Zettermark med Z - En medelklass-snorunges bekännelser

En medelklass-snorunges bekännelser

Vi pratar, jag pratar, så ofta om normbrytande. Men idag ska vi, ska jag, prata om något annat. Om normen. Hur är det att vara Normen, om vi behandlar den som en egen kategori? Om vi kritiskt granskar, ifrågasätter och annorlundagör, precis som samhället ständigt gör med icke-normen.

Jag tänkte börja med mig själv. Det kanske inte alltid märks i mitt skrivande, men jag funderar mycket över de normer jag själv ingår i.

Hur märks de?

Och det bästa svaret jag funnit på en sisådär tre års funderande är: Min normativitet är det som inte märks. Det är allt som gör livet, om inte bekvämt, så inte oförståeligt jävligt. Det som gör mig till en individ, och inte bara en stereotyp gruppmedlem.

Vi gör det konkret. Min klasstillhörighet. Det är först på senare år jag insett att jag har en klasstillhörighet. Detni. Jag kan slå vad om att arbetarkids, och kanske inte heller kungligheter, känner så. Nej, det är medelklassen, och gärna det övre skiktet, som har priviliegiet att vara till synes klasslösa.

Hur märks det?

Allt är till för mig. Universitetskatalogerna talar mitt språk. Klädaffärerna sätter priser, och utformar storlekar, efter mig. Morgontidningarna berör mig, de handlar om mina problem eller framställer andras problem så de är lätta att förstå för mig. TV-tablåns bästa sändningstider och dyraste reklamspots är anpassade efter mitt liv. Arbetsförmedlingen, som jag förstås aldrig besökt, vill mig väl. Vuxna i maktposition skrämmer mig inte, jag är övertygad om att de vill och bör lyssna på mig så länge jag har tillräckliga argument.

Världen är inte främmande, oförstående eller motvillig. Min tolkning är alltid legitim, mina fördomar ger verkligt utslag i samhällsdebatten. Jag har inget att motbevisa innan jag får bevisa. Bevisa vem jag är, vad jag går för. En vän till mig, uppväxt under andra förhållanden, sade en gång med lika delar förakt och beundran, att jag hade en enorm känsla av (vad jag ännu inte funnit någon bra svensk översättning på) - entitlement. Känsla av att ha rätt till, ungefär. Det här är min värld och jag har rätt att vara här.

Förakt för att det inte handlar om att förtjäna ett livsöde, det handlar om tur. Beundran för att så många andra också skulle behöva den benhårda känslan av berättigande, för att den i grunden, om den inte missbrukas eller aldrig granskas, är en fin egenskap att besitta. Det här är min värld, men inte bara min.

Det är så lätt, så intuitivt när du lever i denna normens värld att tro på orden: "Vad jag gör av mitt liv är upp till mig, inget annat." Att tro på Den liberala drömmen. För den gäller i mångt och mycket mig. Jag har inget att motbevisa, innan jag får bevisa. Jag är en individ.

Normen märks genom att den inte märks. Det är frånvaron av oförklarliga hinder, frånvaron av obekväma pauser, frånvaron av desperation. Men kollar vi noga märks den också genom faktiska händelser och materiella faktum. Sommarjobben som trillar in utan mer än ett par timmars CV-skrivande eller jobbsökande. Bostadssituationer som magiskt verkar lösa sig även i studentstäder om hösten. Klassresorna till Kreta som aldrig föll mig in skulle finnas ekonomiska hinder för. Det självklara i att diskutera läroplaner med lärare och föräldrar. Den illa dolda bestörtningen första gången jag hade vänner som faktiskt inte hade pengar till både mat och hyra samma månad, och ändå inte kunde få "lite bidrag" av sina föräldrar.* Tryggheten. Tryggheten i att alltid ha det grundläggande, vad som än händer.

Visst känner ni äcklet stiga nu? Jävla priviligerade snorunge. Vilken räkmacka hennes liv har varit.

Jag är en priviligerad snorunge. Inget snack om saken. Däremed inte sagt att jag inte haft svårigheter att överkomma, aldrig varit olycklig eller utsatt, eller att dessa erfarenheter är mindre värda för att de omges av normens kulisser. Jag har varit med om alla de där sakerna, och jag skulle aldrig påstå att jag sitter här i en fin lägenhet mitt i Lund och pluggar läkare enkom på grund av att jag föddes in i den vita medelklassen. Det är inte sant. Jag föddes med viss begåvning, visst utseende och vissa karaktärsdrag som underlättade, och ibland försvårade, alldeles oavsett klasstillhörighet. Jag har ansträngt mig för att få bra betyg, ansträngt mig för att förstå den sociala samvaron, ansträngt mig för att hitta boende och jobb.

