Skillnaden mellan naturvetare och humanister
Karta över BMC, Biomedicinskt centrum:
"BMC:s byggnader är uppbyggda enligt ett kordinatsystem"
Karta över Engelska parken, humanistiskt centrum:
"Byggnaderna har fått nummer i ordning efter byggnadsår, varför exempelvis hus 17 ligger mitt emellan hus sex och sju."
Vad har jag gett mig in på?
/Zäta
I leksaksaffären
Till höger är det ljusrosa och till vänster är det blått och svart. Färgerna i sig gör väl ingen skada, men det gör den tydliga uppdelningen. Dels för att små barn genom att bara passa in på en avdelning lär sig att de ska tycka om vissa saker och inte andra, dels för att typen av leksak skiljer sig otroligt mycket åt mellan avdelningarna. Till tjejernas förlust såklart. På tjejavdelningen är det passiva lekar som gäller. Det är klänningar, halsband och förprogrammerade dockor. På killavdelningen är det aktiva lekar med fart, egen konstruktion och fantasi som framhävs. Självklart generaliserar jag, och visst är även småkillarnas lek med figurer som redan har en personlighet och historia (Spiderman! James Bond! Batman!) snarare än att hitta på egna ett problem, men faktum kvarstår: killar ska vara aktiva och tjejer ska vara passiva.
Vilken egenskap var det som värderades högst nu igen?
Självklart vill jag göra vad jag kan för att motverka denna trend i mina små släktingas vardag. Jag tycker som bekant att alla barn ska få möjlighet att välja själva, även om samhället gör sitt bästa för att likrikta dem. Men tänk om flickorna vill ha dockor då? Ska du förvägra dem det? Hade jag en liten kusin som innerligt önskade sig en docka för att hon inte hade någon, skulle hon förstås få en. Men hittills har så inte varit fallet. Mina små tjejkusiner och småsystrar har tjugo dockor var, men inget lego. Det har deras storebröder. I en värld som gör allt för att polarisera två kön vill jag, om inte vända processen, i alla fall inte bidra till den. Icke könssteriotypa födelsedagspresenter är ett steg på vägen.
Sedan ska de förstås gilla presenterna, som gärna får vara lite orginella eller lärorika också, vilket gör det hela ännu svårare. Man kan ju inte bara byta avdelning i leksaksaffären och tro att allt blir bra, liksom. Den här gången slutade det med ett bokstavstyper och färg som man kan trycka på papper till lilla J, något så ovanligt som en fantasyroman med en kvinnlig huvudkaraktär till killkusinen och en klätterställning till gerbiler som tjejkusinen önskat sig. Jag är rätt nöjd, även om lilla J säker har något liknande redan.
Det är nästa problem. Lilla J har ALLT, alla kategorier, och är ännu för liten för att ge presentkort eller upplevelser till.
Stön.
/Zäta
Lördagskrockar
1. Ryss-fest med vodka och pälsmössor i en livlig studentkorridor
2. UKM-konsert med brabra band som Kärleksfabriken, Clara Lindsjö och Napoleon
3. Min pappas 50-årsfest
Nästa lördag:
1. Dans och billig alkohol med Handen på Hjärtat på V-dala
2. Äkta bal med frackar och dyr mat på... en annan nation
3. Höstmiddag med Grannarna
Visserligen är 50-årsfesten på ett slott och gamla rockklassikr har utlovats, och under middagen blir det saxofonkomp av en D som inte varit hemma på länge, så jag lider väl inte överdrivet mycket.
Men ändå, pälsmössor och balklänningar är ju surt att missa.
/Zäta
Det bästa med denna sommar
Det var när tiden stod stilla och inga regler gällde.
/Zäta
Sa någon steriotypa monarker?
/Zäta
Prinsessproblemet
Jag har en kluven inställning till både ordet och fenomenet prinsessa. Min direkta association är till allt som är rosa och vackert. Prinsesstårtor, tyllkjolar, styrdanser, glitterdiadem, slott och prinsessklänningar. Men å andra sidan hänger detta ihop med det jag inte gillar med prinsessor. Jag tycker för det första att monarki och arvemakt är så fel det kan bli och att kungafamiljens underhåll på massa miljoner per år skulle kunna gå till cancerforskning och teatergrupper istället. Men den kanske viktigaste invändningen är Disney-hjärntvättningen. En prinsessa kan aldrig vara lycklig som hon är. Hon måste gifta sig med en viss sorts man, drömprinsen! och kan sedan leva lycklig i alla sina dagar. Hm, inte min grej liksom.
