Till mina bloggare

Vill ni veta en hemlis? 

Eller kanske inte en hemlis precis, men en grej jag inte brukar prata om. Jag är väldigt dålig på att kommentera bloggar. Jag har sällan tid även om jag gärna skulle vilja, och egentligen är det väl ett litet under att jag kommit upp mig här i bloggosfären utan att lyda detta första budord för ökat läsarantal. Men däremot så tittar jag alltid på era bloggar. Varje gång ni kommenterar och har en länk till en blogg så går jag in där, och tänker "hej, läsare, så det är såhär du är." Och vet ni vad jag lär mig?

Sjukt mycket. Det var just den här vanan som inspirerade mig att skriva en C-uppsats om tjejers bloggande. För jag insåg att alla dessa mammabloggar, modebloggar, frukostbloggar, tankebloggar, feministbloggar och självskadebloggar innehöll olika bitar av olika människor. Men de hade en sak gemensamt. De gillade att läsa långa feministiska utläggningar, politiska funderingar och arga pepptal från en blogg på Z.

Den vanan, och ett inslag på lokalnyheterna. Inslaget handlade om barnfattigdom, och plötsligt insåg jag att jag kände igen tjejen vars ensamstående far intervjades om vardagspusslet och att ha mat på bordet. Jag kände inte igen henne för att vi träffats, utan för att jag snubblat över hennes blogg via en yngre gemensam bekant. Jag gick in på hennes blogg igen, och på min bekantas blogg. Båda handlade om kläder, nya fotosessioner, tråkiga läxor och korta filmcitat. De var precis vad som på bästa sändningstid kallas "värdelösa fjortisbloggar". Fast jag läste dem med nya ögon. Tjejen jag känner på håll hade precis förlorat sin lillasyster, och den andra tjejen var så fattig att hennes pappa hade svårt att ställa mat på bordet (och så modig att han var med i lokalnyheterna). Det stod inte ett ord om dessa vedermödor i bloggarna. Kanske just för att det var tjejernas ventil. Deras chans att visa upp något annat för omvärden. Deras alldeles egna rum, där de själva bestämde innehåll.

Och fortfarande idag gör det mig så fruktansvärt förbannad att människor ska sitta och klanka ned på detta tidsfördriv, denna livsstil, detta konstnärliga uttryck, denna stundtals livsviktiga källa till tröst, utan att veta vad de talar om. Vissa bloggar är ytliga, ja. Men människorna bakom dem är sällan det.

Min gamla blogg handlade mycket mer om mig och förvirrade, finurliga tonårsinlägg än om feminism. Även om jag redan då skrev längre och mer än många, eftersom det helt enkelt är min natur och något jag tycker om, så skulle den säkert klassas som en "fjortisblogg" av många. Den handlade om vardagen i skolan, om saker jag längtade efter, om musik eller roliga citat och om kärlek. Den var definitivt trivial i samhällets ögon, men inte i mina. Såhär avslutade jag mitt allra sista inlägg på den bloggen, för snart fyra år sedan:

Tack bloggen. Jag vet inte vad jag hade gjort vissa stunder utan dig. Du har varit en osannorlikt stor del av mitt liv. Och visst är jag stolt över en del av de mer tänkvärda inlägg som emellanåt har publicerats här. Här har jag fått tala till punkt. Om du som läsare läst större delen av min blogg så känner du mig. Självklart inte hela mig, det vore ju tragiskt, men många sidor av mig. Goda såväl som mindre smickrande. Genom det stumma bollplank som den här bloggen utgjort har många av de värderingar som jag idag anser vara mig vuxit fram. Och jag har njutit storeligen av att författa denna blogg, som visserligen alltid utgått från mig, men alltid har haft hela världen som mål.

Och även om inte alla skulle uttrycka det så, eller känner lika djupt för sin blogg, så tror jag att kärnan känns igen för de flesta av oss. Tack bloggen.
/Zäta

Om att vara opassande, och stolt.

På mitt gymnasium startades en manskör. Ett gäng spexiga, skönsjungande killar i kostym som framförde allt från serenader till poplåtar. Deras signum var en rad med streck-kostymsnubbar varav en var byxlös, eftersom han var en känd player. Deras paradnummer var "humorlåten" Kärringar ska hållas kort.

Denna kör blev påhejad av alla från rektor till elevråd och nya ettor. Roliga, snygga, charmiga, kapabla. De uppträdde på nästan alla avslutningar och allmänna kulturevent.

Men tjejer ska för fan inte starta kör. En plats för tjejer att ta plats. Att vara roliga, snygga, charmiga, kapabla. Nej, då får de höra att de bara fått för lite kuk. Jag vet inte hur ni funkar, men på den tiden jag hade pojkvän och fick precis så mycket kuk jag behagade kände jag ändå för att sjunga. Skumt.

