Att vara omfamnad (Om heterosexualitet, del 2)
I skoltidningen under "skvaller", skrev de: "Sofia har äntligen fått sin David!"
Jag minns hur irriterad jag blev. Det var ju inte sant! Vad då "äntligen"? Han hade varit kär i mig långt innan jag blev intresserad! (När du är 17 är en månad länge.) Fast egentligen var det väl inget att bli upprörd över? Vem bryr sig om en gymnasieskoltidnings-skvallerspalt? Varför blev jag så störd?
Jo, ovanstående mening passade inte den heterosexuella mallen. Han skulle vara den som jagade, jag den som blev fångad. På många sätt ringas det som var normbrytande med vårt förhållande in väl av dessa arbiträra ord i en skoltidning. Med andra ord - inte särskilt mycket var normbrytande.
Det är alltid svårare att beskriva upplevelser inom en norm än utanför den, för när du passar in - när du är omfamnad av normen - märks den inte. I efterhand, med erfarenheten av att leva i ett samkönat förhållande, kan jag dock se många utmärkande drag som hade just med att vi var olikkönade att göra.
Det var så enkelt. Omvärlden utstrålade ett konstant milt gillande. Det var som att stå på en sådant där långt rullband de har på flygplatser - vi rörde oss framåt utan att behöva anstränga oss. Ett ungt monogamt par med samma ljusa hudfärg, liknande medelklass-bakgrund och siktet inställt på universitetsstudier. Våra vänner och äldre släktningar utstötte spontana "aw!"-ljud. Varje TV-serie och kärlekssång verkade handla om oss. Jag fick höra att "vi såg fina ut ihop" - han ett huvud längre och en nyans mörkare blond. Livet var precis som det skulle vara. Jag kan inte ens föreställa mig hur annorlunda min gymnsietid tett sig, trots att jag varit samma ambitiösa och frispråkiga individ med samma intressen och vänner, om jag istället blivit kär i en tjej som 17-åring.
Det konstiga med att vara inom normen, med att vara en i massan - är du får vara en individ. Eller i detta fall, två. Det antas inte att heterosexuella människor är på ett visst sätt, och det finns alltså ingen stereotyp att ständigt förhålla sig till. Du behöver inte parera förväntningar på "avvikande" beteende eller anstränga dig för att "vara normal ändå" - du bara är.
Detta är en sanning med modifikation, då det förstås finns en massa förväntningar på heteroförhållanden, på hur vi ska iscensätta manligt och kvinnligt inom dem, på hur vi ska agera mot omgivningen efter att vi uttalat orden "vi är ihop". På hur vi förväntas upprätthålla patriarkatet i våra kärleksrelationer.
En vän till min mamma uttryckte sin förvåning över att jag blivit ihop med "en så tillbakadragen och snäll kille. Jag trodde Sofia som är så framåt skulle satsa mer på den tuffa mainstream-killen." Bortsett från att min mammas vän såklart inte kände honom (eller mig) och egentligen inte kunde, eller skulle, uttala sig alls, så tycker jag att detta uttalande är intressant. Vad var det hon sa egentligen? Att mannen förväntas vara dominant i ett heteroförhållande. Att jag, som var en framåt tjej, borde välja en ännu mer framåt kille - för att upprätthålla den patriarkala balansen. (Lite kräk i munnen.)
Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Vi var såklart monogama - som 17-åring hade jag aldrig hört talas om andra sätt att organisera sina relationer eller definiera kärlek som något annat än sexuell* ensamrätt på den andres kropp - men jag är ändå stolt i efterhand över hur öppna vi vågade vara inom de ramar vi antog var självklara. Jag minns att vi explicit diskuterade att det var okej att bli attraherad av andra (så länge en inte agerade på det, såklart!*), att fantisera om andra, och att röra vid andra på ett vänskapligt* sätt.
*Vad betyder ens dessa ord? Hur bara "vet" folk var "gränsen" går? Här har jag skrivit om ägandeskap, kärlek och icke-monogami.
Jag vill inte säga att jag var naiv då, för det är jag fortfarande, men jag var oerfaren. Jag trodde att livet skulle förbi oförändrat, med en extra dos av glädje och närhet. Men så mycket blev så annorlunda. Hur jag interagerade med mina manliga klasskompisar, hur ofta jag träffade mina vänner, hur andra såg mig, hur jag föreställde mig framtiden. Men också, kanske framförallt, hur jag såg på mig själv.
