Öppet brev till Ulf Brunnberg (om skillnaden mellan feminism och inredningstips)
Ulf Brunnberg har fått nog av "all feminism som vräks ut" i medierna.
I dagens "Sommar i P1" berättar skådespelaren om sin dröm - en manskanal i tv med boxning och motorsport.
- Alltså en kanal enbart för det maskulina könet, säger han i programmet. (...)
Han är också på det klara med vilken typ av program som absolut inte skulle få plats i manskanalens tablå.
- Inte ett inredningstips så långt ögat når. Inte ett recept, inte ett tips om samlevnad på mils avstånd, säger han.
I dagens "Sommar i P1" berättar skådespelaren om sin dröm - en manskanal i tv med boxning och motorsport.
- Alltså en kanal enbart för det maskulina könet, säger han i programmet. (...)
Han är också på det klara med vilken typ av program som absolut inte skulle få plats i manskanalens tablå.
- Inte ett inredningstips så långt ögat når. Inte ett recept, inte ett tips om samlevnad på mils avstånd, säger han.
Hej Ulf!
Jag tror att du har fått det här med feminism om bakfoten. Feminism har väldigt lite att göra med inredningstips, recept och tv-experters råd kring samlevnad att göra. Feminism är inte samma sak som den kulturellt accepterade femininiteten. Tvärtom handlar mycket av den feministiska kampen om att förändra de stereotypa och passiviserande föreställningar som finns kring femininitet, och maskulinitet för den delen också. Som att alla tjejer skulle gilla inredning och matlagning, och alla män tycka om sport och våld.
Det var en grej du fått om bakfoten, en annan är att det inte finns några "manskanaler" i dagsläget. Vi har TV 6, som vänder sig specifikt till män. Ganska förolämpande gentemot männen kan tyckas, eftersom det mest sänds hjärndöda serier som alla verkar tävla om hur många varianter på "frugan bestämmer allt hemma och mannen är ett offer trots att han bara latar sig"-skämt de kan dra. I höst börjar också TV 10 sända - en kanal som fokuserar på sport och vetenskap, alltså precis vad du efterfrågar. Och då har jag inte ens nämnt alla miljontals Canal+ sport gul special fotboll alla dagar i veckan!-kanaler.
Jag är tjej och jag älskar vetenskapsprogram, men tycker för det mesta att sport är ganska trist. Får jag kolla på valda delar av TV 10 då, eller kommer alla dokumentärer att handla om män och mansgrejer? Oh wait.
Nej nu ska jag sluta med ironin. Ärligt talat är jag väldigt trött på detta tjat om att kvinnorna tar över -- att feminismen tar över, när själva diskussionen bevisar motsatsen. Det är väl bra att Ulf Brunnberg har visioner, men han behöver faktiskt inte göra anspråk på att hans fantasistereotyper är sanna eller att skvaller och inredningsprogram som matar ut samma stereotyper skulle vara feministiska. Grejen med stereotyper är ju att vi förstärker dem varje gång sådana här tvärsäkra uttalanden kommer. Det finns liksom ingen plats för tjejer att gilla motorsport eller att digga inredning och vetenskapsprogram samtidigt i Ulfs värld.
Som tur är verkade ingen TV-kanal nappa på Ulfs idé. De kanske har insett att det finns annat än sexism som säljer.
/Zäta
Babybulor och kalaskulor... eller?
Imorse satt jag och bläddrade i Veckans NU! eftersom SvD inte fanns tillgänglig i korridoren. Det är som vanligt bara bullshit och skvaller och illamåendeframkallande stereotyper. (Kvinnor framställs som ständigt strävande efter utseendeperfektion och att hålla fast män och männen verkar hellre vilja göra annat, eller möjligen skaffa en yngre älskarinna. Men de är bra pappor -- till skillnad från kvinnorna som är usla mammor eftersom de bara tänker på sitt utseende.)
Men mitt i smeten var där ändå en bild som fick mig att haja till mer än de övriga. Det var denna bild på Audrina Patridge, som var tagen från skvallerbloggaren Perez Hiltons blogg, där det spekulerades kring huruvida hon var gravid. "Det ser ut som en tvättäkta babybula" står det i ingressen. I tidningen finns det inga paint-bokstäver och "bulan" ser om möjligt ännu mindre ut.
Alltså. Alltså. Alltså har författarna till Veckans Nu och Perez Hilton sett en riktig människa det senaste decenniet?! Vi homo sapiens har nämligen något som kallar underhudsfett som är vitalt för vår överlevnad. Det samlas gärna på vissa ställen. Under fötterna, för att vi ska kunna gå på våra benstumpar, till exempel. Ett annat ställe som är viktigt att skydda och som är en finfin lagringsplats är magen. Särskilt precis under naveln buktar det ut på nästan alla människor som inte svälter. DET BETYDER INTE ATT VI ÄR GRAVIDA -- DET BETYDER ATT VI KAN ÖVERLEVA TVÅ JOBBIGA DAGAR MED LITE MAT, TYP. DET ÄR EN BRA GREJ.
