Share

En rädsla och en plan - om att växa upp och bli en sämre människa

När jag började på juristprogrammet hade jag en stor farhåga. Det var inte att att jag skulle vantrivas. Inte heller att jag inte skulle klara av utbildningen. Inte heller att den inte skulle leda till vad jag ville i framtiden. Alla dessa var reella orosmoment, men det var inte min största rädsla. Just då kunde jag inte formulera det bättre än såhär: "Jag är rädd att de här fyra och ett halvt åren kommer göra mig till en sämre människa."
 
Det var nu drygt ett och ett halvt år sedan jag började, och slutade, på juristprogrammet. Jag slutade nämligen tre veckor efter att jag börjat. Det var ett konstigt infall som fick mig att söka, och jag hade ont i magen från dag ett för att allt kändes så fel. Nu läser jag ett annat program, och har väl delvis samma farhågor (beroende på vad som läggs i "klara av"), men jag har också andra resurser att hantera dem. Och det är roligt, det jag läser, vilket väger upp typ... allt. 
 
Igår satt jag och läste en text till distanskursen jag läser ("Genus och jämställdhet i vården") och plötsligt föll en massa bitar på plats. Det handlade om den engelske filosofen Jonathan Glover och hans teorier om människans inneboende moraliska resurser. Jag har inte fördjupat mig i hans verk, men kortfattat handlar det om mänskliga reaktioner så som respekt och medkänsla, vilket bildar en moralisk identitet. "Den person du innerst inne vill vara."
 
Denna identitet är en resurs både för dig själv och andra, en buffert för tillrättaställande av orättvisor och bemötande av andras problem, en källa till välmående när du känner att du får göra gott. Men den kan också vanvårdas, och nötas ned. Om en människa tvingas att gå emot vad hon innerst inne känner är rätt, på grund av auktoritärt tvång eller utpressning, så som sparkrav på jobbet som gör att du inte får tid för människor som behöver dig, eller grundläggande värderingar i utbildningen som tvingar dig till anpassning för att bli accepterad, kan de moraliska resurserna du besitter urholkas. Antingen lever du i ett konstant tillstånd av ångest eftersom din inre kompass hela tiden säger emot, eller så urholkas dina moraliska värderingar då du intalar dig själv att det du gör nog trots allt är rätt. Och ingen orkar med konstant ångest, vilket gör att vi alla mer eller mindre formas av de system vi är en del av.
 
Det här låter himla dystert, men jag tycker också att det är väldigt intressant och användbart. Om vi vet om att det fungerar på det sättet, kan vi förstå vad som händer med människor i extremt omoraliska miljöer. Alla är inte "onda", känslokylan är en överlevnadsstrategi. Och jag förstår plötsligt vad det var jag var orolig för på juristprogrammet. Att mina inre moraliska resurser skulle urholkas av den massiva vägg av "objektivitet" som utesluter mionriteter, av konkurrenskraven som gör att folk gömmer böcker i bibblan, av kalla lagtolkningar som lämnar människor utanför, av ekonomisk vinning som ständigt mål, av en social kontext som bygger på elititism. Jag menar förstås inte att alla jurister är omoraliska, eller att jag skulle ha blivit det om jag hade fortsatt. Jag menar bara att det var vad min rädsla bestod i. Och fortfarande gör. 
 
Vården är inte bättre. Den är extremt hierarkisk, har konstanta sparkrav som får direkta efferkter på människor som inte får den behandling och tid de behöver, och är sjukt strukturblind. Klass, vad är det? Genus, flumm!
 
Jag är rädd, för att utan min grundläggande moral, min personliga kamp för vad jag anser vara rättvisa, vet jag inte vad jag är. Och tänk om jag har gett mig in på en bana som kommer trötta ut min förmåga att synliggöra och kämpa, till den grad att jag inte bryr mig längre. Till den grad att jag faktiskt blir en sämre människa.
 
Så jag har en plan. Den ser lite ut som alla mina planer:

1. Synliggöra. (Check)
2. Förstå. (På god väg i alla fall)
3. Hitta ventiler för att diskutera och reflektera kring de frågor där min moraliska kompass ger utslag - t.ex bloggen, flickvännen, Socialistiska läkare och feministiska utskottet.
4. Och mer långsiktigt, hitta en arbetsplats vars grundläggande värderingar stämmer någorlunda överens med mina egna, så det bara blir lite ångest, och mycket välmående. 
5. Fortsätta vara den människa jag är, med intakta moraliska resurser - som sedan kan användas för att skapa förändring.
 