Mitt i den uppriktiga glädje och ömhet vi delade, fanns också den där välbekanta känslan av lättnad - men denna gång inte för att jag "visste" att jag var hetero, utan för att jag hade blivit godkänd.
Jag var älskad av en man.
/Zäta
Nästa del kommer att handla om att vara utanför (heteronormen).
Lite hjälp på traven
Saker folk som ogillar min blogg och feminism kan göra:
1. Låta bli att läsa min blogg.
2. Starta en egen blogg och argumentera för sina egna ståndpunkter.
2. Starta en egen blogg och argumentera för sina egna ståndpunkter.
3. Kommentera min blogg med genomtänkt kritik och egna infallsivinklar.
4. Utbilda sig själv genom andra bloggar, genom forum, vänner, bekanta, böcker, serier och dokumentärer på tema feminism/politik/genus - och se huruvida ens egen världsbild förändras eller sementeras - helt enkelt göra ett välgenomtänkt val i fråga om världsåskådning och politisk ideologi.
5. Klappa en katt.
Saker folk som ogillar min blogg och feminism gör:
1. Bevisar att "konstruktiv anti-feminist" är en oxymoron.
/Zäta
Ett dygn i patriarkatet
Klockan är sex och jag ska betala för min macka på caféet i Malmö. Jag sträcker fram mitt betalkort och mannen bakom disken tar tag i min hand. "Vilken fina händer du har! Så små och vackra. Jag tycker om att kolla på händer."
Klockan är åtta och jag är på väg till min kompis inflyttningsfest. Jag går förbi två killar på cykel i en gränd och en av dem synar mig uppifrån och ned.
"Skaru på fest eller? Kan jag få ditt nummer?!"
"Nej."
"Men jag har jättestor kuk!"
Klockan är åtta dagen efter och jag kollar yrvaket Facebook. I chatten dyker ett främmande mansansikte upp. "Hello pretty girl please you must contact me I think you are an angel."
Klockan är fyra och jag ska köpa biljett på Lunds Centralstation. Jag trycker uppgivet på skärmen till maskinen jag har använt i snart två år, där rätt knapp vägrar uppenbara sig, och en kille i min ålder lägger handen på min axel.
"Går det inge bra? Behöver du hjälp?
Om du ska köpa biljett ska du inte göra sådär."
"Jag ska köpa ett tillägg till mitt pendlarkort, och båda destinationerna är ju inmatade här, men "framåt"-knappen finns inte."
"Få se... Jag tror att... *raderar mina destinationer* Nej det gick inte! Då vet jag inte! Lycka till."
Är detta patriarkatet? Handlar inte det om lönediskriminering och våldtäkter? Det också, men att det är en fundamentalt annorlunda upplevelse att röra sig genom denna värld som kvinna, än som man, är också ett uttryck för patriarkala strukturer.
Vad hade mina interaktioner med fyra främmande män under detta dygn gemensamt? De ansåg sig ha rätt till min kropp. Ta på den, syna den, kommentera den och ogiltigförklara mina kunskaper på grund av den.
På grund av min kropp, mitt kön. Det är vad vi kallar patriarkat. Och vad kallar vi botemedlet? Feminism.
Feminism är det radikala påståendet att kvinnor är människor.
/Zäta
Att vara osäker (Om heterosexualitet, del 1)
Jag minns rädslan tydligt.
Jag var 14 år och låg i badkaret. Jag pusslade ihop fragment ur en dröm från natten innan. Hade jag och den där tjejen... hade vi haft s e x? Rädslan knöt sig i magen. Att fundera över hur andra tjejer såg ut, till och med fantisera om tjejer emellanåt - det hörde ju puberteten till, det var "naturlig nyfikenhet" eller "bara en fas", men att drömma sexdrömmar om tjejer? Det hade en annan dignintet. Det styrdes omedvetet. Betydde det här att jag skulle bli lesbisk?
Jag resonerade med mig själv. Bad till en gud jag inte trodde på. Låt mig i alla fall bli bisexuell. Då kan jag ju bara ignorera om jag bli förälskad i en tjej, och ge mig hän när det är en kille.
