Tack. Tack och hejdå.

Jag ska lägga ned den här bloggen. Jag har tvekat i oändlighet.
 
Den här bloggen har betytt mer för mig än jag hade kunnat drömma om. Den har varit med mig genom, hjälpt till att skapa, hela den resa som det unga vuxenlivet är. Jag var 19 år och hade inte ens tagit studenten när jag skrev de första inläggen. Nu är jag 25, har flyttat 60 mil hemifrån, tagit en kandidat i genusvetenskap, gått mer än halva läkarprogrammet, föreläst i fler städer än jag minns, publicerat i fyra antologier, begravt båda min morföräldrar, varit sambo i fyra år, träffat så många vackra människor och älskat så att jag nästan gått sönder.
 
Det går inte att skriva det här inlägget på något rimligt sätt. Det här är inte min blogg. Det här är jag. Jag säger hejdå till en stor och ofattbart viktig del av mig själv. Holy fuck. Jag måste ändå försöka.
 
Jag vill säga tack. Till läsare och livsutrymme - ni går inte att separera. Detta har varit mitt sätt att andas i en värld som stundtals verkat så hård, så snål, så ogenomtränglig. Jag skriver emellanåt dagbok, men jag skriver mycket ledigare, mycket ärligare, mycket viktigare när jag har en (imaginär) publik.
 
Tack för att ni lyssnat. För att ni kommit med tänkvärda kommentarer. Jag har alltid varit stolt över den höga nivå som kommentarerna i just mitt lilla hörn av internet hållit. Tack till er som lyft fram mig genom året. Jag vet att jag aldrig har varit den mest lättillgängliga eller produktiva av svenska feministbloggare. Tack till alla er som hört av sig till mig på andra sätt och berättat vad ni känner, undrar, tycker. Jag har svarat på det mesta, men alltid läst allt. Det går inte att få någon finare komplimang än den att jag lyckats sätta ord på en tanke som var svår att formulera. Att jag hjälp någon acceptera sig själv, någon annan att också kunna andas lite lättare.
 
Jag skrev min kandidatuppsats i genusvetenskap om unga tjejers bloggande, vilket ni som varit med länge länge kanske minns. Där skrev jag om bloggande som gemenskap, som meningsskapande i sig själv. Och jag kommer alltid vara blogg-mediet evigt tacksam för den möjlighet det här har inneburit för mig att finna min plats i världen. Alla de som någonsin hade föresvävat sig att debattera bloggandets värdelöshet med mig kommer åka på verbalt storstryck, ingen tvekan. 
 
I sex år har det nästan alltid känts roligt, viktigt, givande att skriva här. Det är en okej statistik ändå, att ha hållit den levande så länge. Om ni har twitter finns jag kvar där på @zettermark, men är det långa tänkvärda inlägg du uppskattat med bloggen är det förstås fel forum, även om jag inte slutat vara vare sig feminist eller drömmare.
 
Jag kan inte säga att jag vuxit ifrån bloggen, för jag har vuxit med den. Men det är dags att växa på andra sätt. Ni får ursäkta om jag låter som en kass kopia av en Karin Boye-dikt nu, men det tär och spränger. Jag tvekar inte längre. Jag vill vidare.
 
Jag ska inte sluta skriva. Jag kan inte sluta skriva. Orden bubblar nästan alltid inom mig, stutsar ivrigt mot pannbenet och ut längs mina armar.
 
Kanske skaffar jag en ny blogg imorgon. Kanske skriver jag en bok. Kanske använder jag papper och penna ett tag. Jag vet inte än. Jag vet bara att jag, vars största styrka i livet inte precis är förmågan att känna tacksamhet, är oändligt tacksam för vad detta utrymme givit mig. Och jag hoppas att jag givit världen, och då menar jag min värld, den feministiska, queera, föränderliga, vackra världen, något i gengäld.
 
Tack. Tack och hejdå.
 
/Zäta
 
 

Pk-maffian tar över och snart finns det ingen kultur kvar för oss vita medelålders män

(Kollage av alla headers. Faktiskt två kvinnor. En råkar bara gråta blod.)




(Resten av förstasidan.)

Vilken diversitet ändå, av vita män! Eller förresten, det verkar nästan bara vara vara ganska arga, bekymrade och våldsamma män. Imponerande brist på diversitet ur alla aspekter faktiskt. 

/Zäta


Vem får vara feminist? Och vad ska feminister tycka egentligen?

Feminismen i Sverige växer. När jag blev öppen feminist 2008 ryggade folk antingen tillbaka eller tittade frågande på en. Idag har vi ett blivande riksdagsparti, en nättidning, en kokande offentlig debatt och företagsledare som blir kritiserade om de inte kallar sig feminister. Men framförallt har vi en enorm gräsrotsrörelse av människor som demonstrerar för samtyckeslagar, länkar jämställdhets-siffror på facebook, står upp för egna och andras rättigheter och snackar feminism med snubbar på fester, arbetskollegor på lunchen och sina mammor och söner och gammelfastrar på släktmiddagar. 
 
Med en växande rörelse kommer växande debatter. Och inte bara från anti-feminister och oförstående "humanist räcker väl?"-folk, utan inifrån rörelsen själv. För det är inte riktigt sant att vi är en rörelse. På vissa sätt, i vissa fall, i några frågor och grundvärderingar är vi det, ja. Men överlag är det snarare flera böljande, föränderliga, ständigt framåtskridande rörelser som ibland samverkar, ibland krockar. 
 
Detta är en styrka. Diversitet är en styrka. Att fler röster får höras är en styrka. 


Men det är också en styrka som är svårhanterlig, på grund av några inneboende drag i just vår rörelse. Så som alla progressiva rörelser vill feminismen framåt. Vi vill förändra. Och för att göra detta måste vi uppmärksamma, kritisera, peka ut. Ingen förändring sker genom att vi lutar oss tillbaka och är nöjda. Feminismens omvärldsanalys baserar sig också på erkännandet av maktstrukturer, tolkningsföreträde och självidentifikation. Lyssna på oss som är underordnade, säger vi, för vår värld formas av er makt. Detta i sin tur förpliktigar, att själv vara den som lyssnar, i de situationer där du tillhör den överordnade. 
 
Men att tillhöra en kritisk rörelse innebär inte att allt ska kritiseras, och att tillhöra en makt-medveten rörelse innebär inte att se makt som något statiskt och oföränderligt som vi alltid ska förhålla oss till på samma sätt. 


 
Som nybliven (och mindre nybliven för den delen) feminist kommer du mötas av många höga röster, till synes ouppnåeliga kunskapskrav och starka, inte alltid, överensstämmande åsikter. 
 
 
- Att kommentera kvinnors utseende är alltid patriarkalt beteende!
- Selfies är frigörande och en protest mot patriarkatet!
- Vi måste alltid ha en intersektionell analys!
- Vi måste prata om patriarkatet som primär förtryckarstruktur!
- Kön finns inte!
- Könskodade personnummer är viktigt för statistiken!
- Att diskutera kroppar är fel!
- Vi måste prata om kroppen!
- I en feministisk ekonomi finns inga vinstintressen!
- Kvinnligt företagande ska uppmuntras!
- Allt är socialt konstruerat!
- Biologi är en förutsättning för allt!
- Feminister måste också vara anarkister, riv alla gränser!
- Ett demokratiskt samhälle är grunden för reell jämställdhet!
- Vi måste vara snälla mot varandra, systerskap och solidaritet framförallt!
- Vi måste vara arga, oförlåtande och inte dalta med våra förtryckare!
- Att vara "ful", inte bry sig om utsida, är det mest radikala som finns!
- Kvinnor ska få bry sig om hur de ser ut utan att nedvärderas!
- Queera personer och kvinnor som är hbtq glöms bort!
- Patriarkatet utövas framförallt i heteroförhållanden!
- Ge dem med strukturell underordning tolkningsföreträde!
- Låt alla röster komma till tals!
 
 
Ibland syns också argumentationslinjerna, mer eller mindre uttalat, att "en riktig feminist minsann ska..." och listan på krav är inte kort. Vara påläst om det mesta, allt från psykiatriska diagnoser, akademiska ord som "intersektionell" och "självindentifikation" till etiska ställningstaganden kring surrogatmödraskap. Leva som hon lär. Inkludera alla, men aldrig böja sig för en manlig norm. Vara arg, vara snäll, vara ful, vara snygg, vara stark, vara svag och visa det, vara medveten, vara modig, vara sig själv...
 
...hjälp! Hur ska jag veta vad som är rätt? Vems åsikt som är viktigast att lyssna på? Vem bestämmer egentligen vad som är feministiskt och inte?


Hur ska jag vara rätt?


Det är lätt att tro att de högsta, mest dominerande rösterna har rätt. Eller de som argumenterar skickligast för sin sak. Och visst finns det en poäng med att lyssna på mer erfarna personer, som i de flesta fall har de troligen värdefulla insikter att dela med sig av. Det finns också en än större poäng med att lyssna på folk som själva har erfarenhet av ett visst förtryck, att lita på deras upplevelser och lära sig bli en bra allierad.
 
 
Men det finns också stort värde i att våga lita på sig själv. Nej, du kanske inte har 40000 följare på twitter, några som helst högskolepoäng i genusvetenskap eller hänger med i alla tvära kast. Du kanske känner dig alldeles för mys-socialliberal eller för spirituell, för artig eller för arg för att passa in i den feministiska kanon som just nu skapas runt omkring dig. Men drabbas du av patriarkala strukturer? Är du tex kvinna eller transperson? Håller du med om att det idag finns ett strukturellt överordning av män, som drabbar kvinnor och icke-män, och att det är något du vill ändra på? Dåså. Då är du feminist och då är det din rörelse. Din att forma, din att bli stärkt av, din att höra hemma i. 


Det är inte lätt finna sin egen väg i ett gytter av åsikter, och det är viktigt att våga vara öppen inför nya tankar. På samma sätt är det viktigt att inte acceptera allt som kommer i ens väg, oavsett vem som säger det.
 
Jag vill inte vara en del i någon sekt-liknande rörelse där alla måste tycka lika och uttrycka sig lika. Har du en annan syn på saken? Våga lita på det. Våga lita på dig. Du är viktig.
 
Jag tänker ofta på att den största feministiska kampen förs i skymundan. Av de som inte säger så högt att de är feminister, men tar dusten varje gång. Av de som bara går och röstar, uppfostrar sina barn så gott de kan. Av mina vänner som räcker upp handen i klassrummet, försvarar mänskliga rättigheter på jobbet, är solidariska med de som gör andra val. Av de som inte kommer in i de feministiska finrummen. Jag känner att ni får så lite cred, alla fantastiska gräsrötter utan publika kanaler. 
 
(Är du kanske man, eller har manliga privilegier? Du kan fortfarande vara en viktig del av rörelsen, och hitta din egen väg, men på lite andra sätt. Tillexempel är det en dålig idé att säga åt kvinnor hur de bäst ska få makt över sina egna liv, det kan nämligen uppfattas som att du inte tror att kvinnor kan tänka själva, medan det är en utmärkt idé att stötta, vara en aktiv allierad (tex säga nej till hel-manliga paneler) och vara drivande mot tex macho-kultur.)
 
Vi som är gamla i gemet nu (får väl räkna mig dit som aktiv feministisk bloggare sedan 2009) blir lätt förmätna. "Om de bara hade mer kunskap skulle de förstå!" Och det är sant i många fall, att många invändningar mot feministiska argumentationer baseras på okunskap, men definitivt inte alla. Ibland håller folk bara inte med, fast de förstår. 


Ja, jag har läst Strindberg, och jag har läst om Strindberg. Och nej, jag tycker inte om hans litteratur. Det baseras inte på oförmåga att uppskatta stor skönlitteratur, det baseras på min smak och omvärldsanalys, och det samlade omdömet låter ungefär såhär: Gå och lägg dig (längst bak i en dammig bokhylla), gubbstrutt. 
 
Precis som att min aversion gentemot Strindberg gärna avfärdas med att jag inte förstår, eftersom den patriarkala kanon som lyfter upp manliga "genier" så till den grad att ifrågasättande av dem måste handla om min oförmåga snanare än deras, avfärdas ibland feminister av andra feminister för att inte vara tillräckligt kritiska. Att hitta fel hos andra som i grunden vill samma sak som en själv blir ett sätt att visa på sin egen godhet.  
 
Men hallå, det var ju inte det det handlade om. Det finns tillräckligt med folk som kritiserar kvinnor, och feminister. Självklart måste vi kunna argumentera inom rörelsen för att komma framåt, men vi måste också kunna förlåta och vara solidariska. "En riktig feminist..."-snacket kan vi lägga av med på en gång tycker jag, för det finns inga supermänniskor och det finns tillräckligt med krav. Ingen vinner på att skapa ytterligare hierarkier och kategorier av "bra" och "dåliga" feminister. Folk kan tycka annorlunda än mig och fortfarande vara feminister - jag är ingen allsmäktig domare här. 
 