Nu läser inte jag skvällertidningar sådär jätteofta, men det verkar ändå vara en trend det här med att kvinnor vars mage ståt ut det minsta mellan höftbenen bedöms vara gravida. Folk ser olika ut, och det är såklart inget fel att ha en helplatt mage, men det är fel att vi leds att tro att det är normen. Att det är normen och allt annat är fult och fel.
Det vanligaste är att magar står ut. Det bästa och snyggaste är magar vi trivs med. Inget annat. Puckopress.
Jag ska skriva ett längre inlägg en annan dag om skönhetsindustrins och smalhetsens hämmande effekt på tjejers liv och kvinnorörelsens framgångar. Just nu är jag lite för förbannad och dessutom ganska så sugen på ett regndopp i svenskt vatten. Jag och min fina mage som står ut typ FYRA centimeter från höftbenen.
Ah, tänk vad skönt det är att kunna bada även i molningt väder. Tacka vet jag underhudsfett.
/Zäta
De viktigaste orden
Jag försöker samla mina tankar kring det som hänt i Norge, men de verkar flyktiga och små inför den skräck, sorg och förödelse som drabbade vårt grannland i fredags. Det känns fysiskt jobbigt att tänka på den panik ungdomarna på Utøye måste ha känt. Det är svindlande hur en sådan attack på demokratiska nyckelbyggnader kan ske i vår del av världen. Det är outsägligt sorgligt och mycket skrämmande hur så många oskyldiga människor miste livet för sin politiska övertygelses skull.
Igår, bland badges med Norska flaggan och sorgsna, chockade kommentarer, läste jag en uppdatering på facebook som löd något i stil med "gör nått verkligt för norrmännen istället! Skänk pengar till en stödfond. En uppdatering här hjälper lika mycket som en tyst tanke." Någon annan hade lugnt kommenterat att det väl inte var just pengar Norge hade brist på.
Själv kände jag mig som alltid upprörd över när folk pissar på andra människors försök till hjälp och motstånd utan att komma med konstruktiva förslag, men den här gången slog det också an djupare inom mig.
Vad handlade attentaten i Norge om? En ensam galnings personliga korståg, eller en symptomatisk attack på yttrandefrihet, demokrati och mångkulturalism som kommer sig av ett hårdare samhällsklimat? Det kommer dröja länge innan bilden klarnar helt. Min gamla historielärare brukade säga att det tar minst 50 år innan sanningen om politiskt känsliga händelser klarnar -- först då kan vi sätta saker i perspektiv, och läsa alla hemliga dokument för den delen. Vi behöver dock inte vänta femtio år för att konstatera att tragedin i Norge är både en galnings akt och ett symptom av det samhälle vi lever i. De går inte att urskilja från varandra och det finns inga enkla svar.
Vi vet att den misstänkte, och högst sannolikt skyldige, gärningsmannen tidigare varit medlem i Framskrittspartiet, den norska motsvarigheten till Sverigedemokraterna. Vi vet att han inspirerats och använts sig av högerextrema sidor och läror. Men samtidigt vet vi också att de flesta högerextremister inte utför förödande våldsdåd. Vi kan inte säga med säkerhet i dagsläget hur stor eller liten hjälp han hade av andra personer, men vi vet att han inte verkade i ett kulturellt vacuum, utan i ett sammanhang som fördömer öppenhet gentemot olika kulturer, nationaliteter och minoriteter och alla dem som vill försvara detta.
En sak som många redan skrivit om, men som är värt att nämnas igen, är retoriken kring gärningsmannen. Det är mycket "enstaka galning", "ensamvarg", "en ond person", "eget manifest" och "störd individ". Det nämns inget om kristen fundamentalism, om norska extremister eller en främlingsfientlig rörelse. Hur tror vi att diskursen sett ut om dåden utförts av en högerextrem muslim, hade hen också varit en "enstaka galning"? Att människor är rädda och vill bortförklara saker med "enskilda galningar" är förståeligt, men också kontraproduktivt. För att kunna stoppa våldet måste vi se det för vad det är, se de sammanhang i vilket det verkar och erkänna de politiska drivkrafter som kombinerat med andra faktorer kan leda till katastrofer. Vi måste våga tala om detta även i vår egen kultur, och inte bara generalisera kring dem som utmålas som främmande för oss.