När jag var 16 år blev jag förälskad för första gången. Inte för att förringa de trånande känslor jag erfarit tidigare, men detta var av en annan kaliber. Detta tog över min värld. Det gjorde fysiskt ont i extremiteterna. Varje skoldag var en känslomässig berg-och-dalbana beroende på hur mycket vi umgicks. Allt var nytt och trevande och lika svindlande underbart som förkrossande smärtsamt. Idag känns ettan i gymnasiet osannolikt avlägsen, men jag minns tydligt lättnaden som genomfor min kropp när insåg att jag var kär på riktigt första gången, och att det var i en kille. Jag var nog heterosexuell ändå.
Ett år senare inledde jag mitt första förhållande, med en kille jag drygt sex år senare fortfarande älskar. Min sexualitet var inte längre ett problem för mig. Nu när jag varit kär två gånger, båda gångerna i killar, var det ju bekräftat bortom rimligt tvivel att jag var heterosexuell. Jag förträngde till stor del att jag ens hade funderat över det.
Varför var jag så rädd? Varför blev jag så lättad? Lever vi inte i ett land där homosexualitet i alla aspekter är accepterat och till och med omfamnat? Jag är född på 90-talet, långt efter att sjukdomsstämpeln i lagen tagits bort, långt efter att AIDS-epidemins homofoba rädsla satte stämningen. Jag är uppvuxen i en universitetsstad bland människor som i SIFOs undersökningar är de mest "toleranta". Jag kan inte peka på ett enskilt barndomsminne när jag insåg att homosexualietet var fel, ändå var det en självklar sanning.
Eller det var väl inte precis fel, men inte alls önskvärt. Och jag ville vara önskvärd. Normal.
Idag kan jag föreställa mig att det snarare handlade om en serie av "andrande" - alltså av att skapa icke-heterosexuella läggningar som "något annat", ett undantag vi ska förhålla oss skeptiska till, något som får existera i marginalen om det inte gör så mycket väsen av sig - än ett uttalat homohat. Flator och bögar var personer som existerade på TV sent på kvällen, inte verkliga människor i mitt liv. En vuxen beskrev en annan person med orden "han var konstig, och dessutom fikus" - att vara homosexuell var inte neutralt, det var misstänkliggjort, konstigt. I skolan var samkönat begär ett skämt, eller helt enkelt äckligt. Det var självklart att vi tjejer trånade efter manliga skådespelare, och blev tillfrågade av både vuxna och jämnåriga om vi hade pojkvän.
Heteronormen är inte ett simpelt förgivettagande om att alla är heterosexuella. Det är ett aktivt skapande av en värdeskala, av en normalitet, av en mall som bara är tydlig för de som inte passar den.
En brist på positiva vuxna förebilder, ett milt men ändå tydligt avståndstagande från både vuxenvärlden och media, och en jargong som tillåts fortgå bland jämnåriga - det räcker. Det räcker för att skrämma barn och unga till tystnad, tvivel och självhat.
Heteronormen skadar människor. Trakasserier, förföljelse, mobbing och hat baserat på sexuella läggningar kan inte frodas om de inte har fotfäste i en självklar och förgivettagen sanning om sakers naturliga, och därmed postitiva, tillstånd - en norm. Men normen i sig själv, när den blir värderande - när vi säger "det är okej att vara homosexuell också, även om ingen här inne är det..." istället för "det är okej att vara attraherad av vem du vill - alla läggningar är bra!" - är också skadlig.
Heterosexualitet är vanligt, men det är inte mer normalt eller bättre än något annat. Kan vi, för alla 14-åringars skull, och 48-åringars också för den delen, sluta befästa heteronormen och börja visa öppenhet inför det spektrum av mänsklig sexualitet som denna jord innehar?
Tillslut vill jag bara säga:
...kära 14-åriga Sofia: Livet fungerar inte så. Du kan inte välja vem du blir kär i, och du kan inte ignorera kärlek när den väl bestämmer sig för att bygga bo i din mage.
ps. Det finns inget, absolut ingenting, att vara rädd för. Världen är inte alltid rättvis, men du kommer inte ha några problem med att handskas med den. Du kommer att vara trygg och tillfreds, med din sexualitet och med ditt liv.
...kära 16-åriga Sofia: Det kommer gå över. Helt och hållet. Han kommer inte att beröra dig det minsta, även om upplevelsen av den första förälskelsen alltid kommer finnas där.
