Att operera på spädbarn för att tillfredställa ett patriarkalt samhälle
Det här är fel på så många sätt.
För det första borde det vara en grundläggade mänsklig rättighet att vi inte skär i folks kroppar när de inte kan samtycka och det inte är nödvändigt. Nu finns det tyvärr ganska många sådana exempel, som könsstympning och omskärelse, men det som händer i Indien är unikt på sitt sätt.
Det uppskattas att 50 miljoner flickor saknas i Indien, eftersom de antingen blivit bortaborterade, mördade eller, numera, opererade -- det är ett folkmord som baseras på kön. Rätten till fri abort är självklar, men det blir oerhört snett i ett samhälle som är så patriarkalt att kvinnors liv knappast värderas alls.
Fosterdiagnostik som utför i syftet att få reda på barnets kön och abortera flickfoster har länge varit en känd metod i Indien, men nu har läkare alltså börjat operera på flickors könsorgan för att ge dem ett manligt utseende och göra personen till man i samhällets ögon. Bortförklaringen att det handlar om intersexuella barn som skulle bli "förvirrade" när de växte upp är också bullshit. För det första ska vi inte skära i intersexuella personers könorgan heller förrän de kan uttrycka sin vilja. Det kan hända att viktig sexuell känsel försvinner, att vi "korrigerar" åt fel håll (så att någon med manlig könsidentitet får en snippa), att ärrvävnaden förstör inför framtida operationer och det är helt enkelt ett kränkande av individens rätt till sin egen kropp. Det är samhället som får anpassa sig, inte spädbarns könsorgan. Gah. För det andra händer det aldrig att föräldrar kommer in med intersexuella barn som har ska "opereras om" till flickor.
Dessutom är det relativt rika familjer som genomför dessa operationer, eftersom de kostar pengar -- så argumentet om hemgift är knappast hållbart annat än som en historisk delförklaring. Det är uppenbart att det handlar om värderingar som ligger djupt i samhället och som fått egen bärkraft utanför ekonomiska motiv.
En sak som dessutom oroar mig är att människor ska börja blanda ihop tvångsoperationer av flickbebisar och transsexualism, och börja tycka att allt är dåligt. Det är förstås en enorm skillnad mellan en vuxen samtyckande människa och ett barn som tvingas av föräldrar som i sin tur lever i ett patriarkalt samhälle som värderar det ena könet enormt mycket högre, men operationer och trans och motiv blir lätt röriga i en nybörjares värld.
/Zäta
För det första borde det vara en grundläggade mänsklig rättighet att vi inte skär i folks kroppar när de inte kan samtycka och det inte är nödvändigt. Nu finns det tyvärr ganska många sådana exempel, som könsstympning och omskärelse, men det som händer i Indien är unikt på sitt sätt.
Det uppskattas att 50 miljoner flickor saknas i Indien, eftersom de antingen blivit bortaborterade, mördade eller, numera, opererade -- det är ett folkmord som baseras på kön. Rätten till fri abort är självklar, men det blir oerhört snett i ett samhälle som är så patriarkalt att kvinnors liv knappast värderas alls.
Fosterdiagnostik som utför i syftet att få reda på barnets kön och abortera flickfoster har länge varit en känd metod i Indien, men nu har läkare alltså börjat operera på flickors könsorgan för att ge dem ett manligt utseende och göra personen till man i samhällets ögon. Bortförklaringen att det handlar om intersexuella barn som skulle bli "förvirrade" när de växte upp är också bullshit. För det första ska vi inte skära i intersexuella personers könorgan heller förrän de kan uttrycka sin vilja. Det kan hända att viktig sexuell känsel försvinner, att vi "korrigerar" åt fel håll (så att någon med manlig könsidentitet får en snippa), att ärrvävnaden förstör inför framtida operationer och det är helt enkelt ett kränkande av individens rätt till sin egen kropp. Det är samhället som får anpassa sig, inte spädbarns könsorgan. Gah. För det andra händer det aldrig att föräldrar kommer in med intersexuella barn som har ska "opereras om" till flickor.
Dessutom är det relativt rika familjer som genomför dessa operationer, eftersom de kostar pengar -- så argumentet om hemgift är knappast hållbart annat än som en historisk delförklaring. Det är uppenbart att det handlar om värderingar som ligger djupt i samhället och som fått egen bärkraft utanför ekonomiska motiv.
En sak som dessutom oroar mig är att människor ska börja blanda ihop tvångsoperationer av flickbebisar och transsexualism, och börja tycka att allt är dåligt. Det är förstås en enorm skillnad mellan en vuxen samtyckande människa och ett barn som tvingas av föräldrar som i sin tur lever i ett patriarkalt samhälle som värderar det ena könet enormt mycket högre, men operationer och trans och motiv blir lätt röriga i en nybörjares värld.