Stoltenberg sa att Norge kommer gå stärkt ur krisen. Att de kommer bemöta mörkret med mer ljus, med mer öppenhet och mer demokrati, utan att vara naiva. Det inger hopp att så många talar om demokratins fundamentala roll, att rädslan aldrig ska få tysta oss.
Jag tror att många med mig kämpar med att hitta de rätta orden. De rätta orden för att uttrycka sympati, sorg och stöd. De rätta orden för att uttrycka avsky, motstånd och hopp. Men jag tror att nyckeln ligger i att strunta i de rätta orden, och bara använda oss av de ord vi har tills hands. För det viktigaste just nu är att vi inte tystnar -- vare sig i vårt stöd till Norrmännen eller i vårt granskande av högerextremismen och hoten mot den fria demokratin.
En kommentar på fb är inte alls samma sak som en tyst tanke. Det är en liten, liten demonstration för yttrandefrihet och medmänsklighet. Och många, många små demonstrationer blir en tydlig folkrörelse. En folkrörelse som säger: Vi kommer inte tystna inför hot och våld. Vi kommer fortsätta tala.
/Zäta
Snart hemma och annat småprat
Förlåt förlåt för den dåliga uppdateringen, men det har varit så mycket tåg, turistande och nya städer på senaste tiden att Internet fått prioriteras bort. Vi åker från Hong Kong i morgon bitti (alltså om ca ett dygn i vår tidzon) och sedan blir det Sverige och andra bullar!
Vet ni förresten vad jag skriver på just nu? Min nya Macbook Air! Nästan 3000 kronor billigare än i Sverige och en välbehövlig uppdatering från min gamla sega Lenovo-dator. Wiie (Jag vet att alla datorexperter där ute ogillar Air -- men den är perfekt för mina behov. Superlätt att ta med och enkel att surfa och skriva på. Funkar för att lägga över lite enkla bilder och se en film på. Typ det jag vill ha ut av en dator.)
Jag har läst en väldigt intressant bok i veckan: Outliers, the story of success, som jag ska skriva mer om när planet landat i Svea rike.
Det ska bli härligt att komma hem till god frukost (nudlar i alla ära -- men inte på morgonen?), kranvatten som går att dricka (och duscha i. Har ni tänkt på vad sjukt det är att vi duschar i dricksvatten?) och alla efterlängtade vänner (de som inte själva är bortresta förstås, sommaren alltså)! En sak som jag längtar oproportioneligt mycket efter är dock att att köra bil! Lite enerverande att ta körkort dagen innan en sexveckorsresa till Kina.
Vi ses snart, och det med den sedvanliga uppdateringsfrekvensen.
/Zäta
En vecka kvar
Det är lite galet att det bara är en vecka kvar till att vi landar i Sverige. Sex veckor känns som en jättelång tid, men nu är de snart över.
Jag har haft väldigt kul och varit med om väldigt jobbiga saker, som det plägar vara på resor -- men samtidigt har det varit en konstig resa. Konstig eftersom jag inte längtat någonstans. Vare sig framåt eller bakåt. Jag har inte haft samma bestämda uppfattningar om resmål som de andra eller samma brinnande hemlängtan. Kina har liksom aldrig varit min dröm, även om det är fantastiskt att uppleva det. Denna brist på åsikter känns konstig i sig för en i vanliga fall obekvämt bestämd person, men det beror nog inte bara på landet vi är i.
Det skulle kunna kallas för likgiltighet, men jag tror mer att det handlar om att vara nöjd. Kina är fint, men hemma kommer också var fint. För jag är här, och kommer vara där, med Moa.
När jag var liten och lyssnade på kärlekssånger sjöng de alltid om att de kunde vara lyckliga var som helst, om de bara fick vara med just den personen. Jag tyckte att det lät romantiskt och vackert och kände nog hur hjärtat slog i takt med orden, även om jag inte riktigt förstod vad de menade.
Jag förstår fortfarande inte riktigt vad de menar. Det räcker inte med närhet till en person för att jag ska vara lycklig. Jag behöver vara på en plats där jag kan göra något som känns meningsfullt, lära mig nya saker, flirta när andan faller på, diskutera med intressanta människor, skrika ut orättvisor och dricka en kopp kvällste ifred för att vara lycklig. Kärlekssånger är vackra, men de är inte särskilt realistiska. Men jag vet också att möjligheten till lycka blir så mycket större, så mycket lättare och mer påtaglig, om jag får vara med just den personen.
Om jag får vara här, och där, med Moa.
