. Där har vi det igen - det är okej att tycka om det icke-normativa hos sig själv. Jag skulle aldrig kunna säga rätt och slätt: Jag trivs med att vara smal. Jag tycker att det är fint. För många skulle ta för illa upp. Tyvärr. För vad jag tycker och känner om min kropp har inget att göra med vad jag tycker och känner om någon annans kropp.
Hur man vrider och vänder sig i denna fråga förolämpar man alltså någon, enbart på grund av att man är smal. Tycker du att du är tjock fast du är smal blir folk upprörda, och tycker du att du är fin fast du är smal bli folk upprörda. Men jag ska försöka att inte falla i den eviga det-är-omöjligt-att-se-fel-och-maktstrukturer-när-man-är-den-priviligerade-parten-fällan. Jag har alltid varit smal, jag vägde liksom för lite när jag föddes, så jag kan inte uttala mig om hur det är att leva med övervikt. Men eftersom smalhet, trots ovanstående resonemang om hur jobbigt det kan vara, ändå är normen kan jag tänka mig att det ibland är väldigt tufft.
Det är inte min mening att nedvärdera dessa erfarenheter, eller att säga att samhället borde uppskatta smala människor mer. Nej, jag har två syften med detta inlägg och det är att nyansera smal-idel-debatten ytterligare och att, som vanligt, säga att det inte borde spela så himla stor roll hur vi ser ut. Att normer håller oss alla fångna. Det är definitivt jobbigt för de som inte "passar in" i mallen, men tro mig, det påverkar även dem som faktiskt passar perfekt i den negativt.
/Zäta
Det hela är ju verkligen en balansgång som du syftar på fia:) Jag tror, och nog vet, att alla känner igen sig i dessa tankar. Det går ju inte mer än en till två timmar in på dagen och man får en idealvåg över sig. Morgontidningen, "kläderna sitter fel", TV-reklamen, carwalken, TV-program osv. Någonstans långt inne måste vi väl inse att vi är vackra som vi är? Ingen tycker det varje dag, men vi borde se till hur fantastisk och funktionell (förhoppningsvis) som kroppen faktiskt är. Som Erns sa i en middag med Kattis på TV4+, "det är i skavankerna som skönheten finns". Det gillade jag hur han förklarade det.
Shit, vad skönt att någon annan än jag känner det här. Jag har också väldigt svårt att förhålla mig till min något för smala kropp, jag får inte vara nöjd men jag får inte vara missnöjd. Det känns konstigt att inte gilla sin kropp när den stämmer ganska väl in på normen, samtidigt så klankas det ner ganska mycket på smala i just motreaktionen på normen. Som du säger det är inne att hävda att en vill ha lite hull. Men motreaktionen är ju bra, jag tycker att det är så oerhört skönt att det faktiskt verkar hända något nu, även om det bara är för att företagen ifråga tjänar pengar på det.
Och du har så galet rätt i att det är okej att tycka om det icke-normativa hos sig själv. Jag märker det jättetydligt hos mig själv. Jag skulle aldrig säga att jag trivs med att vara smal, men jag skulle mycket väl kunna säga att jag trivs med att ha små bröst och en androgyn kropp. Men jag har aldrig tänkt på att det är det jag gör förrän jag läste din text, tack!
Jag gillar mulliga tjejer. Men jag gillar även smala och slanka tjejer. Så länge det är en RIKTIG kropp, så länge det är hennes kropp, och så länge hon är (någorlunda) nöjd med den utan att känna att saker behöver läggas till eller tas bort - då är hon vacker.
Spelar ingen roll om hon är en kort och smal liten älva eller en stor vikingakvinna.
du har så rätt! jag tycker nästan att tänket är liknande de rasister använder på invandrare: antingen tar de våra jobb eller så sitter de bara på soffan och snor våra skattepengar. det kan liksom aldrig bli rätt. frisk = vacker! (och for the record menar jag nu inte att en cancersjuk persons kropp inte är vacker, utan jag menar frisk som i att inte vara sjukligt smal eller tjock).
Jag känner också igen mig och håller helt med. Jag har fått så många pikar i mitt liv om hur smal jag är vilket ger mig känslan att jag krymper och känner mig liten och dum. Det är en fruktansvärd känsla. Jag har ett för lågt BMI, men inte galet lågt. För mig har det gått så långt att jag inte vill äta med folk jag inte känner bra för att undvika pikar som "Men ska du inte äta mer?" "Du som är så liten borde ta lite till" och så sitter jag där och tvångsmatar mig själv och mår riktigt illa. De senaste åren har det dock blivit bättre OCH jag har gått upp två storlekar i byxor, haha. Jag försöker skita i andras kommentarer och vara nöjd med att jag är som jag är och mår långsamt bättre och bättre vad gäller min vikt :)
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
