Om kommunikation i operationssalar och dagisentréer
Idag var jag med på en ortopedisk operation. Det var förstås fascinerande att se skruvar sättas in i ben och simultana röntgenbilder och livsuppehållande åtgärder under sövningen, men nästan lika fascinerande var det att se kommunikationen.
Alla hade heltäckande kläder, munskydd och kirurgluva (sån där bara ansiktet sticker fram, lite som en nunnehuva fast grön). Det enda som syntes av oss var således nedre delen av pannan och ögonen. Och ändå gick det alldeles fenomenalt att kommunicera. Alla viktiga tillsägelser, alla underfundiga skämt, alla "hänger-du-med-nu?"-blickar, alla tveksamma inställningar, alla leenden tvärs över rummet. Allt gick fram. Det är inte precis bekvämt med munskydd, men det försvårar inte just kommunikationen med andra särskilt mycket alls.
Om det nu bevisligen går utmärkt att kommunicera med människor som bara visar ögonen i en operationssal, där det står superviktiga saker på spel, måste det ju gå att kommunicera med personer som bara visar ögonen i kassan på ICA eller i dagisentrén. Jag är medveten om att vissa typer av niquab/slöjor täcker även ögonen i viss grad, men om vi för ett ögonblick bortser från det, kan vi fråga oss vad skillnaden mellan operationssalen och dagisentrén är. (Patienter och barn inte med i ekvationen)
Operationssal:
Alla har likadana kläder
Alla strävar mot ett gemensamt mål (lyckad operation)
Vissa får betalt för att vara där, andra får betalt av CSN för att vara där
Religionstillhörighet och kulturell bakgrund är inte relevant för ändamålet (lyckad operation)
Dagisentré:
Alla har olika slags kläder
Alla strävar mot ett gemensamt mål (väl omhändertagna barn)
Vissa får betalt för att vara där, andra har barn där för att de får betalt på annat plejs
Religionstillhörighet och kulturell bakgrund är inte relevant för ändamålet (väl omhändertagna barn)
Så. Skillnaden är att bara vissa täcker hår och halva fejan i dagisentrén. Big fucking deal.
Nu är det förstås inte så enkelt, för vi människor är komplexa varelser som gillar att lägga in betydelser och värderingar i typ allt vi stöter på, och vi gillar också att skapa oss en identitet genom att definiera vad vi INTE är (typ slöjbärare). Sedan har vi också ett samhälle med inbyggda maktstrukturer, där de som inte är som de med makt (typ slöjbärare) kommer definieras inte bara som INTE VI, utan också som avvikande, konstiga och fel.
Jag tror att vi behöver skala av situationer som de här oftare, och tänka på det kursiva som just kursivt, som skapat av vår kultur och upprätthållet av oss själva när vi upphetsat kommenterar "det är en mamma med slöja här på dagiset!", och inte som någon naturlag. Jag menar, det kanske är trevligt att titta på söta munnar och släta kinder, men det är knappast nödvändigt för kommunikation. Ingen tvingar dig att bli ihop med nån som diggar att täcka munnen, eller gilla religionen/sedvänjan bakom, bara att du ska bete dig som en vettig människa mot dem som väljer den typen av kläder. Typ kommunicera i dagisentrén. Sätt på dig lite operationshuvor och du ska se att det inte är så svårt.
/Zäta
En lindansös
Hur något kan vara så fantastiskt roligt och fullständigt vidrigt skrämmande på en och samma gång är svårt att förstå.
Igår satt jag framåtlutad i stolen, ivrig, full i skratt och törstig på mera kunskap. Familjeträdet framför mig var en gäckande gåta, vars cirklar och fyrkater och potentiella arvsmönster nästan verkade lyfta från pappret och säga: Läs mer om oss! Ord som monogen och population och sannolikhet och mulitfaktorell dansade ur min mun, och J bredvid log sa att det märktes att det här var min grej. Vi slutade klockan fem, men jag hade kunnat stanna till nio.
Idag satt jag darrande och storgråtande, ni vet sådär som det bara går att gråta när du är ensam hemma, läsandes en text om en liten döende flicka. Om tappra barnaleenden (å, vad jag hatar ordet tapper i kombination med barn), gyllende stunder i det lilla lilla livet som de sista månaderna i sjukhusrummet rymmer, om sköra vener och växande tumörer och rossliga, otillräckliga andetag och önskan om att få springa igen, eller i alla fall inte ha så ont. Det var inte smärtsamt för att hon dog tillslut, utan för att hon var så levande i den oändligt sköra kroppen i dödens närhet.
Båda dagarna var en del av samma utbildning. En del av samma vetenskap, om än olika aspekter av den.
