This is a culture in wich rigorus dieting and exercise are being engaged in by more and younger girls all the time -- girls as young as seven or eight, acording to some studies. These little girls live in a constant fear -- a fear reinforced by the atitudes of the boys in their classes -- of gaining a pound, and thus ceasing to be "attractive". They jog daily, count their calories obsessively, and risk serious, vitamin deficiensies and delaying reproductive maturation*

Vilken otrolig styrka det krävs att som tjej klara av att ta plats i denna värld. Både mentalt och rent fysiskt. Jag blir så jäkla förbannad på folk som pratar om att det pjoskas så mycket med unga tjejer, att det skrivs så myckert om ångest och ätstörningar, att folk ska vara tacksamma för att vi bor i ett så jämställt land. Titta här ovanför igen. DET BEHÖVS.

Varje stärkande mening, varje motstånd mot smalhets, varenda uppmundrande ord som någon liten tjej någonstans kan tro på istället för att mäta sitt värde i kilon, behövs.

/Zäta


*s. 61 Unbearable Weight av Susan Bordo
Studien som hävisas till heter "Fat or not - 4th grade girls diet lest they be teased or unloved" av Jeffrey Zaslow

Trans är inte något vi hör om i vanliga fall. Det är inget som tas upp på biologilektionerna i högstadiet eller pratas om i jämlikhetssammanhang. De allre flesta har nog också sett det alltför vanliga misstaget där hbt-personer blir "Homo- bi och transsexuella." Sverige är ett progressivt land på många sätt både inom jämställdhet och hbtq-frågor, men transfrågorna ligger efter på många plan. Lagstiftningen för TS-vård som gäller idag är från 70-talet.

Jag skulle aldrig hävda att jag talade för alla transpersoner eller ens någon, men jag känner ändå att jag vill reda ut några av de vanligaste missförstånd och frågor som jag stöter på. Kanske förstår någon mina ord bättre än någon annans, och det är viktigt att tala mer om trans så att fler inser vad det handlar om och kan bemöta alla människor med respekt. Det finns en mängd transguider där ute, mer eller mindre heltäckande och inkluderande. Den bästa jag stött på hittills kommer inte helt oväntat från RFSL Ungdoms nya snygga transportal Transformering. Gå in där om du är mer nyfiken på trans!


Varför är det fel att säga homo- bi och transsexuella?

Kort svar: Det exkluderar en massa transpersoner.

Långt svar: Transpersoner är ett paraplybegrepp som inkluderar en mängd personer som bryter mot normer kring kön. Det inkluderar exempelvis personer som inte identifierar sig som något kön - nongender, personer som gillar sin kropp som den är, men tycker om att klä sig i det andra könets kläder - transvestiter, och personer som känner sig helt fel i sin egen kropp och juridiska kön och vet att de tillhör det andra könet, oavsett vad passet eller kroppen säger - transsexuella. Hbt-rörelsen är till för alla transpersoner, och det är viktigt att läsa ut det rätt eftersom folk i allmänhet annars tror att det bara går att vara transsexuell. Den korrekta utläsningen av hbt är allstå homosexuella, bisexuella och transpersoner.

Hon, han, hen... Gud, kan inte folk bara inse att de med fittor är kvinnor och de med kukar är män.

Kort svar: Eh, ja. Detta handlar ju om grundläggande respekt för männikor. Du har inte rätt att könsbestämma någon annan och får lov att respektera det pronomen någon vill använda.

Långt svar: Det finns människor som inte identifierar sig som kvinnor trots att de har fittor eller män trots att de har kukar. Trans kallas det. Bara för att du är cis, alltså din identitet hänger ihop med ditt könsorgan, behöver inte alla andra vara det. Jag förstår mig inte på folk som färgar håret i tretton olika färger. Jag respekterar dem ändå.

Hen är ett könsneutralt pronomen som kan användas om tjejer och killar, men framförallt om personer som inte vill bli könade alls. Det är aldrig fel att fråga om pronomen. Jag gillar tillexempel "hon", för att jag är tjej är en viktig del av mig, men om någon säger "hen" skulle jag inte bli upprörd. "Han" däremot, känns fel för mig.


Vaddå nu förstår jag inte, kan man vara lesbisk kille?

Kort svar: Nej, det går inte. Homo-, bi- och heterosexualitet är läggningar som baseras både på ditt eget kön och på könet hos den du gillar. Men det är klart att folk får identifiera sig hur de vill ändå.

Långt svar: Klart identifierbara kön ligger inbyggt i begreppen homo-, bi- och heterosexualitet. Att vara homosexuell betyder exempelvis att du gillar någon av samma kön som dig själv. Rent logiskt måste alltså både du själv och de du tänder på ha klart definierbara kön. Annars faller begreppet.

Det brukar dock inte vara intergender-sexualiteter folk har svårt med när denna fråga dyker upp, utan transsexuella. Vilket för mig känns helt sjukt respektlöst. Själva grejen med att vara transsexuell är att du har full koll på vilket kön du har - din kropp råkar bara inte stämma överens med detta. I fallet "lesbisk kille" brukar det alltså handla om en person med kuk och manskropp, som identifierar sig som tjej, och tänder på tjejer. Det är alltså en lesbisk tjej. Hur enkelt som helst.