"Prinsessa" kan också vara en nedsättande term i vardagen. När något inte duger, när mamma har köpt fel marmelad, då är man bortskämd - en prinsessa. Men å andra sidan är en prinsessa någon man värderar högt. Och samma person som använder ordet för att påpeka hur odräglig jag är, kan nästa dag använda det för att påpeka hur mycket hon tycker om mig.
Jag minns när vi hade prins- och prinsessfest på dagis. Hur vi åt prins- och prinsesskorvar och hade prins- och prinsessdisko. Hur otroligt roligt det var. Men jag minns också hur lilla J för något år sedan kom insvassande i prinsessklänning och tiara, gav mig en liten krona och utropade att nu kunde hon och jag vara prinsessor tillsammans. Jag frågade diskret om inte D också kunde få en krona. Jovisst svarade hon, jag ska bara hämta prinskronan. När jag och D bytte blev hon sur. Det var fel. Prinsar har prinskronor och prinsessor har prinsesskronor. Så Är Det.
Problemet är inte att flickor vill ha tyllkjolar, utan att pojkar inte får ha det och att detta gör att samma flicka och pojke i förlägningen ska attraheras av varandra. Och att Disney får min knappt 7-åriga lillasyster att vägra leka om inte könsrollerna är ordentligt uppfyllda.
Men tillbaka till det ursprungliga dilemmat. Om man är mot monarki och steriotypa könsroller, är det då en förolämpning att bli kallad prinsessa? Mitt svar är såklart nej. Prinsessproblemet är egentligen att-se-ut-som-en-steriotyp-tjej-och-vara-feminist-problemet ställt på sin spets. Detta har jag redan berört flera gånger och kommer säkerligen att göra igen, men som vanligt tycker jag att det finns gränser för hur mycket och på vilket sätt ett politiskt engagemang ska få inverka på ens liv. Jag förstår mycket väl att mina val inte görs i ett kulturellt vakuum, och att jag gillar prinsessklänningar delvis för att jag får sådan positiv feedback från omgivningen när jag "gör som man ska", men detta innebär inte att jag inte upplever det som fria val. Eller att vackra klänningar gör mig mindre lycklig.
Jag tänker fortsätta tycka att Disney borde visa femåringarna att det finns andra sätt att leva på, att monarkin är ett slöseri med pengar och att måla mina småkusiners naglar när det vill det, oavsett kön. Men jag kommer också att fortsätt ha högklackat, rosetter i håret och förtjust pussa den pojke som kallar mig för sin prinsessa. För än en gång - jag strävar inte efter att få vara konsekvent - jag strävar efter att få vara jag.
/Zäta
Och ibland känner jag bara
Livet vore förstås enklare om man följde alla regler. Men å andra sidan är det så mycket roligare, bättre och viktigare att inte göra det ibland. Och mest av allt nödvändigt. Tror ni inte att jag vill vara normal? Fytusan vad skönt det vore.
Jag pallar inte förklara mig i alla lägen, även om jag vet att okunskap är det enda som föder detta förakt och denna fundersamhet. Idag får det räcka såhär. Nej jag är inte ond, jag är lycklig. Liksom han är.
/Zäta
En dag senare: Och återigen lyckas jag inte vara bitter mer än ett par timmar innan saker och ting faller på sin plats igen. Jag kanske är skyldig de där trångsynta personerna som gillar att lägga sig i andras liv ett tack ändå. För att de satte igång en massa jobbiga funderingar som gjorde att vi var tvugna att prata om det, vilket i sin tur gjorde att allt känns bättre än någonsin just nu. Fast mest av allt är jag skyldig mina bästa O, E och D ett tack. För att ni alltid lyssnar, förstår och skrattar när det behövs. Jag älskar er alla tre löjligt mycket.
Klockan elva
Byggarbetare som börjat vid fem avslutar sin medhavda lunch. Studenter som varit ute kvällen innan och inte kommer att vakna på flera timmar. Pensionärer som rättar till den virkade duken innan de tar fram elva-kaffet och sockerkakan. Nykära flickor och pojkar som skippar första lektionen för att ligga kvar intill den andras värme en liten stund till. Högstadiebarn som förjäves försöker koncentrera sig på fysiklärares surr. Arga chefer som ännu inte hunnit få sitt kaffe och tar ut den sjunkande statestiken på assistenter och förbipassernade. Allvarligt sjuka som rullas in i en vitklädd värld där det onda förhoppningsvis kan tas bort. Koncentrerade forskare som är mitt i dagens första experiment. Förkylda flickor som gör te med honung för att lindra halsontet och nyblivna pappor som försiktigt vaggar gråtande barn till sömns.