/Zäta
Vad fitta heter på kinesiska, och andra feministiska språkbetraktelser från Mittens Rike
Jag brukar prata om hur misogynin är inbyggd i språket, även om det är lätt att förbise det betydelsebärande i vardagliga uttryck och vanliga ord. I svenskan har vi de klassiska exemplen "man" och "han". "Han" används ofta som "könsneutralt" pronomen när en okänd person tilltalas i text eller när fiktiva personer gör något: Person A köper en dator. Han öppnar kartongen och finner att den är trasig. Han-et bara slinker med, liksom.
"Man" är ett ännu värre ord. För det första används det gärna för att dölja att något är en personlig åsikt och inte ett allmäntgiltigt faktum, vilket lätt kan utnyttjas som ett tolkningsföreträde. Det är ju så man gör liksom. För det andra är det ganska uppenbart att det inte är könsneutralt. Det är så kvinna gör liksom. Därmed inte sagt att det är fel att använda det. Det är väldigt svårt att hitta substitut som låter naturliga i alla sammanhang. "En" är ett finfint ord, men det går inte att ignorera att användandet av det snarare blir en aktiv protest mot patriarkatet än en del i ett naturligt talspråk. Jag har lärt mig skriva utan "man" -- det krävs förstås i akademiska sammanhang, men även i mer avslappnade miljöer som bloggen -- men jag pratar definitivt inte utan "man". Det blev mycket suddande i början (var det ett år sedan jag slutade skriva "man" kanske?) men nu går det av sig själv. Ett bra exempel på hur en "man"-mening blir en neutral mening utan att använda "en" är näst första meningen i detta stycke. Man använder gärna ordet för att dölja att något är en personlig åsikt. blir Det används gärna för att dölja att något är en personlig åsikt. Passivum. Awesome för folk som vill minska sitt "man-ande".
Det blir ännu tydligare när du lär dig ett främmande språk, eftersom ordens betydelser inte är inbäddade i vardaglighets-bomull eller vackra nyansskillnader, utan framträder knivskarpt mot en tom bakgrund. Inte för att jag lär mig kinesiska i ordets rätta bemärkelse, men jag hänger med fyra kinesiskastudenter, som dessutom vet om mina intresseområden och gärna påpekar könade aspekter av språket för mig.
Kinesiska är också speciellt eftersom skriftspråket är uppbyggt av tecken med olika beståndsdelar -- radikaler. Några exempel på tecken som får mina feministbryn att rynkas är dem för "man", "kvinnlig", "kuk" och "fitta". Tecknet för kvinnlig består av en knäböjande kvinna under tak. Det för tankarna till undergivenhet, men som alltid finns det inga enkla sanningar. En teori är att tecknet uppstod under den tidperiod då arbetsfördelningen var sådan att kinesiska kvinnor arbetade inomhus och männen ute på fälten. Och de kinesiska husen var under denna period mycket låga för att stå emot det blåsiga klimatet -- därav den knäböjande kvinnan. Om denna teori stämmer innebär tecknet ingen direkt misogyni, men jämförst med den manliga motsvarigheten: sädesfält och styrka, blir ändå konsekvensen en osynlig värdeskala där det kvinnliga är klart lägre stående.
Det finns flera tecken för fitta och vagina, precis som svenskan har flera ord som klingar olika. Den kliniska varianten heter "den kvinnliga vägen". Ganska fint kan det väl tyckas, men också lite obehagligt -- vem ska köra in där liksom? Ett av tecknen för "fitta", alltså inte det kliniska ordet som motsvaras av svenskans "vagina", utan det "fula" ordet består av två radikaler: Lik och grotta. Lik som i död människa alltså. Du behöver inte direkt vara doktorand i genusvetenskap för att inse att det är ett rejält passiviserande ord. Ett sätt att säga "kuk" däremot består av "kyckling" och "boaorm" -- mystiskt måhända, men ganska aktivt. Andra tecken för penis betyder "sköldpaddshuvud" och "det manliga verktyget". En förmildrande omständighet är att "lik" också används som "kött" (kött och blod) och att ett av många kuk-namn också innhåller samma radikal.
Jag är föstås medveten om att dessa iaktagelser och tolkningar inte ens är en droppe i det kinesiska språkhavet, och att jag och mina kinesiskastudenter inte är några experter alls, så döm inte inte språket allt för hårt. Det jag ville visa med detta inlägg var inte att kinesiska är ett misogynt språk, det skulle kräva många forskarkarriärer och många motstridiga slutsatser. Snarare ville jag visa att kinesiskan, precis som svenskan, har många dolda misogyna inslag, samt synliggöra denna viktiga del i den patriarkala makten.
/Zäta
*Att använda "du" är ännu en strategi för att undvika "man-ande" i språket, men det kan vara svårt eftersom det lätt blir utpekande. Här på bloggen har det blivit lite av en stil-fråga, men det funkar såklart inte alltid. "Jag" är dock ett mycket användbart ord i sammanhanget. "Jag" tycker egentligen mycket mer än "man".
