Vi löser ingenting, absolut ingenting, med tystnad
Ibland står det explicit "Det är feminister som skapar problem genom att påtala könsskillnader. Vi hade det bra innan ni kom." Oftast är det dock implicita åsikter om att feminister skapar problem där det inte fanns några, de är övekänsliga när det kommer till kön och allt löser sig med tiden vi behöver inte oroa oss eller anstränga oss.
Det är fullständig bullshit. Tror folk på fullaste allvar att kvinnor skulle ha rösträtt idag om inte kvinnor och män för 100 år sedan offrat sin karriär, familj och frihet för att kämpa mot vad som måste tett sig som en tjock patriarkal betongmur av fördomar och maktutnyttjande? Tror ni på allvar att vi hade haft fri abort, rätt till att bestämma över våra egna kroppar, om inte kvinnor kämpat sedan 20-talet, med utmynnande i 70-talets radikalfeminism, och utstått hån om sterilitet och hot för att de vill "mörda." Min mamma är född 1959. Hon var 16 år när Sverige införde fri abort. Hon skulle kunna varit en av de miljontals kvinnor som genom tiderna tvingats föda barn de varken ville eller kunde ta hand om, och sedan utstå samhällets hån för något detsamma tvingat dem att göra. Tror ni att kvinnor idag hade haft möjlighet att studera och utveckla sitt intellekt, skriva böcker och göra sina röster hörda, kunna utveckla sin fulla potential och känna sig som fullvärdiga medborgare, om inte oräkneliga feminister hävdat kvinnors förmåga till tankearbete och rätt till lika möjligheter?
Och tror ni att vi idag kommer att minska det lönegap som kvarstått i 30 år mellan kvinnor och män, genom att hålla tyst? Kommer unga tjejer att sluta skära sig och få bättre självkänsla om vi bara nickar och säger att alla är lika mycket värda? Kommer nationernas spexgrupper att bli jämlika för att vi ler och säger "boys will be boys"?
Ibland tror jag att vi i dagens relativa jämställdhet glömmer vad dåtidens feminister kämpat sig blodiga för att uppnå. Anledningen till att Lady Gaga kan vara en feministisk förebild genom att leka med kvinnlig sexualisering eller att jag kan bära gigantiska rosetter och ändå förväntas att bli tagen seriöst är de framsteg som redan uppnåtts. Idag kanske vi väljer av fri vilja att bli hemmafruar, men det valet tar äldre feministiska framsteg för givna. Följande citat är varken de värsta eller de mest absurda, eller ens en miljondel av alla som finns, men jag tror att de kan illustrera min poäng någotsånär:
"Gud har skapat en man och gett honom ett brett bröst, inte breda höfter, för att mannen på det stället ska kunna rymma vishet. Detta är omvänt hos kvinnan. Därför har hon mycket orenlighet och föga vishet." Martin Luther, teolog, 1500-tal
"Kvinnan förklarar ändligheten, mannen jagar efter oändligheten. Så måste det vara, och var och en har sin smärta; ty kvinnan föder barn med smärta, men mannen undfår sina idéer med smärta." Sören Kirkegaard, filosof, 1800-tal
"Forskning har nyligen visat bortom all att män och kvinnor föds med olika uppsättningar "instruktioner" som byggts in i deras genetiska koder. Vetenskapen bekräftar således vad poeter och föräldrar länge tagit för givet" Tim Hackler, journalist, 1980-tal
Det vore dumt att förneka de enorma framsteg som gjorts. Ingen skulle idag komma undan med att säga att kvinnan är korkad för att hennes genomsnittliga höftmått är större än mannens. Men det vore lika dumt att förneka att detta arv av misogyni utan tvekan fortfarande påverkar vårt gemensamma tankegods, vår kultur samt sätter våra livsvillkor olika beroende på kön.
De som förespråkar tystnad ger genom detta sitt medgivande till att dessa gamla idéer om kvinnan som andra sorterns varelse får fortsätta florera och göra livet svårt för tjejer. Vi måste reagera. Vi måste säga till. Ingenting kommer hända annars. Männen med makt kommer inte att vakna upp en dag och säga: "Shit, jag tror att jag omfördelar min lön till min kvinnliga kollega idag." Jag lovar.
