Mina tankar i kronologisk ordning:

 

21:04:16 Yay!

21:04:17 Höhö, synd att DN inte kan skriva om det... INTE... höhöhö

21:04:19 Shiet vad najs att någon på den politiska nivån förstår vad "hen" är bra till utöver att respektfullt tilltala folk som valt det pronomenet, alltså till texter som riktar sig till män, kvinnor och alla andra.

21:04:22 Hm, chokladglass?

21:04:23 Nä, blogga först. 

/Zäta

 

 

 

Bakom? Ska det vara en tröst? Om hon nu är så jäkla fet (som i cool) borde hon väl också få synas? För att inte tala om vilket hetreonormativt uttalande det är. 

 

Det kan förstås argumenteras att det här faktiskt är ett sätt att synliggöra det kvinnliga arbetet, till exempel i hemmet. Alltså att kvinnor gör grundjobbet i livspusslet som gör det möjligt för män att fokusera sådan tid och energi på sin karriär/sitt pengaansamlande/sin image (="framgångsrik"). Men det tar inte bort faktumet att detta uttalande ofta används för att rättfärdiga det grundläggande missförhållandet: Att kvinnor har svårare att bli "framgångsrika" så som det definieras i vår del av världen. Det är inte okej bara för att vi nämner dem i förbifarten. 

 

Några inledande invändningar:

 

1. Alla tjejer vill inte ligga mindre än alla killar

2. Alla tjejer vill inte ligga med killar

3. Alla killar vill inte ligga med tjejer

4. Många människor är monogama/asexuella och bortfaller därmed från ekvationen i många scenarior

 

Men om vi nu ponerar att dessa uttalanden enbart gäller hetros som potentiellt gillar att ligga medvarandra, så funkar det ändå inte som en omvändning av maktförhållandet. Vad skulle denna "sexuella makt" bottna i? Jo, att tjejer antas kunna säga nej och bli respekterade. Annars är det ju ingen verklig makt. Är det då en realitet i en värld där 15-25% av alla kvinnor blir våldtagna under sin livstid, där rädsla för våld om du inte går med på sex är allt för vanligt (72-78% av 15-åringar i Sydafrika), där en prostitutionsindustri som bygger på reducerande och objektifierande av kvinnokroppar frodas och där dina kroppsliga gränser riskerar utmanas varje dag av män som anser sig ha större rätt till din kropp än du själv? Nej för fan. (Siffror från WHO)

 

Och även om vi skulle bortse från dessa skrämmande fakta, vilket vi förstås inte kan, så bygger hela tanken om kvinnors avhållsamhet från sex på en tradition av att detta varit vår enda handelsvara. Män och kvinnor förväntades ingå långvariga relationer som skulle alstra barn. Männen hade ekonomiska tillgångar, mark, utbildning, politiskt engagemang, arbete, möjlighet till intelektuell stimulans, ett kontaktnät utanför släkten. Det var lagstadgat på detta vis. Kvinnorna hade sitt släktnamn (om de hade tur och var en rik minoritet), sitt utseende och sin kropp. De hade något som männen inte kunde få på annat vis än att uppvakta dem (utom genom våld, en icke främmande taktik, som vi sett). Kvinnor tjänade enormt på att gifta sig förr i tiden - de fick en bostad, en stadig inkomst utan att behöva jobba ihjäl sig (kvinnojobb var uselt betalda), chans till barn utan skam och bespottning, samhällets godkännande och kanske också en del kärlek och lycka. Så att förfina och putsa upp sin enda handelsvara på äktenskapsmarknaden - sin kropp - var förstås en naturlig överlevnadstaktik i en orättvis värld. Självklart blev kärleken, mannen, viktigare för kvinnan - vars hela livssituation var avhängig hans gillande - än vad kvinnan blev för mannen, som säkert gillade kärleken och sexet, men hade ett helt liv utanför hemmet också. Så kroppen blev viktig för kvinnan att hålla i trim, för att vara attraktiv för sex och ånjuta någon slags makt över någonting. För vägen till (viss) makt över sitt eget liv gick via en mans gillande. Då för tiden.

 

Detta mönster är inget vi frigjort oss från idag. Vi lever fortfarande i en värld där männen har den största makten över det mesta, och där kvinnan förväntas bry sig sjukt mycket om sin kropp och att vara attraktiv för män, för att i förlägningen få del av hans makt. Kolla bara på en modern tv-serie. Tjejer gör sig fina för män och gråter sedan när de inte noterar det. Killar klagar över att de inte får knulla vem de vill, hur de vill, när de vill. Män får ångest när kvinnor är framgångsrika.

 

 

Jag vet inte vad som flög i mig. "Nej" sa det inombords "jag har ingen lust att blogga. Ingen lust att kämpa. Ingen lust att skriva. Ingen lust att bemöta kritik eller försöka komma på nya vinklar på gamla debatter. Jag vill bara sitta i soffan och titta på tv-serier och göra läxan ifred. Jag vill bara vara Sofia och inte Zäta."

 

Och hur kändes det? Först hade jag skuldkänslor. "Jag borde blogga om hen-debatten. Om Per Ström och vita kränkta män." Sedan var jag upprorisk. "Det är inte min förbannade skyldighet att förse folk med min syn på världen. Det gör andra så bra ändå!" Och nu, efter fler dagars tystnad än jag kan minnas att denna blogg någonsin upplevt tidigare, känner jag mig maktlös. "Vem är Sofia om hon inte är Zäta?"

