Tack. Tack och hejdå.

Jag ska lägga ned den här bloggen. Jag har tvekat i oändlighet.
 
Den här bloggen har betytt mer för mig än jag hade kunnat drömma om. Den har varit med mig genom, hjälpt till att skapa, hela den resa som det unga vuxenlivet är. Jag var 19 år och hade inte ens tagit studenten när jag skrev de första inläggen. Nu är jag 25, har flyttat 60 mil hemifrån, tagit en kandidat i genusvetenskap, gått mer än halva läkarprogrammet, föreläst i fler städer än jag minns, publicerat i fyra antologier, begravt båda min morföräldrar, varit sambo i fyra år, träffat så många vackra människor och älskat så att jag nästan gått sönder.
 
Det går inte att skriva det här inlägget på något rimligt sätt. Det här är inte min blogg. Det här är jag. Jag säger hejdå till en stor och ofattbart viktig del av mig själv. Holy fuck. Jag måste ändå försöka.
 
Jag vill säga tack. Till läsare och livsutrymme - ni går inte att separera. Detta har varit mitt sätt att andas i en värld som stundtals verkat så hård, så snål, så ogenomtränglig. Jag skriver emellanåt dagbok, men jag skriver mycket ledigare, mycket ärligare, mycket viktigare när jag har en (imaginär) publik.
 
Tack för att ni lyssnat. För att ni kommit med tänkvärda kommentarer. Jag har alltid varit stolt över den höga nivå som kommentarerna i just mitt lilla hörn av internet hållit. Tack till er som lyft fram mig genom året. Jag vet att jag aldrig har varit den mest lättillgängliga eller produktiva av svenska feministbloggare. Tack till alla er som hört av sig till mig på andra sätt och berättat vad ni känner, undrar, tycker. Jag har svarat på det mesta, men alltid läst allt. Det går inte att få någon finare komplimang än den att jag lyckats sätta ord på en tanke som var svår att formulera. Att jag hjälp någon acceptera sig själv, någon annan att också kunna andas lite lättare.
 
Jag skrev min kandidatuppsats i genusvetenskap om unga tjejers bloggande, vilket ni som varit med länge länge kanske minns. Där skrev jag om bloggande som gemenskap, som meningsskapande i sig själv. Och jag kommer alltid vara blogg-mediet evigt tacksam för den möjlighet det här har inneburit för mig att finna min plats i världen. Alla de som någonsin hade föresvävat sig att debattera bloggandets värdelöshet med mig kommer åka på verbalt storstryck, ingen tvekan. 
 
I sex år har det nästan alltid känts roligt, viktigt, givande att skriva här. Det är en okej statistik ändå, att ha hållit den levande så länge. Om ni har twitter finns jag kvar där på @zettermark, men är det långa tänkvärda inlägg du uppskattat med bloggen är det förstås fel forum, även om jag inte slutat vara vare sig feminist eller drömmare.
 
Jag kan inte säga att jag vuxit ifrån bloggen, för jag har vuxit med den. Men det är dags att växa på andra sätt. Ni får ursäkta om jag låter som en kass kopia av en Karin Boye-dikt nu, men det tär och spränger. Jag tvekar inte längre. Jag vill vidare.
 
Jag ska inte sluta skriva. Jag kan inte sluta skriva. Orden bubblar nästan alltid inom mig, stutsar ivrigt mot pannbenet och ut längs mina armar.
 
Kanske skaffar jag en ny blogg imorgon. Kanske skriver jag en bok. Kanske använder jag papper och penna ett tag. Jag vet inte än. Jag vet bara att jag, vars största styrka i livet inte precis är förmågan att känna tacksamhet, är oändligt tacksam för vad detta utrymme givit mig. Och jag hoppas att jag givit världen, och då menar jag min värld, den feministiska, queera, föränderliga, vackra världen, något i gengäld.
 
Tack. Tack och hejdå.
 
/Zäta
 
 

Att göra upp

Varför säger vi “jag dör!”, när vi lever som allra mest? Okontrollerat skratt, svindlande förälskelse, isande sorg och sårbarhet.
 
Jag har alltid avskytt det uttrycket. Jag tycker att det ringaktar det stora fantastiska som är livet. För oss som ser den faktiska, mänskliga döden på nära håll ganska ofta, verkar det så löjligt att uttrycka det inför en rolig bild på internet.
 
Men egentligen avskyr jag det nog bara för att jag är livrädd för döden. Inte för att vara död, det verkar väl hyfsat odramatiskt, utan för att missa livet. Jag älskar livet med en glöd som hade skrämt den mest passionerade älskaren. Jag älskar hur regnet låter mot mitt sovrumsfönster. Jag älskar känslan av när ny kunskap landar och knyts ihop med tidigare förståelse inombords, när världen plötsligt ter sig lite annorlunda, lite mer greppbar. Jag älskar att utforska någons kropp, att själv känna hungriga händer på min.
 
Men jag älskar också allt det jävliga. Inte just där och då när tårarna rinner ohämmat, du skäms så att det blossar i hela bröstet och du längtar så att du tror att alla celler i din kropp ska begå spontan apoptos. Men att ha förmågan att känna livets alla skiftningar så förbannat tydligt, det älskar jag.
 
Vi säger kanske ”jag dör!” när det blir outhärdligt påtagligt att leva. Det verkar enklare att sammanfatta all denna komplexitet i ett simpelt ord. Det skulle förstås låta ofattbart högtravande att gå runt och säga ”Livet är så fantastiskt påtagligt just nu. Jag känner det strömma genom hela min kropp. Å, att det ens får plats inom mig!” Och högtravande, högtidlig, sårbar, är det allra värsta en cynisk samtidsmänniska kan vara.
 
Men jag genomskådar er nog. Jag vet vad ni egentligen säger när ni banalt slänger ur er att ni dör en smula. Ni säger att livet är stort och fantastiskt, och alldeles alldeles omöjligt att hantera på egen hand.
 
/Zäta

Ett sånt här småfilosofiskt inåtblickande blogginlägg, eller Om förändring

När vi var 12 år skrev vi brev till oss själva som 20-åringar. Jag hade bland annat skrivit "jag hoppas du fortfarande tycker om Sagan om Ringen, eller i alla fall respekterar att jag gjorde det". 
 
Jag minns den känslan så starkt, hur viktigt det var för mitt 12-åriga jag att bli respekterad av en vuxnare variant. Sagan om Ringen var heligt för mig i de tidiga tonåren. Filmerna kom som bekant ut 2001-2003, alltså när jag var 11-13 år, och vad vi älskade dem. (Och ja, kära nörd-poliser, jag läste böckerna också. Innan filmerna. På engelska.)
 