Den pessimistiska kanske skulle säga att jag borde byta utbildning om jag är så vekhjärtad. Den pragmatiske skulle påpeka att det är en stor skillnad mellan cirklar på papper och en förälders rättframma ord om ett barns bortgång. Min mamma skulle säga att det blir bra i längden, oroa dig inte.
Jag skulle nog säga att jag är rädd. Rädd för att inte orka, inte våga, inte ha valt rätt än en gång. Men också glad. Glad för att det känns så spännande, glad för att ämnet berör, glad för att jag vågar. Framförallt är jag dock ganska så säker. Ganska så säker på att jag inte skulle vara nöjd någon annanstans än där jag är livrädd för att misslyckas. Det låter kanske bisarrt, och inte särskilt smickrande, men jag tror att jag känner mig själv såpass väl nu att jag kan säga att det är sant.
En utmaning är inte en utmaning om den är enkel, om den inte innebär en risk. Jag är inte särskilt rädd för att misslyckas rent studiemässigt. Inte för att jag är någon slags geni som lär mig ett nytt språk genom att bläddra igenom läroboken, men för att jag alltid haft oförskämt lätt för studier. Det är inget att skryta med, lika lite som att jag råkar ha fått blågröna ögon, utan är precis som det senare, bara ett faktum. Jag är istället rädd för att misslyckas med det där andra. Att lyckas hålla balansen i denna fascinerande intersektion av vetenskaper och medmänsklighet. Och samtidigt vet jag nu att jag i längden inte kan vara någon annanstans än just i intersektionen. Balanserande mitt på linan.
Jag avskyr att vara rädd för fallet. Men jag är aldrig tillfreds ståendes tryggt nere på marken.
/Zäta
Dagen då Göran Hägglund bestämde sig för att jag får ha barn trots allt
Ett smärre under har skett. Kristdemokraterna har svängt i tvångssteriliserings-frågan! Tidigare har KD varit det enda regeringsparti och det enda riksdagsparti förutom SD som tyckt att det varit en bra idé att förbjuda transsexuella personer som genomgår könskorrigerande behandlig att frysa ned könceller och/eller behålla vissa reproduktiva organ.
Men nu har de tillslut, tillslut, när det inte verkade gå att skjuta upp beslutet längre och insett att det inte finns några giltiga argument för att behålla en föråldrad och diskriminerande lag ändrat sig. Och eftersom det nu finns en bred majoritet, plus socialministerns stöd kommer lagen förhoppningsvis ändras inom en snar framtid.
Det känns helt fantastiskt, på ett sätt. Rent principiellt: Att staten inte länge bestämmer över min flickväns kropp. Att staten inte längre tvingar mig att byta partner, försöka bli gravid med någon annas sperma eller leva barnlös resten av livet. Rent praktiskt: Jag och Moa behöver inte smyga med att vi vill ha barn i framtiden inför utredningsteam och läkare längre. Jag och Moa kommer kunna få hjälp med insemination i framtiden utan att punga ut enorma summor. (Adoption är inte ett alternativ eftersom transsexualism är en psykiatrisk diagnos som utesluter att du får adoptera.)
Men det känns också... lite som rubriken beskriver. Som att människor med makt har lekt med mitt liv, min flickväns och mina vänners kroppar och autonomi, och sedan råkade de snubbla rätt. Som att halva Sverige högljutt diskuterat vårat sexliv, vår lämplighet som föräldrar, vårt människovärde och mina vänners mest intima kroppsdelar på debattsidor. Som att legitimiteten i Moas identitet ifrågasätts av tusentals människor vi inte känner, varje dag, bara för att de kan. Som att "frivilligheten" i att vara transsexuell och behöva behandling, och därmed "frivilligt" välja sterilising påpekats om och om igen i mediabruset, medan jag suttit hemma med en förtvivlad flickvän för att hormonbehandlingen inte kom igång eller en försiktigt hoppfull person när den väl gjorde det, som så uppenbart mår så ofantligt mycket bättre när hennes kropp får vara hennes och nån konstig manskropp. Som att människor diskuterat filosofiska ställningstaganden medan mina vänner försökt ta livet av sig för att de inte orkar vänta, ifrågasättas och bli överkörda.
Det finns förstås de som har diskuterat i vår favör. Som har koncentrerat sig på den politiska aspekten, på mänskliga rättigheter och det absurda i att ha kvar en gammal lag som drabber få personer mycket hårt och inte gynnar någon (utom möjligtvis egoistiska personer som tycker att deras känsla av "ordning och reda" i könsleden är viktigare än människors rätt till sina egna kroppar). Vi har fått ett fantastiskt stöd från väldigt många människor, och det har betytt enormt mycket när allt känts för tungt.