 

Maktlös och aptrist och lite som en femåring. Behövde jag verkligen tjura i två veckor för att inse att jag behöver bloggen och inte tvärt om? Jag kan inte vara Sofia utan Zäta. 

 

Jag behöver kanske bara lite hjälp att hitta peppen igen. 

 

/Zäta

The researchers found that mothers who believed that that moms were naturally better and more important parents than dads — a belief they termed "essentialism" — were more stressed and less satisfied with life than moms who didn't have this belief. (...) Study co-author Miriam Liss told BuzzFeed Shift that moms who believe they're naturally better parents may refuse help from dads and others, making the moms stressed and overwhelmed. But, she noted, moms who held essentialist beliefs had lower life satisfaction even if they felt they had a lot of support from other people in their lives. - Artikel

Alltså abortdebatten. I USA. Som sveper in i Europa med kyliga högervindar. 

 

Det är så fruktansvärt obehagligt. Att människor tror att de kan bestämma över vad som försegår inuti andras kroppar mot deras vilja. För att inte tala om preventivmedel och den otroligt konstiga inställningen "du får inte ligga men gör du det får du leva med konsekvenserna", när de potentiella konsekvenserna är ett BARN och ett i grunden förändrat liv. 

 

 

I Sverige tycker inte den breda massan att abort är en svår fråga. De är för den principiella rätten till fri abort. Men vid gränsdragningarna, där kommer debatten. Och det betyder rätt mycket. Om du är principiellt för rätten till abort, men med förbehållen att du inte ska vara i ett förhållande med spermagivaren, att den bara får ske innan v. 9 och att den gravida personen måste gå i terapi innan beslutet... tja, då är du ju inte längre för aborträtt i praktiken, för allt för få personer uppfyller dina kriterier. 

 

I Sverige har vi fri abort upp till 18 veckor. Upp till 22 veckor med särskilda skäl. Dessa kan vara att fostret har ett livshotande tillstånd eller att den gravida kvinnan absolut inte är kapabel att ta hand om ett barn och att graviditeten upptäcktes sent. Vi måste ha en laglig gränsdragning, och den gamla motiveringen var både bekväm och bra, för den tid den skapades i. 

 

Den främsta motiveringen med dessa gränsdragningar brukar vara att fostret vid denna tid inte är livsdugligt utanför livmodern. Det är idag en sanning med modifikation. Jag har själv sett två levande, hyfsat friska barn födda i vecka 22+2, alltså två dagar efter 22 fullgångna veckor, och, krasst uttryck, 2 dagar från den absoluta abortgränsen. Det är ovanligt att så ofullgångna barn överlever, men det händer. Och finns möjligheten, hur liten den än är, måste vi diskutera följderna. Detta får inte bli abortmotståndarnas joker. 

 

Förr sade läkarna att vecka 27 var det fysiologiska gränsen för vad en mänsklig kropp kunde klara utanför livmodern. Sedan blev det 25. Sedan 22+2. Det finns ingenting som säger att vår tekniska utveckling kommer stanna av, eller ens bromsa in. Tvärt om är det troligt att anta att vi inom en överskådlig framtid kommer kunna rädda än mindre fullgångna barn. Och det är fint, att önskade, älskade barn kan leva mot alla tidigare odds. Men det innbär samtidigt att abortgräns och potentiell rädda-till-livet-gräns kommer att flyta ihop. Det är ett faktum vi går mot. 

 

Och det är skitläskigt. Barn är det vackraste och viktigaste som finns. Så ska vi besluta att någon inte är ett barn utan ett foster måste vi ha ordentligt på fötterna. Minst sagt. Jag har inga enkla svar, men jag tror att vi måste börja tänka på ett nytt sätt.

 

Vad innebär egentligen "livduglig utanför livmodern"? Klara sig själv finns ju inte på kartan, det gör inga bebisar. Klara sig utan maskiner, syrgas, näringsersättning, operationer, livslång medicinering? Nej, inte det heller. Klara sig med alla tillgängliga medel på just det sjukhuset/platsen någon råkade födas, med engagerade föräldrar och sjukvårdspersonal? Nu börjar vi närma oss. Men jag slår vad om att fattiga områden i världen utan tillgång till mödravård har en helt annan definition av "livsduglig".

 

 

 

18 veckor låter mycket, men många inser inte att de är gravida förrän ett par månader redan gått. Om det var oplanerat ska du komma över chocken, kanske prata med någon, boka en tid, genomföra aborten. En överväldigande majoritet av aborter i Sverige är tidiga, innan v. 9. De flesta sena aborter sker av medicinska skäl, för att antingen fostrets eller moderns hälsa är hotad. 

 

Jag har ingen färdig argumentation. Inga enkla svar. Men jag vet att detta är en fråga ett feministiskt Sverige kommer behöva brottas med framöver. Abortmotståndarna får inte plocka poäng för att tekniken går framåt. Rätten till fri abort är lika livsviktig i ett högteknologiskt samhälle. Och jag tror att back to basics - rätten till din egen kropp - är en bra start. 

 

/Zäta