För det går inte att göra rätt enligt alla. Det går aldrig att vara helt rätt. Och det är helt okej, även om det är fantastiskt svårt att inse, särskilt om du uppfostrats till att alltid vara till lags och inte ställa till med besvär.  
 
Feminismen är kamp för lika rättigheter, mot förtryck och för frigörelse. Det är en kamp som både måste vara spjutspets-radikal och inkluderande bred för att lyckas. Vi kommer aldrig komma riktigt överens om hur det här ska gå till, men vi kommer lyckas. Med din hjälp.
 
/Zäta
 

Anpassning, överlevnad, protest och eget val - om skönhet i ett patriarkat

Hej! Det här är ett långt inlägg om utseende, normer och olika sätt att analysera normativ skönhet. Det är också delvis personligt utlämnande. Om du inte orkar läsa hela ordentligt ber jag dig att inte dra förhastade slutsatser eller lämna arga kommentarer. Det krävde eftertanke och nyanserat tänkande att skriva detta, och det kräver eftertanke och nyanserat tänkande att läsa. Tack!


Lady Dahmer skriver om rätten att vara ful - om att fulhet inte någonsin ska minska kvinnors respekt eller trovärdighet. Och så fort hon skriver det får hon såklart "svar på tal" att det minsann inte är något fel med att vara snygg.

Nej, det är klart att det inte är något fel med att vara snygg. Hela samhället säger åt dig att det är rätt att vara snygg. 
 
 
Kan vi enas om att det inte är särskilt radikalt, i sig, att se ut som Sara Montazami gör här?
 
...eller som jag gör, här.
.
 
 
Snygghet och fulhet är laddade begrepp, och självklart subjektiva. Men det finns en gemensam grund där vi som samhälle och biologiska varelser kommit överens om vad vi gillar, låt oss kalla det Normativ skönhet - alltså skönhet enligt normen. Denna norm har varierat över tid och plats, inkluderat allt från enorma dammiga peruker, fötter så små att de inte går att gå på, till ett smalhetsideal som de flesta måste svälta sig å de grövsta för att uppnå. Normen interagerar också med andra maktordningar så som rasifiering, klass och funktionalitet, och har dömt ut utseenden på basis av detta också. Medelklass-stilen har ansetts snyggare än arbetarklassens mode, eftersom medelklassen haft större inflytande över modet.
 
Skönhetsidealen har sällan varit "vettiga" i bemärkelsen att de går att förklara med evolutionära modeller, alltså att det skulle ge en överlevnadfördel för din avkomma att para dig med en viss stark och frisk (=snygg) person, även om dessa aspekter inte heller kan bortförklaras. Människor tycker instinktivt vissa saker är attraktiva, oavsett socialisering. Tillexempel att stora ögon och panna, liten näsa och haka och små lemmar är gulligt - vi vill ta hand om de som ser ut så - alltså bebisar. Symmetri är också något som uppskattas av alla när attraktivitet mäts.
 
Feminister vill gärna ifrågasätta denna normativa skönhet. Säga att det finns fler sätt att vara snygg på, eller som Lady Dahmer, säga att snygghet inte borde spela någon roll. Och det är en utopi jag helt delar, men en verklighet vi är långt ifrån. För normativt snygga människor har det lättare. Vi har väl alla läst rubrikerna om att snygga människor lättare får jobb, bemöts snällare och antas vara mer intelligenta... framförallt har vi väl alla gått i högstadiet och sett med egna ögon vilket hårdvaluta skönhet var. Detta är också en verklighet som vuxna normbrytare och vittnar om dagligen: hur tjocka kroppar kritiseras offentligt, hur svart lockigt hår blir allmän egendom och så vidare. 
 
Samtidigt drabbas alla kvinnor, även Sara Montazami och co, av den utseendehets och de omöjliga skönhetsideal som omger oss. Även smala människor får ätstörningar, normativt vackra får kroppsdysfori och blondiner komplex för sin hårväxt. Det är en maktstruktur så tät att ingen undkommer. Dessutom finns det ju ingen människa som stämmer in i skönhetsnormen i precis alla bemärkelser.
 
Jag har en ambivalent inställning till min egen kropp och "skönhet". Jag växte som alla kvinnor upp i en värld som sa åt mig att jag sällan dög, men jag var dessutom inte särskilt populär bland killarna eller alls, i normens och mina egna ögon, ett attraktivt barn. Men jag blev äldre och lärde mig mer, lärde mig hur jag kunde framhäva vissa och dölja andra saker. Lärde mig sminka mig. Lärde mig hur jag skulle le på bild, vilken frisyr som var mest smickrande, åt piller mot min acne. Jag växte väl också, som äldre brukar säga, i mina ansiktsdrag lite. Men framförallt lärde jag mig att anpassa mig till skönhetsnormen. Och ju längre upp i tonåren jag kom, desto tydligare blev det att fler och fler behandlade mig som en attraktiv person. Detta var länge, och är fortfarande till viss del, ett intellektuellt förhållningssätt. Jag förstår rent intellektuellt att jag är hyfsat attraktiv enligt den normativa skönhetsmallen, men känner mig inte särskilt snygg för det.
 
Och det är här jag tror att många går lite vilse när vi börjar tala skönhetsprivilegier. "Om jag inte känner mig snygg trots att jag är smal kan jag väl inte ha mer makt än någon annan." Jo men det kan du, för omvärlden skiter i dina känslor och kommer behandla dig efter utsidan. Och normativt snygga människor, må det vara i bemärkelsen smal, vackert ansikte eller tillfixat hår, blir bättre behandlade, och får som grupp mer makt. 
 
Vi ska inte heller glömma bort dimensonen att kvinnor som är snygga på vissa sätt (tex visar mycket hud) kan tas på mindre allvar och få det kämpigare i vardagen, på grund av skambeläggandet av den kvinnliga sexualiteten. 
 
Jag är fullt medveten om att jag inte är någon fotomodell. Att jag inte ens är standardsnygg med många svenska mått, men jag är samtidigt medveten om att jag faktiskt uppfyller många skönhetskriterier och anses i mångt och mycket vara normsnygg. Och som feminist tycker jag det är viktigt att erkänna, och för mig är det dessutom viktigt att inte bara lämna analysen vid "jag gör ju som jag vill". Det är inte lika radikalt att vara snygg som att vara ful. Och nu menar jag framförallt den aktiva kroppsmodifikation vi ägnar oss åt för att bli normativt snyggare (klipper oss, sminkar oss på vissa sätt, tar kort ur viss vinkel, osv osv).
 
Det är en anpassning till patriarkala strukturer där kvinnors utseende är viktigt, att aktivt sträva efter snygghet. Men det är samtidigt en överlevnadsstrategi, en protest och ett eget val. Överlevnadsstrategi just eftersom det redan är pissigt att vara kvinna i patriarkatet, och varför inte ånjuta de fördelar normativ skönhet innebär? En protest att göra sminket, utseendet, snyggheten till sin egen. En protest mot stereotyper eller mobbare. En protest mot att kvinnokropp, smink och tajta kläder skulle motsäga kompetens. Ett eget val att vägra nedvärdera det feminina, att vägra se allt utifrån ett patriarkalt filter - att få vara sig själv på egna villkor. Att våga känna sig snygg, oavsett vem som hittade på ramarna, i en värld som säger åt dig att du aldrig duger. 
 
Jag tycker diskussioner om skönhet, ideal och kroppar blir platta om vi inte tar in alla dessa dimensioner. Att enbart se selfies som frigörande självdefinition utan att erkänna att det finns normativa drag är endimensionellt, men att inte erkänna selfies som en viktig protest mot patriarkatet och uppvärderande av tjejkultur är lika dumt.
 
Att se ut som på omslaget till VeckoRevyn är inte radikalt i sig, nej. Men det kan finnas sammanhang när det blir det, eller sammanhang när radikalitet inte spelar roll utan livsnjutande, estetik eller något annat står högst på agendan.
 
Saker har så sällan bara en dimension. Människor har det aldrig. 
 
 
 
För mig är mitt utseende allt detta. En anpassning till vardagslivet i patriarkatet. Jag vet att jag hade fått kämpa mycket hårdare på min utbildning om jag inte bara hade stått ut som feminist med flickvän, utan även haft en normbrytande utseende. Samtidigt är jag ju genom detta val en av dem som fortsätter förstärka den medelklassiga utseendenormen på läkarprogrammet. Men det är också en protest mot andra normer, så som de som förekommer i mina queerkretsar, eller de som säger att kvinnor inte kan vara feminina och söta - och jävligt skarpa analytiker. En strategi för att få folk att lyssna. Ett eget val att bara vara så som jag trivs, utan att analysera sönder alla val (alltså jag vet att jag sysslar med det just nu, men jag skriver ju inte sånna här blogginlägg varje gång jag sminkar mig liksom). Det är en del i min identitet av få vara femininin och "snygg" emellanåt, liksom det är en del att inte låta denna praktik slippa undan granskande glasögon. Det är en lättnad och stolthet att lyckas känna sig vacker emellanåt, oavsett vad världen tycker och det är kul att flirta när det inträffar. 
 
Men jag tycker det är viktigt att inte relativisera och försvara sina egna val till den grad att du vägrar se att andra gör svårare val, eller har sämre förutsättningar. För låt oss vara brutalt ärliga, visst är det sant att jag lärde mig bli normativt snygg, men jag hade också vissa grundförutsättningar som inte alla har. (Och många har såklart mycket bättre än vad jag har!) Jag som icke normbrytare i denna aspekt lever inte protesten varje dag, jag har och har valt en lättare väg, och det ger mig ett ansvar att stötta de som har andra förutsättningar, som tar kampen för oss alla oavsett om det är av egen vilja eller av påtvingade förutsättningar, extra mycket. Insikten om att skönhet spelar roll ska användas för en och enkom en sak: att motverka detta faktum när till kommer till hur vi bedömer och värderar människor. Att lyfta rätten att vara ful, eller snygg, eller inte alls bedömas på en påhittad skala - på sina egna villkor.
 
Om ni har hängt med hela vägen hit är jag imponerad! Jag tror att ville säga ungefär det här: Skönhetsanalyser kräver många dimensioner, självinsikt utan skuldbeläggande är bra ibland, och solidaritet är skitviktigt. 

Kärlek.
/Zäta
 
 
 
 
 
 
 
 

Varför är feminister håriga? 4 argument och 5 svar

Varför ska feminister insistera på att vara så jobbiga? Kvinnor vill ju raka bort håret, det är naturligt för dem! Så himla onödig och töntig grej att protestera mot? Men armhår (på 50% av den vuxna befolkningen) är ÄCKLIGT!
 
Invändningarna mot att låta bli att raka bort kroppshåret på valda delar av kroppen är outsinliga. Men vill ni veta en hemlighet? Det växer där alldeles av sig självt! Jag förstår att detta kan komma som en chock, men normaltillståendet på en omodifierad människokropp efter puberteten är alltså synligt hår under armar, på underben och runt könsorganet. 
 
Modifierade (smala, vita) kvinnoben.
Naturliga (smala, vita) kvinnoben.
 
Vad vi upplever som naturligt är dock en helt annan femma. Det har inte att göra med evolution, utan exponering. Och vi exponeras nästan aldrig för håriga kvinnoben. Google är som så ofta en bra illustrator.
 
Detta är de första resultaten när jag googlade "legs":
 
Inte mycket hår där inte.
 
Innan första världskriget hade få ens hört talas om att ta bort kroppshår som inte satt på huvudet. Men rakbladstillverkaren Gillette var inte riktigt nöjd med vinsten, och han bestämde sig för att utöka sin marknad. Här kommer nämligen ytterligare en hemlis: Efterfrågan-tillgång som den kapitalistiska logiken bygger på är inte klockren, utan företag kan skapa en efterfrågan om det passar dem. Och Gillette bestämde sig 1915 för att mans-skägg inte var nog, och tog tillfället i akt när ärmlösa klänningar blev på modet. De publicerade följande annons i Harpers Bazaar, fler följde, och redan på 1920-talet hade bortrakat hår blivit normen. Och herr Gillette tjänade en förmögenhet!
 
 
Benhårs-kampanjen tog lite längre tid på sig att slå igenom, men under 1930 blev även detta långsamt accepterat.
 
Kvinnor vill ju raka bort håret, det är naturligt för dem!
 
Så, då har vi bockat av argumentet "kvinnor har en naturlig drift att raka bort kroppshår" - nej, detta ideal är skapat av en man vid namn King Camp Gillette pga han ville ha cash. (Och ja, innan dess av andra giriga människor bara med mindre genomslag.)
 
 
Men armhår (på 50% av den vuxna befolkningen) är ÄCKLIGT!
 
Det finns väl andra, giltiga argument? Fräääääschheten, till exempel.
 