För jag inser förstås att inte inte varit en lek där KD snubblade rätt. Det har varit en kamp. En stenhård kamp från aktivister som aldrig gett sig. Som skrivit insändare, blogginlägg, debattartiklar. Som upplyst människor i sin närhet, som ringt politiker, som ställt upp på TV-intervjuer trots att transfobin gör att de riskerar våld och repressalier för att de vågar synas. Det har inte varit någon dans på rosor. Ibland har jag varit så trött. Så trött, så trött på denna vägg av oförstående, ovilja att sätta sig in i någon annas situation och ren illvilja mot dem som inte passar in i samma norm som du. Men sedan kommer ett framsteg, och plötsligt känns det värt det igen.
Men vi får inte glömma, vi får inte säga till våra barn "och sedan kom de på att de skulle ändra lagen och allt blev bra!". Vi måste säga sanningen.
Älskade barn, ni finns till för att en massa fantastiska och modiga människor kämpade för er rätt att finnas. Kämpade sig nästan blodiga för att få rätt människor att lyssna. Som la ned tid och energi och värdighet på att försöka ändra en hård samhällsopinion. Som hejade på mig och mamma hela tiden aldrig slutade tro på att mänskliga rättigheter gäller alla.
Tack, till alla er som kämpat med oss. Tack, för att orden här ovan nu någon gång kan få bli sagda.
/Zäta
Tankar om religiositet och egen fundamentalism
Jag brukar då och då komplementera mig själv för att inte vara svart-vit i min världsåskådning. Jag brukar försöka ge olika ståndpunkter en ärlig chans och försöka se saker på ett flerdimensionellt sätt. Sedan kan jag mycket väl bestämma mig för att gå på den ena eller andra linjen, för att de har mest övertygande argument, enligt mig mest humana värderingar eller ger det mest rättvisa resultatet, men jag eftersträvar alltid att ha ett öppet sinne.
Men jag har en svag punkt. (Flera, såklart, men en som ororar mig mest just nu.) Religion. Jag kan för mitt liv inte förstå religiositet. Det ter sig så bisart för mig att tro på en makt som inte kan bevisas men som ska finnas överallt och dömma folk och låta dem leva efter döden trots att alla celler slutat fungera och tankebanor upphört. När dessa rörelser dessutom på olika vis ägnat sig åt att i årtusenden förtrycka kvinnor och sexuella minoriteter, tillskansa sig makt, undanhålla viktiga vetenskapliga framsteg och starta krig utan hänvisning till giltiga förnuftsargument, det räcker med att säga att Gud sa så, gör det mig ännu mindre benägen att gilla konceptet.
Ni hör ju. Jag låter som en galen fundamentalist. Och det vill jag inte vara, någonsin. Hur osannolik en gudsexistens än ter sig för mig, hur mycket hat och fördomar religion än sprider, så kan det inte vara svart-vitt. Det finns ingen enkel dikotomi mellan vetenskap och religion, även om historieböckerna ibland framställer det så. Kanske skulle världen varit lika eländig utan religion också. Och vetenskap är ingen god kraft i sig, verkligen inte.
Vad svårt det är att skriva det här. Jag vill bara hänvisa till statistik om abortlagar och mänskliga rättigheter och HIV-prevention och tvångsäktenskap och negativ korrelation med religiositet, men det var ju precis motsatsen som var syftet med här inlägget. Att tänka utanför. Tänka större. Respektera även om jag inte förstår.
Det är ju lätt att säga. "Jag håller inte med dig, men jag respekterar att du tycker annorlunda" Men jag vet inte hur ofta vi verkligen, verkligen menar de orden. Jag känner ett stort behov av att behålla perspektiven. Av att inte grävas ned i min personliga ateist-bubbla.
Jag känner däremot inget behov whatsoever att utforska tron för egen del. Jag föddes in i Svenska kyrkan och döptes för att det var tradition. Jag var hobby-kristen som liten. Vi hade barnbibeln hemma och jag gick i kyrkokören. Jag bad till Gud då och då för det verkade de flesta göra. Bibeln var mest en saga men handlade mycket om kärlek. Det var ganska okomplicerat. Jag växte upp och läste den riktiga bibeln. Det var mest lösryckta berättelser om gubbar som levde för 2000 år sedan vars sedelärande poäng sällan kändes riktig. Jag var på konfirmationsläger. Det var också okomplicerat, alla högstadieungar i min närhet var det.