För en del av den människa jag är, är den obotliga optimisten. Vet vi om något, kan vi förstå, och därmed förändra!
 
/Zäta
 
 
 
 
Share



Kommentarer
Postat av: Olivia

Oj, vad jag känner igen mig! Jag läser andra terminen på juristprogrammet nu.

De första tre introduktionsdagarna var det ända föreläsarna sa att vi var "eliten", som om vi inte redan visste att vi var priveligerade, som hade föräldrar och lärare som har stöttat oss. Jag är en av de få som kommer från en "arbetarfamilj", mamma är förskollärare och pappa jobbar i hamnen. En tjej skrämde mig när hon inte insåg att hon, med två jurist-föräldrar, hade det lättare än någon från, säg rosengård, att komma in på programmet... Eller när killarna på vår "genus i juridiken"-kurs tyckte att det var helt naturligt att killar hade mer makt än tjejer "det var ju faktiskt de som hade skaffat protein genom att jaga under stenåldern"... Som tur är hittade jag ganska snabbt andra vänster (eller iaf social-liberala) feministiska tjejer att kräkas på systemet tillsammans med och komma ihåg varför vi sökte från början. Ska jag jobba övertid varje dag ska det fan vara för att göra världen lite bättre, inte sämre!

2012-10-18 @ 11:59:17
Postat av: Hillevi

Stor igenkänningsfaktor även här! Har precis börjat på juristprogrammet, men jag är faktiskt positivt överraskad. Inte för att det på något sätt är okej vad som gror bakom juridicums väggar, men för att jag har hittat asbra människor som delar min panik eller åtminstone hela tiden vill höra mig utveckla vad jag menar. Och att det finns initiativ som jag iaf på sikt hoppas ska undergräva de maktstrukturer som är så naturliggjorda att bara en bråkdel av oss ens funderar över dem. Som att jämställdhets- och likabehandlingsgruppen har gått igenom stora lass med juridisk kurslitteratur och analyserat ur normkritiskt perspektiv, och att genus och jämlikhet har blivit obligatoriska moment i flera kurser.

Jag tror jag kanske blir en bättre människa av att vara där jag är, just för att det är så oerhört utmanande. Jag pratar om genus varje dag, om vänsterpolitik, klass och förtryck. Och det verkar onekligen behövas någon som är förbannad och vill mer, och jag växer med uppgiften.

2012-10-18 @ 12:59:26
Postat av: sistergnu

Som precis nybliven socialsekreterare kan jag relatera, like alot. Bra lista.

2012-10-19 @ 07:05:45
URL: http://sistergnu.blogspot.com/
Postat av: Lisa

Vilken klump i magen jag fick när jag läste inlägget. När jag påbörjade juristutbildningen i Uppsala var jag övertygad om att jag skulle orka stå emot. Att jag skulle fortsätta synliggöra och argumentera och prata om det som jag tycker är viktigast i livet. Nu, när jag tragglar mig fram på sista året, vet jag att jag har misslyckats. Ibland VÅGAR jag inte ens räcka upp handen utan sitter bara tyst och låter det ena efter det andra flimmra förbi mig. Jag hoppas fortfarande på en arbetsplats i framtiden där mina feministiska värderingar ska få plats, där jag får hjälpa andra människor på riktigt. Usch vad sorgligt det här blev då. Inte alls min mening. Utbildningens dåliga kvalitet har faktiskt gett mig en vilja att kämpa vidare trots allt!! Men visst, någonstans kan jag ändå känna att jag har blivit en sämre människa. Fy faan. Kram på dig Sofia och tack för peppningen//lisa (Annas syster)

2012-10-20 @ 23:34:19
Postat av: termin 10 med.stud.

har exakt samma rädsla!! men när jag pratar om detta skrattar folk och säger att det är väl klart att dina moraliska värderingar inte kommer urholkas? ja ba asså det e väl inte så himla självklart? vad som helst kan ju hända. tänk om jag blir som den där ortopeden som innan op stod och visade bilder på sin iphone på sina sommarstugor och båtar (ja, plural) istället för att, jag vet inte, ta tillfället i akt och berätta lite om höftledsoperationen jag strax skulle assistera på?

2012-12-13 @ 19:49:19



Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.


Lämna kvar ett ord eller två:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej):

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



bloglovin RSS 2.0