Idag älskar jag inte Sagan om Ringen-trilogin, utan kan väl snarast ställa mig skeptisk till den ungkarlskåta mansseparatisktiska värld där godhet och ondska är så enkelt som vem som är fulast. Men jag känner mig inte det minsta hånfull gentemot mitt yngre jag, som inte ställde sig mer kritisk till sin omvärld. Jag kan respektera att det var magiskt och viktigt för henne, och jag tror att hon hade tyckt att förändringen som kom av insikt var av godo.
 
Men det är läskigt att förändras, och jag tror att det är en ganska instinktiv reaktion att spjärna emot. Jag vet att jag tänkte när jag började på läkarprogrammet att jag minsann inte skulle förändras. Jag skulle inte bli en sådan där naturvetare som trodde att allt kunde bevisas objektivt utan att ifrågasätta vems agenda som låg bakom, inte dräneras på kampvilja när jag såg ett icke-fungerande sjukvårdssystem, fortsätta förhålla mig kritiskt till den objektifierande och manscentrerande undervisningen, aldrig sluta blogga eller vara feminitisk aktivist, och så vidare. Jag ville helt enkelt fortsätta vara en ung idealistisk genusvetare med bonusen läkarexamen. 
 
Det är inte riktigt hela sanningen, för samtidigt ville jag också ha något nytt. Jag var trött på humaniorans sätt att se på världen. Och denna längtan bort innebar ju en samtidig längtan till. Jag ville lära känna naturvetenskapen på ett djupare plan. 
 
Folk frågar ofta vad som är det svåraste med läkarprogrammet, och jag tror de förväntar sig något i stil med "alla sorgliga saker du ser på sjukhuset" eller "ojojoj att behöva lära sig alla muskelfästen!". Jag är ju bara halvägs igenom, så jag kan ju förstås inte veta om mycket svårare saker kommer dyka upp. Men det hittintills överlägset svåraste har varit den inre kampen mellan kunskapssyner, värderingar och existentiella frågor. Att hela tiden slitas mellan det kritiska och accepterande, att svälja föreläsare som viftar undan "de där ovanliga homosexuella, transpersoners existens eller kvinnors frånvaro i läkemedelsstudierna, men lära sig den fakta som presenteras. Att ständigt zooma in och ut, mellan ofrivilliga metaanalyser av hur kroppen objektifieras och könas i bildspråket och vilka symptom binjuremärgssvikt faktiskt ger. Att försöka tänka ut andra sätt att uttrycka sig och samtidigt undvika kompetensförlust. Att vilja hitta tvärvetenskapliga förebilder och nästan bara hitta fackmänniskor eller pensionerade hobbyskribenter. Att ständigt känna sig otillräcklig, att varken kunna vara hundra procent hängiven medicinare, kritisk humanist, ihärdig skribent eller brinnande aktivist eftersom du helst av allt vill vara alltihop. 

Det snackas så mycket om tvärvetenskap, men väldigt lite om hur utmattande det faktiskt är att leva i den. 

När jag började läkarprogrammet var jag inte längre 12, utan 21, och jag anade nog att min kompromisslösa hållning gentemot min egen föränding inte var riktigt hållbar, även om jag spjärnat emot ganska rejält. Självklart kommer jag inte vara precis samma person som 21-åring och 27-åring, oavsett vad hände där emellan. 

Jag inser att föränding är både nödvänding och oundviklig. Och ja, tilll och med bra. Men det är läskigt att flytta mellan sammanhang, att ifrågasätta invanda tankesätt och erkänna att du inte är en supermänniska på alla plan du hade önskat. 
 
Nu kanske du trodde att slutklämmen skulle bli "så därför slutar jag vara feminist och lägger ner bloggen!", men sådan tur/otur har du inte denna dag. Vissa saker behöver inte förändras, för de är så genomtänkta, så rätt och klart resonerande med förnuft och känsla att de skapar en trygg grund för nya tankar och idéer. En sådan sak för mig är feminismen. 
 
Å jag lackar ur på inkränktheten i min egen rörelse titt som tätt. Jag ruttnar på folk som medvetet missförstår vad F! vill göra, eller tror att feminismen är samma sak som F!, eller F! ett hot mot feminismen istället för ett komplement vuxet ur den, och så vidare. Jag har varit besviken och less på den hårda norm som bildas och upprätthålls av några få personer, jag har velat att vi ska veta bättre, men nu försonats med att inte idealisera en rörelse bara för att jag själv är en del av den eller tror på dess grundidéer. Det låter kanske naivt att det ska ha tagit mig 24 år att komma dit, men vi utvecklas på olika plan olika snabbt. Och när förändringar går i olika takt i olika delar av livet kommer det att bli slitningar, och då får vi bråka lite inombords innan det blir jämvikt igen. 
 
Det är nog lite nyttigt, att inte dras med i en retorik utan att någonsin backa och ifrågasätta sig själv och det som händer runt om en. Att våga tänka om utan att förlora fotfästet. Men det landar alltid i en trygg förvissning om att min omvärldsanalys går ihop. 
 
Jag vill lära mig att det är okej att förändras, att olika saker kommer vara olika viktiga. Jag måste acceptera den verklighet jag lever i för att komma framåt, inte bara spjärna emot i varje steg. 
 
Jag hoppas att mitt 36-åriga jag, även om hon inte får något brev utan bara ett blogginlägg, kommer respektera det som är viktigt för mig idag, men också att hon ska ha förändrats och fått nya insikter. Att hon se tillbaka på dagens kval med något av den ömhet som förvissningen om att det blev bättre ger, precis som jag ser på en 12-årig Sofia. Jag är helt säker på att hon är feminist, och medicinare och humanist, men precis hur och vad hon gör, det får framtiden utvisa.
 
/Zäta
 
 
 
 

Tillförsikt

En gång för vad som känns som en evighet sedan, gjorde den person jag älskade över allt annat helt plötsligt slut med mig. Hon sa: "Jag är inte kär i dig längre" och jag trodde att hon skulle försvinna ur mitt liv för alltid.
 
Det var den i särklass värsta känslomässiga stunden i mitt liv. Och ändå. Tillsammans med den allt mer tilltagande paniken, den galopperande insikten om att allt jag litat på drogs undan för mig, illamåendet som kändes ut i tårna - fanns en annan känsla. När tiden stannade upp och drog ned mig i ett hål av förtvivlan fanns den andra känslan där som en tunn strimma. Och när insikten slog rot och jag slog i botten lade den sig som en madrass under mig: Tillförsikten. Tilliten till mig själv. Jag vet att jag K L A R A R mig ändå. Att jag är tillräcklig.
 
Den var förvisso en förbannat tunn madrass. Och så jävla ont har jag aldrig haft inuti, inte när morfar dog, inte när jag trodde att jag kanske hade hudcancer. Men den fanns där, och det var all skillnad i världen. Det var inte ett bottenlöst hål av virvlande förtvivlan inom mig: Det fanns en botten. Något jag visste att jag kunde ta sats i, när jag var redo att klättra upp igen. Från allra första sekunden fanns tillförsikten med mig. 
 
