Ska vi prata lite om skenhelighet? Alltså om att låtsas som en själv alltid verkar för högre, viktigare syften, och klanka ned på dem som enligt en själv är småaktiga och ägnar sig åt oviktiga saker, men egentligen göra precis samma sak själv. 

 

Det här är nämligen något som de flesta motståndare till feminism och anti-rasism sysslar frekvent med. 

 

 

 

 

 

Förutom den självklara comebacken att det är helt okej att syssla med bara vissa problem även om det finns andra, ibland större problem på annat håll (pga ganska orimligt att tro att en person kan syssla med allt viktigt i hela världen samtidigt?!), så skaver skon på ett annat ställe. 

 

Det vore liksom en sak om dessa "pk-motståndare" var konsekventa i sitt nedvärderande och dissade alla som "bara" jobbade med lokal grönsaksproduktion istället för att helt befria samhället från bensin, eller "bara" jobbar extra på tjejjour och bemöter vilsna unga tjejer varje vecka istället för att på egen hand utjämna jordens löneskillnader, medan de själva alltid sysslade med De Stora Viktiga Frågorna. 

 

Men det är inte riktigt så, va? Vad blir dessa anti-feminister och smygrasister upprörda över? En nyklippning av ett 45 år gammalt barnprogram.  

 

 

Ni har härmed avsagt er all rätt att någonsin klanka ned på andras "petitesser" till hjärtefrågor. 

 

/Zäta

 

 

Gratis och på engelska (utom Powerpointen pga vi hann inte översätta). Klockan 19-21.

/Zäta 

När vi var 12 år skrev vi brev till oss själva som 20-åringar. Jag hade bland annat skrivit "jag hoppas du fortfarande tycker om Sagan om Ringen, eller i alla fall respekterar att jag gjorde det". 

 

Jag minns den känslan så starkt, hur viktigt det var för mitt 12-åriga jag att bli respekterad av en vuxnare variant. Sagan om Ringen var heligt för mig i de tidiga tonåren. Filmerna kom som bekant ut 2001-2003, alltså när jag var 11-13 år, och vad vi älskade dem. (Och ja, kära nörd-poliser, jag läste böckerna också. Innan filmerna. På engelska.)

 

Idag älskar jag inte Sagan om Ringen-trilogin, utan kan väl snarast ställa mig skeptisk till den ungkarlskåta mansseparatisktiska värld där godhet och ondska är så enkelt som vem som är fulast. Men jag känner mig inte det minsta hånfull gentemot mitt yngre jag, som inte ställde sig mer kritisk till sin omvärld. Jag kan respektera att det var magiskt och viktigt för henne, och jag tror att hon hade tyckt att förändringen som kom av insikt var av godo.

 

Men det är läskigt att förändras, och jag tror att det är en ganska instinktiv reaktion att spjärna emot. Jag vet att jag tänkte när jag började på läkarprogrammet att jag minsann inte skulle förändras. Jag skulle inte bli en sådan där naturvetare som trodde att allt kunde bevisas objektivt utan att ifrågasätta vems agenda som låg bakom, inte dräneras på kampvilja när jag såg ett icke-fungerande sjukvårdssystem, fortsätta förhålla mig kritiskt till den objektifierande och manscentrerande undervisningen, aldrig sluta blogga eller vara feminitisk aktivist, och så vidare. Jag ville helt enkelt fortsätta vara en ung idealistisk genusvetare med bonusen läkarexamen. 

 

Det är inte riktigt hela sanningen, för samtidigt ville jag också ha något nytt. Jag var trött på humaniorans sätt att se på världen. Och denna längtan bort innebar ju en samtidig längtan till. Jag ville lära känna naturvetenskapen på ett djupare plan. 

 

Folk frågar ofta vad som är det svåraste med läkarprogrammet, och jag tror de förväntar sig något i stil med "alla sorgliga saker du ser på sjukhuset" eller "ojojoj att behöva lära sig alla muskelfästen!". Jag är ju bara halvägs igenom, så jag kan ju förstås inte veta om mycket svårare saker kommer dyka upp. Men det hittintills överlägset svåraste har varit den inre kampen mellan kunskapssyner, värderingar och existentiella frågor. Att hela tiden slitas mellan det kritiska och accepterande, att svälja föreläsare som viftar undan "de där ovanliga homosexuella, transpersoners existens eller kvinnors frånvaro i läkemedelsstudierna, men lära sig den fakta som presenteras. Att ständigt zooma in och ut, mellan ofrivilliga metaanalyser av hur kroppen objektifieras och könas i bildspråket och vilka symptom binjuremärgssvikt faktiskt ger. Att försöka tänka ut andra sätt att uttrycka sig och samtidigt undvika kompetensförlust. Att vilja hitta tvärvetenskapliga förebilder och nästan bara hitta fackmänniskor eller pensionerade hobbyskribenter. Att ständigt känna sig otillräcklig, att varken kunna vara hundra procent hängiven medicinare, kritisk humanist, ihärdig skribent eller brinnande aktivist eftersom du helst av allt vill vara alltihop. 

Det snackas så mycket om tvärvetenskap, men väldigt lite om hur utmattande det faktiskt är att leva i den. 