(Cliffhanger till del 2)
...kära 17-åriga Sofia: Spara skoltidningen. Fasiken vad kul det hade varit att ha på väggen.
Nästa del kommer handla om att vara omfamnad av (hetero)normen.
/Zäta
Hej heterosexualitet! (Om heterosexualitet, introduktion)
Hej heterosexualiteten, och heteronormen. Jag känner att vi har lite att prata om. Massor till och med.
Du är som en minireligion mellan två personer, men som typ alla ändå måste delta i, för dina ritualer och din fanclub är världsomspännande. Och lukrativ. Sex säljer, säger de. Hetreosex(ualitet) säljer, skulle jag vilja säga.
Jag behöver göra upp med dig. Jag behöver förstå vissa sidor av dig. Jag behöver kunna relatera till dig utan att vare sig stånga mig blodig vareviga dag eller acceptera alla sketna gamla normer du för med dig.
Så jag tänkte starta en liten bloggserie, och se vart det leder. Den kommer framförallt att cirkulera kring mina erfarenheter, och ska inte tolkas som ett universiellt statement om hur det är att vara hetero/homo/bisexuell.
Det ska däremot tolkas som ett statement mot den förbannade "personlig men inte privat!"-hetsen som detta ytliga varumärkesbyggande samhälle matar oss med. Jag tänker inte vara lagom attraktivt personlig, men aldrig obehagligt nära. Jag tänker inte vara lagom alls.
Första delen kommer handla om att vara osäker på sin (hetero)sexualitet.
/Zäta
Världens mest jämställda land
...är Island.
The Global Gender Gap Report 2012 emphasizes persisting gender gap divides across and within regions. Based on the seven years of data available for the 111 countries that have been part of the report since its inception, it finds that the majority of countries covered have made slow progress on closing gender gaps.
This year’s findings show that Iceland tops the overall rankings in The Global Gender Gap Index for the fourth consecutive year. Finland ranks in second position, overtaking Norway (third). Sweden remains in fourth position. Northern European countries dominate the top 10 with Ireland in the fifth position, Denmark (seventh) and Switzerland (10th). New Zealand (sixth), Philippines (eighth) and Nicaragua (ninth) complete the top 10. (Läs mer ingående om metoder och resultat här.)
Sverige är jättebra på jämställdhet. Fyra i världen liksom! Jag älskar att bo i ett land där feminismen satt sådana tydliga spår i politik och vardag. Men vi är inte bäst. Vi är inte världens mest jämställda land, och har aldrig, så länge detta gått att mäta, varit det heller. Så sluta använda detta uttryck. Det är helt enkelt fel.
Vilka har då skapat denna rapport? Går de att lita på? Well, det finns säkert visst jäv och vissa irrelevanta mätpunkter. Statistik är lurig. Men vi kan nog vara säkra på att det inte är svensk PK-maffia som driver organisationen bara för att jävlas med anti-feminister som gillar att säga: "sluta klaga när du bor i världens mest jämställa land!" i alla fall:
The World Economic Forum is an independent international organization committed to improving the state of the world by engaging business, political, academic and other leaders of society to shape global, regional and industry agendas.
Incorporated as a not-for-profit foundation in 1971, and headquartered in Geneva, Switzerland, the Forum is tied to no political, partisan or national interests.
Incorporated as a not-for-profit foundation in 1971, and headquartered in Geneva, Switzerland, the Forum is tied to no political, partisan or national interests.
Sedan kan jag ju spontant känna att World Economic Forum själva kunde dra sitt strå till stacken...
Leadership Team:
Leadership Team:
------------------------------------------------------------------------------------------------------------->
Fallande maktposition, direkt korrelerad med andel icke-vita och icke-män
Vi har lite kvar att göra.
/Zäta
Från arga snickares uttalanden i Metro och hemmafru-stjärnors deppiga biografier till performativt sex
"Det är ingen hemlighet att om en man städar toaletten hemma, då får han ligga på kvällen."
"In the beginning, Joe wanted to have sex every single day, at least once, if not twice or three times… If I didn't give it to him once a day, he'd get upset."
Saker som cirkulerat på nätet senaste veckan är "Arga snickaren" Anders Öfvergårds uttalanden om att män bara vill sprida sin säd och aldrig kan vara "bara vänner" med kvinnor (han går till och med så långt som att säga att gifta män inte får ha tjejkompisar) och realitystjärnan och hemmafrun Melissa Gorgas instruktionsbok i äktenskaplig lycka som går ut på att kvinnor ska vara undergivna sexslavar som anpassar sig till maktmissbrukande män.