/Zäta
Kort uppdatering och framtidsplaner
Hej och förlåt för den dåliga uppdateringen, men jag hunnit med att både klättra på muren, fira midsommar och vara rejält matförgiftad de senaste dagarna.
Imorgon (om jag mår tillräckligt bra, hoppashoppas) ska vi ge oss ut på en tågluff genom Kina -- från Beijing till Hong Kong på fyra veckor.
Det kommer innebära lite mer sporadisk tillgång till Internet, men jag ska försöka uppdatera en eller två gånger i veckan ändå.
Tack för allt stöd ni visat på steriliserings-inlägget -- det känns verkligen lättare när vi vet att det finns folk på vår sida.
Ses snart!
/Zäta
PS. Lästips.
Uppdatering angående KD:s undvikande av lagändring
Trollhare har gjort en bra genomgång av Hägglunds slingrande från frågan. I en av kommentarerna till inlägget skriver Maria Hansson Nielsen, transsexuell KD-kommunpolitiker, att frågan visst ska tas upp på Rikstinget. Det verkar alltså råda en viss förvirring inom partiet, men kanske finns det hopp ändå?
Partistyrelsens svar gavs INNAN Socialstyrelsen överlämnade remissinstansernas svar till Regeringen…
Nu har man det svaret man väntade på, så vi får se om Partistyrelsen kommer rekommendera att ja eller ett nej till motionen. Den fråga får svar på Rikstinget.
/ZätaDagen då Göran Hägglund hindrade mig från att skaffa barn
På Göran Hägglunds hemsida står det Ett samhälle där inge hålls tillbaka och ingen lämnas utanför -- det är min vision.
Idag fick vi reda på att Krisdemokraterna återigen skjutit frågan om ändring i lagen om könsbyte, där alla andra partier enhälligt sagt att tvångsstereliseringen måste hävas. För er som inte är så inlästa på ämnet kan jag säga att det i dagsläget krävs att du är över 18 år, svensk medborgare, ogift och steril för att byta juridiskt kön.
Att vara transsexuell innebär att den inre könsidentiteten, det kön du upplever dig vara, inte stämmer med kroppens yttre utformning. Du kan tillexempel vara född med snippa och få tuttar och mens vid puberteten, men känna att du är en man och behöver en manlig kropp för att känna dig tillfreds med livet. Tillfreds, eller inte självmordsbenägen. Denna "känsla" av att vara i fel kropp är oftast oerhört stark och obetvinglig, och det enda som hjälper är att korrigera kroppen med hjälp av hormoner och ibland operationer. Du behöver inte vara kirurg för att att förstå att om du skapar en snippa av en snopp och skär bort testiklarna så blir personen steril, men det är inte några mirakel transsexuella personer kämpar för när de vill ta bort stereliseringskravet.
Det finns nämligen en massa anledningar till varför lagen inte borde tala om krav på sterilitet. För det första ska inte staten syssla med tvångssterelisering. Av någon. Att kontrollera vissa mindre önskvärda samhällsgruppers fertilitet är ett arv vi inte vill bevara in i svensk nutid. Det borde vara skäl nog, men personliga historier är alltid lättare att ta till sig, så jag tar några sådana också.
Det finns många transkillar, alltså män födda i kvinnokroppar, som väljer att inte göra underlivsoperationer. De kanske inte känner något behov av det, de kanske inte tycker att operationsresultaten är värda riskerna med ett flertal stora operationer (det är liksom inte ett enklet magiskt ingrepp där det skapas en penis) eller de kanske är för sjuka i övrigt för att klara operationerna. Transsexualism är inget vaccin mot cancer, diabetes och andra sjukdomar som kan förhindra operationer. Dessa killar måste då, enligt svensk lag, skära av äggledarna för att bli medicinskt sterila och få ett juridisk könsbyte. De som inte vill eller kan göra detta kommer fortsätta att ha ett kvinnligt personnummer och en kvinnlig könsmarkör i passet. 30-åriga Peter, med fullskägg och plattbröstkorg, som identifierat sig och levt öppet som man i flera år måste alltså fortsätta att ha K/F stämplat på sitt pass. Behöver jag säga att detta kan leda inte bara till stort personligt obehag, utan en shitload of trassel när du ska resa?
Och ska vi bli ännu mer personliga (Hej alla vuxna, jag tycker distinktionen personlig-men-inte-privat är löjlig och upprätthåller en massa gamla normer kring vad fina flickor ska och inte ska göra. Jag anser mig kunna avgöra själv var gränsen för mig själv och andra inblandade går och när saker är nödvändiga att ta upp för att få fram ett budskap. Hejdå.) så kan jag berätta om mig och min flickvän, Moa. Hon är transsexuell och jag är cissexuell. Hon är alltså född i en manskropp och är kvinna, och jag är född i en kvinnokropp och är kvinna. Det här betyder att vi i teorin skulle kunna få biologiska barn.