När jag började läkarprogrammet var jag inte längre 12, utan 21, och jag anade nog att min kompromisslösa hållning gentemot min egen föränding inte var riktigt hållbar, även om jag spjärnat emot ganska rejält. Självklart kommer jag inte vara precis samma person som 21-åring och 27-åring, oavsett vad hände där emellan. 

Jag inser att föränding är både nödvänding och oundviklig. Och ja, tilll och med bra. Men det är läskigt att flytta mellan sammanhang, att ifrågasätta invanda tankesätt och erkänna att du inte är en supermänniska på alla plan du hade önskat. 

 

Nu kanske du trodde att slutklämmen skulle bli "så därför slutar jag vara feminist och lägger ner bloggen!", men sådan tur/otur har du inte denna dag. Vissa saker behöver inte förändras, för de är så genomtänkta, så rätt och klart resonerande med förnuft och känsla att de skapar en trygg grund för nya tankar och idéer. En sådan sak för mig är feminismen. 

 

Å jag lackar ur på inkränktheten i min egen rörelse titt som tätt. Jag ruttnar på folk som medvetet missförstår vad F! vill göra, eller tror att feminismen är samma sak som F!, eller F! ett hot mot feminismen istället för ett komplement vuxet ur den, och så vidare. Jag har varit besviken och less på den hårda norm som bildas och upprätthålls av några få personer, jag har velat att vi ska veta bättre, men nu försonats med att inte idealisera en rörelse bara för att jag själv är en del av den eller tror på dess grundidéer. Det låter kanske naivt att det ska ha tagit mig 24 år att komma dit, men vi utvecklas på olika plan olika snabbt. Och när förändringar går i olika takt i olika delar av livet kommer det att bli slitningar, och då får vi bråka lite inombords innan det blir jämvikt igen.  Det är nog lite nyttigt, att inte dras med i en retorik utan att någonsin backa och ifrågasätta sig själv och det som händer runt om en. Att våga tänka om utan att förlora fotfästet. Men det landar alltid i en trygg förvissning om att min omvärldsanalys går ihop. 

 

Jag vill lära mig att det är okej att förändras, att olika saker kommer vara olika viktiga. Jag måste acceptera den verklighet jag lever i för att komma framåt, inte bara spjärna emot i varje steg. 

 

Jag hoppas att mitt 36-åriga jag, även om hon inte får något brev utan bara ett blogginlägg, kommer respektera det som är viktigt för mig idag, men också att hon ska ha förändrats och fått nya insikter. Att hon se tillbaka på dagens kval med något av den ömhet som förvissningen om att det blev bättre ger, precis som jag ser på en 12-årig Sofia. Jag är helt säker på att hon är feminist, och medicinare och humanist, men precis hur och vad hon gör, det får framtiden utvisa.

 

/Zäta

 

 

 

 

Snart är det val! Och alla är som galna. Känslorna svallar höga, i både partiledardebatter och klassrumsdiskussioner.

 

Det enda jag har att tillägga är det här: Om du får, rösta. Rösta på det du tror på, och gillar du att vi pratar mer om människor än om vinster, rösta röd-rosa. 

 

Det är mycket snack om taktik-röstande. Faktum är att det allra bästa för alla oss som vill ha regeringsskifte är att rösta in F!, då du får proportionellt fler ledamöter vid 4%-spärren än du får vid 4 procentenheter utdelade på redan sittande partier (även om vi inte räknar in att alla F!-röstare inte är V/S/MP-röstare annars, utan en hel del soffliggare och borgare). Men skit i taktiken. Rösta på det parti som stämmer bäst överens med dina värderingar.

 

Jag har röstat F!. Inte för att jag håller med om precis allt de säger. Inte för att jag vill att de själva ska styra Sverige, eller tror att Sverige skulle bli ett under av likabehandling och jämställdhet så fort de kommer in. Inte för att jag känner att min röst väger enormt tungt eller ensamt upprätthåller demokratin. Men för att jag håller med om deras grundideologi, många av sakfrågorna och nästan alla visioner. (Och för att de har visioner. En viss konkurrensfördel jämfört med andra partier kan jag tycka.) För att jag inte vill att jämställdhet och anti-rasism ska sloöömas bort efter valdagen, utan fortsätta vara på agendan - något jag är säker på att F!s närvaro i riksdagen garanterar. Och för att jag tror att val vart fjärde år är en liten, men väldigt viktig del, av en demokrati som jag i grunden tror på. Varje röst räknas. 

 

 

Det är väl ungefär så långt du kan förvänta dig att hålla med om partipolitik och dagens demokratisystem.

 

 

Det känns bra. 

 

Men är jag nöjd nu? Kommer jag sluta kämpa för kvinnors och minoriteters rättigheter? Kommer jag börja tro att feminism är samma sak som ett politiskt parti? Givetvis inte. Gött att få in mer feminism i politiken. Gött att valsedeln är ett av alla sätt att vara feminist på. Men herregud vår rörelse står inte och faller med detta. 

Vi kommer vara ett starkt gäng fina feminister på måndag oavsett valresultat. Glöm inte det.

/Zäta