Klockan elva ser olika ut för oss alla. Jag läste en gång i FoF att det är klockan elva vi är som mest produktiva under en arbetsdag. Utvilade men inte längre nyvakna, igång men ännu inte trötta.
Jag gillar nog det klockslaget.
/Zäta
Julbord! (?)
Förutom att julbordsreklamen gör oss trötta på julen innan vi ens anat snö eller december, så är själva grejen med julbord svår för mig att förstå. Betala skitmycket pengar för att äta en massa äcklig mat och må dåligt över att man ska lägga på sig. Eller äta bara lite äcklig mat och må dåligt över att man inte utnyttjar pengarna. Fast det är klart, det finns väl de som gillar mjöliga grisrumpor, sockrad brun dricka och gräddsmetad ansjovis. Jag tillhör inte dem.
Låt det vara höstlöv, blåbär och icke-fodrade kappor ett litet tag till. Julruschen räcker och blir över ändå.
/Zäta
På pappret eller på riktigt?
Och då är det liksom inte mig det är synd om.
Vår föreläsare och studierektor Denise berättade om ett autentiskt fall hon följt i sin forskning. En 17-årig flicka, som var lätt utvecklingsstörd och hade en mental ålder på 12 år, blev hemlurad till en äldre kille. Först blev hon ihälld alkohol så att hon hade en promillehalt på 2,4 i blodet och blev sedan våldtagen av tre äldre killar. Allt gick rätt till i förundersökningen. Polisen kunde bekräfta spermaprov och fysiska skador och flickan var villig att vittna när hon vaknade. Hon hade aldrig druckit eller haft samlag förut. De tre killarna frikändes, för att flickan var inte trovärdig. Hon hade inte sagt till sin mamma vart hon skulle den kvällen.
På pappret har vi en stark våldtäktlagstiftning i Sverige. Kvinnans klädsel eller grad av berusning får inte spela någon roll, det behöver inte vara ett fullbordat samlag med en penis inblandad och så vidare. Men den efterlevs inte. Mellan 1999 och 2002 anmäldes 125 våldtäkter i Uppsala. 7 gick till åtal. Inte ens hälften av dem ledde till en dom. Och då anmäls ändå inte de flesta våldtäkter.
Det är skrämmande siffror. 15000 fall av kvinnomisshandel som skett inomhus av en gärningsman som offret kände anmäldes förra året. Betänk då att mindre än 10% av alla som anmäler, anmäler det senaste tillfälle de blivit utsatta, och att våldtäkter inte räknas in i den siffran.
Men siffror är svåra att greppa. Det som verkligen gör ont är att sitt mitt emot en gråtande kvinna, som har fått delar av sitt liv förstört av detta fruktansvärda brott. Att sitta där och tänka på att det faktiskt finns människor som försvarar männens rätt till att få utlopp för sin sexualitet, att det är lättare att få gärningsmannen dömd om kvinnan är etniskt svensk och från medelklassen, att de flesta brott inte ens anmäls, att kvinnor skuldbeläggs för hur de klädde sig eller agerade, att de finns folk som tror att våldtäkter handlar om sex och inte om makt, det gör mig fruktansvärt arg. Igår låg jag i sängen och grät. Idag ska jag anmäla mig till en kvinnorjour, skriva välformulerade debattinlägg och hitta väger för att få folk att förstå. Vi kan inte leva i ett samhälle som ser ut såhär. Och ja, det är skitjobbigt, men det är otroligt nödvändigt.
/Zäta
Baserat på en sann historia (om manlig ätstörning)
Den här historien är inte på något sätt unik. Förövarna - mellanstadiebarnen - är antagligen inte medvetna om skadan de gör, men ord som dessa biter sig fast. Jag är tjock.
På genusvetenskapen har vi precis läst om anorexi, bantning och kvinnokroppen. Det är otroligt intressant hur kvinnan associeras med Kropp och mannen med Själ, och vilka efterverkningar detta får. Hur maktordningar tvingar in kvinnor i mycket högre grad än män i kroppsideal och varför. Och strukturanalyser behövs, de är det viktigaste av allt om vi vill komma till rätta med snedvridna maktordningar som missgynnar kvinnor och en ständig smalhets, men de tenderar också att dölja de som avviker från strukturen. Visserligen borde ätstörningsforskning fokusera på kvinnor, eftersom de som sagt är mest utsatta, men att vara en marginaliserad grupp i en redan utsatt grupp kan inte vara lätt. De där fem procenten män används liksom bara för att ytterligare påpeka hur många kvinnor som lider.