Jag önskar inte någon denna upplevelse av plötslig och fullständig känslomässig förödelse. Jag säger inte att det var värt det. Jag önskar att jag hade sluppit vara med om det - för trots att allt blev bra snart igen och visade sig vara ett förvirrat missförstånd - tog det tid att återhämta sig och återvinna tillit.
 
Idag är allt detta är sedan länge förlåtet och till den grad det går, glömt.
 
Men en sak glömmer jag aldrig. Jag vet nu, på ett sätt jag inte hade kunnat veta utan detta ganska vedervärdiga test, att jag räcker till. Att även om livet liksom dräneras på alla färger om någon försvinner ur det, går det att överleva, och jag kommer stå kvar - med förmågan att återfå färgseendet. Jag har en djup och orubblig tillförsikt långt under ytans kaos, i alla situationer. Oavsett vilka himlastormande vågor som river upp mig värld, finns där en botten, som ingen annan kan dra undan. Jag är tillräcklig.
 
Och det är kanske det viktigaste jag lärt mig under hela min färd mot vuxenlivet. 
 
/Zäta

Reflektioner från en demensavdelning

Kära du, som är lyckligt ovetande om den oändliga sorgsenhet som breder ut sig där er gemensamma ålderdom skulle funnits.
 
Kära du, vars liv virkas in i en långsamt växande duk på ensam altan. 
 
Kära du, som så så sällan ler. Jag såg en undflyende glimt av den vackra flickan på porträttet jag putsade idag, då dina förvirrade, förskräkta fingrar kladdat ned hennes panna. 
 
Kära du, som inte längre finns kvar, jag minns dina pillimariska ögon alldeles knivskarpt.
 
Kära du, som har lärt mig om mänsklighet än vad läkarstudier, skönlitteratur och resor kunde göra tillsammans, trots att du bara mötte min blick ett par gånger.
 
Kära du, som sett långt över 90 år passera - det ger mig svindel att tänka på att de som en gång ska ta hand om oss på sina sommarlov, ännu inte ska födas på över 60 år.
 
Om jag är en storögd fyraåring pulsande genom midjehög snö, en stolt sjuåring med handen uppsträckt, en arg elvaåring som varken barn- eller vuxenvärlden förstår, en osäker livstörstande femtonåring, en förundrad förälskad sjuttonåring med två timmars sömn i kroppen, en stortjutande nittonåring på studentdagen, en tanklöst modig tjugoettåring med bultande hjärta och bestämd blick, en målmedveten tjugotreåring med språket pulserande i fingrarna - om jag är allt detta och oändligt mycket mer, för att vi aldrig blir färdiga men aldrig helt slutar vara de vi en gång var - vad ryms då inom dig? Om vi är lyckliga nog att få stanna på denna jord i över sextio år till - vad kommer vi inte att få uppleva? 
 
Ditt liv är kanske litet nu. Mina mått på glädje, äventyr och livskvalitét kanske inte ens är relevanta, för att ditt liv idag levs i en skala jag kan knappt ens kan förstå. Men det var inte alltid litet. Tänk vad många människor du hinner möta på nittio år, hur många stigar du hinner gå på, hur många andetag du hinner ta. Tänk vad många initiativ du tagit som ännu lever kvar, om än i förändrad form. Tänk vad många plaser du förändrat just då och där, bara genom den du var. Tänk hur många som längtat efter dig någon gång, hur många gånger du varit förbannad, hur luften vibrerat av dina ord. Tänk att världen har ekat av din närvaro i nästan ett sekel. 
 
En gång var ditt liv enormt, och det som finns kvar är värt att fira. Värt att bevara. 
 
Det måste jag tro. 
 
/Sofia
 
 
 
 
 
PS. En gång inom en inte alltför avlägsen framtid lovar jag att skriva om sånt ni vill läsa. Feminism och politik och pepp och analys och sånt. Just nu behöver jag bloggen för att jag aldrig skriver så bra, tänker så bra, existerar så bra som när jag skriver till er, även om ni inte vet om det. Och just nu är livet alldeles överväldigande, och ni får stå ut med att vara min filosofiska livlina. Jag publicerar ändå inte alla ord som skrivs här ska ni veta.
Kärlek från er Zäta.
 
 
 
 

Jag känner mig så fri här, när jag andas i din atmosfär

En julivecka för fyra år sedan spenderade jag, till mina vänners och ovänners förskräckelse och förvåning, mina första dagar med Moa. Såhär stod det på min blogg efter dessa dagar:

Ni vet sådana där snöglober med små landskap, snögubbar och glitter i? Jag tror att den snöglob jag lever i just blev upplyft och runtskakad ordentligt av någon, som är oförsiktig och mycket större än jag.
 
 

Jag älskar dig Moa - för att du gjorde min värld så mycket större - och för att du fyra år senare fortsätter fylla den med glitter och snöflingor av förälskelse.
 
Jag älskar dig för att vi gör varandra till bättre människor, och livet till en lite vackrare plats.
 
Jag älskar dig för att vår kärlek är tillåtande, för att världen aldrig blir för liten med dig - för att jag känner mig fri när jag andas i din atmosfär.
 
Herr Idebäck (feat. The Moniker) – I feel so free
 
Idag är en bra dag.
 
/Zäta

åjagärpåettsånthumörnärordenbaratrillarurmunnen

mendetgårinteförjagmåstegöraviktigasaker
 
ordenkanskeinteensärviktigafördetärintestoraordomförändringellerpolitik
 
detärordomframtidochomkärlek
 
ordomvårregnochomglädje
 
ordsomkittlarinnuti
 
ordsomvillskrikasuttillalla
 
ordsombordestannainnuti
 
åmenvemärdetsombestämmeratt känslor de är små 
 
nejminakänslor de är stora
 
ochdeärmina att fördela:
 
så här får du kära blogg, lite ord med känslor i.
 
dinzäta
 

Det liv du trodde var ditt

Ibland kanske du går till hudläkaren. För att du är lite prickig, och alltid har varit det.
 
Ibland kanske hudläkaren är trevlig och pratglad när han tittar på alla dina prickar i sitt förstoringsglas. 
 
Ibland kanske han stannar upp. Tittar länge och noggrant på samma prick, fast du inte alls har tänkt på den. Frågar ifall den har ändrat form.
 
Ibland kanske den pratglade läkaren blir alldeles stel och formell och konstig. Precis sådär konstig som du föreställer dig att en läkare blir när något ser illa ut.
 
Ibland kanske du känner dig själv tillräckligt väl för att formulera din oro till en fråga. Då kanske du får till svar att vi inte tror något i min bransch, men att det ser avvikande ut och svaret kommer om två till tre veckor. Vill du ha något lugnande?
 
