Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

Klasstillhörighet, eller varför den här bloggen finns

Vad är klass egentligen? Finns det ens? Vem är överklass och vem är arbetarklass och varför spelar det roll?

I många länder är klass en självklarhet. Klassklyftorna är tydliga, språkbruket är tydligt, människors identitet som tillhörandes en viss klass är tydlig. Varför är det inte så här?

Det beror dels på att Sverige tidigare haft relativt sett små klyftor, eftersom omfördelningspolitiken (=skatt som tas mer från rika och ges mer till fattiga) varit stark i landet, dels på en snedvriden självbild om det moderna Sverige. Nu är det där med små klyftor inte särskilt sant längre, eftersom de senaste årens politik gått mot en mindre omfördelning av resurser och ett bevarande av tillgångar där de först låg. Men framförallt lider Sverige av klassblindhet, precis som vi tror att vi rört oss bortom problem med rasism eller jämställdhet tror vi gärna att klass inte är signifikant längre i vårt moderna samhälle.

Å så fel vi har.

Klass är så mycket mer och så mycket mindre än ekonomiska resurser. Klass är en socialt konstruerad tillhörighet, som syftar till att precis som kön eller etnicitet sortera in personer i olika fack. Och precis som de andra kategorierna är det vidhäftat av en rad olika fördomar, föreställningar, värderingar och reella skillnader i hur livet ser ut. Klasstillhörighet är något som föds ur bestämda betingelser i samhället runt om dig. Dina erfaranheter ute i världen kommer att vara annorlunda beroende på om du är arbetarklass eller medelklass. Du kommer speglas olika mycket i film och litteratur, du kommer bli bemött olika av människor på gatan, du kommer ha tillgång till olika slags och olika mycket resurser. Dina vägval och möjligheter i livet kommer att färgas av din klasstillhörighet. De kommer inte att vara huggna i sten, men de kommer att påverkas.

"Gud vad luddigt hon snackar!" Vi tar ett konkret exempel. Hur kommer det sig att jag sitter här med näsan i en fysiologibok för läkarlinjen, i en fin 2:a i en universitetsstad, stolt skrivandes på en feministisk blogg om bland annat min transsexuella flickvän?

Jo, såhär gick det till: Sofia var en vetgirig och känslig liten unge på 7 år, som längtande halvt ihjäl sig att få börja skolan. Väl där gick allt som smort. Visst var hon duktig på att ta in information, stycka upp den på olika vis och producera egna slutsatser, men hon blev också alltid uppmuntrad att göra läxorna (ta in information), att ifrågasätta (stycka upp den på olika vis) och uttrycka sina åsikter och funderingar till ett lyssnade vuxet öra (producera egna slutsatser). Lilla Sofia lärde sig inte bara om matematik och skrivstil*, utan också hur det gick till att tala med främmande vuxna, hur en lämplig festoutfit såg ut, vad som var normala yrken att syssla med (såklart bara bland föräldrars och kompisars vänner, men sånt ser ju inte barn), vem som var en auktoritet och vem som gick att lita på - kort sagt hur hon kunde ta sig fram här i livet på bästa sätt. Lilla Sofia blev större och började utforska en större del av världen. Hon fick sina första jobb - via vänner och föräldrar. Hon bollade framtidsidéer - med vänner och föräldrar. Hon var rädd för mycket: Att aldrig bli älskad på riktigt, att bli dödssjuk, att misslyckas på fysikprovet. Men hon var aldrig, aldrig rädd för att bli arbetslös, utblottad, tittad ned på av samhället eller stämplad som icke-önskvärd. De begreppen fanns inte ens i hennes föreställningsvärld.

Så sitter jag här för att jag är en naturbegåvning, har osannolik tur i bostadslotterier och ett mod utöver det vanliga? Eller sitter jag här för att jag kommer från en familj där skolan alltid var en självklarhet, precis som en akademisk utbildning, en bakgrund som lärde mig att bete mig enligt alla de sociala koder som hyresvärdar stämplar "pålitlig", och en självsäkert som bottnar i ett omedvetet förgivettagande av mitt värde som samhällsmedborgare?

Sanningen ligger förstås någonstans mittemellan. Alla akademikerbarn seglar inte genom skolan. Men har du tre extrajobb, en arbetslös förälder, ingen uppmuntran hemifrån och kontakter som drar in dig på bygg istället för natur, blir det förstås svårare att landa på läkarlinjen. När jag var yngre brukade jag bli fly förbannad när människor pratade om akademikerbarn och hur förbannat lätt de hade det som fick så mycket hjälp hemifrån. Jag brukade tänka på hur jag hjälpte mamma skriva tacktal i högstadiet och hur pappa, som visserligen är ett mattesnille, inte var till stor hjälp över telefonen när fysikuppgifterna hopade sig. "Det är ju jag som är duktig! Jag gör jobbet själv ju! Ta inte credden från mig!" brukade jag ropa inom mig.

Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det inte är läxhjälp dessa akademikerbarn-har-det-så-lätt-människor tjatar om. Det är allt det andra. Att ta sig fram i livet på ett accepterat sätt. "Accepterat" är vad människorna med makt har bestämt att det ska vara. Och människorna med makt är över- och medelklass. Jag kanske inte föddes med makt, men jag lärde mig tala maktens språk, i dess vida bemärkelse, redan innan jag kunde uttala "språk".

Detta gör mig givetvis oerhört privilegierad. Jag hade kanske hamnat på läkarlinjen även om jag växt upp i en arbetarklassfamilj, men vägen dit hade definitivt sätt annorlunda ut. Jag hade definitivt haft andra erfaranheter med mig in, och kanske hade jag inte alls kännt mig "hemma" på samma sätt som nu. Medelklassnormen på det plejset alltså..."Han ser pålitlig ut, för han har kostym och slips" "Välutbildade, unga, starka personer som ni!" "Skål för överklassen, som vi snart tillhör! *haha, skämt*"

Huruvida jag hade skrivit den här bloggen är jag dock mer tveksam till. Jag hade haft fler förtryck att kämpa mot, mer att förlora i "anseende", behövt kämpa mer för att vara "rätt" och accepterad. Haft mindre makt som startkapital helt enkelt. Detta är givetvis inget medvetet övervägande från min sida ("det är chill att vara feminist och öppen bisexuell tjej för jag är trots allt medelklass"), men i min situation som medelklassunge har jag mer att falla tillbaka på. Jag kan alla de rätta koderna, och det är upp till mig att bryta dem. Att jag ens startade bloggen möjliggjordes av mitt startkapital, även om den inte är en konsekvens av det.

Framförallt var detta startkapital inget jag valde. Jag valde inte att bli medelklass, det var min livssituation som skapade mig som en viss typ av person som brukar sorteras in i något kallat medelklass. Vissa erfarenheter, vissa tillgångar, vissa typer av kontakter, vissa egenskaper, vissa "sätt att föra sig" och så vidare. (läs Bourdieu, eller Skeggs, vettja!) Precis som att andra förutsättningar skapar andra konnotationer som "klasstillhörigheter" för andra personer. Yrke är delvis valbart. Ekonomisk status delvis påverkansbart. Men klasstillhörighet är inte lika simpelt. Visst kan det förändras, men helt valbart, det kan inte ens den naivaste liberal "tycka" att det är. Eller jo, tyck på, men det förändrar ju inte faktum.

Meningen med det här inlägget är inte att dra alla över en kam eller säga att vi är fast i våra uppväxtmiljöer, det finns ju miljontals exempel på att det inte är sant, utan att säga att klass spelar roll. Det är inte bra att det värderas eller spelar roll, men det är ett faktum. Ett faktum som inte försvinner genom att vi tiger om dess existens.

Arbetarklassen är fortfarande stigmatiserad. Medelklassen är fortfarande privilegierad. Klass spelar fortfarande, om inte mer än någonsin, roll. Och vill vi ändra på det, får vi lov att börja snacka om det.

/Zäta

*Jag lärde mig förövrigt aldrig skrivstil. Jag vägrade blankt. Smart unge må jag säga, för det är en förmåga jag aldrig någonsin saknat. Lär sig barnen ens det nuförtiden?

Skulle knappast säga att det spelar mer roll än någonsin, men nog fan finns klassamhället kvar och har förvärrats de senaste åren. Orkar inte folk som förnekar det.

Haha, det har du ju väldigt väldigt rätt i. Lite väl kortsiktigt perspektiv där... Var mest en dramatisk poäng som kanske tog lite för stor proportioner. ;)

Förlåt, men det är verkligen jävligt märkligt, just det du skriver om klassblindhet, jämställdhet och rasism i inledningen. Har funderat många gånger på vad i helvete det beror på, att Sverige och svenskarna verkar gå runt och inbilla sig att alla de strukturella problem som i princip är grunden till västerländs kultur på något sätt inte skulle angå oss. Att vi är både jämställda, rasblinda och behandlar alla lika.



Nånstans känns det som att det framför allt kommer ur en jävla ovilja att tala om de "olikheter" som finns.

För att förtydliga, det är mycket enklare och bekvämare att häva ur sig plattityder om att "alla är lika värda och har lika möjligheter" än att prata om att vi faktiskt inte är det. Att prata om olika kulturer, vad de innebär, olika kön, hur de behandlas, samt olika klasser och vilka möjligheter de medför.



