Vill ni veta en hemlis? 

Denna kör blev påhejad av alla från rektor till elevråd och nya ettor. Roliga, snygga, charmiga, kapabla. De uppträdde på nästan alla avslutningar och allmänna kulturevent.

På mitt gymnasium fick några personer nog. De startade mens-kören. Deras signum var en rad streck-tjejer i klänning varav en hade blod droppandes från klänningen. Jag vet ännu inte idag vilka som låg bakom denna geniala idé, eftersom jag vid det laget var påväg från skolan, men himla glad blev jag. Rektorn blev inte lika glad och beordrade ned affischerna. Opassande sades det.

Det är lätt för dem med makt att avfärda kvinnors motstånd, men vi måste komma ihåg att alla dessa upprörda uttalanden, förnekanden och skyfflanden under mattan är ett tecken på att vi gör skillnad. Att vi faktiskt hotar makten. Vi hotar den för att vi inte passar in i dess mallar och bekväma hierarkier. Vi är fett opassande, och fett stolta över det.

/Zäta

Det finns mycket att reagera på i den här boken, men den sak som stod ut ur mängden för mig var "den överdrivna likabehandlingen". Det går inte att överdriva likabehandling: Antingen är folk lika behandlade, eller så är det de inte. Antingen har folk samma lagstadgade rättigheter, samma reella möjligheter och samma värde i samhällets ögon, och då är de rättvist behandlade, eller så är de inte likabehandlade. Det går liksom inte att göra det för rättvist. Om en minoritet skulle få det lite för bra, lite för feta rättigheter eller tillgångar, så skulle de ju inte vara likadant behandlade längre, utan särbehandlade. Vilken grej att vara upprörd över: Folk som inte är majoriteten har fått det bra!!!

/Zäta

Din sjukdom, och hur mycket du lider av den, är konstaterad av läkare. Staten har dock förbjudit super-implantatet, för enligen en gammal lag från 70-talet är "onödiga implantat" förbjudna, alltid. Men inte nog med det, staten har också bestämt att om du ska få medicinen som tar bort din acne så måste du operera bort dina hörselgångar. Du måste bli döv. Bara för att en biverkan av medicinen är nedsatt hörsel, tyckte någon lagstiftare på 70-talet att det vore "logiskt och självklart" att alla som använde den skulle bli döva. Idag tycker de flesta att det här verkar absurt. Det finns enkla lösningar som inte tvingar folk till onödiga, farliga operationer, men ett litet regeringsparti, på 4 %-gränsen, tycker att frågan bör utredas närmare. Utredas närmare. Dessa personers liv, kroppar, rättigheter och människovärde ska utredas närmare. Igen. De tycker att "ansvarsfulla lagstiftare" ska ta det lugnt och tänka många gånger, även om flera seriösa utredningar och juridiska instanser föreslagit en lagändring.*

Och jag har roligt hela tiden. Klickar vidare, läser mera, förklarar exalterat om HAPE för en sömning Moa. Jag tänker på de (dyra!) böckerna jag tittade på i dag med titlar som Essential Cell Biology, Principles of Neural Science och Human Molecular Genetics och blir ännu mer exalterad.

Det känns verkligen som en klysha. Som att jag äntligen sett vad som funnits framför mina ögon hela livet (eller i alla fall sedan högstadiet). Som att jag förlovat mig med grannpojken efter att ha dansat lite med de farliga statspojkarna ett tag, och alla runt om kring bara suckar och leende skakar på huvudet: Det visste vi väl.

Genusvetenskaperna och allt det andra som hände under två och ett halvt år kommer jag inte glömma bort. Det var ni som gjorde, och gör, resan värdefull. Men ja, jag tänker gifta mig med läkarprogrammet. Och jag tror att vi kommer bli lyckliga tillsammans.

/Zäta

Det skulle kunna gå att säga att du inte håller med nämnda kvinna. Att du tycker att ateister har missförstått din religion även om de förstås får bestämma själva. Att ifrågasätta hur kristna kan tro på vissa delar men inte andra ur sin heliga bok. Att problematisera våldsförhärligande i vissa islamska sammanhang. Att bloggande småtjejer inte intresserar dig så värst, men att du då inte heller behöver klanka ned på dem. Men det är det få som gör.