Folk som har svårt att förstå transsexuella personers läggningar är ofta väldigt inne i heteronormen. De kan möjligtvis acceptera att någon känner sig som ett annat kön än det de föddes till, under förutsättning att personen passar perfekt in i detta kön och blir heterosexuell på kuppen. Exempelvis om en person med fitta som identifierar sig som kille och vill ses som kille, gillar tjejer, så är det lättare att acceptera än om han gillar killar. För då blir det ju "rätt" när han "byter" kön. Ser ni varför jag bli upprörd? Att folk inte kan förstå transsexualism och sexuella läggningar beror på att de
1. Vägrar se personen så som han eller hon själv uppfattar sig, och fortsätter säga hon om en kille bara för att han har fitta.
2. Tycker att heterosexualitet är det naturliga och eftersträvansvärda.

Bläää. Kan folk bara sluta ta sig rätten att könsbestämma andra och inse att "naturligt" är det mest socialt konstruerade begreppet av alla?


Oj, är det där en kille eller tjej?/ Är det där riktiga bröst?/ Skärp dig, klart du är tjej, det ser jag ju på dig! /Haha, får jag känna? / Dude, hon har snopp! /Kolla, kolla, det är en kille egentligen! /Hur har ni sex, liksom, det blir ju knäppt..?

Eh, behöver jag kommentera? Undvik alla saker som kan ogiltigförklara och/eller såra folk och extremt privata grejer med folk du inte känner. Alltid. Oavsett cis eller trans. Folk som avviker från normen är inte din privata kunskapsbank där vilka frågor som helst är okej. Och TA inte på folk du inte känner, oavsett om du tror dig veta att det är en löskuk eller inte. God, vad är det för fel på folk?

Skulle jag vara cis? Jag ju bara vanlig liksom.

Kort svar: Cis är motsatsen till trans. Det betyder att din könsidentitet är stämmer med din biologi och ditt juridiska kön. Jag som känner mig som tjej, har bröst, höfter och fitta och "F/K" stämplat i mitt pass är allstå cissexuell.

Långt svar: Det är jättebra att ha namn på normen. Jag håller med om att du är vanlig, det är vanligare att vara cis än trans, men det betyder inte att vi måste ta det för givet och skippa att ha ett namn på det. Det där att undvika att namnge normen är annars ett vanligt syndrom i vårt samhälle. Vad heter det när en person har sex med bara sig själv? Onani. Vad heter det när tre eller fler personer har sex med varandra? Gruppsex. Vad heter det när två personer har sex med varandra? ...


Transtjej är det en tjej som vill vara kille eller? Jag fattar inte...

Kort svar: Det är jättenkelt. Det är alltid identiteten som avgör om någon kallas för tjej eller kille. Känner hon sig som tjej är hon tjej. Känner hon sig som tjej och har fitta är hon cistjej, känner hon sig som tjej och har snopp är hon transtjej.

Långt svar: Transkillar är killar som råkar vara födda i kvinnokroppar. Transtjejer är tjejer som råkar vara födda i manskroppar. Många säger "Transkillar är tjejer som vill vara killar", men det blir lätt nedvärderande, då det inte är något det vill, utan något de faktiskt är. Dock kan det vara lättare att tänka så innan vanan är inne, men kom ihåg att identiteten avgör vilket kön du har och benämns som.


Jag har hört att det heter könskorrigering, könsbyte är väl mycket enklare att säga?

Kort svar: När transsexuella genomgår en transition heter det könskorrigering eftersom kroppen rättas till att passa den inre identiteten. En transsexuell person byter inte kön, hon eller han korrigerar det yttre för att stämma med det inte. Det kan låta respektlöst att säga "könsbyte" eftersom det låter som att peronen hipp som happ byter kön.

Bli läst som kille? Passera som kille? En person är väl kille helt enkelt?

Kort svar: Att bli läst som något handlar om vilket kön omgivningen ser dig som. Att passera handlar om att omgivningen läser dig som det kön du själv känner dig som, oavsett anatomi.

Långt svar: För cispersoner som bara ungås med cispersoner kan det vara svårt att förstå, men för transpersoner är det ofta en högst närvarande del av vardagen. Om jag går på stan i mina vanliga kläder så behöver jag inte tvivla på vad folk läser mig som. De läser mig som tjej, eftersom jag har en späd kroppsbyggnad, bröst, höfter, långt hår och inget skägg, typ. Att bli läst som något har alltså inget att göra med identiteten, uatn en transperson kan bli läst som tjej för att han har samma kroppsbyggnad som jag, men fortfarnde vara kille.

Att passera handlar däremot om att "lyckas" få omgivningen att se dig som det kön du känner dig som. Jag blir alltså både läst som tjej och passerar som tjej. Det är väldigt lätt för mig som är född med fitta och en klassiskt kvinnlig anatomi. Det är svårare för någon med snopp och breda axlar, då detta signalerar "man" till folk. Dock går det att passera genom att ha särskilda kläder, smink, tala på ett visst sätt och så vidare, även för folk som har en motsägesefull kropp. Om en person som identifierar sig som kille och försöker se ut som kille, läses som tjej, alltså verkar vara tjej i de flestas ögon, för att han har bröst exempelvis, passerar personen inte. En person kan också passera ibland men inte annars. En tjej med manskropp kan exempelvis läsas som just tjej eftersom hon har smink eller vad det nu är som gör att folk tänker "kvinna", men när hon börjar prata hörs det att hon är bilogisk man. Då passerar hon inte längre. Detta har dock inget alls att göra med bemötande, utan alla har rätt att bli bemötta utifrån sin identitet, oavsett om de passerar eller inte. För vissa är det viktigt att passera, för andra är det helt oviktigt så länge de bli bemötta på rätt sätt.


