Alltså abortdebatten. I USA. Som sveper in i Europa med kyliga högervindar.
Det är så fruktansvärt obehagligt. Att människor tror att de kan bestämma över vad som försegår inuti andras kroppar mot deras vilja. För att inte tala om preventivmedel och den otroligt konstiga inställningen "du får inte ligga men gör du det får du leva med konsekvenserna", när de potentiella konsekvenserna är ett BARN och ett i grunden förändrat liv.
I Sverige tycker inte den breda massan att abort är en svår fråga. De är för den principiella rätten till fri abort. Men vid gränsdragningarna, där kommer debatten. Och det betyder rätt mycket. Om du är principiellt för rätten till abort, men med förbehållen att du inte ska vara i ett förhållande med spermagivaren, att den bara får ske innan v. 9 och att den gravida personen måste gå i terapi innan beslutet... tja, då är du ju inte längre för aborträtt i praktiken, för allt för få personer uppfyller dina kriterier.
I Sverige har vi fri abort upp till 18 veckor. Upp till 22 veckor med särskilda skäl. Dessa kan vara att fostret har ett livshotande tillstånd eller att den gravida kvinnan absolut inte är kapabel att ta hand om ett barn och att graviditeten upptäcktes sent. Vi måste ha en laglig gränsdragning, och den gamla motiveringen var både bekväm och bra, för den tid den skapades i.
Den främsta motiveringen med dessa gränsdragningar brukar vara att fostret vid denna tid inte är livsdugligt utanför livmodern. Det är idag en sanning med modifikation. Jag har själv sett två levande, hyfsat friska barn födda i vecka 22+2, alltså två dagar efter 22 fullgångna veckor, och, krasst uttryck, 2 dagar från den absoluta abortgränsen. Det är ovanligt att så ofullgångna barn överlever, men det händer. Och finns möjligheten, hur liten den än är, måste vi diskutera följderna. Detta får inte bli abortmotståndarnas joker.
Förr sade läkarna att vecka 27 var det fysiologiska gränsen för vad en mänsklig kropp kunde klara utanför livmodern. Sedan blev det 25. Sedan 22+2. Det finns ingenting som säger att vår tekniska utveckling kommer stanna av, eller ens bromsa in. Tvärt om är det troligt att anta att vi inom en överskådlig framtid kommer kunna rädda än mindre fullgångna barn. Och det är fint, att önskade, älskade barn kan leva mot alla tidigare odds. Men det innbär samtidigt att abortgräns och potentiell rädda-till-livet-gräns kommer att flyta ihop. Det är ett faktum vi går mot.
Och det är skitläskigt. Barn är det vackraste och viktigaste som finns. Så ska vi besluta att någon inte är ett barn utan ett foster måste vi ha ordentligt på fötterna. Minst sagt. Jag har inga enkla svar, men jag tror att vi måste börja tänka på ett nytt sätt.
Vad innebär egentligen "livduglig utanför livmodern"? Klara sig själv finns ju inte på kartan, det gör inga bebisar. Klara sig utan maskiner, syrgas, näringsersättning, operationer, livslång medicinering? Nej, inte det heller. Klara sig med alla tillgängliga medel på just det sjukhuset/platsen någon råkade födas, med engagerade föräldrar och sjukvårdspersonal? Nu börjar vi närma oss. Men jag slår vad om att fattiga områden i världen utan tillgång till mödravård har en helt annan definition av "livsduglig".
Min poäng är inte att vi ska definiera "livsduglig" bättre, utan att det tvärt om är ett relativt och ganska obehagligt begrepp vi borde röra oss bort ifrån. När tekniken suddar ut våra bekväma gränsdragningar måste vi gå tillbaka till början och fråga - varför har vi fri rätt till abort till att börja med? Är det för de ofödda barnens, de livsodugliga fostrenas, de potentiella individernas skull? Nej, det är för den gravida kvinnans skull. För att hon ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp och sitt eget liv. För att ett barn är det vackraste och viktigaste som finns, och för att det ibland inte går att känna att du kan ge ditt liv till detta potentiella liv. För att det ibland bara inte går.
Självklart ska vi ha världens bästa barnomsorg. Världens bästa stödsystem. Världens bästa möjligheter att känna att du kan ge ett barn vad det behöver om du vill. Det handlar inte om det. Det handlar om när det inte går ändå, och hur lång tid du ska få på dig att bestämma.
18 veckor låter mycket, men många inser inte att de är gravida förrän ett par månader redan gått. Om det var oplanerat ska du komma över chocken, kanske prata med någon, boka en tid, genomföra aborten. En överväldigande majoritet av aborter i Sverige är tidiga, innan v. 9. De flesta sena aborter sker av medicinska skäl, för att antingen fostrets eller moderns hälsa är hotad.
Jag har ingen färdig argumentation. Inga enkla svar. Men jag vet att detta är en fråga ett feministiskt Sverige kommer behöva brottas med framöver. Abortmotståndarna får inte plocka poäng för att tekniken går framåt. Rätten till fri abort är lika livsviktig i ett högteknologiskt samhälle. Och jag tror att back to basics - rätten till din egen kropp - är en bra start.
/Zäta