Att det finns strukturanalys och kvinnoforskning är alltså bara bra, men ibland måste även det avvikande diskuteras. Det mest konkreta exemplet på hur omöjlig en manlig ätstörning anses är kanske att det är okej att skämta med män om deras vikt, men inte med kvinnor. Även i vänskapskretsar. Flytta på dig, tjockis! Äh, du kan väl inte frysa med din stoppning... Killar förväntas garva åt sig själva i sådana situationer, medan en tjej skulle ha rätt att bli upprörd. Och visst är det sant att de flesta killar inte bryr sig lika mycket som de flesta tjejer, men nu pratar vi inte om de flesta, utan om de som faktiskt mår skitdåligt över hur de ser ut. Oavsett kön.
Det är bara onödigt att fälla förvånade eller nedsättande kommentarer om andras utseende, och det spelar ingen roll vad det gäller. Det är aldrig kul. Jag vet att det anses bra att vara smal i vår kultur, men uppskattar jag att upprepade gånger få höra folk säga: "Oj, vad smal du är!" med förvånad röst? Nej. Vad svarar man på det liksom? - Ja, jo, jag får ingen mat hemma. Och det blir ännu värre när man verkligen mår dåligt över sin kropp. Ovanstående kommentarer skakar jag av mig med ett "Jaha, har de inget bättre för sig än att kommentera mitt utseende?", men det är inte alla förunnat. Det finns ju personer som mår så dåligt över sin kropp att de tolkar uppriktigt menade komplimanger som hån, och då hjälper inte precis de direkt nedsättande kommentarerna. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i denna tankegång, även om det oftast inte blir så extremt. Men är man absolut övertygad om att ens lår är det fulaste, vidrigaste och mest motbjudande på jorden, blir komplimanger som "Du har så fina lår!" tyvärr bara ett elakt skämt. Med detta resonemang vill jag inte säga att komplimanger är lönlösa, även om de kan vara det i vissa skeden av en ätsörning, utan visa hur dåligt folk, även killar, kan må över sin utsida. Och att lite hänsyn aldrig är fel.
Det finns killar som mår dåligt över hur de ser ut. Det finns killar som har ätstörningar. De kanske är relativt få och deras problem kanske inte går att härleda till en viss maktstruktur, men det betyder inte att de inte ska tas på allvar. Ett första steg vore väl att skippa alla tjockis-kommentarer, faktiskt överväga ätstörningar hos killar som beter sig konstigt i närheten av mat och inse att strukturella analyser inte behöver utesluta andra sorters studier.
/Zäta
10 trevliga saker
1. Dansat framför spegeln
2. Provat mammas 80-talsskjortor
3. Läst igenom gamla dagböcker
4. Lånat en saxofonbok för nybörjare (till D)
5. Fikat tre gånger
6. Lyssnat på mina gamla Bon Jovi-skivor
7. Läst UNTs kulturdel från pärm till pärm
8. Skickat söta sms till folk jag saknar
9. Tittat på när Family guy gör parodi på Star Wars
10. Gått och lagt mig igen efter frukost
Vaddå, borde jag ha städat istället?
/Zäta
När dumheten slår knut på sig själv
Killkompis: Men asså feminism är ju bara skit. Vafan hatar ni män för?
M (som läser Genus A med mig): Nja, det handlar ju om att se ett förtryck och vilja göra något åt det. Att se strukturer och maktordningar i samhället.
Killkompis, skeptiskt: Men vafan så kan det ju inte va, då skulle ju alla smarta människor i världen vara feminister...
/Zäta
Jag saknar naturvetenskapen! Men jag älskar genusvetenskapen... Lösning?
Anmälda utbildningar VT 10
Genusvetenskap B
Normal undervisning
Uppsala universitet, Uppsala, 20101
2
Normal undervisning
Uppsala universitet, Uppsala, 20101
3
Internetbaserad distansunderv
Uppsala universitet, Uppsala, 20101
4
Normal undervisning
Uppsala universitet, Uppsala, 20101
Läsa både biologi och genusvetenskap förstås! Men jag måste nog välja mellan biologi-kurserna, för en studietakt på 175% känns inte riktigt okej, oavsett hur intressant det är. Det var nog också bra att prova en termin med "bara" 100% studier först, dels för att lära sig hur Universitetsstudier och - liv går till, dels för att med säkerhet kunna säga att det finns utrymme för åtminstone en kvällskurs och lite arbete parallellt med genusvetenskapen.