Är du kille eller tjej?

Kort svar: Ställ inte den frågan. Till någon, någonsin.

Långt svar: Kön är en otroligt viktig del av vårt samhälle. Det är nästan en förutsättning för att få räknas som människa, att du tillhör ett av två klart avgränsade kön. Därför blir folk otroligt obekväma när de inte kan könsbestämma någon. Det är egentligen inte konstigt, könsgränser är något vi vuxit upp med och har integrerat reflexmässigt i våra tankar, hur PK eller repektfulla vi än vill vara. Men det är här förnuftet måste ta över innan nyfikenheten får ta plats och såra folk. Tänk efter. Blir det någonsin bra om du ställer den frågan?

Om du är transsexuell och säker på att du är tjej men råkar ha en manskropp kan det vara rätt sårande när folk ogiltigförklarar din identitet. Är du intergender, queer eller bara inte vill identifiera dig som något kan det också vara sårande och/eller omöjligt att svar på frågan med något annat än "Nej." Är du cisperson och trygg i din identitet och kropp är det inte heller kul att få höra att du är lite luddig i kanterna.

Du har ingen självklar rätt att få veta vad folk har för kön. Respekten för andra går före ens egna potentiella olust inför att inte kunna stoppa in folk i "man" eller "kvinna." Punkt.


Ååå, det är så krångligt med alla ord och att säga rätt! Jag kommer aldrig våga prata med nån som är trans!

Kort svar: Nån som är trans förstår svenska och bits inte. Bemöt bara personen så som hon, han eller hen markerar att hon, han eller hen vill bli bemött. Om en person med en kvinnokropp presenterar sig som Per är vill personen troligen bli sedd som kille. Om en person säger: Jag är inter, snälla säg inte hon bara för att jag ser ut som en tjej. Säg då hen.

Långt svar: Det är inte krångligare än att umgås med cispersoner. De vanliga sociala koderna gäller. Det är oartigt att fråga hur folks underliv ser ut. Det är trevligt att fråga vad folk pluggar eller jobbar med. Om det är relevant för situationen, ska du exempelvis beställa glass av någon du inte kan identifiera könet på kan du väl bara strunta i det, men om ni ska jobba tillsammans kan det kanske vara viktigt, så kan du alltid fråga vilket pronomen personen föredrar. "Vilket pronomen föredrar du?" är en mycket mindre laddad och myket trevligare fråga än ovan nämnda "Är du kille eller tjej?" Transpersoner är sällan poliser som vill sätta fast folk som säger fel. Det viktiga är att alltid bemöta människor med respekt. Personligen tycker jag att alla har ett visst ansvar att läsa på själva och se till att ge andra ett så bra bemötande som möjligt, men samtidigt vet jag hur svårt det är att bara vilja göra rätt och få skit för det hela tiden. Men som sagt, alltid respekt, läsa på lite om det behövs och med en god vilja kommer du långt.



Jag har en känsla av att jag kommer behöva säga detta många gånger framöver, så vi kan väl börja redan nu: Det är identiteten som avgör. Inte kroppen, inte vad andra tycker, inte vad det står i ditt pass, inte vilka kläder du har. Även om det kan vara kul att passera eller använda vissa kläder så är det inte det avgöande. Det är bara din egen identitet.

Och det ska alla respektera.

/Zäta

Jag tycker att "Alla vi som tycker att Daniels mamma ska lämna över Daniel på bröllopet"
är en strålande facebook-grupp.

Hela Bröllopet-debatten gör mig knollrig. Bara att det kallas Bröllopet i bestämd form och med stort B och att det säljs brurkar, handdukar, kort och mat med gulddekor i Den Officiella Bröllopsseriern. Sedan blir jag förbannad på kyrkan som utger sig för att ha någon slags feministisk agenda där de propsar för att den svenska kyrkan minsann alltid stått för jämlikhet, vilket enbart och endast resulterar i att slentrian-feministerna (de som som tycker att lika lön är viktigt och att tjejer ska stå på sig, men inte direkt kommer rösta på F! eller ta en diskussion med sin lärare om taltid eller sexistiska skämt. Det vill säga en stor och viktig del av landets befolkning) vänder sig mot kyrkan och säger att det feministiska är att Viktoria ska välja själv. Och missar hela poängen med bakomliggande symbolik och Viktorias viktiga roll som förebild och representant för Sverige.

Jag tycker också att Viktoria borde få välja själv, men det beror på att jag tycker att hon inte borde vara vår blivande monark, eftersom monarki suger. Och som privatperson får du göra vad sjutton du vill. För dina egna pengar.

Men ska du nu gifta dig för mina pengar får du för bövelen ta och göra det utan pissa på halva befolkningens myndighet.

/Zäta

Titta vilken fantastiskt rolig och hemsk bild jag fick länkad till mig:

Instruktören går igenom säljteknik för gruppen bestående av flera killar och en tjej. Han ger exempel: Kalle ringer till Magnus och han säger... Peter undrar det här och då ska ju Adam svara att... När han sedan blir uppringd... Erik ska då som ni förstår säga till killen...
Tjejen (ironiskt): -Ja, och tjejer kanske också kan?
Instruktören (fattar inte ironin): Ja, hehe, klart ni kan.

