Den feministiska slampan
Lättklädda kvinnor. Tjejer som knullar för att de gillar det, med en massa folk. Flickor som älskar att flirta. Brudar som klär sig i kortkort och gillar killarnas blickar.
Det är ett kritiserat sätt att leva. Konservativa människor tycker det är fel. Men jag får ibland känslan av att feminister också tycker att det är fel, eller snarare att de borde tycka det. Filmer med lättklädda kvinnor är ofeministiska. Om jag är feminist och har kortkort borde jag ha lite dåligt samvete, även om det är kul.
Låt mig klargöra en sak: Det är inte så enkelt. Och du ska aldrig ha dåligt samvete för din klädstil.
Det sista feminismen, min feminism i alla fall, vill göra är att addera fler skuldkänslor till tjejers liv. Det räcker väl med att resten av världen anklagar oss för att vara för duktiga, för framåt, för tystlåtna, för ytliga, för håriga, för feta, för känslomässiga och för mycket, rent allmänt för mycket. Jag har skrivit om det tidigare, men det tåls att talas mer om. Hur vårt samhälle ständigt konstruerar tjejer som för mycket. Lite äckliga, rent utav. Vi måste noppa, trimma, banta, smörja, klippa, sminka, fixa, dölja, dofta precis rätt för att kunna vara attraktiva. Det är vad reklamerna säger till oss. Det är vad högstadiekillarna säger till oss. Det är vad de klassiska kärlekshistorierna säger till oss. Det är vad vi säger till varandra varje gång vi beklagar oss över för tät hårväxt eller för stor näsa.
På samma sätt framställs och konstrueras tjejers sexualitet gärna som för mycket. Det är klart att vi ska vara lite kåta och stöna lagom högt, men vi ska inte vilja komma oftare än honom. Vi ska inte vilja ligga med någon annan än honom. Vi ska inte behöva onanera när vi är ihop med honom. Vi ska inte klä oss sexigare än vad han bedömmer vara lagom utmanande. Vi ska inte komma helt okontrollerat och blöta ner sängen. Vi ska inte vilja ha kladdigt menssex. Vi ska inte känna för klitorissex när han vill penetrera. Vi ska faktiskt inte ha så många egna behov alls, så länge de inte gör att hans behov blir tillfredställa. Om vi lever upp till allt detta och en massa fler regler kan vi bli stämplade som "en bra flickvän." Å, vi kanske rent utav kan få en vit klänning och en ring på fingret så småningom!
Det ofeministiska i filmer med lättklädda kvinnor är ofta att tjejerna där verkar vara till för manliga behov. Kameran kanske riktar in sig på hennes tuttar och rumpa, utan att visa hennes ansikte och därmed beröva tittaren möjligheten att bedömma om hon njuter. Männen i filmerna kanske slutar knulla när de själva har kommit, men inte hon. Männen kanske har personlighetsdrag så som envishet och karisma, medan kvinnorna mest bara är vackra. Och sexiga. Det är ofeministiskt. Att reducera någon till ett objekt. Att bara visa kvinnor som ett förmål för någon annans lust, det är fruktansvärt ofeministiskt.
Men att vara sexig som kvinna, även med klassiska kvinnliga attribut som egentligen är reducerande eftersom de hindrarar rörelseförmågan, så som högklackat, är inte i sig objektifierande. Det är sammanhangen som är objektifierande. Och det är när någon blir bara ett objekt som det blir fel. Att bli tittad på, uppskattad för sin skönhet, är inte något ofeministsikt eller felaktigt, så länge det inte är det enda en kvinna bedöms efter eller blir till.
När personer tittar snett på lättklädda kvinnor för att de gör feminismen en otjänst, gör de precis samma fel som de stockkonservativa antifeministerna vi arbetar mot: De tycker att det är fel att tjejer är för mycket.
Tjejer är inte bara bra så länge de är måttfulla och passar in i ramarna, utan alltid - när vi bryter konventionerna och vågar leva ut vår sexualitet, nästan oavsett hur vi gör det - är vi otroligt mycket mer feministiska än om vi ser ned på tjejer som har korta kjolar. Det är snedvridet att så mycket i världen ska anpassas efter manliga mallar och blickar, men varje gång en tjej är lite slampig får vi inte anta att det är för att hon vill tillfredställa en man. Då gör vi ju precis samma misstag - utgår från den manliga normen. Vi måste inse att det finns rörelseutrymme inom strukturerna, samt att vi delvis måste spela med den hand vi är givna, för att komma framåt.
En bra feministisk strategi är att undersöka vilka strukturer som får tjejer att hänge sig åt nedvärderande beteenden. En dåligt feministisk strategi är att skuldbelägga tjejerna som gör det.
Det är klart att lättklädda tjejer kan vara antifeministiska, om de exempelvis uttalat säger att kvinnor finns till för männens behov av penetration. Det jag vill säga är att det inte per automatik är så. Och framför allt att det inte är fel att vilja känna sig attraktiv i en mans ögon. Du är inte en dålig feminist om du gillar att klä dig sexigt och flirta med män. Vad feminister ifrågasätter är männens självklara företräde på att bedömma och bestämma, att det alltid måste finnas en man med i en kvinnas liv för att hon ska vara lycklig, att tjejer skulle få skylla sig själva om de var lättklädda. Vi vill att kvinnor ska ses som komplexa människor och inte bara en rumpa, och att tjejer ska kunna vara hur mycket de vill utan att var för mycket.
Ha aldrig dåligt samvete för hur du klär dig. Kom ihåg att du har växt upp i en kultur som gjort allt för att du ska känna dig som alldeles för mycket, och våga se att det ibland är omgivningen som inte ger dig någon plats - inte du som kräver för mycket.
/Zäta
Det är ett kritiserat sätt att leva. Konservativa människor tycker det är fel. Men jag får ibland känslan av att feminister också tycker att det är fel, eller snarare att de borde tycka det. Filmer med lättklädda kvinnor är ofeministiska. Om jag är feminist och har kortkort borde jag ha lite dåligt samvete, även om det är kul.
Låt mig klargöra en sak: Det är inte så enkelt. Och du ska aldrig ha dåligt samvete för din klädstil.
Det sista feminismen, min feminism i alla fall, vill göra är att addera fler skuldkänslor till tjejers liv. Det räcker väl med att resten av världen anklagar oss för att vara för duktiga, för framåt, för tystlåtna, för ytliga, för håriga, för feta, för känslomässiga och för mycket, rent allmänt för mycket. Jag har skrivit om det tidigare, men det tåls att talas mer om. Hur vårt samhälle ständigt konstruerar tjejer som för mycket. Lite äckliga, rent utav. Vi måste noppa, trimma, banta, smörja, klippa, sminka, fixa, dölja, dofta precis rätt för att kunna vara attraktiva. Det är vad reklamerna säger till oss. Det är vad högstadiekillarna säger till oss. Det är vad de klassiska kärlekshistorierna säger till oss. Det är vad vi säger till varandra varje gång vi beklagar oss över för tät hårväxt eller för stor näsa.
På samma sätt framställs och konstrueras tjejers sexualitet gärna som för mycket. Det är klart att vi ska vara lite kåta och stöna lagom högt, men vi ska inte vilja komma oftare än honom. Vi ska inte vilja ligga med någon annan än honom. Vi ska inte behöva onanera när vi är ihop med honom. Vi ska inte klä oss sexigare än vad han bedömmer vara lagom utmanande. Vi ska inte komma helt okontrollerat och blöta ner sängen. Vi ska inte vilja ha kladdigt menssex. Vi ska inte känna för klitorissex när han vill penetrera. Vi ska faktiskt inte ha så många egna behov alls, så länge de inte gör att hans behov blir tillfredställa. Om vi lever upp till allt detta och en massa fler regler kan vi bli stämplade som "en bra flickvän." Å, vi kanske rent utav kan få en vit klänning och en ring på fingret så småningom!
Det ofeministiska i filmer med lättklädda kvinnor är ofta att tjejerna där verkar vara till för manliga behov. Kameran kanske riktar in sig på hennes tuttar och rumpa, utan att visa hennes ansikte och därmed beröva tittaren möjligheten att bedömma om hon njuter. Männen i filmerna kanske slutar knulla när de själva har kommit, men inte hon. Männen kanske har personlighetsdrag så som envishet och karisma, medan kvinnorna mest bara är vackra. Och sexiga. Det är ofeministiskt. Att reducera någon till ett objekt. Att bara visa kvinnor som ett förmål för någon annans lust, det är fruktansvärt ofeministiskt.
Men att vara sexig som kvinna, även med klassiska kvinnliga attribut som egentligen är reducerande eftersom de hindrarar rörelseförmågan, så som högklackat, är inte i sig objektifierande. Det är sammanhangen som är objektifierande. Och det är när någon blir bara ett objekt som det blir fel. Att bli tittad på, uppskattad för sin skönhet, är inte något ofeministsikt eller felaktigt, så länge det inte är det enda en kvinna bedöms efter eller blir till.
När personer tittar snett på lättklädda kvinnor för att de gör feminismen en otjänst, gör de precis samma fel som de stockkonservativa antifeministerna vi arbetar mot: De tycker att det är fel att tjejer är för mycket.
Tjejer är inte bara bra så länge de är måttfulla och passar in i ramarna, utan alltid - när vi bryter konventionerna och vågar leva ut vår sexualitet, nästan oavsett hur vi gör det - är vi otroligt mycket mer feministiska än om vi ser ned på tjejer som har korta kjolar. Det är snedvridet att så mycket i världen ska anpassas efter manliga mallar och blickar, men varje gång en tjej är lite slampig får vi inte anta att det är för att hon vill tillfredställa en man. Då gör vi ju precis samma misstag - utgår från den manliga normen. Vi måste inse att det finns rörelseutrymme inom strukturerna, samt att vi delvis måste spela med den hand vi är givna, för att komma framåt.
En bra feministisk strategi är att undersöka vilka strukturer som får tjejer att hänge sig åt nedvärderande beteenden. En dåligt feministisk strategi är att skuldbelägga tjejerna som gör det.
Det är klart att lättklädda tjejer kan vara antifeministiska, om de exempelvis uttalat säger att kvinnor finns till för männens behov av penetration. Det jag vill säga är att det inte per automatik är så. Och framför allt att det inte är fel att vilja känna sig attraktiv i en mans ögon. Du är inte en dålig feminist om du gillar att klä dig sexigt och flirta med män. Vad feminister ifrågasätter är männens självklara företräde på att bedömma och bestämma, att det alltid måste finnas en man med i en kvinnas liv för att hon ska vara lycklig, att tjejer skulle få skylla sig själva om de var lättklädda. Vi vill att kvinnor ska ses som komplexa människor och inte bara en rumpa, och att tjejer ska kunna vara hur mycket de vill utan att var för mycket.
Ha aldrig dåligt samvete för hur du klär dig. Kom ihåg att du har växt upp i en kultur som gjort allt för att du ska känna dig som alldeles för mycket, och våga se att det ibland är omgivningen som inte ger dig någon plats - inte du som kräver för mycket.
/Zäta
Mors lilla lathund sa, du må tro jag jobbar bra...
Jag har en massa idéer.
Den feministiska slampan.
Big Brother och Libyen
Vad är att känna sig kvinnlig?
Medierepresentation - spelar det någon roll vem som för min talan?
Badrumsspecial.
Men just ikväll ska jag och min mensvärk och mitt halsont och min post-baksmälla bara krypa ner i sängen och titta på lite för många avsnitt Mad Med. Mmm.
/Zäta
Den feministiska slampan.
