Share

Baserat på en sann historia (om manlig ätstörning)

Den tre år äldre pojken tornade upp sig över honom. Den äldre pojken hånlog, väl medveten om stödet han hade från de andra pojkarna bakom honom. Plötsligt höjde han handen över den yngre pojken. Det första slaget föll över näsan. Nästa kom hastigt och träffade i skrevet. Om man inte kan se härifrån till hit, är det något fel. De hånfulla orden ekade i pojkens huvud länge efter att de äldre barnen fnissande gått därifrån.



Den här historien är inte på något sätt unik. Förövarna - mellanstadiebarnen - är antagligen inte medvetna om skadan de gör, men ord som dessa biter sig fast. Jag är tjock.

På genusvetenskapen har vi precis läst om anorexi, bantning och kvinnokroppen. Det är otroligt intressant hur kvinnan associeras med Kropp och mannen med Själ, och vilka efterverkningar detta får. Hur maktordningar tvingar in kvinnor i mycket högre grad än män i kroppsideal och varför. Och strukturanalyser behövs, de är det viktigaste av allt om vi vill komma till rätta med snedvridna maktordningar som missgynnar kvinnor och en ständig smalhets, men de tenderar också att dölja de som avviker från strukturen. Visserligen borde ätstörningsforskning fokusera på kvinnor, eftersom de som sagt är mest utsatta, men att vara en marginaliserad grupp i en redan utsatt grupp kan inte vara lätt. De där fem procenten män används liksom bara för att ytterligare påpeka hur många kvinnor som lider.

Att det finns strukturanalys och kvinnoforskning är alltså bara bra, men ibland måste även det avvikande diskuteras. Det mest konkreta exemplet på hur omöjlig en manlig ätstörning anses är kanske att det är okej att skämta med män om deras vikt, men inte med kvinnor. Även i vänskapskretsar. Flytta på dig, tjockis! Äh, du kan väl inte frysa med din stoppning... Killar förväntas garva åt sig själva i sådana situationer, medan en tjej skulle ha rätt att bli upprörd. Och visst är det sant att de flesta killar inte bryr sig lika mycket som de flesta tjejer, men nu pratar vi inte om de flesta, utan om de som faktiskt mår skitdåligt över hur de ser ut. Oavsett kön.

Det är bara onödigt att fälla förvånade eller nedsättande kommentarer om andras utseende, och det spelar ingen roll vad det gäller. Det är aldrig kul. Jag vet att det anses bra att vara smal i vår kultur, men uppskattar jag att upprepade gånger få höra folk säga: "Oj, vad smal du är!" med förvånad röst? Nej. Vad svarar man på det liksom? - Ja, jo, jag får ingen mat hemma. Och det blir ännu värre när man verkligen mår dåligt över sin kropp. Ovanstående kommentarer skakar jag av mig med ett "Jaha, har de inget bättre för sig än att kommentera mitt utseende?", men det är inte alla förunnat. Det finns ju personer som mår så dåligt över sin kropp att de tolkar uppriktigt menade komplimanger som hån, och då hjälper inte precis de direkt nedsättande kommentarerna. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i denna tankegång, även om det oftast inte blir så extremt. Men är man absolut övertygad om att ens lår är det fulaste, vidrigaste och mest motbjudande på jorden, blir komplimanger som "Du har så fina lår!" tyvärr bara ett elakt skämt. Med detta resonemang vill jag inte säga att komplimanger är lönlösa, även om de kan vara det i vissa skeden av en ätsörning, utan visa hur dåligt folk, även killar, kan må över sin utsida. Och att lite hänsyn aldrig är fel.

Det finns killar som mår dåligt över hur de ser ut. Det finns killar som har ätstörningar. De kanske är relativt få och deras problem kanske inte går att härleda till en viss maktstruktur, men det betyder inte att de inte ska tas på allvar. Ett första steg vore väl att skippa alla tjockis-kommentarer, faktiskt överväga ätstörningar hos killar som beter sig konstigt i närheten av mat och inse att strukturella analyser inte behöver utesluta andra sorters studier.

/Zäta


Share



Kommentarer



Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.


Lämna kvar ett ord eller två:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej):

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



bloglovin RSS 2.0