Håret under armarna är till för att minska friktion och hålla kvar kroppslukt. Så ja, tycker du att mänsklig kroppslukt är ofräch kan det vara ett giltigt argument. Å andra sidan svettas folk med mycket tesosteron generellt mer, och dessa personer är oftast män, och samtidigt oftast de som inte rakar sig. Så det är egentligen ett jättekonstigt argument. 
 
Fräschhet i bemärkelsen bakterieväxt är dock ett annat kapitel. Din hud är täckt av bakterier. Fullkomligt översållad, till den grad att de bildar som ett skyddande lager över hela din hudyta - och det är oftast bra, för det är snälla bakterier som hjälper hålla andra skurkar borta! Men det som händer när du rakar dig är att du skapar hundratals små sår på huden. Och bakterier som är bra på huden är inte nödvändigtvis bra i sår. Vad tror du själv att alla de röda små prickarna som ofta poppar upp efter rakning är? Små inflammationer som är kroppens svar på en skadad skyddsbarriär (huden). 
 
På läkarprogrammet får vi lära oss att känna efter lymfkörtlar. De är små lokalstationer för immunförsvaret som sitter utplacerade i kroppen och kan svullna upp vid infektioner. Tillexempel om du har ont i halsen är det inte ovanligt att känna en mjuk liten bulle under huden vid halsen, vilket betyder att kroppen håller på att ta hand om bakterierna/viruset i din hals. Men om du är frisk ska det inte gå att känna några lymfkörtlar alls i kroppen (det kan också vara tecken på något allvarligare om de svullnar). De har dock reviderat instruktionerna för vår generation läkarstudenter: Svullna lymfkörtlar i ljumskarna får antas vara ett normalfynd, eftersom så många rakar underlivet och ständigt har små infektioner där. 
 
Jag vet inte hur du känner, men "fräscht" är väl inte det första som poppar upp i min skalle här.
 
 
Så himla onödig grej att protestera mot?
 
Detta "argument" är så himla skenheligt. Om det nu är en så onödig sak att bråka om, varför blir folk så upprörda när vi låter bli att raka oss? Det är uppenbarligen en big deal.
 
Och det är en big deal eftersom de stora maktsystemen är i rörelse här. Ja, i något så litet som hårsstrån ryms något så stort som maktstrukturer. Vi har redan konstaterat att ursprunget till hårborttagningen var en kapitalistisk drivkraft att tjäna pengar. Men inte på vad som helst, utan på kvinnors osäkerhet över sina kroppar och strävan att vara attraktiv för en man. För att få någon att aktivt modofiera sin kropp på ett tidskrävande och potentiellt farligt sätt krävs ganska stora växlar.
 
Först måste vi ha ett system i rullning som handlar om att kvinnor framförallt bedöms utifrån sina kroppar, och är i behov av en man: Den patriarkala arvsordningen, omyndigförklarande, förhindrande av kvinnors inträde på arbetsmarknaden, obefintlig barnomsorg ch aborträtt osv - som gör att kvinnors enda handelsvara på äktenskapsmarknaden (där äktenskap är enda sättet att få ett drägligt liv) är sin kropp - CHECK! 
 
Sedan måste  kvinnors självförtroende angående att deras kroppar duger som de är ifrågasättas. "Generande hårväxt" "du vill väl inte vara manshaftig" "attraktiv i kortärmad är hårlöst!"
 
 
Tillslut måste lösningen presenteras på ett tilltalande sätt: Rakhyvlar - ett enkelt sätt att få självförtroende nog att fånga en man! (För det är ju inte så att ditt värde sitter i vem du är och vad du gör, att du kan få självförtroende av att vara en bra vän, en snabb läsare, en effektiv bilförare, en rolig förälder... nejnej, hårlösa ben är grejen!)
 
 
Ovanstående stycke skulle också kunna sammanfattas såhär: Patriarkatet.
 
Att protestera mot att patriarkatet i samarbete med kapitalismen fortsätter att nedvärdera kvinnor till handelsvaror på en äktenskapsmarknad - det är det minst onödiga jag hört på hela året.
 
 
 
Varför ska feminister insistera på att vara så jobbiga?
 
För att en rättvis värld - där ingen människa hanteras som en handelsvara på någon annans marknad, där människor av alla kön bedöms efter kompetens och personlighet snarare än behåringsgrad, där unga tjejer kan känna att de duger som de är, där ingen gubbe får tjäna pengar på att skapa kroppskomplex och folk får se ut precis som de vill - inte bygger sig själv. Det är vi som bygger den. Genom att störa din maktordning. Det kommer vara lite jobbigt för dig, ja, men himla bra för oss alla i längden. 
 
 
 
Så, varför är feminister håriga?
 
För att vi inte tycker att en girig gubbe från 1910-talet ska bestämma hur våra kroppar ska se ut.
 
För att det inte finns några giltiga argumnet som gör borttagande av hår gynnsamt för den som sysslar med det, medan det däremot tar tid och kostar pengar.
 
 
För att protestera mot en kapitalistisk logik som gynnar en patriarkal världsordning och missgynnar oss som kvinnor.
 
För att en rättvis värld inte bygger sig själv.
 
Eller helt enkelt, som Nour sa, för att det växer där. Det var inte jag som hittade på det - det var evolutionen.
 
/Zäta
 
 
 
PS. "Men jag är feminist och rakar mig pga *bra skäl* är jag en dålig feminist nu?" 

Nej. Du är bara inte fristående från de maktordningar som styr vår värld. Det är inte någon. Det är gött att anpassa sig till dem, det gör livet enklare. Du har det redan tillräckligt svårt som kvinna i patriarkatet. Cut yourself some slack. Fokusera på dina kamper. Gör vad tusan du vill, det är ju din kropp! Men det är väl inte fel att lära sig om bakgrunderna till hårdebatten? Oavsett dina skäl är det alltid svårare att vara normbrytande än att inte vara det, så stötta dina håriga medsystrar oavsett egna val! Och har du inte gjort det någon gång sedan puberteten (extremt vanligt) skulle jag rekommendera att prova att låta håret växa ut och se hur det känns. Det växer ju där, det är en del av din kropp som kan vara kul att lära känna liksom.
 
 

Min vardagsfeminism - vad feminsmen ger mig

Alltså just mig, just idag.
 
Feminismen har gett världen så mycket. Men idag tänker jag inte prata om dess historiska framfart och vår arvsrätt, rösträtt, aborträtt, rätt att slippa våldtäkt inom äktenskapet, rätt till utbildning och parlamentarisk och medial representation. Idag tänker jag prata om mig. Om vardagen. Om vad feminismen gör för mig, inte bara genom att historiskt skapa de livsvillkor jag idag kan ånjuta i form av utbildning och fullskaligt medborgarskap, utan i den enkla vardagsbemärkelsen vi kanske inte alltid tänker på.
 
Många nyblivna feminister blir uppgivna. "Nu när jag satt på mig genusglasögonen ser jag så mycket patriarkal skit ÖVERALLT - jag önskar att jag kunde ta av dem igen." Och visst är det så, världen blir sig aldrig mera lik när du blivit feminist. Men det är det värt, och jag tänkte berätta varför det är värt det, just för mig.
 
1. Kunskap
 Så som allas vår husgud(run) brukar säga: "Feminism är inte en åsikt utan en fråga om kunskap." Feminismen ger mig kunskap om min omvärld, om hur den ter sig för människor med andra erfarenheter än mina, om hur makt fungererar, om hur vi på bästa sätt kan förändra i hållbar och positiv riktning. Den ger mig kunskap om mig själv - om mina privilegier, om hur jag kan förstå mina reaktioner mot patriarkatet, om hur jag vill leva.  
 


2. Självrespekt
Jag hämtar kraft och stöd i feminismen, i ljuset av dess maktanalys förstår jag och förlåter mig själv. Jag vågar känna mig vacker med hår under armarna, och intelligent när jag klär mig i tajta klänningar och knallrött läppstift. Jag vågar säga nej trots att jag hela min uppväxt fått höra att hans lust är viktigast, och säga ja precis så ofta jag vill. Jag vågar lite på att mina ord är värdefulla, att min röst bär i ett samhälle där sådana som jag lärt sig att inte höja rösten. 


Jag vågar posta selfies tillsammans med analytiska texter, väl medveten om att deras närvaro minskar tyngden i mina ord tack vare den diskurs som kopplar samman feminitet och icke-kompentens, bara för att jävlas med denna diskurs. Du bestämmer inte över mig, patriarkatjävel.


3. Handlingskraft
Feminism är inte bara en ideologi, det är en knippe redskap. Redskap för analys: Hur kan jag förstå denna reklamfilm - hur skapar den kön? När kvinnor görs passiva, då kan jag genomskåda den patriarkala processen istället för att acceptera det som en sanning. Redskap för rättvisa: Hur kan vi aktivt främja marginaliserade gruppers röster? Genom att tänka på maktpositioner, interaktioner, positiv särbehandling. Redskap för samhällsförändring: Hur gör vi för att höja kvinnors löner? Individualiserad föräldraförsäkring, anonyma ansökningshandlingar, absoluta istället för relativa löneökningar i brancher med stora klyftor. 

För att bara ta några exempel. Jag använder dessa redskap för att aktivt förändra där jag kan, och förstå där jag behöver.



4. Gemenskap
 Feminismen ger mig en otrolig gemenskap, på flera nivåer. Jag och mina nära vänner diskuterar gärna feminism, eller snarare kanske livet, med de feministiska glasögonen på - och det hjälper oss att förstå, förlåta, komma närmre. Mina feministiska sammanhang i utvidgad bemärkelse, så som Feministiska utskottet i Socialistiska läkare eller denna blogg, ger mig kraft och energi, möjlighet att ventliera den ilska som byggs upp, hopp om framtiden och tryggheten i att dela ett mål. I ett ännu större sammanhang känner jag en otrolig gemenskap med alla feminister där ute, även om vi har våra dispyter och heta tongångar inom rörelsen är det ändå bästa känslan att veta att jag har alla dessa upplysta och fina människor i ryggen som aldrig ger upp - veta att när jag inte orkar orkar du, och tvärt om - att vi bär varandra på vägen till ett bättre samhälle.

 En av alla fina. 


5. Framtidstro
Många klagar över att feminister hittar fel överallt, sönderanalyserar och slår ned på onödiga ting. De tänker sig en arg skara som bara verkar vilja se det negativa. Men feminismen är en utopisk ideologi. Vad alla feminister har gemensamt, även om vägen dit ser lite olika ut, är drömmen om bättre, mer jämställd värld. En värld där alla respekteras för de människor de är, och inte begränsas av eller värderas olika baserat på två snäva mallar kallat manligt och kvinnligt. Att veta att jag är en del av en rörelse som aktivt jobbar för att samhället ska bli bättre och orättvisor utjämnas är hoppfullt. Feminism är hopp.




Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att lalla runt i världen, omedveten om min egen roll i andras förtryck, omedveten om hur mina egna livsvillkor formades av det kön jag tillskrivs och identifierar mig som,omedveten  om hur maktordningar interagerar och krockar. Jag skulle vara en sämre människa utan feminismen - jag skulle förtrycka mer, förstå mindre, upprätthålla fler normer som stoppar andra i fack de inte är bekväma med. Jag skulle må sämre utan feminismen - jag skulle internalisera mer kvinnohat, skuldbelägga mig själv mer för de "okvinnliga beteenden" jag har, oreflekterat värdera mig själv utifrån mäns knullbarhets-skala och sakna den peppiga gemenskap och solidaritet jag har idag. 

Självklart är inget svartvitt, och självklart brottas jag med internaliserat kvinnohat och eget tolkningsföreträde i de sammanhang jag är privilegierad även idag, men livet är fasiken så mycket bättre med än utan feminismen, även om ilska och uppgivenhet såklart följer på upplysning ibland. 

Ja, livet är fasiken så mycket bättre med än utan feminism. Just för mig, just idag. Och för världen, alla dagar.

/Zäta

Det händer nu!

Idag är det boksläpp för den feministiska antologin "Det händer nu!" vars försäljning går till F!s valfond, på Moriskan i Malmö. 

Jag blev precis uppslängd på scenen för att läsa mitt bidrag, asgött att ej behöva vara nervös innan! Kan inte allaoffentliga framträdanden annonseras med 30 sekunders varsel? Lägger ut videon när jag kommer hem! 

Gå in på www.dethänder.nu och läs mer!




Den feministiska festen håller på hela kvällen. Kom, det blir kul!