Big Brother och Libyen
Vad är att känna sig kvinnlig?
Medierepresentation - spelar det någon roll vem som för min talan?
Badrumsspecial.
Men just ikväll ska jag och min mensvärk och mitt halsont och min post-baksmälla bara krypa ner i sängen och titta på lite för många avsnitt Mad Med. Mmm.
/Zäta
I'm gonna get you, Calle!
Okej, jag är mycket medveten om att bloglovin bara är en av alla miljoner tjänster för prenumerationer som finns. Jag är också medveten om att de flesta använder någon annan form av RSS-feed och att det mest är unga tjejer (det vill säga mer min än Calles publik) som använder just bloglovin. Ah, och att alla bloggar inte har valt ett ämnesområde och därför inte sorteras under fliken "politik" även om de skriver om det.
Just därför skulle jag vilja använda det uttryck min barndomsbästis Ester satte heder i att alltid säga vid slutet av varje argumentation: MEN ÄNDÅ!
Jag tyckte det var lite coolt.
Vill du hjälpa mig klå honom? Prenumerera du också.
/Zäta
Just därför skulle jag vilja använda det uttryck min barndomsbästis Ester satte heder i att alltid säga vid slutet av varje argumentation: MEN ÄNDÅ!
Jag tyckte det var lite coolt.
Vill du hjälpa mig klå honom? Prenumerera du också.
/Zäta
Idag är dagen för små kärnfulla inlägg
Den här var så UNDERBAR! Jag vill skriva ut och tapetsera världen med den! xkcd såklart, men jag hittade den här först.
/Zäta
Det här med okunskap om transfrågor kan leda till mycket...
Polismyndigheten i Jämtland har fått in en annorlunda polisanmälan.
En man i 50-årsåldern har anmält att någon har ändrat hans kön ”på något sätt” under natten. Han berättar att han känner sig annorlunda i dag och kallar sig själv för ett kvinnonamn.
Polisen meddelar att man inte kommer att utreda fallet.
Haha, oj, lite gulligt och ganska hemskt. Det kanske inte är polisens sak att utreda, men nog vore det fint om även 50-åringar i Jämtland visste lite om trans. Eller polisen, rent utav, så de kunde skicka en broschyr.
/Zäta
Om tid
Det är konstigt att nästan gå sönder inombords av längtan och sedan gå sönder och inse att hjärtat faktiskt inte stannade.
Alla säger att det går fort. Men det går inte så fort de där stunderna när magen blir tilll sten och ögonlocken bränner av tårar som ändå inte orkar ta sig ut. Det går otroligt sakta. Jag tror på tröst, jag tror på framtiden och jag tror på att se goda saker i hennes frånvaro. Jag inser att det finns många som har det värre. Som kanske förlorat någon på riktigt eller aldrig fått kyssa den där personen de älskar så förbannat mycket.
Men jag tror också på att erkänna att det faktiskt gör ont. Här. Nu. I mig. För det gör ont. Oavsett vad jag fokuserar på eller hur många ord som trillar från tangentbordet. Oavsett hur många uppmuntrande tillrop jag får eller glada tankar jag tänker. Det gör ont. Det gör inte ont hela tiden. Inte när jag skrattar åt fåniga skämt eller koncentrerat häller av pastavatten eller pratar med någon om livet och myggbetten, men däremellan gör det ibland fruktansvärt ont. Det är ett naggande, pockande, rivande, ekande, outhärdligt behov av närhet till just henne som inte kan tillfredställas och Det. Gör. Ont.
Jag tänker inte gräva ned mig och jag vill inte att folk ska sluta peppa mig. Jag vill bara ha tillåtelse att faktiskt vara riktigt jävla ledsen någon gång ibland. Det är en stor förlust att inte ha henne nära. En enorm förlust. Hon ger mig så mycket stöd, närhet och livskraft. Och ibland orkar jag inte tänka att vi har det så bra med skype och email och allt som tidigare generationer inte hade. Jag vet det, men ibland vill jag bara vara intrasslad i hennes kropp. Smeka mjukt brunt hår med min hand och ha lugna armar att vila i. Känna vibrationerna från hennes skratt fortplanta sig i min kropp. Titta långt in i gröna snälla ögon och vara trygg. Retfullt knuffa på henne när hon härmar bäbissjöldpaddor och är jättefånig. Känna det välbekanta pirret sprida sig när de lättsamma kyssarna övergår i en annan sort. Och då hjälper inte Skype det minsta. Nej, Skype suger då.
Men hjärtat stannar inte. Det gör faktiskt inte det. Och för varje sekund kommer vi lite närmare varandra igen.
/Zäta
Alla säger att det går fort. Men det går inte så fort de där stunderna när magen blir tilll sten och ögonlocken bränner av tårar som ändå inte orkar ta sig ut. Det går otroligt sakta. Jag tror på tröst, jag tror på framtiden och jag tror på att se goda saker i hennes frånvaro. Jag inser att det finns många som har det värre. Som kanske förlorat någon på riktigt eller aldrig fått kyssa den där personen de älskar så förbannat mycket.
Men jag tror också på att erkänna att det faktiskt gör ont. Här. Nu. I mig. För det gör ont. Oavsett vad jag fokuserar på eller hur många ord som trillar från tangentbordet. Oavsett hur många uppmuntrande tillrop jag får eller glada tankar jag tänker. Det gör ont. Det gör inte ont hela tiden. Inte när jag skrattar åt fåniga skämt eller koncentrerat häller av pastavatten eller pratar med någon om livet och myggbetten, men däremellan gör det ibland fruktansvärt ont. Det är ett naggande, pockande, rivande, ekande, outhärdligt behov av närhet till just henne som inte kan tillfredställas och Det. Gör. Ont.
Jag tänker inte gräva ned mig och jag vill inte att folk ska sluta peppa mig. Jag vill bara ha tillåtelse att faktiskt vara riktigt jävla ledsen någon gång ibland. Det är en stor förlust att inte ha henne nära. En enorm förlust. Hon ger mig så mycket stöd, närhet och livskraft. Och ibland orkar jag inte tänka att vi har det så bra med skype och email och allt som tidigare generationer inte hade. Jag vet det, men ibland vill jag bara vara intrasslad i hennes kropp. Smeka mjukt brunt hår med min hand och ha lugna armar att vila i. Känna vibrationerna från hennes skratt fortplanta sig i min kropp. Titta långt in i gröna snälla ögon och vara trygg. Retfullt knuffa på henne när hon härmar bäbissjöldpaddor och är jättefånig. Känna det välbekanta pirret sprida sig när de lättsamma kyssarna övergår i en annan sort. Och då hjälper inte Skype det minsta. Nej, Skype suger då.
Men hjärtat stannar inte. Det gör faktiskt inte det. Och för varje sekund kommer vi lite närmare varandra igen.
/Zäta
Man vill ju inte göra våldtäktsmännen besvikna
Jag googlade lite på bröstutveckling för ts-tjejer på hormoner härom dagen. (Don't try this at home. Bröst är ett riskabelt ord att googla.) Hursomhelst, eftersom det inte finns någon vettig information via officiella vägar, och utredare och doktorer är ungefär lika specifika som svaret "bra" på frågan om hur du mår, så bestämde jag mig för att våga mig på ett försök.
Nu kanske det går lite väl fort för mina nya läsare, ett tips är att kolla in min transskola innan du fortsätter om det känns förvirrande. The basics är i alla fall som följer: Transsexuella tjejer som fått en diagnos kan i Sverige få vård för sin transsexualism - och den vården går ut på att korrigera kroppen så att den stämmer med den inre könsidentiteten. Det är förövrigt den enda behandling som hjälper. Det går inte att "korrigera hjärnan" till att gilla sin kropp mer. För att uppnå detta låter transsexuella personer sin kropp genomgå en andra pubertet med hjälp av tillförda hormoner. Transkillar får testosteron och transtjejer får östrogen (och testoblockare och lite annat, men det tänkte jag inte gå igenom idag.)
Hormonerna får kroppen att utvecklas i en önskvärd riktning. Jag säger "rikning" för att det är tyvärr inte så att hormoner kan förvandla någons grundfysik så som skelett eller ta bort redan utvecklade bröst. Det händer lite olika saker för tjejer och killar. Det som är fördelaktigt för transkillar är att deras röst sjunker och de nästan alltid får skäggväxt, något som gör det oändligt mycket lättare att passera. Att passera är förstås inte alltid det ultimata målet, men det gör definitvt vardagen lättare, eftersom människor som uppfattas som "mellan könen" ger upphov till mycket spekulationer och utstirrande. För transtjejer är den mest påtagliga förändringen bröstväxt. Underhudfettet omfördelar sig också lite kring höfterna så att de blir bredare, men varken röst eller skäggväxt förändras. Nu är det dock inte så enkelt att alla transtjejer som får kvinnliga könshormoner får fina bröst de är nöjda med. De (allra flesta) har trots allt redan gått igenom en pubertet som slängde iväg dem åt ett helt annat håll. Det här visste jag sedan innan, men detaljerna var inte fler än att "transtjejer brukar få lite bröst av hormoner."
Det är kanske också vad gemene man och kvinna behöver veta, men när det gäller ens partner vill en gärna ha lite mer kött på benen. Det bästa jag hittade på internet, alltså den sida med mest konkreta förklaringar, exempel på reella förväntingar som tjejer kan ha beroende på vilken ålder och fysik de har från början och riktiga bilder, var också det absolut värsta jag har läst någon gång. För det första hette den "Second Type Woman." Det kan kanske uppfattas som charmigt av några, men jag är av övertygelsen att det inte finns en, två eller femton "sorts" kvinnor, utan att det finns miljoner kvinnor, ibland med gemensamma erfarenheter.
Det hela börjar såhär: For all women, breasts are a very important and very visible aspect of their "womanhood"
Men hallå, ALLA kvinnor tycker inte att bröst är det viktigaste här i världen. Och hallå, alla bröst är inte särskilt synliga. Genomgående på sidan blir det tydligt att ju större desto bättre. The more "lucky" you are. Det är såklart okej att vilja ha stora tuttar, men det ska inte vara det enda som framställs som efterstävansvärt.
Jag gick inte ens in under fliken "transwoman and marrige" för jag tänkte att där går min gräns för heteronormativitet, men här är ett exempel på vad som stod under informationen om underlivsoperationer:
For successful intercourse, arguably sensitivity and even appearance (it's 3:00 am, dark, 5 pints and a bottle of wine consumed ...) are less important than the fact that the neovagina feels totally natural to the man.
Neovagina är alltså, logiskt nog för alla språknördar, den nyskapade vaginan som transkvinnor kan få genom underlivsoperationer. (De går alltså inte ut på att penisen skärs av, som obehagliga myter och illvillga skämt säger. De går ut på att rekonstruera en vagina. Exakt hur detta går till finns att läsa på wikipedia.) Det sjuka är alltså att sidan seriöst säger att ett framgångsrikt samlag är lika med att mannen tror att han ligger med en cis-kvinna. Att hon njuter är strunt samma. Om penisen passar i vaginan och det känns skönt för penisen är det bra. Den meningen sätter verkligen fingret på vad som är snedvridet i vårt samhälle. Fokus borde väl vara att alla mår bra av att knulla? Knullframgång mäts inte i penispassform.
Samma sjuka kvinnans-kropp-är-till-för-mannen-perspektiv visar sidan, eller snarare samhället, upp även under bröstförstoringsdelen:
When doctors say that implants feel the same as normal breasts, they are talking about how they feel to others touching the breasts, not about how they feel to the woman with the implants. Implants can make it harder to sleep on your stomach and they often feel cold.