Åren gick och en massa saker hände i mitt liv. Jag kan inte säga en exakt tidpunkt när jag slutade att slentrian-tro på en kristen gud, en gud eller flera eller högre makter, men jag vet att jag såg fram emot att få gå ur Svenska kyrkan på min 18-årsdag. Det var ganska odramatiskt. Ju mer jag lärde mig om världen och ju mer autonom jag blev som individ, desto mindre lockade tron. Jag hittade inga argument jag kunde hålla för giltiga för, och tusentals emot. Jag funderade en sväng på andra religioner, men kom fram till att det var själva grundkonceptet med obevisbara och allsmäktiga högre makter som klingade illa med de värderingar, åsikter och känslor som var jag. Ingen försökte vare sig stoppa min utveckling till ateist eller påskynda den. Vad jag vet är mina föräldrar fortfarande sekulariserade kristna med barnbibeln hemma.
Denna odramatiska utveckling är förstås bara möjlig i ett sekulariserat land, men jag vill ändå påstå att jag har utforskat tron. Och forkningsresultateten ledde mig därifrån. Men det är nu det spännande börjar. För att andra människor måste ha gjort samma sak, och insett att religion är deras grej. Jag är inte så värst nyfiken på dem som föds in i super-religiösa hem och aldrig får utrymme att utforska själva, lika lite som dem som föds in i självklar ateism och aldrig får ifrågasätta (villl skriva att detta torde vara mer sällsynt. men. ska. inte.), då finns det ju förklaringar till religiositeten: tvång och rädsla för reprissalier. Vad jag är nyfiken på är just dessa autonoma individer som finner en gudsexistens rimlig. Inte bevisad, såklart, men ändå rimlig, på samma sätt som att jag, utan bevis, finner den extremt orimlig. Och som dessutom på ett för dem själva legitimt vis kan rationalisera bort alla de fruktansvärda gärningar och den trångsynthet som religion stundtals föder och istället se det positiva uppväga. Eller så måste det ju vara. Jag skulle inte kunna ansluta mig till en rörelse jag ansåg gör mest pissiga saker. Typ om feminism oftare än inte gjorde dåliga saker skulle jag inte kalla mig feminist, utan tjejpeppare eller något annat töntigt egensnickrat.
Jag vet inte om det här inlägget blir klarare än så. Jag behövde mest ett forum för att ventilera mina tankar. Men jag tror att skrivandet har lämnat mig lite upplyst ändå. Jag kan respektera att människor utforskar tro och icke-tro och kommit fram till att tro var deras grej, även om jag inte förstår hur de interna processer som ger ett så annorlunda utslag går till. Och det var ju poängen. Respekt.
Har du egna tankar eller erfarenheter av tro och icke-tro får du gärna dela med dig.
/Zäta
Update: Ett förtydligande - jag vill alltså INTE försöka bli övertygad att någon religion skulle passa mig/är bäst. Bara höra era tankar. Tack.
Att tycka eller inte tycka (om hjärtan)
Ibland undrar jag om tyckandet är mitt öde. Jag har alltid tyckt mycket, om det mesta. Och kanske just därför har människor alltid tyckt mycket, i både negativ och positiv bemärkelse, om mig. Lärarna i skolan tyckte antingen att jag var lärkonstens själva urkraft, den vetgiriga och inspirerande eleven, eller bråkmakaren och skeptikern som de inte alls kom överens med. Men det var få som glömde bort mitt namn.
Senare i livet började jag studera en vetenskap som många tycker är bara tyckande (ironiskt nog). Jag startade en blogg baserad på mina åsikter, och lite annat förstås. Jag är till och med född på en dag som människor gillar att tycka om. Tycka till om alltså. Tycka illa om. Eller kanske just tycka om.
Alla hjärtans dag.
Blä.
Gulligt.
Kommersiellt!
Alla stjärtars dag.
Varför bryr sig folk?!?
En enkel uppmuntran att visa kärlek.
Firar <3-dagen med pizza och öl istället.
Ooooo you're born on VALENTINE'S DAY, that's sooooo coooooool!!
Men man kan väl visa kärlek alla dagar på året.
Bara vit hetreokärlek som syns ju!
Jobbigt för oss singlar.
Så himla fånigt.
Cupcake-time!
Köphets.
Fint.
Kanske just för att det på något litet obetydligt vis är min dag idag, känner jag inte för att sälla mig till skaran tyckare. Det enda jag tycker just nu är att det är fint att fylla år och få känna lite kärlek från både bekanta och bästisar.
/Zäta
Min feminism - om nedvärdering av kvinnlighet och prinsesspepp
Den näst vanligaste invändningen jag får höra mot feminism låter något i stil med: "Men jag tycker inte att det är dåligt att vara kvinnlig! Varför ska det nedvärderas? Det tycker jag att feminister gör när de säger att alla ska vara som män!"