Skämt åsido. Vad rädda folk är för starka, förenade kvinnor. För feminism:

– På Facebook lade vi upp en bild där vi höll upp en banderoll med orden frihet, jämlikhet, systerskap. Då ballade det ur rejält. Det var rätt många angrepp, bland annat från elevrådet, säger Ylva Knaevelsrud. (Rektor) Witt påpekar att många i elevrådets styrelse känt sig kränkta av kören.


Läs det noga. De lade upp en banderoll med orden frihet, jämlikhet, systerskap. Inte en där det stod Män är djur. Inte en där det stod Feminismen gör oss starkare än er. Inte ens en där det stod Systerar förenen er! Det stod något så banalt, så uttjatat, så vardagligt som franska revolutionens slagord adapterade till ett kvinnlig tilltal. Men vid systerskap, där går tydligen gränsen. Frihet och jämlikhet är till för män!!!

På mitt gymnasium fick några personer nog. De startade mens-kören. Deras signum var en rad streck-tjejer i klänning varav en hade blod droppandes från klänningen. Jag vet ännu inte idag vilka som låg bakom denna geniala idé, eftersom jag vid det laget var påväg från skolan, men himla glad blev jag. Rektorn blev inte lika glad och beordrade ned affischerna. Opassande sades det.

Vad kan vara mer opassande än en tecknad liten röd fläck på en affisch symboliserandes vad en frisk kvinnokropp håller på med en gång i månaden? Att sjunga om att brudar ska hållas kort, kanske? Nej, juste, jag glömde -- det är roligt.

Det är lätt för dem med makt att avfärda kvinnors motstånd, men vi måste komma ihåg att alla dessa upprörda uttalanden, förnekanden och skyfflanden under mattan är ett tecken på att vi gör skillnad. Att vi faktiskt hotar makten. Vi hotar den för att vi inte passar in i dess mallar och bekväma hierarkier. Vi är fett opassande, och fett stolta över det.

/Zäta

Det här med makt och motmakt

Han skriver inte bara skrämmande debattartiklar om att "könsbytare bör vara sterila", han skriver också skrämmande böcker om alla som inte är som honom. Psykiatrikern David Eberhard är en av de personerna som tror att en fin utbldning ger honom rätt att säga vad som helst om vem som helst, och det obehagligaste är att folk tenderar att tro på folk med fina utbildningar som låter auktoritära.


Men vi ska inte låta honom komma undan med det. Om du ska göra en viktig sak idag så är det att läsa den här bokrecensionen och sätta en mental VARNING-sticker på namnet David Eberhard. Den är värd 18 minuter av din tid, jag lovar.


Exempel på fenomen som D. reagerar negativt på är dagens klena ungdomar, överdriven likabehandling av minoriteter, dyslektiker och lobbygrupper från queerrörelsen. Positivt i hans värld är istället kemisk kastrering, avskaffande av sexköpslagen, sterilisering vid könsbyte och ordningen i skolan på 50-talet. (min fetstil)


Det finns mycket att reagera på i den här boken, men den sak som stod ut ur mängden för mig var "den överdrivna likabehandlingen". Det går inte att överdriva likabehandling: Antingen är folk lika behandlade, eller så är det de inte. Antingen har folk samma lagstadgade rättigheter, samma reella möjligheter och samma värde i samhällets ögon, och då är de rättvist behandlade, eller så är de inte likabehandlade. Det går liksom inte att göra det för rättvist. Om en minoritet skulle få det lite för bra, lite för feta rättigheter eller tillgångar, så skulle de ju inte vara likadant behandlade längre, utan särbehandlade. Vilken grej att vara upprörd över: Folk som inte är majoriteten har fått det bra!!!

Jag upphörs aldrig att förvånas över den arroganta egoism som ligger bakom dylika resonemang. "Om andra får samma möjligheter som jag, blir konkurrensen större för mig och då blir det jobbigt. Bättre var det på 50-talet när kvinnfolk stannade hemma och hbt-personer höll käften. Då var det lätt för en stjärna till man som mig att lysa."

Jag är jäkligt glad att jag lever i en tid när kvinnfolk och hbt-personer kan säga ifrån på sina bloggar när maktmissbrukande stjärnfall som du försöker ta över.

/Zäta

Om en absurditet

Anta att du har en sjukdom du verkligen lider av, typ svår vanställande acne. Det är inte så att andras åsikter gör det jobbigt, utan du själv lider av det ändå. Du vill inte se dig själv i spegeln, vill inte gå ut i dagsljus, vågar inte prata med främlingar och vill helst inte leva alls typ om det inte går att göra något åt. Anta också att det finns en medicin som kan åtgärda problemet, men att den har en jobbig biverkan: Du riskerar att få nedsatt hörsel, i vissa fall permanent. Det finns också en operation som kan göra din hud bättre, men den kommer garanterat i vissa fall att sabba hörseln. Det finns dock ett sätt att kringgå det: ett slags litet enkelt implantat som sänder ut bra ämnen i öronen.

