Om riktiga kvinnor och skadliga kommentarer
En diskussion jag är evinnerligt trött på är den om Riktiga Kvinnor. Kriterierna kan variera, men brukar generellt koka ned till ungefär: Breda barnfödarhöfter och rejäla tuttar.
Snacket om riktiga kvinnor är en slags kontroll av kvinnokroppen, av kvinnors liv, förklädd till harmlösa komplimanger. Varför det?
Har ni tänkt på att En Riktig Man definieras av sina karaktärsdrag, typ stark och känsloinkompetent, medan En Riktig Kvinna definieras av sin kropp? Detta sätter fingret på något. Detta visar att kvinnor fortfarande i mycket högre utstäckning än män görs till sina kroppar. Det är viktigt för alla att vara attraktiva i samhällets ögon, men för kvinnor är det alldeles livsavgörande. Dylika domar över kvinnors kroppar får alltså mer kraft i och med det bakomliggande system som redan trycker så mycket på just kroppens utformning hos kvinnan.
I ett könsnormativt samhälle blir personer bara godkända som antingen män eller kvinnor, och att säga att någon är en riktig kvinna är att säga att någon annan inte är det - och därmed knappt existerar. Det är att ta tolkningsföreträde på vem som är en godkänd kvinna, en godkänd människa.
Kvinnor kan se ut på miljarder olika vis, med snippor och snoppar och enorma bröst och mycket små och runda magar och vackra valkar. Vi är alla precis lika riktiga. Att hylla stora och tjocka kroppar kan förstås vara subversivt och är alldeles nödvändigt i ett samhälle med dille på smalhet, men det kan göras utan referenser till vem som får och inte får räknas som kvinna.
Betyder detta att folk inte får tycka om breda höfter och stora bröst? Eh nej. Folk får ha precis vilka preferenser de vill, men det är inte en mänsklig rättighet att ge uttryck för dem exakt när och var som helst. Hur du uttrycker dig väger in. Tillexempel går det finfint att säga (i rätt sammanhang) "jag tycker breda höfter är skitsexigt". Den meningen behöver liksom inte avslutas med "...det är så riktiga kvinnor ska se ut!" Det kan få vara en preferens som finns helt i sin egen rätt.
Däremot måste män lära sig att kvinnor inte ständigt är sjukt intresserade av vad de tycker om världen i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Det här med att kvinnor reduceras till sina kroppar och till lustobjekt för män är liksom inte ett soft inslag i världsordningen. Det är något vi vill och kan förändra. Exempelvis genom att fundera igenom när det är relevant att prata om sina preferenser. På dejt, har kemi och vill ge komplimang? Kör. I lunchrummet på jobbet pga läste en tidningsartikel om kvinnor som bantar? Håll truten.
Sedan kan det också finnas en idé att ha i åtanke vilka normer som redan finns i samhället. Att stora bröst anses attraktivt på kvinnor har väl exempelvis inte undgått någon över fyra år, så att prompt hävda sitt rätt att högljutt basunera ut just denna preferens är kanske lite onödigt. Det är okej att tycka så, hela världen vet redan det. Precis på samma sätt som att det är onödigt att spä på en smalhets genom att snacka vitt och brett om hur attraktivt just du finner just det, medan det kan ge positiva efterverkning att hylla stora kroppar (utan referens till egna sexuella intressen alltså). Dina ord kommer att få olika innebörd beroende på vilken förförståelse som finns hos mottagaren. Det är kanske surt när du bara ville berätta lite om dina känslor, men så ser världen ut och det är bara att förhålla sig till.
Det här handlar också om reproduktion och obeghagliga biologisktiska idéer. Mellan raderna, och ibland explicit, säger Riktiga Kvinnor-förespråkarna att kvinnans primära roll egentligen är att föda barn. Breda höfter kopplas som bekant ihop med vaginal förlossning och stora bröst med amning. Att detta, inom vissa gränser, är biologisk bullshit, verkar inte bekomma dem. Höfternas form och storlek spelar förstås roll för om ett barn kan komma ut den vägen, men det är framförallt formen och storleken inuti, och inte den bredd som uppmäts utifrån, som spelar roll. När det kommer till bröst är det bara bullshit rakt av. Det finns ingen korrelation mellan bröststorlek och mjölkproduktion, möjligen till lagringsförmåga, men individuella faktorer spelar ändå störst roll. Men alldeles oavsett hur sanningsenliga evolutionsbiologiska drivkrafter är, så kan vi ju förkasta tesen att kvinnor idag bara skulle existera för att ploppa ungar. Vad som är evolutionärt gångbart och socialt efterstävansvärt idag är nämligen inte samma sak. Kvinnor har närmligen - surprise - egna, rika liv och existerar helt i vår egen rätt, oavsett om vi väljer att få barn (och hur de kommer till välden).