PS. Anledningen till att detta inlägg blev till är att jag sitter på ett Starbucks i Kunming och inte ett hostel i Guillin. För vi missade tåget till Guillin. Med tio minuters marginal. Igår. Det kändes ungefär såhär kul: Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaan!
Men vi har gjort det bästa av situationen och tänker ha kul i Kunming i tre dagar till och sedan ta 26-timmarståget till Hong Kong (i.e en kinesisk stad i närheten). Sleeper-biljett den här gången! Aldrig mer Hard Seat i ett dygn. Det var ungefär såhär outhärdligt: Hjääääääääääääääääääääääääääääääälp. Så det var rese-uppdateringen för denna gång. Ses snart igen.
Det blir ännu tydligare när du lär dig ett främmande språk, eftersom ordens betydelser inte är inbäddade i vardaglighets-bomull eller vackra nyansskillnader, utan framträder knivskarpt mot en tom bakgrund. Inte för att jag lär mig kinesiska i ordets rätta bemärkelse, men jag hänger med fyra kinesiskastudenter, som dessutom vet om mina intresseområden och gärna påpekar könade aspekter av språket för mig.
Kinesiska är också speciellt eftersom skriftspråket är uppbyggt av tecken med olika beståndsdelar -- radikaler. Några exempel på tecken som får mina feministbryn att rynkas är dem för "man", "kvinnlig", "kuk" och "fitta". Tecknet för kvinnlig består av en knäböjande kvinna under tak. Det för tankarna till undergivenhet, men som alltid finns det inga enkla sanningar. En teori är att tecknet uppstod under den tidperiod då arbetsfördelningen var sådan att kinesiska kvinnor arbetade inomhus och männen ute på fälten. Och de kinesiska husen var under denna period mycket låga för att stå emot det blåsiga klimatet -- därav den knäböjande kvinnan. Om denna teori stämmer innebär tecknet ingen direkt misogyni, men jämförst med den manliga motsvarigheten: sädesfält och styrka, blir ändå konsekvensen en osynlig värdeskala där det kvinnliga är klart lägre stående.
Det finns flera tecken för fitta och vagina, precis som svenskan har flera ord som klingar olika. Den kliniska varianten heter "den kvinnliga vägen". Ganska fint kan det väl tyckas, men också lite obehagligt -- vem ska köra in där liksom? Ett av tecknen för "fitta", alltså inte det kliniska ordet som motsvaras av svenskans "vagina", utan det "fula" ordet består av två radikaler: Lik och grotta. Lik som i död människa alltså. Du behöver inte direkt vara doktorand i genusvetenskap för att inse att det är ett rejält passiviserande ord. Ett sätt att säga "kuk" däremot består av "kyckling" och "boaorm" -- mystiskt måhända, men ganska aktivt. Andra tecken för penis betyder "sköldpaddshuvud" och "det manliga verktyget". En förmildrande omständighet är att "lik" också används som "kött" (kött och blod) och att ett av många kuk-namn också innhåller samma radikal.
Jag är föstås medveten om att dessa iaktagelser och tolkningar inte ens är en droppe i det kinesiska språkhavet, och att jag och mina kinesiskastudenter inte är några experter alls, så döm inte inte språket allt för hårt. Det jag ville visa med detta inlägg var inte att kinesiska är ett misogynt språk, det skulle kräva många forskarkarriärer och många motstridiga slutsatser. Snarare ville jag visa att kinesiskan, precis som svenskan, har många dolda misogyna inslag, samt synliggöra denna viktiga del i den patriarkala makten.
/Zäta
*Att använda "du" är ännu en strategi för att undvika "man-ande" i språket, men det kan vara svårt eftersom det lätt blir utpekande. Här på bloggen har det blivit lite av en stil-fråga, men det funkar såklart inte alltid. "Jag" är dock ett mycket användbart ord i sammanhanget. "Jag" tycker egentligen mycket mer än "man".
PS. Anledningen till att detta inlägg blev till är att jag sitter på ett Starbucks i Kunming och inte ett hostel i Guillin. För vi missade tåget till Guillin. Med tio minuters marginal. Igår. Det kändes ungefär såhär kul: Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaan!
Men vi har gjort det bästa av situationen och tänker ha kul i Kunming i tre dagar till och sedan ta 26-timmarståget till Hong Kong (i.e en kinesisk stad i närheten). Sleeper-biljett den här gången! Aldrig mer Hard Seat i ett dygn. Det var ungefär såhär outhärdligt: Hjääääääääääääääääääääääääääääääälp. Så det var rese-uppdateringen för denna gång. Ses snart igen.