Din sjukdom, och hur mycket du lider av den, är konstaterad av läkare. Staten har dock förbjudit super-implantatet, för enligen en gammal lag från 70-talet är "onödiga implantat" förbjudna, alltid. Men inte nog med det, staten har också bestämt att om du ska få medicinen som tar bort din acne så måste du operera bort dina hörselgångar. Du måste bli döv. Bara för att en biverkan av medicinen är nedsatt hörsel, tyckte någon lagstiftare på 70-talet att det vore "logiskt och självklart" att alla som använde den skulle bli döva. Idag tycker de flesta att det här verkar absurt. Det finns enkla lösningar som inte tvingar folk till onödiga, farliga operationer, men ett litet regeringsparti, på 4 %-gränsen, tycker att frågan bör utredas närmare. Utredas närmare. Dessa personers liv, kroppar, rättigheter och människovärde ska utredas närmare. Igen. De tycker att "ansvarsfulla lagstiftare" ska ta det lugnt och tänka många gånger, även om flera seriösa utredningar och juridiska instanser föreslagit en lagändring.*

*Nu är det klart att transsexualism är en helt annan sak än acne, och många skulle inte alls vilja kalla det sjukdom (eftersom det handlar om identitet och den ska inte sjukdomstämplas). Men faktum kvarstår att det är något som åtgärdas med mediciner, och ibland operationer, och som inte är självvalt. Det är helt enkelt något som kräver vård, och detta ska människor inte straffas för. Självklart finns inte heller någon hörselnedsättande acne-medicin, utan jag försökte komma på ett exempel som skulle visa hur absurd, hur fullkomligt galen och fruktansvärd, denna lagstiftning är. Ibland blir det tydligare när vi sätter andra, icke-laddade ord, på saker. Jag menar inte heller att acne per definition är vanställande eller fult, men som en person som själv lidit enormt av det kan jag säga hur jobbigt det kan vara. Jag fick förövrigt en medicin, med andra potentiellt farliga biverkningar, som dock fungerade hur bra som helst på mig. Vissa kanske tyckte att det var fåfängt, onödigt, en lek med kroppen. Men fem år senare är jag fortfaranade tacksam varje gång jag obekymmrat jag sätter mig bredvid ett fönster i klassrummet.

Tänk då om det handlar om något mycket viktigare än hud. Om hela din kropp, om att känna att den är din och inte statens, om framtida barn, om rätten till vård och rätten till att leva ett fritt liv utan att outas varje gång du drar fram ditt id-kort. Då kanske vi börjar ana hur djupt orättvisa och människovidriga tvångssteriliseringarna är. Och känns det fortfarande främmande, eller vill du höra det från en person som själv drabbas, tycker jag att du ska titta på bästa Warrens tal från demonstrationen i Stockholm.

Nu ska vi demonstrera i Malmö. För jag tycker, jag kräver, att ansvarsfulla lagstiftare ska se till att vi har en rättvis och human lagstiftning. Inte vänta.

/Zäta

Det känns som jag just förlovat mig med grannpojken

Jag sitter på golvet i lägenheten i Lund (vi har vare sig bord eller stolar än) och läser på om syresättning och höjdsjuka. Visserligen med hjälp av Wikipedia, International Mountain Society och NE online, för jag har inga böcker än (det är bokbytardag på måndag), men ändå ganska ingående. Jag kan nästan känna hur hjärnan aktiverar gamla kunskaper, hash tag för hash tag som öppnar ett nytt litet område med halvt bortglömda samband. Och hur dessa områden sedan knyts ihop genom nya kunskaper, expanderar... och punkteras igen när koncentrationen sviktar.

Och jag har roligt hela tiden. Klickar vidare, läser mera, förklarar exalterat om HAPE för en sömning Moa. Jag tänker på de (dyra!) böckerna jag tittade på i dag med titlar som Essential Cell Biology, Principles of Neural Science och Human Molecular Genetics och blir ännu mer exalterad.

Det känns verkligen som en klysha. Som att jag äntligen sett vad som funnits framför mina ögon hela livet (eller i alla fall sedan högstadiet). Som att jag förlovat mig med grannpojken efter att ha dansat lite med de farliga statspojkarna ett tag, och alla runt om kring bara suckar och leende skakar på huvudet: Det visste vi väl.