Jag vill absolut ha barn i framtiden, men lika absolut inte just nu. Vi är 21 år och gillar att dricka öl och kolla på serier och plugga språk och resa runt i världen. Ingen av oss är redo för att ta hand om ett nytt litet liv än på många år. Det trevliga med modern teknologi är att det går att frysa ned könsceller (spermier och ägg) och sedan tina upp dem och använda dem senare. Ägg har ett utgångsdatum på ca två år, men sperma håller betydligt längre än så. Moa har inte påbörjat sin hormonbehandling än, vilket betyder att hon troligen är fertil och skulle kunna spara könsceller för framtida användning. Med tanke på att det är ett gissel för samkönade par att adoptera, att jag gärna är gravid i framtiden och att donatorköerna för samkönade par är milslånga skulle det vara helt underbart om jag kunde insemineras med Moas könceller när vi vill ha barn, eller hur? Hon kommer att börja med kvinnliga hormoner i höst, vilket betyder att hon kommer bli kemiskt steriliserad inom några månader. Enda möjligheten är alltså att spara könsceller nu innan behandlingen börjar (eller skaffa barn nu, vilket alltså inte är ett alternativ). Men för att räknas som steril får du inte ha kvar någon möjlighet att befruka någon -- du får alltså inte ha några sparade könsceller.
Socialstyrelsen har färdigställt sin utredning om ändring av lagen om könsbyte, där det bland annat står att steriliseringskravet ska slopas, så om bara riksdagen, med socialminister Göran Hägglund i spetsen, tar ställning till detta (och det kommer gå igenom eftersom alla partier utom KD och SD är positiva till det) kommer lagen att hinna ändras. Det trodde vi, fram till idag, för KD skulle ta upp det på sin partistämma vid månadsskiftet. Men de "är inte redo". Alla svepskäl är slut och det är plågsamt uppenbart att detta parti vill försvåra livet för en redan utsatt minoritet.
Kära familjevänliga KD -- är ni medvetna om att ni på ett högst påtagligt sätt, just i denna stund, hindrar mig från att bilda familj?
Och Göran Hägglund, du är en hycklare av första rang. Jag och Moa hålls både tillbaka och lämnas utanför av din politik, eller snarare av din oförmåga att till att få politiken att hända.
Vi har lika stor rätt till våra kroppar och vår framtid som alla andra i det här samhället.
/Zäta
Beijing baby
Det är konstigt att vara i Kina. Konstigt för att jag hänger med svenskar jag inte träffat på fem månader. Konstigt för att kulturen är annorlunda. Konstigt för att jag är annorlunda. Eller egentligen är jag väl inte annorlunda, jag gör bara annorlunda prioriteringar. Det är som att feminist-skribent-ambitiös-målinriktade-upptagna-Zäta har fått stå tillbaka den här veckan för en Zäta som helst bara tittar på löjligt billiga klänningar, myser i sängen (som är en luftmadrass) och skrattar åt kulturskillnader. Och vet ni vad? Det är jätteskönt. Jag har inte ens lite dåligt samvete. Tänk att det kan behövas en tripp till andra sidan jorden för att varv ned.
Men det är ändå konstigt att vara här. Speciellt tre saker är konstiga.
Trafiken. De kör som kompletta galningar. Jag har varit utomlands förut, men jag ha faktiskt inte upplevt att folk kör om på höger sida, på gångvägen, förut. Att folk kör mot rött händer även i Sverige (jag var med om det tre gånger under samma övningskörningsdag och höll på att ge upp hela grejen för att alla bilförare verkade vara dumma i huvudet), men hemma är det i alla fall mer undantag än regel. Det är det inte här. Moa brukar dra mig lite försiktigt i armen när jag gapande stannar för att stirra på en bil som gör en vänstersväng mot rött mitt i den hetsiga sexfiliga korsningen.
Maten. Det är sjukt billigt för det första. En måltid för åtta spänn, om du äter kinesiskt. Västerlänskt är det bara ungefär hälften så billigt som hemma, och kaffe kostar lika mycket. Det gäller att prioritera.
Könsrollerna. Könsroll är ett väldigt omodernt ord i genuskretsar, eftersom det insinuerar att folk bara kan kliva in och ut ur sitt kön hipp som happ, och riktigt så enkelt är det ju inte. Men det är ett väldigt passande ord i sammanhanget, för som utböling ter sig konstruerandet av kön här verkligen som ett skådespel. Det är rosa klänningar, högklackat och stora rosetter för hela slanten för vuxna, och för barn är det som Sveriges könsuppdelade klädavdelningar upphöjt i tio. När mina exilsvenskar skulle spela upp en typiskt svensk berättelse på kinesiska för klassen valde de Bockarna Bruse. Läraren frågade om det var en pojksaga eler flicksaga. Svenskarna såg frågande ut och menade att vi inte har pojk- och flicksagor i Sverige. Vi har barnsagor. Vi vet ju alla att det inte är riktigt sant, men det finns i alla fall barnsagor. Det går att berätta Bockarna Bruse för alla (och prinsesssagorna är ganska populära bland småpojkarna på dagis när ingen tittar, de också). Kön är inget villkor för berättelser på samma sätt i Sverige.