/Zäta

Det finns inget patriarkat för jag får inte ligga när jag vill! (Gästblogg hos Lady Dahmer)

 
 
Denna vecka är jag "feminismens röst" hos den coola feministiska storbloggaren Natashja Blomberg aka Lady Dahmer. Hur coolt på en skala?! Tack LD för att du är grym och dessutom delar med dig av ditt utrymme!
(Kan ej göra länkar på iPaden, sorry. Här är inlägget på LDs blogg: http://ladydahmer.nu/det-finns-inget-patriarkat-for-jag-far-inte-ligga-nar-jag-vill-av-sofia-zettermark/ )
 
Här är mitt gäst-inlägg:
 
 
Vem har inte hamnat i en diskussion om feminism med en snubbe som använder argumentet ”men kvinnor har den sexuella makten, för ni kan välja vem ni ligger med!”? Det finns också de som drar det lite längre och hävdar att det omöjligt kan finnas ett patriarkat, alltså ett system där män strukturellt gynnas och kvinnor missgynnas, eftersom det är så svårt att få ligga som kille.

 

Deras tankegångar verkar gå lite i de här banorna: ”Om det fanns ett patriarkat, som innebär att alla män är så himla mäktiga och jämt får vad de vill – så borde jag få ha sex när jag vill, med vem jag vill – men det får jag inte för kvinnor har den sexuella makten!”

 

Jag vet inte riktigt var jag ska börja här… För det första handlar ju livet om mer än sex. Försörjning, exempelvis, så som ett arbete eller ett större livsmål. Hälsa och frånvaro av våld och trakasserier, är trevligt att ha. Inflytande över sin egen livssituation och möjligheten att påverka andra, att höras. Representation i politik, ekonomi och media. Och så vidare.

 

Inom alla dessa områden har män en strukturell fördel: De får högre lön för samma arbete, arbetar mindre obetalt hemma, har lättare att bli chefer trots lägre utbildningsgrad och deras engagemang utanför familjen ses enbart som något positivt. Män lever visserligen något kortare än kvinnor i Sverige, även om denna skillnad minskar (mycket tack vare ett jämnare uttag av föräldraledighet!), men de är genrellt friskare och får dyrare mediciner och nyare behandlingsmetoder än kvinnor under livet. Inom hälso-sfären är det dock viktigt att påpeka att patriarkatet påtagligt skadar män också, de hårda manlighetsideal som uppmuntrar män till risktagande och ohälsosam mathållning (rött kött, chips och mera rött kött!) skördar liv i olyckor, självmord och hjärt-kärlsjukdomar.

 

Kvinnor löper betydligt större risk än män att bli våldtagna eller sexuellt trakasserade under sitt liv, och skuldbeläggs dessutom ofta för det brott de blivit utsatta för. Kvinnor utgör en minoritet på den politiska arenan, och innehar oftare positioner med mindre inflytande även när de är politiker och chefer, så som personalchef. Kvinnor utgör bara 24% av de som syns i nyhetsrapportering globalt och utmålas oftare som offer. Dessutom förstärker 46% av alla inslag könade stereotyper, som ofta missgynnar kvinnor.

global media zettermark

 

Okej, så vi kan enas om att män generellt, strukturellt, har det lite förspänt här i världen jämfört med kvinnor. Alla män har det inte bra, men det är helt enkelt inte lika mycket motvind från samhällets sida även om du som individ kan ha otur.

 

Då går vi över till den lite trixigare frågan ”har kvinnor den sexuella makten?” Vad handlar ”sexuell makt” om egentligen? Jo, att folk hellre vill ligga med dig än du vill ligga med dem. Att du har något att erbjuda som det finns brist på. Till skillnad från annan reell makt, så som en hög position inom ett företag, en egen krönika i DN eller mycket pengar så du kan röra dig fritt i världen (vilket vi konstaterat alla är saker män i högre utsträckning har), så kräver dock denna ”sexuella makt” en motpart – någon som attraheras av dig. Det är en villkorad maktposition. Den existerar bara sålänge någon annan godkänner dig.

 

Det är alltså inte någon verklig makt alls, utan snarare en position som tvingar kvinnor att anpassa sig till mäns begär (för de sitter inne på den reella makten, remember) för att få del av kakan.

 

Jag undrar om dessa snubbar någonsin tänker på de kvinnor som inte, enligt dem, är sexiga och åtråvärda? Har de fortfarande denna mystiska sexuella makt? Spiller sex-makten från de storbystade heta 20-åringarna liksom över på förskole-flickor och pensionärstanter? Svävar det runt magisk sex-makt som alla kvinnor kan ta del av och få män dit de vill?

 

Och dessutom, tror de att kvinnor föds normativt ”sexiga”? Eller inser de hur mycket jobb, pengar, tid och framförallt förbannat ångest det kostar att anses sexig av norm-hetreo-cis-snubbar?

 

 

Sedan måste vi belysa aspekten som är underförstådd i uttalanden i stil med att kvinnor har den sexuella makten – att män alltid vill ha mer sex än kvinnor. Detta är helt enkelt inte sant. De allra flesta människor, alla utom de som identifierar sig som asexuella: män, kvinnor, queers och allt därimellan, gillar sex på ett eller annat sätt. Det finns individuella variationer såklart, men den stora skillnaden ligger i vad vi lärt oss är ett acceptabelt beteende, och hur världen förhåller sig till vår sexualitet.

Det bottnar i att kvinnan förr i tiden faktiskt var helt beroende av mannen för sin försörjning, eftersom han hade alla materiella tillgångar. Den enda ”handelsvaran” kvinnan hade var sin kropp (som för alla livegna), och det var därför ytterst viktigt att hon använde den på bästa sätt för att locka till sig en man. De här idealen lever kvar, och tjejer får lära sig att inte vara för ”lättfotade”, inte ”nedvärdera sig själva” genom att ha sex i tiod och otid – fast de kanske bara tycker sex är asnajs, medan killar lär sig att de ska gilla sex, skryta om det och fokusera på det.

 

Ojämställheten skapar dock inte bara problem i attityder kring sex, utan också i det faktiska sexlivet mellan heteros. Att ett kön lär sig fokusera på sig själva och sina behov, medan ett annat lär sig fokusera på andra och inte ta för sig, banar inte precis för ett ömesidigt utbyte där alla har det lika skönt. Dessutom finns det skadliga och inkorrekta myter om anatomin, som mödomshinnans existens ellerden utbredda okunskapen om klitoris storlek, placering och relevans för kvinnlig njutning. Så ja, alla gillar sex, men alla har inte samma förutsättningar att njuta av det idag. Men det är inget vi inte fixar med lite jämställdhet!

 

Så, är det här makt? Att behöva kämpa för att bli ”godkänd” av någon med större makt och inflytande än dig själv, att ständigt bli påmind om att din kropp är viktigare än ditt sinne, att vara fångad i ett nät som gör det skitsvårt för dig att vara sexig och ha sex på dina egna villkor, för att världen konstant vrålar förhållningsregler och ber dig ta större hänsyn till någon annan – det är själva motsatsen till makt.

 

Tillsist vill jag bemöta attityden ”jag har rätt till sex!” som ofta är outtalad, men lika ofta spökar i bakgrunden i dylika diskussioner. Alltså, att säga att patriarkatet finns och vi vill krossa det handlar om att vi vill bli fria från förtryck. Du har rätt att leva ditt liv utan förtryck. Du har däremot inte rätt till att göra vad du vill med en annans människas kropp när du vill – du har inte rätt till sex.

 

Du får såklart tycka det är trist att du inte får uttöva en aktivitet du mår bra av, men det är inte samma sak som att vara utsatt för ett strukturellt förtryck. Att du inte får ligga är inte ett bevis för patriarkatets sönderfall, sorry.

 

”Om det fanns ett patriarkat, som innebär att alla män är så himla mäktiga och jämt får vad de vill – så borde jag få ha sex när jag vill, med vem jag vill – men det får jag inte för kvinnor har den sexuella makten!”

 

Så, då har vi konstaterat att:

 

1. Patriarkatet finns.

 

2. Kvinnors mystiska ”sexuella makt” är egentligen en patriarkal fälla som tvingar kvinnor att konstant förhålla sig till män och deras lust

 

3. Många gillar sex, men alla får det inte jämt precis när de vill

 

4. Du suger på att argumentera

 

/Zäta

 

Om den arga, högljudda, besvärliga protesten - om att ständigt anpassa sig till normen och om att vägra


Vi har utvärdering. Kvällen har varit bra, men ibland gled diskussionerna över i ett oreflekterat klassförakt "men sådär MYCKET smink som vissa har", eller ett osynliggörande av kroppar som inte var representerade i rummet - rasifierade, icke-akademiker, transpersoner. Min vän försöker formulera detta. Jag ser hur hon slåss med orden, inte för att hon inte vet vad hon vill ha sagt eller hur hon ska uttrycka det - utan för att hon måste formulera sig snällt. Vi är bland vänner. Vi strävar alla mot ungefär samma mål. Detta är för oss ett tryggt rum i vad som annars är en verklighet där kromosomer är allt och stereotyper passerar de flesta runt om oss obemärkt förbi. Kvällens diskussioner har varit så långt ifrån vardagens nivå av "men feminister hatar ju män!" och "jag sminkar mig ju bara för min skull!", så mycket bättre än det. Ändå fanns där problem, för att vi är inte perfekta varelser.

Hon ursäktar sig lite, ler på rätt ställen fast det tar emot, berömmer annat för att kritiken inte ska ta för hårt. Hon navigerar skickligt detta rum av människor med delvis andra erfarenheter för att kunna framföra åsikter som stör homogeniteten utan att placera sig själv för långt utanför - för att priset för skarp kritik är alltför högt, för att detta relativt sätt trygga rum ändå är oändligt mycket är bättre än inget alls. Jag känner igen det alltför väl. Jag kan inte räkna gångerna jag själv gjort detta på annat sätt än räkna dagarna jag varit kvinna bland män, feminist bland opolitiska, queer bland heteros, genusvetare bland medicinare.

Du vill inte vara till besvär. Du skämtar bort föreläsarens homofobi snarare än argumenterar emot. Du insuper medias version av kärleken, översätter felen tyst inombords. Du har skarpa oneliners och egentligen bisarra, men enkla och därför effektiva, liknelser redo för de oundvikliga tillfällen då din partners könsidentitet blir ifrågasatt. Du vet var du ska le och låta glad när du pratar politik för att rätt person ska lyssna, du vet hur du måste se ut för att räknas. Du nämner inte din förkrossande PMS på jobbet för att inte riskera att cementera stereotyper, du säger "ont i magen" istället för mensvärk för att inte genera män i din närhet. Du förklarar pedagogiskt att höger- och vänsterextremister är en förenklad världsbild av nazism, rasism, anarkism och motståndsröresler. Du uttrycker enorm förståelse för att män du står nära inte kan förstå dig, förklarar och berättar, tar hand om hans känslor, utan att ifrågasätta att utbytet inte går åt andra hållet. Du kompromissar med ditt språkbruk, med de ord du vet är respektfulla gentemot en minoritet, för att överhuvudtaget kunna tala med folk från en helt annan privilegierad värld och försöka förändra lite. Du flirtar milt tillbaka med den manliga bordsgrannen eller handledaren, för att du vet att livet blir enklare om hans ego inte ifrågasätts. 

Du gör det för din egen skull. För att livet måste tas med en klackspark ibland, för att det är skönare att vara glad än arg, för att få vara med. Du gör det så ofta att du inte ens reflekterar över det majoriteten av gångerna - anpassar ditt språk, din framtoning, dig själv - till normen. Ibland gör det inget, skaver inte ens. Ibland är det en överlevnadsstrategi som ger styrka. Men ibland kostar det på otroligt mycket, en liten bit av det som var du försvann i anpassningen, för att en större del skulle få finnas kvar. 

Och har du andra erfarenheter av normbrytande än vad jag har - som rasifierad, transperson, tjock, arbetarklass, funkisperson osv - navigerar du dessa områden på ditt sätt, men med samma grundtanke - inte störa normen för mycket. Du formulerar dig snällt. Stör inte för mycket. Lever ditt liv genom att aktivt påpeka att andra får leva sitt som de vill, så det borde även du få.

Och någon gång ibland blir du arg. Det rinner över över. Du ryter ifrån. Vägrar säga "ont i magen", vägrar tala om hälsoaspekter av övervikt, vägrar flirta tillbaka, vägrar smeka deras ego innan kritiken kommer, vägrar vara tacksam för en obefintlig tröskel - vägrar anpassa dig till normen i ditt språk, din framtoning, ditt sätt att vara dig själv. Och herrejävlar vad du får höra det. Du är aggressiv, oresonlig, splittrar rörelsen, ska tas avstånd ifrån. Du är för radikal, för högljudd, för extrem, för jobbig, för elak. För att du en gång vägrade anpassa dig. För att du en gång ville vara bara dig själv.

Jag ser inte poängen med att aldrig anpassa sig till normen, även om det är ett statement och viktigt att låta bli emellanåt. Men det är ibland smidigt, nödvändigt, viktigt att få med sig många. Vi ska inte anklaga de normbrytare som anpassar sig mer än oss själva för att vara svikare, för alla har olika resurser och möjlighet att kämpa emot. Inte heller är jag för en retorik där misstag begångna av välmenande normpersoner blir till offentliga avrättningar (symboliskt talat då). Det finns ett självändamål med att vara snäll, för världen är tillräckligt hård och kritisk som det är, och inte skapa onödiga konflikter hos grupper som vill ungefär samma sak när våra verkliga fiender inte är långt borta.