Genusvetenskaperna och allt det andra som hände under två och ett halvt år kommer jag inte glömma bort. Det var ni som gjorde, och gör, resan värdefull. Men ja, jag tänker gifta mig med läkarprogrammet. Och jag tror att vi kommer bli lyckliga tillsammans.
/Zäta

En tanke om näthat

div>"Jävlar vad den horan ska dö." "I'm gonna make a holocaust for all atheists." "Det är så himla fult och äckligt att använda sig av det för att få status"

Varifrån kommer behovet att använda dessa fruktansvärda kraftuttryck? Vad är det med nätet som verkar framkalla detta ocencurerade hat, oavsett ämne, men som alltid bygger på de tråkigaste, mest nedvärderande stereotypiseringar och fördomar som finns om grupper. Kvinnor ska alltid våldtas. Ateister brinna i helvetet. Godtrogna kristna bankas i lite vett. Muslimer få smaka på sin egen medicin. Och ointressanta, ytliga, tråkiga bloggande småtjejer ska bara hålla käften.
Det skulle kunna gå att säga att du inte håller med nämnda kvinna. Att du tycker att ateister har missförstått din religion även om de förstås får bestämma själva. Att ifrågasätta hur kristna kan tro på vissa delar men inte andra ur sin heliga bok. Att problematisera våldsförhärligande i vissa islamska sammanhang. Att bloggande småtjejer inte intresserar dig så värst, men att du då inte heller behöver klanka ned på dem. Men det är det få som gör.

Många talar om nätets anonymitet. Att det är lätt att sitta bakom en skärm och säga fula ord. Det stämmer nog, men jag tror också att det handlar om en handfallenhet inför ett "nytt" medium. När e-posten kom trodde folk att den skulle ersätta breven. Det var ju bullshit. E-posten ersätte telefonsamtalen. Korta, ibland informella, alltid rappa konversationer. Folk trodde kanske att nätforum skulle ersätta diskussionsstunderna i klassrummet, bokcirklarnas kallprat och krogrundornas svammel. Det är ju bullshit. Forum och kommentarsfält har ingen lärare som övervakar, inga sociala normer som kan brytas, inga outtalade konventioner för hur vi tilltalar främlingar. Nätforumen ersatte, eller snarare blev ett utlopp för, de privata tiraderna och svordomarna, som när de utfördes i sällskap med andra tidigare kallats "snacka skit". Bara det att nu var det inte dina två bästisar som hörde och höll med för att vara snälla, utan 600 facebookvänner hörde. 3000 forumbesökare hörde. 100000 tidningsläsare hörde när det togs upp i lokalpressen. Polisen hörde. Och plötsligt var svordomarna inte så roliga längre.

Det är samma saker vi alltid tänkt. Samma saker vi alltid tänkt, men mediumet gör skillnad. Inte bara för att många läser, inte bara för att det står där för alltid och inte bara i en flytande sekund av vrede, inte bara för att människor eggar upp varandra till nya nivåer av hat, utan för att skrift är något annat än tal. E-posten ersatte inte telefonsamtalen. Inte egentligen. Vem tycker att maila med en saknad vän känns lika tillfredställande som att höra hennes röst? Ingen. För att rösten, skratten, minerna, de knappt hörbara ursäkterna och hm-andena, sammanhanget - allt ger en kontext till uttalandet som gör att det upplevs mindre hårt.

Skriften har inget annat än sig själv att tillgå. Det som står där står där. Kallt, bart, ensamt och oundvikligt. Även på Internet.
Jag bestämde mig en gång som 14-årig medlem på forumet Kramkalas för att aldrig svära i skrift. Jag raderade alla svordomar i min presentation och bestämde mig för att lära mig att få fram samma kraft i språket med andra ord och beskrivningar istället. Jag tror att jag bemästrar det nu, även om jag frångått principen några gånger för att förmedla ilska eller absurditet. Men det jag framförallt lärde mig var inte att uttrycka kraft, utan att avstå från det. När de enkla vägarna är slutna och du måste tänka flera sekunder på ditt ordval hinner du också reflektera över vad du egentligen vill ha sagt. Och varför. Och för vems skull. Och att säga att människor borde dö, bli utsatta för våld, är fula, kan reduceras till enbart en stereotyp eller har blivit tappade bakom en vagn är aldrig en bra idé. Jag har aldrig upplevt att jag förlorat en argumentation för att jag inte "fått" påtala någon personliga tillkortakommanden eller kränka dem. Av andra skäl, ja, men därför - aldrig. Det låter självklart, men ta dig en titt på din egen facebook-feed, din egen lokaltidnings kommentarsfält. Det är inte självklart.