Det finns en massa saker som kan sägas, och har sagts om dessa artiklar. En vinkel jag saknat angående Arga snickaren är att det faktiskt är fullt möjligt att vara attraherad av någon och ändå vara "bara" vänner. De flesta människor har en nivå av självkontroll som gör att vi kan interagera med personer vi finner attraktiva utan att hoppa på dem och försöka initiera samlag. Det är förstås jobbigt att tråna efter någon som du vill vara nära/ta på/ligga med och som inte vill eller "får" (t.ex. har lovat någon annan att bara ligga med dem) besvara känslorna, och ännu jobbigare om du dessutom är förälskad eller kär, men det är inte svårt att låta bli att antasta folk. Vi tycker folk är attraktiva till höger och vänster jämt (mest vänster, för min del) och vi kan ändå komma överens om att vara vad de flesta verkar lägga i definitionen "vänner" - personer som samtalar, har kul ihop, delar erfarenheter och känslor, men inte tar på varandra utöver kramar.
Givetvis kan vi också interagera med folk av ett annat kön än oss själva utan att vi är attraherade av dem, och givetvis finns folk som attraheras av samma kön som dem själva, och givetvis finns asexuella män, men detta har redan sagt en miljon gånger och är ärligt talat för jäkla självklart.
En sak jag tycker är riktigt obehaglig med Gorgas bok är de djupare implikationerna. Visst är det spontant helt vidrigt vilken äktenskapssyn hon förmedlar, och tycker att resten världen ska lära sig av, men det obehagligaste är att hennes äktenskap inte figurerar i ett vacuum. Precis som Fanny argumenterade angående våldtäkt och patriarkalt sex - att det inte finns någon klar skiljelinje, och det som lagen definierar som våldtäkt bara är toppen av isberget - tänker jag att denna beskrivning av "kärlek" bara är toppen av isberget av patriarkala relationer. Det är otroligt läskigt att tänka på hur många som lever i liknande förhållanden, om än inte så explicit definierat, utan att inse vilket maktmissbruk och begränsande som finns ibyggt i vardagen, förklätt till "kärlek innebär kompromisser" (på vems bekostnad?).
Med det sagt, ville jag egentligen prata sex.
Vad har dessa två personer gemensamt, utöver att de gillar att upprätthålla patriarkatet? De två citaten överst i inlägget säger "sex är en gåva kvinnor kan ge eller förvägra män". Det tas för givet att män är mer intresserade av sex än kvinnor, och att kvinnor har få andra maktmedel att ta till. Detta är förstås ofta sant i en patriarkal värld - för män har fått tillgång till sin egen lust utan skam på ett annat sätt, och kvinnor har ofta mindre reell makt att tillgå. Men, MEN, det behöver inte betyda att vi VILL ha det så i våra relationer. Och inte för att dissa Öfvergård och Gorgas världsvana, men någon djup reflektion över samhällets tillstånd tror jag inte att dessa uttalanden var. De ser det helt enkelt som ett faktum att sex är något kvinnor ger män när de vill det.
...eller som tas från kvinnor när män inte får det. För det är livsfarligt att tänka på sex som en gåva, ett ting, något som finns där ute för alla att erövra. Om vi tänker på sex som en vara istället för något som uppkommer i samspel mellan människor, blir steget till våldtäkt så mycket kortare. Steget till att tänka "jag har rätt till detta ting" (när jag nu bjudit på drinkar, gift mig med dig, du däckat i min säng, osv) blir mycket kortare. Gränserna mellan sex och våldtäkt suddas ut.
Om vi istället inser att sex är något som bara kan förekomma mellan aktivt samtyckande personer (eller med sig själv, om du är en av dem som kallar onani för sex med dig själv) och alltså är en process och ett samspel, blir det omöjligt att tänka sig att "ta" sex, att samlag med någon som ligger helt passiv och inte på något vis deltar skulle vara sex och inte att våldföra sig.
Sex är inte en gåva, sex är inte något du kan stjäla, sex är inte något du kan vara skyldig någon. Sex är något som uppstår i stunden mellan två eller fler personer som just då vill ta på, slicka, komma, leka, få utlopp för sin upphetsning med varandra. Det är en aktiv och frivillig process, och vi måste se det så.