Nu är klockan halv nio här och jag och Moa ska till en bokaffär. Det har sina fördelar att bo i ett land som drivs så hänsynslöst av kapitalistiska intressen: Allt är öppet för konsumtion. Alltid.
Vi ska köpa en lärobok i kinesiska till mig. Visst är jag på semester, men efter en vecka börjar klibbhjärnan* göra sig påmind. Kuuuuunskaaap, viskar den. Meeeeraaaa.
再见 [zàijiàn]！
/Zäta
*Det är ett släktuttryck som kommer från att min pappas hjärna bara sög åt sig fakta och kunskap, och att det fastnade dä som om hjärnan var klibbig. De brukar säga att jag ärvt den. Och den går inte att stänga av liksom.
Att landa i en annan värld och komma hem
Klockan är tjugo över sex på morgonen här och jag kan verkligen inte sova en sekund längre. Det kan förstås ha att göra med den sex timmar långa tidskillnaden (Sverige ligger efter), men jag tror att det har mer att göra med att jag inte kan vänta på att starta dagen med den vackra flickan som ligger bredvid mig. Hon är är dock inte jetlaggad, så jag får väl blogga lite tills hon kan tänka sig att vakna...
Igår förmiddags (som var mitt i natten i Sverige) landade jag i Kina efter en åtta timmar lång resa, som kändes betydligt kortare eftersom jag satt bredvid en trevlig svensk-kinesisk läkare och pratade politik och familjeliv, och betydligt längre eftersom jag inte kunde sitta still när jag tänkte på vem som väntade på flygplatsen i Beijing.
När vi gick av planet var jag helt hoppig och konstig och glad och min flygplansvän frågade om jag var nervös. Nej, svarade jag, pirrig. Pirrig och förväntansfull.
Efter världens längsta vänta-på-väskan-minuter gick vi ut till ankomsthallen och där stod hon. Åh wow. Jag är inte den som brukar tappa orden, men jag vet faktiskt inte om jag kan beskriva känslan. Den måste nog upplevas: Känslan av att vara ifrån en älskad partner i fyra månader och sedan ses igen och allt känns precis likadant fast ändå som om det var första gången och samtidigt som vi växt lite grann på varsitt håll och ändå är lika nära.
Hittills har jag inte hunnit se så mycket av staden, även om dess ljud är omöjliga att ignorera. Det tutas och tjattras och skälls och brummas och dundrar. Jag fick nämligen en välkomstpresent av staden igår. Himlen öppnade sig i en timme till ljudet av stormtrummor och ljuset av elektriska molnurladdningar, och en välbehövlig svalka svepte genom gatorna. Min första kväll i Beijing frös jag på vägen hem från kvällsmaten. Med tanke på att medeltemperaturen är runt 35 grader här på sommaren tycker jag nästan att det är en bedrift.
Idag ska jag upptäcka mer av denna myllrande, kontrastfyllda stad, men en sak har jag redan hunnit märka. Alla kläder är som gjorda för mig! Där jag i Sverige måste leta minsta storlekar och dra in i midjan och välja bort på grund av bröstsömnader som inte fylls ut, kan jag här bara gå fram till första bästa gatustånd och allt kommer sitta perfekt. Det finns kanske viktagare saker här i världen är klädstorlekar, men för en som fått anstränga sig hela livet för att hitta saker som passar och dessutom tycker det är fantastiskt roligt med mode, är det faktiskt väldigt roligt. Jag har redan köpt en kjol med rosetter på. För tjugo kronor.
/Zäta
PS. Nu är klockan sju, då kan jag väl väcka henne?
V-log: En glad Zäta
Jag klarade körkortsteorin igår och min uppkörning idag!!! Jag ska till Kina och träffa Moa imorgon!!!
Puss och sånt!
/Zäta
Snart
How I long to fall just a little bit, to dance out of the lines and stray from the light
But I fear that to fall in love with you, is to fall from a great and gruesome height
Om en dag sitter jag på ett flygplan med Beijing som mål. Ett plan vars avstånd till marken inte ens börjar motsvara den höjd jag föll från sommaren för två år sedan, men som stadigt kommer rusa fram genom luften och världsdelarna mot dig.
Åh.
/Zäta
Temafesternas nakna baksidor
Det här med temafester. Det är bland det roligaste jag vet, men det är sällan okomplicerat i en patriarkal värld.