Många talar om nätets anonymitet. Att det är lätt att sitta bakom en skärm och säga fula ord. Det stämmer nog, men jag tror också att det handlar om en handfallenhet inför ett "nytt" medium. När e-posten kom trodde folk att den skulle ersätta breven. Det var ju bullshit. E-posten ersätte telefonsamtalen. Korta, ibland informella, alltid rappa konversationer. Folk trodde kanske att nätforum skulle ersätta diskussionsstunderna i klassrummet, bokcirklarnas kallprat och krogrundornas svammel. Det är ju bullshit. Forum och kommentarsfält har ingen lärare som övervakar, inga sociala normer som kan brytas, inga outtalade konventioner för hur vi tilltalar främlingar. Nätforumen ersatte, eller snarare blev ett utlopp för, de privata tiraderna och svordomarna, som när de utfördes i sällskap med andra tidigare kallats "snacka skit". Bara det att nu var det inte dina två bästisar som hörde och höll med för att vara snälla, utan 600 facebookvänner hörde. 3000 forumbesökare hörde. 100000 tidningsläsare hörde när det togs upp i lokalpressen. Polisen hörde. Och plötsligt var svordomarna inte så roliga längre.

Det är samma saker vi alltid tänkt. Samma saker vi alltid tänkt, men mediumet gör skillnad. Inte bara för att många läser, inte bara för att det står där för alltid och inte bara i en flytande sekund av vrede, inte bara för att människor eggar upp varandra till nya nivåer av hat, utan för att skrift är något annat än tal. E-posten ersatte inte telefonsamtalen. Inte egentligen. Vem tycker att maila med en saknad vän känns lika tillfredställande som att höra hennes röst? Ingen. För att rösten, skratten, minerna, de knappt hörbara ursäkterna och hm-andena, sammanhanget - allt ger en kontext till uttalandet som gör att det upplevs mindre hårt.

Skriften har inget annat än sig själv att tillgå. Det som står där står där. Kallt, bart, ensamt och oundvikligt. Även på Internet.

Det mest grundläggande missförståndet handlar kanske om medicin kontra juridik. Tre huvudspår finns, som alltid:
1. Folk tror att sterilisering krävs för att du rent medicinskt ska må bättre vid en könskorrigering.

Svar:

1. Fakta är som följer: Behandling med könskonträra hormoner gör en person tillfälligt steril. Alltså en XY-person som käkar anti-androgener och östrogen kommer sluta producera sperma = steril. Detta gäller dock bara så länge dosen upprätthålls, vid avbrott i medicineringen sätter kroppens egna hormoner (testosteron i detta fall) igång igen. Vid en könskorrigerande operation där penis och testklar görs om till en snippa, eller där en vagina görs till en snopp (det är inte så enkelt, det tar flera operationer och läkperioder och sånt) blir personen förstås steril. Inga testiklar/ingen ingång till livmoder och äggstockar = steril.

Alla transsexulla personer vet detta. Ingen ber om mirakel. Vad de ber om är att få frysa ned könsceller för senare bruk eller att ha kvar sina reproduktiva organ. Att frysa ned celler utanför kroppen, särskilt sperma som inte är ett dugg svårt att extrahera, har förtås ingen fysisk påverkan = argument 1 faller. Att ha kvar dina reproduktiva organ inne i kroppen som transkille (livmoder och äggstockar) påverkar inte den biologiska korrigeringen, att ta bort dem, eller "bara" klippa äggledarna, innebär däremot en onödig operation = argument faller.

Slutsats: Ibland blir transsexuella sterila av sin behandling permanent. Ibland blir de sterila en period. Vissa transsexuella vill frysa ned könsceller innan påbörjad behandling, andra vill slippa onödiga ingrepp eller känner inte att de behöver operera könsorganen. Oavsett situation behövs aldrig någon extra sterilisering av medicinska skäl, det är bara ett svepskäl som används av människor som missbrukar sin expertmakt för att föra fram en politisk agendda.