Känns som att Sverige är ett land där vi helst sopar problem under mattan så länge vi kan inbilla oss att de inte angår oss. Och jag skulle allt bra gärna vilja veta vad det grundar sig i och hur den kulturen har uppstått.

Tack för ett bra inlägg! Du och Fanny inspirerade mig till att skriva ett själv - ur ett arbetarklassperspektiv.



http://www.onewaycommunication.co/?p=2268

Å andra sidan känner jag att jag, som växt upp i en arbetarfamilj, där varken mor eller far hade gått ut gymnasiet när jag föddes, som bodde i något som får kallas norrlandsversionen av Svinalängorna under de första åren av mitt liv, som inte har en enda släkting som tagit ett högskolepoäng (knappt någon med gymnasieutbildning), har haft en helt annan möjlighet att göra vad jag vill av mitt liv i detta land. Inget har stått i min väg när jag skaffat mig en akademisk utbildning - den kommunala byskolan dög som grund och studielån gjorde att det fungerade rent ekonomiskt. Min fördel låg kanske i att mina föräldrar stöttade beslut om utbildning, och att jag aldrig mött missbruk eller långvarig arbetslöshet i min närmsta familj. För mig, som är född 1975, har Sverige varit just möjligheternas land!



Tack för en intressant blogg.

I och med större klasskillnader ökar inte bara klyftorna mellan klasserna utan det bildas även nya. Var uppmärksam på det. Jag kan i alla fall se fler klasser...

Jag lärde mig iaf skrivstil i skolan för 6-7 år sedan...

Totalt onödigt, för jag behöver det aldrig(förutom när jag vill renskriva vackra dikter, fast det kan man göra på datorn med något fint typsnitt nästan lika bra)

på lärarutbildningen lär vi oss om klassbegreppet; habitus, socialt och kulturellt kapital osv. Men vi lär oss däremot inte om att lära ut skrivstil. Fokus ligger på rätt saker :)

Du skriver himla bra. Som socialliberal skäms jag över Martin Lundqvists uttalande även om det kanske ligger något i det han säger. Visst föds man inom en viss "klass" men det går alltid att välja vart man vill ta vägen senare i livet, även om personen i fråga kommer att få kämpa mer eller mindre än de som hamnade i klassen redan vid födsel. Men du säger bra och mycket nödvändiga saker.

Sara: Märker du ingen skillnad i sättet att prata, förhålla sig till omvärlden, sättet att föra sig osv? Om du jämför med din bakrund och den akademiska världen?



Jag kommer också från en arbetarklassbakrund. Mina föräldrar är "hårt arbetande" sådana och har det därför relativt bra ekonomiskt. Men jag märker en stor skillnad i sättet att prata och förhålla sig till världen om jag jämför med den akademiska världen. Jag pluggar själv vid Lunds universitet (ingen i min familj/släkt har tagit ett endaste högskolepoäng). Jag upplever att en och samma handling kan betyda så olika saker i "de båda världarna". Att komma försent till en föreläsning, ha det stökigt hemma med gårdagen disk väntandes och komma "ofixad" till skolan pga av en sen kväll är liksom otänkbart för mig i min föreställningsvärd eftersom det är förenat med att vara lat, ovärdig.. helt enkelt inte respektabelt (för att låna Skeggs begrepp). Jämfört med den akademiska världen känns min älskade familj råbarkade, obildade (och jag skäms över att känna så); man ska skaffa sig ett arbete, tjäna pengar så att man kan göra rätt för sig!



Jag känner mig inte riktigt hemma någonstans. Hemma hos min familj känner jag mig trygg, jag känner till jargongen. Men jag kan inte prata med dem om det som intresserar mig (exempelvis språkets betydelse för ens verklighetsuppfattning, genus.. etc etc). Jag älskar akademin med ibland.. känns den så främmande och antar att jag också känner mindervärdeskomplex.

Hm. När jag funderar på saken. Jag tror det är allt för enkelt att säga att man kan välja senare i livet vart man vill ta vägen oavsett klasstillhörighet. Även om valmöjligheterna finns det konkret så kanske de inte är tillgängliga för individen i hens föreställningsvärld? Du skrev det så bra med:



"Så sitter jag här för att jag är en naturbegåvning, har osannolik tur i bostadslotterier och ett mod utöver det vanliga? Eller sitter jag här för att jag kommer från en familj där skolan alltid var en självklarhet, precis som en akademisk utbildning, en bakgrund som lärde mig att bete mig enligt alla de sociala koder som hyresvärdar stämplar "pålitlig", och en självsäkert som bottnar i ett omedvetet förgivettagande av mitt värde som samhällsmedborgare?"



Tänkvärt inlägg! Tack!!