Åh. Biologi igen! Jag är lycklig.
Sedan måste jag förstås tipsa om att Genusvetenskap A för första gången i Uppsala kommer att gå på våren. Läs det och bli lycklig du med! (Och ja, den går utmärkt att efteranmäla sig till.)
/Zäta
Väderförvirring och kulturkaos
När jag vaknade imorse tittade jag som vanligt ut genom fönstret för att se hur vädret tedde sig denna dag. Det såg lovande ut till en början. Genom löven på äppelträdet utanför sken nämligen en nyvaken och klar höstsol. Snart insåg jag dock att något störde idyllen. Stora, vita, tunga snöflingor dalade ned framför de klarröda äpplena. Sensommar... höst... vinter...
Hur ska du nu ha det, vädret?
Annars så väntar härliga dagar fyllda av vänner och okaraktäristiskt mycket kultur. Imorgon är det teater, "Jag är man!" med en kille från kursen. Spännande! Nästa vecka är det kortfilmsfestival här i Uppsala, som jag ska besöka för första gången. Vi ska bland annat se på Bruce Lee reinkarnerad som plastdocka, två kvinnor som bli kära på en salsakurs och en hel del feministisk porr. Spännande igen! 
Och inklämd mellan kulturen är en tjejkväll och en grattis-på-födelsedagen-i-efterskott-kväll till D:s ära. Hurra gånger två!
/Zäta
"Jag trodde han var bög... eller, sånt får man väl inte säga till dig nuförtiden...
...när du läser genus och sådär."
Ser man på. Min första Kategoriserad-på-grund-av-din-utbildning-kommentar.
- "Ja, jo, genusvetenskap handlar väl inte direkt om vad man får och inte får säga."
- "Neej, men läser man din blogg är det ju ganska tydligt var du står."
Det är intressant att min öppenhet, eller mitt ståndpunktstagande till normkritiska och normbrytande personers fördel, beronde på hur man ser det, skapar en bild av vad som är okej att säga till mig och inte. Jag skulle definitivt reagera negtivt om personen som sa ovanstående la en värdering i det, eller använde "bög" som ett skällsord, men eftersom det var i en kontext där jag förstod att så inte var fallet alls, blev jag inte särskilt upprörd över spekulationen.
Genusvetenskap och feminism handlar om att se strukturer och maktordningar, och om att analysera varför dessa hierarkier uppkommer och reproduceras. Det handlar om att lyfta blicken från individnivå och personliga erfarenheter för att se system av förtryck och normer. I detta sammanhang kan bög-spekulationer mycket väl vara ett uttryck för en förtryckande heteronorm, men det innebär inte att den enskilda personen i just det rummet just då är vare sig medveten eller medskyldig till detta.
Feminismen är ett verktyg för att analysera och förändra kvinnors, och andra marginaliserade gruppers underordning i samhället. Den är inte mall som säger åt oss hur vi ska leva våra liv, vad vi får säga och vad vi får göra. Visst medför feminismen för i alla fall mig vissa personliga ställningstaganden: Jag skrattar inte åt sexist-skämt. Jag påpekar gärna när jag ser snedvridna maktförhållanden på TV. Jag tycker inte att det monogama äktenskapet är det ultimata livsmålet. Men jag gör också saker som på en strukturell nivå kan ses som kvinnoförtryckande: Jag har högklackade skor och långt hår. Jag lägger ned tid och energi på att förstå och analysera mäns känslor. Jag sminkar mig till vardags och älskar att ha rosetter i håret.
För att vi inte fastna i att-vara-konsekvent-träsket, måste denna uppdelning mellan det strukturella och det personliga göras. Människor får gärna visa sitt politiska engagemang genom att raka av sig håret, men folk måste också få klippa sig för att de bara gillar det likväl som de måste få ha långt hår och vara politiskt engagerade. Till en viss gräns är "det personliga politiskt", ja. Jag skulle inte kalla mig feminist och samtidigt medvetet objektifiera kvinnor, men, och här kommer själva brännpunkten, jag skulle inte heller vilja leva i en värld där jag var tvungen att sluta ha klänning för att få vara feminist. Och ingen som läst genusvetenskap skulle heller hävda att jag var tvungen att göra det.
