Share

Tack. Tack och hejdå.

Jag ska lägga ned den här bloggen. Jag har tvekat i oändlighet.
 
Den här bloggen har betytt mer för mig än jag hade kunnat drömma om. Den har varit med mig genom, hjälpt till att skapa, hela den resa som det unga vuxenlivet är. Jag var 19 år och hade inte ens tagit studenten när jag skrev de första inläggen. Nu är jag 25, har flyttat 60 mil hemifrån, tagit en kandidat i genusvetenskap, gått mer än halva läkarprogrammet, föreläst i fler städer än jag minns, publicerat i fyra antologier, begravt båda min morföräldrar, varit sambo i fyra år, träffat så många vackra människor och älskat så att jag nästan gått sönder.
 
Det går inte att skriva det här inlägget på något rimligt sätt. Det här är inte min blogg. Det här är jag. Jag säger hejdå till en stor och ofattbart viktig del av mig själv. Holy fuck. Jag måste ändå försöka.
 
Jag vill säga tack. Till läsare och livsutrymme - ni går inte att separera. Detta har varit mitt sätt att andas i en värld som stundtals verkat så hård, så snål, så ogenomtränglig. Jag skriver emellanåt dagbok, men jag skriver mycket ledigare, mycket ärligare, mycket viktigare när jag har en (imaginär) publik.
 
Tack för att ni lyssnat. För att ni kommit med tänkvärda kommentarer. Jag har alltid varit stolt över den höga nivå som kommentarerna i just mitt lilla hörn av internet hållit. Tack till er som lyft fram mig genom året. Jag vet att jag aldrig har varit den mest lättillgängliga eller produktiva av svenska feministbloggare. Tack till alla er som hört av sig till mig på andra sätt och berättat vad ni känner, undrar, tycker. Jag har svarat på det mesta, men alltid läst allt. Det går inte att få någon finare komplimang än den att jag lyckats sätta ord på en tanke som var svår att formulera. Att jag hjälp någon acceptera sig själv, någon annan att också kunna andas lite lättare.
 
Jag skrev min kandidatuppsats i genusvetenskap om unga tjejers bloggande, vilket ni som varit med länge länge kanske minns. Där skrev jag om bloggande som gemenskap, som meningsskapande i sig själv. Och jag kommer alltid vara blogg-mediet evigt tacksam för den möjlighet det här har inneburit för mig att finna min plats i världen. Alla de som någonsin hade föresvävat sig att debattera bloggandets värdelöshet med mig kommer åka på verbalt storstryck, ingen tvekan. 
 
I sex år har det nästan alltid känts roligt, viktigt, givande att skriva här. Det är en okej statistik ändå, att ha hållit den levande så länge. Om ni har twitter finns jag kvar där på @zettermark, men är det långa tänkvärda inlägg du uppskattat med bloggen är det förstås fel forum, även om jag inte slutat vara vare sig feminist eller drömmare.
 
Jag kan inte säga att jag vuxit ifrån bloggen, för jag har vuxit med den. Men det är dags att växa på andra sätt. Ni får ursäkta om jag låter som en kass kopia av en Karin Boye-dikt nu, men det tär och spränger. Jag tvekar inte längre. Jag vill vidare.
 
Jag ska inte sluta skriva. Jag kan inte sluta skriva. Orden bubblar nästan alltid inom mig, stutsar ivrigt mot pannbenet och ut längs mina armar.
 
Kanske skaffar jag en ny blogg imorgon. Kanske skriver jag en bok. Kanske använder jag papper och penna ett tag. Jag vet inte än. Jag vet bara att jag, vars största styrka i livet inte precis är förmågan att känna tacksamhet, är oändligt tacksam för vad detta utrymme givit mig. Och jag hoppas att jag givit världen, och då menar jag min värld, den feministiska, queera, föränderliga, vackra världen, något i gengäld.
 
Tack. Tack och hejdå.
 
/Zäta
 
 

Att göra upp

Varför säger vi “jag dör!”, när vi lever som allra mest? Okontrollerat skratt, svindlande förälskelse, isande sorg och sårbarhet.
 
Jag har alltid avskytt det uttrycket. Jag tycker att det ringaktar det stora fantastiska som är livet. För oss som ser den faktiska, mänskliga döden på nära håll ganska ofta, verkar det så löjligt att uttrycka det inför en rolig bild på internet.
 
Men egentligen avskyr jag det nog bara för att jag är livrädd för döden. Inte för att vara död, det verkar väl hyfsat odramatiskt, utan för att missa livet. Jag älskar livet med en glöd som hade skrämt den mest passionerade älskaren. Jag älskar hur regnet låter mot mitt sovrumsfönster. Jag älskar känslan av när ny kunskap landar och knyts ihop med tidigare förståelse inombords, när världen plötsligt ter sig lite annorlunda, lite mer greppbar. Jag älskar att utforska någons kropp, att själv känna hungriga händer på min.
 
Men jag älskar också allt det jävliga. Inte just där och då när tårarna rinner ohämmat, du skäms så att det blossar i hela bröstet och du längtar så att du tror att alla celler i din kropp ska begå spontan apoptos. Men att ha förmågan att känna livets alla skiftningar så förbannat tydligt, det älskar jag.
 
Vi säger kanske ”jag dör!” när det blir outhärdligt påtagligt att leva. Det verkar enklare att sammanfatta all denna komplexitet i ett simpelt ord. Det skulle förstås låta ofattbart högtravande att gå runt och säga ”Livet är så fantastiskt påtagligt just nu. Jag känner det strömma genom hela min kropp. Å, att det ens får plats inom mig!” Och högtravande, högtidlig, sårbar, är det allra värsta en cynisk samtidsmänniska kan vara.
 
Men jag genomskådar er nog. Jag vet vad ni egentligen säger när ni banalt slänger ur er att ni dör en smula. Ni säger att livet är stort och fantastiskt, och alldeles alldeles omöjligt att hantera på egen hand.
 
/Zäta

8:e mars i Uppsala

Hej Uppsalabor! Tänkte bara säga att imorgon på årets viktigaste dag föreläser jag på Grand kl 10.30 om svensk aborthistoria och motstånd. Kom vettja, det händer kul grejer hela dagen där!
 
 
https://www.facebook.com/events/1553551688255508/1562255664051777/
 
/Zäta

Om riktiga kvinnor och skadliga kommentarer

En diskussion jag är evinnerligt trött på är den om Riktiga Kvinnor. Kriterierna kan variera, men brukar generellt koka ned till ungefär: Breda barnfödarhöfter och rejäla tuttar. 
 
Snacket om riktiga kvinnor är en slags kontroll av kvinnokroppen, av kvinnors liv, förklädd till harmlösa komplimanger. Varför det?
 
 
Har ni tänkt på att En Riktig Man definieras av sina karaktärsdrag, typ stark och känsloinkompetent, medan En Riktig Kvinna definieras av sin kropp? Detta sätter fingret på något. Detta visar att kvinnor fortfarande i mycket högre utstäckning än män görs till sina kroppar. Det är viktigt för alla att vara attraktiva i samhällets ögon, men för kvinnor är det alldeles livsavgörande. Dylika domar över kvinnors kroppar får alltså mer kraft i och med det bakomliggande system som redan trycker så mycket på just kroppens utformning hos kvinnan.
 
I ett könsnormativt samhälle blir personer bara godkända som antingen män eller kvinnor, och att säga att någon är en riktig kvinna är att säga att någon annan inte är det - och därmed knappt existerar. Det är att ta tolkningsföreträde på vem som är en godkänd kvinna, en godkänd människa. 
 
Kvinnor kan se ut på miljarder olika vis, med snippor och snoppar och enorma bröst och mycket små och runda magar och vackra valkar. Vi är alla precis lika riktiga. Att hylla stora och tjocka kroppar kan förstås vara subversivt och är alldeles nödvändigt i ett samhälle med dille på smalhet, men det kan göras utan referenser till vem som får och inte får räknas som kvinna.
 
Betyder detta att folk inte får tycka om breda höfter och stora bröst? Eh nej. Folk får ha precis vilka preferenser de vill, men det är inte en mänsklig rättighet att ge uttryck för dem exakt när och var som helst. Hur du uttrycker dig väger in. Tillexempel går det finfint att säga (i rätt sammanhang) "jag tycker breda höfter är skitsexigt". Den meningen behöver liksom inte avslutas med "...det är så riktiga kvinnor ska se ut!" Det kan få vara en preferens som finns helt i sin egen rätt. 
 
Däremot måste män lära sig att kvinnor inte ständigt är sjukt intresserade av vad de tycker om världen i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Det här med att kvinnor reduceras till sina kroppar och till lustobjekt för män är liksom inte ett soft inslag i världsordningen. Det är något vi vill och kan förändra. Exempelvis genom att fundera igenom när det är relevant att prata om sina preferenser. På dejt, har kemi och vill ge komplimang? Kör. I lunchrummet på jobbet pga läste en tidningsartikel om kvinnor som bantar? Håll truten.
 
Sedan kan det också finnas en idé att ha i åtanke vilka normer som redan finns i samhället. Att stora bröst anses attraktivt på kvinnor har väl exempelvis inte undgått någon över fyra år, så att prompt hävda sitt rätt att högljutt basunera ut just denna preferens är kanske lite onödigt. Det är okej att tycka så, hela världen vet redan det. Precis på samma sätt som att det är onödigt att spä på en smalhets genom att snacka vitt och brett om hur attraktivt just du finner just det, medan det kan ge positiva efterverkning att hylla stora kroppar (utan referens till egna sexuella intressen alltså). Dina ord kommer att få olika innebörd beroende på vilken förförståelse som finns hos mottagaren. Det är kanske surt när du bara ville berätta lite om dina känslor, men så ser världen ut och det är bara att förhålla sig till. 
 