Klassen ska göra ett arbete i sexualkunskap. Ett grabbgäng bestämmer sig för att göra en enkät om porr och sexliv. I enkäten finns frågor som: "Hur ofta kommer ni samtidigt?" med alternativen "Alltid" "Ibland" "Nej, jag ligger ju på rygg och blir avsugen"
"Vad brukar du få för orgasm?" där alternativen är"Klitorisorgasm" "Fontänorgasm" "Multipel orgasm" "Vanlig orgasm" En tjej frågar vad de menar med "vanlig orgasm" och påpekar att vaginalorgasm är rätt ovanligt. Killarna svarar att "vanlig orgasm" såklart är sådan som killar får. Hela klassen tvingas svara på enkäten under en lektion.

Fyra tjejer kommer på en bra idé inför en festival. Ett gigantisk spelplan där pjäserna är stora som hinkar och folk får springa runt för att spela. En grupp med sex tjejer och två killar bildas för att genomföra projektet. En lagkapten och en styrman ska utses. En av tjejerna föreslår att killarna borde få bli lagkapeten och styrman för att de ska få känna sig delaktiga, vilket killarna håller med om.

Chefen kommer in i rummet där ett gäng killar och en tjej sitter, med en tjej vid sin sida. Hon har blonderat hår och mycket stora bröst. Killarna i rummet kommenterar när chefen och tjejen lämnat rummet att de aldrig skulle kunna ha en sådan tjej "jag skulle inte kunna jobba, skulle bara fantisera om henne jämt." Diskussionen övergår i vilken bröststorlek som är snyggast. Tjejen i rummet vill helst sjunka genom golvet.

Det är Landskap på en nartion och ungefär 40 närvarande. En handfull är tjejer. Stämningen är ganska skämtsam och det märks att många känner varandra. En av tjejerna räcker upp handen för att ställa en fråga och får ordet av ordföranden. En kille börjar prata innan hon hinner öppna munnen. Tio minuter senare händer samma sak igen. Hon önskar för tusende gången i sitt liv att hennes röst hade burit över de mullrande basröster som hela sitt liv avbrutit andra utan reflektion.

Ett gäng killar är fulla och sexchattar med en tjej de inte känner. Hon är intresserad och vill visa delar av sig själv om killarna gör samma sak. Killarna kopierar texten där hon visar sig initiativtagande tillsammans med nakenbilder på henne och lägger upp på en hemsida där folk kommenterar hur äckliga killarna är. Inte för att de sexchattar med främlingar när de är fulla eller hänger ut personer ut samtycke på nätet, utan för att de haft samröre med en så äcklig, slampig tjej som ville ha sexuell kontakt.

Alla dessa historier är sanna. Alla har jag hört eller varit med om den senaste veckan. Det övergår verkligen mitt förstånd att det finns människor som "inte tror på sexism." Som säger att "det är feministerna som skapar ett problem genom att skilja på kvinnor och män. JAG behandlar då alla som individer."

Det är inte feminister som bara använder män som exempel. Det är inte feminister som utgår från att "vanliga människor med vanilga orgasmer" är män. Det är inte feminister som tycker att tjejer med en sexualitet är äckliga. Det är inte feminister som sexuliserar sina kollegor och gör det obekvämt för den som inte kan delta i konversationen. Det är inte feminister som tanklöst avbryter tjejer för att de kan. Det är inte feminister som puffar upp män i hierarkierna och sedan förundras över varför inga tjejer blir projektledare.

Att vara feminist är inte att skilja på kvinnor och män. Att vara feminist är att inse att samhället i allmänhet och vissa människor i synnerhet gör skillnad på kvinnor och män, till kvinnornas nackdel. Att vara feminist är att inse att denna skillnad måste synliggöras innan den kan åtgärdas.

Men framförallt, att vara feminist är att försöka åtgärda denna skillnad. Att gå till biologiläraren och argumentera för att killarnas enkät inte var okej. Att bestämt hävda att en av tjejerna gör sig bättre som lagkapten eftersom hon kom på hela idén. Att skriva upp sig som jämställdhetombud på nationen efter landskapet. Att påpeka hur konstigt det är att instruktören bara använder män som exempel. Att skälla ut killarna som hänger ut tjejer på Internet och låter andra vara sexistiska as i kommentarerna.

Att vara feminist är helt enkelt att kämpa för rättvisa, respekt och frihet.

Alla kan inte bli jämställdhetombud. Det är ingenting jag någonsin skulle kräva av någon annan än mig själv. Alla vågar inte heller säga ifrån av rädsla för att förlora jobbet eller bekantskapskretsen. Och det är okej, så länge vi försöker och kan söka stöd hos någon som vågar. Vi kan inte ta alla strider, men vi måste komma ihåg alla strider som tas är värdefulla. Hur obetydliga de än må verka så har de betydelse.

Jag är så jäkla stolt över alla vanliga, osäkra, starka, medvetna och smarta tjejer runt omkring mig som varje dag kämpar mot, och vinner över, vår sexistiska värld. Ni skulle bara veta vilka hjältar ni är.

/En mycket stolt Zäta

Min blogg fyller ett år! Tänk att när hon blev till gick jag fortfarande på gymnasiet och visste inte vad genusvetenskap eller queerfeminism var.