Men vi måste få säga ifrån utan att bli hånade. Vi måste få vara kompromisslösa där det behövs. Vi måste få vara oss själva.

Vi är alla ibland i normposition. Maktpositioner är inte låsta, utan i specifika interaktioner kan den som annars är förtryckt plötsligt vara privilegierad, så som en vit transperson bland rasifierade, eller en kvinnlig akademiker i arbetarklassen. Och när du är i normposition, ha detta i åtanke: Den som framför kritik, som reagerar på ett sätt som enligt dig känns överdrivet, har dessa erfarenheter av ständig anpassning i bagaget. Det är toppen av isberget du ser, en av de gångerna när hon inte svalde förtrycket, så som hon nästan alltid gör. Det finns förstås ett personligt ansvar och alla beteenden ursäktas inte av maktstrukturer, men ha i åtanke att det som regel inte är denna "högljudda" person som förstör stämningen, utan den norm som tvingande in personen i utanförskap till att börja med.

Så alla ni som klagar på arga, oresonliga feminister, anti-rasister och hbtq-aktivister - vet detta: Vi är så jävla snälla, typ jämt. Vi väljer anpassning så mycket oftare än konfrontation. Så när du väl får höra något, förtjänade du det nog.

/Zäta


ps. Om du är över 14 år och inte riskerar represalier kopplat till din transidentitet, säg "mensvärk" för sjutton.




Alla hade gömt Anne Frank, men ingen vill hjälpa Mohammed. Om en pågående historieskrivning.

 

 

 

När vi läste Anne Franks dagbok i högstadiet var vi chockerade över att någon skulle vilja ange Anne och hennes familj. Vi var alla stolta moralistiska 13-åringar, övertygade om att just vi minsann hade varit den som hjälpt judarna, stått rakryggade mot nazisterna och aldrig låtit oss svepas med i propagandan. 

 

Än idag tror jag att de allra flesta skulle svara att just de aldrig hade gått med på nazisternas världsbild om de levt på 30-talet, utan principfast ifrågasatt och högljutt protesterat. Vi gillar att se oss själva som goda människor. 

 

Jag läste en artikel av journalisten Per Svensson där han kartlagde vad som hände vid Lunds universitet för 75 år sedan, den 6:e mars 1939, när studenterna under ett fullsatt möte röstade igenom en resolution i protest mot att 10 judiska läkare skulle få komma till Sverige för att arbeta. Detta möte är betydligt mindre känt än Bollhusmötet tidigare samma år i Uppsala, där studenterna röstade igenom samma beslut. Sveriges befolkning var förstås mindre på den tiden, men att de tio judiska läkarna skulle hota arbetsmarknaden för svenska studenter ter sig idag som ett löjligt svepskäl för en ogenerad rasism och främlingsfientlighet, en likgiltighet inför förföljelse och högst reella dödshot som drabbade andra än svenskarna. 

 

Vi lever inte på 1930-talet, och jag menar inte att dagens samhällsutveckling är likadan som den som skedde innan andra världskriget, även om obehagliga paralleller finns. Mitt syfte med att ta upp historien är att peka på ett tankefel vi gör idag. Vi lever mitt i historien, inte vid dess slutgiltiga mål. Det vi gör och säger idag, de politiska beslut som fattas och våra personliga ställningstaganden, kommer en dag om 75 år granskas av framtidens ungdomar.

 

Dessa ungdomar kommer kanske tänka: "Nej jag hade minsann inte gått på medias snack om höger- och vänsterextremister när nazisterna knivhögg människor och klottrade ned judiska skolor! Jag hade minsann reagerat på den konservativa våg av inskränkande av aborträtt och hbtq-personers rättigheter som svepte genom världen i mitten av 2010-talet innan det var för sent. Jag hade sagt ifrån när det dåtida rasistiska partiet Sverigedemokraterna, vars själva grundideologi byggde på att dela upp människor efter härkomst och hudfärg, vann mark som ett legitimt parti. Jag hade insett det absurda i att asylsökande människor skickades tillbaka till tortyr och förföljelse fast Sverige på den tiden var ett av Europas mest glesbefolkade land, och sagt emot. Jag hade definitivt kämpat för att välfärdsstaten som fanns i slutet av 1900-talet skulle behållas och byggas ut, för det är ju självklart att folk mår bättre när jämlikheten ökar och det finns sociala skyddsnät. Jag hade minsann varit en av de goda människorna."

 

Vi lever mitt i historien, och just nu håller denna historia på att ta en obehaglig vändning. Men vi kan stoppa den. Det handlar inte om extrema grupperingar på utkanten av den politiska kartan, även om det är mer bekvämt att låtsas som det. Den stora majoriteten, som tror på demokrati och inte på våld, har ett ansvar när rasister och nazister vinner mark. Ett ansvar att ta reda på sanningen och säga ifrån. Den unge man vars huvud upprepade gånger blev dunkat så hårt i marken att han låg i koma i en vecka, medan hans vänner blev knivhuggna bakifrån av nazister i Malmö den 8:e mars var på väg till en feministisk fest mitt i stan. En fest där bland annat jag var, för att fira den internationella kvinnodagen. Jag är vänster, jag engagerar mig mot homofobi precis som Showan gör, och jag är feminist. Det hade lika gärna kunnat vara jag som blev knivhuggen. Det finns ingenting legitimt med att människor knivhuggs på gatan för sina åsikter och engagemang, även om dessa åsikter i majoritetens ögon är extrema. Men för nazisterna är detta ingen olycka - det är deras mål. Att radera ut människor som Showan, som mig och min flickvän, som mina vänner, från jordens yta. Ett genomfört mord på en rasifierad person, en hbtq-aktivist eller feminist, är en seger.

 

 

Det här är en politisk verklighet jag inte vill leva i, som jag aldrig trodde att jag skulle behöva leva i, men som jag måste inse att jag idag i Sverige 2014 faktiskt lever i.  

 

Det finns vänsterextremister som är våldsamma, och det är tråkigt. Men den stora majoriteten av vänsterfolk, feminister och aktivister brinner för ett mer jämlikt samhälle där pengar ska omfördelas till de fattigas fördel och kvinnor ska ha större inflytande över sina egna liv. Nazister, rasister och högerextremister brinner för att bevara den ariska rasen, för att separera, isolera och mörda de människor som inte passar in i deras världsbild. Det är en viss skillnad.

 

Dessa nazistiska grupperingar vinner mark eftersom SD flyttat gränsen för vad vi accepterar som normalt i dagens Sverige. SD tillåts göra detta när ledarskribenter ser tårtkastning mot en partiledare som ett större demokratiskt hot än ett nazistiskt mordförsök på en ung människa. Ledarskribenterna kan göra det när folket inte reagerar mot förskjutningen och förenklingen av språket till ett vi mot dom, starka mot svaga, höger mot vänster. Den stora majoriteten, som tror på demokrati och inte på våld, har ett ansvar. Rösta på ett demokratiskt parti, skärskåda ledarskribenternas verklighetsbeskrivning, säg ifrån när någon ställer grupper av människor mot varandra, lär dig argumentera för dina och andras rättigheter - för de kommer att ifrågasättas framöver. 

 

Om du hade gömt Anne Frank, måste du hjälpa Mohammed. 1930-talets samhällsutveckling var inte ditt ansvar, men 2010-talets utveckling är det. Är du läkaren som ställer dig i korridoren och vägrar släppa in rasister på studiebesök på din avdelning, eller är du medlöparen som värjer dig med att tänka att det ändå inte rör dig som vanlig hederlig medborgare? 

 

Historien pågår nu, och det är vårt ansvar - ja ditt ansvar som vanlig hederlig medborgare - att ge den en riktning vi kan stå för om 75 år.

 
/Zäta
 
 
 
 
 
 

8:e mars hinns inga långa texter med


 Vackraste, coolaste flickvännen i stan efter demonstrationen.  

Hoppas att ni finner pepp, insikt, energi, kärlek, respekt och kampvilja denna Internationella kvinnodag! 

Tack för att ni läser, tack för att ni kämpar, tack för att ni finns!

/Zäta




Jag kan både vara kritisk och njuta, ibland av samma sak. (Tack för hjälpen, Jesus)

Något feminister ofta kritiseras för är att sönderanalysera, kritisera och inte "låta saker bara vara fina".
 
Den här inställningen springer ur ett ganska grovt tankefel - nämligen att vi människor bara skulle kunna ha en tanke eller en känsla i huvudet samtidigt. 
 
Igår såg jag på Ola Salos variant av musikalen Jesus Christ Superstar i Malmö. Det var en fantastik upplevelse. Så himla bra musik och cool scenografi och duktiga sångare. Det var också provocerande, intressant, upphetsande, befriande och roligt.
 
Detta är inte samma uppsättning vi såg, de flesta sångare utom Ola Salo är utbytta, till det bättre tror jag!
 
Storyn för er som inte sett/hört den är Jesus sista vecka i livet, med den uttalade frågan "vilken skuld hade egentligen Judas i Jesus död?" som utgångspunkt. 
 
En provocerande och problematisk grej är att det bara finns en kvinnlig roll, Maria Magdalena, och hennes två soloinsatser går ut på att hon
1. vill att Jesus ska ta det lugnt och sova gott så hon ska smörja in honom med olijor. Kvinnligt känsloarbete så det stänker om det.
2. sjunger om att hon är kär i Jesus, men nog inte skulle våga säga det för han är alldeles för speciell och cool för henne. Blä.
 
...men det är kul att hon får vara uttalat promiskiös:
Han är en man, bara en man. Jag har haft så många män förut, på väldigt många sätt. Finns ännu ett?
 
 
En befriande och rolig grej är att Salos variant av musikalen är ännu mer queer än orginalet. Även i orginalet har vad som i genusvetenskapliga sammanhang skulle kallas för "queera läckage" - alltså att i en story med heterosexuella huvudpersoner läcker queerhet igenom på olika sätt: genom blickar, känslor och alternativa tolkningar av samma händelser. Det finns som sagt en kärlekshistoria mellan Jesus och Maria i musikalen (så som kan tolkas från bibeln), och den uppenbara förklaringen till att Judas förråder Jesus är politiska skäl, för att Jesus-kulten enligt honom gått för långt och det hotar dem alla. Judas gillar inte heller att Jesus har ihop det med Maria, bland annat eftersom hon är prostituerad och det sprider dåligt ljus över dem, men på scenen blir det också uppenbart att han helt enkelt är avundsjuk. "Du stöter bort oss andra" säger han, och puttar aggresivt Jesus och Maria ur sängen när han kommer på dem sovandes tillsammans. 
 
Hela Jesus och Judas (eller Salos och Johanssons) interaktion är passionerad på scenen. De älskar och hatar varandra. I Getsemanes trädgård faller Judas och Jesus i varandras armar och kysser varandra djupt i några sekunder innan vakterna sliter isär dem. 
 
Judas måste du förråda mig med en kyss? sjunger Jesus.
Snarare lite hett hångel... tänkte jag.
 
Innan Judas tar livet av sig sjunger han samma slinga som Maria tidigare gjort, med djup desperation i rösten.
Hur visar jag min kärlek? Allt jag vill är att vara nära.
 
Jag vet inte hur ni känner, men jag tycker nog att detta snarare är en queer fors än ett litet läckage... Och mitt hjärta tar små glädjeskutt när jag inser att Salo som är bisexuell får spela en bisexuell Jesus på scenen; för hans skull, för min, för alla queers som törstar efter bisexuell synlighet. 
 
 
En positiv grej var att den svenska texten var över förväntan. Jag har lyssnat på den engelska versionen med Murray Head och Ian Gillian sedan jag var liten, och det är ibland svårt att ens titta åt en annan version än den du är van vid. Dessutom sjöng de precis så rockigt och passionerat som jag tycker att de ska i denna musikal.
 
 
En härlig och högst subjektivt berikande grej är att hela uppsättningen, och framförallt gestaltningen av Judas, var extremt snygg. (Obs ej sångaren i videon som sagt) Alltså rent estetiskt, sexuellt, you name it. Nackdelen med att ha en lesbisk flickvän som sällskap är ju att du får noll förståelse för dina blossande kinder inför dessa pulshöjande män, men det är okej. Jag kan harborera denna känsla själv. Länge...
Fler män borde ha nagellack, nättröja och långt hår. Tycker du inte det låter hett? Du var inte där.
 