En kompis berättade att när de planerade inför höstens nollning, Svensk klassiker, var killarnas förslag att deras lag skulle vara Vansbrosimningen. Skitkul tolkning tyckte de - som upplagt för att tvinga osäkra nollor att ha bikini på stan, tänkte hon. För det blir annorlunda för tjejer och killar i en redan könad värld. Bröst är en betydligt mer laddad kroppsdel än bringa. Vi kan inte bortse från det.
Ett annat populärt tema är togafest. Jag brukar se ett par tre stycken gäng varje termin dra runt i lakan och... inte så mycket mer. Jag antar att togafesterna ingick i ett större uttänkt tema från början, men nu för tiden är de ett fullt tillräckligt tema i sig själv, togorna. Det är förstås kul att se sina komisar invirade i lakan, och det är enkelt så alla kan faktiskt följa temat. Vill du satsa kan du ha romarsandaler och lagerkransar, men nationens tygduk över kläderna går lika bra.
Med togan kommer också den obligatoriska frågan: "Vad har du under då"? Nakenhet är kittlande, och det är inget fel med det. Problemet kommer först när vissa tolkar togafestens relativa nakenhet som ett kontrakt på att det kommer mer naket, medan andra bara tror att de är på ett vanligt fylleslag. Det är lite samma retorik som kring lättklädda tjejer och våldtäkter. Lite "du får skylla dig själv som tar på dig ett plagg som går att ta av så lätt". Lite "den som ger sig in i leken får leken tåla". Och jag avskyr det. Folk ska inte lära sig att det är farligt att vara lättklädd, folk ska lära sig att du inte gör sexuella saker med någon utan dess samtycke. Folk ska kunna gå på fester och känna sig säkra på att ingen kommer ta av deras kläder mot deras vilja. Det är ett jävla minimikrav på mänsklig samvaro.
Vad gör du då om någon knyter upp din toga inför halva festen? Jag skulle inte rekommendera att slå till eller fimpa på personen, även om ilska vid fylla sällen är särskilt rationell. Men se till att reagera. Säg "Vafan gör du?!" och strirra honom stint i ögonen. Storma därifrån. Han kanske trodde att det var en kul grej, men det är aldrig okej att göra något sådant utan explicit samtycke. Och det viktigaste av allt när något dylikt händer: Kräv en nykter ursäkt.
Om du förlåter personen redan på fyllan blir det lätt till en petitess. Det avfärdas som en dum fyllegrej. Det var på fyllan och det var en dum grej, men det förtjänar mer uppmärksamhet än så. Du förtjänar att bli tagen på allvar. Och släpp det där med att inte vilja ställa till med besvär - det är den som tafsar, klär av och beter sig som ett svin som ställer till med besvär - aldrig du.
En nykter ursäkt, och om situationen kräver det - en polisanmälan. "Vardagsaktivism" sa min vän. Det är förfärligt att vi lever i ett samhälle där en kraftig reaktion på ett sexuellt övertramp ska räknas som aktivism. Det borde vara en självklarthet.
/Zäta
En kompis berättade att när de planerade inför höstens nollning, Svensk klassiker, var killarnas förslag att deras lag skulle vara Vansbrosimningen. Skitkul tolkning tyckte de - som upplagt för att tvinga osäkra nollor att ha bikini på stan, tänkte hon. För det blir annorlunda för tjejer och killar i en redan könad värld. Bröst är en betydligt mer laddad kroppsdel än bringa. Vi kan inte bortse från det.
Ett annat populärt tema är togafest. Jag brukar se ett par tre stycken gäng varje termin dra runt i lakan och... inte så mycket mer. Jag antar att togafesterna ingick i ett större uttänkt tema från början, men nu för tiden är de ett fullt tillräckligt tema i sig själv, togorna. Det är förstås kul att se sina komisar invirade i lakan, och det är enkelt så alla kan faktiskt följa temat. Vill du satsa kan du ha romarsandaler och lagerkransar, men nationens tygduk över kläderna går lika bra.
Med togan kommer också den obligatoriska frågan: "Vad har du under då"? Nakenhet är kittlande, och det är inget fel med det. Problemet kommer först när vissa tolkar togafestens relativa nakenhet som ett kontrakt på att det kommer mer naket, medan andra bara tror att de är på ett vanligt fylleslag. Det är lite samma retorik som kring lättklädda tjejer och våldtäkter. Lite "du får skylla dig själv som tar på dig ett plagg som går att ta av så lätt". Lite "den som ger sig in i leken får leken tåla". Och jag avskyr det. Folk ska inte lära sig att det är farligt att vara lättklädd, folk ska lära sig att du inte gör sexuella saker med någon utan dess samtycke. Folk ska kunna gå på fester och känna sig säkra på att ingen kommer ta av deras kläder mot deras vilja. Det är ett jävla minimikrav på mänsklig samvaro.