Det ska firas med sol, äppelblommor, runtstrosande på staden, grillmysfest ikväll och... mensvärk.

/Zäta

- Ååå, jag blir galen på dig! Varför kan du aldrig plocka upp dina handdukar från golvet? Hur kan du BO i det här rummet? Sluta sitta framför datorn och kom och plocka ur diskmaskinen! Jag älskar dig, men det ska bli så skönt när du flyttar!

- Mamma, jag kanske ska flytta hemifrån i höst, i alla fall deltid. Lilla O ska få ett större rum så vi tänkte flytta ihop, fast jag skulle ju fortfarande vara skriven här och ha en massa grejer kvar.

Tystnad.

- Mmm, ska du flytta? (ser lite ledsen ut) Du kommer väl och hälsar på ofta?

- Haha, men du vill ju att jag ska flytta!

- Jaaa, men... Helst ska du bo hemma hela livet! Eller kanske inte. Men lova att komma hem ofta!

Jag tänkte bara flytta sju kilometer, kära mor.

/Zäta



PS. Idag gillar jag att dagspressen också fattat att Stoppa lagningen-kampanjen främst är en sjuk Bevara tjejers oskuld-kampanj.

Räcker det med att vi är jämställda på pappret? Räcker det med att styrelser säger att de inte bryr sig om könet på sina ledamöter? Räcker det med "alla är välkomna, jag vet inte varför tjejerna inte vill vara med. Det är inte mitt problem"?

Första vågens feminism vid förra sekelskiftet och början av 1900-talet handlade om precis det. Rätten till lika rösträtt, arv och yrkesarbete. Det handlade om att ha lika rättigheter i lagens namn, även om de inte utnyttjades. Många av debattörerna på den tiden använde sig av argument i stil med: "De fåtal kvinnor som lämpar sig för akademisk utbildning ska kunna genomgå en. Detta skulle kunna gagna samhället då fler kompetenta hjärnor kan medverka till dess uppbyggnad. Men var lugna, vi behöver inte oroa oss för att ändrade lagar ska göra att alla kvinnor helt plötsligt vill studera och försumma sin viktigaste plikt; hem och barn. Det är ytterst få kvinnor som har samma mentala förmåga som män." Och detta var alltså argument från dem som stod på kvinnornas och förändringens sida. Samtidigt fanns det förstås de som hävdade att kvinnor hade precis samma förnuft som män och just därför skulle få samma rättigheter, men bara på pappret, resten var upp till individerna. Idag kallas de som ansluter sig till dessa tankar ofta för liberalfeminister.

Andra vågens feminism under 70-talet handlade istället om reella rättigheter. Kvinnorörelsen hade insett att även om män och kvinnor var lika inför lagen hade männen fortfarande mer makt och reellt inflytande i samhället. Den fokuserade som ni säkert vet på den privata sfären där sexualitet, pornografi och hemarbete lyftes upp som frågor som rörde hela samhället, och inte bara familjen. I Sverige känneteckans eran av de radikalfeministiska slagorden "Det privata är politiskt!"

Tredje vågens feminsim som började under 90-talet handlar intersektionalitet och dekonstruktioner av kön. Alltså att inse att det inte finns en Kvinna vi kämpar för, och att hon framförallt inte är endast en vit medelklassKvinna. Antirasistisk feminism och queerfeminism skulle kunna sägas känneteckna denna tid.

Olika feminismer bygger på varandra och vävs in i varandra. Det finns långt fler än de fyra jag nämnt här, och alla enskilda feminister har sin egen syn på vad som är det största problemet och hur vi ska gå till väga. En feminism till som kan vara värd att nämna är separatisterna. Förenklat tror de inte på att en jämställd värld kan existera så länge kvinnor och män lever tillsammans, och ibland tror de även på ett matriarkat där kvinnorna ska ha mer makt än männen. Jag nämner separatisktiska feminister, som verkar vara ganska ovanliga i dess renodlade form, jag har aldrig träffat någon, för att visa att detta inte är vad feminister överlag tycker. Det som förenar feminister av olika skolor, det som gör att någon kallar sig feminist, är insikten att kvinnor idag är strukturellt underordande män och att detta bör ändras på. Det är viktigt att komma ihåg.

Vad som gör mig ledsen är att vi ibland inte verkar ha kommit längre än vad liberalfemisterna för hundra år sedan gjort. Det är okej att säga att alla är välkomna, utan att reflektera närmare över varför det är tio män och ingen kvinna i gruppen som är till för alla. Jag tror på individers fria vilja och på slumpen, men inte hur länge som helst. Ofta finns det andra förklaringar också. Attityder och jargong, vem som blir lyssnad på och vem som måste kämpa för att bli hörd, vem som avancerar i hierarkier och vem som stannar kvar, vem som blir övertalad att vara med och vem som bara "är välkommen." Det behöver inte alltid vara medvetet, men jag tycker att det alltid är värt att tänka över om det finns dylika förklaringar till att tjejerna inte är närvarande trots att det är rättvist på pappret. Och troligen är det så att det finns andra förklaringar än slumpen, vilket förstås innebär att de ska åtgärdas.