 
En intressant grej är kontrasten mellan den Jesus som porträtteras i musikalen (och till stor del i bibeln) och den Jesus som används som politiskt slagträ i konservativa kretsar. Absolut inte bland alla troende, men bland många av de högljudda vars budskap når mig, får Jesus bli en symbol för den heterosexuella kärnfamiljen, för "renhet" och sexuell avhållsamhet och för att alla ska rädda/skylla sig själva och inte vara beroende av sociala skyddsnät. Vilket känns ganska absurt eftersom Jesus själv i mångt och mycket var en hippie som hängde med arbetarklass, prostituerade och sociala outcats, och predikade medkänsla och allas lika värde oavsett ekonomiska tillgångar...
 
 
Så, nu kanske ni undrar varför jag just redogjort för en hel musikal-upplevelse. Varför är det relevant? Nej, det är ju inte relevant. Inte för en feministisk blogg.
 
För en feministisk blogg hade det varit relevant att skriva om hur kvinnorollen porträtteras - vilka patriarkala strukturer som skiner igenom, varför de fortfarande inte kan tänka sig att byta ut hälften av de icke bärande lärjunge-rollerna mot kvinnor, vad det innebär för historieskrivning och nutida förståelse av kvinnorollen att Maria jobbade eller inte jobbade som prostituerad och så vidare. Det hade varit relevant att ytterligare fördjupa sig i det queera läckaget, och vad det innebär att vi trots att bevisen stirrar oss i ansiktet i form av hångel och kärleksförklaringar, vägrar tolka folk som något annat än hetero. Men vem jag tyckte var snygg? Vad jag tyckte om den ljudmässiga kvaliteten? Hur jag som ateist tolkar symboliken kring Jesus i dagens samhälle? Om jag skulle rekommendera er att se den? Det är faktiskt inte ett dugg relevant. Men det betyder inte att jag inte reflekterade över dessa saker.
 
Att jag i vanliga fall väljer att belysa och analysera en aspekt av något, betyder inte att jag inte upplever resten. Att jag stör mig på hur kvinnor porträtteras i denna musikal betyder inte upplevelsen i sin helhet var negativ. Det betyder inte heller att musikalen var så bra att sexismen var okej "att ta". Jag tycker sexism är fel, och musikalen var bra. Inte ändå. Utan parallellt. Den var både problematisk och bra. Och medryckande och hemsk och fin och provcerande och upphetsande. Alla dessa känslor och tankar och analysnivåer kan samexistera inom mig, men jag uttrycker inte alltid dem alla.
 
Min värld är aldrig svartvitt eller särskilt enkel. Jag är mer än en sak, kan tänka och känna mer än en sak samtidigt. Precis som de flesta, inklusive feminister.
 
Ibland rinner frustationen över. Ibland pallar en inte att allt verkar vara genomsyrat av patriarkala strukturer. Ibland är det en coping-strategi att kritisera. Ibland är det en väg framåt. Och vissa saker är förstås äckliga rakt igenom och går inte att njuta av. Alldeles oavsett är den kritik vi framför gentemot något specifikt aldrig hela sanningen av vad vi känner gentemot hela vår omvärld. 
 
Att belysa och analysera en aspekt av något, betyder inte att jag inte upplever resten, eller är oförmögen att "se det fina i saker". Jag kan både vara kritisk och njuta, ibland av samma sak. Visst är det ballt att vara människa?
 
Tack för hjälpen, Jesus aka Ola Salo, med att visa det.
 
/Zäta
 
 

Tisdag - en klassiker

 
 
Hur påverkar reklam vår bild av kvinnan? Vad händer när människor reduceras till enbart objekt?

Från Jean Kilbourne briljanta serie om kvinnokroppen och media.
 
/Zäta

Om cispersoner som inte tycker kön spelar så stor roll. Alt. Livet är både krångligare och roligare än du tror

 
 
 
 
Litet kort quiz: Är du en cis-person?
 
Känner du dig som kvinna eller man? 
När du föddes och barnmorskan utropade "det är en pojke/flicka!" - är det samma kön då som gäller nu?
När du interagerar med andra människor, bemöter de dig som det kön du tillskrivits och definierar dig som (tex säger "hon" om dig)?
Står det samma kön i ditt pass?
 
Om du svarat JA på alla ovanstående frågor - grrrrrattis, du är en cisperson!
 
Cis betyder "åt samma håll" - om alla delar av ditt kön (identitet, biologiskt, socialt, juridiskt) pekar åt samma håll är du en cisperson. En transperson är en person vars olika aspekter av kön pekar åt olika håll (kanske föddes med snippa, men känner sig mer mittiemellan-utanför och vill kallas "hen". Det finns en massa olika sätt att vara trans på, och alla vill inte korrigera sin kropp. Läs mer här.) 
 
 
En annan sak bara cispersoner (förstås inte alla) svarar JA på är:
Tycker du att kön är irrelevant?
 
Det brukar låta typ såhär:
 
"För mig är inte kön så viktigt, så jag förstår inte transpersoner... de fokuserar ju jättemycket på kön!"
 
Är du säker på att kön inte är viktigt för dig? Har du någonsin vaknat upp i en kropp du känner dig sjukt obekväm i, med säg en kroppsdel dinglande mellan benen som känns helt främmande och fel? Har du gått runt en hel dag och blivit kallad för "han" fast du alltid varit tjej? Har du med bankande hjärta stått framför toadörrarna på krogen och inte vetat vilken du ska välja för att inte bli utskälld och utstirrad? Har du blivit utesluten från "tjejsnacket" eller "grabbhänget" bara på basis av hur din kropp ser ut någon gång? Har du försökt förklara hur du känner, inför DIN kropp och DIN identitet, och mötts av hånskratt, våld eller ifrågasättande? Inte? Nä, då kanske du ska tänka en gång till. 
 
Det verkar som att du i så fall har ett självklart kön, och är hyfsat bekväm i det. Du har alltså vad som brukar benämnas som cis-privilegier. Du behöver aldrig fundera över din könstillhörighet. Att röra sig genom världen är för dig inte kantat av hinder i form av andras reaktioner på din kropp och könsidentitet. So far so good. Inget fel med att vara cis - du råkar bara vara vanlig! Felet ligger i att ta sig tolkningsföreträde i hur andra ska relatera till kön. 
 
För dig är inte kön en big deal - de ramar och begränsningar, tolkningar och filter som kön innebär, passar bra för dig. Det är lätt att tro att något som är osynligt för en själv aldrig är ett problem, men världen består av många fler än du. 
 
Jag lovar dessutom att kön är viktigt för dig. Prova att be alla i din omgivning att kalla dig för fel pronomen i en vecka. 
1. Det är fett svårt att be om. 
2. Det kommer vara sjukt obehagligt för dig när det sker. 
3. Du behöver kanske inte förstå allt, du kan ändå respektera andra
 
Jag lovar att du också fokuserar jättemycket på kön. Är du hetero- eller homosexuell tillexempel? Varför spelar könet roll för vem du blir kär i egentligen? Inte så lätt att svara på? Nä, det bara är så. Och det är okej. Jag respekterar din läggning även om jag inte förstår den (själv blir jag kär i folk av alla möjliga kön).
 
Tänker du någonsin på den låga kvinnliga representationen i reportertruppen för OS? På att du kommer få lägre lön för samma jobb för att du är tjej? På den dryga snubben i klassen som inte verkar inse när han tar typ halva lektionstiden? På din kompetenta chef som också alltid är tillpiffad (hur hinner hon)? På "vad det blev" när din kompis födde barn? Du tänker ju på kön hela tiden! Du gör skillnad på människor, du ser världen genom ett könat filter. Så som vi alla gör. Cisperson som transperson.
 
Denna könade värld är dock oftast bekvämt osynlig. Transpersoners existens gör den synlig. Den tvingar dig att plötsligt konfronteras med dina egna fördomar och tankar kring vad genus och kön egentligen är och betyder. Och detta är förstås jobbigt. Det är jobbigt när världen bli obekväm, och den enklaste utvägen är att skjuta allt ifrån sig och säga "usch vad ni är jobbiga som är sådana här, det vore enklare om ni inte fanns, utan var mer som mig, så jag slapp tänka!" För det är ju precis vad du säger när du säger att kön inte spelar roll (för dig, eftersom det är osynligt för dig) och att transpersoner borde tänka mer som dig (alltså vara mindre sig själva). Verkar det som en soft sak att säga, nu när dina privilegier som förut dolde det problematiska i uttalandet blivit synliggjorda?
 
Nä, det tror jag inte att du tycker. Jag tror att du är en soft person och skön feminist som vill alla väl. Och då blir nästa steg detta: Lyssna på dem som kommer från en annan icke-privilegierad position än du, utan att ifrågasätta, men när det är läge genom att fråga. Om du inte kan förstå, respektera ändå. Omfamna faktumet att kön och genus är krångliga, skavande, svåra saker, men som genom sin mångfald också är intressanta och fantastiska. Kön är viktigt för alla i denna värld - vi kan sträva mot att inga maktskillnader fanns mellan könen, att vi fick vara mer individer och sluta upp med detta tönt-patriarkat - men vi kan inte säga att det inte spelar roll eller vi inte ser kön, för det är aldrig sant.
 
Men, men är inte feminismens mål att utradera könskillnader? Nja, inte min feminism. Många människor, inklusive jag, trivs utmärkt med att ha ett kön. Problemet är maktskillnader, olika villkor och snäva roller begränsat till ett visst kön som bara ska bestämmas av din kropp. Problemet är inte att kön existerar. För det gör det, oavsett om det existerar på grund av en social konstruktion eller ett biologiskt faktum eller bägge delar. Kön existerar, cispersoner existerar, och transpersoner existerar.
 
Ja, transpersoner existerar. Det är ett faktum. Om det inte stämmer med din världsbild är det inte transpersoner som ska ifrågasättas - utan din världsbild. 
 
Det tror jag att du klarar! Heja dig. Heja en mer transinklusiv feminism.
 
Och om du redan gjort jobbet och är en cool transinklusiv feminist: Heja dig också! 
 
/Zäta
 
 
 
 

Om samvetsvägran och rätten till fri abort - vad är problemet med en samvetklausul?

Det har blossat upp en debatt kring samvetsvägran och abort sedan Norge började diskutera en ny lag om "reservationsrätt" och en svensk barnmorska DO-anmälde Höglandssjukhuset eftersom de inte ville anställa henne om hon inte tänkte utföra de arbetsuppgifter som inkluderade abort.
 
Vi börjar med att reda ut faktan. 
 
Vad handlar Norges nya lagförslag om? 
Vårdkedjan i Norge ser lite annorlunda ut än i Sverige. Behöver du göra abort i Sverige kontaktar du en kvinnoklinik direkt (ibland efter hjälp från allmänläkare eller ungdomsmottagning), medan du i Norge behöver en remiss från en allmänläkare på vårdcentralen för att få komma till abortkliniken. 
Norge har redan en lag om samvetsvägran för gynekologer/barnmorskor som arbetat på kvinnokliniker - de får vägra utföra aborter baserat på sn egen tro eller moral. Den nya lagen handlar om att allmänläkarna, som alltså aldrig genomför aborter utan bara skickar en remiss om detta, ska få vägra skriva remisser till kvinnokliniker. 
 
Så detta är alltså den högst sannolika verkligheten som väntar vårt grannland: Du är oönskat gravid och ringer vårdcentralen. Du får en tid hos en läkare, och hen säger "nope jag tänker inte skirva en remiss till den vård du behöver för att jag tror inte på aborter, och du kan inte få komma dit utan min remiss. Jag har all makt och du ingen makt över din egen kropp, hehe känns gött att detta nu står i lagen!" Okej, sista meningen kommer väl folk inte säga högt, men det är ju precis vad som händer om denna reservationsrätt införs i Norge. Du kommer förstås ha möjlighet att gå till en annan läkare, men hur många val har du om du bor på en liten ort? Vad är det som säger att läkare inte slumpmässigt kommer börja förvägra vissa personer abort som de inte anser vara lämpliga, och hänvisar till sin egen "moral"? 
 
Det nya lagförslaget är ett enormt baksteg och en reell inskränkning av rätten till fri abort. 
 
 
Vad handlar barnmorskans DO-anmälan om?
Ellinor Grimmark vill inte utföra aborter eftersom det strider mot hennes tro. Hon vill också inskränka rätten till abort genom att sänka gränsen för tillåten abort från 22 veckor (med särskilda skäl) till 12 veckor, det är ju som tur är inte upp till henne, men hon går ändå ut i media med detta. Grimmark har utbildat sig till barnmorska och sökt jobb på en kvinnoklinik där det bland annat ingår i arbetsuppgifterna att utföra aborter.
 
Hon vill alltså ha jobbet, men slippa vissa arbetsuppgifter. Detta är krav som ingen annan arbetssökande kan ställa. "Jag vill ha jobbet som historielärare men jag vill inte undervisa om krig!" går inte hem hos skolorna. Nu invänder folk att abort är en helt annan sak, att det handlar om att "stoppa ett slående hjärta" eller "ta ett liv", men det är ju en helt annan diskussion - hur vi definierar liv och var vi står i abortfrågan. Detta fall handlar om eventuell arbetsplatsdiskriminiering, i vilken sakfrågan är glasklar: Hon har sökt ett jobb med vissa arbetsuppgifter vars existens är lagstadgade (vi har fri abort i Sverige) och hon kan inte på måfå välja bort dessa med hänvisning till sin egen moral.
 