En trevlig bieffekt med detta tankesätt är att det avdramatiserar sex. Sex är en aktivitet som vilken annan aktivitet, något du kan dela med folk om du vill, eller låta bli om du vill. Precis som typ... pulkaåkning. (Och precis som pulkaåkning har det sina risker, så använd hjälm.) Jag menar inte att alla omedelbart måste ta till sig denna extremt performativa syn på sex, annars är de våldtäktsmän, men jag tycker att vi genast ska sluta se sex som ett ting och i alla fall börja fundera i banor av vilka mänskliga aktiviteter vi laddar med vad.
Jag tror vi gör oss själva en tjänst, och patriarkatet en otjänst, genom det.
/Zäta
Okej, från arga snickares tanklösa uttalanden i Metro och hemmafru-stjärnors deppiga biografier till performativt sex... Det är inte alltid lätt, men sällan tråkigt i alla fall, att bo i min hjärna.
Liten lektion i sex och korrekt medicinskt språkbruk
"Och då är det ju homosexuella män som är känsliga framförallt, eller MSM säger vi kanske nuförtiden... män som har sex med män... nej nu kanske ni tycker att jag är lite pervers här som pratar om homosexualiet..."
"Veterinary personell, animal handlers and homosexuals are at particulary risk of infection."
"...human infection results from the ingestion of food and water contaminated with human feces or as a result of specific sexual practices."
Jag läser mikrobiologi just nu. Bakterier, virus, parasiter och annat otrevligt som bor i våra kroppar. Förutom att medicinsk mikrobiologi generellt är ganska äckligt (blod, bajs och ond bråd död), så är den totala omedvetenheten och okunskapen angående hur en ska uttrycka sig när det kommer till riskgrupper och sexuella minoriteter också ganska äcklig. Jag tror inte att det bottnar i illvilja, utan just i okunskap. Så jag tänkte hjälpa stackars räddhågsna föreläsare och kurslitteratur-författare hur de ska ta sig an dessa "känsliga ämnen".
Problemet uppstår när medicinen slår sig för sitt objektiva bröst och säger "men vi måste kunna benämna riskgrupper utan att folk blir sura!", och inte inser att deras benämnande är mycket subjektivt, ibland inkorrekt och att de är rädda för fel saker. Jag ska förklara.
Regel nr 1: Stigmatisera inte läggningar, identiteter och sexuella praktiker.
Det är inget "känsligt ämne" om du inte själv är obekväm med det. Det är inget fel med att vara homosexuell. Det är inget fel med att vara hetreo- eller bisexuell heller. Om vi utgår från att sexuella läggningar inte är stigmatiserande behöver vi inte ursäkta oss när vi pratar om dem. Säg aldrig att du är pervers när du talar om en viss grupp människor. DET är kränkande, eftersom det implicerar att det vore fel att ha en viss läggning. Utgå från att alla läggningar och identiter är likvärdiga.
Lägg heller inte värderingar i sexuella praktiker, alltså i hur folk har sex. Ur ett medicinsk perspektiv är det relevant vilken slemhinna som är i kontakt med vilken annan slemhinna när, inte vad vi kallar det. "Vanligt sex" är alltså både dumt och dåligt att använda, då det är både oprecist och normerande. "Vaginalt samlag" är ok, och "vaginalt samlag med penis" är toppen. (ps. det är ok att säga orden "analt samlag", ingen kommer slå dig.)
Regel nr 2: Ha koll på faktan - orsak och verkan.
Det är på ett sätt korrekt att homosexuella personer löper större risk att drabbas av vissa sjukdomar - det vill säga, i ett tvärsnitt av befolkningen kommer procentuellt fler homosexuella än heterosexuella att ha sjukdomen. Men det är en väldigt ytlig definition, och den fungerar inte på individnivå. Anledningen till att fler homosexuella personer drabbas är att de generellt har andra sexuella praktiker än hetreosexuella personer. Detta är i sig en grov förenkling, för alla möjliga människor har sex på alla möjliga vis - men det är inte inkorrekt att påstå detta, för realiteten ser ut så att homosexuella män till exempel har mer analsex än hetereosexuella män, i genomsnitt. (Eftersom vi inte lägger värderinger i sexuella praktiker, remember, är detta inget problem att hävda. Det är helt enkelt fakta.)