Det här handlar också om reproduktion och obeghagliga biologisktiska idéer. Mellan raderna, och ibland explicit, säger Riktiga Kvinnor-förespråkarna att kvinnans primära roll egentligen är att föda barn. Breda höfter kopplas som bekant ihop med vaginal förlossning och stora bröst med amning. Att detta, inom vissa gränser, är biologisk bullshit, verkar inte bekomma dem. Höfternas form och storlek spelar förstås roll för om ett barn kan komma ut den vägen, men det är framförallt formen och storleken inuti, och inte den bredd som uppmäts utifrån, som spelar roll. När det kommer till bröst är det bara bullshit rakt av. Det finns ingen korrelation mellan bröststorlek och mjölkproduktion, möjligen till lagringsförmåga, men individuella faktorer spelar ändå störst roll. Men alldeles oavsett hur sanningsenliga evolutionsbiologiska drivkrafter är, så kan vi ju förkasta tesen att kvinnor idag bara skulle existera för att ploppa ungar. Vad som är evolutionärt gångbart och socialt efterstävansvärt idag är nämligen inte samma sak. Kvinnor har närmligen - surprise - egna, rika liv och existerar helt i vår egen rätt, oavsett om vi väljer att få barn (och hur de kommer till välden). 
 
När människor, och framförallt män, pratar om Riktiga Kvinnor som en viss kroppsform, förstärker de en struktur där kvinnors attraktivitet blir deras primära syfte i livet. De villkorar kvinnlighet till att handla om vad de finner snyggt, istället för hur andra människor känner sig. Och det påverkar människor. För det handlar inte bara om lösa sturkturer som verkar sväva där ovanför samhället, utan om den inverkan det har på enskilda, verkliga kvinnors liv. Jag vet inte hur många stunder jag som tonåring ägnade åt att oro mig över att bli godkänd som kvinna. Hur ofta jag fått höra saker som "flickkropp", eller varför inte den charmerande: "pojkkropp". Det tog mig år och feminismen att komma överens med den kropp som jag en gång hade haft en okomplicerad barnarelation till igen. Gör inte så mot folk. Det är så onödigt, när det egentligen är så enkelt:
 
Jag är kvinna, därför har jag en riktig kvinnokropp. 
 
/Zäta
 
 
 
 

Dagen då Göran Hägglund avgick och alla plötsligt glömde

Det var väldigt vad det gullas med Hägglund nu när han ska avgå, även från vänsterhåll.
 
Politiken kommer sakna färg utan honom.
Han var ändå ett härligt bidrag till debatten!
Han stod för sina åsikter i alla fall!
 
Nog stod han för sina åsikter. Bland annat åsikten att jag och min fästmö inte ska få bilda familj.
 
Det måste vara så enkelt att leva i den värld där konservativa och reaktionära politiker är ett förnöjsamt, nästan lite uppiggande bidrag till frukostnyheterna, eller en härligt humorinslag på pubrundan. Men det är här strukturerna som vi jämt talar om blir konkreta. För att för oss som lever utanför heteronormen är inte "hbtq-fobi" ett snyggt ord eller något som bara ryssar sysslar med. Det är, också, en del av vår vardag. En del av det system som formar våra liv. Hägglunds åskiter kan aldrig bli skojiga för mig, för de hotar mina rättigheter på ett högst påtagligt sätt.
 
Kristdemokraterna har hamnat i skymundan på senare år, dels på grund av jättemaskinen Alliansen, men också på grund av SDs framgångar. Vi har helt enkelt fått en ny, och långt mer obehaglig fiende, att slåss mot. Men det betyder inte att KD är gulliga, snälla och ofarliga. De har fortfarande motsatt sig varenda progressiva hbtq-politiska förslag som någonsin framlagts.
 
KD fick ju som vi vet ge sig till slut i frågan om tvångssteriliseringar. Men 2011 såg det annorlunda ut, och jag skrev såhär (ha i åtanke att detta var innan transfrågor var så värst uppmärksammade, och ingen riktigt fattade vad tvängssterliliseringarna handlade om). År 2013 avskaffades tvångsteriliseringarna av transpersoner i Sverige. Men det var för sent för mig och Moa. Hon hade gått på behandling i flera år vid det laget. Hade inte KD bromsat frågan så förfärligt är det mycket möjligt att vi haft tillgång till nedfrusna könceller på svensk mark, och sluppit fatta livsavgörande beslut som 21-åringar.*
 
Så nej, jag tänker inte sakna Hägglund. Han var inte en harmlös charmig gubbe på högerkanten som förgyllde samhällsdebatten. Han var en man med mycket makt som högst påtagligt hindrade mig, och många många andra hbtq-personer, från att ta makten över våra egna liv.
 
/Zäta
 
*Nu tror ju vi mer på rättvisa än laglydighet till varje pris och sparade skiten i Danmark utan att säga något till utredningsteamet, så det kan nog bli barn ändå, men inte utan en förbannat onödig mängd pengar, krångel och ångest. "Famlijens röst" - eller hur var det?
 
 

En bekännelse

Jag fick just besked från mitt försäkringbolag att får ersättning för mitt ärr på höger hand.
 
Förra året blåste ett stort, ca 20 m högt och 6 ton tungt, träd omkull över mig och min bästa vän. Hon träffades i huvudet, blödde ner över hela ansiktet och tappade korttidsminnet. Vi åkte ambulans. Det var första gången jag såg ett akutteam i arbete, och de var precis lika effektiva från andra sidan som de ter sig när du har vita kläder på dig.
 
En läkarstudent satte sig bredvid mig. "Kan du föra ihop tumme och lillfinger?" Jag skrattade. Glöm det.
 
Du behövde inte vara röntgenläkare för att se att benbitarna i det avbrutna benet som leder ut till lillfingret låg en dryg centimeter omlott.
 
Vi fick åka hem samma kväll. Min vän hade mirakulöst klarat sig undan skallfrakturer eller inre blödningar. Jag opererades en vecka senare, med plexabedövning. Glöm att jag skulle låta mig sövas utan absolut nödvändighet.
 
Hela julen och tentaperioden i januari var ett dis av smärta, värktabletter och susande livsglädje. När såren läkte och folk slutade fråga hur det var, kom reaktionen. Vi var bokstavligen talat en meter från döden.
 
Andra oförutsedda saker hände under våren, som de plägar göra. Personer i min närhet blev sjuka. Men jag levde fortfarande i villfarelsen att jag nog var immun mot stressreaktioner. Andra kunde väl gå in i väggen och sånt, men det applicerade inte på mig. Jag läste en kvällskurs i retorik. Gick på seminarier för sommarforskarskola. Sjöng i kör. Föreläste om feminism i olika delar av landet. Skrev artiklar och i antologier. Blev tillfrågad om att medverka i två olika TV-program. Gjorde yoga. Höll i en studiecirkel om kvinnokroppen. Bloggade. Läste visst på läkarprogrammet också. Tyckte att omtentor var någon slags sci-fi som inte gick att överväga trots att ens partner var inlagd långt bort i landet.
 
Jävla pucko.
 
Jag minns ärligt talat knappt april och maj. Jag vet inte om jag vill göra det. 
 
I slutet av juni var jag glad för första gången igen. Det var ovant.
 
Hösten har ägnats åt att ta igen det som gick sönder mot slutet av våren. I slutet av november började jag känna igen mig själv. Hej koncentrationsförmåga. Hej skrivlust. Hej förmåga att ta hand om andras känslor. Hej nyfikenhet.
 
Jag minns att jag i ett par månader innan det tog stopp hade en stark, gnagande känsla av att jag bara ville ha ANDRUM. Bara någon vecka utan deadlines, pluggkrav och prestation. Jag tror inte det går att varna andra för sådant här, för i duktigheten ingår att vara duktig på att vara duktig - och aldrig låta det gå över styr. Men den känslan, när den är så påtaglig, tror jag är värd att lyssna på.
 
Nu var det förstås inte enbart trädets fel att det blev som det blev. Jag hade kunnat vara smartare i mina val, anpassa det som gick att anspassa till det som inte gick att bestämma över. Men jag var nyss fyllda 24 år och immun, remember? Jag förstår också att diffusa saker som ångest och stress och livskriser inte kan ersättas av ett försäkringsbolag. Jag är glad att vi lever, att min hand fungerar (och mitt psyke, igen). Jag är som student såklart också superglad för några extra tusenlappar. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite ironiskt, att för det som bekymrar mig absolut minst, ett ynka litet ärr som tydligen är "klart framträdande", får jag ersättning.
 
Det blir på något vis en ögonblicksbild av ett ytligt, och ganska kallt, samhälle.
 
Jag väljer att se det som en ersättning för ett jävla skitår. Som en start på ett nytt, och kanske lite lugnare 2015.
  
Gott nytt år. Ta hand om er!
 
/Zäta
 
 
 
ps. Du som läser det här och tror att det minsann aldrig kan hända DIG trots en livstid av prestationer, att just du ändå har kontroll och nog är immun - du har störst risk att falla dit. 

Liv och död och borttappade bestick

En tanke slog mig för några dagar sedan. Jag är nu närmare vad mina föräldrar var ålder än mig själv som barn, när de skiljde sig. De var då ungefär 37, och jag sex. Jag är 24 nu, så det har jag förresten varit ganska länge, men jag har inte tänkt på det förut. 
 
Jag minns första gången jag insåg att mina föräldrar inte bara var min mamma och pappa. Att de var egna individer, andras kollegor, vänner, barn, att de hade haft ett liv innan mig. Eller jag visste väl det, men jag minns ändå djupet av insikten att de hade funnits innan mig. 
 
Det är lite svindlande att tänka att någon förhoppningsvis ska tänka så om mig en dag. Här har jag gått och levt ett helt liv, som kommer vara ofattbart för en liten individ som precis startar sin egen värld, där jag bara har en, om än väldigt viktig, roll.
 
På ett sätt kommer vi väl alltid att vara närmast oss själva som barn, för andra människors innandömen är svåra att komma åt. Men jag tycker det är en intressant skiftning att mer och mer kunna förstå hur de vuxna i ens omgivning som barn kanske tänkte och varför de agerade som de gjorde. Och att inse att de barn jag ser springa runt i Folkets park nu tänker lika stora tankar som jag en gång gjorde.
 
