Det är konstigt att vara i Kina. Konstigt för att jag hänger med svenskar jag inte träffat på fem månader. Konstigt för att kulturen är annorlunda. Konstigt för att jag är annorlunda. Eller egentligen är jag väl inte annorlunda, jag gör bara annorlunda prioriteringar. Det är som att feminist-skribent-ambitiös-målinriktade-upptagna-Zäta har fått stå tillbaka den här veckan för en Zäta som helst bara tittar på löjligt billiga klänningar, myser i sängen (som är en luftmadrass) och skrattar åt kulturskillnader. Och vet ni vad? Det är jätteskönt. Jag har inte ens lite dåligt samvete. Tänk att det kan behövas en tripp till andra sidan jorden för att varv ned.
Men det är ändå konstigt att vara här. Speciellt tre saker är konstiga.
Trafiken. De kör som kompletta galningar. Jag har varit utomlands förut, men jag ha faktiskt inte upplevt att folk kör om på höger sida, på gångvägen, förut. Att folk kör mot rött händer även i Sverige (jag var med om det tre gånger under samma övningskörningsdag och höll på att ge upp hela grejen för att alla bilförare verkade vara dumma i huvudet), men hemma är det i alla fall mer undantag än regel. Det är det inte här. Moa brukar dra mig lite försiktigt i armen när jag gapande stannar för att stirra på en bil som gör en vänstersväng mot rött mitt i den hetsiga sexfiliga korsningen.
Maten. Det är sjukt billigt för det första. En måltid för åtta spänn, om du äter kinesiskt. Västerlänskt är det bara ungefär hälften så billigt som hemma, och kaffe kostar lika mycket. Det gäller att prioritera.
Könsrollerna. Könsroll är ett väldigt omodernt ord i genuskretsar, eftersom det insinuerar att folk bara kan kliva in och ut ur sitt kön hipp som happ, och riktigt så enkelt är det ju inte. Men det är ett väldigt passande ord i sammanhanget, för som utböling ter sig konstruerandet av kön här verkligen som ett skådespel. Det är rosa klänningar, högklackat och stora rosetter för hela slanten för vuxna, och för barn är det som Sveriges könsuppdelade klädavdelningar upphöjt i tio. När mina exilsvenskar skulle spela upp en typiskt svensk berättelse på kinesiska för klassen valde de Bockarna Bruse. Läraren frågade om det var en pojksaga eler flicksaga. Svenskarna såg frågande ut och menade att vi inte har pojk- och flicksagor i Sverige. Vi har barnsagor. Vi vet ju alla att det inte är riktigt sant, men det finns i alla fall barnsagor. Det går att berätta Bockarna Bruse för alla (och prinsesssagorna är ganska populära bland småpojkarna på dagis när ingen tittar, de också). Kön är inget villkor för berättelser på samma sätt i Sverige.
Nu är klockan halv nio här och jag och Moa ska till en bokaffär. Det har sina fördelar att bo i ett land som drivs så hänsynslöst av kapitalistiska intressen: Allt är öppet för konsumtion. Alltid.
Vi ska köpa en lärobok i kinesiska till mig. Visst är jag på semester, men efter en vecka börjar klibbhjärnan* göra sig påmind. Kuuuuunskaaap, viskar den. Meeeeraaaa.
再见 [zàijiàn]！
/Zäta
*Det är ett släktuttryck som kommer från att min pappas hjärna bara sög åt sig fakta och kunskap, och att det fastnade dä som om hjärnan var klibbig. De brukar säga att jag ärvt den. Och den går inte att stänga av liksom.