Hon kan däremot söka ett annat jobb. Exempel på ställen där barnmorskor jobbar utan att utföra aborter: BVC, MVC, vårdavdelning på BB, pediatrisk mottagning, ungdomsmottagning, sexologisk mottagning och så vidare. 
 
 
Men har vi inte religionsfrihet i Sverige?! Är det inte en mänslig rättighet att få avstå från sådana här saker?
Det är inte en mänsklig rättighet att avstå från att utföra lagstadgade tjänster inom vården baserat på sin egen tro och moral. Religionsfrihet är inte en absolut rättighet, utan begränsas bland annat av andra människors fri- och rättigheter. Europadomstolen har slagit fast att det inte är okej att pådyvla andra människor sin tro genom att selektivt vägra genomföra vissa tjänster vården ska erbjuda. Den lagstadgade rätten till fri abort för kvinnor, transkillar och människor med andra könsidentiter och livmoder, får alltså inte inskränkas av någons personliga tro. 
 
 
Så till kärnfrågan: Varför är då lagstadgad möjlighet till samvetsvägran problematiskt? Finns det inte tillräckligt med gynekologer och barnmorskor som kan utföra aborter utan att vi måste tvinga alla till detta?
 
För det första måste jag säga det uppenbara: Det är ett fritt val att bli gynekolog eller barnmorska. Känner du att det värsta tänkbara i hela världen är att genomföra en abort finns ca 10 000 andra yrken du kan söka dig till, även inom närbesläktade områden inom vården. Ingen tycker att alla samhällsmedborare ska utföra aborter hit och dit, vi tycker att de som är utbildade inom området och har anställning på en klinik där dessa arbetsuppgifter finns ska utföra dem utan undantag. 
 
Jag är inte insatt exakt i hur väntetider och tillgång till abort ser ut överallt i Sverige idag, men jag vet att det kan ta ett par veckor att få en tid, och att vården generellt inte är känd för att digna av resurser och outnyttjad tid... Så det är mycket möjligt att människor skulle drabbas rent fysiskt av att färre tillgängliga vårdutövare fanns. (Nu tror jag det är ett extremt litet problem i Sverige att folk blir gynekologer/barnmorskor och sedan "tvingas" göra aborter mot sin vilja, jag är säker på att de allra flesta med betänkligheter söker sig någon annanstans.)
 
Så problemet är inte så mycket konkret som det är moraliskt. För lagtexten är normerande. Den speglar ett klimat vi har i samhället, vilka positioner som är möjliga att inta. Med en samvetsklausul skulle lagen säga till mig:
 
Din hälsa och ditt självbestämmande är frivilligt för vården att bry sig om. Om en vårdgivare känner för att ta hand om dig kan de göra det, men det är ingen krav. Ditt människovärde står inte lika högt i kurs som alla andras.
 
Alltså precis tvärt emot vad hälso- och sjukvårdslagen säger: Att alla patienter ska behandlas lika, med bästa tillgängliga vård, och har rätt självbestämmande.
 
 
I ett större perspektiv handlar det också om hur vi ser på kvinnors* rättigheter. Det är inte en slump att kvinnors kroppar får bära tyngden av moraliska diskussioner där (ofta) män i höga positioner diskuterar rätt och fel utan ha tillstymmelse till levd erfarenhet i frågan.
 
*Alla kvinnor kan inte bli gravida, och vissa män och andra transpersoner kan, men strukturen av begränsningar har tonvikten på kvinnokroppen ändå. Ibland är det viktigt att tala om de större strukturer som formar samhället, och att benämna vilka grupper som drabbas, även symboliskt. Det är givetvis lika viktigt att människor av alla kön och icke-kön har tillgång till fri abort, men att abort-diskussionen tar avstamp i könade strukturer som sedan urminnes tider begränsat just kvinnors kroppar är också relevant att tala om ibland. Vi får ha i åtanke att kvinna/man till stor del är konstruerade kategorier som tillskrivs olika värden, men vars effekter blir påtagliga för vissa grupper och kroppar ändå. 
 
Abortdiskussionen handlar alltför ofta om manligt tolkningsföreträde, inte minst inom religiösa rörelser, och makt att definiera problemet. Rätten till fri abort är alldeles livsviktigt för individen, men också för ett samhälle som värderar kvinnor och deras självbestämmande lika högt som män.
  
Feminismen är inte en enkel framåtrörelse, utan en böljande kamp där konservativa krafter ständigt trycker på från andra hållet. Vi måste uppmärksamma detta, och vi måste slå tillbaka när rättigheter vi redan vunnit hotas. Det blir inte bättre av sig själv. Det blir bättre för att vi kämpar och trycker pendeln åt rätt håll. 
 
/Zäta
 
 

Tisdagstips


Allt blir roligare i färg, även patriarkatet!

Kolla in tidningen The Guardians interaktiva sammanställning av kvinnors rättigheter i världen! http://www.theguardian.com/global-development/ng-interactive/2014/feb/04/womens-rights-country-by-country-interactive?CMP=fb_gu 

Klicka på olika regioner och sedan länder för att se hur de ligger till inom olika viktiga kvinnorättsfrågor. Informationen kommer från FN och Världsbanken och ger förstås en grov bild, men himla intressant. 

Hur ligger det till i världens (fjärde) mest jämställda land då?




En bit kvar. 

Feminismen har utan tvekan gått alldeles för kort. Tur att det är valår!

/Zäta






"Det var inte meningen att våldta" - om manligt tolkningsföreträde, samtyckeslagstiftning och jämställdhet

 
Kvinnan berättar i förhör om hur hon tvingades till både analt och oralt samlag samtidigt som han höll fast henne och slog henne med bland annat en örfil. – Jag visade tydligt att jag inte ville, så att han inte kunde missuppfatta det, säger hon i förhör.
 
Rätten anser att det rent objektivt är bevisat att 27-åringen med våld tvingat kvinnan till sex. Det är däremot inte visat att han haft uppsåt till det, trots att partnerna inte haft någon överenskommelse om ett sexuellt spel.
Metro, 14-01-10
 
Alla är överens om att han tvingade henne till sex, att hon protesterade och var mycket upprörd efteråt. De hade inte kommit överens om BDSM-sex. Men han kan inte fällas för våldtäkt.
 
Han kan inte fällas för att han inte tolkade hennes nej som ett riktigt nej. Förövarens verklighetsuppfattning är vad domen baseras på. Manligt tolkningsföreträde är vad domen baseras på. Det är "objektivt bevisat" att han tvingade henne till sex som hon inte ville ha, medan han höll fast henne (särskild utsatt situation, någon?), men det går inte att bevisa att han hade uppsåt att våldta - och det krävs för fällande dom. 


Ett rättssystem som baseras helt på förövares uppsåt och tolkning av verkligheten är inte säkert. Jag förstår att uppsåt är viktigt, det är därför vi skiljer på mord, dråp och vållande till annans död - men det är inte så att vi låter folk som dödar andra gå helt ostraffade för att de tolkade personen som levande. Jag förstår också att ord ofta står mot ord i likande situationer och att vi inte kan dömma folk enbart på basis av någon annans utpekande, det är inte heller rättssäkert, men när ord inte står mot ord - utan alla är överens om händelseförloppet - varför ska då förövarens uppfattning väga tyngst?
 
För att vi fortfarande lever i en våldtäktskultur där "objektiva" män får bestämma var gränsen för våldtäkt går. Vi lär tjejer att säga tydliga nej, inte killar att vara uppmärksamma på otydliga nej. 
 
 
– Hon stönade fram tunna och lätta nej. Sättet hon sa nej på nu var väldigt bekant för mig som en del av sexet, jag kände igen det från andra tjejer, säger han i förhör och tillägger att det var väldigt tydligt för honom att hon ville ha dominanssex.
 
Okej, snubbis, du kanske har haft en massa ömsesidigt dominanssex förut (eller bara är en serievåldtäktsman) - det betyder inte att du avsäger dig ansvaret att kolla med en ny sexpartner om hon fungerar på samma sätt!
 
Eller jo, vänta, det är ju precis vad det betyder. Rätten har fastslagit det. Din verklighetsuppfattning gäller. 
 
 
Förstår ni varför vi behöver en samtyckeslagsstiftning? Då skulle det räcka att hon bevisade att hon inte samtyckt, inte att hon varit i en särskilt utsatt situation och visat tydligt att hon inte ville och att han samtidigt förstått det och haft uppsåt att skada henne. En samtyckeslagstiftning handlar inte, som många tror, om att du måste bevisa att alla du ligger med vill ligga med dig* - bevisbördan ligger fortfarande på offret, på den som åtalar - men hon behöver bara bevisa att hon inte ville.
 
Grundsynen förskjuts alltså med en samtyckeslagstiftning.
Istället för inställningen: "Ingenting är våldtäkt om inte gärningsmannen håller med om det och femton miljarder svårbevisade omständigheter (särskild utsatthet, inte bara utsatthet) är uppfyllda",
tar vi avstamp i: "Sex ska vara frivilligt och när ovilja markeras ska det respekteras".
 
 
ÄR DET ORIMLIGT FÖR EN RÄTTSTAT ATT HA DEN INSTÄLLNINGEN?! 
 
Vi läser det en gång till: "Sex ska vara frivilligt och när ovilja markeras ska det respekteras." Nej, det är för tusan det mest rimliga jag har hört på hela året.
 
Det här innebär inte att allt gråzonssex kommer bli våldtäkt i lagens ögon. Har två personer sex med varandra och det plötsligt känns olustigt för en av dem, som kanske stelnar till men inte säger något, är det enligt mig och alla världens feminister inte okej någonstans av den andra personen att fortsätta - för jag tycker det är folks förbannade plikt att vara uppmärksamma på personer de har sex med! Men det kommer inte vara våldtäkt i lagens ögon, för förövaren måste kunna förstå att hen gör fel. Och det kanske inte heller ska vara det. Det måste finnas en klyfta mellan utopiskt fantaistiskt ömsesidigt sex, och brottet våldtäkt som kan sätta människor i fängelse. Det ska inte vara ett brott att ha lite småtrist sex, att råka somna eller misstolka en otydlig signal, även om vi förstås ska jobba på allas ömsesidiga ansvar i sexuell sitation. Men grejen idag är att gränsen för vad som får vara våldtäkt i lagens ögon dras alldeles, alldeles för långt bort, med alldeles alldeles orimliga beviskrav.
 
Jag tror att vi måste jobba på två fronter, som förstås påverkar varandra. Dels förändra lagen så att en rimlig mängd våldtäktsmän kan bli fällda, inte bara de som erkänner. En samtyckeslagstiftning sänder signalen att frivillighet är viktigt, snarare än att "det är dumt att förgripa sig på folk i särskilt utsatt situation medan du inser att du håller på med det", och den kan få fler att våga och orka anmäla. Men den kan inte ensam förändra våldtäktskulturen. Det måste vi göra samtidigt, på en annan front: med ett mer jämlikt samhälle där allas tolkningar väger lika tungt, där våldtäkt slutar banaliseras, stigmatiseras och bli till skämt, där överlevare respekteras och får den hjälp som behövs oavsett reaktioner efteråt, där ingen lär sig att de har rätt till någon annas kropp genom uppfostran eller ständig mediaexponering, där sexualiteten blir lika tillgänglig för alla kön och där män får lära sig lyssna på andras signaler. 
 
Jag är helt övertygad om att jämställdhet minskar våldtäktskultur, och faktiska brott. Inte bara för att kvinnors och transpersoners erfarenheter får påverka lagstifting och offentlig debatt i högre utsträckning, eller för att fler än ett köns tolkningramar får avgöra var gränsen går - utan också för att själva grunden där någon anser sig ha rätt till någon annans kropp rimmar illa med tanken att vi alla, oavsett kropp och erfarenheter, är precis lika mycket värda.


/Zäta
 
*Sedan tycker jag förstås att det här borde vara den rimliga inställningen till allt sex, för alla, alltid - att du är helt säker på att alla inblandade vill. Men vore det fallet skulle vi ju inte behöva en våldtäktslagstiftning alls.
 
 
 
 

Feminismen och kärleken

Feminister anklagas ofta för att krångla till det i onödan. Att överanalysera bort "allt det fina". Inte låta saker, ens kärlek, bara "få vara". Sätta käppar i hjulet för den naturliga spänningen mellan man och kvinna. 
 