För alla 14-åringar tycker inte om att skriva. Alla 14-åringar hänger inte på snälla nätforum. Alla 14-åringar har inte tålamod att förklara vad de menar hela tiden. Men alla 14-åringar, och ännu yngre barn, borde få lära sig skillnaden mellan tal och skrift. Nu när suddgummina är historia och chattforumen en enter-knapp bort är det viktigare än någonsin. Synd bara att deras lärare växte upp med suddgummin och gillar att klandra nätet för sin "farliga och fördärvande karaktär". Allt är farligt innan vi bemästrar det. Och barn behöver hjälp att bemästra saker.

/Zäta

PS: Ibland önskar jag att jag skrev en bok istället för en blogg och kunde fortsätta resonemanget om hur vi människor förändrar vår tillvaro genom teknik, juridik och sociala förhållanden, men hur dessa saker samtidigt formar vår tillvaro. Alltså att människor hatar på nätet för att människor har hatiska tankar, men att näthatet faktiskt också gör något med vår samvaro utanför nätet och kanske föder hatiska tankar. Att det är ett ständgt dynamiskt maktspel, men som i vissa tider på vissa sätt har starkare strömmningar åt ett håll. Ja, det låter super-luddigt, men jag lovar att det skulle bli fett i en bok.

3 vanliga missförstånd i debatten om tvångssterliseringar (och lite hopp på botten av asken)

Det har blossat upp en ny debatt om tvångssteriliseringarna, efter att KD ännu en gång beslutat sig för att de vill behålla detta krav i lagen. Debatten är full av missförstånd, faktafel och transfobi, men många vettiga röster hörs också.

Det mest grundläggande missförståndet handlar kanske om medicin kontra juridik. Tre huvudspår finns, som alltid:
1. Folk tror att sterilisering krävs för att du rent medicinskt ska må bättre vid en könskorrigering.
2. Folk tycker att andra ska vara sterila efter en könskorrigering.
3. Medicinare (experter med läkarexamen men utan transkompetens) antar att alla transpersoner vill vara sterila.

Svar:

1. Fakta är som följer: Behandling med könskonträra hormoner gör en person tillfälligt steril. Alltså en XY-person som käkar anti-androgener och östrogen kommer sluta producera sperma = steril. Detta gäller dock bara så länge dosen upprätthålls, vid avbrott i medicineringen sätter kroppens egna hormoner (testosteron i detta fall) igång igen. Vid en könskorrigerande operation där penis och testklar görs om till en snippa, eller där en vagina görs till en snopp (det är inte så enkelt, det tar flera operationer och läkperioder och sånt) blir personen förstås steril. Inga testiklar/ingen ingång till livmoder och äggstockar = steril.

Alla transsexulla personer vet detta. Ingen ber om mirakel. Vad de ber om är att få frysa ned könsceller för senare bruk eller att ha kvar sina reproduktiva organ. Att frysa ned celler utanför kroppen, särskilt sperma som inte är ett dugg svårt att extrahera, har förtås ingen fysisk påverkan = argument 1 faller. Att ha kvar dina reproduktiva organ inne i kroppen som transkille (livmoder och äggstockar) påverkar inte den biologiska korrigeringen, att ta bort dem, eller "bara" klippa äggledarna, innebär däremot en onödig operation = argument faller.

Slutsats: Ibland blir transsexuella sterila av sin behandling permanent. Ibland blir de sterila en period. Vissa transsexuella vill frysa ned könsceller innan påbörjad behandling, andra vill slippa onödiga ingrepp eller känner inte att de behöver operera könsorganen. Oavsett situation behövs aldrig någon extra sterilisering av medicinska skäl, det är bara ett svepskäl som används av människor som missbrukar sin expertmakt för att föra fram en politisk agendda.

2. Folk tycker... Vad har mina äggstockar med dig att göra? Ungefär inget va? Du kan leva ditt liv precis som du vill alldeles oavsett en kirurg klippt av mina äggledare. Det här är helt enkelt inget argument. Det handlar om att människor vill kontrollera andra, och sätta in dem i fack bara för att göra sin egen värld liiiite mer bekväm. De tycker det verkar bra att vissa människors rättigheter inskränks, för då slipper de konfronteras med att alla kroppar inte enkelt delas in i penis-man/vagina-kvinna. En liten vinst för dessa kan tyckas, och en enorm förlust för dem som aldrig får hålla ett spädbarn i sina armar, aldrig känna att de själva och inte staten bestämmer över deras kroppar, eller lida men hela livet av en onödig operation som gick snett. Att tycka att okända människor ska vara på ett visst sätt för att livet är lite skönare för dig då, det stavas bara på ett sätt: Egoism. Ren och skär, oförskylld och enorm egoism. (= argument 2 faller)

3. "Ingen av mina patienter har klagat." Det här med självinsikt och maktanalys är svårt va? Du är läkare = maktposition. Du är läkare som bestämmer huruvida denna patient får tillgång till livsviktig vård (genom att ställa diagnos och skriva ut hormoner, tex) = enorm maktposition. Tror du på allvar att alla dina patienter är ärliga mot dig? Att de inte vet att de måste passa in i en snäv ram av "den typiska transsexuella"? Dessa persoenr är nästan lika egoistiska som tyckarna, eftersom de vägrar ifrågasätta sin egen roll och prestation. Det är, tillspetsat, som om vi skulle intervjua fångvaktarna för att få reda på hur fångarna mådde... = argument 3 faller. Lyssna på dem med egen erfarenhet istället.