Men även om det inte är inkorrekt är det vare sig bra eller rättvisande: Ett mycket smidigare, smartare och mer relevant sätt att uttrycka sig på är att tala direkt om orsaken - den sexuella praktiken - och inte om verkan, eller effekten: alltså utslaget i en population bestående av folk där vissa oftare utöver just denna sexuella praktik. Säg bara "folk som har oskyddat analt samlag löper större risk för infektion." Detta är både korrekt, precist och ringar in alla som har en ökad risk, inte bara vissa. Även kvinnor, hetreomän och transpersoner som har oskyddat analsex löper nämligen denna ökade risk i samma exempel.
Risken ligger inte i den sexuella läggningen i sig, utan i praktiken. Detta är viktigt att skilja på - dels för att inte stigmatisera grupper i onödan, dels för att vara medicinskt korrekt. Tänk slemhinna, inte hjärna.
Regel nr 3: Var medveten om vem du inkluderar i en gruppering, och om det är medicinskt relevant att ens gruppera så.
När vi säger "homosexuella löper ökad risk" antar vi inte bara att alla homosexuella har vissa sexuella praktiker, utan också att alla homosexuella ser likadana ut. Alltså gärna att de är män med penis som har analsex.
Eftersom analsex av fysiologiska skäl är den mest riskfyllda sexuella praktiken i infektionshänseende (analslemhinnan är tunn och till för att suga upp saker, till skillnad från vaginalslemhinnan som är förhållandevis kraftig och till för att stöta ut saker, och munnen som har ett gott skydd pga kommer all möjlig skit där) så är det ofta analsex vi vill prata om. Och det är okej att benämna oskyddat analt samlag som riskfyllt ur infektionsynpunkt, för det är icke värderande medicinsk fakta som är relevant för smittspridning, -spårning och epidemiologi. Det betyder givetvis inte att det inte går utmärkt att ha säkert analsex, att folk bör låta bli analsex eller att vi ska säga att det är skamfullt. Tvärt om får folk ha sex precis som de vill.
Men. Om vi ska prata om analt samlag ska vi prata om analt samlag. Inte homosexuella. Dels av skälet som framfördes i punkt nr 2 - att alla som har analsex inte inkluderas i gruppen "homosexuella", men också av skälet att alla homosexuella inte har analsex. Just kombinationen sperma-analslemhinna är en stor smittoväg för vissa patogener (sjukdomsskapande små skitar), men homosexuella män som inte har analt samlag löper ju givetvis inte denna risk. Vilket är en helt del homosexuella män. Inte heller män utan penisar. Och - kanske framförallt - homosexuella (cis)kvinnor som varken har penisar eller mer analsex än den genomsnittliga befolkningen, har tvärt om en minskad risk för de flesta sexuellt överförbara sjukdomar. Så när du säger "riskgruppen homosexuella personer" är 50% av alla du inkluderar i gruppen egentligen i en extra säker grupp. Detta kommer att seriöst fucka upp dina siffror om du forskar, I promise. Framförallt är det helt enkelt inte korrekt eller medicinskt relevant.
Regel nr 4: Använd ett respektfullt språkbruk.
Om du inte förstått ännu att ett korrekt språkbruk också innebär ett respektfullt språkbruk kan jag förtydliga det.
Säg inte "homosexuella löper ökad risk" - det är både stigmatiserande, då du pekar ut en läggning eller identitet som annorlunda i onödan, och inkorrekt, då det handlar om att folk som har vissa sexuella praktiker löper ökad risk. Du får inte en viss sjukdom bara för att du är attraherad av någon av samma kön, det är först när ni har en viss typ av oskyddat sex risken uppkommer.
Om du inte vill eller vågar prata om sexuella praktiker, eller vid tillfällen då personerna bakom praktikerna faktiskt är relevanta (som vid riktad smittskyddsinformation), finns det några bra begrepp där ute. För det första - säg "homosexuell person" inte "homosexuella", då det varit och fortfarande tyvärr är en stigmatiserad position i samhället att ha, och vi inte vill klupma ihop folk sådär. "Män som har sex med män", MSM, och "kvinnor som har sex med kvinnor", KSK, är bra och medicinskt accepterade termer som beskriver de sexuella praktikerna istället för identiteteten. Du kan ju känna dig som en homosexuell kvinna, men bara ha oskyddat analsex med cis*-män, och då löper du lika stor risk för vissa sjukdomar som alla andra som gör samma sak. En läggning i sig kan aldrig vara vare sig en riskfaktor eller ett skydd.