Här försöker ju Second Type Woman faktiskt att vända lite på perspektivet. Heja. Men det slog mig att jag faktiskt aldrig tänkt på det. när vi pratar om hur bröstimplantat känns menar vi ju alltid från ett utanförperspektiv. Kvinnan då? Hon som går rund med sina bröst varje dag? Hon som sover med dem, duschar med dem, tränar med dem - varför får inte höra vad hon har att förvänta sig? Jo, för att bröstimplantat i teorin (inte för enskilda individer) är ett uttryck för att tillfredställa någon annans lust. Poängen är att brösten ska bli klämda på av en man, inte att de ska kännas bekväma och rätt. Återigen, som sturktur alltså. Rörelsen att kvinnor förstorar brösten. Enskilda kvinnor kan mycket väl ha andra motiv. Jag tycker inte det är fel att en person har implantat, men jag tycker det är fel att det ska anses naturligt av alla som har B-kupa eller mindre att vilja stoppa in plast i kroppen för att män gillar det.
Det allra värsta var en passage om att bli "upptäkt." Alltså att någon utomstående kommer på att du har snopp fast du ser ut som en tjej. Det kan givetvis vara obehagligt, både för en själv och på grund av andras reaktioner, men det som var hemskt på hemsidan var orden "allt från en överförfriskad bordsgranne till våldtäktsmannens förvånade uppsyn." Vänta, va? Skulle det hemska vid en våldtäkt vara att våldtäktsmannen blev upprörd över att du inte råkade ha en fitta mellan benen? Skulle det här vara något slags motiv till att genomgå en underlivs operation? "Man vill ju inte göra våldtäktsmännen besvikna." Det är så sjukt att jag inte ens vet var jag ska börja. Och det är typ lika sjukt att folk ska tafsa så mycket att ens könsorgan blir ett problem.
Slutsats: Det behövs en vettig sida med konkret transfakta som inte väjer för nakenbilder och hormondoser, men som skippar att anta att alla transtjejer är hetero, ställer upp på våldtäkt och vill ha jättestora bröst.
/Zäta
Nu kanske det går lite väl fort för mina nya läsare, ett tips är att kolla in min transskola innan du fortsätter om det känns förvirrande. The basics är i alla fall som följer: Transsexuella tjejer som fått en diagnos kan i Sverige få vård för sin transsexualism - och den vården går ut på att korrigera kroppen så att den stämmer med den inre könsidentiteten. Det är förövrigt den enda behandling som hjälper. Det går inte att "korrigera hjärnan" till att gilla sin kropp mer. För att uppnå detta låter transsexuella personer sin kropp genomgå en andra pubertet med hjälp av tillförda hormoner. Transkillar får testosteron och transtjejer får östrogen (och testoblockare och lite annat, men det tänkte jag inte gå igenom idag.)
Hormonerna får kroppen att utvecklas i en önskvärd riktning. Jag säger "rikning" för att det är tyvärr inte så att hormoner kan förvandla någons grundfysik så som skelett eller ta bort redan utvecklade bröst. Det händer lite olika saker för tjejer och killar. Det som är fördelaktigt för transkillar är att deras röst sjunker och de nästan alltid får skäggväxt, något som gör det oändligt mycket lättare att passera. Att passera är förstås inte alltid det ultimata målet, men det gör definitvt vardagen lättare, eftersom människor som uppfattas som "mellan könen" ger upphov till mycket spekulationer och utstirrande. För transtjejer är den mest påtagliga förändringen bröstväxt. Underhudfettet omfördelar sig också lite kring höfterna så att de blir bredare, men varken röst eller skäggväxt förändras. Nu är det dock inte så enkelt att alla transtjejer som får kvinnliga könshormoner får fina bröst de är nöjda med. De (allra flesta) har trots allt redan gått igenom en pubertet som slängde iväg dem åt ett helt annat håll. Det här visste jag sedan innan, men detaljerna var inte fler än att "transtjejer brukar få lite bröst av hormoner."
Det är kanske också vad gemene man och kvinna behöver veta, men när det gäller ens partner vill en gärna ha lite mer kött på benen. Det bästa jag hittade på internet, alltså den sida med mest konkreta förklaringar, exempel på reella förväntingar som tjejer kan ha beroende på vilken ålder och fysik de har från början och riktiga bilder, var också det absolut värsta jag har läst någon gång. För det första hette den "Second Type Woman." Det kan kanske uppfattas som charmigt av några, men jag är av övertygelsen att det inte finns en, två eller femton "sorts" kvinnor, utan att det finns miljoner kvinnor, ibland med gemensamma erfarenheter.
Det hela börjar såhär: For all women, breasts are a very important and very visible aspect of their "womanhood"
Men hallå, ALLA kvinnor tycker inte att bröst är det viktigaste här i världen. Och hallå, alla bröst är inte särskilt synliga. Genomgående på sidan blir det tydligt att ju större desto bättre. The more "lucky" you are. Det är såklart okej att vilja ha stora tuttar, men det ska inte vara det enda som framställs som efterstävansvärt.
Jag gick inte ens in under fliken "transwoman and marrige" för jag tänkte att där går min gräns för heteronormativitet, men här är ett exempel på vad som stod under informationen om underlivsoperationer:
For successful intercourse, arguably sensitivity and even appearance (it's 3:00 am, dark, 5 pints and a bottle of wine consumed ...) are less important than the fact that the neovagina feels totally natural to the man.
Neovagina är alltså, logiskt nog för alla språknördar, den nyskapade vaginan som transkvinnor kan få genom underlivsoperationer. (De går alltså inte ut på att penisen skärs av, som obehagliga myter och illvillga skämt säger. De går ut på att rekonstruera en vagina. Exakt hur detta går till finns att läsa på wikipedia.) Det sjuka är alltså att sidan seriöst säger att ett framgångsrikt samlag är lika med att mannen tror att han ligger med en cis-kvinna. Att hon njuter är strunt samma. Om penisen passar i vaginan och det känns skönt för penisen är det bra. Den meningen sätter verkligen fingret på vad som är snedvridet i vårt samhälle. Fokus borde väl vara att alla mår bra av att knulla? Knullframgång mäts inte i penispassform.
Samma sjuka kvinnans-kropp-är-till-för-mannen-perspektiv visar sidan, eller snarare samhället, upp även under bröstförstoringsdelen:
When doctors say that implants feel the same as normal breasts, they are talking about how they feel to others touching the breasts, not about how they feel to the woman with the implants. Implants can make it harder to sleep on your stomach and they often feel cold.
Här försöker ju Second Type Woman faktiskt att vända lite på perspektivet. Heja. Men det slog mig att jag faktiskt aldrig tänkt på det. när vi pratar om hur bröstimplantat känns menar vi ju alltid från ett utanförperspektiv. Kvinnan då? Hon som går rund med sina bröst varje dag? Hon som sover med dem, duschar med dem, tränar med dem - varför får inte höra vad hon har att förvänta sig? Jo, för att bröstimplantat i teorin (inte för enskilda individer) är ett uttryck för att tillfredställa någon annans lust. Poängen är att brösten ska bli klämda på av en man, inte att de ska kännas bekväma och rätt. Återigen, som sturktur alltså. Rörelsen att kvinnor förstorar brösten. Enskilda kvinnor kan mycket väl ha andra motiv. Jag tycker inte det är fel att en person har implantat, men jag tycker det är fel att det ska anses naturligt av alla som har B-kupa eller mindre att vilja stoppa in plast i kroppen för att män gillar det.
Det allra värsta var en passage om att bli "upptäkt." Alltså att någon utomstående kommer på att du har snopp fast du ser ut som en tjej. Det kan givetvis vara obehagligt, både för en själv och på grund av andras reaktioner, men det som var hemskt på hemsidan var orden "allt från en överförfriskad bordsgranne till våldtäktsmannens förvånade uppsyn." Vänta, va? Skulle det hemska vid en våldtäkt vara att våldtäktsmannen blev upprörd över att du inte råkade ha en fitta mellan benen? Skulle det här vara något slags motiv till att genomgå en underlivs operation? "Man vill ju inte göra våldtäktsmännen besvikna." Det är så sjukt att jag inte ens vet var jag ska börja. Och det är typ lika sjukt att folk ska tafsa så mycket att ens könsorgan blir ett problem.
Slutsats: Det behövs en vettig sida med konkret transfakta som inte väjer för nakenbilder och hormondoser, men som skippar att anta att alla transtjejer är hetero, ställer upp på våldtäkt och vill ha jättestora bröst.
/Zäta
En tjuvtitt
Jag tänkte att ni skulle få en liten tjuvtitt på min samling.
Idag har jag organiserat min bokhylla efter att ha fått rummet för mig själv. De viktigaste ägodelarna fick givetvis en egen hylla. Jag funderade länge på hur jag skulle konna göra något snyggt av alla miljarders rosetter som bor i mitt rum, men blev ganska nöjd med glas-vas-skål-lösningen till slut. Jag brukade ha mina rosetter i det vita kakfatet som syns längst in, men som ni ser förökade de sig så mycket att det inte var riktigt hållbart.
Nu ska jag organisera garderoben.
/Zäta
Idag har jag organiserat min bokhylla efter att ha fått rummet för mig själv. De viktigaste ägodelarna fick givetvis en egen hylla. Jag funderade länge på hur jag skulle konna göra något snyggt av alla miljarders rosetter som bor i mitt rum, men blev ganska nöjd med glas-vas-skål-lösningen till slut. Jag brukade ha mina rosetter i det vita kakfatet som syns längst in, men som ni ser förökade de sig så mycket att det inte var riktigt hållbart.
Nu ska jag organisera garderoben.
/Zäta
Kvinnor ska va hemma och ställa upp som barnbehållare varje minut, annars kan de få dålig eller ingen sjukvård och kanske dö också. Vem bryr sig?
Rubriken sammanfattar värdegrunden bakom republikanernas senaste lagförslag ganska bra. Jag fick ett tips om den här hemsidan med en protestlista mot republikanernas nya politik när det kommer till kvinnor.
1) Republicans not only want to reduce women's access to abortion care, they're actually trying to redefine rape. After a major backlash, they promised to stop. But they haven't yet. Shocker.
2) A state legislator in Georgia wants to change the legal term for victims of rape, stalking, and domestic violence to "accuser." But victims of other less gendered crimes, like burglary, would remain "victims."
3) In South Dakota, Republicans proposed a bill that could make it legal to murder a doctor who provides abortion care. (Yep, for real.)
4) Republicans want to cut nearly a billion dollars of food and other aid to low-income pregnant women, mothers, babies, and kids.
5) In Congress, Republicans have a bill that would let hospitals allow a woman to die rather than perform an abortion necessary to save her life.
6) Maryland Republicans ended all county money for a low-income kids' preschool program. Why? No need, they said. Women should really be home with the kids, not out working.
7) And at the federal level, Republicans want to cut that same program, Head Start, by $1 billion. That means over 200,000 kids could lose their spots in preschool.
8) Two-thirds of the elderly poor are women, and Republicans are taking aim at them too. A spending bill would cut funding for employment services, meals, and housing for senior citizens.
9) Congress just voted for a Republican amendment to cut all federal funding from Planned Parenthood health centers, one of the most trusted providers of basic health care and family planning in our country.
10) And if that wasn't enough, Republicans are pushing to eliminate all funds for the only federal family planning program. (For humans. But Republican Dan Burton has a bill to provide contraception for wild horses. You can't make this stuff up).