Det är lätt att glömma bort, eller aldrig riktigt inse, att varje människas värld är lika stor som din egen. Det är svårt inom sjukvården, och speciellt läkaryrket med sin symptom- och diagnosriktade blick, att minnas att varje person är smått oändlig. Det går förstås inte att gå runt och fundera på varje människas livsöde på akuten, men det går att emellanåt tillåta sig att ha existensiella funderingar. Att försöka förstå att ingen människas värld är precis likadan som någon annans. Om vi inte gör det blir ord som "värdighet", "integritet" och "livskvalitet" bara platta stämplar, ännu ett regelverk att förhålla sig till, snarare än en verklig respekt för det mänskliga.
 
Jag saknar det perspektivet i min utbildning. 
 
Å det är förresten helt absurt att vara läkarstudent, har någon sagt det? Vardagen är full av äckliga sår och odörer, skitnervösa provtagningar, hypokondriattacker, hierarkier från medeltiden, en vilja att vara duktig bland de duktigaste, illasittande sjukhuskläder, din egen supertöntiga röst när du dikterar epikriser, en auktoritet du varken växt i eller förtjänar ännu och den ständiga jakten på bestick till matlåden. Allt detta och liv och död och åldrande och sjukdom och orättvisa och oväntat ofta glädje. 
 
Det hade ju kunnat ge vem som helst en existensiell kris.
 
Herregud jag måste börja skriva igen. Livet känns så mycket lättare då. Vet ni att jag bokstavligen satte mig upp i badkaret för en halvtimme sedan, sa "jag vill skriva igen!" rätt ut, grät en halv minut och nu sitter här på golvet i badhanduken och författar detta virriga? Detni.
 
Kärlek.
 
/Zäta
 
ps. 
Förlåt för världens rörigaste inlägg, ringrostighet och sådant ni vet.
 
 
 
 
 
 

Pk-maffian tar över och snart finns det ingen kultur kvar för oss vita medelålders män

(Kollage av alla headers. Faktiskt två kvinnor. En råkar bara gråta blod.)




(Resten av förstasidan.)

Vilken diversitet ändå, av vita män! Eller förresten, det verkar nästan bara vara vara ganska arga, bekymrade och våldsamma män. Imponerande brist på diversitet ur alla aspekter faktiskt. 

/Zäta


Om pk-motstånd och skenhelighet.

Ska vi prata lite om skenhelighet? Alltså om att låtsas som en själv alltid verkar för högre, viktigare syften, och klanka ned på dem som enligt en själv är småaktiga och ägnar sig åt oviktiga saker, men egentligen göra precis samma sak själv. 
 
Det här är nämligen något som de flesta motståndare till feminism och anti-rasism sysslar frekvent med. 
 
- Men åh ni fokuserar på så töntiga saker, hur kvinnor framställs i reklam spelar väl ingen roll!
 
 
- Här klagar ni på att svensk våldtäktslagstiftning är dålig - TÄNK PÅ ALLA KVINNOR I ANDRA LÄNDER SOM BLIR VÅLDTAGNA HELA TIDEN
 
- Lönefrågan är viktig, men inte så viktig för kvinnor och män väljer bara olika och det är okej!
 
Förutom den självklara comebacken att det är helt okej att syssla med bara vissa problem även om det finns andra, ibland större problem på annat håll (pga ganska orimligt att tro att en person kan syssla med allt viktigt i hela världen samtidigt?!), så skaver skon på ett annat ställe. 
 
Det vore liksom en sak om dessa "pk-motståndare" var konsekventa i sitt nedvärderande och dissade alla som "bara" jobbade med lokal grönsaksproduktion istället för att helt befria samhället från bensin, eller "bara" jobbar extra på tjejjour och bemöter vilsna unga tjejer varje vecka istället för att på egen hand utjämna jordens löneskillnader, medan de själva alltid sysslade med De Stora Viktiga Frågorna. 
 
Men det är inte riktigt så, va? Vad blir dessa anti-feminister och smygrasister upprörda över? En nyklippning av ett 45 år gammalt barnprogram.  
 
 
 
Å herregud, reagerar ni likadant när Die Hard kommer i nyutgåva? Nyutgåvor händer, att de passar på att klippa bort uttalad rasism och skällsord i barnfilmer är bara bra? 
 
Ni har härmed avsagt er all rätt att någonsin klanka ned på andras "petitesser" till hjärtefrågor. 
 
/Zäta
 
 

Vem tjänar på ett abortförbud, idag och historiskt?

Imorgon föreläser jag och en vän om aborthistoria, läkarnas roll och vem som vinner på ett abortförbud i Sverige på Smålands nation i Lund. Kom dit vetja, det blir kul! Efteråt är det fika och diskussion. 

Gratis och på engelska (utom Powerpointen pga vi hann inte översätta). Klockan 19-21.

https://www.facebook.com/events/366397333518184/?ref=ts&fref=ts

Puss!
/Zäta 

Ett sånt här småfilosofiskt inåtblickande blogginlägg, eller Om förändring

När vi var 12 år skrev vi brev till oss själva som 20-åringar. Jag hade bland annat skrivit "jag hoppas du fortfarande tycker om Sagan om Ringen, eller i alla fall respekterar att jag gjorde det". 
 
Jag minns den känslan så starkt, hur viktigt det var för mitt 12-åriga jag att bli respekterad av en vuxnare variant. Sagan om Ringen var heligt för mig i de tidiga tonåren. Filmerna kom som bekant ut 2001-2003, alltså när jag var 11-13 år, och vad vi älskade dem. (Och ja, kära nörd-poliser, jag läste böckerna också. Innan filmerna. På engelska.)
 
Idag älskar jag inte Sagan om Ringen-trilogin, utan kan väl snarast ställa mig skeptisk till den ungkarlskåta mansseparatisktiska värld där godhet och ondska är så enkelt som vem som är fulast. Men jag känner mig inte det minsta hånfull gentemot mitt yngre jag, som inte ställde sig mer kritisk till sin omvärld. Jag kan respektera att det var magiskt och viktigt för henne, och jag tror att hon hade tyckt att förändringen som kom av insikt var av godo.
 
Men det är läskigt att förändras, och jag tror att det är en ganska instinktiv reaktion att spjärna emot. Jag vet att jag tänkte när jag började på läkarprogrammet att jag minsann inte skulle förändras. Jag skulle inte bli en sådan där naturvetare som trodde att allt kunde bevisas objektivt utan att ifrågasätta vems agenda som låg bakom, inte dräneras på kampvilja när jag såg ett icke-fungerande sjukvårdssystem, fortsätta förhålla mig kritiskt till den objektifierande och manscentrerande undervisningen, aldrig sluta blogga eller vara feminitisk aktivist, och så vidare. Jag ville helt enkelt fortsätta vara en ung idealistisk genusvetare med bonusen läkarexamen. 
 
Det är inte riktigt hela sanningen, för samtidigt ville jag också ha något nytt. Jag var trött på humaniorans sätt att se på världen. Och denna längtan bort innebar ju en samtidig längtan till. Jag ville lära känna naturvetenskapen på ett djupare plan. 
 
Folk frågar ofta vad som är det svåraste med läkarprogrammet, och jag tror de förväntar sig något i stil med "alla sorgliga saker du ser på sjukhuset" eller "ojojoj att behöva lära sig alla muskelfästen!". Jag är ju bara halvägs igenom, så jag kan ju förstås inte veta om mycket svårare saker kommer dyka upp. Men det hittintills överlägset svåraste har varit den inre kampen mellan kunskapssyner, värderingar och existentiella frågor. Att hela tiden slitas mellan det kritiska och accepterande, att svälja föreläsare som viftar undan "de där ovanliga homosexuella, transpersoners existens eller kvinnors frånvaro i läkemedelsstudierna, men lära sig den fakta som presenteras. Att ständigt zooma in och ut, mellan ofrivilliga metaanalyser av hur kroppen objektifieras och könas i bildspråket och vilka symptom binjuremärgssvikt faktiskt ger. Att försöka tänka ut andra sätt att uttrycka sig och samtidigt undvika kompetensförlust. Att vilja hitta tvärvetenskapliga förebilder och nästan bara hitta fackmänniskor eller pensionerade hobbyskribenter. Att ständigt känna sig otillräcklig, att varken kunna vara hundra procent hängiven medicinare, kritisk humanist, ihärdig skribent eller brinnande aktivist eftersom du helst av allt vill vara alltihop. 

Det snackas så mycket om tvärvetenskap, men väldigt lite om hur utmattande det faktiskt är att leva i den. 

När jag började läkarprogrammet var jag inte längre 12, utan 21, och jag anade nog att min kompromisslösa hållning gentemot min egen föränding inte var riktigt hållbar, även om jag spjärnat emot ganska rejält. Självklart kommer jag inte vara precis samma person som 21-åring och 27-åring, oavsett vad hände där emellan. 

Jag inser att föränding är både nödvänding och oundviklig. Och ja, tilll och med bra. Men det är läskigt att flytta mellan sammanhang, att ifrågasätta invanda tankesätt och erkänna att du inte är en supermänniska på alla plan du hade önskat. 
 
Nu kanske du trodde att slutklämmen skulle bli "så därför slutar jag vara feminist och lägger ner bloggen!", men sådan tur/otur har du inte denna dag. Vissa saker behöver inte förändras, för de är så genomtänkta, så rätt och klart resonerande med förnuft och känsla att de skapar en trygg grund för nya tankar och idéer. En sådan sak för mig är feminismen. 
 
Å jag lackar ur på inkränktheten i min egen rörelse titt som tätt. Jag ruttnar på folk som medvetet missförstår vad F! vill göra, eller tror att feminismen är samma sak som F!, eller F! ett hot mot feminismen istället för ett komplement vuxet ur den, och så vidare. Jag har varit besviken och less på den hårda norm som bildas och upprätthålls av några få personer, jag har velat att vi ska veta bättre, men nu försonats med att inte idealisera en rörelse bara för att jag själv är en del av den eller tror på dess grundidéer. Det låter kanske naivt att det ska ha tagit mig 24 år att komma dit, men vi utvecklas på olika plan olika snabbt. Och när förändringar går i olika takt i olika delar av livet kommer det att bli slitningar, och då får vi bråka lite inombords innan det blir jämvikt igen. 
 