Det kan kanske kännas hopplöst nu när KD är männiksovidrigare än tänkbart och resten av alliansen fegar ur, men det är nu vi måste minnas missförståndet. Det är en juridisk fråga, och juridik löses i även i domstolarna. Även om den politiskt lagstiftande vägen verkar stängd, så är inte den rättsliga vägen stängd. Det ligger ett fall hos tingsrätten där en person överklagat ett nekande till byte av juridiskt kön efter att han vägrat sterilisera sig. Och tingsrätten måste inte bara ta hänsyn till vår grundlag, utan även EU:s lagar. Och EU är tydliga: Tvångssteriliseringar är brott mot mänskliga rättigheter.

Även om KD anser att det är en "seger" att inskränka mänskliga rättigheter, så anser inte EU det. Jag tror alltså på en lagändring ändå, men det kommer säkert att ta sin tid.

Slutsats: var förbannad, skriv under, men ge inte upp hoppet!

/Zäta

En massa viktiga saker

Jag vet att det hänt mycket i dagarna, nya hemska lagförslag, som visade sig inte vara nya lagförslag utan KDs påhitt, tacklingsskolor för ungdomar som å det grövsta sexualiserar och objektifierar tjejer, och säkert en massa andra viktiga saker jag borde skriva om. Jag har bara varit upptagen med att vinka av släkt som bor på andra sidan atlanten, flyttpacka, vara förkyld, ha avskedsfest och åka tåg.


Jag ska skriva om KDs nya utspel angående tvångssteriliseringarna, det ska jag. Och en massa andra viktiga saker. Senare. Nu ska jag på välkomstfika för läkarnollningen. Önska mig lycka till.


/Zäta


Till mina bloggare

Vill ni veta en hemlis?

Eller kanske inte en hemlis precis, men en grej jag inte brukar prata om. Jag är väldigt dålig på att kommentera bloggar. Jag har sällan tid även om jag gärna skulle vilja, och egentligen är det väl ett litet under att jag kommit upp mig här i bloggosfären utan att lyda detta första budord för ökat läsarantal. Men däremot så tittar jag alltid på era bloggar. Varje gång ni kommenterar och har en länk till en blogg så går jag in där, och tänker "hej, läsare, så det är såhär du är." Och vet ni vad jag lär mig?

Sjukt mycket. Det var just den här vanan som inspirerade mig att skriva en C-uppsats om tjejers bloggande. För jag insåg att alla dessa mammabloggar, modebloggar, frukostbloggar, tankebloggar, feministbloggar och självskadebloggar innehöll olika bitar av olika människor. Men de hade en sak gemensamt. De gillade att läsa långa feministiska utläggningar, politiska funderingar och arga pepptal från en blogg på Z.

Den vanan, och ett inslag på lokalnyheterna. Inslaget handlade om barnfattigdom, och plötsligt insåg jag att jag kände igen tjejen vars ensamstående far intervjades om vardagspusslet och att ha mat på bordet. Jag kände inte igen henne för att vi träffats, utan för att jag snubblat över hennes blogg via en yngre gemensam bekant. Jag gick in på hennes blogg igen, och på min bekantas blogg. Båda handlade om kläder, nya fotosessioner, tråkiga läxor och korta filmcitat. De var precis vad som på bästa sändningstid kallas "värdelösa fjortisbloggar". Fast jag läste dem med nya ögon. Tjejen jag känner på håll hade precis förlorat sin lillasyster, och den andra tjejen var så fattig att hennes pappa hade svårt att ställa mat på bordet (och så modig att han var med i lokalnyheterna). Det stod inte ett ord om dessa vedermödor i bloggarna. Kanske just för att det var tjejernas ventil. Deras chans att visa upp något annat för omvärden. Deras alldeles egna rum, där de själva bestämde innehåll.

Och fortfarande idag gör det mig så fruktansvärt förbannad att människor ska sitta och klanka ned på detta tidsfördriv, denna livsstil, detta konstnärliga uttryck, denna stundtals livsviktiga källa till tröst, utan att veta vad de talar om. Vissa bloggar är ytliga, ja. Men människorna bakom dem är sällan det.

