Kvotering är verkligen en het potatis i Sverige. Det blir så tydligt att Jämställdhet är bra och självklart, bara är tomma ord från många politiker och privatpersoner - för när det verkligen kommer till att omfördela makt till kvinnornas fördel - då är det plötsligt moraliskt fel och ogenomförbart och allt därimellan.

Problemet med kvotering är att de allra flesta bara ser kvotering som en brysk åtgärd, de lyfter inte blicken och ser varför den behövs. Och jag håller helt med att om vi levde i ett jämställt samhälle skulle kvotering vara orättvist och konstigt - å andra sidan skulle det aldrig komma på tal för det skulle inte behövas - men så ser inte det här samhället ut.

Det finns hisnande statistik på hur kvinnorna sorteras bort från maktpositioner - just för att de är kvinnor. Det finns också definierat i ramen för manlighet och kvinnlighet (rak och effektiv vs. känslosam och detaljfixerd) vad som passar till chefsposter - oavsett hur individer beter sig mäts de olika mot dessa fördomar beroende på sitt kön. Idag är de kvinnor som får maktpositioner ofta mångfaldigt mer kompetenta än sina manliga kollegor - en kvinnlig doktorand måste publicera 2,7 gånger så många artiklar som en manlig för att få samma lön. Kvinnliga chefer på mellanchefnivå har dubbelt så ofta som männen akademisk utbildning i bagaget. På grundnivå är det 65% kvinnor vid Sveriges universitet, medan det bara är 17% av professorerna är kvinnor - och så har det sett ut i över 30 år, så att "det blir bättre med tiden" är inte sant. Två procent av Sveriges börsstyrelser består av kvinnor. Det finns en mängs avhandlingar och böcker skrivna om "glastaket" som den barriär som hindrar kvinnor från att klättra i karriären på samma sätt som män kallas. Det finns teorier utarbetade om hur, varför och när män och andra kvinnor hindrar kvinnor från att få inflytande och makt. (Bland annat "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" av Lotta Snickare och Lisa Marklund och "Det ordnar sig" av Charlotte Holgersson, Pia Höök, Sophie Linghag och Anna Wahl)

Ett argument som ofta används av motståndare till kvotering är att det är i mansdominerade yrken som mycket makt finns i chefsposterna, och därför är det bara logiskt att män jobbar där. (Det säger ju något i sig) Jag tycker inte att en på procenten korrekt återspegling av organisationen i kön ska finnas i chefsskiktet, men vilka som utbildat sig inom området borde ju få genomslag även högre upp. Det får det också. I mansdominerade yrken. Där är det nästan bara män som har makten. Problemet är att även i kvinnodominerande yrken har männen makten.

Jag minns mitt fösta sommarjobb på apoteket då min chef visade ett "träd" över organisationens ledare, med VD:n i topp. Det var ungefär 15 namn varav kanske tre var kvinnor. På apotekarlinjen är det 90% kvinnor. Men det slutar inte där, för vilka chefspositioner som innehas av män respektive kvinnor skiljer sig också åt. Kvinnor är oftare personalchefer, medan män oftare är chefter för själva kärnverksamheten - och det är där makten och möjlighet till befodran finns.

Nog om sakernas tillstånd, för jag vet att många är medvetna om detta och ändå inte gillar kvotering. Det ska lösas på annat sätt. Attityder måste förändras, vi måste uppfostra barnen på ett annat sätt, kunskap måste spridas, vi måste vara smidiga. Jag håller med om nästan allt. Det är hur viktigt som helst att jobba på attityder och kunskap - och dessutom en absolut nödvändighet om kvotering ska införas - folk måste ju veta och förstå varför. Uppsfostran är jätteviktig, men det är ett för långsamt medium. Kvinnors löneskillnader har legat still i årtionden, och då har ju nya generationer med jämställda? värderingar växt upp och börjat jobba under tiden. Det hjälper inte att bara prata och lirka.

Se bara vad som fick kvinnors rättigheter att ta stormsteg under 1900-talet: Världskrigen. En konkret förändring som ledde till att kvinnor fick möjlighet att gå ut och jobba - och efter det var det svårare att förneka dem den rätten och att de skötte det bra. Jag menar naturligtvis inte att krig är bra för mänskligheten, jag menar endast att en konkret förändring ibland kan ändra attityder snabbare än en attitydförändring kan skapa samma konkreta förändring.

Kvotering har inget som helst med utbildning, erfarenhet eller kompetens att göra. Det har endast med kön att göra, det kvinnliga könet. Vad händer när man sparkar 40% av styrelsen, ersätter dessa med oerfarna kvinnor tagna från låga chefsposter som då saknar åratal av erfarenhet? Sämre skötta företag och ett förakt mot dessa kvinnor då de inte förtjänat posten.

Varför ska inte kvinnor behöva konkurrera på samma villkor? - Pether

De som propagerar for kvotering ar under medelmattan. De som inte gor det ar over medelmattan. - 007

Ett par kritiska kommentarer under den här fantastiska artikeln i SvD.