Eftersom dylika uttalanden bygger på missförstånd så kan vi börja med att reda ut dem. Det finns två falska premisser i uttalandet ovan:
1. Feminister tycker att kvinnor ska vara som män.
Jag känner ganska många feminister. Jag har läst och hört om ännu fler. Och inte en enda av dem tycker att kvinnor ska vara som män.
Det var det enkla svaret, men ska vi gräva lite i missförståndet så bottnar det i att feminister brukar snacka om makt. Om män som har makt och kvinnor som borde få ta del av den. Om att vara med på arbetsmarknaden på samma villkor, representeras i språket på samma villkor, få snacka lika mycket i klassrummen utan att bli avbrutna och så vidare. Att ha samma rättigheter och reella möjligheter betyder dock inte att vi behöver vara likadana - eller hur?
Sedan kan jag hålla med om att det är en snedvridning av debatten där det ständigt handlar om kvinnor som ska få ta del av manliga privilegier. Jag tycker att männen ska få ta del av klassiskt kvinnliga sfärer på samma villkor också. Få umgås med sina småbarn lika mycket utan att arbetsgivaren rynkar på näsan, få klä sig extravagant utan att grannen rynkar på näsan,
Könsmaktsordningen drabbar både kvinnor och män, men på olika sätt. Därmed inte sagt att den drabbar oss lika mycket. Det är en enorm skillnad huruvida autonomi baserad på ekonomiska aspekter är möjlig (typ: jag har jobbat hela livet så jag får en hyfsad pension vs. min man jobbade och jag tog hand om barnen och nu är vi skilda så jag lever på 4000 i månaden) och huruvida det känns soft att ha extravaganta kläder på sig. Det ena är ganska livsavgörande, det andra en otrevlig bisak.
Nu förenklar jag givetvis, men finns det något jag blir galen på i jämställdhetsdebatter är det när folk i sin iver att få människor på sin sida får det att låta som något slags 50-50-problem. Skulle det vara "en rättvis orättvisa" skulle den inte finnas eftersom alla skulle tjäna på att utplåna den. I verkligheten finns det en halva av befolkningen som indirekt tjänar på att ha kvar orättvisorna (inte alltid, som när de missar fina småbarnsår eller extravaganta kläder) men generellt, där det räknas, och därför finns de kvar.
2. Feminister tycker kvinnlighet är dåligt.
Feminister uttrycker sig möjligen lite klumpigt. Vad vi för det mesta menar är att kvinnlighet som det ofta representeras idag: som varandes enbart kopplat till en sexig kropp, ett passivt handlande, en bisyssla för den stora trancenderande manligheten, inte är särsklit positivt. Men kvinnlighet i sig, vad det nu är, anses väldigt sällan negativt. Tvärt om brukar feminister hävda motstånd och makt i femininiteten. Framhäva de egna aktiva valen i en klädstil eller handlingsmönster. Vad vi generellt vänder oss emot är en snäv definition av kvinnlighet, att det skulle finnas "rätt" och "fel". "En riktig kvinna ser ut såhär... en riktig kvinna beter sig sådär..." är ord du inte får höra från en feministisk mun.
Personligen tycker jag att femininitet är awesome. Jag känner mig helt vilsen om jag inte får ha knästrumpor och rosetter på mig varannan dag. Det är en politisk sak: Att visa att feminister ser ut såhär också. Det är en taktisk sak: Att nå fram till människor som skulle avfärda en rakad brud med kvinnosymboler tatuerade på armarna med en skeptisk blick. Men framförallt är det en smaksak: Det här är jag, och ingen ska komma och säga att det är fel.
Min feminism är lite som en högljudd småtjej i prinsessklänning. En liten tjej som inte bryr sig om folk himlar med ögonen, som inte sjunger vackra sånger för att få beröm utan för att bli lyssnad på, som värderar kvinnors uppmärksamhet lika högt som mäns och alltid hejar på sina kompisar, som är "för mycket" och därför går igenom även till dem som helst vill låta bli att lyssna, som är galet kaxig och lika charmig, men med en benhård övertygelse i botten. Lite såhär, faktiskt (fram till 2.45 iaf):
/Zäta
PS. Nu undrar ni förstås vilken som är den vanligaste invändningen... gissa!
Vem vill vara ett offer?
Vi kan börja med att reda ut det här med "offer". Det verkar ha blivit ett skällsord. Ingen vill vara ett offer. Ingen vill vara den trista människan som gräver ned sig, som inte kan komma över det, som tycker synd om sig själv. Att vara ett offer är tydligen en identitet, och inte en särsklit attraktiv sådan.
