Alltså just mig, just idag.

 

Feminismen har gett världen så mycket. Men idag tänker jag inte prata om dess historiska framfart och vår arvsrätt, rösträtt, aborträtt, rätt att slippa våldtäkt inom äktenskapet, rätt till utbildning och parlamentarisk och medial representation. Idag tänker jag prata om mig. Om vardagen. Om vad feminismen gör för mig, inte bara genom att historiskt skapa de livsvillkor jag idag kan ånjuta i form av utbildning och fullskaligt medborgarskap, utan i den enkla vardagsbemärkelsen vi kanske inte alltid tänker på.

 

Många nyblivna feminister blir uppgivna. "Nu när jag satt på mig genusglasögonen ser jag så mycket patriarkal skit ÖVERALLT - jag önskar att jag kunde ta av dem igen." Och visst är det så, världen blir sig aldrig mera lik när du blivit feminist. Men det är det värt, och jag tänkte berätta varför det är värt det, just för mig.

 

1. Kunskap

 Så som allas vår husgud(run) brukar säga: "Feminism är inte en åsikt utan en fråga om kunskap." Feminismen ger mig kunskap om min omvärld, om hur den ter sig för människor med andra erfarenheter än mina, om hur makt fungererar, om hur vi på bästa sätt kan förändra i hållbar och positiv riktning. Den ger mig kunskap om mig själv - om mina privilegier, om hur jag kan förstå mina reaktioner mot patriarkatet, om hur jag vill leva.  

 

2. Självrespekt

Jag hämtar kraft och stöd i feminismen, i ljuset av dess maktanalys förstår jag och förlåter mig själv. Jag vågar känna mig vacker med hår under armarna, och intelligent när jag klär mig i tajta klänningar och knallrött läppstift. Jag vågar säga nej trots att jag hela min uppväxt fått höra att hans lust är viktigast, och säga ja precis så ofta jag vill. Jag vågar lite på att mina ord är värdefulla, att min röst bär i ett samhälle där sådana som jag lärt sig att inte höja rösten. 

Jag vågar posta selfies tillsammans med analytiska texter, väl medveten om att deras närvaro minskar tyngden i mina ord tack vare den diskurs som kopplar samman feminitet och icke-kompentens, bara för att jävlas med denna diskurs. Du bestämmer inte över mig, patriarkatjävel.

3. Handlingskraft

Feminism är inte bara en ideologi, det är en knippe redskap. Redskap för analys: Hur kan jag förstå denna reklamfilm - hur skapar den kön? När kvinnor görs passiva, då kan jag genomskåda den patriarkala processen istället för att acceptera det som en sanning. Redskap för rättvisa: Hur kan vi aktivt främja marginaliserade gruppers röster? Genom att tänka på maktpositioner, interaktioner, positiv särbehandling. Redskap för samhällsförändring: Hur gör vi för att höja kvinnors löner? Individualiserad föräldraförsäkring, anonyma ansökningshandlingar, absoluta istället för relativa löneökningar i brancher med stora klyftor. 

För att bara ta några exempel. Jag använder dessa redskap för att aktivt förändra där jag kan, och förstå där jag behöver.

4. Gemenskap

 Feminismen ger mig en otrolig gemenskap, på flera nivåer. Jag och mina nära vänner diskuterar gärna feminism, eller snarare kanske livet, med de feministiska glasögonen på - och det hjälper oss att förstå, förlåta, komma närmre. Mina feministiska sammanhang i utvidgad bemärkelse, så som Feministiska utskottet i Socialistiska läkare eller denna blogg, ger mig kraft och energi, möjlighet att ventliera den ilska som byggs upp, hopp om framtiden och tryggheten i att dela ett mål. I ett ännu större sammanhang känner jag en otrolig gemenskap med alla feminister där ute, även om vi har våra dispyter och heta tongångar inom rörelsen är det ändå bästa känslan att veta att jag har alla dessa upplysta och fina människor i ryggen som aldrig ger upp - veta att när jag inte orkar orkar du, och tvärt om - att vi bär varandra på vägen till ett bättre samhälle.

 En av alla fina. 

5. Framtidstro

Många klagar över att feminister hittar fel överallt, sönderanalyserar och slår ned på onödiga ting. De tänker sig en arg skara som bara verkar vilja se det negativa. Men feminismen är en utopisk ideologi. Vad alla feminister har gemensamt, även om vägen dit ser lite olika ut, är drömmen om bättre, mer jämställd värld. En värld där alla respekteras för de människor de är, och inte begränsas av eller värderas olika baserat på två snäva mallar kallat manligt och kvinnligt. Att veta att jag är en del av en rörelse som aktivt jobbar för att samhället ska bli bättre och orättvisor utjämnas är hoppfullt. Feminism är hopp.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att lalla runt i världen, omedveten om min egen roll i andras förtryck, omedveten om hur mina egna livsvillkor formades av det kön jag tillskrivs och identifierar mig som,omedveten  om hur maktordningar interagerar och krockar. Jag skulle vara en sämre människa utan feminismen - jag skulle förtrycka mer, förstå mindre, upprätthålla fler normer som stoppar andra i fack de inte är bekväma med. Jag skulle må sämre utan feminismen - jag skulle internalisera mer kvinnohat, skuldbelägga mig själv mer för de "okvinnliga beteenden" jag har, oreflekterat värdera mig själv utifrån mäns knullbarhets-skala och sakna den peppiga gemenskap och solidaritet jag har idag. 

Självklart är inget svartvitt, och självklart brottas jag med internaliserat kvinnohat och eget tolkningsföreträde i de sammanhang jag är privilegierad även idag, men livet är fasiken så mycket bättre med än utan feminismen, även om ilska och uppgivenhet såklart följer på upplysning ibland. 

Ja, livet är fasiken så mycket bättre med än utan feminism. Just för mig, just idag. Och för världen, alla dagar.

/Zäta