Min gamla blogg handlade mycket mer om mig och förvirrade, finurliga tonårsinlägg än om feminism. Även om jag redan då skrev längre och mer än många, eftersom det helt enkelt är min natur och något jag tycker om, så skulle den säkert klassas som en "fjortisblogg" av många. Den handlade om vardagen i skolan, om saker jag längtade efter, om musik eller roliga citat och om kärlek. Den var definitivt trivial i samhällets ögon, men inte i mina. Såhär avslutade jag mitt allra sista inlägg på den bloggen, för snart fyra år sedan:

Tack bloggen. Jag vet inte vad jag hade gjort vissa stunder utan dig. Du har varit en osannorlikt stor del av mitt liv. Och visst är jag stolt över en del av de mer tänkvärda inlägg som emellanåt har publicerats här. Här har jag fått tala till punkt. Om du som läsare läst större delen av min blogg så känner du mig. Självklart inte hela mig, det vore ju tragiskt, men många sidor av mig. Goda såväl som mindre smickrande. Genom det stumma bollplank som den här bloggen utgjort har många av de värderingar som jag idag anser vara mig vuxit fram. Och jag har njutit storeligen av att författa denna blogg, som visserligen alltid utgått från mig, men alltid har haft hela världen som mål.

Och även om inte alla skulle uttrycka det så, eller känner lika djupt för sin blogg, så tror jag att kärnan känns igen för de flesta av oss. Tack bloggen.
/Zäta

Makt och språk och maktspråk

Inte för att vara kaxig, men ibland känns det som att den här bloggen har samlat det bästa av interaktivitetens och informationssamhällets löften. Ibland är nämligen kommentarsfälten sådär väldigt givande och intressanta som stora dagstidningar bara kan drömma om. Visst har jag min beskärda del av troll, elakingar och puckon, men väldigt ofta kommer det fram väldigt bra saker.

Som igår till exempel. Jag skriver om tolerans och acceptans, och menar att det är en skillnad. Några läsare menar att det är samma sak i olika ord, ytterligare några håller med och några andra har egna förslag. Det utvecklas en diskussion om makthierarkier i samhället och om språkbruk. Det är lika intressant som roligt att läsa.

Till en början vill jag förtydliga att jag igår främst talade om ett samhällsklimat. Ett accepterande samhällsklimat, som är öppet för alla. Eller att det i alla fall var det jag menade. Jag menade inte att en person kan komma och säga  "jag accepterar att du är konstig" till någon annan, och att det skulle vara okej. Snarare "jag accepterar att vi är olika, men lika värdefulla". (Det låter som en barnbok all over igen -- varför ska det vara så svårt för oss vuxna?)

Jag håller med er som talar om maktspråk och hur viktigt det är att inte lägga värderingar i ord och bara låta vissa uttala sig. Att inte omedvetet låta en grupp dömma en annan. Jag håller helt med på ett teoretiskt plan och på ett ideologiskt -- vi vill ha ett samhälle där bara ömsesidig respekt och acceptans råder! Däremot tror jag att vi måste erkänna hur situationen ser ut i dag. Det är inte rimligt att tro att vi ska nå till ett samhälle där homo får vara lika oifrågasatt som hetreo, där alla bara är olika nyanser av färg, inom en snar framtid. Språk är en viktig förändringskraft, men vi måste samtidigt tala ett språk som stämmer med verkligheten och som de flesta förstår.

Och då kommer vi till den andra punkten: Användandet av "färgad". I inlägget i går menade jag att lägga orden i Ullenhags mun på ett lite raljant sätt, även om det kanske inte var jättetydligt. I andra fall, om jag själv använt det, syftar jag på de konstruerade kategorier av människor som inte faller inom en vithetsnorm. Självklart har alla människor en hudfärg. Alla är färgade. Men vi kan inte låtsas som om vithetsnormen inte finns, att den inte konstruerar ett "de andra" av människor som inte passar in, som befästs med alla möjliga negativa konnotationer. För det gör det. Och ska vi kullkasta förtrycket måste vi tala om det. Det är viktigt att ha fokus på normen, precis som i alla maktdiskussioner, men också att ha icke stigmatiserande ord för dem som faller utanför. Jag har helt fräckt tänkt att "färgade personer" skulle vara en bra översättning av engelskans "people of colour" för att tala om generella förtryck, något som jag stött på i många feministiska böcker skrivna av personer som konstrueras som "svarta", eller "bruna".* Men jag kanske har fel. Och framförallt ska jag som vit inte ta mig rätten att tolka uttryck som inte påverkar mig på samma sätt alls. "Personer med mörkare hudfärg eller hårfärg än mig, som råkar ut för en massa fördomar på grund av det" kanske vore bättre." "Icke-vit"? Funkar ibland, men knappast som bas för motstånd. Jag skulle inte vilja bli benämnd som "icke-hetreo" hela tiden.