Det känns så jäkla surt ibland. Det gör så ont när du blir förlöjligad eller ogiltigförklarad. Men vi måste fortsätta. Jag vill att min dotter stolt ska kunna säga "När min mamma var 16 år och lite till, då var det såhär illa i Sverige, kan ni förstå det? En massa tjejer blev skuldbelagda för att de blivit våldtagna, läneskillnaden var 83% mellan könen och killar blev sjukt hotade av att hon kallade sig femnist och spred rykten om henne. Vilken tur att det har hänt saker sedan dess!" Jag vill att hon ska kunna säga precis det, och inse att hon har dagens modiga feminister att tacka för det. Tanken på att den framtiden är möjlig gör att kampen, för ibland är det faktiskt inget mer än en kamp som drar och sliter i hela mitt liv, känns värd all möda. Det och alla fina tjejer omkring mig, alla uppmuntrande kommentarer här och varendaste gång någon säger att de blir stärkta av mina ord.
Så, tack. Tusen gånger tack och mer för allt stöd. Jag skulle inte kunna fortsätta utan det. Utan er som bryr er, säger ifrån och skriver små kommentarer. Jag hoppas att ni alla vet det.
Tillsist: Var aldrig tyst när något behöver sägas. Det är fruktansvärt jobbigt att ta skiten, men det är värt det när vi jobbar för något vi tror på. Tillsammans kommer vi att skapa en bättre framtid, det är jag fullständigt övertygad om.
/Zäta
Tack för inspirerande ord! :)
Jag själv är så konflikträdd att jag har svårt att säga ifrån t ex om nån drar ett sexistiskt skämt eller dylikt. Även om jag teoretiskt sätt känner att jag har rätt så känner jag samtidigt att jag har så pass annorlunda erfarenheter att jag måste räknas som ett undantagstillstånd, och att jag på nåt sätt blir överkänslig mot könsnormativitet. Jag är rädd för att vara jobbig, som jag var när jag läste sociologi och satt i jämställdhetsgruppen och var jättejättearg på allt och alla som inte tyckte som jag, och skällde ut flera stycken på varje seminarium och anklagade dem för att vara patriarkala eller homofoba eller nåt annat, för att jag tyckte att de inte "tänkt lika långt" som jag. Idag skäms jag för den tiden, ser tillbaka på hur jag var en sån där typisk "rabiat feminist" som liksom är nidbilden av feministen, och som gör att folk inte lyssnar utan slår dövörat till och avfärdar oss.
När jag sen kom ut i arbetslivet försökte jag rätt mycket att jobba bort de delarna av mig själv. På universitetet hade jag ändå handledare, etc, som höll med mig, men på mitt jobb var alla väldigt vanliga svenssons av typen "vadå? män och kvinnor är väl olika eller vad menar du?". Jag lärde mig att vara TYST och passa in.
Nu några år efteråt skäms jag ytterligare en gång för att det känns som om jag svikit mina feministiska ideal lite just genom som du skriver, att vara tyst. Men nu har jag blivit så konflikträdd och så van vid att vara omtyckt att jag inte vågar eller orkar bli "jobbig" igen. Så vad gör jag nu egentligen?
Det är ju inte ens sant heller att bara "feminister" ser orättvisor. Helt "vanliga" svenssons kan ju också påpeka sånt.
Exempel ur min vardag: Nyligen stötte jag på en jobbig idiot i hundsammanhang: http://dpossen.blogspot.com/2010/09/knappaste-hussen-ever.html När jag berättade om den här episoden för lite hundfolk så säger en man, som mej veterligen inte är speciellt inläst på feminism eller nåt, "Det verkar som om det mest är fruntimmer som blir utsatta för såna där typer. Riktiga råpuckon i hundvärlden verkar oftast vara karlar, som tänker sej för både en och två gånger innan dom börjar trakassera en annan karl, men fruntimmer har dom visst ingen respekt för." Det var ju en sorts... tja... feministisk analys kan man säga.
Bara ett exempel av många på att folk som INTE är medvetna feminister visst kan få syn på sexism ibland, även om den som är inläst på feminism förmodligen lägger märke till mycket mer. Men anti-feministernas påstående att det öht inte finns nån ojämlikhet mellan könen annat än i feministernas egna huvuden är ju så uppenbart falskt så man undrar verkligen hur dom kan tro på det själva.
Keep going! Vi älskar dig!
var glad att du inte bor i oz. herregud du skulle hört konversationen jag hade med en aussie här om dan.. åh dör. idiot
fantastiskt inlägg. bästa jag läst av dig. tack.
Jag blir stärkt av dina ord.
Det här är anledningen till att jag aldrig leker pronomenleken när jag samtalar med människor. Aldrig någonsin. Det spelar ingen roll om jag vet med mig att jag aldrig kommer träffa människan igen: pronomenleken är utesluten. Varför? Jo. För att det inte blir bättre på något magiskt och ospecificerat sätt, utan att jag och alla andra hbtq-personer (tillika straighta som allierar sig med oss) gör det bättre. En dag i taget. Samma sak med den feministiska kampen. Det kommer inte hända av sig självt, det är vi som ser till att det händer!
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