Vad gör du då om någon knyter upp din toga inför halva festen? Jag skulle inte rekommendera att slå till eller fimpa på personen, även om ilska vid fylla sällen är särskilt rationell. Men se till att reagera. Säg "Vafan gör du?!" och strirra honom stint i ögonen. Storma därifrån. Han kanske trodde att det var en kul grej, men det är aldrig okej att göra något sådant utan explicit samtycke. Och det viktigaste av allt när något dylikt händer: Kräv en nykter ursäkt.
Om du förlåter personen redan på fyllan blir det lätt till en petitess. Det avfärdas som en dum fyllegrej. Det var på fyllan och det var en dum grej, men det förtjänar mer uppmärksamhet än så. Du förtjänar att bli tagen på allvar. Och släpp det där med att inte vilja ställa till med besvär - det är den som tafsar, klär av och beter sig som ett svin som ställer till med besvär - aldrig du.
En nykter ursäkt, och om situationen kräver det - en polisanmälan. "Vardagsaktivism" sa min vän. Det är förfärligt att vi lever i ett samhälle där en kraftig reaktion på ett sexuellt övertramp ska räknas som aktivism. Det borde vara en självklarthet.
/Zäta
Slutwalk!
Jag ska ut i till ett slott i skogen med en del av släkten hela helgen, men om jag inte gjorde det skulle jag definitivt gå på det här:
FRESHEST i samarbete med FEMINISTISKT INITIATIV och KULTURHUSET, Stockholm:
"SOCIETY TEACHES "DON'T GET RAPED" RATHER THAN "DON'T RAPE""
http://slutwalkstockholm.blogspot.com/
----
ÄNTLIGEN HAR SLUTWALK KOMMIT TILL SVERIGE!
S L U T W A L K S T O C K H O L M
Från fördomsfullhet - mot medvetenhet
Lördagen den 4 juni samlas vi för att göra ett gemensamt, enat uttalande. Vi välkomnar alla som anser att rådande attityder till varför sexuella övergrepp inträffar behöver ändras på. Vi vill flytta fokus från offret till förövaren. Vi vill få igång en diskussion. Diskussionen ska inte handla om hur man undviker sexuella övergrepp utan om hur vi kan ändra våra värderingar och förhållningssätt så att färre personer blir förövare.
Det handlar inte bara om att demonstrera för att påpeka allas rätt till sitt eget livsutrymme utan även för rätten att slippa fördömande frågor från vårdpersonal, blickar från kollegor eller omtänksamma men stigmatiserande påståenden från familj och vänner.
Oavsett om du är Slampa eller allierad – Kom, gå, rulla och ropa med oss!
Vi samlas på Mynttorget kl 15:00 för att tillsammans gå till Sergels torg via Slottskajen, Strömbron, Kungsträdgårdsgatan och Hamngatan.
Skulden är förövarens, inte offrets.
//SlutWalk Stockholm
[email protected]m
Polisen ska inte varna kvinnor för att gå ute ensamma, polisen ska gå ute själva för att förhindra brott. Det är inte tjejer som är skyldiga att undvika brott, utan alla som är skyldiga att inte begå några.
Slamp-diskussionen är förstås inte entydlig, och den här artikeln problematiserar det rasifierade aspekten av ordet på att bra sätt.
Vi hoppas att marschen ger upphov till många bra inlägg och ett synliggörande av det skuldbeläggande av offret som pågår!
/Zäta
FRESHEST i samarbete med FEMINISTISKT INITIATIV och KULTURHUSET, Stockholm:
"SOCIETY TEACHES "DON'T GET RAPED" RATHER THAN "DON'T RAPE""
http://slutwalkstockholm.blogspot.com/
----
ÄNTLIGEN HAR SLUTWALK KOMMIT TILL SVERIGE!
S L U T W A L K S T O C K H O L M
Från fördomsfullhet - mot medvetenhet
Lördagen den 4 juni samlas vi för att göra ett gemensamt, enat uttalande. Vi välkomnar alla som anser att rådande attityder till varför sexuella övergrepp inträffar behöver ändras på. Vi vill flytta fokus från offret till förövaren. Vi vill få igång en diskussion. Diskussionen ska inte handla om hur man undviker sexuella övergrepp utan om hur vi kan ändra våra värderingar och förhållningssätt så att färre personer blir förövare.
Det handlar inte bara om att demonstrera för att påpeka allas rätt till sitt eget livsutrymme utan även för rätten att slippa fördömande frågor från vårdpersonal, blickar från kollegor eller omtänksamma men stigmatiserande påståenden från familj och vänner.
Oavsett om du är Slampa eller allierad – Kom, gå, rulla och ropa med oss!