Lugn. Vilket obehagligt allvarligt skämt. För två timmar sedan var du kanske en student som funderade på rockkonserter och tentaplugg och tjafs om disken. Sedan funderar du bara på en enda sak:
 
Ska jag förbli 22 för alltid, eller ska jag få leva det liv som jag alltid trott varit mitt?
 
Du funderar i tusen olika varianter. Det finns förstås en stor möjlighet att det inte är något farligt, tänker du. Och det finns förstås en stor möjlighet att det inte har hunnit sprida sig, även om det är farligt, tänker du. Och sedan tänker du på det otänkbara. 
 
Malignt melanom. Du är inte dum i huvudet. Du tvingar dig själv att inte vara naiv. Du vet precis hur aggressiv den cancern är. Det är antingen positivt eller negativt resultat som gäller. Om två till tre veckor.
 
Du tänker inte "varför jag?", för du vet att det inte finns någon logik. Du tänker möjligen, i små anfall av undfallande gentemot naiviteten: "varför någon?"
 
Du tänker på de mest bisarra saker. Som vilken tur det är att du inte är religiös. Vad ledsen du hade blivit på en Gud som var så elak. Evolution och slump är det ingen idé att bli ledsen på. De är bara kallt omedvetna, slumpvis driftande processer. Du är varken utvald eller bortvald.
 
Men du är du och du vill fortsätta vara du. Du tittar på gamla människor genom fönstret och blir avundsjuk. Tänk, att få bli så gammal. Att uppleva så många år, så många människor, så många sorger och så många kafferaster. Vilken lyx. Du är inte färdig än. Du har ju knappt börjat.
 
Du tänker på människor som röker. Som kör utan bilbälte. Som är deprimerade och inte tycker livet är värdefullt. Och all din humanistiska utbildning om "fria" val och utsatthet och samhällsstrukturer är som bortblåst. Ja, din medmänsklighet och förståelse också. Du blir så jävla förbannad på dem. Hur fan kan de få kasta bort sina liv sådär när du aldrig, aldrig skulle chansa på det sättet, och du kanske ändå är den som ska dö? Jävla as.
 
Du tänker på att vittra bort. På att smalna av och tappa håret och se fruktansvärt obevekligt sjuk ut. På hur lång tid det tog innan du kunde tänka på morfar när han var frisk och glad, hur länge du bara såg sjukdom och förfall. Du vill att människor ska minnas ditt liv, inte din död.
 
Du tänker på din egen begravning. På hur många som kommer vara där. För ju yngre du är när du dör, desto fler på begravningen. Du önskar innerligt att du en gång får en liten, oansenlig begravning. Ändå tänker du på att du skulle vilja att folk hade färgglada kläder och inte skänkte pengar till cancerfonden, utan till flickors utbildning och tjejjourer och kanske regnskogen. För cancern kanske var vad som dödade dig, men det var vetenskapen och feminismen du levde för. 
 
Du stannar upp, och tänker att tjugotvå år, nästan tjugotre, ändå inte är så pjåkigt. Hur många liv på denna jord har inte slutat långt tidigare än så? Är det inte nästan lite förmätet att bli så upprörd, om vi sätter det i perspektiv? Det finns aldrig några garantier. Och ändå. Dör du kan inget perspektiv i hela världen ändra på det. Du kanske inte är så viktig, men det är bara du som är just du. 
 
Du tänker inte mer, utan känner. Och det som gör allra, allra ondast är ändå tanken på att lämna kvar. Både de du aldrig fick träffa och de du redan älskar. Världens vackraste flickvän. En mamma vars enda barn du är. Vänner som funnits där i deccenier och de som bara funnits i några år. En pappa och en lillasyster som precis fyllt tvåsiffrigt. Alla projekt, både de som redan finns och de som du hade planerat skulle finnas. Du skulle ju ta examen. Doktorera. Bidra till samhället med hela din förmåga. Få ett barn.
 
Få ett barn. Få ett barn. Få ett barn. 
 
Ska jag förbli 22 för alltid, eller ska jag få leva det liv som jag alltid trott varit mitt?
 
Talar jag med Sofia Zettermark? Ja, detta är ..., din läkare. Jag ville meddela att det var godartat.
 
/Zäta

Till ett tonårshjärta

Jag ser ibland osäkra kommentarer på stora bloggar som trevande frågar: Hur vet jag? Hur vet jag när jag är kär på riktigt? Och de får alltid ett ”det vet du, jag lovar” till svar. Känslor är självklart unika, liksom människor, men jag skulle nog ändå vilja ge dessa osäkra tonårshjärtan ett svar. Det blir kanske inte ett perfekt svar, men det blir uppriktigt. För om det är något jag varit säker på här i livet är det att jag varit kär. Fruktansvärt olyckligt kär. Ofattbart lyckligt kär. Lekande lätt kär. Outhärdligt omöjligt kär.
 
Såhär, ungefär precis såhär, vet du:
 
När huvudet är fullt av namn och magen full av förhoppningar. När det snubblas på gatstenar och skrattas åt upplysta träd i vintermörkret. När ostyriga hårstrån vidrör fel ställen och djupa andetag måste tas. När stora snöflingor och varma bänkar fyller världen. När tankar och bokstäver knappt hinner bilda meningar innan fascinerande svar kommer från den vackra munnen mitt emot. När livet för ett ögonblick stannar upp och längtan efter närhet får tillåtelse att ta över. När ord som lånats av Paul Simon skrivs ned på solvarm hud. När sömnbrist och trevande lycka sveper in hela tillvaron i dimma. När kinderna hettar av ord som trillar ur telefonen. När solen går upp och det inte finns någon tanke på sömn. När det gör ont i hela kroppen av att lämna sängen och de intrasslade lemmarna och den berusande doften. När The Start of Something spelas på repeat hela kvällarna. När närvaron av obändliga, envisa känslor blir omöjliga att förneka. När fötter i höga klackar gör ont, men sällskapet gör att en mil till inte känns så farligt. När skratt bubblar upp alldeles okontrollerat mitt på Stora Torget. När varje minut i ovisshet är outhärdlig och biologilaborationerna är fyllda av löften. 
 
 
 
Hur du vet om det är rätt är svårare att svara på. En klok person sa en gång att om du tycker om dig själv när du är med någon, är det rätt. Men även kärlek som är fin och lätt och underbar gör ibland ont som inget annat. Det ingår liksom i dealen för att vara människa. 
 
Och fy fan vad ont det gör.
 
Fast på något sätt är det ändå värt varenda droppe. Varenda droppe av ilsketårar och nervositetssvett och kyssar smakande av brännhett te - för aldrig annars är livet så påtagligt. Ja, när det är sådär påtagligt, oresonligt och vackert.
 
Då vet du. 
 