Trappor och tåg
Igår gick vi en mil. Inte så imponerande kanske du tänker, men om 90% av vägen är trappor, då?
Hela backpacker-gänget på toppen. Moa, Sofia, Karl, Ica och Anna.
Långa trappor.
Igår var vi uppe på berget Wudang, den sista daoistiska platsen som finns bevarad i Kina. Kineserna blev av med 98% av sitt kulturarv under kulturrevolutionen, så de sevärdheter som bevarats är väldigt populära. Men även utan detta faktum är Wudang en fantastisk plats. Det är ett bergsmassiv med tempel på de mest otillgängliga platser, vackra broar över slingrande forsar och gröna skogar så långt ögat kan nå.
Vi bor en bit upp på berget, men för att ta sig till toppen var det klättrande i branta trappor som gällde. Lonely Planet sa två timmar. Vi sa fem. Plus två för att ta sig ned.
Men utsikten och känslan var väl värd mödan.
Hela backpacker-gänget på toppen. Moa, Sofia, Karl, Ica och Anna.
Idag har vi solbrända armar och smärtande vader, och ikväll sätter vi oss på ett tåg mot Kunming i provinsen Yunnan. Dit är det 115 mil och resan kommer ta knappt två dygn. Andra dygnet på Hard Seat -- obekväma stolar mitt bland spottande och skrikande kineser. Men sådant är backpackerlivet.
Idag är det exakt två veckor tills vi åker hem -- det känns helt galet att jag redan varit här nästan en månad! Vi ses i Kunming!
/Zäta
Den duktiga flickans upprättelse
Det är inte nog med att vi anstränger oss till bristningsgränsen för att vara snygga, smala och få bra betyg. Vi får dessutom skit för att uppnå resultat. Det är inte positivt att vara en duktig flicka. Det medikaliseras och görs till något onaturligt: Duktighetssyndrom. Det skakas på huvuden. "Var inte så DUKTIG hela tiden!"
Jag håller med de som kritiserar duktighetsfällor. Jag är rörande överens med de som visar på de omöjligt höga krav som ställs på tjejer fråm alla möjliga håll idag. Jag kunde inte vara mer angelägen om att tjejer behöver förstå att deras värde inte sitter i hur duktigt de klarar av att uppfylla samhällets normer. Men jag blir fullständigt rosenrasande på de som föraktar duktighet i sig.
Det finns också en viktig disktinktion mellan att känna att du behöver vara duktig inom alla livets områden jämt, och att slita hårt för att uppnå ett visst mål, ofta inom skolan.
Föraktet kommer från alla håll. De Smarta Killarna, som koncentrerar sig på ett skolämne de tycker är roligt och är begåvade inom, och skiter i resten. Rebellerna, som helt enkelt skiter i alla skolämnen. De Vuxna Som Inte Bekymmrade Sig Så Mycket När De Var Unga. Lärarna Som Tycker Att Duktiga Tjejer Är Tråkigare Elever Än Smarta Killar, trots likvärdiga prestationer.
Jag blir rosenrasande för att vi först skapar ett samhälle där det är svårare för tjejer att ta sig fram, och sedan kastar skit på tjejerna som ändå tar sig fram. På nästan alla företag har kvinnor högre utbildningsgrad än män för samma jobb. Vi behöver våra betyg, för att komma in på utbildningarna som ger oss jobb, liksom.
Jag förstår att genier är intressanta. Det är fascinerande med människor som lekande lätt förstår saker vi andra kämpar med. Men här är lite nyheter för alla Smarta Killar och Lärare Som Tycker Att Duktiga Tjejer Är Tråkigare Elever Än Smarta Killar där ute: De Duktiga Tjejerna har också specialintressen. Vi uppmuntras bara inte att ta till vara på dem på samma sätt. Ingen säger "du är oövervinnerlig, smart och du får göra vad du vill med ditt liv - go for it!" till oss. De säger "Du borde akta dig för mörka parker, vara lagom söt och eftersom du är smart så borde du göra något bra med ditt liv - men akta dig så att ingen blir avundsjuk".
Och detta evigt beundrande geni. Vem är det egentligen? Tänker du också på en gråhårig gubbe som räcker ut tungan? Tänkte någon av dagens 300 besökare på en kvinna? Inom den feministiska kanon har det skrivits spaltmeter om Det Manliga Geniet, och jag skulle vilja hävda att denna myt ekar genom dagens skolsystemet som en obehaglig gengångare. Vi bortförklarar tjejers framgångar med att de "bara är duktiga". Jag vet att jag redan i högstadiet insåg att killar blev kallade "begåvade" för samma sak som jag och mina tjejkompisar blev kallade "duktiga". Och duktig har en betydligt sämre klang. Du är inte så jävla smart egentligen, du bara ansträngde dig, och såg söt ut, förstås.