Hade det inte funnits ett missförhållande hade det räckt med att säga att alla var välkomna. Hade det varit uppenbart att alla var välkomna på samma villkor hade det räckt med att säga att alla är välkomna. Hade alla individer haft samma möjlighet att tro på sig själva och sin betydelse för gruppen hade det räckt med att säga att alla är välkomna. Men när det inte är så, och vi vill sträva efter reell jämställdhet, då behövs särsklida insatser för att uppnå detta. Pappret räcker inte.

Tjejer extra välkomna! Din kompis Stina verkar vara bra på att skriva, vill hon vara med tror du? Hörrni, vi kanska ska skippa diskussionen om varför tjejer har urringat om de vill bli tagna seriöst på mötet, vi är trots allt en sportförening. Nu har Markus och Mohammed avbrutit Lisa två gånger, vill vi ha det så? Vi behöver verkligen en tjej i den här rollen. Men om tjejer inte kan bära flaggan för att den är för tung, kanske det är flaggstången vi ska byta ut, och inte könet på bärarna?

/Zäta

Arlanda - official love airport

Nedräkning, reklam, chokladaskar, royalism, heteronorm, snobberi... Jag är redan trött på detta bröllop.

/Zäta

Jag läser om cheerleading i UNT, där flickornas minikjolar och magtröjor beskrivs bredvid killarnas långbyxor och löst sittande tröjor. Jag önskar nästan att jag inte hade läst genus eller blivit feministiskt intresserad och kunnat tänka som reporten verkar gjort med tanke på avsaknaden av kritik: "Jamen tjejer är ju snygga i magtröjor. Så är det bara."

Istället tänker jag såklart på sexualisering, förkroppligande och politik. Killarna ska prestera. Tjejerna ska pretsera och vara snygga. Lättklädda och snygga.

Jag kan tänka mig att det kan vara praktiskt att ha tajta kläder när du ska klättra omkring på andra och göra volter, så att inget fastnar, men det berättigar inte riktigt magtröjan och förklarar definitvt inte killarnas lösa tröjor. Sedan förstår jag också att det kan vara kul att visa upp sin vältränade och snygga mage, men varför är det kul? Varför är flickmagar fina och inte pojkmagar? Varför är det skrattretande att tänka sig killarna i tajta magtröjor? "Så är det bara" räcker liksom inte. Det finns en konstruktion av skönhet där bakom som vilar tungt på könsroller och sexualisering. En konstruktion där kvinnobröst görs till erotiska och måste döjljas när magen kan visas, men inte mansbröst. Bröst är bara ännu en kroppsdel, en fett- och mjölkkörtelansamling som några procent av vissa kvinnors liv kan livnära ett barn. Att bröst är erotiska i vår kultur har andra förklaringar än att de är just utbukningar som idealmän inte har.

Men magen är nästan intressantare. När blir den erotisk? Magar måste, till skillnad från bröst (bortsett från porrfilmer) se ut på ett väldigt speciellt sätt för att vara snygga. Jag har aldrig sett en Boule-uniform där deltagarna visar magen. Det är nog inte en slump att det är unga, smala, vältränade tjejer som har just den uniformen. Och genom att täcka överkropp och armar blir magens nakenhet ännu tydligare.

Jag är alltså högst medveten om att det finns djupgående förklaringar till varför cheerleadingkillarna inte får/behöver visa vare sig mage eller ben, som bottanar i otrevliga strukturer och begränsande synsätt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är lite synd. Jag tycker att pojkmagar är fina.

/Zäta

"Place orange flowers in the southwest corner of the garden to support matriarch." @ China Town

Reklam för Museum of London. På en bild av en demonstration stretar en äldre kvinna för att undkomma två polisers grepp. Vi undrar vad utställining handlar om. Vi byter tunnelbana och får syn på ännu en reklambild för samma sak. En kvinna blir lagen av en man medan tre andra män skrattande tittar på. "Jahaa, de har sexist-tema på Museum of London!" @ Londons tunnelbana

Det finns tjej-, kill- OCH unisextoaletter på vårt hostel! Jag blir glad! Alla måste inte välja ett av två fack. Jag blir så positivt överraskad att jag nästan har överseende med att tjejtoaletterna har rosa skyltar där en långhårig person sitter på en toa och visslar, medan killtoaletterna har blå skyltar där en korthårig person utan bröst står och kissar medan noterna kommer från hans rumpa... Unisextoaletterna är lila och föreställer en person med tofs i håret och bröst som skäller ut en korthårig person utan bröst. Don't even ask. @ Toalettproblemet

Kvinnomisshandel är kul! Jag hade nästan glömt bort det när jag gick förbi ett "make-your-own-funny-T-shirt"-stånd på Camden market igår. T-shirten består av två rutor. I den första  blir en streckgubbs-kille blir utskälld av en streckgubbs-tjej, och under står det "PROBLEM." I nästa ruta sparkar killen tjejen så att hon flyger ut ur rutan som blir lite snyggt trasig. Under står det "SOLVED." @ Har-folk-så-jäkla-dålig-fantasi-att-de-måste-utnyttja-sin-maktposition-för-att-vara-roliga-hela-tiden?!

/Zäta

Vi har landat! Nu ska bara min forstarkta antibiotikan hjalpa sa kommer vi ha varldens basta semester i typ varldens basta huvustad.

Jag ska forsoka uppdatera sa ofta jag kan, men utan prickar och vid betalInternet blir det inte fantastiska inlagg vet jag av erfarenhet. Hoppas ni har talamod till pa lordag och har det bra dar hemma!