Det är nog lite nyttigt, att inte dras med i en retorik utan att någonsin backa och ifrågasätta sig själv och det som händer runt om en. Att våga tänka om utan att förlora fotfästet. Men det landar alltid i en trygg förvissning om att min omvärldsanalys går ihop. 
 
Jag vill lära mig att det är okej att förändras, att olika saker kommer vara olika viktiga. Jag måste acceptera den verklighet jag lever i för att komma framåt, inte bara spjärna emot i varje steg. 
 
Jag hoppas att mitt 36-åriga jag, även om hon inte får något brev utan bara ett blogginlägg, kommer respektera det som är viktigt för mig idag, men också att hon ska ha förändrats och fått nya insikter. Att hon se tillbaka på dagens kval med något av den ömhet som förvissningen om att det blev bättre ger, precis som jag ser på en 12-årig Sofia. Jag är helt säker på att hon är feminist, och medicinare och humanist, men precis hur och vad hon gör, det får framtiden utvisa.
 
/Zäta
 
 
 
 

Ett par feministiska valfunderingar

Snart är det val! Och alla är som galna. Känslorna svallar höga, i både partiledardebatter och klassrumsdiskussioner.
 
Det enda jag har att tillägga är det här: Om du får, rösta. Rösta på det du tror på, och gillar du att vi pratar mer om människor än om vinster, rösta röd-rosa. 
 
Det är mycket snack om taktik-röstande. Faktum är att det allra bästa för alla oss som vill ha regeringsskifte är att rösta in F!, då du får proportionellt fler ledamöter vid 4%-spärren än du får vid 4 procentenheter utdelade på redan sittande partier (även om vi inte räknar in att alla F!-röstare inte är V/S/MP-röstare annars, utan en hel del soffliggare och borgare). Men skit i taktiken. Rösta på det parti som stämmer bäst överens med dina värderingar.
 
Jag har röstat F!. Inte för att jag håller med om precis allt de säger. Inte för att jag vill att de själva ska styra Sverige, eller tror att Sverige skulle bli ett under av likabehandling och jämställdhet så fort de kommer in. Inte för att jag känner att min röst väger enormt tungt eller ensamt upprätthåller demokratin. Men för att jag håller med om deras grundideologi, många av sakfrågorna och nästan alla visioner. (Och för att de har visioner. En viss konkurrensfördel jämfört med andra partier kan jag tycka.) För att jag inte vill att jämställdhet och anti-rasism ska sloöömas bort efter valdagen, utan fortsätta vara på agendan - något jag är säker på att F!s närvaro i riksdagen garanterar. Och för att jag tror att val vart fjärde år är en liten, men väldigt viktig del, av en demokrati som jag i grunden tror på. Varje röst räknas. 
 
 
 
Det är väl ungefär så långt du kan förvänta dig att hålla med om partipolitik och dagens demokratisystem.
 
Och vad sjukt härligt det har varit att se en valrörelse där så många så tydligt tagit ställning för en ideologi som skytts som pesten i många år. Tänk vad många feminister vi är, oavsett partitillhörighet och röstande. Ashärligt ju!
 
Det känns bra. 
 
Men är jag nöjd nu? Kommer jag sluta kämpa för kvinnors och minoriteters rättigheter? Kommer jag börja tro att feminism är samma sak som ett politiskt parti? Givetvis inte. Gött att få in mer feminism i politiken. Gött att valsedeln är ett av alla sätt att vara feminist på. Men herregud vår rörelse står inte och faller med detta. 

Vi kommer vara ett starkt gäng fina feminister på måndag oavsett valresultat. Glöm inte det.

/Zäta

 
 

Vem får vara feminist? Och vad ska feminister tycka egentligen?

Feminismen i Sverige växer. När jag blev öppen feminist 2008 ryggade folk antingen tillbaka eller tittade frågande på en. Idag har vi ett blivande riksdagsparti, en nättidning, en kokande offentlig debatt och företagsledare som blir kritiserade om de inte kallar sig feminister. Men framförallt har vi en enorm gräsrotsrörelse av människor som demonstrerar för samtyckeslagar, länkar jämställdhets-siffror på facebook, står upp för egna och andras rättigheter och snackar feminism med snubbar på fester, arbetskollegor på lunchen och sina mammor och söner och gammelfastrar på släktmiddagar. 
 
Med en växande rörelse kommer växande debatter. Och inte bara från anti-feminister och oförstående "humanist räcker väl?"-folk, utan inifrån rörelsen själv. För det är inte riktigt sant att vi är en rörelse. På vissa sätt, i vissa fall, i några frågor och grundvärderingar är vi det, ja. Men överlag är det snarare flera böljande, föränderliga, ständigt framåtskridande rörelser som ibland samverkar, ibland krockar. 
 
Detta är en styrka. Diversitet är en styrka. Att fler röster får höras är en styrka. 


Men det är också en styrka som är svårhanterlig, på grund av några inneboende drag i just vår rörelse. Så som alla progressiva rörelser vill feminismen framåt. Vi vill förändra. Och för att göra detta måste vi uppmärksamma, kritisera, peka ut. Ingen förändring sker genom att vi lutar oss tillbaka och är nöjda. Feminismens omvärldsanalys baserar sig också på erkännandet av maktstrukturer, tolkningsföreträde och självidentifikation. Lyssna på oss som är underordnade, säger vi, för vår värld formas av er makt. Detta i sin tur förpliktigar, att själv vara den som lyssnar, i de situationer där du tillhör den överordnade. 
 
Men att tillhöra en kritisk rörelse innebär inte att allt ska kritiseras, och att tillhöra en makt-medveten rörelse innebär inte att se makt som något statiskt och oföränderligt som vi alltid ska förhålla oss till på samma sätt. 


 
Som nybliven (och mindre nybliven för den delen) feminist kommer du mötas av många höga röster, till synes ouppnåeliga kunskapskrav och starka, inte alltid, överensstämmande åsikter. 
 
 
- Att kommentera kvinnors utseende är alltid patriarkalt beteende!
- Selfies är frigörande och en protest mot patriarkatet!
- Vi måste alltid ha en intersektionell analys!
- Vi måste prata om patriarkatet som primär förtryckarstruktur!
- Kön finns inte!
- Könskodade personnummer är viktigt för statistiken!
- Att diskutera kroppar är fel!
- Vi måste prata om kroppen!
- I en feministisk ekonomi finns inga vinstintressen!
- Kvinnligt företagande ska uppmuntras!
- Allt är socialt konstruerat!
- Biologi är en förutsättning för allt!
- Feminister måste också vara anarkister, riv alla gränser!
- Ett demokratiskt samhälle är grunden för reell jämställdhet!
- Vi måste vara snälla mot varandra, systerskap och solidaritet framförallt!
- Vi måste vara arga, oförlåtande och inte dalta med våra förtryckare!
- Att vara "ful", inte bry sig om utsida, är det mest radikala som finns!
- Kvinnor ska få bry sig om hur de ser ut utan att nedvärderas!
- Queera personer och kvinnor som är hbtq glöms bort!
- Patriarkatet utövas framförallt i heteroförhållanden!
- Ge dem med strukturell underordning tolkningsföreträde!
- Låt alla röster komma till tals!
 
 
Ibland syns också argumentationslinjerna, mer eller mindre uttalat, att "en riktig feminist minsann ska..." och listan på krav är inte kort. Vara påläst om det mesta, allt från psykiatriska diagnoser, akademiska ord som "intersektionell" och "självindentifikation" till etiska ställningstaganden kring surrogatmödraskap. Leva som hon lär. Inkludera alla, men aldrig böja sig för en manlig norm. Vara arg, vara snäll, vara ful, vara snygg, vara stark, vara svag och visa det, vara medveten, vara modig, vara sig själv...
 
...hjälp! Hur ska jag veta vad som är rätt? Vems åsikt som är viktigast att lyssna på? Vem bestämmer egentligen vad som är feministiskt och inte?


Hur ska jag vara rätt?


Det är lätt att tro att de högsta, mest dominerande rösterna har rätt. Eller de som argumenterar skickligast för sin sak. Och visst finns det en poäng med att lyssna på mer erfarna personer, som i de flesta fall har de troligen värdefulla insikter att dela med sig av. Det finns också en än större poäng med att lyssna på folk som själva har erfarenhet av ett visst förtryck, att lita på deras upplevelser och lära sig bli en bra allierad.
 
 
Men det finns också stort värde i att våga lita på sig själv. Nej, du kanske inte har 40000 följare på twitter, några som helst högskolepoäng i genusvetenskap eller hänger med i alla tvära kast. Du kanske känner dig alldeles för mys-socialliberal eller för spirituell, för artig eller för arg för att passa in i den feministiska kanon som just nu skapas runt omkring dig. Men drabbas du av patriarkala strukturer? Är du tex kvinna eller transperson? Håller du med om att det idag finns ett strukturellt överordning av män, som drabbar kvinnor och icke-män, och att det är något du vill ändra på? Dåså. Då är du feminist och då är det din rörelse. Din att forma, din att bli stärkt av, din att höra hemma i. 


Det är inte lätt finna sin egen väg i ett gytter av åsikter, och det är viktigt att våga vara öppen inför nya tankar. På samma sätt är det viktigt att inte acceptera allt som kommer i ens väg, oavsett vem som säger det.
 
Jag vill inte vara en del i någon sekt-liknande rörelse där alla måste tycka lika och uttrycka sig lika. Har du en annan syn på saken? Våga lita på det. Våga lita på dig. Du är viktig.
 
Jag tänker ofta på att den största feministiska kampen förs i skymundan. Av de som inte säger så högt att de är feminister, men tar dusten varje gång. Av de som bara går och röstar, uppfostrar sina barn så gott de kan. Av mina vänner som räcker upp handen i klassrummet, försvarar mänskliga rättigheter på jobbet, är solidariska med de som gör andra val. Av de som inte kommer in i de feministiska finrummen. Jag känner att ni får så lite cred, alla fantastiska gräsrötter utan publika kanaler. 
 