Jag vill bryta normer och jobba för en mer jämställd värld, men jag vill göra det på mitt sätt. Och just nu ska jag göra det genom att läsa i min kurslitteratur om hur den ideala kroppen konstrueras diskursivt och praktiskt, och beundra mina två princessklänningar som just anlänt från England och som var precis så fina som jag hade hoppats.
Det låter väl som en bra kväll?
/Zäta
Introducing: Heteronormen
1. Du ska födas som en självklar flicka eller pojke, mellanting får inte förekomma.
2. Ditt biologiska kön ska överensstämma med ditt sociala kön, eller genus. Har du en vagina ska du identifiera dig som Kvinna.
3. Du ska ha vissa egenskaper beronde på kön, och dessa könsligt kodade egenskaper ska komplettera varandra. Män ska vara aktiva och Kvinnor passiva. Män ska vara förnuftsstyrda och Kvinnor känslostyrda. I detta särskiljande ingår en hierarki, där manliga egenskaper värderas högre, men det går ju inte att göra något åt.
4. Du ska se ut på ett visst sätt, baserat på ditt kön. Framförallt är det viktigt att framhäva skillnaderna mellan könen. Eftersom Kvinnor oftast rent fysiologiskt har mindre hårväxt, ska de raka bort allt hår på kroppen. Likaså ska Kvinnor framhäva sina fettdepåer med vårtor på (bröst), medan Män ska dölja dem. Kvinnor ska också gärna framhäva sin midja, oavsett hur smal eller tjock den är, medan Män ska välja kläder som döljer huruvida de är smala över magen eller inte.
5. Du ska bli attraherad av det andra könet. Bara. Jag har ju sett till att Män och Kvinnor kompletterar varandra, så det borde väl inte bli något problem?
6. I detta ingår att du som Kvinna inte har någon sexualitet att prata om innan din Man uppväckt den, medan Männen har en omättlig sexlust som de måste få utlopp för, annars kan det gå illa.
7. När du har hittat en partner av motsatt kön som verkar lämplig ska denna fylla upp hela din varelse. Du ska vara helt beroende av denna andra person, bara känna dig attraherad av Henne/Honom och ha ensamrätt på dennes sexuella och romantiska känslor. Svartsjuka är bra, då vet man att det är riktig kärlek. Den Enda Kärleken ska vara livet ut och ni ska vara lyckliga och harmoniska hela tiden, annars är det något fel.
8. Du ska både vilja få och få barn med din valda livspartner.
9. Kvinnorna ska amma sina barn och Männen ska försörja sin Kärnfamilj, och föräldrarna ska uppfostra barnen till normala barn som blir kära i barn av det andra könet redan på dagis. Det är gulligt.
Det finns bara ETT sätt att leva sitt liv för att bli lycklig. Jag vet, för det är jag som har bestämt det. Det är nämligen så att om du följer ovanstående punkter till punkt och pricka, så ska jag belöna dig rikligt. Jag ska se till att människor i din omgivning ger dig uppmuntrande kommentarer så som: "Åh vad duktiga ni två är, som har varit tillsammas så länge!" och "Äntligen tillökning i familjen!" Jag ska se till att du aldrig blir stoppad på toaletten eller nedslagen på stan eftersom du "såg konstig ut."
BRYTER du däremot mot mina regler kommer jag att straffa dig. Hårt. Väljer du att leva med någon av samma kön, att inte skaffa barn, att bli kär i fler än en person åt gången, eller att klä dig i klänning fast du har penis, blir jag inte glad. Jag kommer se till att omgivningen, att de hederliga, vanliga, normala personerna (de som följer mina regler) stämplar dig som KONSTIG, AVVIKANDE, ONORMAL, TREVLIG-TROTS-ALLT. Jag kommer se till att du i första hand bedöms utifrån din avvikelse, inte utifrån vem du är. "Han är homosexuell, men jättebra på matte." Jag kommer se till att du aldrig eller väldigt sällan får din livserfarenhet bekräftad i media och kultur. Samtidigt kommer jag att se till att du i alla lägen måste försvara och förklara dig. Ditt privatliv ska visserligen inte tas upp i lunchrummet (det kan bli jobbig stämning, hallå..), men folk har ändå rätt att fråga de mest intima frågor. Jag menar, hur har transsexuella samlag? Nej, heteronormativa människor behöver inte berätta om sovrumsdetaljer, men de avvikande måste ju för tusan förklara sig!