Det gör mig verkligen sjukt förbannad att rika och priviligerade har möjligheten att strypa tillgången till vård för de som verkligen behöver det, på några jävla "moraliska" grunder. Jag kan skriva ett långt inlägg om varför rätten till fri abort är livsviktig för kvinnor och kvinnors frigörelse senare, men idag tänke jag nöja mig med att berätta vad en vän som är uppväxt i ett fattigt, kristet samhälle där abortmotståndet var självklart sa om frågan. Han sa att det inte var förren han kom till Danmark och såg ett samhälle där varje barn var planerat och önskat han insåg varför möjligheten till abort är så viktigt. Här hade föräldrarna tid med sina barn. Här fick alla syskon hela kläder och skolgång. Här hade alla ett värdigt liv. Där han kom från sprang barnen mest runt och skrek eftersom de överarbetade mödrarna inte hade möjlighet att ta hand om dem. De som inte var extremt begåvade och fick stipendium, tog värvning eller startade en ny cirkel med olycka och fattigdom genom att få för många barn för tidigt. Han sa att de enda som tjänar på abortmotståndet i USA är armén. Den skulle dö ut om den inte hade detta aldrig sinande förråd av underklassbarn som måste få sin utbildning betald och behöver ett jobb. Fy fan.
Jag vet att jag generaliserar ovan. Självklart är inte alla barn lyckliga i Danmark, eller alla oönskade barn olyckliga, men jag tyckte att det var en talande historia från någon som har mycket bättre insikt i den amerikanska samhället än jag själv.
Det är äckligt att allt handlar om pengar och maktstrukturer, men det är en verklighet vi ibland måste erkänna för att kunna inse allvaret i situationen. Ett litet litet steg på vägen är att sprida denna sida där de samlat republikanernas hemska åsikter. Synliggörande är första steget till motstånd.
/Zäta
Könsdiskriminerande reklam och stereotyper som säljer
För ett par veckor sedan när skulle Moa köpa en ny dator surfade hon runt på olika sidor och hittade bland annat denna ocharmiga kampanj från OnOff:
Att kampanjen använder sig av trista stereotyper som att det är kvinnor som har hand om familjen är en sak, men när kampanjen närgranskas lite blir det ännu värre. Kvinnor förknippas konsekvent med ytlighet, okunskap och låga krav, medan männens datorer måste ha bra prestanda men kanske inte behöver vara snygga. Tittar du på de datorer som rekommenderas är det också tydligt att de som rekommenderas för männen, utan hänsyn till specialbehov, skulle anses vara bättre datorer.
Det är lite obehagligt.
Men det finns hopp! Någon har anmält denna kampanj till reklamombudsmannen för könsdiskriminering - och den blev dömd! OnOffs försvar är hemskt. De vill förenkla för kunderna och därför måste de använda sig av schablonartade stereotyper. What? Jag tror att folk förstår sin egna behov utan jobbiga referenser till hur unga tjejer bara bryr sig om utseende. att de vill användas ett enlare språk är jag helt med på, men varför behöver de dra in könsstereotyper i det hela?
Vad OnOff inte är ärliga med är just detta. För att det säljer, såklart. Könsstreotyper säljer. De säljer som smör. Som glass en sommardag. Som IKEA en lördagförmiddag. En stor del av vårt samhälles sociala samspel går ut på att bygga två motsatser som ska komplettera varandra. Tjejer är små och killar är stora. Tjejer buktar in mellan benen och killar buktar ut. Tjejer vill ta hand om och killar vill leva livet. Det är därför vi passar så bra ihop! Det är därför äktenskapet (den riktiga sorten, alltså) anses vara samhällets grundkomponent och livets fullbordan.
Att möss faktiskt är mycket mindre än brudar och att det går att ha sex på andra sätt än penis-i-vagina-ut-in-åh-sperma pratas det inte så högt om. Då skulle liksom magin försvinna. Magin som går ut på att tjejer tar hand om killar så att de kan göra karriär. Magin som går ut på att han får komma först för han har ju större behov än hon. Magin som innebär att hon offrar sina fritidsaktiviteter för att vara med honom när han är ledig. magin som går ut på att hon gör sig fin för honom eftersom det är vad hon lärt sig att göra och han klagar på att tjejer är ytliga. Ah, den kärleken.
Nu raljerar jag såklart, men en av anledningarna till att feminismen är så opopulär är att den belyser alla de missförhållanden som gömmer sig under myter om kvinnor, män och äkta kärlek. Det är klart att kärlek finns, men den sitter fasiken inte i uppoffringarna och skuldkänslorna. Hur som helst använder sig OnOff av denna intrikata myt för att sälja datorer. Vi tycker det är roligt att passa in i dessa fack, för de bekräftar vår identitet och position i samhället. Vi blir den omhändertagande, som passar med gamern eller han som gör räkningen. Det är vad vi hela tiden matas med att vi ska vara, så det känns tryggt. Jag är nog en Fanny Familj, tänker vi. Att vi får en sämre dator om vi råkar vara födda med fittor eller gillar att publicera saker i bloggformat på nätet verkar vara en bisak i sammanhanget.
Så, kära OnOff, lyssna nu på reklamombudsmannen och mig och ta bort er äckliga kampanj. Den är faktiskt inte alls bara rolig eller charmig eller lättsam. Den profilerar på kvinnors underordning. Tack på förhand.
/Zäta
Att kampanjen använder sig av trista stereotyper som att det är kvinnor som har hand om familjen är en sak, men när kampanjen närgranskas lite blir det ännu värre. Kvinnor förknippas konsekvent med ytlighet, okunskap och låga krav, medan männens datorer måste ha bra prestanda men kanske inte behöver vara snygga. Tittar du på de datorer som rekommenderas är det också tydligt att de som rekommenderas för männen, utan hänsyn till specialbehov, skulle anses vara bättre datorer.
Det är lite obehagligt.
Men det finns hopp! Någon har anmält denna kampanj till reklamombudsmannen för könsdiskriminering - och den blev dömd! OnOffs försvar är hemskt. De vill förenkla för kunderna och därför måste de använda sig av schablonartade stereotyper. What? Jag tror att folk förstår sin egna behov utan jobbiga referenser till hur unga tjejer bara bryr sig om utseende. att de vill användas ett enlare språk är jag helt med på, men varför behöver de dra in könsstereotyper i det hela?
Vad OnOff inte är ärliga med är just detta. För att det säljer, såklart. Könsstreotyper säljer. De säljer som smör. Som glass en sommardag. Som IKEA en lördagförmiddag. En stor del av vårt samhälles sociala samspel går ut på att bygga två motsatser som ska komplettera varandra. Tjejer är små och killar är stora. Tjejer buktar in mellan benen och killar buktar ut. Tjejer vill ta hand om och killar vill leva livet. Det är därför vi passar så bra ihop! Det är därför äktenskapet (den riktiga sorten, alltså) anses vara samhällets grundkomponent och livets fullbordan.
Att möss faktiskt är mycket mindre än brudar och att det går att ha sex på andra sätt än penis-i-vagina-ut-in-åh-sperma pratas det inte så högt om. Då skulle liksom magin försvinna. Magin som går ut på att tjejer tar hand om killar så att de kan göra karriär. Magin som går ut på att han får komma först för han har ju större behov än hon. Magin som innebär att hon offrar sina fritidsaktiviteter för att vara med honom när han är ledig. magin som går ut på att hon gör sig fin för honom eftersom det är vad hon lärt sig att göra och han klagar på att tjejer är ytliga. Ah, den kärleken.
Nu raljerar jag såklart, men en av anledningarna till att feminismen är så opopulär är att den belyser alla de missförhållanden som gömmer sig under myter om kvinnor, män och äkta kärlek. Det är klart att kärlek finns, men den sitter fasiken inte i uppoffringarna och skuldkänslorna. Hur som helst använder sig OnOff av denna intrikata myt för att sälja datorer. Vi tycker det är roligt att passa in i dessa fack, för de bekräftar vår identitet och position i samhället. Vi blir den omhändertagande, som passar med gamern eller han som gör räkningen. Det är vad vi hela tiden matas med att vi ska vara, så det känns tryggt. Jag är nog en Fanny Familj, tänker vi. Att vi får en sämre dator om vi råkar vara födda med fittor eller gillar att publicera saker i bloggformat på nätet verkar vara en bisak i sammanhanget.
Så, kära OnOff, lyssna nu på reklamombudsmannen och mig och ta bort er äckliga kampanj. Den är faktiskt inte alls bara rolig eller charmig eller lättsam. Den profilerar på kvinnors underordning. Tack på förhand.
/Zäta
Duktig flicka
De senaste dagarna har jag vinkat av min flickvän på Arlanda, jobbat, varit i Linköping och tillbaka för att hämta en nyopererad vän, hatat Skype som inte funkar och haft tjejkväll.
Jag känner mig egentligen inte trött. Inte trött i kroppen som efter en dag utomhus och inte heller inte trött i hjärnan som efter ett stort prov. Jag känner mig mest... urlakad. Känslomässigt. Jag förstår liksom rent intellektuellt att jag är trött och ledsen och nyfiken, men det känns inte riktigt. Det kanske är såhär det känns att äta vissa anti-depp mediciner?
Hur som helst är det därför jag inte uppdaterat så duktigt. Ikväll tänkte jag prioritera att hämta andan och ta ett bad och släppa efter lite. Imorgon kan jag vara duktig igen.
Det är inget fel med att vara duktig, så länge du vet var gränserna går. Duktig för att jag får något ut av det och mår bra och gör andra glada? Ja. Duktig för duktighetens skull och för att jag inte vet vem jag är annars? Nej.
/Zäta
Moa
Nu sitter du på planet till Kina och studier och fina stunder. Det känns alldeles fruktansvärt att inte kunna krama dig på tre och en halv månad, men väldigt bra att du får uppfylla drömmar och sånt.
Det känns alldeles overkligt att vi ska vara ifrån varandra så länge, vi som spenderar för många timmar med varandra varje dag nästan. Jag tror att jag kommer förtvina lite av saknad emellanåt, men jag tror också att det kommer vara väldigt nyttigt. Å, fast det är svårt att tänka så när det gör ont i hela kroppen av kärlek.
Det konstiga är ju att det just nu är som längt tid tills vi ses igen. Sedan blir det bara mindre tid kvar.
/Zäta
Det känns alldeles overkligt att vi ska vara ifrån varandra så länge, vi som spenderar för många timmar med varandra varje dag nästan. Jag tror att jag kommer förtvina lite av saknad emellanåt, men jag tror också att det kommer vara väldigt nyttigt. Å, fast det är svårt att tänka så när det gör ont i hela kroppen av kärlek.
Det konstiga är ju att det just nu är som längt tid tills vi ses igen. Sedan blir det bara mindre tid kvar.
/Zäta
Jag har alltid fått varje kvinna att känna sig... speciell.
Från gårdagens DN
Att Berlusconi inte är någon jämställdhetsivrare är välkänt, men det här uttalandet tycker jag sätter fingret på ett större symptom i vårt samhälle: Att män är självklara i politiken, medan kvinnor är undantag. Berlusconis uttalande har klara sexuella undertoner (prova att byt ut "kvinna" mot "man" om du tvekar), något som i det här sammanhanget bara blir ogiltigförklarande.