(Är du kanske man, eller har manliga privilegier? Du kan fortfarande vara en viktig del av rörelsen, och hitta din egen väg, men på lite andra sätt. Tillexempel är det en dålig idé att säga åt kvinnor hur de bäst ska få makt över sina egna liv, det kan nämligen uppfattas som att du inte tror att kvinnor kan tänka själva, medan det är en utmärkt idé att stötta, vara en aktiv allierad (tex säga nej till hel-manliga paneler) och vara drivande mot tex macho-kultur.)
 
Vi som är gamla i gemet nu (får väl räkna mig dit som aktiv feministisk bloggare sedan 2009) blir lätt förmätna. "Om de bara hade mer kunskap skulle de förstå!" Och det är sant i många fall, att många invändningar mot feministiska argumentationer baseras på okunskap, men definitivt inte alla. Ibland håller folk bara inte med, fast de förstår. 


Ja, jag har läst Strindberg, och jag har läst om Strindberg. Och nej, jag tycker inte om hans litteratur. Det baseras inte på oförmåga att uppskatta stor skönlitteratur, det baseras på min smak och omvärldsanalys, och det samlade omdömet låter ungefär såhär: Gå och lägg dig (längst bak i en dammig bokhylla), gubbstrutt. 
 
Precis som att min aversion gentemot Strindberg gärna avfärdas med att jag inte förstår, eftersom den patriarkala kanon som lyfter upp manliga "genier" så till den grad att ifrågasättande av dem måste handla om min oförmåga snanare än deras, avfärdas ibland feminister av andra feminister för att inte vara tillräckligt kritiska. Att hitta fel hos andra som i grunden vill samma sak som en själv blir ett sätt att visa på sin egen godhet.  
 
Men hallå, det var ju inte det det handlade om. Det finns tillräckligt med folk som kritiserar kvinnor, och feminister. Självklart måste vi kunna argumentera inom rörelsen för att komma framåt, men vi måste också kunna förlåta och vara solidariska. "En riktig feminist..."-snacket kan vi lägga av med på en gång tycker jag, för det finns inga supermänniskor och det finns tillräckligt med krav. Ingen vinner på att skapa ytterligare hierarkier och kategorier av "bra" och "dåliga" feminister. Folk kan tycka annorlunda än mig och fortfarande vara feminister - jag är ingen allsmäktig domare här. 
 
För det går inte att göra rätt enligt alla. Det går aldrig att vara helt rätt. Och det är helt okej, även om det är fantastiskt svårt att inse, särskilt om du uppfostrats till att alltid vara till lags och inte ställa till med besvär.  
 
Feminismen är kamp för lika rättigheter, mot förtryck och för frigörelse. Det är en kamp som både måste vara spjutspets-radikal och inkluderande bred för att lyckas. Vi kommer aldrig komma riktigt överens om hur det här ska gå till, men vi kommer lyckas. Med din hjälp.
 
/Zäta
 

När hen kom med i SAOL och Sveriges argumentationselit gick loss

Ordet hen tas med i Svenska Akademiens ordlista SAOL. Detta är tydligen det mest upprörande som hänt sedan... andra världskriget, typ. Nevermind att över 800 oskyldiga människor mördats i Palestina, att Ryssland annekterar Ukrainska landområden eller att de äldre dör som flugor i sommarvärmen eftersom det inte finns tillräckligt med vårdplatser och personal. 
 
Såhär ser det ut på Aftonbladets facebook-sida efter att de postat nyheten:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Kommentarerna fortsätter i oändlighet, och inte bara på Aftonbladets facebook, utan i alla forum med tillgängliga kommentarsfunktioner. Men dessa kommentarer verkar ändå gå att dela in i några övergripande kategorier, variationer på samma tema, som går att bemöta sakligt. Utan inbördes ordning:

1. Hen betyder redan något annat! Höna på engelska! Brynsten!

Okeeeej. Så. Svenska ord blir alltså inte upptagna för att deras stavning råkar sammafalla med ett helt annat ord på ett annat språk. Undrar hur många ord vi skulle ha kvar med den logiken? Det brukar kontras med att "barn" betyder "lada" på engelska, men exemplen är oändliga: "fall" (höst/ramla), "full" (mätt/berusad), "gem" (ädelsten/liten metallsak som håller ihop papper), "grind" (mala/öppning i staket), "slut" (slampa/avslut) och så vidare. Detsamma gäller förstås för en mängd andra språk med liknande alfabet, även om jag bara behärskar just svenska och engelska. 

Brynsten. Det är tydligen en sån där sak en slipar sina knivar med. Även om vi nu faktiskt talar om ett ord på vårt språk, vilket gör det hela snäppet mer relevant, så faller ju ändå logiken när vi inser att det... ska vi säga inte alltför vanligaordet brynsten, redan har 5 synonymer. Det kanske är okej att vi lånar en av dessa till ett betydligt vanligare ord: ett pronomen. 
Det finns ju dessutom redan en massa ord, som delar betydelse trots att de är vanliga: Stegen, tomten, glas, mätt osv (jag är ingen lingvist men jag är säker på att de finns hundratals). Detta är inget problem i ett språk eftersom vi har uttal och sammanhang att gå på.
 
Om någon säger "hen vill åka och bada" så antar jag att alla över 1 år inte tror att det är brynstenen som vill bada, utan en person... (Och de under 1 vet ändå inte vad en brynsten är såatteh)
 
 
2. Tramsigt! Pinsamt! Töntigt!
 
Det är ett ord. Ord är inte tramsiga i sig. (Med möjligt undantag för onomatopoetiska ord som låter som fenomentet de vill härma, typ "kuckeliku")
 
 
3. Jag vill inte använda det!

Slipp då. Det är ett ord, inte en ny lag.
 
Jag vill inte använda "entrepenör", så jag låter bli. Varsågod att fortsätt med "han eller hon" och "vederbörande". Enda gången du måste använda "hen" är när någon uttryckligen sagt att de föredrar det som sitt pronomen - alltså för att visa grundläggande respekt för en annan människa. Lite som att jag måste respektera att vissa kallar sig entrepenörer.

 
4. Det finns inte 3 kön (för i helvete)! Biologin kan vi inte komma ifrån!
 
Här kan jag faktiskt ge lite credd. Jag håller med om att vi inte kan säga att det finns tre kön, lika lite som vi kan säga att det finns två eller elva.
 
Människor kommer i alla möjliga biologiska, psykologiska, sociala, kulturella och identitetsmässiga variationer.
I vissa kulturer erkänns fyra kön, i andra tre, i några bara två. På medeltiden i Europa ansågs vi alla vara varianter på ett kön (de ena med könsdelarna utochinvända, bara). Vår sociala verklighet påverkar hur vi ser på kön, hur vi känner oss och vad vi kan och vill uttrycka. Folk kan vara superfeminina i sin klädstil, känna sig som män och ha en kropp som signallerar "man" till de flesta.

Men även biologin varierar. Du kan vara född med XY och ha bröst, höfter och kvinnliga ansiktsdrag (androgenokänslighet), eller ha XXX, XXY, X0, XYY och så vidare. Könsorgan och kroppar finns i en oändlig variation, även om det vanligaste är klitoris-vagina-livmoder-äggstockar eller ollon-penis-pung-testiklar. Hormonhalter kan variera, med yttre hjälp så som läkemedel eller på grund av inre mekanismer. Och framförallt identifierar sig människor som allt möjligt. Återigen är "man" och "kvinna" vanligast, men många känner sig inte något kön alls, som både man och kvinna, som något tredje, som mest man men inte alltid och så vidare. 
 
Oavsett vetenskapsgren eller social arena, oavsett om du är medicinare eller queeraktivist, kommer verkligheten undgå enkla kategoriseringar. Och alldeles oavsett har väl detta ingenting att göra med införandet av ett till pronomen..? Hur språkligt performativ är din värld egentligen, kära biologist?
 
 
5. Det är skadligt att göra folk könlösa! Jag vill inte bli kallad hen!
 
Återigen håller jag med till viss del. Jag tycker inte någon ska prackas på en identitet de inte känner sig bekväma med. Jag känner mig tillexempel som kvinna, och vill inte bli kallad hen av folk som vet om detta. Men precis likadant känner ju de personer som inte identifierar sig som kvinnor eller män. De vill inte bli påprackade ett han eller hon som känns helt fel. (Sen har vi en liten maktdimension här också där det skadar mer att säga fel om någon som redan är marginaliserad än om någon som mig som är cisperson och alltid får min könsidentitet bekräftad).

Däremot är det ju inte skadligt att referera till anonyma personer, till exempel i lagtexter eller undersökningar, som hen. När könet är irrelevant eller okänt är det ju supersmidigt att ha ett ord för det. 

Tillsist finns det mängder av språk som inte har könade pronomen alls. Exempelvis världens största modersmåls-språk, kinesiska. Eller våra grannar i Finland. Som ni kanske har hört har detta lett till att ingen längre gifter sig och skaffar barn där, alla är superförvirrade och skolresultaten slår i botten, och samhället är på väg mot total kollaps... 
 
6. Jag är kvinna eller man, så då måste ju alla andra också vara det!
 
"Jag älskar pannkakor så då måste ju alla andra också göra det"
 
Bara för att du inte kan förstå något, betyder det inte att det inte existerar. Respekt kan utövas oavsett förmåga att förstå. Jag har jättesvårt att förstå att människor tror på ett högre väsen som ser allt och kan höra våra tankar, men aldrig visar sig på något konkret sätt, men jag kan respektera att folk är religiösa och inte avfärda dem som människor för det. 
 
 
Vad handlar detta motstånd om egentligen?
 
Som alltid, makt. Tvåkönsnormen är bekvämt för de som passar in i det. Att förvägra införandet av ett tredje pronomen är att försöka upprättahålla ett system som vissa tjänar på, på andras bekostnad. Rädslan som många talar om är en rädsla att förlora kontroll och makt. Om jag inte enkelt kan kategorisera min omgivning i två bekväma kategorier som jag fäst en massa föreställningar och associationer vid, blir det läskigt. Vem är jag då?

Hint: Du är precis samma person, bara i ett samhälle som är lite mer accepterande gentemot nyanser och minoriteter. 
 