Och sist men inte minst kommer jag att använda mig av mitt bästa knep för att du inte ska lyckas gå emot mig - min osynlighet. Jag är nämligen en mästare på att infiltrera och obemärkt smyga mig in i de flesta sammanhang. Från barnsben matas ni alla med mina normer, och kommer därför tycka att det är den rätta verkligheten. Mitt starkaste kort är att jag agrerar genom normer, och inte uttalade regler. Och det gör mig så mycket svårare att slå. Jag har en förmåga att få folk att tro att alla samhällen och kulturer alltid fungerat precis som jag vill att de ska göra och att de som lever enligt mina regler är naturliga.
Och ingen vill väl vara ONATURLIG? Följ den väg jag stakat ut för dig - och bli lycklig.
/Heteronormen genom Zäta
UNICEF spionerar på mig
Jag har sedan det någon gång i tioårsåldern gick upp för mig att fördomar, diskriminering och nedvärdering av och mot människor alltid uppkommer ur okunskap, tänkt att utbildning är det viktigaste om vi vill ha (Halleluja!) fred på jorden och ett jämställt samhälle. Nästan tio år senare ser jag inte längre den utopiska dominoeffekten av utbildning som leder till öppenhet som leder till acceptans som leder till färre konflikter och nya maktordningar som lika självklar, men jag tror fortfarande att det ligger någonting i det.
Så okej då, UNICEF, eftersom ni har gjort ert jobb grundligt och dessutom använder er av supermiljövänligt kvinnokollektivstillverkat papper ger jag er mina dyrbara slantar.
Och jag gör det med glädje. En flicka till får gå i skolan ett helt år!
/Zäta
Liten kort observation
Jag gillar mitt liv just nu.
/Zäta
Om att vara ledsen och visa sig sårbar
Det händer magen gör ont av tomhet och saknad. Att allt känns meningslöst, och varje projekt såsom Att Plocka Ur Diskmaskinen blir ett oöverstigligt hinder. Att den där obestämbara känslan av ledsamhet tar över hela kroppen och minsta lilla kommentar eller låtrad får tårarna att trilla.
Utan att någonsin ha varit deprimerad eller ens nedstämd någon längre period i livet känner jag igen den känslan allt för väl. Inte för att jag är ledsen särskilt ofta, men för att jag trots allt är det ibland och det gör så förbannat ont. Ibland har det hänt något, ibland är deppigheten helt omotiverad. För det allra mesta botas det av lite närhet.
Ibland behöver man visserligen vara ensam och ynka sig. Man får vara ledsen ibland. Jag skulle nog till och med sträcka mig så långt att man ska vara ledsen ibland. Och det är klart att det kan vara skönt att vara själv när man inte känner sig på topp, men å andra sidan brukar ledsamheten hänga ihop med en känsla av ensamhet. Ibland räcker det med att veta att det finns människor som bryr sig, som skulle komma och sova i ens säng om världen verkligen rasade samman. Oftast till och med. Men ibland behöver man en kram eller ett lugnade ord just där och då.
Och det slår mig: Om jag, som inte har något som helst problem med att ställa mig bredvid en grupp med smått okända människor och fråga vad de pratar om, att skriva om känsliga saker på Internet eller att gråta till sorgliga filmer med bekanta, tycker att det är svårt att ringa någon när jag känner mig liten och ledsen... Om jag, som trots allt är rätt säker på mig själv, som vet och tror på att mina vänner tycker precis lika mycket om mig som jag tycker om dem, tycker att det är svårt att visa mig sårbar, hur svårt är det inte för alla de osäkra och verkligt ledsna personerna där ute att göra det?
Jag blir så ledsen på mig själv när jag tänker på de gånger jag blivit besviken på någon för att de inte berättat, inte ringt, inte låtit mig förstå hur det stod till. Det är inte så jäkla lätt. Det är svårt för alla, men tror man inte att man är värd särskilt mycket är det förstås ännu svårare. Vill inte vara till besvär. Det spelar väl ingen roll om jag är lite ledsen.