Vi samlas på Mynttorget kl 15:00 för att tillsammans gå till Sergels torg via Slottskajen, Strömbron, Kungsträdgårdsgatan och Hamngatan.
Skulden är förövarens, inte offrets.
//SlutWalk Stockholm
[email protected]m
Polisen ska inte varna kvinnor för att gå ute ensamma, polisen ska gå ute själva för att förhindra brott. Det är inte tjejer som är skyldiga att undvika brott, utan alla som är skyldiga att inte begå några.
Slamp-diskussionen är förstås inte entydlig, och den här artikeln problematiserar det rasifierade aspekten av ordet på att bra sätt.
Vi hoppas att marschen ger upphov till många bra inlägg och ett synliggörande av det skuldbeläggande av offret som pågår!
/Zäta
Lesbiska är orala, hetros vaginala och bögar anala... eller?
Jag blir så frustrerad över denna myt att "hetros har penetrerande vaginalsex, lesbiska har oralsex och bögar har analsex".
Det är fel på så många sätt! För det första kan alla ha sex hur sjutton de vill. Heteromän kan också gilla att få saker uppkörda därbak. Antagligen inte just penisar eftersom de inte tänder på män, men den sexuella preferensen "gilla få stimulering i analen" har ingenting alls att göra med sexuell läggning. Precis som att lesbiska kan gilla vaginal stimulering och hetreobrudar kan ogilla att ha saker i slidan - men ändå tända på män. Eller som att bögar kan avsky analsex men älska att kyssa män. Eller som att någon gillar fingersex kombinerat med oralsex, men kan tänka sig lite penisar ibland också. Sexuell praktik är inte ekvivalent med sexuell läggning!
Men för det andra stör det mig eftersom det som så mycket annat i den här välden utgår från penisen. Om vi har en penis och ett hål stoppar vi in penisen där. Om vi har två penisar och två hål stoppar vi in dem där. Om vi inte har några penisar nöjer vi oss med slick.
Nu raljerar jag förstås, men bortom alla förgyllda historier om "oskulden" och "vaginalorgasm" och "som gjorda för varann" så är det ganska krasst så det ser ut. Penetrering med penis smäller högst, och kan vi inte få det får vi väl räkna något annat som sex. Surprise: Det finns penispersoner som inte gillar penetrering! De gillar kanske handsex och oralsex och ensamsex. De är inte mindre manliga (om det nu är det de vill vara) för det.
Allt sex som alla inblandande njuter av och mår bra av, är bra sex. Det finns inget "oriktigt" sex och det finns inget sätt som vissa personer, men inte andra, kan ha sex på. Därmed inte sagt att det inte finns skillnader i praktiker och att det kan vara oändligt roligt att dela med sig av specifika erfarenheter. Men det förutsätter att sexet inte värderas på olika sätt och att det inte finns fasta gränser för vad vissa ska och inte får gilla.
Vad som är sex definierar du förstås själv, men jag gillar min vän Warrens definition skarpt:
What is sex? Well, if you filmed it and it would be called pornography, and you wouldn't do it with a child - then it's probably sex.
/Zäta
Det är fel på så många sätt! För det första kan alla ha sex hur sjutton de vill. Heteromän kan också gilla att få saker uppkörda därbak. Antagligen inte just penisar eftersom de inte tänder på män, men den sexuella preferensen "gilla få stimulering i analen" har ingenting alls att göra med sexuell läggning. Precis som att lesbiska kan gilla vaginal stimulering och hetreobrudar kan ogilla att ha saker i slidan - men ändå tända på män. Eller som att bögar kan avsky analsex men älska att kyssa män. Eller som att någon gillar fingersex kombinerat med oralsex, men kan tänka sig lite penisar ibland också. Sexuell praktik är inte ekvivalent med sexuell läggning!
Men för det andra stör det mig eftersom det som så mycket annat i den här välden utgår från penisen. Om vi har en penis och ett hål stoppar vi in penisen där. Om vi har två penisar och två hål stoppar vi in dem där. Om vi inte har några penisar nöjer vi oss med slick.
Nu raljerar jag förstås, men bortom alla förgyllda historier om "oskulden" och "vaginalorgasm" och "som gjorda för varann" så är det ganska krasst så det ser ut. Penetrering med penis smäller högst, och kan vi inte få det får vi väl räkna något annat som sex. Surprise: Det finns penispersoner som inte gillar penetrering! De gillar kanske handsex och oralsex och ensamsex. De är inte mindre manliga (om det nu är det de vill vara) för det.
Allt sex som alla inblandande njuter av och mår bra av, är bra sex. Det finns inget "oriktigt" sex och det finns inget sätt som vissa personer, men inte andra, kan ha sex på. Därmed inte sagt att det inte finns skillnader i praktiker och att det kan vara oändligt roligt att dela med sig av specifika erfarenheter. Men det förutsätter att sexet inte värderas på olika sätt och att det inte finns fasta gränser för vad vissa ska och inte får gilla.