2. Folk tycker... Vad har mina äggstockar med dig att göra? Ungefär inget va? Du kan leva ditt liv precis som du vill alldeles oavsett en kirurg klippt av mina äggledare. Det här är helt enkelt inget argument. Det handlar om att människor vill kontrollera andra, och sätta in dem i fack bara för att göra sin egen värld liiiite mer bekväm. De tycker det verkar bra att vissa människors rättigheter inskränks, för då slipper de konfronteras med att alla kroppar inte enkelt delas in i penis-man/vagina-kvinna. En liten vinst för dessa kan tyckas, och en enorm förlust för dem som aldrig får hålla ett spädbarn i sina armar, aldrig känna att de själva och inte staten bestämmer över deras kroppar, eller lida men hela livet av en onödig operation som gick snett. Att tycka att okända människor ska vara på ett visst sätt för att livet är lite skönare för dig då, det stavas bara på ett sätt: Egoism. Ren och skär, oförskylld och enorm egoism. (= argument 2 faller)

3. "Ingen av mina patienter har klagat." Det här med självinsikt och maktanalys är svårt va? Du är läkare = maktposition. Du är läkare som bestämmer huruvida denna patient får tillgång till livsviktig vård (genom att ställa diagnos och skriva ut hormoner, tex) = enorm maktposition. Tror du på allvar att alla dina patienter är ärliga mot dig? Att de inte vet att de måste passa in i en snäv ram av "den typiska transsexuella"? Dessa persoenr är nästan lika egoistiska som tyckarna, eftersom de vägrar ifrågasätta sin egen roll och prestation. Det är, tillspetsat, som om vi skulle intervjua fångvaktarna för att få reda på hur fångarna mådde... = argument 3 faller. Lyssna på dem med egen erfarenhet istället.

Även om KD anser att det är en "seger" att inskränka mänskliga rättigheter, så anser inte EU det. Jag tror alltså på en lagändring ändå, men det kommer säkert att ta sin tid.

/Zäta

Eller kanske inte en hemlis precis, men en grej jag inte brukar prata om. Jag är väldigt dålig på att kommentera bloggar. Jag har sällan tid även om jag gärna skulle vilja, och egentligen är det väl ett litet under att jag kommit upp mig här i bloggosfären utan att lyda detta första budord för ökat läsarantal. Men däremot så tittar jag alltid på era bloggar. Varje gång ni kommenterar och har en länk till en blogg så går jag in där, och tänker "hej, läsare, så det är såhär du är." Och vet ni vad jag lär mig?

Den vanan, och ett inslag på lokalnyheterna. Inslaget handlade om barnfattigdom, och plötsligt insåg jag att jag kände igen tjejen vars ensamstående far intervjades om vardagspusslet och att ha mat på bordet. Jag kände inte igen henne för att vi träffats, utan för att jag snubblat över hennes blogg via en yngre gemensam bekant. Jag gick in på hennes blogg igen, och på min bekantas blogg. Båda handlade om kläder, nya fotosessioner, tråkiga läxor och korta filmcitat. De var precis vad som på bästa sändningstid kallas "värdelösa fjortisbloggar". Fast jag läste dem med nya ögon. Tjejen jag känner på håll hade precis förlorat sin lillasyster, och den andra tjejen var så fattig att hennes pappa hade svårt att ställa mat på bordet (och så modig att han var med i lokalnyheterna). Det stod inte ett ord om dessa vedermödor i bloggarna. Kanske just för att det var tjejernas ventil. Deras chans att visa upp något annat för omvärden. Deras alldeles egna rum, där de själva bestämde innehåll.

Min gamla blogg handlade mycket mer om mig och förvirrade, finurliga tonårsinlägg än om feminism. Även om jag redan då skrev längre och mer än många, eftersom det helt enkelt är min natur och något jag tycker om, så skulle den säkert klassas som en "fjortisblogg" av många. Den handlade om vardagen i skolan, om saker jag längtade efter, om musik eller roliga citat och om kärlek. Den var definitivt trivial i samhällets ögon, men inte i mina. Såhär avslutade jag mitt allra sista inlägg på den bloggen, för snart fyra år sedan:

Och även om inte alla skulle uttrycka det så, eller känner lika djupt för sin blogg, så tror jag att kärnan känns igen för de flesta av oss. Tack bloggen.

/Zäta

Som igår till exempel. Jag skriver om tolerans och acceptans, och menar att det är en skillnad. Några läsare menar att det är samma sak i olika ord, ytterligare några håller med och några andra har egna förslag. Det utvecklas en diskussion om makthierarkier i samhället och om språkbruk. Det är lika intressant som roligt att läsa.