Jag får ofta höra kritik av feminismen som går ut på att det är fel att feminister vill ta bort sexualiseringen av kvinnor i det offentliga rummet: "det är ju kul att bli uppskattad." Det är väldigt viktig att skilja på sexualisering och uppskattning i olika sammanhang. Feminister är inte mot att folk flirtar på fester eller känner sig sjukt sexiga i spetsunderkläder eller blir tagna på rumpan - när de själva vill det och är bekväma med situationen. Feminister är emot att kvinnor som utnyttjar sina demokratioska rättigheter och demonstrerar ska hänvisas till på ett sexuellt sätt. Det är inte relevant. Kvinnor är mer än sexualitet. Problemet med vår värld är att en man alltid kan falla tillbaka på denna genväg till ogiltigförklarande och förolämpning. Det sker inte jämt, men eftersom det finns strukturer som reducerar kvinnor till kroppar och kön är det nästan alltid möjligt. Det går inte att förolämpa en man på samma sätt, eftersom de skämten/hänvisningara/glidningarna inte har en hel armada av föreställningar och referenser och historiska faktum att ta spjärn mot.
Kvinnor växer upp med att höra att vår livsuppgift är att känna oss speciella i en mans armar. Män växer upp med att höra att de ska erövra världen. Ergo: Berlusconi skulle inte kunna ha sagt att han fick varje man att känna sig speciell. Ingen hade fattat vad han menade (eller möjligen spekulerat i att han var bög, eftersom ordet i det sammanhanget förknippas med sexualla relationer).
/Zäta
PS. Det är inte vår livsuppgift att vara speciella i en mans armar. Det är trevligt, men knappast hela grejen.
Stjärnor
Tack för en superrolig fest, alla grattis jag fått och framförallt till den finaste flickvän som gjorde gårdagen till världens bästa födelsedag!
/Zäta
Imorgon fyller jag 21
Då får jag köpa alkohol i USA! Och.. jah, det var väl ungefär det som händer när en fyller 21.
Men det ska bli roligt ändå! (Trots att det är minus 15 ute och inte alls såhär somrigt och fint)
Gårdagens 42-årsfest var fantastiskt rolig och sådär perfekt galen som det alltid blir med mina fina tjejkompisar och våra andra vänner.
Ni får ursäkta frånvaron av djupa seriösa inlägg för tillfället, men jag har alldeles för fullt upp med att fira både mig och Moa och min mamma som alla fyller inom typ en vecka. Det är trots allt bara årsdagen för livet utanför livmodern en gång varje år!
Hoppas era hjärtan har en fin dag imorgon!
/Zäta
Men det ska bli roligt ändå! (Trots att det är minus 15 ute och inte alls såhär somrigt och fint)
Gårdagens 42-årsfest var fantastiskt rolig och sådär perfekt galen som det alltid blir med mina fina tjejkompisar och våra andra vänner.
Ni får ursäkta frånvaron av djupa seriösa inlägg för tillfället, men jag har alldeles för fullt upp med att fira både mig och Moa och min mamma som alla fyller inom typ en vecka. Det är trots allt bara årsdagen för livet utanför livmodern en gång varje år!
Hoppas era hjärtan har en fin dag imorgon!
/Zäta
Sikta mot Stjärnorna!
Ungefär såhär ser min dag ut.
älskar att jag har en flickvän som gör sånna här listor på kvällarna
Jag och Moa har gemensam födelsedagsfest idag, eftersom vi fyller år med en veckas mellanrum. Temat för kvällen är Sikta mot Stjärnorna och äger rum hemma hos oss på femte våningen. Förra årets fest var i en källarlokal och hade tema Underland. Jag såg ut såhär ungefär (och hade precis lika kul som det ser ut som):
Vi får se om det blir några bilder från årets fest imorgon. Nu ska jag dammsuga och fixa bål!
Hoppas ni har en fin lördagskväll!
/Zäta
älskar att jag har en flickvän som gör sånna här listor på kvällarna
Jag och Moa har gemensam födelsedagsfest idag, eftersom vi fyller år med en veckas mellanrum. Temat för kvällen är Sikta mot Stjärnorna och äger rum hemma hos oss på femte våningen. Förra årets fest var i en källarlokal och hade tema Underland. Jag såg ut såhär ungefär (och hade precis lika kul som det ser ut som):
Vi får se om det blir några bilder från årets fest imorgon. Nu ska jag dammsuga och fixa bål!
Hoppas ni har en fin lördagskväll!
/Zäta
Frågor och försmaker
Det händer intressanta saker nu när jag börjar komma upp mig lite i bloggvärlden. För det första får jag en en hel del mail, som får mig att fundera på om jag kanske ska skaffa en extra mail för bloggen, men än så länge funkar det. Nu har jag i alla fall en liten frågelåda här till höger, för er som bara har en kort fråga! Och jag har äntligen fått ändan ur och uppdaterat min länklista (fast det där med bokstavsordning tar vi en annan dag).
För det andra blir frågan om en egen domän återigen aktuell. Jag vet att jag borde ha en och inte använda blogg.se, som trots sin enkelhet är ganska urusel. Men jag vet inte om det är värt pengarna, tiden och framförallt modet - tänk om något går snett och alla mina inlägg och fina kommentarer försvinner? Det skulle faktiskt vara hemskt. Dessutom är jag lite fäst vid bloggen som den ser ut idag, även om jag inte har (och inte kan för att så mycket är låst) ändrat jättemycket är jag ganska nöjd med de ändringar jag och html-sökningarna på Google har lyckats knåpa ihop tillsammans.
Idag har jag skrivit en debattartikel för Uplands nation, där jag är jämställdhetsombud, och jobbat, så dagens inlägg blir tyvärr inte mer intressant än såhär. Jag lovar att publicera artikeln här när tidningen kommer ut!
Eller, äh, ni får en liten försmak, bara för att jag tycker så mycket om er:
När jag blev ombedd att skriva en debattartikel motiverade redaktören varför hon ville att jag skulle skriva i detta nummer av UNB på två sätt:
1. Jag var insatt i jämställdhetsfrågor.
2. Jag verkade inte ha några problem med att publicera starka åsikter under mitt riktiga namn.
Det första är tämligen självklart eftersom jämställdhet, och jämlikhet, är något jag verkligen brinner för. Det andra skälet fick mig dock att börja fundera. Är det svårt att få folk att stå för sina åsikter i en nationstidning?
/Zäta
För det andra blir frågan om en egen domän återigen aktuell. Jag vet att jag borde ha en och inte använda blogg.se, som trots sin enkelhet är ganska urusel. Men jag vet inte om det är värt pengarna, tiden och framförallt modet - tänk om något går snett och alla mina inlägg och fina kommentarer försvinner? Det skulle faktiskt vara hemskt. Dessutom är jag lite fäst vid bloggen som den ser ut idag, även om jag inte har (och inte kan för att så mycket är låst) ändrat jättemycket är jag ganska nöjd med de ändringar jag och html-sökningarna på Google har lyckats knåpa ihop tillsammans.
Idag har jag skrivit en debattartikel för Uplands nation, där jag är jämställdhetsombud, och jobbat, så dagens inlägg blir tyvärr inte mer intressant än såhär. Jag lovar att publicera artikeln här när tidningen kommer ut!
Eller, äh, ni får en liten försmak, bara för att jag tycker så mycket om er:
När jag blev ombedd att skriva en debattartikel motiverade redaktören varför hon ville att jag skulle skriva i detta nummer av UNB på två sätt:
1. Jag var insatt i jämställdhetsfrågor.
2. Jag verkade inte ha några problem med att publicera starka åsikter under mitt riktiga namn.
Det första är tämligen självklart eftersom jämställdhet, och jämlikhet, är något jag verkligen brinner för. Det andra skälet fick mig dock att börja fundera. Är det svårt att få folk att stå för sina åsikter i en nationstidning?
/Zäta
När vi ändå pratar om det här med kroppar och kön...
Idag var jag hos gynekologen. Det är alltid en lika lustig upplevelse.
Jag tycker faktiskt mest att det är just det, lustigt. En okänd tant som säger "nu blir det lite kallt!" i en optimistisk ton och för in saker i en ens slida medan hon kallpratar eller hummar lite. Jag förstår verkligen att många tycker det är obehagligt. Könsorgan är trots allt väldigt privata för de allra flesta, och just som fittperson måste du ju också uppleva ungefär samma saker hos gynekologen som du kan göra i sovrummet (glidmedel och fingrar i slidan). Men situationen är ändå så långt ifrån sex du kan komma. Och det är det här som är så intressant tycker jag. Om inte ens en så intim sak är sex, då blir det svårt att hävda att sex har bara med könsorgan att göra.
Mitt bästa tips för gynekolog-rädda är nog att försöka se det absurda i situationen och liksom fjärma sig lite från det fysiska. Mitt näst bästa tips är att ha kjol på sig. En vid, knälång kjol är ultimat. Då slipper du nämligen den där jobbiga promenaden från ombyteshörnet till stolen, som tagen ur en ångestfylld dröm: du är fullt påklädd på överkroppen men är spritt språngande nedtill. Och om du känner för det kan du låta kjolen täcka utsikten av en främmande persons nylle mellan dina ben. Den måste vara vid, för annars kommer du bara behöva hasa upp den och effekten försvinner.
Hur som helst tycker jag att det var lite roligt att gå dit just efter gårdagens diskussion kring kön (asså jag gick inte dit för att det var roligt, haha. Tiden var en slump.) Det är en väldigt könad värld liksom. Det är alltid lite extra krångligt för mig att vara där, eftersom faktumet "flickvän - preventivmedel" alltid kommer upp och skapar långa utläggningar om transsexualism, monogami, skydd och sexuella praktiker, men det är okej att ta ibland. Det bästa sättet att tackla gynekologer när du inte lever efter normen är enligt min erfarenhet att vara ganska brysk och konkret, samt att säga dina ståndpunkter som självklarheter. Det är mycket svårare att ifrågasätta någon som verkar bombsäker på sina val och rättigheter. Grejen med gynekologer och ungdomsmottatgningsfolk och dylika är ju att det faktiskt kan vara relevant, beroende på problem, hur du har sex och hur dina partners könsorgan ser ut, men ska du bara testa dig kan du helt enkelt begära att testas för allt. Det här funkar tyvärr inte alltid (snopp-personer som bara ligger med fittpersoner kan ha svårt att få testa sig för HIV eftersom risken anses vara så låg) men stå på dig. Hur kan staten kampanja för att få fler att testa sig och sedan neka folk test? Galenskaper.
Det värsta jag vet är när gynekologer och ungdomsmottagningsfolk frågar "har du fast partner?" och sedan avfärdar tester. Fast partner gör dig inte immun mot könssjukdomar! Att aldrig ha sex är det enda riktigt säkra sättet - alla andra, oavsett med vem och hur de knullar, och oavsett hur de strukturerar sina relationer, borde erbjudas att testa sig när de vill. Herregud har folk inte hört talas om otrohet och otur?
Nåja, nog med rant för idag. Det jag kände när jag låg och tittade på mina (till synes fantastiskt fertila) äggstockar med ultraljudet var att det var lite coolt att ha en sådan kropp. Jag fick ingen överjordisk upplevelse av att vara en riktigt kvinna eller så, jag kände mig bara i kontakt med min kropp. Som att vi var överens.* Det var en fin känsla, men den betyder inte att jag tycker att alla med äggstockar är kvinnor eller att äggstockar är ett krav för att vara kvinna. Det kändes bara bra för mig att ha ett par som fungerar som jag vill att de ska göra.
Det kanske är min utopi om kön, eller i alla fall en del av den: Att alla ska kunna uppleva känslan av att vara hemma i sin kropp, oavsett vad den baseras på.
/Zäta
*Jag är medveten om att jag jag gör värsta mind-body-split filosofi-misstaget när jag pratar så här, men det kan vi ta en annan dag. Idag ska jag och mina äggstockar äta ärtsoppa och vara nöjda över att vi trivs så bra ihop.