Idag gillar jag:

När det talas om oskuld talas det nästan alltid om kvinnors oskuld, och hur den måste skyddas. Det är bra för tjejer att deras oskuld värnas.

Jag tycker såklart att ingen som inte vill ha sex ska ha det, men det handlar om sexuellt tvång, vilket är en helt annan grej än att uppmuntra oskuldsbeundran. Denna diskussion ligger på ett annat plan och handlar i första hand om hur vi talar om saker. Tänk om vi förstorade upp någon annan upplevelse lika mycket. "Å, är du osimmad? Ska du spara dig till en pool du verkligen gillar? Jag har simmat två gånger jag! En gång i havet..." Andra grejer vi upplever är just det - upplevelser, men när det kommer till sex blir det helt plötsligt ett tillstånd vi är i. Vi har inte bara "aldrig haft sex"  - vi ÄR oskulder. För att inte tala om den snårgiga och heteronormativa definitionen av sex och oskuld. Om en i övrigt oerfaren tjej har blivit smekt av en annan tjej, anses hon ha blivit av med sin "oskuld"? Penetrerande/omslutande sex har fortfarande en priviligerad position, som kan kopplas både till myten om mödomshinnan och till att potentiellt barnalstrande sex anses lite bättre.

Sex kan vara fantastiskt, men jag måste vidhålla att det inte är sexet i sig som gör att det blir en så intressant sak. Det kan vara rätt fantastiskt att äta när du är skithungrig, eller att sitta uppe en hel natt och få veta en massa nya saker om någon också. Det handlar istället om makt och hur vi talar om saker. Sex har till exempel inte alltid varit skamfyllt, utan konstruerades som något mörkt och privat under 1700-talet i Europa. Det blåser visserligen friska vindar i Sverige där tjejtidningar ger onanitips och folk börjar inse att det är okej att ha behov, men det ena könet har fortfarande större rörelseutrymme när det kopmmer till sexualitet. Det är mycket tal om vad tjejer ska tänka på för att inte bli stämplade som det ena eller andra.

Vad jag vill säga är att värnadet om oskulden som begrepp, tanke och i praktiken inte alls skyddar tjejer. Det gör att tjejer måste skämmas och aldrig lär sig att njuta av sin egen kropp. Det gör att unga tjejer blir mördade av sin familj, bortgifta under tvång eller könsstympade. Det får oss att tro att vårt människovärde ligger i vår sexualitet.

Vi behöver inte skyddas från sex. Vad vi behöver är kunskap och självförtroende, så att vi kan njuta av sex, eller avstå från det, på våra egna villkor.

/Zäta

/Zäta

"I can't get over her. She seems to be doing fine. Any advice?"

"You've got nothing to worry about, son. I'd suggest going out on a rampage with the boys, getting on the booze and smashing anything that moves. Then, when some bird falls for you, you can turn the tables and break her heart. Of course, the other option is to cut your ex's face, and then no one will want her..."

Detta är ett utdrag ur en frågespalt i tidningen Zoo, som verkar vara en motsvarighet till Slitz ungefär. Misogynin sprudlar och dess motståndare får höra det vanliga: "Du har ju ingen humor!" Jag tycker inte att våld är roligt. Jag tycker inte att maktmissbruk är roligt. Vad folk gör med sina vänner i slutna sällskap lägger jag mig inte i, även om jag förstås tycker det är synd att så mycket av humorn ska bygga på rasifiering och sexism, men i tidningar och på andra officiella ställen ska det inte förekomma sådana här grova uttalanden. Nu fick författaren be om ursäkt eftersom folk reagerade, men hela tidningen verkar vara fylld med allt från "cheeky sexism into repellent misogyny."

Det västa i dylika diskussioner tycker jag är när folk avfärdar det hela med "amen vad kan man förvänta sig av Slitz-läsare." Det är klart att Slitz-läsare får en vidrig kvinnosyn om deras läsupplevelser bara förmedlar en sådan syn, liksom. Tidningen måste ta sitt ansvar. Men Slitz-läsarna kan inte heller fråntas sitt eget ansvar. De lever inte i något slags jämställdhets-vacuum där de får bete sig hur de vill för att de redan är stämplade som dumma och sexistiska! Det är kontraproduktivt både för jämställdhetsivrare och Slitz-läsarna att tänka på det sättet. Visst måste vi välja våra kamper, men att systematiskt avfärda en grupp som hopplösa kommer inte att leda till något bra.

Åsikten att kvinnomisshandel är roligt verkar dock delas av fler än Zoo-rådgivare. Bilderna nedan hittade jag på en facebookgrupp som uppmanade män att slå kvinnor. Den är numera anmäld och borttagen. Anmäl alltid när du hittar något motbjudande på facebook, det funkar för det allra mesta!






Vidrigt. Den översta bilden reproducerar dessutom vanföreställningen att det är kvinnans fel när hon blir misshandlad. Hade hon bara gjort lite godare mat, varit lite sötare, inte gnällt så mycket... så skulle han ju varit snäll. NEJ. Det handlar om makt över någon annans liv. Punkt.

/Zäta

Jag har alltid varit ganska bra på att oroa mig. Mitt första konkreta minne är när vi på min femårsverksamhet pratade om den friska kroppen och hur den fungerade. Jag var livrädd och tog små diskreta andetag när vi skulle hålla andan för att det jag trodde att det var farligt. Mamma har berättat att jag båda skakade och grät när jag kom hem den dagen.