Jag håller med er som talar om maktspråk och hur viktigt det är att inte lägga värderingar i ord och bara låta vissa uttala sig. Att inte omedvetet låta en grupp dömma en annan. Jag håller helt med på ett teoretiskt plan och på ett ideologiskt -- vi vill ha ett samhälle där bara ömsesidig respekt och acceptans råder! Däremot tror jag att vi måste erkänna hur situationen ser ut i dag. Det är inte rimligt att tro att vi ska nå till ett samhälle där homo får vara lika oifrågasatt som hetreo, där alla bara är olika nyanser av färg, inom en snar framtid. Språk är en viktig förändringskraft, men vi måste samtidigt tala ett språk som stämmer med verkligheten och som de flesta förstår.

Och då kommer vi till den andra punkten: Användandet av "färgad". I inlägget i går menade jag att lägga orden i Ullenhags mun på ett lite raljant sätt, även om det kanske inte var jättetydligt. I andra fall, om jag själv använt det, syftar jag på de konstruerade kategorier av människor som inte faller inom en vithetsnorm. Självklart har alla människor en hudfärg. Alla är färgade. Men vi kan inte låtsas som om vithetsnormen inte finns, att den inte konstruerar ett "de andra" av människor som inte passar in, som befästs med alla möjliga negativa konnotationer. För det gör det. Och ska vi kullkasta förtrycket måste vi tala om det. Det är viktigt att ha fokus på normen, precis som i alla maktdiskussioner, men också att ha icke stigmatiserande ord för dem som faller utanför. Jag har helt fräckt tänkt att "färgade personer" skulle vara en bra översättning av engelskans "people of colour" för att tala om generella förtryck, något som jag stött på i många feministiska böcker skrivna av personer som konstrueras som "svarta", eller "bruna".* Men jag kanske har fel. Och framförallt ska jag som vit inte ta mig rätten att tolka uttryck som inte påverkar mig på samma sätt alls. "Personer med mörkare hudfärg eller hårfärg än mig, som råkar ut för en massa fördomar på grund av det" kanske vore bättre." "Icke-vit"? Funkar ibland, men knappast som bas för motstånd. Jag skulle inte vilja bli benämnd som "icke-hetreo" hela tiden.

Jag tror att det är så kvävande svårt att tala om för att vi är rädda att stigmatisera en grupp vi absolut inte vill stigmatisera. Idag har "homosexuell" ingen negativ klang för många, "hbt-personer" än mindre. Det är lätt att tala om. Lätt att samla sig runt.

Jag har inget bra svar, inget magiskt ord. Jag kommer fortsätta tala om vithetsnormen, eftersom det är den jag är med och upprätthåller eller ifrågasätter. Andra människor, vars livserfarenhet placerat dem på andra sidan om normen ger helt andra, och ofta viktigare sidor av den saken, och jag är säker på att ni har mycket bättre tankar och ord för dessa färgproblem som rasism och normer skapar.

/Zäta

För det är vad tolerera betyder. Att stå ut med något som egentligen är oönskat. "Ja men du får väl vara här då, flatjävel, men jag tycker inte att det är trevligt och våga inte prata med mina barn om DIN LIVSSTIL" Den amerikanska militärens (tack och lov nu borttagna) policy "don't ask, don't tell" är tolerans. En låg tolerans, men fortfarande tolerans. Du får vara här så länge vi normala inte behöver konfronteras med din avvikelse.

Jag inser förstås att denna distinktion bara går att göra i ett samhälle som redan kommit en bra bit på vägen mot att acceptera olika människor. Att bli tolererad är bättre än att bli hånad, utstött och mördad. Mycket bättre. Ändå vill jag hoppas att mitt samhälle idag, Sverige 2012, har kommit längre än bara "inte öppet håna och slå ned". Att det är ett samhälle som, ofta motvilligt och ibland på fel sätt, men ändå någonstans vill sträva efter en öppnare, varmare, bättre framtid för alla. Att det i alla fall finns människor som sliter varje dag för att göra det sant, även om strukturer och pengar och makt sätter enorma käppar i hjulet.

/Zäta

Senare ska jag skriva om baksidorna med att vara pojke i patriarkatet, om tolerans och högklackat.

/Zäta