När människor, och framförallt män, pratar om Riktiga Kvinnor som en viss kroppsform, förstärker de en struktur där kvinnors attraktivitet blir deras primära syfte i livet. De villkorar kvinnlighet till att handla om vad de finner snyggt, istället för hur andra människor känner sig. Och det påverkar människor. För det handlar inte bara om lösa sturkturer som verkar sväva där ovanför samhället, utan om den inverkan det har på enskilda, verkliga kvinnors liv. Jag vet inte hur många stunder jag som tonåring ägnade åt att oro mig över att bli godkänd som kvinna. Hur ofta jag fått höra saker som "flickkropp", eller varför inte den charmerande: "pojkkropp". Det tog mig år och feminismen att komma överens med den kropp som jag en gång hade haft en okomplicerad barnarelation till igen. Gör inte så mot folk. Det är så onödigt, när det egentligen är så enkelt:
Jag är kvinna, därför har jag en riktig kvinnokropp.
/Zäta
Dagen då Göran Hägglund avgick och alla plötsligt glömde
Det var väldigt vad det gullas med Hägglund nu när han ska avgå, även från vänsterhåll.
Politiken kommer sakna färg utan honom.
Han var ändå ett härligt bidrag till debatten!
Han stod för sina åsikter i alla fall!
Nog stod han för sina åsikter. Bland annat åsikten att jag och min fästmö inte ska få bilda familj.
Det måste vara så enkelt att leva i den värld där konservativa och reaktionära politiker är ett förnöjsamt, nästan lite uppiggande bidrag till frukostnyheterna, eller en härligt humorinslag på pubrundan. Men det är här strukturerna som vi jämt talar om blir konkreta. För att för oss som lever utanför heteronormen är inte "hbtq-fobi" ett snyggt ord eller något som bara ryssar sysslar med. Det är, också, en del av vår vardag. En del av det system som formar våra liv. Hägglunds åskiter kan aldrig bli skojiga för mig, för de hotar mina rättigheter på ett högst påtagligt sätt.
Kristdemokraterna har hamnat i skymundan på senare år, dels på grund av jättemaskinen Alliansen, men också på grund av SDs framgångar. Vi har helt enkelt fått en ny, och långt mer obehaglig fiende, att slåss mot. Men det betyder inte att KD är gulliga, snälla och ofarliga. De har fortfarande motsatt sig varenda progressiva hbtq-politiska förslag som någonsin framlagts.
KD fick ju som vi vet ge sig till slut i frågan om tvångssteriliseringar. Men 2011 såg det annorlunda ut, och jag skrev såhär (ha i åtanke att detta var innan transfrågor var så värst uppmärksammade, och ingen riktigt fattade vad tvängssterliliseringarna handlade om). År 2013 avskaffades tvångsteriliseringarna av transpersoner i Sverige. Men det var för sent för mig och Moa. Hon hade gått på behandling i flera år vid det laget. Hade inte KD bromsat frågan så förfärligt är det mycket möjligt att vi haft tillgång till nedfrusna könceller på svensk mark, och sluppit fatta livsavgörande beslut som 21-åringar.*
Så nej, jag tänker inte sakna Hägglund. Han var inte en harmlös charmig gubbe på högerkanten som förgyllde samhällsdebatten. Han var en man med mycket makt som högst påtagligt hindrade mig, och många många andra hbtq-personer, från att ta makten över våra egna liv.
/Zäta
*Nu tror ju vi mer på rättvisa än laglydighet till varje pris och sparade skiten i Danmark utan att säga något till utredningsteamet, så det kan nog bli barn ändå, men inte utan en förbannat onödig mängd pengar, krångel och ångest. "Famlijens röst" - eller hur var det?