Jag tror att det är så kvävande svårt att tala om för att vi är rädda att stigmatisera en grupp vi absolut inte vill stigmatisera. Idag har "homosexuell" ingen negativ klang för många, "hbt-personer" än mindre. Det är lätt att tala om. Lätt att samla sig runt.

Och grejen är att jag tror vi behöver begrepp, även om de riskerar att låsa fast människor kommer vi ingenvart utan dem. Människor blir inte diskriminerade för att de är invandrare. Norska invandrare blir inte diskriminerade, och de är lika invandrade. Människor blir diskriminerade för att de med makt har fördomar som fäser vid etnicitet, hudfärg, brytning och kultur.

Jag har inget bra svar, inget magiskt ord. Jag kommer fortsätta tala om vithetsnormen, eftersom det är den jag är med och upprätthåller eller ifrågasätter. Andra människor, vars livserfarenhet placerat dem på andra sidan om normen ger helt andra, och ofta viktigare sidor av den saken, och jag är säker på att ni har mycket bättre tankar och ord för dessa färgproblem som rasism och normer skapar.

/Zäta

* "Konstrueras som..." är bra, för då pekar texten på att det är i människans psyke och kultur färgandet sker, inte i nyanser av hudtoner, men det är superomständigt att skriva så varje gång. "Konstrueras som..." Det är lite som om vi skulle behöva skriva "blev till genom en mängd små slumpvisa mutationer varav några ärvdes till nästa generation, vilket gav en liten överlevnadsfördel, vilket i sin tur gav fler ungar och till slut hade alla i arten den egenskapen" varje gång vi ville beskriva att en art fått en förändrad egenskap genom evolutionen. Jag lovar, det finns ingen biologi-bok som gör det varje gång, även om det är sant varje gång. De skriver typ "Giraffen fick en längre hals för att anpassa sig till omgivningen" och menar då underförstått: "den längre halsen blev till genom en mängd små slumpvisa mutationer...".

Jag vill inte bli tolererad av dig

Alltså detta ord. Tolerans. "Sverige anses idag vara ett av Europas mest toleranta länder mot sexuella minoriteter", skriver SvD utan att blinka.  Integrationsminister Erik Ullenhag har en särskild fablessie för ordet, och använder det gärna om hur vita infödda svenskar enligt honom känner gentemot icke-vita eller utlandsfödda människor. Tydligen tolererar jag färgade människor.

Fast jag tolererar inga människor. Jag tolererar en äcklig tågtoalett om jag behöver använda den. Jag tolererar högljudd musik från grannen. Jag tolererar en lång kö till kassan, men jag vill helst inte veta av den.

För det är vad tolerera betyder. Att stå ut med något som egentligen är oönskat. "Ja men du får väl vara här då, flatjävel, men jag tycker inte att det är trevligt och våga inte prata med mina barn om DIN LIVSSTIL" Den amerikanska militärens (tack och lov nu borttagna) policy "don't ask, don't tell" är tolerans. En låg tolerans, men fortfarande tolerans. Du får vara här så länge vi normala inte behöver konfronteras med din avvikelse.

Acceptans däremot, det innebär en verklig skillnad. Det innebär att vi accepterar personer som de är, med olika hudfärger, erfarenheter, sexuella läggningar, funktionsnedsättningar och personligheter. Det innebär att samhället är villigt att släppa in fler än de som passar in i normen, i det förgivettagna "vi:et", och ändra sina spelregler därutefter. Du får vara här på samma villkor som alla andra.

Jag inser förstås att denna distinktion bara går att göra i ett samhälle som redan kommit en bra bit på vägen mot att acceptera olika människor. Att bli tolererad är bättre än att bli hånad, utstött och mördad. Mycket bättre. Ändå vill jag hoppas att mitt samhälle idag, Sverige 2012, har kommit längre än bara "inte öppet håna och slå ned". Att det är ett samhälle som, ofta motvilligt och ibland på fel sätt, men ändå någonstans vill sträva efter en öppnare, varmare, bättre framtid för alla. Att det i alla fall finns människor som sliter varje dag för att göra det sant, även om strukturer och pengar och makt sätter enorma käppar i hjulet.

Vi tolererar möjligen beteenden. Men människor tolererar vi inte, för de är så oändligt mycket mer än äckliga tågtoaletter. Människor accepterar vi.

/Zäta

Boys can like princesses AND girls can like princesses

Jag har vare sig glömt bort bloggen eller er, jag har bara fullt upp med att flyttpacka och hjälpa Moa avsluta sin C-uppsats för tillfället. Ni får hålla till godo med Rileys visdomar sålänge!


Senare ska jag skriva om baksidorna med att vara pojke i patriarkatet, om tolerans och högklackat.

/Zäta





bloglovin RSS 2.0