Vet du inte vilket begrepp eller ord som är respektfullt? Kolla upp det! Googla på patientföreningar, intresseorganisationer och/eller socialstyrelsen. Vad använder personer för ord om sig själva? Vad föredrar de att utomstående säger (när det ens är relevant att benämna)? En tumregel är att aldrig definiera någon helt efter en diagnos. "HIV-positiv" är inte kul att bli benämnd som då det reducerar dig till ett positivt testutslag - "person som lever med HIV", sätter däremot personen i fokus. Det är din skyldighet att inte kränka, inte någon annans plikt att leva med din okunskap eller fördomar.
Ord är makt, och var extremt försiktig med ord som tidigare varit skällsord. Jag kan kalla mig själv flata (nu identifierar jag mig inte så generellt pga gillar män också, men ibland är det relevant att säga så och stundtals känner jag mig, så som levandes i ett samkönat förhållande, som flata), men du som föreläsare ska säga "homo/bisexuell kvinna". På samma sätt kan personer inom funkis-rörelsen kalla sig själva för "funkisar", men utomstående ar inte rätten att "ta tillbaka" ett nedvärderande ord på samma sätt, utan ska använda bästa tillgängliga ord - person med funktionsnedsättning. Samma sak gäller för alla maktaxlar - rasifiering/etnicitet, klass, kön, funktionalitet, sexualitet och ålder. Det är skillnad att kalla någon annan för "gubbe" och kalla sig själv för gubbe.
Börjar det klarna? Saker som är medicinskt relevanta och precisa, är också samtidigt respektfulla och korrekta. Bra va?! Var korrekt, så blir du respektfull på samma gång! Och var inte rädd för att benäma sexuella praktiker - det är inte perverst att vara korrekt!
Så.. vad kunde vi ha sagt istället?
"Och då är det ju homosexuella män som är känsliga framförallt, eller MSM säger vi kanske nuförtiden... män som har sex med män... nej nu kanske ni tycker att jag är lite pervers här som pratar om homosexualiet..."
kan bli
"Och då är det framförallt personer som har oskyddat analt samlag där sperma kommer i kontakt med analslemhinnan som är känsliga, ofta MSM, men inte alltid."
och det kommer både vara enklare att förstå, mer korrekt och respektfullt.
"Veterinary personell, animal handlers and homosexuals are at particulary risk of infection."
kan bli
"Veterinary personell, animal handlers and individuals who practice unprotected anal intercourse are at particulary risk of infection."
och det kommer både vara enklare att förstå, mer korrekt och respektfullt.
"...human infection results from the ingestion of food and water contaminated with human feces or as a result of specific sexual practices."
kan bli
"...human infection results from the ingestion of food and water contaminated with human feces or as a result of... I HAVE NO FUCKING IDEA, BECAUSE YOU´RE SO AFRAID OF TALKING ABOUT SEX IN A RELEVANT SPECIFIC MANNER THAT MY ABILITY TO LEARN CORRECT MEDICAL FACTS ARE COMPROMISED.
och det... skulle i alla fall var underhållande att läsa. Ge mig faktan, inte någon slags unflyende generell beskrivning av sex eller folks läggningar, tack.
/Zäta
* <-- stjärna.
- Cis! Trans! Sluta vara så jobbig!
- Sluta inte känna till vikiga begrepp!
Cis-person betyder en person där könsidentitet (hur du känner dig på insidan) stämmer överens med biologin. Till exempel en person som känner sig som en man, och har XY-kormosomer, en penis och smalt bäcken. Transperson är en person vars inre identitet inte stämmer överens med kroppens utformning (ibland vill personer ändra på kroppen så den passar, då kallas det könskorrigering). Läs mer här: http://transformering.se
ps. Håller du med? Vill du veta mer om sånt här? Tycker du också att läkarstudenter och andra studenter inom vårdrelaterade yrken borde få en korrekt och respektfull utbildning? Du kan tex: Säga till din kursledning eller chef, läsa queera bloggar, kritisera kurslitteraturen, avreagera dig med likasinnade, anlita mig som föreläsare. Puss.