De två kommentarna tycker jag är intressanta ur flera perspektiv. Kvotering är för dem ett oförtjänt privilegium som alla kvinnor kan rida på, medan de stackars männen blir förtryckta. Jag förstår som sagt att det kan framstå som det om du inte vet något om bakgrunden, men för mig ter sig frågan "Varför ska inte kvinnor behöva konkurrera på samma villkor?" nästan skrattretande tragisk. Tänk vad många kvinnor som haft en konkurrens på lika villkor som sin högsta önskan genom tiderna. Tänk om mina smarta kvinnliga klasskompisar någon gång fått höra det som mina smarta menliga klasskompisar fick höra jämt: hur begåvade de var. Vi var bara duktiga. Tänk hur många kvinnor som ursinniga sett sitt eget förslag läggas fram av en manlig kollega på mötet bara sekunder efter att hon sagt samma sak, med skillnaden att alla lyssnar och håller med nu. Det kan kanske verka onödigt att strida för den här frågan, när vi i lagens mening faktiskt är jämställda, men det är plågsamt tydligt att vi inte alls är det i realiteten. Hela frågan om kvotering som en kvinnoförmån är totalt snedvriden, det är ju för att det är så förbannat svårt att göra karriär som kvinna som det överhuvudtaget förs på tal. Kvotering skulle inte gynna kvinnor så mycket att de fick mer makt än män, det skulle bara vara en droppe i havet av maktfördelning. Men en stor och väldigt viktig droppe, som kunde leda till fler.


Att en del män behöver säga att det bara är folk under medelmåttan som är för kvotering förstår jag till viss del och tror inte att det går att råda bot på så länge de vägrar inse sina egna privilegier, eftersom kvotering minskar (den potentiella) makten för dessa män, och därmed är otrevligt för dem. Det jag däremot blir lite ledsen över är de kvinnor som säger "Jag skulle då aldrig vilja bli inkvoterad! Det skulle kännas som fusk, jag skulle bara vara där på grund av mitt kön." Jag vill inte heller bli inkvoterad, tro mig. Jag vill bli sedd som en värdefull medarbetare, trevlig person och kompetent chef, bara. Problemet är att jag också kommer att vägas och mätas i en könad vågskål som jag inte rår över, där den ena sidan väger betydligt tyngre än den andra, oavsett hur mycket vi pratar om individer. Alternativet som kvarstår är att göra som Sveriger karriärkvinnor idag: Prestera skiten ur sina manliga kollegor. Jag förstår att det har en viss lockelse, jag älskar själv att få MVG plus och ett "lysande" och fasiken vet vad. Jag tycker om att vara "över medelmåttan" för att använda kritikernas ord (i vissa specifika sammanhang så som skolarbeten alltså, inte som människa). Det ger mig en kick att prestera bra, eller fantastiskt bra, och jag har ofta kul under tiden. Men borde det behövas? Borde kvinnor behöva publicera 2,7 gånger så mycket som männen för att få samma lön? Självklart inte. Det som liberalerna jämt talar om: Det handlar om individer! blir verklighet först när vi kompenserat för den skillnad den väldigt skeva vågskålen som kallas kön utgör.

Om kvotering ska fungera måste kvinnor sluta oroa sig för "att bara bli inkvoterade." Kvotering handlar inte om att ta kassörskan och göra henne till varuhuschef över en natt. Det handlar om att se vilka personer som är kvalificerade, helt och fullt kvalificerade oavsett kön, till styrelse- och chefsjobben och sedan kompensera för den utsortering av kvinnor som i vanliga fall sker genom att använda lagen för att ta in fler kvinnor. Det är enkelt, rättvist och det är bra för både kvinnorna, kvinnolöner och maktfördelning i allmänhet, för företaget som utnyttjar sin fulla potential och för överiga män i styrelsen som får en bättre styrelse. De enda som missgynnas är de icke-kvalificerade män som går miste om det jobb de skulle fått utifall kvoteringen inte hade skett. Det låter krasst, och självklart generaliserar jag en del - det finns förstås dåliga karriärskvinnor och män som är fantastiskt förtjänta av sitt jobb, men det finns få kvinnor som är oförtjänta av sin ställning och få män som förlorar i en konkurrens med kvinnor - även om han kan göra det mot andra män. Om ni vill ha ett verkligt exempel på att det faktiskat går till såhär tycker jag att ni ska läsa Sanningen om IKEA av Johan Stenebo. Poängen är att kvinnor måste tro på sin egen kompetens, för oavsett om vi blir inkvoterade eller inte så kommer vi att bli dömda hårt.

Sedan tycker jag också att kvotering alltid bör vara grundat på kvalifikationer, genomföras bara där det behövs och inte sträva efter 50-50 utan efter utjämning av makt, oavsett siffror. Tillsist skulle jag vilja sammanfatta hela inlägget med en fras som till och med min mamma gillade (hon är ganska skeptisk mot det hela):

Att kvotera handlar inte om att släppa fram inkompetenta kvinnor. Att kvotera handlar att släppa fram de individer som är kompetenta, men som annars sorteras bort för att de är kvinnor.

/Zäta