Men jag hade bra grundförutsättningar. Mina ansträngningar var relativt små och gav relativt stor utdelning. Jag slet inte som ett djur bara för att få äta mig mätt. Det är skillnaden.

Det är inte såhär vi brukar berätta om våra liv. Vi brukar fokusera på svårigheter vi överkommit, på vad som formade oss, inte på det som bara fanns där. Inte på de normer vi ingick i. Jag har försökt göra det här, utan förmildrande omständigheter, och jag hoppas ni kan ta det för vad det är. Vad vi föddes som gör oss varken bättre eller sämre, det gör livet lättare eller svårare - och ger oss större eller mindre ansvar att förändra inte bara våra egna, utan allas livsvillkor. Är min historia intressant i sig? Nej inte särskilt, men jag hoppas att genom att använda mig själv som exempel kunna belysa lite hur vi kan tänka kring och granska våra egna privilegier, utan att bli allt för raljanta eller föraktfulla. (Jag inser att det kommer behöva bli fler inlägg om det här, för allt går inte att säga utan att det blir en liten roman här.)

Vad ett medvetandegörande om ens egen normtillhörighet framförallt skapar är förståelse och ansvar. En djup förståelse för att en berättelse utanför normen är precis lika giltig som din, om inte mer, eftersom normbrytande per automatik tvingar dig att leva i två världar samtidigt. Att din berättelse bara är en av många, och inte den allmängiltiga. Förståelse för vikten av att granska inte bara de strukturer som missgynnar dig, utan de som gynnar dig också. Är det rättvist att mitt liv sett ut såhär när så många andras präglas av dessa konstanta hinder som normbrytande i form av klasstillhörighet utgör? Nej. Vad kan jag göra åt det?

För mig handlar ansvarstagandet om att så ofta jag kan synliggöra dessa normer, även om det är svårt för dem vars liv präglas av osynliga räkmackor, men också om att ta vara på de enorma resurser som har givits mig. Jag överväldigas ibland av en känsla av overklighet när jag tänker på de generationer av människor, och framförallt kvinnor, som slitit, levt korta smärtsamma liv, aldrig fått bestämma över sina egna livsöden eller fått sin röst hörd - och som är mina förmödrar. Vad annorlunda mitt liv är, och vilken tacksamhet jag känner gentemot dem, och slumpen, som satte mig just här.

Jag har fått en del kritik för att jag valde att "svika" genusvetenskapen och börja studera läkarprogrammet. "Det behövs sånna som du på genus! Varför bryr du dig om status och lön? Varför bloggar du mindre nuförtiden?"

För att jag kan, och därmed måste. För att andra gör det viktigaste och bästa med sina liv genom konst eller familjerelationer eller militant aktivism, medan jag inte har dessa förmågor i lika stor grad. Jag lever i min skalle, och har alltid gjort. Jag känner ett enormt behov av att göra det mesta jag kan med mitt liv, kunna förändra så mycket som möjligt utifrån just mina förutsättningar, som är större än mångas, utan att fångas av de regler som omgärdar partipolitiken. Mitt sätt är inte bättre än någon annans, men det är mitt och jag står fast vid det. Visst vill jag ha status och hög lön och intellektuell stimulans, och visst vet jag att valet bara finns här för att jag var priviligerad från början, men det här är ändå mitt sätt att kunna förändra på riktigt. Bli lyssnad på av inte bara de redan frälsta. Ingen lyssnar på genusvetare. Alla lyssnar på läkare. Någon kommer i alla fall lyssna på mig.

Jag känner på något sätt att jag är skyldig världen det. För att jag hade en sådan enorm jäkla tur, måste jag göra allt jag kan för att få så stor makt som möjligt att hjälpa dem med mindre tur. Och även om en publicerad artikel om flickors samtida livsvillkor i ett genusvetenskapligt magasin inte på något vis är värdelös, tror jag att det finns mer direkta och bättre vägar för mig att göra nytta.