Ett tag i lågstadiet var jag rädd för jordbävningar. Jag trodde att huset skulle rasa in över mig i sömnen. Sedan lärde jag mig att vi inte har jordbävningar (som märks och skakar iaf) i Sverige, och rädslan försvann. Länge var jag jätteorolig för att något skulle hända min mamma. Jag vet inte om det hängde ihop med att jag redan "förlorat" en förälder (min pappa har alltid varit närvarande i mitt liv som förälder, men han flyttade från Uppsala och mig när jag var sex år), men jobbigt var det. Jag var övertygad om att mamma varit med om en bilolycka varje gång hon var fem minuter försenad.

Idag är jag varken rädd för att hålla andan eller tror att något ska hända mamma, men ibland är jag orolig för att livet ska ta slut på ett eller annat sätt. Det är såklart en oro som vi alla måste hantera. Det är skitläskigt. Ena sekunden har vi en morfar, andra sekunden går han inte att hitta någonstans i världen.

Oro är inte logisk, liksom känslor sällan är det, men ibland måste jag ändå le lite åt mig själv. Ofta när jag blir sådär livrädd för att inte få leva mer är det just för att det är så jäkla härligt att leva. Jag älskar det. Jag älskar vårsolen mot underarmarnas hud då jackan är uppdragen, pirret i magen av ett efterlängtat sms, att dricka lite för många drinkar med nya vänner, nervositeten inför ett uppträdande och tillfredställelsen i ett publicerat blogginlägg. Jag älskar smaken av snabbnudlar och av välgjorda pastasåser, känslan av okontrollerat fniss under en lektion, att prova vackra klänningar och få uppskattande blickar för dem, att kyssas tills läpparna är alldeles ömma, att lära mig nya sätt att se på världen och att prata med gamla vänner halva nätterna. Och det är himla dumt, egentligen, att låta oron för att livet ska ta slut hindra mig från att inse att det faktiskt pågår, och är rätt fantastiskt, just precis nu.

/Zäta

/Zäta

Jag tror att detta är en ganska aktuell fråga för många unga tjejer. Hur ofta ställs inte dessa två mot varandra? Jag vill bli lyssnad på som individ, tittad i ögonen och inte i urringningen, men jag vill gärna bli bjuden på en drink eller få en komplimang för min snygga kjol ibland också. Problematiken blir tydligare om vi vänder på situationen.

En man kan mycket väl vara sexig och respektabel på en och samma gång. Det ingår till och med i hans sexighet att vara självständig, intelligent och charmig. Charmig förresten, kan kvinnor vara det? De är flirtiga, gulliga och sociala, men charmiga? Det är ett lika manligt som positivt kodat ord. Men hur kommer det sig att kvinnor måste vara seiga på bekostnad av sitt respektabilitet, när mäns sexighet kan bidra till densamma?

Jag tror att det hänger ihop med hur manlig och kvinnlig sexualitet konstrueras. Mannens bygger mycket mer på status, som han får både genom mentala och världsliga tillgångar, medan kvinnan som alltid förknippats med sin kropp blir sexig genom utseendet i mycket högre utsträckning. Självklart generaliserar jag här för att tydliggöra strukturerna, jag vet mycket väl att många tycker att intelligens är det sexigaste draget hos kvinnor såväl som män. Dock hör vi sällan "men varför klär han sig sådär utmanande om han vill bli tagen seriöst?" Jag har tidigare skrivit om utrymme och att vi inte alltid gör de mest rationella valen i trängda situationer, och det hänger självklart ihop med det.

Hur ska vi då handskas med denna motsägelse? Jag tror att det bästa ibland kan vara att strunta i sexualiseringen, bli blank i blicken och kort svara "Jaha." på påståendet "du är så söt när du är upprörd!" Då faller det hela rätt platt. Andra strategier kan vara att flirta tillbaka, strunta i könskodade maktstrukturer och bara ha jäkligt kul, men samtidigt hålla i bakhuvudet hela tiden vad det är som händer och att du är värd att bli tagen seriöst, du bara väljer att inte köra på den linjen just nu. Jag tror också att det är viktigt att ha personer i ens närhet som tar ens åsikter på allvar och alltid tittar en i ögonen, även om de uppskattar hur söt du är. Jag har verkligen inget emot sexighet och flirtar, det är bland det roligaste som finns, men det ska alltid vara på bådas villkor. När en två meter lång man lyfter upp mig och slänger mig på sängen trots mina protester på efterfesten eftersom vi skojbråkat, är det inte längre på samma villkor. Det är inte längre frivilligt och det är inte längre roligt. Det är maktmissbruk. På samma sätt kan det vara fantastiskt kul att skämta om sex, utseende och flirta genom att spela på sin feminitet, men när bakomliggande strukturer utnyttjas för att ogiltigförklara eller förminska, då är det inte okej längre.

Jag tror inte att sexighet och respektabilitet behöver vara motsägelser, men jag vet också att det i dagens samhälle är svårt att hitta en balans som blir "lagom." Framförallt är det viktigt att inse att hur vi uppfattas inte alltid är något vi rår över själva, och inte klandra oss själva för hårt när balansen inte vill infinna sig.

/Zäta