Det är väl en trevlig utveckling? Plus att "vederbörande" är världens krångligaste ord.
 
/Zäta
 
 
 
 
 
 

Anpassning, överlevnad, protest och eget val - om skönhet i ett patriarkat

Hej! Det här är ett långt inlägg om utseende, normer och olika sätt att analysera normativ skönhet. Det är också delvis personligt utlämnande. Om du inte orkar läsa hela ordentligt ber jag dig att inte dra förhastade slutsatser eller lämna arga kommentarer. Det krävde eftertanke och nyanserat tänkande att skriva detta, och det kräver eftertanke och nyanserat tänkande att läsa. Tack!


Lady Dahmer skriver om rätten att vara ful - om att fulhet inte någonsin ska minska kvinnors respekt eller trovärdighet. Och så fort hon skriver det får hon såklart "svar på tal" att det minsann inte är något fel med att vara snygg.

Nej, det är klart att det inte är något fel med att vara snygg. Hela samhället säger åt dig att det är rätt att vara snygg. 
 
 
Kan vi enas om att det inte är särskilt radikalt, i sig, att se ut som Sara Montazami gör här?
 
...eller som jag gör, här.
.
 
 
Snygghet och fulhet är laddade begrepp, och självklart subjektiva. Men det finns en gemensam grund där vi som samhälle och biologiska varelser kommit överens om vad vi gillar, låt oss kalla det Normativ skönhet - alltså skönhet enligt normen. Denna norm har varierat över tid och plats, inkluderat allt från enorma dammiga peruker, fötter så små att de inte går att gå på, till ett smalhetsideal som de flesta måste svälta sig å de grövsta för att uppnå. Normen interagerar också med andra maktordningar så som rasifiering, klass och funktionalitet, och har dömt ut utseenden på basis av detta också. Medelklass-stilen har ansetts snyggare än arbetarklassens mode, eftersom medelklassen haft större inflytande över modet.
 
Skönhetsidealen har sällan varit "vettiga" i bemärkelsen att de går att förklara med evolutionära modeller, alltså att det skulle ge en överlevnadfördel för din avkomma att para dig med en viss stark och frisk (=snygg) person, även om dessa aspekter inte heller kan bortförklaras. Människor tycker instinktivt vissa saker är attraktiva, oavsett socialisering. Tillexempel att stora ögon och panna, liten näsa och haka och små lemmar är gulligt - vi vill ta hand om de som ser ut så - alltså bebisar. Symmetri är också något som uppskattas av alla när attraktivitet mäts.
 
Feminister vill gärna ifrågasätta denna normativa skönhet. Säga att det finns fler sätt att vara snygg på, eller som Lady Dahmer, säga att snygghet inte borde spela någon roll. Och det är en utopi jag helt delar, men en verklighet vi är långt ifrån. För normativt snygga människor har det lättare. Vi har väl alla läst rubrikerna om att snygga människor lättare får jobb, bemöts snällare och antas vara mer intelligenta... framförallt har vi väl alla gått i högstadiet och sett med egna ögon vilket hårdvaluta skönhet var. Detta är också en verklighet som vuxna normbrytare och vittnar om dagligen: hur tjocka kroppar kritiseras offentligt, hur svart lockigt hår blir allmän egendom och så vidare. 
 
Samtidigt drabbas alla kvinnor, även Sara Montazami och co, av den utseendehets och de omöjliga skönhetsideal som omger oss. Även smala människor får ätstörningar, normativt vackra får kroppsdysfori och blondiner komplex för sin hårväxt. Det är en maktstruktur så tät att ingen undkommer. Dessutom finns det ju ingen människa som stämmer in i skönhetsnormen i precis alla bemärkelser.
 
Jag har en ambivalent inställning till min egen kropp och "skönhet". Jag växte som alla kvinnor upp i en värld som sa åt mig att jag sällan dög, men jag var dessutom inte särskilt populär bland killarna eller alls, i normens och mina egna ögon, ett attraktivt barn. Men jag blev äldre och lärde mig mer, lärde mig hur jag kunde framhäva vissa och dölja andra saker. Lärde mig sminka mig. Lärde mig hur jag skulle le på bild, vilken frisyr som var mest smickrande, åt piller mot min acne. Jag växte väl också, som äldre brukar säga, i mina ansiktsdrag lite. Men framförallt lärde jag mig att anpassa mig till skönhetsnormen. Och ju längre upp i tonåren jag kom, desto tydligare blev det att fler och fler behandlade mig som en attraktiv person. Detta var länge, och är fortfarande till viss del, ett intellektuellt förhållningssätt. Jag förstår rent intellektuellt att jag är hyfsat attraktiv enligt den normativa skönhetsmallen, men känner mig inte särskilt snygg för det.
 
Och det är här jag tror att många går lite vilse när vi börjar tala skönhetsprivilegier. "Om jag inte känner mig snygg trots att jag är smal kan jag väl inte ha mer makt än någon annan." Jo men det kan du, för omvärlden skiter i dina känslor och kommer behandla dig efter utsidan. Och normativt snygga människor, må det vara i bemärkelsen smal, vackert ansikte eller tillfixat hår, blir bättre behandlade, och får som grupp mer makt. 
 
Vi ska inte heller glömma bort dimensonen att kvinnor som är snygga på vissa sätt (tex visar mycket hud) kan tas på mindre allvar och få det kämpigare i vardagen, på grund av skambeläggandet av den kvinnliga sexualiteten. 
 
Jag är fullt medveten om att jag inte är någon fotomodell. Att jag inte ens är standardsnygg med många svenska mått, men jag är samtidigt medveten om att jag faktiskt uppfyller många skönhetskriterier och anses i mångt och mycket vara normsnygg. Och som feminist tycker jag det är viktigt att erkänna, och för mig är det dessutom viktigt att inte bara lämna analysen vid "jag gör ju som jag vill". Det är inte lika radikalt att vara snygg som att vara ful. Och nu menar jag framförallt den aktiva kroppsmodifikation vi ägnar oss åt för att bli normativt snyggare (klipper oss, sminkar oss på vissa sätt, tar kort ur viss vinkel, osv osv).
 
Det är en anpassning till patriarkala strukturer där kvinnors utseende är viktigt, att aktivt sträva efter snygghet. Men det är samtidigt en överlevnadsstrategi, en protest och ett eget val. Överlevnadsstrategi just eftersom det redan är pissigt att vara kvinna i patriarkatet, och varför inte ånjuta de fördelar normativ skönhet innebär? En protest att göra sminket, utseendet, snyggheten till sin egen. En protest mot stereotyper eller mobbare. En protest mot att kvinnokropp, smink och tajta kläder skulle motsäga kompetens. Ett eget val att vägra nedvärdera det feminina, att vägra se allt utifrån ett patriarkalt filter - att få vara sig själv på egna villkor. Att våga känna sig snygg, oavsett vem som hittade på ramarna, i en värld som säger åt dig att du aldrig duger. 
 
Jag tycker diskussioner om skönhet, ideal och kroppar blir platta om vi inte tar in alla dessa dimensioner. Att enbart se selfies som frigörande självdefinition utan att erkänna att det finns normativa drag är endimensionellt, men att inte erkänna selfies som en viktig protest mot patriarkatet och uppvärderande av tjejkultur är lika dumt.
 
Att se ut som på omslaget till VeckoRevyn är inte radikalt i sig, nej. Men det kan finnas sammanhang när det blir det, eller sammanhang när radikalitet inte spelar roll utan livsnjutande, estetik eller något annat står högst på agendan.
 
Saker har så sällan bara en dimension. Människor har det aldrig. 
 
 
 
För mig är mitt utseende allt detta. En anpassning till vardagslivet i patriarkatet. Jag vet att jag hade fått kämpa mycket hårdare på min utbildning om jag inte bara hade stått ut som feminist med flickvän, utan även haft en normbrytande utseende. Samtidigt är jag ju genom detta val en av dem som fortsätter förstärka den medelklassiga utseendenormen på läkarprogrammet. Men det är också en protest mot andra normer, så som de som förekommer i mina queerkretsar, eller de som säger att kvinnor inte kan vara feminina och söta - och jävligt skarpa analytiker. En strategi för att få folk att lyssna. Ett eget val att bara vara så som jag trivs, utan att analysera sönder alla val (alltså jag vet att jag sysslar med det just nu, men jag skriver ju inte sånna här blogginlägg varje gång jag sminkar mig liksom). Det är en del i min identitet av få vara femininin och "snygg" emellanåt, liksom det är en del att inte låta denna praktik slippa undan granskande glasögon. Det är en lättnad och stolthet att lyckas känna sig vacker emellanåt, oavsett vad världen tycker och det är kul att flirta när det inträffar. 
 
Men jag tycker det är viktigt att inte relativisera och försvara sina egna val till den grad att du vägrar se att andra gör svårare val, eller har sämre förutsättningar. För låt oss vara brutalt ärliga, visst är det sant att jag lärde mig bli normativt snygg, men jag hade också vissa grundförutsättningar som inte alla har. (Och många har såklart mycket bättre än vad jag har!) Jag som icke normbrytare i denna aspekt lever inte protesten varje dag, jag har och har valt en lättare väg, och det ger mig ett ansvar att stötta de som har andra förutsättningar, som tar kampen för oss alla oavsett om det är av egen vilja eller av påtvingade förutsättningar, extra mycket. Insikten om att skönhet spelar roll ska användas för en och enkom en sak: att motverka detta faktum när till kommer till hur vi bedömer och värderar människor. Att lyfta rätten att vara ful, eller snygg, eller inte alls bedömas på en påhittad skala - på sina egna villkor.
 
Om ni har hängt med hela vägen hit är jag imponerad! Jag tror att ville säga ungefär det här: Skönhetsanalyser kräver många dimensioner, självinsikt utan skuldbeläggande är bra ibland, och solidaritet är skitviktigt. 