Till Annan Sara: Jag skulle kunna skriva en roman om kulturkrockar och insikter längs vägen, så jag förstår precis vad du pratar om.



Jag har dock känt mig stärkt i mina val av det faktum att jag aldrig i grunden känt mig bekväm med den jargong jag växte upp med, och jag kan i dag känna ilska över att mina föräldrar inte skyddade mig ifrån alla dessa äldre män (skogarbetare) utan vett som glatt tryckte till småflickor via sexistiska uttalanden. Att komma bort från mycket av detta har faktiskt varit en befrielse.



Jag tror också att det faktum att mina föräldrar alltid sett mig som väldigt förståndig och låtit mig vara självständig (de var mycket unga föräldrar) har gett mig en god självkänsla, vilket jag tror suddar bort en del av den osäkerhet som automatiskt kommer när man rör sig i nya sammanhang. Jag har faktiskt inte känt mig riktigt felplacerad någon gång. Kanske det också har att göra med att jag håller låg profil tills kontakter etablerats.



Jag håller också med om att vissa framtidsutsikter inte fanns i min föreställningsvärld ens under gymnasiet, då man måste röra sig ifrån de gamla sammanhangen för att kunna vidga vyerna.



Jag vill ändå värna om det vi har (har haft?) i vårt land, vilket faktiskt ger fantastiska möjligheter. Jag har kommit i kontakt med en tidigare granne, vars far var alkoholiserad och hans uppväxt var minst sagt besvärlig. Han arbetar nu som läkare, och verkar ha ett underbart liv. Han gick verkstadsteknisk linje på gymnasiet, men kunde läsa på Komvux för att komplettera. Jag är så glad över att vi bor i ett land där detta är möjligt!

Jag fick lära mig skrivstil i alla fall och jag är född 94. :P

Att socialliberalen ovan håller med dig i din beskrivning av klassamhället borde vara ett varningstecken! Alltså det finns väl egentligen minst två klassbegrepp, ett som är sociologiskt och/eller kulturellt och som är det du använder här, och ett som är marxistiskt.



I det sociologiska klassbegreppet förstås klass som en social konstruktion i raden av miljontals andra, eller annorlunda uttryckt som en identitet. Det går med andra ord åtminstone i teorin att klä ut sig till en annan klass och därmed i princip vara den. Förtrycket, främst mot »arbetarklassen« (fler klasser verkar hittas på med jämna mellanrum) består i att de placeras in i ett »fack«, d.v.s. får vissa förväntningar om beteendemönster på sig, och på att de på grund av sin identitetstillhörighet utestängs från vissa institutioner i samhället, precis analogt med hur kön eller sexualitet kan fungera, men naturligtvis lite annorlunda.



Jag hatar den här definitionen men förstår att den kan vara användbar ibland. Alltså det FINNS ju flera sociologiska klasser, och det FINNS helt klart kulturella faktorer och identitetskategorier (även om Sverige lider ganska mycket av problemet att alla som är medelklass eller över inte känner till begreppet och att alla som är under tror att de är medelklass, och det är förmodligen här som Alliansens framgångar vilar).



Å andra sidan det marxistiska klassbegreppet har i princip bara två klasser: arbetarklass och kapitalister (fast det är mest sociala roller, så en individ kan vara det ena en dag och det andra en annan). Det fina med detta begrepp är att klasstillhörigheten är objektiv och beror på (och bara på) förhållandet till produktionsmedlen (läs: saker man använder för att producera grejer). Med andra ord: om du lönearbetar eller studerar är du arbetarklass (äger inga produktionsmedel, köper inte arbete), om du har ett företag och tjänar pengar på att andra människor producerar saker med maskiner som du äger så är du kapitalist.



Men kanske den viktigaste skillnaden: i den marxistiska modellen så är består förtrycket i existensen av en arbetarklass. Detta innebär också en jämförelsevis tydlig lösning: avskaffa kapitalismen och ersätt den med någon typ av produktionsparadigm där alla har kontroll över produktionen, och upplös därmed båda klasserna. Den sociologiska modellen är snarare – om man hårddrar det – en analysmodell. Den fungerar jättebra för att förstå vissa saker (typ varför personer i en viss samhällsgrupp utsätts för »glastak«), men helt värdelöst för att åtgärda problemen, eftersom den inte har någon analys av varifrån förtrycket kommer.



Skulle den sociologiska klassen försvinna om vi idag omfördelade alla pengar i hela Sverige så att alla hade lika mycket? Nej, förstås inte. Av denna anledning tror jag att det är problematiskt att analysera kulturella identiteter och objektiva ekonomiska kategorier under samma begrepp, eftersom det riskerar att göra problemet svårare (eller lättare, beroende på vilket problem man läser in) än vad det är.

Väldigt bra skrivet!