Vad som är sex definierar du förstås själv, men jag gillar min vän Warrens definition skarpt:
What is sex? Well, if you filmed it and it would be called pornography, and you wouldn't do it with a child - then it's probably sex.
/Zäta
Ett sorts avsked
Det är en sak jag inte varit så ärlig med... eller i alla fall inte jättetydlig med, men till mitt försvar måste jag säga att det bara är för att jag tycker så mycket om er. Och bloggen. Att jag har så kul här med er.
Neeej, jag ska inte sluta! (Hann ni bli rädda nu, hihi?) Däremot ska jag faktiskt till Kina i sex veckor, med start den 10:e juni. Jag ska till Kina och hämta hem världens bästa flickvän som varit där i fyra allt för långa månader utan mig, men innan vi landar i Sverige tillsammans så ska vi upptäcka både Peking, Hong Kong och en massa landsbygd däremellan. (Inte "extrem landbyggd" dock. Don't ask me - that's what the vaccin people say.)
Jag kommer förstås inte att lägga av med bloggandet för det, och de första tre veckorna kommer jag till och med ha bra (nåja, chinese standard) uppkoppling i mina vänners lägenhet i Peking, men sedan kan de bli lite skralare med den varan. Däremot kommer jag sannolikt inte att vara fullt så aktiv när jag har en helt nyyyyyy vääääärld att upptäcka, och framförallt en helt fantastisk flickvän att återförenas med.
Jag tänkte således att det kunde vara bra att förvarna lite om att det här kommer hända, och att jag kommer tillbaka i juli med full kraft. Jag älskar att blogga, men livet är inte alltid anpassat till en bloggande vardag. (Nu kommer jag säkert vara superproduktiv bara för att jag brasklappar, men hellre det än tvärt om tänker jag.)
En grej jag kom på nyligen var att sex veckor är en ganska lång tid. Nu kanske ni tror att jag har gått och blivit korkad av resfeber, men hear me out. Jag har varit så fokuserad på att få träffa Moa igen och ta igen all den saknad som konstant bullrat inom mig dessa månader, att jag inte tänkt på att det faktiskt finns saker jag kommer sakna i Sverige. Det vardagliga bloggandet är en sak, men också alla roliga events och föreläsningar och midsommar-regndroppar. Sverige är fint på sommaren. Jag hoppas att ni som är kvar här njuter lite extra av just det åt mig, så lovar jag att äta nudlar och gå på murar så det räcker åt er med.
Fast sommarsverige i all ära, det vore inget att sakna om inte ni var där:
Vi ses imorgon (jag åker ju inte än)!
/Zäta
Neeej, jag ska inte sluta! (Hann ni bli rädda nu, hihi?) Däremot ska jag faktiskt till Kina i sex veckor, med start den 10:e juni. Jag ska till Kina och hämta hem världens bästa flickvän som varit där i fyra allt för långa månader utan mig, men innan vi landar i Sverige tillsammans så ska vi upptäcka både Peking, Hong Kong och en massa landsbygd däremellan. (Inte "extrem landbyggd" dock. Don't ask me - that's what the vaccin people say.)
Jag kommer förstås inte att lägga av med bloggandet för det, och de första tre veckorna kommer jag till och med ha bra (nåja, chinese standard) uppkoppling i mina vänners lägenhet i Peking, men sedan kan de bli lite skralare med den varan. Däremot kommer jag sannolikt inte att vara fullt så aktiv när jag har en helt nyyyyyy vääääärld att upptäcka, och framförallt en helt fantastisk flickvän att återförenas med.
Jag tänkte således att det kunde vara bra att förvarna lite om att det här kommer hända, och att jag kommer tillbaka i juli med full kraft. Jag älskar att blogga, men livet är inte alltid anpassat till en bloggande vardag. (Nu kommer jag säkert vara superproduktiv bara för att jag brasklappar, men hellre det än tvärt om tänker jag.)
En grej jag kom på nyligen var att sex veckor är en ganska lång tid. Nu kanske ni tror att jag har gått och blivit korkad av resfeber, men hear me out. Jag har varit så fokuserad på att få träffa Moa igen och ta igen all den saknad som konstant bullrat inom mig dessa månader, att jag inte tänkt på att det faktiskt finns saker jag kommer sakna i Sverige. Det vardagliga bloggandet är en sak, men också alla roliga events och föreläsningar och midsommar-regndroppar. Sverige är fint på sommaren. Jag hoppas att ni som är kvar här njuter lite extra av just det åt mig, så lovar jag att äta nudlar och gå på murar så det räcker åt er med.
Fast sommarsverige i all ära, det vore inget att sakna om inte ni var där:
Vi ses imorgon (jag åker ju inte än)!
/Zäta