Så om en jävla medelklass-snorunge får be om en sak i framtiden är det detta: Snälla kritisera mig inte för att jag valde att även bli läkare. Jag gjorde det för din skull. För vår skull. För att försöka betala tillbaka lite, lite, på det enda sätt en medelklass-snorunge utan andra talanger vet hur.

/Zäta

(*Måste bara slänga in ett litet FY FAN för Janne Josefsson här. Fattigdom är inte så enkelt som cigarettberoende eller svält i Sverige)

2013-01-26 @ 15:47:00 Zätas egna upplevelser Permalink

Kommentarer

Postat av: vill ej säga

jamen du behövs kanske i genusvetenskapen men du behövs kanske ÄNNU mer i läkarkåren. denna kår med sitt skriande behov av exakt den analys du gjort i inlägget ovan. många på vår utbildning verkar gå runt o tro att de hamnat där de hamnat på grund av sin inneboende förträfflighet o har absolut ej öppnat ögonen och försökt se sina osynliga räkmackor.

jag själv kommer från oerhört knappa förhållanden, jag vet knappt hur jag ska benämna det, kanske arbetarklassen om definitionen på det är att man inte äger några produktionsmedel, men det känns ändå fel för hur kan man va arbetarklass när ens ensamstående förälder inte ens hade ett arbete? men jag kan ändå räkna ut några av mina osynliga räkmackor, nämligen att jag är vit, heterosexuell, utan synliga handikapp, genom mina släktingar haft tillgång till att befinna mig i en akademisk miljö och där funnit en glädje i att ha kunskap, jag kommer från en akademikerstad där det var i princip självklart att man skulle gå gymnasiet, jag hade lite tur(?????) i att min pojkvän hotade att slå mig om jag ej valde natur på gymnasiet och att han under ett bråk skrek till sin ena förälder att en är fullständigt dum i huvudet om en vill bli läkare varpå jag trotsigt bestämde mig för att bli det... jag har egenskaper och kunskaper om sociala koder (bra läshuvud, envishet, charm) som stämt överens med personer i maktposition vilket gjort att jag nog fått lite högre betyg ibland än jag verkligen förtjänat och att jag lyckades snacka mig in på läkarprogrammet via prov- och intervjuintagningen... allt detta har bidragit till att jag är där jag är.

och att kunna se allt detta o inte gå runt o tro att en e så jäääääävla förträfflig leder, eller iallafall tror jag det, till att man lättare känner att patienterna är jämlikar och man kan kommunicera med dem på ett jämlikt sätt vilket leder till att läkar-patient-alliansen förbättras vilket leder till ökad compliance vad gäller läkemedelsförskrivning, behandlingar osv... vilket leder till bättre hälsa för patienterna. eller jag tror det iallafall.

2013-01-26 @ 16:29:28

Postat av: BabyStrange

Från en medelklass-snorunge till en annan: Tack för det här inlägget. Igenkänning + en lite att tänka på.

2013-01-26 @ 18:01:11
URL: http://poetsaredepressed.blogspot.com/

Postat av: laxsill

Jag kan spontant komma på ganska många problem inom medicinvetenskapen som läkare kan jobba med, som bara har fördel av läkare som har en teoretisk grund i genusvetenskap. Närmast om hjärtat är väl detta: http://nojesguiden.se/artiklar/nar-sex-gor-ont

2013-01-26 @ 20:30:54
URL: http://copyisright.se/

Postat av: Olivia

så bra skrivet!!!!!!!

2013-01-27 @ 00:23:04

Postat av: Rebecka

Känner du det motigt att ha lämnat genusbubblan? (Dvs. gemenskapen som jag upplever finns på genus). Jag är också sugen att addera en ytterligare examen på min genus men jag känner ibland att motståndet hotar att döda min motivation, att avsaknaden av sam-bekymrade-hoppandes människor omkring mig kommer släcka mitt hopp och slutligen mitt engagemang i genus helt ut.

Svar: ja gud ja! Det är som att slåss mot en tegelvägg varje dag. Det är vidrigt. Nu tror jag nog att läkarprogrammet är extremt, men vi har föreläsningar om könsskillnader som går ut på att "bevisa" att allt är genetiskt och oföränderligt. Jag vet inte heller vad mina kursare har för politisk åskådning. Asså jag vet inte om de röstar rött eller blått, så känsligt är det ämnet. Jag var van att prata politik JÄMT.Men det är intressant också och folk är sjyssta också. Inget är svart-vitt. Men genuskompetensen, den ligger inte på noll, den ligger på minus.