Jag tycker faktiskt mest att det är just det, lustigt. En okänd tant som säger "nu blir det lite kallt!" i en optimistisk ton och för in saker i en ens slida medan hon kallpratar eller hummar lite. Jag förstår verkligen att många tycker det är obehagligt. Könsorgan är trots allt väldigt privata för de allra flesta, och just som fittperson måste du ju också uppleva ungefär samma saker hos gynekologen som du kan göra i sovrummet (glidmedel och fingrar i slidan). Men situationen är ändå så långt ifrån sex du kan komma. Och det är det här som är så intressant tycker jag. Om inte ens en så intim sak är sex, då blir det svårt att hävda att sex har bara med könsorgan att göra.
Mitt bästa tips för gynekolog-rädda är nog att försöka se det absurda i situationen och liksom fjärma sig lite från det fysiska. Mitt näst bästa tips är att ha kjol på sig. En vid, knälång kjol är ultimat. Då slipper du nämligen den där jobbiga promenaden från ombyteshörnet till stolen, som tagen ur en ångestfylld dröm: du är fullt påklädd på överkroppen men är spritt språngande nedtill. Och om du känner för det kan du låta kjolen täcka utsikten av en främmande persons nylle mellan dina ben. Den måste vara vid, för annars kommer du bara behöva hasa upp den och effekten försvinner.
Hur som helst tycker jag att det var lite roligt att gå dit just efter gårdagens diskussion kring kön (asså jag gick inte dit för att det var roligt, haha. Tiden var en slump.) Det är en väldigt könad värld liksom. Det är alltid lite extra krångligt för mig att vara där, eftersom faktumet "flickvän - preventivmedel" alltid kommer upp och skapar långa utläggningar om transsexualism, monogami, skydd och sexuella praktiker, men det är okej att ta ibland. Det bästa sättet att tackla gynekologer när du inte lever efter normen är enligt min erfarenhet att vara ganska brysk och konkret, samt att säga dina ståndpunkter som självklarheter. Det är mycket svårare att ifrågasätta någon som verkar bombsäker på sina val och rättigheter. Grejen med gynekologer och ungdomsmottatgningsfolk och dylika är ju att det faktiskt kan vara relevant, beroende på problem, hur du har sex och hur dina partners könsorgan ser ut, men ska du bara testa dig kan du helt enkelt begära att testas för allt. Det här funkar tyvärr inte alltid (snopp-personer som bara ligger med fittpersoner kan ha svårt att få testa sig för HIV eftersom risken anses vara så låg) men stå på dig. Hur kan staten kampanja för att få fler att testa sig och sedan neka folk test? Galenskaper.
Det värsta jag vet är när gynekologer och ungdomsmottagningsfolk frågar "har du fast partner?" och sedan avfärdar tester. Fast partner gör dig inte immun mot könssjukdomar! Att aldrig ha sex är det enda riktigt säkra sättet - alla andra, oavsett med vem och hur de knullar, och oavsett hur de strukturerar sina relationer, borde erbjudas att testa sig när de vill. Herregud har folk inte hört talas om otrohet och otur?
Nåja, nog med rant för idag. Det jag kände när jag låg och tittade på mina (till synes fantastiskt fertila) äggstockar med ultraljudet var att det var lite coolt att ha en sådan kropp. Jag fick ingen överjordisk upplevelse av att vara en riktigt kvinna eller så, jag kände mig bara i kontakt med min kropp. Som att vi var överens.* Det var en fin känsla, men den betyder inte att jag tycker att alla med äggstockar är kvinnor eller att äggstockar är ett krav för att vara kvinna. Det kändes bara bra för mig att ha ett par som fungerar som jag vill att de ska göra.
Det kanske är min utopi om kön, eller i alla fall en del av den: Att alla ska kunna uppleva känslan av att vara hemma i sin kropp, oavsett vad den baseras på.
/Zäta
*Jag är medveten om att jag jag gör värsta mind-body-split filosofi-misstaget när jag pratar så här, men det kan vi ta en annan dag. Idag ska jag och mina äggstockar äta ärtsoppa och vara nöjda över att vi trivs så bra ihop.
Att inte göra skillnad på könen och respektera att folk har kön
Jag fick en kommentar nyligen som sammanfattar en fundering jag ofta stöter på:
Jag läste och begrundade ditt inlägg om transpersoner. Ett främmande område för mig då jag faktiskt aldrig träffat en transperson.
Hur som helst, det är saker som gör mig förvirrad.
Du talar om att man inte ska göra skillnad på könen. Men när det kommer till transpersonen ska man göra en tydlig skillnad och behandla denne som hon/han vill uppfattas.
Och om könet nu inte sitter i vad man har mellan benen utan istället i huvudet, då torde det ju vara skillnad på kvinnor och män i skallen också.
Vad är den skillnaden? Och om man går på den linjen stämmer det ju att kvinnor är bättre på vissa saker och män på vissa t.ex.
Först en liten parantes: Du ska nog inte vara så säker på att du aldrig träffat en transperson (att du aldrig diskuterat trans med en transperson är en annan sak). Många transexuella som genomgått könskorrigering passerar väldigt bra som sitt kön, och den där söta killen i videobutiken kan mycket väl ha varit född med snippa. Det finns också en massa människor som inte är direkt identifierbara som transpersoner, utan det kanske är något de funderar mycket på men bara berättat för några, eller så har du träffat en transvestit som just då inte cross-dressade (hade ett annat köns kläder på sig). Det här var mest en parantes, men en ganska viktig sådan. Vi tror gärna att vår omvärld är mer normativ än den är.
Till pudelns kärna: Hur kan vi respektera alla människors könsidentitet och samtidigt kämpa för att könet ska spela mindre roll?
Det första frågetecknet som bör rätas ut gäller feminismens målsättning. Feminister vill att kvinnors strukturella underordning ska upphöra och att alla människor oavsett kön ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter, samt bedömas utifrån sina handlingar, personlighet och meriter och inte utifrån könsstereotyper. Läs föregående mening en gång till och begrunda huruvida den nämner något alls om utraderande av könsskillnader. Den nämner att vi inte ska behandla människor olika på grund av kön, right? Men den säger inget om att kön ska försvinna och vi aldrig mer ska tänka i banor av män och kvinnor, eller hur? Det är en enorm skillnad mellan att vilja att könen ska vara jämlika och att vilja utradera dem som fenomen.
För att komplicera det hela lite, finns det återigen såklart en massa olika åsikter inom feminismen. Det finns queerfeminister som definitivt tycker att utraderandet av alla uppdelningar i kön är målet (låt oss vara fria från kategorier!), och det finns radikalfeminister som tycker att skillnaden mellan könen är själva huvudpoängen med feminismen (uppvärdera kvinnligheten!). Alla feminister måste dock utgå ifrån det faktiska läget i samhället idag, och där kan vi lätt konstatera att det finns två huvudtyper som människor delas in i: Män och Kvinnor. Vi kan också konstatera att den ena gruppen ständigt blir missgynnad, samt att det är något vi vill ändra på. Därför är feminismens kamp relevant för alla, oavsett hur vi identifierar oss eller vad vi har för utopi-samhälle.
För egen del ligger jag någonstans mitt emellan de två extremer jag beskrev ovan. Jag tycker att kön ska spela mindre roll än det gör idag, men jag vill inte utradera skillnaderna utan uppvärdera kvinnligheten. Låter det flummigt? För att tydliggöra tänkte jag ta ett exempel ur vardagen. Hur många ser inte den här sidan varje dag utan att reflektera över vad den förmedlar? (Det är facebooks förstasida för de som inte hänger där.)
"Jag är" -> Välj kön.
Kan det bli tydligare? Idag är kön inte något valbart, något litet personlighetsdrag eller alls oviktigt. Det är i själva verket grundläggande för hur vi förstår andra människor. Du är ett kön. Du är inte din hårfärg eller din ambitionsnivå, men kön, där kommer du inte undan. Det går igen överallt och det spelar en fundamental roll för hur vi uppfattar andra människor. Har du provat att berätta en historia där du inte nämner huvudpersonens kön? Din publik kommer snart att bli otroligt rastlös och vilja veta vilket kön din karaktär har. Varför? Jo, för att kön är ett sätt att förstå världen. Vi lägger liksom på ett filter av manlighet eller kvinnlighet på den tidigare oidentifierbara karaktären, och så känner vi oss trygga igen. Problemet är bara att de där filtrena inte är neutrala, de är laddade. Det är ganska uppenbart, om de inte innehöll något skulle vi ju inte behöva dem. De är laddade med fördomar, förhållningssätt, tankestrukturer och föreställning som sällan är uttalade, men som finns som ett eko där bakom och fyller ut vår världsbild. (Prova till exempel att läsa det här stycket en gång till medan du låtsas att den är en man som skrivit det. Det går inte att sätta fingret på hur eller vad, men det känns lite annorlunda, eller hur?)
Det här är inte ett problem i sig. Vi behöver kategorier för att förstå vår omvärld. Men det blir ett problem när filtrena är plus- och minusladdade, samt så starka att personen där bakom knappt syns. När personen bakom filtret blir osynlig brukar vi kalla det för stereotyp. Där finns inte längre något annat än dessa ekande föreställningar och fördomar. Det här är komplexa ting, och självklart kan det vara så att en del av det där filtret verkligen känns som du, på ett verkligt bra sett. En del av kvinnligheten är verkligen du, och det är fullständigt och totalt okej. Som sagt är vår värld uppbyggd av könsuppdelade tankar och ting, så det är svårt (och vare sig bättre eller sämre) att skapa sig en könsneutral identitet.
Okej, nu har vi alltså konstaterat att det finns kön i vårt samhälle, att det finns orättvisa skillnader mellan könen som vi inte vill ha kvar, samt att kön ofta är en del av vår identitet - vare sig vi vill det eller inte. För transpersoner stämmer inte den här känslan av könsidentitet ihop med vad vår värld eller de själva anser vara en kvinnlig, manlig eller "neutral" kropp. För transsexuella personer är känslan av att tillhöra det andra könet (man eller kvinna) väldigt stark och hänger ihop med att kroppen känns helt fel. Många transpersoner är feminister och vill att kön ska spela mindre roll i samhället i stort, en det betyder inte att deras identitet inte spelar roll. Jag tyckte att en läsare beskrev det så hilma bra i en kommentar (hoppas det är okej att jag sätter in det här. Säg till annars!). Blomma är en kvinna med transexuellt förflutet (alltså föddes med snopp men insåg att hon var tjej, gjorde en könskorrigering och nu identifierar sig som kvinna, utan trans-prefix). Här beskrev hon hur det kändes när folk ifrågasatte varför hon inte bara kunde nöja sig med att känna sig som kvinna:
Om det är kroppen som känns fel så är det klart kroppen spelar roll! Då kände jag mig instängd, nu känner jag mig fri. Jag kan praktisera mina sexuella instinkter, det gick inte förut för min slida var liksom gömd bakom nån konstig påse som kändes lite som ihopväxta blygdläppar. Och klitoris sagt på ett märkligt skaft som inte alls kändes som att det hörde till min kropp, jag mådde verkligen illa av det. På riktigt. Och inte bara för att jag inte fick klä mig i rosa.
För att sammanfatta så ser jag inget problem med att respektera folks identitet och att jobba för feminism, eftersom jag inte anser att målet med feminismen är att vi ska sluta göra skillnad mellan könen. Vi ska bara sluta värdera dem olika. Det är mycket möjligt att det finns vissa biologiska skilnnader mellan män och kvinnor som gör oss olika, och som förklarar delar av transpersoners upplevelser, men det gör ju inte att lika lön för lika arbete är oviktigt. Snarare tvärt om.