/Zäta
 
 
 

Min plats i en växande värld

Jag har alltid haft en högst påtaglig känsla av att min värld växer. Ytterst långsamt och inte gripbart i vardagen, men i efterhand har det alltid varit tydligt. 
 
Som mycket liten minns jag knappt var min värld slutade, men från och med lågstadet var dess gränser tydliga. Skolan, framförallt klassen. Scouterna. Familjen i Uppsala och den i Stockholm. Var jag kär i någon gick han i klassen. Var jag oroad över något pågick det i skolan. Tänkte jag på familjen var den definierad av enkla biologiska band. 
 
I mellanstadiet var de fysiska gränserna ungefär de samma, men nu hände det saker på andra fronter. Känsloregistret utökades till en ny längtan, en ny åtrå, en ny rädsla. Min energi gick åt till ett socialt spel som verkade komma så naturligt för andra, men som för mig krävde all tillgänglig analys- och anpassningsförmåga för att ens hänga med hjälpligt. Men en sak behärskade jag. Skolan. Inlärande. Skriva, räkna, läsa. Systematisera, analysera, diskutera. Den rusiga glädjen lärandet gav mig, helt självklar i lågstadiet, var plötsligt något unikt. Och konstigt. Men min värld växte med varje biologilektion, varje religionsdiskussion, varje bokrecension. 
 
Högstadiet förde med sig en försmak av frihet så förvrängd att det är ganska roligt i efterhand. Plötsligt var det också uppenbart att världen utanför min var så mycket större - att det fanns kompisgäng och klasskillnader och drömmar större än Den Perfekte Pojkvännen. Och vi utforskade varandra. Lät våra världar växa ihop till den grad att min bästa väns dagbok från den tiden nästan kunnat vara min. 
 
I gymnasiet var den diversifierade värld jag anat i högstadiet plöstligt högst närvarande varje dag. Människor kom inte längre från precis samma övre medelklassbakgrund och gillade att sjunga. De drevs av olika saker, från olika saker, mot olika saker. Och så blev jag miserablet fruktansvärt jäkla olyckligt kär. Ett känslodjup jag visserligen testat på tidigare, men aldrig konstant i sex månaders tid. Det gjorde förbannat ont när min värld växte åt det hållet, men växte gjorde den. Precis som när jag hittade rätt och hittade till den finaste, snällaste och stiligaste killen du kan tänka dig och stannade där i två år. 
 
Sedan, nästan innan studentmössan åkt av, hällde någon en hink vatten över mig. Det var genusvetenskap, coola människor, nya intellektuella höjder, och kanske framförallt, en kollision. En oromantisk jäkla dunderkrock som lämnade oss båda yra i flera veckor. Om min värld tidigare sakta men säkert utvidgasts med varje år, exploderade den nu obarmhärtigt åt alla håll samtidigt. Jag tror fortfarande inte jag vet vad som hände. Men vi hittade varann. Ändå fanns det så mycket som drog oss isär. Tidigare kärlekar, olika livsplaner, annorlunda värderingar, felaktiga kroppar och trasiga hjärtan, andras förväntningar. Allt, egentligen. Och det tog ut sin rätt. Det var som en livstid komprimerad till ett halvår: En livstid av glädje, ångest, närhet, förtroenden, åtrå och rädsla. En orgie i intrasslade lemmar och själar. En kärleksaffär som borde slutat lika drastiskt och obegripligt som den börjat. 
 
Sedan blev jag rastlös. Kände att jag borde veta åt vilket håll jag var på väg. För varje felaktigt vägval växte paniken, och det kompenserades inte av det där glorifierande lärandet av sina misstag. Men min värld befolkades ändå av nya personer, fick nya referensramar, vann nya kvadratmetrar.
 
Jag ska inte påstå att jag hittat rätt nu. Att min värld stannat på en bekväm storlek. Senast igår kom jag på mig själv med att vara lite lycklig över att jag numera förstår så många av de subtila popkulturella eller historiska referenserna i det jag ser på och läser. En sak som aldrig fallit mig in att sakna innan jag visste vilken glädje det kan ge. Tänk vilken stor värld detta nätverk av associationer och referenser kräver. Och tänk hur mycket större den kommer bli, ju äldre jag blir. Vad är väl ett par rynkor och stela ben mot en större bit av vår oändliga verklighet? (Åh livet är det bästa jag vet)
 
Nej, jag vet inte om jag hittat rätt. Men jag har lärt mig att leva med osäkerheten. Att acceptera att inte veta var och vad och vem och när precis hela tiden. Att jag inte behöver leva fem år in i framtiden. Jag kan leva här, och ett halvår framöver ungefär. Så ordnar det sig säkert på vägen, medan min värld sakta utvidgas. Någonstans där i oändligheten finns min plats, det är jag säker på. 
 
Det, och att den där kärleksaffären inte var en kärleksaffär. Det var kärlek.
 
 
/Zäta
 
 
 

Mellan raderna

Jag sitter på tåget och läser en fantasybok, medan jag förstrött snurrar luggen mellan fingrarna. Framför mig på bordet står en termos och en tom matlåda. Snett mitt emot sitter en kille som talar högt, alltså verkligen ljudligt, om sin politiska karriär. Om hans (manliga) företrädare och hur bra det gått för dem i riksdagen. Om hur han lyckades rekrytera 100 extra medlemmar till MUF samtidigt som han jobbade på en creddig firma i Stockholm. Om hur praktiskt det är att ha MUF i ryggen eftersom de unga väljarna är så lätta att formera åt samma håll. Om hur lätt han alltid haft det med tjejerna. ”Jag ska bygga mitt eget lilla nyliberala paradis.”


Jag försöker koncentrera mig på boken, men det går sådär. De onda drottningarna och manipulativa tjuvarna står sig slätt mot arrogansen från andra sidan mittgången. Jag ger upp och tar fram hörlurarna. Diggar med i Under Pressure och käkar lite medhavda russin. Då ser jag hans blick. Det är knappt ens en blick, men den säger allt. ”Du är en sån där hippie-vänster-inte-som-jag-människa. En sådan jag inte skulle titta på om jag var ute, om du inte serverade mig drinkar. Du har kort hår och är arrogant nog att inte vara söt när du åker tåg.”


För en sekund sedan var jag jag. Jag var Sofia, försjunken i en fantasybok och funderandes över framtiden. Nu är jag plötsligt En Sån. Du vet inte vad jag gör, om jag pluggar, jobbar eller är sjukskriven. Du vet inte vem jag attraheras av, vad jag röstar på, vad jag skriver om. Du vet inte vad som gör mig tårögd, vad som får mig att fnissa hysteriskt, vad som gör mig orolig och nervös.  Du vet ingenting om mig, förutom att jag inte valde att behaga din blick i kupén. Jag valde att digga min musik, läsa min bok, låta mina fingrar göra osmickrande knutar i håret och äta osexiga russin.