Zettermark med Z

2013-01-27 @ 13:48:48
URL: http://alltingnu.blogg.se

Postat av: Mary Sane

Vilket underbart inlägg! Befriande när någon ur medelklassen skriver sina privilegier. Är nog första gången jag läst ett sådant inlägg. Annars brukar medelklassen (åtminstone i min omgivning) inte ha någon aning om hur bra de haft det/har det. Är uppväxt i arbetarklassfamilj och är sååå trött på att behöva förklara för folk att alla faktiskt inte har råd med resor/pizza/läsk/kläder/prylar/tv/video(förr i tiden asså, nu kanske det skulle handla om dvd)/köpa ny (begagnad) bil om den gamla går sönder, osv osv. Så tack!!

Svar: fint att höra!

Zettermark med Z

2013-01-27 @ 15:35:28
URL: http://marysane.blogspot.com

Postat av: auuus

Jag tycker att det alltid är så trevligt att se att du skrivit ett nytt blogginlägg för då vet jag att jag har något bra att läsa!

Jag förstår inte riktigt kritiken för att du bytt "linje", så att säga, dels med det du skriver i beaktande, men också att ditt liv ändå är ditt eget. Sen är det klart att inte alla har fötts med det privilegiet, men jag kan ändå känna att det är det vi feminister och socialister i högsta grad kämpar för; att människor ska få sätta sina egna levnadsvillkor i den mån att det inte förstör någon annans (det här låter väldigt liberalistiskt, men jag vill hävda att de inte kämpar för frihet, utan bara frihet för de som har råd). Då känns det i alla fall för mig väldigt främmande att kritisera någon för att hen gör just det som är det slutgiltiga "målet". Åtminstone inte när valet av levnadssätt är något som troligen kommer att gynna samhället rejält dessutom, för det behövs verkligen duktiga läkare som har din empatiska förmåga och genusinsikt.

Svar: Tack! Så har jag faktiskt inte sett på det, men det har du ju rätt i! :)

Zettermark med Z

2013-01-27 @ 17:17:14
URL: http://www.asortamission.blogg.se

Postat av: J

bara en liten kort kommentar angående ordet "entitlement" eftersom jag själv har grubblat över det så länge: den närmsta/minst dåliga översättning jag har hittat är berättigande. typ, att någon anser sig vara berättigad till/ ha rätt till ngt. men jag vete fan hur en kan göra om det till substantivform, a la "ze is so entitled" och dylikt. men det funkar ibland?

2013-01-29 @ 14:12:24

Postat av: J

äsch, nu läste jag vidare och såg att det var typ exakt så du skrev, typiskt slarvigt lunchläsande ^^

2013-01-29 @ 14:15:33

Postat av: Moralfjant - ung & uppkäftig genushäxa

Hittade precis in till din blogg och efter det här inlägget bådar det gott för framtida läsning :)

2013-01-29 @ 16:00:33
URL: http://moralfjant.blogg.se

Postat av: H

åhhhhh neeeeeeej! jag hade skrivit en superlång kommentar om hur mycket jag känner igen mig och mina egna tankegångar. att det är kul med någon som tänker likadant och att det är svårt att hitta och välja balansen mellan vad som individuellt är bra för mitt liv och att viga mina privilegier och kunskaper till något större där jag kan hjälpa fler. Sedan hann jag inte skriva helt klart och pausade och nu är allt borta, gråt. Likt "vill ej säga" menar jag att det ju skulle vara illa om alla som kan något om genus(eller annat ämne), bara koncentreras till just motsvarande yrken. Tvärt om är det ju sjukt bra att du rör om lite bland de rostiga värderingarna i läkaryrket! Det var min första tanke när jag läste beskedet om läkarprogrammet. Förstår inte riktigt hur man kan tycka annat. Ju mer utbildade, och i andras ögon trovärdiga, genusvetare och normifrågasättare blir, ju mer genustankar sprids till samhällets olika områden, desto bättre! Ingen har ju sagt att du kommer ge upp maktanalyser och rättviseskipande bara för att du pluggar något nytt.
Sååå ja, tack för ännu ett grymt inlägg!

2013-01-30 @ 23:59:38

Postat av: Miriam

Grymt klarsynt och bra skrivet.

2013-02-10 @ 18:03:43

Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.

Trackback

Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

En medelklass-snorunges bekännelser