Och visst kan vi kritisera heterokärleken. Vi kan säga att dess representationer och värderingsmallar oundvikligen skapar en maktobalans mellan kvinnor och män. Vi kan säga att den starka norm som den heteromonogama kärleken utgör osynliggör och försvårar annan slags kärlek mellan människor. Vi kan säga att vi kämpar i motvind när det kommer till kärleken - att vi är feminister trots att vi är insnärjda i kärlekens garn. "Egentligen vill jag vara fri, men det pirrar så förfärligt i magen så jag kan inte låta bli. Låta bli att anpassa mig, tråna och värdera mig själv utifrån honom."
 
Eller så kan vi säga att kärlek, att få älska på sina villkor, är en anledning att vara feminist. Att möjligheten att vara kär utan att anpassa sig och reproducera patriarkatet i sitt förhållande, är en drivkraft för feminismen.
 
 
Jag säger inte att strävan efter att få älska på lika villkor ska vara den enda drivkraften för den privata feministiska kampen. Jag säger inte att samhällsutvecklingen ska drivas av längtan efter jämlik kärlek mellan två personer. Att inte bli förtryckt, att få lika lön för lika arbete, att känna att parkerna tillhör oss även på natten, att låta marginaliserade kvinnor höras i det offentliga rummet, att störta könade normer som begränsar människors liv - allt det och mer därtill är minst lika viktigt. Jag säger inget om det. Men jag säger att kärlek är en drivkraft, och kärlek kan bara existera när makten får ge vika.
 
Det kan verka provocerande att tala om kärlek som en drivkraft. Särskilt heterokärlek. "Men hallå är inte hela poängen med feminismen att kvinnor är starka och klarar sig utan män?!" Nej, poängen med feminismen är att kvinnors strukturella underläge ska skrotas. Även i kärleksrelationer. Kärlek i sig är inte fel. Kärlek är helt jävla fantastiskt och vi borde generellt ägna oss mer åt att älska och mindre åt att hata. Kärlek som ursäkt för, eller förklädnad åt, patriarkala maktmissbruk - är fel. 
 
När hon tar hand om disken femte gången i rad för att det är enklare än att tjata, då patriarkatet gett män  tolkningsföreträde på vad som är "tjat" och vad som är relevanta synliggöranden av orättvisor, och gör det av "kärlek". När han fortsätter samlaget trots att hon stelnar till för det gör ont, eftersom han inte är så värst uppmärksam på hennes njutning och hon alltför mån om hans för att säga ifrån, och de har sex av "kärlek" till varandra. När de bråkar och hon gråter och han beklagar sig över känslosamma kvinnor som inte kan acceptera det rationella i hans syn på saken, och de har "kärleksproblem". När han himlar med ögonen åt hennes nyinköpta ögonskugga och suckar att kvinnor jämt ska vara så ytliga, men ogenerat kommenterar hennes och andra kvinnors utseende när det inte behagar honom, och vi kallar deras förhållande för "kärlek". När hon tar fyra femtedelar av föräldraledigheten eftersom han tjänar mer, vilket gynnar parförhållandet och görs i "kärlekens" namn, men ger henne en pension långt under hans när de separerar tjugo år senare.
 
Dessa, och många fler långt mer banala, och många fler långt mindre banala - beteenden i kärlekens namn - är vad som är ruttet med den konventionella heterokärleken. Den får agera täckmantel åt förtryck, orättvisor och strukturell underordning av kvinnor.
 
Att vara feminist är inte att sätta käppar i hjulet för kärlek mellan män och kvinnor. Det är att ge den en ärlig chans. En chans för kärleken att inte vara en ursäkt till ett skapande av hierarkier, utan att existera på lika villkor mellan jämlika parter. Att vara feminist är att inse att patriarkatet påverkar även samkönade kärleksrelationer, och att ge queera relationer det utrymme och den specifika analys de behöver. Om vi talar om vad som händer i vardagen, om vilka beslut vi fattar och varför, med patriarkatet i bakhuvudet, istället för att släta över och låtsas som om en snedfördelning inte fanns - kan vi nå en jämlikare relation.
 
Det är kanske en utopi att skapa en sant jämställd relation mellan människor så djupt präglade av ett ojämlikt samhälle, men jag är övertygad om att det går att komma långt med ärlighet och belysande. Det krävs en bisarr mängd självreflektion, modet att ifrågasätta sin egen position och roll i både samhälle och relationen. Det krävs samarbetsvillighet, för även om den med mest makt och som lärt sig att hans världsbild är objektivt sann har både störst möjlighet och störst ansvar att förändra, återskapas patriarkatet av alla som ingår i relationen. Det krävs humor, kampvilja och utrymme för felsteg. 
 
Om det nu krävs så förbannat mycket att bli jämställd i ett samhälle som sliter och drar åt andra hållet, är det verkligen värt det? Nej, de allra flesta tycker ju inte det. Det är därför ojämställdhet inom kärleksförhållanden är normen - normaliserat och osynliggjort. Men utöver att alla vettiga människor borde vilja sluta förtrycka så fort de inser att de gör det och har en plikt att göra det oavsett vad de inser, så finns det personliga incitament att störta den patriarkala relationen.
 
Tänk att få bli sedd, inte genom ett filter av förväntningar på hur ditt kön ska bete sig, utan för den du är. Tänk att kunna samtala med någon som accepterar att dina referensramar, på grund av en radikalt annorlunda uppväxt och andra erfarenheter, är just annorlunda men inte fel för det, utan värdefulla perspektiv på världen - särskilt för den som växt upp med att hans perspektiv alltid gäller. Tänk att våga lita på att de känslor du uttrycker respekteras och bemöts. Tänk att få det utrymme för reflektion, umgänge med andra och ensamhet du behöver, när svartsjuka och ägandeskap slutar vara en drivkraft. Tänk att våga njuta utan skuld över att ta för mycket plats, utan prestationskrav kopplade till ditt kön. Tänk att få älska, utan att utöva eller utsättas för, orättvis och osynlig makt.
 
Möjligheten att kunna älska, fri från patriarkatet, är en anledning att vara feminist. För mig, en av de allra främsta.
 
/Zäta
 

Rabiesfeminist överanalyserar en helt slumpmässig händelse på morgonpendeln, alt. En insikt i sitt eget privilegium och varför vi bör synliggöra dylikt.



Jag lägger upp ryggsäcken bredvid mig på tågsätet och inser med en plötslig stöt i magen att mitt pendlarkort slutade gälla igår. Tåget rullar förbi Hjärup och jag tänker att kanske kanske kommer ingen kontrollant idag? Ska jag vara ärlig och säga att jag glömde fylla på? Låsa in mig på toan?

Kontrollanten kommer in längst fram i vagnen och hjärtat dunkar fortare. Fan jag har inte råd med 1000kr i böter!

Jag bestämmer mig för att visa fram kortet och ärligt säga att jag glömde att det gick ut igår, och hoppas på att kontrollanten är snäll. Hon närmar sig snabbt och jag stäcker mig efter ytterfackets dragkedja. Kontrollanten sneglar på mig i förbifarten och granskar den unge mörkhårige mannens biljett snett bakom mig. Hon går ut ur vagnen. 

Jag är i mild chock. Hon gick bara förbi mig! Vilken tur, tänker jag. Sedan tänker jag att det inte alls var tur

Det var ett uttryck för en ojämlik värld. Det var ingen slump eller lyckosam karma att just jag slapp visa biljett (även om just dagen jag slapp var lyckosam för just mig), medan personen bakom mig behövde bevisa sin rätt att vara på tåget. Det var ett ovanligt tydligt exempel på mitt vita privilegium. Men inte bara det, för alla som haft dreads, piercings eller mycket smink - som inte varit måttliga, typ rågblonda i rosa pannband och dyr dunjacka - vet att det inte går att undgå kontrollanter då heller. Det går kanske inte att se någons klasstillhörighet på samma sätt som rasifierade markörer som hår- och hudfärg, men det finns definitivt saker vi associerar med medel- och överklass och mer eller mindre omedvetet premierar. 

Vad är ett privilegium? Att få det bättre på andras bekostnad. Strukturellt, men det påverkar och gynnar oss också individuellt. 

När jag gick av tåget en annan dag i Köpenhamn gick två kontrollanter med bestämda steg fram mot en man som klev av samtidigt i trasig tröja, slitna ansiktsdrag och vingliga rörelser. Mig tittade de inte ens på. Vem tror ni hade råd att köpa biljett?

För ärligt talat hade jag haft råd med kontrollavgiften. Jag får 9000kr av staten varje månad (varav en hel del lån förstås) för att utbilda mig till höginkomsttagare, och jag kommer från en bakgrund där detta är normen och dn buffert i form av familjen alltid finns. Och det var det som syntes. Jag fick det lättare för att jag redan har det lättare. 

En gång kan förstås vara en slump, men många gånger, för miljontals människor, är inte en slump. Det är en struktur. Och vi som gynnas av dessa (olika) strukturer har en skyldighet att inse vad det är som händer, och på vems bekostnad. Framförallt måste vi lyssna på dem vars erfarenheter istället är av förtryck, lita på vad de upplever, och inse att det som ter sig som en småsak för den som aldrig drabbas, är ett livsvillkor för den som alltid utsätts. 

Granska dina egna privilegier, det är ett av många steg mot en bättre värld. Och fyll på ditt pendlarkort i tid, så du kan lyssna på föreläsning om hypertension istället för att blogga på mobilen. 

Kärlek!

/Zäta

Transgender day of Remembrance

När barndomen och de drömmar vi hyste då kommer på tal brukar Moa få något frånvarande i blicken. "Vad ville du bli när du blev stor?" kanske någon frågar. "Stor... jag hade inga planer på att bli vuxen" kan hon lugnt svara.
 
 
Idag är det Transgender day of Remembrance. Vad är det vi ska minnas?
 
De som mördats på grund av samhällets transfobi. I år var det 65 namn som lästes upp i Malmö. 65 personer som mördats sedan 20:e November förra året runt om i världen, på grund av att de råkat födas som trans och bröt mot samhällets könsnormer. 65 namn lästes upp, men långt fler dukade under för våldet. Andra källor uppger högre siffror, och mörkertalet är stort.
 
Det är livsfarligt att vara trans. Ingen annan grupp råkar ut för samma grad av våld baserat på sin identitet eller uttryck. I Sverige uppgav en tredjedel av alla unga transpersoner i ungdomsstyrelsen att de blivit utsatta för våld och trakasserier det senaste året. De nedvärderande attityderna och hatet leder till "milt" våld, såväl som mord. Transfobi dödar.
 
Våldet är dessutom bara en sida av saken. Hbtq-personer har sämre psykiskt mående än genomsnittsbefolkningen, men transpersoner sticker ut. Många mår så dåligt att de tar sitt eget liv, på grund av rädsla, utfrysning, trakasserier, nekad hjälp med transition och en trångsynt värld.
 
Idag minns vi de som dukat under.
 
 
"Jag trodde inte att jag skulle bli vuxen, för jag kunde bara inte växa upp och bli en man. Men jag kunde ju inte heller bli en sådan där tragisk och olycklig transkvinna som jag sett på TV, eller någon slags komisk man i klänning. Jag kunde inte vara transsexuell kvinna och jag kunde inte vara man. Framtiden var svart, tom. Jag fick inte plats där. "
 
Det må vara svårt ibland, och rent av livsfarligt beroende på plats, att vara trans, men det är inte omöjligt. Idag ser världen helt annorlunda ut för unga transpersoner än för bara tio år sedan. Kunskapen och acceptansen ökar, resurserna både i form av positiva förebilder, kunnig sjukvårdspersonal och en stöttande allmänhet ökar. Avskaffandet av tvångssteriliseringarna i år var en enorm seger för transrörelsen. 
 
Moa hamnade rätt. Moa blev Moa, inte bara i hemlighet, utan för hela världen. Idag läser hon till sjuksköterska, pratar (nästan) flytande kinesiska, stickar vantar på löpande band och bor med sin flickvän (jag!) i Lund. Hon är varken trakisk, olycklig eller komisk - utan alldeles fantastiskt varm, intelligent, söt, älskad, kompetent och, ganska ofta, lycklig. Framtiden som man var inte hennes, men den som kvinna är det.
 
 
Det kommer att bli bättre. Vi kommer att göra det bättre. Du kan hjälpa till genom att sprida kunskap och acceptans för allas lika värde oavsett könsidentet, säga ifrån när folk drar nedsättande skämt eller blottar stereotypiserande okunskap och själv tänka på ditt språkbruk och dina fördomar. Här kan du lära dig mer om trans! Youtube är också en outsinlig källa till transpepp och kunskap. Sök på till exempel MTF (male to female), FTM (female to male) transition, SRS, transgender, intergender osv.
 
Och idag kan du tända ett ljus för de människor som på grund av oresonligt hat, inte hann uppleva en vackrare värld.
 
 
 
Idag minns vi de som råkade illa ut, men du behöver inte vara rädd. Framtiden är din också.
Vi ska skapa plats där åt dig. Jag lovar.
 
/Zäta
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg




bloglovin RSS 2.0