Jag vet ingenting om dig heller, bortsett från det jag hört dig berätta om, och en sak till. Du är inte van vid det här. Du är van vid att folk är till för dig.

/Zäta

Lurvår

"Lurvår" - när du tittar ut genom ett soldränkt fönster och hör fåglarna kvidivittra, så att du tror att det är superskönt och en massa plus ute, och klär på dig lite för lite så att det bara skönt precis i vindstilla soliga hörn, men du fryser som ett litet argt as så fort du stöter på en skugga.

Precis så är det i Lund just nu. En lurig vår, som tror att den ska lyckas övertala mig om ta mina fina nya tygskor och cykla till skolan utan vantar och glömma bort att det är tenta imorgon.


Men det ska den inte lyckas med! Jag vet allt hur du fungerar, lurvår. Dessutom hörde vi två tanter på stan som sa att våren kommer till Lund först den 10:e mars. Och det går alltid att lita på tanter på stan.

Sådetså.

/Zäta

En lindansös

Hur något kan vara så fantastiskt roligt och fullständigt vidrigt skrämmande på en och samma gång är svårt att förstå.

Igår satt jag framåtlutad i stolen, ivrig, full i skratt och törstig på mera kunskap. Familjeträdet framför mig var en gäckande gåta, vars cirklar och fyrkater och potentiella arvsmönster nästan verkade lyfta från pappret och säga: Läs mer om oss! Ord som monogen och population och sannolikhet och mulitfaktorell dansade ur min mun, och J bredvid log sa att det märktes att det här var min grej. Vi slutade klockan fem, men jag hade kunnat stanna till nio.

Idag satt jag darrande och storgråtande, ni vet sådär som det bara går att gråta när du är ensam hemma, läsandes en text om en liten döende flicka. Om tappra barnaleenden (å, vad jag hatar ordet tapper i kombination med barn), gyllende stunder i det lilla lilla livet som de sista månaderna i sjukhusrummet rymmer, om sköra vener och växande tumörer och rossliga, otillräckliga andetag och önskan om att få springa igen, eller i alla fall inte ha så ont. Det var inte smärtsamt för att hon dog tillslut, utan för att hon var så levande i den oändligt sköra kroppen i dödens närhet.

Båda dagarna var en del av samma utbildning. En del av samma vetenskap, om än olika aspekter av den.
Den pessimistiska kanske skulle säga att jag borde byta utbildning om jag är så vekhjärtad. Den pragmatiske skulle påpeka att det är en stor skillnad mellan cirklar på papper och en förälders rättframma ord om ett barns bortgång. Min mamma skulle säga att det blir bra i längden, oroa dig inte.

Jag skulle nog säga att jag är rädd. Rädd för att inte orka, inte våga, inte ha valt rätt än en gång. Men också glad. Glad för att det känns så spännande, glad för att ämnet berör, glad för att jag vågar. Framförallt är jag dock ganska så säker. Ganska så säker på att jag inte skulle vara nöjd någon annanstans än där jag är livrädd för att misslyckas. Det låter kanske bisarrt, och inte särskilt smickrande, men jag tror att jag känner mig själv såpass väl nu att jag kan säga att det är sant.

En utmaning är inte en utmaning om den är enkel, om den inte innebär en risk. Jag är inte särskilt rädd för att misslyckas rent studiemässigt. Inte för att jag är någon slags geni som lär mig ett nytt språk genom att bläddra igenom läroboken, men för att jag alltid haft oförskämt lätt för studier. Det är inget att skryta med, lika lite som att jag råkar ha fått blågröna ögon, utan är precis som det senare, bara ett faktum. Jag är istället rädd för att misslyckas med det där andra. Att lyckas hålla balansen i denna fascinerande intersektion av vetenskaper och medmänsklighet. Och samtidigt vet jag nu att jag i längden inte kan vara någon annanstans än just i intersektionen. Balanserande mitt på linan.

Jag avskyr att vara rädd för fallet. Men jag är aldrig tillfreds ståendes tryggt nere på marken.

/Zäta

Att tycka eller inte tycka (om hjärtan)

Ibland undrar jag om tyckandet är mitt öde. Jag har alltid tyckt mycket, om det mesta. Och kanske just därför har människor alltid tyckt mycket, i både negativ och positiv bemärkelse, om mig. Lärarna i skolan tyckte antingen att jag var lärkonstens själva urkraft, den vetgiriga och inspirerande eleven, eller bråkmakaren och skeptikern som de inte alls kom överens med. Men det var få som glömde bort mitt namn.

Senare i livet började jag studera en vetenskap som många tycker är bara tyckande (ironiskt nog). Jag startade en blogg baserad på mina åsikter, och lite annat förstås. Jag är till och med född på en dag som människor gillar att tycka om. Tycka till om alltså. Tycka illa om. Eller kanske just tycka om.

Alla hjärtans dag.


Blä.
Gulligt.
Kommersiellt!
Alla stjärtars dag.
Varför bryr sig folk?!?
En enkel uppmuntran att visa kärlek.
Firar <3-dagen med pizza och öl istället.
Ooooo you're born on VALENTINE'S DAY, that's sooooo coooooool!!
Men man kan väl visa kärlek alla dagar på året.
Bara vit hetreokärlek som syns ju!
Jobbigt för oss singlar.
Så himla fånigt.
Cupcake-time!
Köphets.
Fint.

Kanske just för att det på något litet obetydligt vis är min dag idag, känner jag inte för att sälla mig till skaran tyckare. Det enda jag tycker just nu är att det är fint att fylla år och få känna lite kärlek från både bekanta och bästisar.


/Zäta

Till mina bloggare

Vill ni veta en hemlis?

Eller kanske inte en hemlis precis, men en grej jag inte brukar prata om. Jag är väldigt dålig på att kommentera bloggar. Jag har sällan tid även om jag gärna skulle vilja, och egentligen är det väl ett litet under att jag kommit upp mig här i bloggosfären utan att lyda detta första budord för ökat läsarantal. Men däremot så tittar jag alltid på era bloggar. Varje gång ni kommenterar och har en länk till en blogg så går jag in där, och tänker "hej, läsare, så det är såhär du är." Och vet ni vad jag lär mig?

Sjukt mycket. Det var just den här vanan som inspirerade mig att skriva en C-uppsats om tjejers bloggande. För jag insåg att alla dessa mammabloggar, modebloggar, frukostbloggar, tankebloggar, feministbloggar och självskadebloggar innehöll olika bitar av olika människor. Men de hade en sak gemensamt. De gillade att läsa långa feministiska utläggningar, politiska funderingar och arga pepptal från en blogg på Z.