När någon man älskar resonerar på det viset vill man förstår skrika och bråka och banka in i deras huvud att hur de mår är det viktigaste i världen och att de måste tala om det för en. Som sagt är det dock inte så lätt, och ju äldre jag blir desto mer förstår jag. Desto mer förstår jag att jag ensam aldrig kan göra någon som är väldigt ledsen glad igen. Det är klart att man vill trolla bort allt det ledsna och förvirrade hos dem man älskar, men det funkar inte riktigt så. Och det kan inte heller vara målet, för då förlorar man sig själv på vägen. Det får räcka, nej, det är bra som det är, att bara fortsätta älska och hoppas och uppmuntra lite. Och ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag de små förändringarna. De telefonsamtal som trots allt kommer. De framviskade orden och hårda kramarna. De oväntade leendena och kloka insikterna. Bevisen på att någon försöker.
Men bara så ni vet, mina fina vänner, det spelar ingen roll om ni försöker eller ger upp. Om ni är glada eller ledsna. Om ni tar hand om mig oftast eller när jag tar hand om er oftast. Jag älskar er ändå. Alltid.
Allihop.
/Zäta
Smal-fällan
Det återkommer ständigt. Smal-idealet.
Jag tycker att det är fruktansvärt att vår tids största skönheter, catwalk-modellerna, ser sjukliga ut med insjunkna lår och kinder. Jag tycker det är hemskt hur det framställs i såporna: Smal = lycklig, tjock = olycklig. Och jag tycker framförallt att det är otroligt tråkigt att alla dessa fina personer i min omgivning tycker att de är tjocka. "Eller kanske inte tjock, men ett par kilo mindre skulle inte skada."
Och det är bra att det reageras mot detta hetsiga ideal. Att det bloggas och skrivs och protesteras. Att det vackra i andra kroppsformer framhävs. Det behövs. Men nu tänkte jag att en liten röst i detta mediebrus skulle få representera de som faktiskt är smala utan att ha ätstörningar. Som faktiskt är sådär väldigt provocerande smala-av-naturen.
Min lärare på genusvetenskapen frågade mig en gång, appropå något helt annat, "men är du säker på att det inte finns några nackdelar med att passa in perfekt i normen, då?"
Jag tror att jag har hittat ett par, och de kompletterar varandra effektivt:
1. Du får inte klaga över din kropp. Den är ju "rätt".
2. Du får heller inte säga att du trivs med din kropp. Det är att nedvärdera de som inte har en normativ kropp.
Svar:
1. Says who? Kanske enligt media och klädskapare, men vad är det som säger att jag inte vill vara kurvigare eller tyngre? Det är dessutom himla modernt nuförtiden att säga att de flesta ändå vill ha lite hull på sin partner när det kommer till kritan.
2. När mulliga tjejer träder fram och säger att de gillar sin kropp, då applåderas det år höger och vänster. Och missförstå mig rätt - det tycker jag är bra. Alla har rätt att gilla sin kropp, och borde göra det så länge den fungerar som den ska. Men jag skulle aldrig säga att jag tycker om min kropp utan att i samma mening påpeka att jag ju inte direkt har någon C-kupa. Där har vi det igen - det är okej att tycka om det icke-normativa hos sig själv. Jag skulle aldrig kunna säga rätt och slätt: Jag trivs med att vara smal. Jag tycker att det är fint. För många skulle ta för illa upp. Tyvärr. För vad jag tycker och känner om min kropp har inget att göra med vad jag tycker och känner om någon annans kropp.
Hur man vrider och vänder sig i denna fråga förolämpar man alltså någon, enbart på grund av att man är smal. Tycker du att du är tjock fast du är smal blir folk upprörda, och tycker du att du är fin fast du är smal bli folk upprörda. Men jag ska försöka att inte falla i den eviga det-är-omöjligt-att-se-fel-och-maktstrukturer-när-man-är-den-priviligerade-parten-fällan. Jag har alltid varit smal, jag vägde liksom för lite när jag föddes, så jag kan inte uttala mig om hur det är att leva med övervikt. Men eftersom smalhet, trots ovanstående resonemang om hur jobbigt det kan vara, ändå är normen kan jag tänka mig att det ibland är väldigt tufft.
Det är inte min mening att nedvärdera dessa erfarenheter, eller att säga att samhället borde uppskatta smala människor mer. Nej, jag har två syften med detta inlägg och det är att nyansera smal-idel-debatten ytterligare och att, som vanligt, säga att det inte borde spela så himla stor roll hur vi ser ut. Att normer håller oss alla fångna. Det är definitivt jobbigt för de som inte "passar in" i mallen, men tro mig, det påverkar även dem som faktiskt passar perfekt i den negativt.
/Zäta