/Zäta
Jag läste och begrundade ditt inlägg om transpersoner. Ett främmande område för mig då jag faktiskt aldrig träffat en transperson.
Hur som helst, det är saker som gör mig förvirrad.
Du talar om att man inte ska göra skillnad på könen. Men när det kommer till transpersonen ska man göra en tydlig skillnad och behandla denne som hon/han vill uppfattas.
Och om könet nu inte sitter i vad man har mellan benen utan istället i huvudet, då torde det ju vara skillnad på kvinnor och män i skallen också.
Vad är den skillnaden? Och om man går på den linjen stämmer det ju att kvinnor är bättre på vissa saker och män på vissa t.ex.
Först en liten parantes: Du ska nog inte vara så säker på att du aldrig träffat en transperson (att du aldrig diskuterat trans med en transperson är en annan sak). Många transexuella som genomgått könskorrigering passerar väldigt bra som sitt kön, och den där söta killen i videobutiken kan mycket väl ha varit född med snippa. Det finns också en massa människor som inte är direkt identifierbara som transpersoner, utan det kanske är något de funderar mycket på men bara berättat för några, eller så har du träffat en transvestit som just då inte cross-dressade (hade ett annat köns kläder på sig). Det här var mest en parantes, men en ganska viktig sådan. Vi tror gärna att vår omvärld är mer normativ än den är.
Till pudelns kärna: Hur kan vi respektera alla människors könsidentitet och samtidigt kämpa för att könet ska spela mindre roll?
Det första frågetecknet som bör rätas ut gäller feminismens målsättning. Feminister vill att kvinnors strukturella underordning ska upphöra och att alla människor oavsett kön ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter, samt bedömas utifrån sina handlingar, personlighet och meriter och inte utifrån könsstereotyper. Läs föregående mening en gång till och begrunda huruvida den nämner något alls om utraderande av könsskillnader. Den nämner att vi inte ska behandla människor olika på grund av kön, right? Men den säger inget om att kön ska försvinna och vi aldrig mer ska tänka i banor av män och kvinnor, eller hur? Det är en enorm skillnad mellan att vilja att könen ska vara jämlika och att vilja utradera dem som fenomen.
För att komplicera det hela lite, finns det återigen såklart en massa olika åsikter inom feminismen. Det finns queerfeminister som definitivt tycker att utraderandet av alla uppdelningar i kön är målet (låt oss vara fria från kategorier!), och det finns radikalfeminister som tycker att skillnaden mellan könen är själva huvudpoängen med feminismen (uppvärdera kvinnligheten!). Alla feminister måste dock utgå ifrån det faktiska läget i samhället idag, och där kan vi lätt konstatera att det finns två huvudtyper som människor delas in i: Män och Kvinnor. Vi kan också konstatera att den ena gruppen ständigt blir missgynnad, samt att det är något vi vill ändra på. Därför är feminismens kamp relevant för alla, oavsett hur vi identifierar oss eller vad vi har för utopi-samhälle.
För egen del ligger jag någonstans mitt emellan de två extremer jag beskrev ovan. Jag tycker att kön ska spela mindre roll än det gör idag, men jag vill inte utradera skillnaderna utan uppvärdera kvinnligheten. Låter det flummigt? För att tydliggöra tänkte jag ta ett exempel ur vardagen. Hur många ser inte den här sidan varje dag utan att reflektera över vad den förmedlar? (Det är facebooks förstasida för de som inte hänger där.)
"Jag är" -> Välj kön.
Kan det bli tydligare? Idag är kön inte något valbart, något litet personlighetsdrag eller alls oviktigt. Det är i själva verket grundläggande för hur vi förstår andra människor. Du är ett kön. Du är inte din hårfärg eller din ambitionsnivå, men kön, där kommer du inte undan. Det går igen överallt och det spelar en fundamental roll för hur vi uppfattar andra människor. Har du provat att berätta en historia där du inte nämner huvudpersonens kön? Din publik kommer snart att bli otroligt rastlös och vilja veta vilket kön din karaktär har. Varför? Jo, för att kön är ett sätt att förstå världen. Vi lägger liksom på ett filter av manlighet eller kvinnlighet på den tidigare oidentifierbara karaktären, och så känner vi oss trygga igen. Problemet är bara att de där filtrena inte är neutrala, de är laddade. Det är ganska uppenbart, om de inte innehöll något skulle vi ju inte behöva dem. De är laddade med fördomar, förhållningssätt, tankestrukturer och föreställning som sällan är uttalade, men som finns som ett eko där bakom och fyller ut vår världsbild. (Prova till exempel att läsa det här stycket en gång till medan du låtsas att den är en man som skrivit det. Det går inte att sätta fingret på hur eller vad, men det känns lite annorlunda, eller hur?)
Det här är inte ett problem i sig. Vi behöver kategorier för att förstå vår omvärld. Men det blir ett problem när filtrena är plus- och minusladdade, samt så starka att personen där bakom knappt syns. När personen bakom filtret blir osynlig brukar vi kalla det för stereotyp. Där finns inte längre något annat än dessa ekande föreställningar och fördomar. Det här är komplexa ting, och självklart kan det vara så att en del av det där filtret verkligen känns som du, på ett verkligt bra sett. En del av kvinnligheten är verkligen du, och det är fullständigt och totalt okej. Som sagt är vår värld uppbyggd av könsuppdelade tankar och ting, så det är svårt (och vare sig bättre eller sämre) att skapa sig en könsneutral identitet.
Okej, nu har vi alltså konstaterat att det finns kön i vårt samhälle, att det finns orättvisa skillnader mellan könen som vi inte vill ha kvar, samt att kön ofta är en del av vår identitet - vare sig vi vill det eller inte. För transpersoner stämmer inte den här känslan av könsidentitet ihop med vad vår värld eller de själva anser vara en kvinnlig, manlig eller "neutral" kropp. För transsexuella personer är känslan av att tillhöra det andra könet (man eller kvinna) väldigt stark och hänger ihop med att kroppen känns helt fel. Många transpersoner är feminister och vill att kön ska spela mindre roll i samhället i stort, en det betyder inte att deras identitet inte spelar roll. Jag tyckte att en läsare beskrev det så hilma bra i en kommentar (hoppas det är okej att jag sätter in det här. Säg till annars!). Blomma är en kvinna med transexuellt förflutet (alltså föddes med snopp men insåg att hon var tjej, gjorde en könskorrigering och nu identifierar sig som kvinna, utan trans-prefix). Här beskrev hon hur det kändes när folk ifrågasatte varför hon inte bara kunde nöja sig med att känna sig som kvinna:
Om det är kroppen som känns fel så är det klart kroppen spelar roll! Då kände jag mig instängd, nu känner jag mig fri. Jag kan praktisera mina sexuella instinkter, det gick inte förut för min slida var liksom gömd bakom nån konstig påse som kändes lite som ihopväxta blygdläppar. Och klitoris sagt på ett märkligt skaft som inte alls kändes som att det hörde till min kropp, jag mådde verkligen illa av det. På riktigt. Och inte bara för att jag inte fick klä mig i rosa.
För att sammanfatta så ser jag inget problem med att respektera folks identitet och att jobba för feminism, eftersom jag inte anser att målet med feminismen är att vi ska sluta göra skillnad mellan könen. Vi ska bara sluta värdera dem olika. Det är mycket möjligt att det finns vissa biologiska skilnnader mellan män och kvinnor som gör oss olika, och som förklarar delar av transpersoners upplevelser, men det gör ju inte att lika lön för lika arbete är oviktigt. Snarare tvärt om.
/Zäta
Flirta för fred!
Jag fick en förfrågan om att sprida ordet om IKFF:s initiativ Flirta för Fred. Ibland kan välgörenhetsgalor och liknande göra mig lite illamående eftersom de gör en sådan enorm skillnad på "vi och dom" samtidigt som de inte erkänner dynamiken i "deras" problematik och situation. "Dom" är bara offer och "vi" är bara välgörare när vi skänker en slant. Jag menar inte att välgörenhet är dåligt, bara att det ibland sker utan eftertanke och med obehagliga koloniala undertoner.
IKFF verkar dock ha insikt i problemen och ärligt vilja väcka debatt och hjälpa till, även om de kanske förenklar systerskaps-begreppet lite. Men ingen är perfekt. Och personligen tycker jag att flirta är bland det roligaste som finns, så det har verkar ju helt awesome:
Flirta för fred genomförs av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) i samarbete med Studiefrämjandet Sthlm. Vi är den äldsta kvinnliga fredsorganisationen i världen. Att krig och konflikter drabbar kvinnor oproportionerligt hårt, samtidigt som kvinnor ofta har en begränsad tillgång till makt och förändringsmöjligheter är något som fler och fler människor blir medvetna om. IKFF har internationellt, sedan FN bildades 1948, övervakat och bidragit till FN:s arbete med att tillförsäkra ett genusperspektiv i säkerhetspolitiken. Vi har systersektioner på alla kontinenter där flera av dem befinner sig i konfliktområden.
/Zäta
IKFF verkar dock ha insikt i problemen och ärligt vilja väcka debatt och hjälpa till, även om de kanske förenklar systerskaps-begreppet lite. Men ingen är perfekt. Och personligen tycker jag att flirta är bland det roligaste som finns, så det har verkar ju helt awesome:
Flirta för fred genomförs av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) i samarbete med Studiefrämjandet Sthlm. Vi är den äldsta kvinnliga fredsorganisationen i världen. Att krig och konflikter drabbar kvinnor oproportionerligt hårt, samtidigt som kvinnor ofta har en begränsad tillgång till makt och förändringsmöjligheter är något som fler och fler människor blir medvetna om. IKFF har internationellt, sedan FN bildades 1948, övervakat och bidragit till FN:s arbete med att tillförsäkra ett genusperspektiv i säkerhetspolitiken. Vi har systersektioner på alla kontinenter där flera av dem befinner sig i konfliktområden.
/Zäta
Vem är priviligerad?
I genus-sammanhang är priviligerad ett väldigt viktigt ord. Men vad betyder det egentligen?
Det är ganska lätt att greppa som abstrakt begrepp. Förenklat går det att översätta privilegium till förtur (i genus- och makt-tänkandets sfär alltså. Ord har ju massor av olika betydelser inom olika fält).
Någon som är priviligerad har förtur till de bästa jobben. Inte på grund av sin kompetens, utan på grund av andra faktorer så som hudfärg och kön. På samma sätt har priviligerade grupper förtur till att bestämma vad som är bra kultur (och vad som bara är handarbete) eller vem som skriver klassiska romaner (och vilka som författar tantsnuck). Priviligerad är inte samma sak som i majoritet. Fattiga människor är i majoritet i välden, men de rika är priviligerade. Ett sett att se på saken är alltså att en priviligerad position innebär att du har förtur på att definiera dig själv och din omvärld, där andras åsikter kommer i andra hand. Eftersom det här resonemanget är väldigt abstrakt kan jag ta ett konkret exempel: En heterosexuell person kan oftast enkelt säga "jag är en normal snäll snubbe som gillar långa brudar" utan att bli ifrågasatt. Hans läggning är självklar och han kan definiera sig själv. Om en homosexuell person säger "jag är en normal snäll snubbe som gillar långa snubbar" kan har däremot bli ifrågasatt. Hur kan du vara normal om du gillar killar? Redan att det finns utrymme att ifrågasätta visar att andras åsikter kan definiera din verklighet, sätta villkoren för din existens, på ett helt annat sätt än när du innehar en priviligerad position.