Jag håller med. Offer som identitet är varken särsklit produktivt eller trevligt för någon.
Men vad betyder "offer" egentligen? Enligt SAOL betyder offer "den som drabbas av något". Att vara den som drabbas av något, det kan väl inte vara så jäkla skamfyllt och fel? Du kan ju per definition inte hjälpa att du drabbas av något.
Att falla offer för omständigheter, kan det vara fel? Att i vissa situationer inte ha kontroll alls, att vara utelämnad åt andras nycker eller gärningar, att bli utsatt för något du själv inte har valt - ja, att vara ett offer i just den situationen, borde inte anses vare sig konstigt eller fel. När "offer" blir ett skällsord förlorar vi mycket av den viktiga maktproblematik som ordet pekar på. Ett offer är just maktlös. Att erkänna det är inte att se ned på personen som drabbas, utan att erkänna allvaret i situationen. Den livsviktiga skillnaden ligger i att det inte är en permanent stämpel. Vissa situationer gör oss till offer, precis som att vissa situationer gör oss till ledare eller segrare, men det är inget inbyggt i oss som ständigt är dessa ting. Du var ett offer när du blev våldtagen. Ett offer för någon annans maktutövning. Men du är inte ett offer idag, du är en hel, mångfacceterad, aktiv människa.
Visst kan upplevelser vi haft bli en del av vår identitet. En VM-vinnare kanske går runt och känner sig som segrare hela tiden, även när hon kokar makaroner. Någon som blivit utsatt för svåra övergrepp kanske alltid bär med sig en del av offerskapet, men det blir ju aldrig hela ens identitet, precis som att VM-vinnaren också ser sig som kanadensare, pastaälskande och humoristisk.
Vad jag vill säga är att det inte är fult att falla offer för något. Det är bara ett faktum: Ibland är personer offer för omständigheter. Punkt. Och det är ett ord vi inte får låta bli stulet av dem som vill underminera oss, för det är allt för viktigt.
Hur skulle vi exempelvis analysera följande situation utan begreppet "offer"?
Thorsten [är] sårad över anklagelserna.
– Jag blir ledsen, det är inte ok att man kallar mig för ett svin, att jag skulle vara emot kvinnor. Det borde man se på mig att jag inte är.
Här verkar Thorsten vara offret. Han blir sårad och ledsen över anklagelser. Gina, däremot, hon verkar vara en stark aktör, som ska klara av det mesta:
Gina Dirwanis programledarkollega Helena Bergström tar Flinck i försvar:
– Jag tror Gina är så pass strong att det kan hon ta det. Jag kan också ta en klapp av någon på rumpan.
Vad var det då som hände?
Thorsten Flincks [tog] i greenroom programledaren Gina Dirawi, 20, på rumpan.
Han bad senare, på sin managers uppmaning, om ursäkt:
Gina Dirawi mottog ursäkten – men passade på att skoja med honom.
– Jag är inte ledsen, det är inga problem, det är lugnt, säger hon och håller upp två fingrar över hans huvud.
Det var alltså Thorsten som utförde en handling som inte var okej. När han sedan blir kritiserad för detta blir han ledsen. Gina däremot, hon agerar precis "rätt". Hon skojar bort det. Är en skön brud som tål lagom mycket tafsande. Hon är inget "offer", för hon säger att det inte gjorde så mycket.
Men om vi applicerar vår nya, oladdade variant av begreppet "offer" på situationen, vad händer då? Vem var det som var maktlös när handlingen utfördes? Vem var det som fick ta emot ovälkommen beröring av känsliga kroppsdelar? Vem var det som var tvungen att legitimera en ovälkommen handling för att inte verka torr och trist? Vem var offret här, egentligen?
Gina förstås. Gina är inget offer, men just då var hon ett offer för Thorstens ivriga fingrar. Och fortsatte vara ett offer för samhällets förväntningar på hur en acceptabel tjej ska bete sig (vara en skön brud och skämta). Skillnaden ligger inte i hur Thorsten och Gina kände, utan i vilka valmöjligheter de hade. Han hade kunnat låta bli att tafsa - hon kunde inte låta bli att bli tafsad på. Han hade kunnat be om ursäkt på en gång - hon hade inte svärandes kunnat storma ut TV-studion. Hennes enda val var att "ta det". Svälja att tafsande gubbar tar sig rätt att bestämma över hennes kropp. Hennes valmöjligheter begränsades av hans egna val, och sedan är det honom vi ska tycka synd om.
Jag tycker inte ett dugg synd om dig, Thorsten. Jag tycker det är synd att Gina råkade ut för dig.
/Zäta
Om jag var Pär Ström...