Den vanan, och ett inslag på lokalnyheterna. Inslaget handlade om barnfattigdom, och plötsligt insåg jag att jag kände igen tjejen vars ensamstående far intervjades om vardagspusslet och att ha mat på bordet. Jag kände inte igen henne för att vi träffats, utan för att jag snubblat över hennes blogg via en yngre gemensam bekant. Jag gick in på hennes blogg igen, och på min bekantas blogg. Båda handlade om kläder, nya fotosessioner, tråkiga läxor och korta filmcitat. De var precis vad som på bästa sändningstid kallas "värdelösa fjortisbloggar". Fast jag läste dem med nya ögon. Tjejen jag känner på håll hade precis förlorat sin lillasyster, och den andra tjejen var så fattig att hennes pappa hade svårt att ställa mat på bordet (och så modig att han var med i lokalnyheterna). Det stod inte ett ord om dessa vedermödor i bloggarna. Kanske just för att det var tjejernas ventil. Deras chans att visa upp något annat för omvärden. Deras alldeles egna rum, där de själva bestämde innehåll.

Och fortfarande idag gör det mig så fruktansvärt förbannad att människor ska sitta och klanka ned på detta tidsfördriv, denna livsstil, detta konstnärliga uttryck, denna stundtals livsviktiga källa till tröst, utan att veta vad de talar om. Vissa bloggar är ytliga, ja. Men människorna bakom dem är sällan det.

Min gamla blogg handlade mycket mer om mig och förvirrade, finurliga tonårsinlägg än om feminism. Även om jag redan då skrev längre och mer än många, eftersom det helt enkelt är min natur och något jag tycker om, så skulle den säkert klassas som en "fjortisblogg" av många. Den handlade om vardagen i skolan, om saker jag längtade efter, om musik eller roliga citat och om kärlek. Den var definitivt trivial i samhällets ögon, men inte i mina. Såhär avslutade jag mitt allra sista inlägg på den bloggen, för snart fyra år sedan:

Tack bloggen. Jag vet inte vad jag hade gjort vissa stunder utan dig. Du har varit en osannorlikt stor del av mitt liv. Och visst är jag stolt över en del av de mer tänkvärda inlägg som emellanåt har publicerats här. Här har jag fått tala till punkt. Om du som läsare läst större delen av min blogg så känner du mig. Självklart inte hela mig, det vore ju tragiskt, men många sidor av mig. Goda såväl som mindre smickrande. Genom det stumma bollplank som den här bloggen utgjort har många av de värderingar som jag idag anser vara mig vuxit fram. Och jag har njutit storeligen av att författa denna blogg, som visserligen alltid utgått från mig, men alltid har haft hela världen som mål.

Och även om inte alla skulle uttrycka det så, eller känner lika djupt för sin blogg, så tror jag att kärnan känns igen för de flesta av oss. Tack bloggen.
/Zäta

En ätbar protest mot perfektionshetsen

Såhär till jul pysslas, bakas, pyntas och fixas det i alla vrår. Och i bloggosfären sker ett utbrott av stämningsfulla, vackra bilder på hembakat, ihopslängt och dekorerat även bland dem som i vanliga fall inte hänger sin blogg åt puttinutt, störtskönt och klassiskt. (Ja det är bara adjektiv för det är så det känns när bilderna begrundas. Adjektiven är det viktiga.)

Det är lätt att få en släng av julångest, heminredningsförlamning eller dekor-kräkreflexer för dem som inte är fullt lika händiga, begåvade eller tidsoptimistiska som dessa bildutsprutande julfixare. Det är till alla er jag tillägnar denna bild. Tillåt mig få presentera, från mig och Moa till er alla: Väääärldens fuuuulaste pepparkakshuuuus!!!


Jag blir lika lycklig varje gång jag ser det.

/Zäta

PS. Det är fetvadd och inte bomull.

Musik och bloggord och en resa jag aldrig kunnat föreställa mig

Jag är en ganska glad person. Inte direkt bubbelglad till vardags, men rätt nöjd med livet på det stora hela. Lycklig, rent utav. Och det har jag egentligen alltid varit. Allt annat har känts som avvikelser. Överlyckliga nykärsperoder, deppiga vårmånader eller desperata mörka nätter är fluktuationer, men aldrig särskilt varaktiga i längden.
Det finns längre perider när jag inte varit särsklit lycklig i grunden. Och det gör mig alltid obekväm, för jag vet inte riktigt vem jag är när det händer -- ska det vara såhär från och med nu? Det visar sig alltid att så inte är fallet, men det slog mig nu när jag funderade att det finns två tydliga varningstecken på att jag är på glid från min vanliga lyckonivå på ett mer permanent sätt:

1. Jag slutar blogga.

2. Jag slutar lyssna på musik.

Det förstnämnda har bara hänt en gång sedan jag började i högstadiet, och det var också den period i mitt halvvuxna liv jag mådde sämst: Trean i gymnasiet. Uppsala så som jag kände det var pyttelitet. Förhållandet jag haft sedan ett drygt år tillbaka var fint, men gav mig samtidigt andningssvårigheter. Klasskompisarna jag gillade var aldrig där och de jag inte gillade visade tydligt att känslorna var besvarade. Studenten lägrade som ett ljus i tunneln, men i mars var det fortfarande flera mil till fots kvar.

Tre veckor innan studenten startade jag den här bloggen i hemlighet. I det första inlägget stod det:

Än så länge är det bara jag som vet om den här bloggen. Jag skulle kunna skriva om vad som helst, för ingen vet. Vilken kittlande tanke.
Kanske ska det vara en avslöjande blogg. Kanske ska den vara djup. Kanske ska det vara en rolig blogg. Kanske ska den spegla världen som den ser ut för en äckligt ambitiös, rätt smart och alldeles för känslosam ung tjej. Eller så ska den handla om dubbelhäftande tejp. Just nu känner jag inte att det är det viktiga. För grejen är den att JAG HAR BÖRJAT BLOGGA IGEN.

Och det känns så jävla bra.

Tre veckor och fyra dagar senare hade jag inte bara ett slutbetyg som var en blijett till precis vilken utbildning som helst på universitetet, jag var också singel.

Den sommaren lyssande jag på musik som aldrig förr. På gräsmattan utanför huset, i köket medan brödet gräddade i ugnen, i sängen i ett hus på landet, i hostelrum i Berlin, med urdruckna tekoppar och rufsigt hår medan solen gick upp. Jag tror aldrig att jag har varit så lycklig. På sommaren står tiden still.

Bloggen trevade sig fram mellan djupdykningar i egna erfarenheter, stapplande politiska inlägg och yrvakna kärleksförklaringar till personen som vände upp och ned på min värld med sin musik. Hösten var lika kaotisk som sommaren var underbar. Tiden hade börjat gå igen och beslut måste fattas.

Jag bestämde mig för att hoppa på genus A. Kunde väl vara kul att göra något fundamentalt annorlunda innan jag började på läkarprogrammet. Jag sökte inte ens till hösten, för jag visste att om jag sökte skulle jag inte kunna låta bli att börja, och jag var inte på långa vägar redo.