Kärlek.
/Zäta
 
 
 
 
 
 
 
 

Varför är feminister håriga? 4 argument och 5 svar

Varför ska feminister insistera på att vara så jobbiga? Kvinnor vill ju raka bort håret, det är naturligt för dem! Så himla onödig och töntig grej att protestera mot? Men armhår (på 50% av den vuxna befolkningen) är ÄCKLIGT!
 
Invändningarna mot att låta bli att raka bort kroppshåret på valda delar av kroppen är outsinliga. Men vill ni veta en hemlighet? Det växer där alldeles av sig självt! Jag förstår att detta kan komma som en chock, men normaltillståendet på en omodifierad människokropp efter puberteten är alltså synligt hår under armar, på underben och runt könsorganet. 
 
Modifierade (smala, vita) kvinnoben.
Naturliga (smala, vita) kvinnoben.
 
Vad vi upplever som naturligt är dock en helt annan femma. Det har inte att göra med evolution, utan exponering. Och vi exponeras nästan aldrig för håriga kvinnoben. Google är som så ofta en bra illustrator.
 
Detta är de första resultaten när jag googlade "legs":
 
Inte mycket hår där inte.
 
Innan första världskriget hade få ens hört talas om att ta bort kroppshår som inte satt på huvudet. Men rakbladstillverkaren Gillette var inte riktigt nöjd med vinsten, och han bestämde sig för att utöka sin marknad. Här kommer nämligen ytterligare en hemlis: Efterfrågan-tillgång som den kapitalistiska logiken bygger på är inte klockren, utan företag kan skapa en efterfrågan om det passar dem. Och Gillette bestämde sig 1915 för att mans-skägg inte var nog, och tog tillfället i akt när ärmlösa klänningar blev på modet. De publicerade följande annons i Harpers Bazaar, fler följde, och redan på 1920-talet hade bortrakat hår blivit normen. Och herr Gillette tjänade en förmögenhet!
 
 
Benhårs-kampanjen tog lite längre tid på sig att slå igenom, men under 1930 blev även detta långsamt accepterat.
 
Kvinnor vill ju raka bort håret, det är naturligt för dem!
 
Så, då har vi bockat av argumentet "kvinnor har en naturlig drift att raka bort kroppshår" - nej, detta ideal är skapat av en man vid namn King Camp Gillette pga han ville ha cash. (Och ja, innan dess av andra giriga människor bara med mindre genomslag.)
 
 
Men armhår (på 50% av den vuxna befolkningen) är ÄCKLIGT!
 
Det finns väl andra, giltiga argument? Fräääääschheten, till exempel.
 
Håret under armarna är till för att minska friktion och hålla kvar kroppslukt. Så ja, tycker du att mänsklig kroppslukt är ofräch kan det vara ett giltigt argument. Å andra sidan svettas folk med mycket tesosteron generellt mer, och dessa personer är oftast män, och samtidigt oftast de som inte rakar sig. Så det är egentligen ett jättekonstigt argument. 
 
Fräschhet i bemärkelsen bakterieväxt är dock ett annat kapitel. Din hud är täckt av bakterier. Fullkomligt översållad, till den grad att de bildar som ett skyddande lager över hela din hudyta - och det är oftast bra, för det är snälla bakterier som hjälper hålla andra skurkar borta! Men det som händer när du rakar dig är att du skapar hundratals små sår på huden. Och bakterier som är bra på huden är inte nödvändigtvis bra i sår. Vad tror du själv att alla de röda små prickarna som ofta poppar upp efter rakning är? Små inflammationer som är kroppens svar på en skadad skyddsbarriär (huden). 
 
På läkarprogrammet får vi lära oss att känna efter lymfkörtlar. De är små lokalstationer för immunförsvaret som sitter utplacerade i kroppen och kan svullna upp vid infektioner. Tillexempel om du har ont i halsen är det inte ovanligt att känna en mjuk liten bulle under huden vid halsen, vilket betyder att kroppen håller på att ta hand om bakterierna/viruset i din hals. Men om du är frisk ska det inte gå att känna några lymfkörtlar alls i kroppen (det kan också vara tecken på något allvarligare om de svullnar). De har dock reviderat instruktionerna för vår generation läkarstudenter: Svullna lymfkörtlar i ljumskarna får antas vara ett normalfynd, eftersom så många rakar underlivet och ständigt har små infektioner där. 
 
Jag vet inte hur du känner, men "fräscht" är väl inte det första som poppar upp i min skalle här.
 
 
Så himla onödig grej att protestera mot?
 
Detta "argument" är så himla skenheligt. Om det nu är en så onödig sak att bråka om, varför blir folk så upprörda när vi låter bli att raka oss? Det är uppenbarligen en big deal.
 
Och det är en big deal eftersom de stora maktsystemen är i rörelse här. Ja, i något så litet som hårsstrån ryms något så stort som maktstrukturer. Vi har redan konstaterat att ursprunget till hårborttagningen var en kapitalistisk drivkraft att tjäna pengar. Men inte på vad som helst, utan på kvinnors osäkerhet över sina kroppar och strävan att vara attraktiv för en man. För att få någon att aktivt modofiera sin kropp på ett tidskrävande och potentiellt farligt sätt krävs ganska stora växlar.
 
Först måste vi ha ett system i rullning som handlar om att kvinnor framförallt bedöms utifrån sina kroppar, och är i behov av en man: Den patriarkala arvsordningen, omyndigförklarande, förhindrande av kvinnors inträde på arbetsmarknaden, obefintlig barnomsorg ch aborträtt osv - som gör att kvinnors enda handelsvara på äktenskapsmarknaden (där äktenskap är enda sättet att få ett drägligt liv) är sin kropp - CHECK! 
 
Sedan måste  kvinnors självförtroende angående att deras kroppar duger som de är ifrågasättas. "Generande hårväxt" "du vill väl inte vara manshaftig" "attraktiv i kortärmad är hårlöst!"
 
 
Tillslut måste lösningen presenteras på ett tilltalande sätt: Rakhyvlar - ett enkelt sätt att få självförtroende nog att fånga en man! (För det är ju inte så att ditt värde sitter i vem du är och vad du gör, att du kan få självförtroende av att vara en bra vän, en snabb läsare, en effektiv bilförare, en rolig förälder... nejnej, hårlösa ben är grejen!)
 
 
Ovanstående stycke skulle också kunna sammanfattas såhär: Patriarkatet.
 
Att protestera mot att patriarkatet i samarbete med kapitalismen fortsätter att nedvärdera kvinnor till handelsvaror på en äktenskapsmarknad - det är det minst onödiga jag hört på hela året.
 
 
 
Varför ska feminister insistera på att vara så jobbiga?
 
För att en rättvis värld - där ingen människa hanteras som en handelsvara på någon annans marknad, där människor av alla kön bedöms efter kompetens och personlighet snarare än behåringsgrad, där unga tjejer kan känna att de duger som de är, där ingen gubbe får tjäna pengar på att skapa kroppskomplex och folk får se ut precis som de vill - inte bygger sig själv. Det är vi som bygger den. Genom att störa din maktordning. Det kommer vara lite jobbigt för dig, ja, men himla bra för oss alla i längden. 
 
 
 
Så, varför är feminister håriga?
 
För att vi inte tycker att en girig gubbe från 1910-talet ska bestämma hur våra kroppar ska se ut.
 
För att det inte finns några giltiga argumnet som gör borttagande av hår gynnsamt för den som sysslar med det, medan det däremot tar tid och kostar pengar.
 
 
För att protestera mot en kapitalistisk logik som gynnar en patriarkal världsordning och missgynnar oss som kvinnor.
 
För att en rättvis värld inte bygger sig själv.
 
Eller helt enkelt, som Nour sa, för att det växer där. Det var inte jag som hittade på det - det var evolutionen.
 
/Zäta
 
 
 
PS. "Men jag är feminist och rakar mig pga *bra skäl* är jag en dålig feminist nu?" 

Nej. Du är bara inte fristående från de maktordningar som styr vår värld. Det är inte någon. Det är gött att anpassa sig till dem, det gör livet enklare. Du har det redan tillräckligt svårt som kvinna i patriarkatet. Cut yourself some slack. Fokusera på dina kamper. Gör vad tusan du vill, det är ju din kropp! Men det är väl inte fel att lära sig om bakgrunderna till hårdebatten? Oavsett dina skäl är det alltid svårare att vara normbrytande än att inte vara det, så stötta dina håriga medsystrar oavsett egna val! Och har du inte gjort det någon gång sedan puberteten (extremt vanligt) skulle jag rekommendera att prova att låta håret växa ut och se hur det känns. Det växer ju där, det är en del av din kropp som kan vara kul att lära känna liksom.
 
 

När politiker kallar sig feminister

Det är något slags årligt jippo på Gotland denna vecka, och kombinerat supervalåret blir det ett super-jippo där partipolitiken är på allas läppar. Eftersom vi har en stark feministisk gräsrotsrörelse just nu, och ett politiskt parti med feminism som huvudfråga som har stora möjligheter att ta mandat i riksdagen i höst, är förstås feminism ett hett ämne. 
 
Löfvén pratar om självklarheten i en feministisk politik. Fridolin menar att miljörörelsen måste vara feministisk. Till och med moderaterna försöker sig trevande på några feministiska steg, även om Reinfeldt snart erkänner att detta att vara moderat och feminist inte går särskilt väl ihop. 
 
Och när denna nyväckta feministiska våg sveper genom politiken och får politiker att kalla sig feminister blir alla feministiska gräsrotsaktivister och skribenter... jättesura.
 
"Vem som helst får inte kalla sig feminist! Det måste finnas handling och inte bara tomma ord! Urvattna inte begreppet! Feminismen exkluderar en massa folk!"
 
Och jag håller med. Det räcker inte att kalla sig feminist, du måste agera för att försöka upphäva könsmaktsordningen också. Men jag tycker att debatten är lite ensidig. Jag tycker också att det är alldeles fantastiskt att den starka feministiska vågen äntligen nått politiken och reella makthavare. Jag tror att det kan få en faktiskt effekt vid regeringsskiftet i höst. 
 
Jag tänker att vi har en hållhake på politiker som kallat sig själva feminister - att vi kan ställa dem till svars om de fegar ur och till exempel tänker behålla RUT-avdraget. "Du har sagt att du är feminist, då måste du agera därefter!"
 