Det är fruktansvärt när människor mäter sitt värde enbart i prestationer, men när "duktig" används som ett skällsord är det knappast oro över detta som förmedlas. Det är ett förklätt förakt för kvinnlighet och dess uttryck i dagens samhälle. Duktigheten blir också stereotypiserande, där Den Duktiga Flickan blir en platt, ointressant figur utan passioner och egna tankar. Att vara duktig, om vi nu vill försöka återerövra ordet, utraderar inte andra personlighetsdrag.
Om vi etablerar the basics: Ditt värde som människa sitter inte i dina betyg och du är inte en bättre människa om du presterar mer än någon annan - kan vi komma vidare och få vara stolta över de prestationer som omvärlden nedvärderar och döljer genom dutighetsdiskurser?
Är det inte ganska beundransvärt att det finns tjejer som gör alla läxor? Visar inte det på en otrolig disciplin och ett fantastiskt driv? Visar inte förmågan att ta sig igenom ämnen du tycker är urtråkiga för att du har siktet inställt på vad det kan generera längre fram på en stor mogenhetsgrad och framsynthet? Är inte målmedvetenhet en egenskap vi brukar tycka är positiv? Ser ni vad mycket bättre det låter så fort vi sätter andra ord på samma fenomen: Duktighet.
Jag har hela mitt liv kämpat med den duktiga flickan. Både mot och med henne. Jag har försvarat mig mot duktightesanklagelser. Å, jag minns fortfarande lättnaden i att ha en partner i samma klass, som lugnt konstaterade för alla när ämnet kom på tal att jag "typ aldrig pluggade". (Jag vet inte var min rädsla för at bli ansedd som osmart kommer ifrån, för jag tror inte att någon någonsin har insinuerat det, men den finns där, och stämpeln "duktig" undanröjer som tidigare konstaterat möjligheten till epitetet "smart".) Jag har också kämpat för att vara den duktiga flickan. Velat passa in i sociala sammanhang och samtidigt få toppbetyg. Velat ha släktingars beröm och lärares uppmuntran.
Och just nu kämpar jag för att få vara stolt över duktigheten. Inte över kraven, inte för att det gör mig bättre än någon, utan just för att det är något jag kämpat med. Jag kämpade för de där betygen. Inte bara för resultaten, utan också för att hålla intresset och ambitionen uppe när det var för lätt eller för ointressant. Jag kämpade med att försöka hitta balansen mellan kärleksförhållande, vänner och skola. Jag kämpade med att inte låta framgångar stiga mig åt huvudet eller motgångar krossa mig. Inte bara. Saker och ting var orättvist lätt för mig, väldigt ofta. Men på det stora hela var jag förbannat duktig i 12 år och jag tänker inte skämmas över det.
Det finns säkert de som känner igen sig i detta. Eller som kämpade med helt andra saker och var förbannat duktiga på andra sätt. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att vi inte kastar skit på tjejer som försöker, eller lyckas för den delen.
Nästa gång någon skakar på huvudet och säger "Du är så himla DUKTIG hela tiden" ska jag le stort, titta personen i ögonen och säga "Tack, vad roligt att du erkänner mina ambitioner och framgångar!" och det kommer kännas lite som att peka finger åt patriarkatet.
/Zäta
Jag håller med de som kritiserar duktighetsfällor. Jag är rörande överens med de som visar på de omöjligt höga krav som ställs på tjejer fråm alla möjliga håll idag. Jag kunde inte vara mer angelägen om att tjejer behöver förstå att deras värde inte sitter i hur duktigt de klarar av att uppfylla samhällets normer. Men jag blir fullständigt rosenrasande på de som föraktar duktighet i sig.
Det finns också en viktig disktinktion mellan att känna att du behöver vara duktig inom alla livets områden jämt, och att slita hårt för att uppnå ett visst mål, ofta inom skolan.
Föraktet kommer från alla håll. De Smarta Killarna, som koncentrerar sig på ett skolämne de tycker är roligt och är begåvade inom, och skiter i resten. Rebellerna, som helt enkelt skiter i alla skolämnen. De Vuxna Som Inte Bekymmrade Sig Så Mycket När De Var Unga. Lärarna Som Tycker Att Duktiga Tjejer Är Tråkigare Elever Än Smarta Killar, trots likvärdiga prestationer.
Jag blir rosenrasande för att vi först skapar ett samhälle där det är svårare för tjejer att ta sig fram, och sedan kastar skit på tjejerna som ändå tar sig fram. På nästan alla företag har kvinnor högre utbildningsgrad än män för samma jobb. Vi behöver våra betyg, för att komma in på utbildningarna som ger oss jobb, liksom.