Från en affisch på Novish-minglet för nya studenter på AF-borgen i Lund. Kören lockar med bärs, sång och gemenskap. ...skulle jag säga: "Ännu ett tecken på mansdominansen i Sverige idag! Det här är ett exempel på särbehandling av män, och diskriminering mot kvinnor. Vi måste få ett slut på det här!"
Men nu är jag inte Pär Ström, och säger därför istället: "Vad fett att Lunds nationskörer uppmuntrar män att sjunga. Vad bra att det finns verksamheter som appelerar till olika slags människor, och att de uppmuntrar att folk får gör roliga saker utan att behöva gå alltför lång utanför sin komfortzon. Inkludering är superviktigt, men separatism är nödvändig ibland i en värld som ger oss så olika erfarenheter. De kan ibland behöva vädras i skilda sällskap."
Vad jag vill visa med det här är att det inte går att ha en svart-vit bild av världen. Allt är inte alltid vad det ser ut att vara vid första ögonkastet. Vi måste försöka se saker ur ett större perspektiv om vi vill säga något meningsfullt.
/Zäta
Klasstillhörighet, eller varför den här bloggen finns
Vad är klass egentligen? Finns det ens? Vem är överklass och vem är arbetarklass och varför spelar det roll?
I många länder är klass en självklarhet. Klassklyftorna är tydliga, språkbruket är tydligt, människors identitet som tillhörandes en viss klass är tydlig. Varför är det inte så här?
Det beror dels på att Sverige tidigare haft relativt sett små klyftor, eftersom omfördelningspolitiken (=skatt som tas mer från rika och ges mer till fattiga) varit stark i landet, dels på en snedvriden självbild om det moderna Sverige. Nu är det där med små klyftor inte särskilt sant längre, eftersom de senaste årens politik gått mot en mindre omfördelning av resurser och ett bevarande av tillgångar där de först låg. Men framförallt lider Sverige av klassblindhet, precis som vi tror att vi rört oss bortom problem med rasism eller jämställdhet tror vi gärna att klass inte är signifikant längre i vårt moderna samhälle.
Å så fel vi har.
Klass är så mycket mer och så mycket mindre än ekonomiska resurser. Klass är en socialt konstruerad tillhörighet, som syftar till att precis som kön eller etnicitet sortera in personer i olika fack. Och precis som de andra kategorierna är det vidhäftat av en rad olika fördomar, föreställningar, värderingar och reella skillnader i hur livet ser ut. Klasstillhörighet är något som föds ur bestämda betingelser i samhället runt om dig. Dina erfaranheter ute i världen kommer att vara annorlunda beroende på om du är arbetarklass eller medelklass. Du kommer speglas olika mycket i film och litteratur, du kommer bli bemött olika av människor på gatan, du kommer ha tillgång till olika slags och olika mycket resurser. Dina vägval och möjligheter i livet kommer att färgas av din klasstillhörighet. De kommer inte att vara huggna i sten, men de kommer att påverkas.
"Gud vad luddigt hon snackar!" Vi tar ett konkret exempel. Hur kommer det sig att jag sitter här med näsan i en fysiologibok för läkarlinjen, i en fin 2:a i en universitetsstad, stolt skrivandes på en feministisk blogg om bland annat min transsexuella flickvän?
Jo, såhär gick det till: Sofia var en vetgirig och känslig liten unge på 7 år, som längtande halvt ihjäl sig att få börja skolan. Väl där gick allt som smort. Visst var hon duktig på att ta in information, stycka upp den på olika vis och producera egna slutsatser, men hon blev också alltid uppmuntrad att göra läxorna (ta in information), att ifrågasätta (stycka upp den på olika vis) och uttrycka sina åsikter och funderingar till ett lyssnade vuxet öra (producera egna slutsatser). Lilla Sofia lärde sig inte bara om matematik och skrivstil*, utan också hur det gick till att tala med främmande vuxna, hur en lämplig festoutfit såg ut, vad som var normala yrken att syssla med (såklart bara bland föräldrars och kompisars vänner, men sånt ser ju inte barn), vem som var en auktoritet och vem som gick att lita på - kort sagt hur hon kunde ta sig fram här i livet på bästa sätt. Lilla Sofia blev större och började utforska en större del av världen. Hon fick sina första jobb - via vänner och föräldrar. Hon bollade framtidsidéer - med vänner och föräldrar. Hon var rädd för mycket: Att aldrig bli älskad på riktigt, att bli dödssjuk, att misslyckas på fysikprovet. Men hon var aldrig, aldrig rädd för att bli arbetslös, utblottad, tittad ned på av samhället eller stämplad som icke-önskvärd. De begreppen fanns inte ens i hennes föreställningsvärld.