Jag menar inte på något sätt att det är oproblematiskt om politiker plockar poäng på en feministisk rörelse utan att omsätta poängen i handling som gynnar kvinnor och andra minoriteter, men jag menar att det inte bara är negativt att feminismen nått partipolitiken i Sverige. Givetvis kommer den feministiska udden aldrig att sitta i riksdagen. Vi som bryter ny mark kommer göra det underifrån. Men i ett snedfördelat maktsystem kan vi ändå få glädjas åt de små segrar som går vår väg. Det måste vi får göra. 
 
Feminismen är en framåtrörelse, och därmed av naturen kritisk, men därmed inte sagt att feminister aldrig får vara glada. Det måste vi få vara.
 
/Zäta
 
 
 
 

Hej igen!

Ursäkta den plötsliga frånvaron, men jag tror att jag behövde det. Bloggen blir så lätt ännu ett måste och jag behövde andrum. 

Men nu är det sommar, sol (nåja) och nya tag som gäller! 

Vi ses framöver! 

/Zäta

Imorgon ger vi EU en rosa injektion, va?

 
Jag är lite pirrig. Imorgon är det valdag. Och vi har chansen att skriva feministisk historia. 5,4% för F! i senaste mätningen. Låt oss bekräfta att den siffran stämmer och göra en röst-insats imorgon!
 
Jag tycker på intet sätt att Feministiskt initiativ representerar hela den brokiga skara kämpande feminister vi har i landet, men jag tycker att parlamentarism är en metod som också behövs. Vi behöver verklig makt att påverka den politiska agendan och detta är ett sätt.
 
Hur EU styrs och organiseras är på många vis problematiskt, men nog är det bättre med en rosa kraft som står emot de bajsbruna. Ett högt valresultat för F! i detta val kommer också båda gott inför i höst - och i den svenska riksdagen kan vi verkligen göra skillnad. 
 
Om du är för ung för att rösta eller vill göra mer eller annat finns den feministiska antologin Det händer nu! som jag skrivit i, nu ute till försäljning i F!-shoppen. En massa smarta och roliga och viktiga texter och bilder där i. Kom och köp!
 
Imorgon är jag rosa. Jag hoppas och tror att även Europa får en liten färgklick i form av Soraya Post imorgon! 
 
Den snygga konstnärliga tolkningen av mig här ovan är skapad av min begåvade vän Josefin Bergström. Ni hittar henne på Instagram @juiceberg_art
 
/Zäta

Problemet med diskussioner om smalhet och skönhetsideal - 3 dolda anledningar till kritik

Jan-Eric Bladh, 66, protesterar mot sjuka skönhetsideal, eller nåja, i alla fall mot magra kvinnor. 
 
 
Jan-Eric menar säkert väl, men faller i den klassiska "män säger åt kvinnor hur de ska se ut"-fällan och resultatet blir väl inte särskilt revolutionerande. Det är fult att vara tjock, fult att vara smal, omöjligt att vara rätt, som kvinna.
 
Jag tänkte ta Jan-Eric som utgångspunkt för att diskutera just skönhetsideal och problemet med dem. För här finns det nämligen olika skolor, som har olika grundinställning utan att alltid redovisa det. 
 
Dagens skönhetsideal och kvinnobilder som syns i det offentliga rummet kritiseras som jag ser det idag av tre anledningar: 
 
1. De är fula (ofta enligt en man)
2. De är för ouppnåeliga, "sjuka", smala, sexiga, retuscherade och ohälsosamma
3. De är för snäva och inkluderar en för liten del av populationen
 
 
Nummer ett kan vi ju som feminister avfärda som patriarkatets ständiga bakgrundsbrus med ett trött leende, men det är mellan nummer två och tre det blir intressant. För även om det inte är vattentäta skott däremellan, så finns det en skillnad.

Till viss del är det rimligt att kritisera just hur väldigt smala modellerna som får synas är, och hur hårt retuscherade de flesta bilder vi möter är, eftersom vi ju påverkas av de bilder vi möter och de kommer bidra till att bygga vår bild av "normalitet". Och att detta blir ännu ett sätt att kontrollera kvinnokroppen - genom bantning och svält. Men på ett principiellt plan blir fokuset på att just smalheten är fel ganska problematisk. Inte bara när nedsättande fraser som "benig", "tanig" och "anorexiaoffer" används, utan just i sig.
 
 

För problemet är inte att smala människor syns i det offentliga rummet. Problemet är inte ens att jättejättesmala personer syns i det offentliga rummet, även om det kan bli problematiskt när de framhålls som hälsoförebilder eftersom de flesta inte mår bra av att se ut så. Men problemet är ändå att bara smala personer får synas och anses vackra. Om vi översköljdes av bilder på vackra fettvalkar under klänningar som säljs, tjocka personer i bikini på härlig solsemester, må-bra-yoghurten som landar i putmagen hos den leende personen och emellanåt fick se en smal person som sålde mascara, vore det inte något problem.
 
Många verkar tycka att om vi bara förskjuter idealen så att de stämmer bättre in på en större procent av befolkningen, så att modellerna har typ strl 40 istället för 34, så är allt frid och fröjd. Och jag måste väl hålla med att det ur ett utilitaristiskt perspektiv vore bättre eftersom fler skulle bli representerade och kanske må bättre över sina kroppar, men vi har fortfarande inte löst grundproblemet. Nämligen att bara en typ av kropp får anses vacker. Idag i västvärlden är det den vita, smala. Under renässansen var det den vita, knubbiga. I andra delar av världen har det varit den kurviga, muskulösa, långa, korta, you name it. 

Jag tycker att argumentet "ohälsosam" förjänar en egen utläggning. Detta är något som många smarta fett-aktivister och tjocka feminister skrivit mycket om, hur hälsoargumentet används för att begränsa, diskriminera och anklaga tjocka personer, men det är intressant även ur en smal-perspektiv. För smal-diskussionerna har sin egen hälsokäpphäst: ätstörningarna. Jag vill på intet sätt förminska ätstörda människors erfarenheter, och jag vet att den förkrossande likriktningen i media där smal=vacker spelar roll i hur unga tjejer ser på sina kroppar och kan bidra till en ätstörning. Men att säga att bilder på smala människor uppmuntrar ätstörningar, eller i sig alltid är ohälsosamma, är ändå problematiskt. Jag skulle vilja hävda att det är just snävheten, att det bara finns ett godkänt sätt att se ut på, som är problemet. Inte att väldigt smalt alltid är ohälsosamt.
 
 
För det är lika lite sant som att tjocka personer alltid är ohälsosamma. En del är det ja, men inte alla. Det finns väldigt smala personer som är friska, hälsosamma och mår bra. De är inte så himla vanliga, för att ju längre ut på normalfödelningskurvan vi kommer desto färre personer hittar vi där, men de finns. Precis som att det finns väldigt långa personer som är friska och mår bra, men de är färre än de medellånga. Och dessa personer ska få synas också (precis som att sjuka personer förstås ska få representation). Men det är just där vid också det skaver, för idag har vi en bara-situation. Bara de här ytterligheterna av mänsklig variation får synas: det mycket smala, vita, symmetriska.

Min ideal-värld är inte en där smala personer aldrig får anses vackra, utan en där både smala och tjocka, vita och rasifierade kroppar, får vara vackra i det offentliga rummet. Men eftersom vi idag har en situation där de tjocka, rasifierade kropparna är gravt underrepresenterade är det där vi ska lägga krutet. På att uppvärdera, lyfta fram, ge mer utrymme åt denna representation. Lite som att feminism innebär jämställhet för alla kön, men måste fokuseras på kvinnor eftersom de är underordnade idag. Yay för fettaktivism och uppvärderandet av tjocka kroppar, men inte genom att klanka ned på smala. Vilket jag heller inte anklagar folk i allmänhet för att göra. Jag tycker de flesta fett-aktivister är bra på att uppvärdera utan att nedvärdera annat! Men tendenserna finns, och det är trist och onödigt. För smala får finnas och vara vackra, också.
 
/Zäta
 
 
 

Zettermark med Z


Zettermark är en flickgammal student med rosetter och feminism som vapen. Hon pluggar tredje året på läkarprogrammet i Lund och tycker den skånska vintern är fruktansvärd. Hon gillar att vinna diskussioner, läsa populärvetenskap och ha aningen för stora rosetter i håret.

Hon har tidigare läst genusvetenskap i Uppsala och skrev sin C-uppsats om tjejers bloggande. Den är även publicerad i antologin The Invisible Girl från Umeå universitet.

Citera, kopiera och inspireras gärna - men länka till mig när du gör det!

Vill du att jag ska skriva en artikel? Vill du boka en föreläsning, tipsa om något eller bara skriva kärleksbrev? Maila mig gärna! Jag debatterar och föreläser om genus, feminism, trans och vardagsaktivism.






RSS 2.0

bloglovin

Bookmark and Share

Add to Google Reader or Homepage



bloglovin



Tjejjouren.se -För stöd & svar på dina frågor!
















"Skarpt och tydligt som en papercut i patriarkatets grisiga fingrar." - Havreglid

"Dina inlägg är som intelligenta käftsmällar som ger inspirerande aha-upplevelser även för oss övertygade feminister." - Visselpaj

"Du är ju en manisk fundamentalistisk överseriös låtsats feminist. Kan inte begripa att personer som du får rösta." - Anna

"Du verkar ju sinnessjuk i dina åsikter! Slit dig ifrån dataskärmen och ta dig en sväng i den verkliga världen." - KP

"Det är som om du skriver ner de tankar jag själv inte kan formulera" - Katrus

"...så hittade jag Zettermark med Z. Jag är kär. Jag vill gifta mig med henne. Äta hennes hjärna." - Lady Dahmer

"det är tur att det finns andra kvinnor än er att välja på..." - Marco

"När en påläst människa gör så här många människor upprörda har hen sannolikt satt fingret på någonting. Du skriver så bra, keep it up!" Elin l





bloglovin RSS 2.0
Bookmark and Share

Blogg listad på Bloggtoppen.se