Jag förstår att genier är intressanta. Det är fascinerande med människor som lekande lätt förstår saker vi andra kämpar med. Men här är lite nyheter för alla Smarta Killar och Lärare Som Tycker Att Duktiga Tjejer Är Tråkigare Elever Än Smarta Killar där ute: De Duktiga Tjejerna har också specialintressen. Vi uppmuntras bara inte att ta till vara på dem på samma sätt. Ingen säger "du är oövervinnerlig, smart och du får göra vad du vill med ditt liv - go for it!" till oss. De säger "Du borde akta dig för mörka parker, vara lagom söt och eftersom du är smart så borde du göra något bra med ditt liv - men akta dig så att ingen blir avundsjuk".
Och detta evigt beundrande geni. Vem är det egentligen? Tänker du också på en gråhårig gubbe som räcker ut tungan? Tänkte någon av dagens 300 besökare på en kvinna? Inom den feministiska kanon har det skrivits spaltmeter om Det Manliga Geniet, och jag skulle vilja hävda att denna myt ekar genom dagens skolsystemet som en obehaglig gengångare. Vi bortförklarar tjejers framgångar med att de "bara är duktiga". Jag vet att jag redan i högstadiet insåg att killar blev kallade "begåvade" för samma sak som jag och mina tjejkompisar blev kallade "duktiga". Och duktig har en betydligt sämre klang. Du är inte så jävla smart egentligen, du bara ansträngde dig, och såg söt ut, förstås.
Det är fruktansvärt när människor mäter sitt värde enbart i prestationer, men när "duktig" används som ett skällsord är det knappast oro över detta som förmedlas. Det är ett förklätt förakt för kvinnlighet och dess uttryck i dagens samhälle. Duktigheten blir också stereotypiserande, där Den Duktiga Flickan blir en platt, ointressant figur utan passioner och egna tankar. Att vara duktig, om vi nu vill försöka återerövra ordet, utraderar inte andra personlighetsdrag.
Om vi etablerar the basics: Ditt värde som människa sitter inte i dina betyg och du är inte en bättre människa om du presterar mer än någon annan - kan vi komma vidare och få vara stolta över de prestationer som omvärlden nedvärderar och döljer genom dutighetsdiskurser?
Är det inte ganska beundransvärt att det finns tjejer som gör alla läxor? Visar inte det på en otrolig disciplin och ett fantastiskt driv? Visar inte förmågan att ta sig igenom ämnen du tycker är urtråkiga för att du har siktet inställt på vad det kan generera längre fram på en stor mogenhetsgrad och framsynthet? Är inte målmedvetenhet en egenskap vi brukar tycka är positiv? Ser ni vad mycket bättre det låter så fort vi sätter andra ord på samma fenomen: Duktighet.
Jag har hela mitt liv kämpat med den duktiga flickan. Både mot och med henne. Jag har försvarat mig mot duktightesanklagelser. Å, jag minns fortfarande lättnaden i att ha en partner i samma klass, som lugnt konstaterade för alla när ämnet kom på tal att jag "typ aldrig pluggade". (Jag vet inte var min rädsla för at bli ansedd som osmart kommer ifrån, för jag tror inte att någon någonsin har insinuerat det, men den finns där, och stämpeln "duktig" undanröjer som tidigare konstaterat möjligheten till epitetet "smart".) Jag har också kämpat för att vara den duktiga flickan. Velat passa in i sociala sammanhang och samtidigt få toppbetyg. Velat ha släktingars beröm och lärares uppmuntran.
Och just nu kämpar jag för att få vara stolt över duktigheten. Inte över kraven, inte för att det gör mig bättre än någon, utan just för att det är något jag kämpat med. Jag kämpade för de där betygen. Inte bara för resultaten, utan också för att hålla intresset och ambitionen uppe när det var för lätt eller för ointressant. Jag kämpade med att försöka hitta balansen mellan kärleksförhållande, vänner och skola. Jag kämpade med att inte låta framgångar stiga mig åt huvudet eller motgångar krossa mig. Inte bara. Saker och ting var orättvist lätt för mig, väldigt ofta. Men på det stora hela var jag förbannat duktig i 12 år och jag tänker inte skämmas över det.
Det finns säkert de som känner igen sig i detta. Eller som kämpade med helt andra saker och var förbannat duktiga på andra sätt. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att vi inte kastar skit på tjejer som försöker, eller lyckas för den delen.
Nästa gång någon skakar på huvudet och säger "Du är så himla DUKTIG hela tiden" ska jag le stort, titta personen i ögonen och säga "Tack, vad roligt att du erkänner mina ambitioner och framgångar!" och det kommer kännas lite som att peka finger åt patriarkatet.
/Zäta