Men hur funkar priviligier i verkligheten? Ingen säger liksom rakt ut "ja du har snopp så dig tar vi till det här jobbet!" Nej, istället handlar det om invanda tankesätt och stereotyper som ligger och spökar i bakhuvudet när jobbet ska tillsättas. Folk tror att de är rättvisa, men de kan inte komma undan att en man förknippas med förnuft och tanke och en kvinna med känsla och kropp i västerlänsk filosofi och tanketradition. Det här genomsyrar vår kultur till den milda grad att vi per automatik bedömmer en mans handlingar som mer logiska, och en kvinnas uttryck som mer känsloladdade. Till detta kommer förstås också att vi är uppvuxna med att vi ska vara på ett visst sätt beroende på om vi har ut- eller inbuktningar mellan benen, vilket gör att stereotyperna får förankring i verkligheten och det hela blir en självuppfyllande profetia. Grovt förenklat alltså.
Det största problemet är att folk inte är medvetna om att de är priviligerade. Om du alltid bli serverad prinsesstårta till frukost kommer du snart att ta det för givet. På samma sätt tar vita, heterosexuella, män, västerlänningar, fullt funktionella personer och så vidare, sina privilegier som självklara. Ett privilegium är dock inte samma sak som en rättvis normalnivå. Du ska inte ha jobbet för att du är vit, du ska ha det för att du var bäst. Men det är svårt att ta bort priviliegier utan att folk blir upprörda och börjar böla saker soma att "de homosexuella är på väg att ta över!!" när Pride-veckan är igång. Plötsligt känner de sig diskriminerade.
Grejen är bara den att det finns en skillnad mellan att inte längre vara priviligerad och att vara diskriminerad. Att inte längre vara priviligerad innebär bara att du inte har en orättvis förtur, medan diskrimingering implicerar att du har en orättvis nackdel.
Om Pride hade inneburit att heterosexualitet klankades ned på eller bannlystes hade heterosar i sanning blivit diskriminerade, men nu innebär det bara att andra läggningar och sätt att leva lyfts fram i ljuset och hyllas, precis som heterosexuell tvåsamhet görs alla andra veckor om året. Vi hamnar alltså på en rättvis normalnivå.
En annan svårighet är att upptäcka priviligierna, även om du är medveten om deras existens. Konkreta situationer alltså. Jag har killkompisar som berättat om hur lätt det är att bli befodrad. Tillfällena verkar bara komma till dem. Det är ett typexempel på ett privilegium: Du får möjligheter gratis som andra får kämpa för. Det innebär förstås inte att du inte förtjänar befodran eller kommer vara dålig på jobbet, bara att det var lättare för dig att komma dit. Ett exempel ur mitt eget liv som jag tänkt på var när jag skulle köpa litteratur till juristprogrammet. En kompis till mig som jobbar på Studentbokhandeln tipsade om att jag skulle gå dit en vecka innan kursstart, eftersom det blir en sådan fruktansvärd rusning sedan. Tack vare att jag kände rätt personer slapp jag alltså både kö och utsålda böcker (även om det i dagsläget känns rätt ovärt att ha lagt 2000 spänn på trista böcker jag inte kommer använda). Den här situationen kanske kan te sig slumpmässig, men när flera dylika händelser radas upp och alla på något vis korrelerar med din bekantskapskrets eller sammanhang du befinner dig i blir det till ett privilegium. Privilegier skapas i inofficiella miljöer. Det står aldrig skrivet att börschefer ska vara vita män, ändå är de bara de som tillfrågas. För att de känner rätt personer. Gått på rätt skolor. Förknippas med rätt saker.
Det är dock väldigt viktigt att poängtera att det inte finns någon profetia om tingens och männikornas ordning egentligen, utan att det är vi själva som skapar den. Varje gång en kvinna avfärdas eftersom hon inte verkar logisk och pålitlig trots lika meriter, förstärker vi systemet och varje gång någon ifrågasätter och gör tvärt emot rubbas det. Det är i skapandet potentialen till förändring ligger. Tänk efter. Ifrågasätt. Synliggör. Stå på dig.
/Zäta
Det är ganska lätt att greppa som abstrakt begrepp. Förenklat går det att översätta privilegium till förtur (i genus- och makt-tänkandets sfär alltså. Ord har ju massor av olika betydelser inom olika fält).
Någon som är priviligerad har förtur till de bästa jobben. Inte på grund av sin kompetens, utan på grund av andra faktorer så som hudfärg och kön. På samma sätt har priviligerade grupper förtur till att bestämma vad som är bra kultur (och vad som bara är handarbete) eller vem som skriver klassiska romaner (och vilka som författar tantsnuck). Priviligerad är inte samma sak som i majoritet. Fattiga människor är i majoritet i välden, men de rika är priviligerade. Ett sett att se på saken är alltså att en priviligerad position innebär att du har förtur på att definiera dig själv och din omvärld, där andras åsikter kommer i andra hand. Eftersom det här resonemanget är väldigt abstrakt kan jag ta ett konkret exempel: En heterosexuell person kan oftast enkelt säga "jag är en normal snäll snubbe som gillar långa brudar" utan att bli ifrågasatt. Hans läggning är självklar och han kan definiera sig själv. Om en homosexuell person säger "jag är en normal snäll snubbe som gillar långa snubbar" kan har däremot bli ifrågasatt. Hur kan du vara normal om du gillar killar? Redan att det finns utrymme att ifrågasätta visar att andras åsikter kan definiera din verklighet, sätta villkoren för din existens, på ett helt annat sätt än när du innehar en priviligerad position.
Men hur funkar priviligier i verkligheten? Ingen säger liksom rakt ut "ja du har snopp så dig tar vi till det här jobbet!" Nej, istället handlar det om invanda tankesätt och stereotyper som ligger och spökar i bakhuvudet när jobbet ska tillsättas. Folk tror att de är rättvisa, men de kan inte komma undan att en man förknippas med förnuft och tanke och en kvinna med känsla och kropp i västerlänsk filosofi och tanketradition. Det här genomsyrar vår kultur till den milda grad att vi per automatik bedömmer en mans handlingar som mer logiska, och en kvinnas uttryck som mer känsloladdade. Till detta kommer förstås också att vi är uppvuxna med att vi ska vara på ett visst sätt beroende på om vi har ut- eller inbuktningar mellan benen, vilket gör att stereotyperna får förankring i verkligheten och det hela blir en självuppfyllande profetia. Grovt förenklat alltså.
Det största problemet är att folk inte är medvetna om att de är priviligerade. Om du alltid bli serverad prinsesstårta till frukost kommer du snart att ta det för givet. På samma sätt tar vita, heterosexuella, män, västerlänningar, fullt funktionella personer och så vidare, sina privilegier som självklara. Ett privilegium är dock inte samma sak som en rättvis normalnivå. Du ska inte ha jobbet för att du är vit, du ska ha det för att du var bäst. Men det är svårt att ta bort priviliegier utan att folk blir upprörda och börjar böla saker soma att "de homosexuella är på väg att ta över!!" när Pride-veckan är igång. Plötsligt känner de sig diskriminerade.
Grejen är bara den att det finns en skillnad mellan att inte längre vara priviligerad och att vara diskriminerad. Att inte längre vara priviligerad innebär bara att du inte har en orättvis förtur, medan diskrimingering implicerar att du har en orättvis nackdel.
Om Pride hade inneburit att heterosexualitet klankades ned på eller bannlystes hade heterosar i sanning blivit diskriminerade, men nu innebär det bara att andra läggningar och sätt att leva lyfts fram i ljuset och hyllas, precis som heterosexuell tvåsamhet görs alla andra veckor om året. Vi hamnar alltså på en rättvis normalnivå.
En annan svårighet är att upptäcka priviligierna, även om du är medveten om deras existens. Konkreta situationer alltså. Jag har killkompisar som berättat om hur lätt det är att bli befodrad. Tillfällena verkar bara komma till dem. Det är ett typexempel på ett privilegium: Du får möjligheter gratis som andra får kämpa för. Det innebär förstås inte att du inte förtjänar befodran eller kommer vara dålig på jobbet, bara att det var lättare för dig att komma dit. Ett exempel ur mitt eget liv som jag tänkt på var när jag skulle köpa litteratur till juristprogrammet. En kompis till mig som jobbar på Studentbokhandeln tipsade om att jag skulle gå dit en vecka innan kursstart, eftersom det blir en sådan fruktansvärd rusning sedan. Tack vare att jag kände rätt personer slapp jag alltså både kö och utsålda böcker (även om det i dagsläget känns rätt ovärt att ha lagt 2000 spänn på trista böcker jag inte kommer använda). Den här situationen kanske kan te sig slumpmässig, men när flera dylika händelser radas upp och alla på något vis korrelerar med din bekantskapskrets eller sammanhang du befinner dig i blir det till ett privilegium. Privilegier skapas i inofficiella miljöer. Det står aldrig skrivet att börschefer ska vara vita män, ändå är de bara de som tillfrågas. För att de känner rätt personer. Gått på rätt skolor. Förknippas med rätt saker.
Det är dock väldigt viktigt att poängtera att det inte finns någon profetia om tingens och männikornas ordning egentligen, utan att det är vi själva som skapar den. Varje gång en kvinna avfärdas eftersom hon inte verkar logisk och pålitlig trots lika meriter, förstärker vi systemet och varje gång någon ifrågasätter och gör tvärt emot rubbas det. Det är i skapandet potentialen till förändring ligger. Tänk efter. Ifrågasätt. Synliggör. Stå på dig.
/Zäta
All that to this moment has charmed you
Idag fyller den vackraste personen jag vet 21 år. Vi firar med tårta och paket och skolskenspromenader och nationsmiddagar.
I det minsta paketet låg den viktigaste presenten. Ett halsband som jag beställt med ingraverad text. Om ni träffar på Moa kanske ni får se det. Hon verkade bli glad (fast kanske ledsen också. Tårar kan vara så mycket.)
Såhär såg vi ut när Moa fyllde 20 ungefär. Nu ska vi dricka te och vara kära och inte alls blogga i sammanhängande meningar för det går ändå inte när lyckan är överallt.
Hörs imorgon!
/Zäta
Sammanlänkningar
Ni har väl inte missat tjejjourernas initiativ att alla tjejer själva får rösta på vilken fråga de tycker är viktigast? Rösta själv eller sprid till yngre kompisar!
Apropå länkar så har jag fått lite olika frågor om vad som är okej att länka och kopiera från min blogg. Jag har en Creative Commons-licens som finns här till höger eftersom CC låter dig skräddarsy din säkerhetsnivå. Jag har valt att låta vem som helst kopiera mina texter så länge de länkar och hänvisar ordentligt till mig, eftersom jag bara tycker det är bra om fler får läsa. All Rights Reserved kan vänta tills jag kommer ut med en bok. Typ. Det vore najs.
När det kommer till att lägga till min blogg i blogrolls och dylikt är det såklart alltid okej och bara roligt, men jag lovar inte att din blogg hamnar i min länklista.
/Zäta
Två saker som gör mig glad en torsdag som den här
1. Att UNT ifrågasätter den manliga normen på framsidan:
2. Att mitt i flyttkaoset hitta mina favorithalsband (och inse att jag kanske har en viss smak när det komer till smycken):
/Zäta
Apropå missförstånd
Min blogg verkar inte ha fattat det här med att publicera inlägg i kronologisk ordning. Min list of common misconceptions about feminism är publicerad, men har hamnat under flyttkartongsinlägget. Skitskumt!
Om någon missat alltså: Det är publicerat och går att läsa.
/Zäta