Resten är väl kanske inte histora, men i alla fall två och ett halvt år av feministiskt bloggande som jag i vissa stunder är omåttligt stolt över. Den där majkvällen i gymnasiet hade jag inte en aning om att den här bloggen skulle ta mig in i en svindlande bloggosfär via debattsidor och Pride-parader till de numera frekventa "det känns som att träffa en kändis!" från vänners vänner och främlingar som gör mig lika överrumplad och glad varje gång. Jag skulle ju bara skriva om dubbelhäftande tejp liksom.

Den här hösten har jag inte lyssnat på särskilt mycket musik. Jag har inte heller varit så vilsen sedan jag var 11. Jag hatade att vara 11. Jag var inte ett barn, men heller ingen tonåring än. Jag var ingen och mitt emellan och alldeles för gammal för min ålder. Jag tror att jag kanske kommer säga samma sak om 21 om tio år. När jag inte blev jurist så skulle jag bli journalist och sedan ville jag inte det heller. Den där biljetten jag fick på studenten är inte mycket värd om du inte vet var du ska åka.

Jag vågar inte tro på det än, och gitarrkompet ljuder tveksamt och försiktigt i bakgrunden, men kanske har jag äntligen hittat min destination. Kanske visste jag om det hela tiden ändå. Vi får se.

Vi får se om våren, och födelsedagen som tar mig till 22, har mer musik och bloggord att erbjuda. Då kommer jag veta att jag hamnat rätt.

/Zäta

Dåliga flickor och duktiga flickor och vi

Duktiga flickor får högsta betyg i allt, precis som jag. Dåliga flickor bryter mot samhällets konventioner, precis som jag. Duktiga flickor pratar initierat med vuxna, precis som jag. Dåliga flickor är alldeles för privata i offentligheten, precis som jag. Duktiga flickor gör något konstruktivt av motgångar och har stora mål, precis som jag. Dåliga flickor skriver ut sin ångest och trassliga funderingar på bloggar och papper, precis som jag. Duktiga flickor är alltid välklädda och aldrig vulgära, precis som jag. Dåliga flickor lever ut sin sexualitet och flirtar för mycket, precis som jag.

Betyder det att jag är både duktig och dålig? Å, vad dessa kategoriseringar är tröttsamma. Tröttsamma och ytterst begränsande.

Som att allt det jag är skulle kunna sorteras in i ett av två fack. Som att min existens inte bevisar att dessa fack inte fungerar. Som att flickigheten i mig och dig och alla andra inte spränger sönder dem i småbitar. Jag är allt och mittimellan. Jag står utanför och innanför och bestämmer själv. Jag gör det dåliga duktigt och det duktiga dåligt.


Precis som du. Precis som alla flickor.


/Zäta

Om huvudvärkstabletter och vänskap

Ibland känns det lite som att ni läsare är min familj. Inte på samma sätt som min vanliga-IRL-familj förstås, men på det sättet att jag ofta tänker på er. Jag bekymras över hur ni mår, om ni verkligen lyssnar på mig och hur jag ska fortsätta vara intressant för er. Jag blir stolt över era prestationer och insikter som ni presenterar i egna bloggar (jag vet att jag är världssämt på att kommentera, men jag läsar alltid de bloggar som länkas här i kommentarer!) och jag tänker ofta att ni är ett stöd i en inte alltid välvillig värld. "Vad skulle bloggläsarna säga om DET HÄR!" brukar jag tänka när något osedvanligt otrevligt eller spektakulärt händer.

Så jag tänkte att ni skulle få träffa en annan del av min familj. För ungefär ett och ett halvt år sedan satt jag ny och nervös på ett styrelsemöte med RFSL när en energisk liten blond kille frågar om någon har en huvudvärkstablett, och får en av mig. "I don't hang out with girls anymore -- I had forgotten how convenient it was!" är hans kommentar. Som ni kan förstå tyckte jag att den här snubben verkade rätt dryg, trots att resten av världen verkade tycka att han var världens charmigaste. Charmknuttar som kommer undan med smygmisogyni är inte riktigt min kopp te, liksom.

Under ett antal månader och möten började jag dock förstå att det här nog var en ganska vettig person ändå. Och inte bara vettig, utan rent utav beundransvärd. Sällan har jag sett någon kämpa så hårt för en motsträvig förening, bara för att skapa en trygg plats för de som inte passar in i normen. Sällan har jag träffat någon som gör så klockrena analyser av genustrubbel och mononormer. Sällan har jag träffat någon med ett sådant kraftfullt driv, och samtidigt en sårbarhet och uppriktighet som lyser igenom. Jag vet inte när det hände, men snart så argumenterade vi samstämmigt för samma saker under mötena. Plötsligt satt vi bredvid varandra hela tiden, och gick långsamt samma väg hem. Någonstans under det där året blev vi mer än bara styrelsekollegor, och någon gång efter det blev vi vänner.

Vänner som umgicks mest hela tiden och berättade allt. Det var som att få en lågstadiebästis igen, fast utan svartsjukan och kompislistorna, och med diskussioner som stundtals gav mig intellektuell svindel. Många av de inlägg jag skrivit om kulturella tolkningar eller transpersoners rättigheter hade aldrig blivit till utan de diskussioner vi haft och de perspektiv som en person som växt upp i en annan kultur än min tillfört. Vi har haft våra tvister och missförstånd, men framförallt har vi stöttat varandra. Han har någon slagt orubblig tilltro till min förmåga och person, som när den uttrycks i stora amerikanska ord går rakt igenom alla mina lager av självtvivel och gör det mesta bra igen. Och jag någon slags uppriktighet och förståelse för de problem han stöter på och funderingar han har, som när de uttrycks i små svenska meningar verkar slå an något särskilt.

Det finaste med vår vänskap, eller kärlek som det kanske är, även om den inte inkluderar något sexuellt, är att den inte bygger på att vi kommer från samma ställe. På något sätt. Det är en vänskap som inte bygger på vilka vi har varit, utan på vilka vi har blivit.

Jag tror att ni kommer förstå vad jag ser i den här mannen, och varför det är ganska fantastiskt att ha honom på sin sida, när ni ser det här YouTube-klippet han gjorde om svenska tvångsteriliseringar efter Moas anmälning. Låt mig introducera någon som gjort mitt liv rikare och tryggare, och som jag alltid vill ha som bästis på ett eller annat sätt: Warren.


Jag kommer alltid ha en huvudvärkstablett över till dig.
/Zäta

Drivkraft

Ingen kan förutsäga framtiden, framför allt inte i sådana omskakande tider som vår. Det enda vi kan göra är att försöka förstå hur världen fungerar så att vi kan skydda och sprida de värderingar som vi anser vara viktiga.

- Robert W. McChesney

/Zäta

Tidigare inlägg




bloglovin RSS 2.0