Så sitter jag här för att jag är en naturbegåvning, har osannolik tur i bostadslotterier och ett mod utöver det vanliga? Eller sitter jag här för att jag kommer från en familj där skolan alltid var en självklarhet, precis som en akademisk utbildning, en bakgrund som lärde mig att bete mig enligt alla de sociala koder som hyresvärdar stämplar "pålitlig", och en självsäkert som bottnar i ett omedvetet förgivettagande av mitt värde som samhällsmedborgare?
Sanningen ligger förstås någonstans mittemellan. Alla akademikerbarn seglar inte genom skolan. Men har du tre extrajobb, en arbetslös förälder, ingen uppmuntran hemifrån och kontakter som drar in dig på bygg istället för natur, blir det förstås svårare att landa på läkarlinjen. När jag var yngre brukade jag bli fly förbannad när människor pratade om akademikerbarn och hur förbannat lätt de hade det som fick så mycket hjälp hemifrån. Jag brukade tänka på hur jag hjälpte mamma skriva tacktal i högstadiet och hur pappa, som visserligen är ett mattesnille, inte var till stor hjälp över telefonen när fysikuppgifterna hopade sig. "Det är ju jag som är duktig! Jag gör jobbet själv ju! Ta inte credden från mig!" brukade jag ropa inom mig.
Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det inte är läxhjälp dessa akademikerbarn-har-det-så-lätt-människor tjatar om. Det är allt det andra. Att ta sig fram i livet på ett accepterat sätt. "Accepterat" är vad människorna med makt har bestämt att det ska vara. Och människorna med makt är över- och medelklass. Jag kanske inte föddes med makt, men jag lärde mig tala maktens språk, i dess vida bemärkelse, redan innan jag kunde uttala "språk".
Detta gör mig givetvis oerhört privilegierad. Jag hade kanske hamnat på läkarlinjen även om jag växt upp i en arbetarklassfamilj, men vägen dit hade definitivt sätt annorlunda ut. Jag hade definitivt haft andra erfaranheter med mig in, och kanske hade jag inte alls kännt mig "hemma" på samma sätt som nu. Medelklassnormen på det plejset alltså..."Han ser pålitlig ut, för han har kostym och slips" "Välutbildade, unga, starka personer som ni!" "Skål för överklassen, som vi snart tillhör! *haha, skämt*"
Huruvida jag hade skrivit den här bloggen är jag dock mer tveksam till. Jag hade haft fler förtryck att kämpa mot, mer att förlora i "anseende", behövt kämpa mer för att vara "rätt" och accepterad. Haft mindre makt som startkapital helt enkelt. Detta är givetvis inget medvetet övervägande från min sida ("det är chill att vara feminist och öppen bisexuell tjej för jag är trots allt medelklass"), men i min situation som medelklassunge har jag mer att falla tillbaka på. Jag kan alla de rätta koderna, och det är upp till mig att bryta dem. Att jag ens startade bloggen möjliggjordes av mitt startkapital, även om den inte är en konsekvens av det.
Framförallt var detta startkapital inget jag valde. Jag valde inte att bli medelklass, det var min livssituation som skapade mig som en viss typ av person som brukar sorteras in i något kallat medelklass. Vissa erfarenheter, vissa tillgångar, vissa typer av kontakter, vissa egenskaper, vissa "sätt att föra sig" och så vidare. (läs Bourdieu, eller Skeggs, vettja!) Precis som att andra förutsättningar skapar andra konnotationer som "klasstillhörigheter" för andra personer. Yrke är delvis valbart. Ekonomisk status delvis påverkansbart. Men klasstillhörighet är inte lika simpelt. Visst kan det förändras, men helt valbart, det kan inte ens den naivaste liberal "tycka" att det är. Eller jo, tyck på, men det förändrar ju inte faktum.
Meningen med det här inlägget är inte att dra alla över en kam eller säga att vi är fast i våra uppväxtmiljöer, det finns ju miljontals exempel på att det inte är sant, utan att säga att klass spelar roll. Det är inte bra att det värderas eller spelar roll, men det är ett faktum. Ett faktum som inte försvinner genom att vi tiger om dess existens.
Arbetarklassen är fortfarande stigmatiserad. Medelklassen är fortfarande privilegierad. Klass spelar fortfarande, om inte mer än någonsin, roll. Och vill vi ändra på det, får vi lov att börja snacka om det.
/Zäta
*Jag lärde mig förövrigt aldrig skrivstil. Jag vägrade blankt. Smart unge må jag säga, för det är en förmåga jag aldrig någonsin saknat. Lär sig barnen ens det nuförtiden?
