Jag ser ibland osäkra kommentarer på stora bloggar som trevande frågar: Hur vet jag? Hur vet jag när jag är kär på riktigt? Och de får alltid ett ”det vet du, jag lovar” till svar. Känslor är självklart unika, liksom människor, men jag skulle nog ändå vilja ge dessa osäkra tonårshjärtan ett svar. Det blir kanske inte ett perfekt svar, men det blir uppriktigt. För om det är något jag varit säker på här i livet är det att jag varit kär. Fruktansvärt olyckligt kär. Ofattbart lyckligt kär. Lekande lätt kär. Outhärdligt omöjligt kär.

 

Såhär, ungefär precis såhär, vet du:

 

Det här är jag och min flickvän Moa som pussas. Om du undrar varför jag har troll i håret så är det för att vi var på en temafest.

 

Min flickvän är ganska awesome. Det är därför jag är tillsammans med henne, liksom. Hon har också ett antal utmärkande drag, liksom de flesta människor. Något av alla dessa drag verkar göra att sjukt många tv-människor vill filma henne eller göra lite allmän sensationsjournalistik. Typ en sådär två per månad brukar ringa och vilja att hon ska ställa upp.

 

 

 

 Det finns såklart många fler sidor av Moa, hon är ju en komplex och tänkande människa, men vi kan börja såhär. Det är faktiskt ingen hittills som velat göra en dokumentär om vegetarianer, Mahjong-spelare eller konflikträdda personer som hört av sig! Jättekonstigt! Det enda folk är intresserade av är i själva verket den sista punkten. Men de är å andra siden SUPERintresserade av det, så det är väl lugnt?

 

Nä, men det är inte lugnt. För Moas identitet och kropp existerar inte för andras nöjes och sensationslusts skull. Den är bara hennes. Att denna kropp sedan råkar hamna i skottgluggen för en massa normer och skit som vårt samhälle är besatt av för tillfället gör det hela förstås intressant, men inte rättfärdigat. Det är klart att det är bra att transpersoner synliggörs och att transrättigheter diskuteras, men det är tyvärr inte vad som händer när folk vill göra dokumentärer om "coola, konstiga avvikare". Det finns redan tillräckligt med exotiserande dokumentärer om konstiga transor som folk kan få njuta av sin normalitet i förhållande till. Jag och Moa har varit med i media förut (och det är väl därför de ringer hela tiden kan jag tänka) fast då uteslutande i sammanhang som fokuserar på politik och rättigheter. Det är en enorm skillnad mellan att använda sina livserfarenheter för att kämpa för ett bättre liv för oss och andra i samma situation, och att bli reducerad till dem i någon slags livstilsmagasin-jargong. 

 

 

Det värsta är dock att varje gång vi säger nej riskerar vi att inte, på något litet vis, nå ut till någon som behöver. Även om det är i en sensationslyseten journalists tappning kanske den där 15-åringen i glesbygden som bara fått Cockpit-variaten av transvärlden serverad innan, får något slags hopp om framtiden. För den där 15-åringen läser nog tyvärr inte bloggar som den här. Vi står mitt emellan Harvey Milks stridsrop och de hatiska Aftonbladet-kommentarerna om hur RIKTIGA KVINNOR OCH MÄN minsann är. 

 

 

 

 

 

 

 

Några unga feminister diskuterar sina erfarenheter och tankar kring jämställdhet i Sverige idag...

 

Det finns en hel del okända lagar där ute som drabbar olika grupper, en av de mer omdiskuterade har varit steriliseringslagstiftningen... 

 

Det sägs att den unga generationen är ointresserad av samhällsfrågor, men stämmer det verkligen? SVT har träffat fem unga aktivister...

 

Uppväxta med datorspel och Internet väljer de ändå gamla klassika brädspel. Möt några svenskar med ett udda intresse.

 

Vilka är egentligen verklighetens folk, och vad händer med de människor som faller utanför?

  

Tre svenska par berättar om sin vardag, med- och motgångar och framtidsplaner.

 

Kina får ett allt större inflytande på resten av världen, inte bara ekonomiskt utan även kulturellt. I Sverige väljer allt fler att studera kinesiska.

 

  

Om det var relevant skulle Moas transerfarenheter komma upp och synliggöras på hennes villkor, men hon skulle vara där i egenskap av expert/nörd/student/person. Om det inte var relevant skulle ni få prata med en smart och rolig tjej om intressanta saker. Asbra lösning. Nej, nej, ni behöver inte tacka. Det var så lite så!

 

Ser fram emot en rolig TV-höst!

 

/Zäta

 

Vid det här laget är vi väl alla trötta på tjatet om Ett Splittrat Pride, om höger-vänsterpolarisering, om att queer inte är vad det brukade vara.

 

Som vanligt kommer också de smyg hbtq-fobiska kommentarerna om att folk väl inte behöver spöka ut sig så. Kan de inte bara smälta in. Vi har ju ändå kommit så långt i Sverige, nu kan vi väl nöja oss. 

 

 

När jag och min flickvän sökte bostad skrev vi bland annat "vi är ett stabilt par sedan tre år tillbaka". Annonsen hette "Trevligt tjejpar söker boende". Vi var på en handfull visningar där de frågade oss om var den andra sängen skulle stå. Där de stelnade till och sa "vi hör av oss" när de förstod att det inte skulle bli någon andra säng. Trots att vi tydligt skrivit att vi var tillsammans, hindrade folks hetreonorma tankevärld dem från att förstå. Samkönade par, särsklit kvinnor, är fortfarande osynliga. Idag. I ett Sverige som har kommit så långt. 

 

 

Den vanligaste reaktionen när jag pratar om tvångssteriliseringarna och berättar om mig och Moa, om hur lagändringen kommer för sent för oss, är "men kunde ni inte göra det på olagligt sätt?". Spara könsceller alltså. Jo, det kunde vi. Det kanske finns könsceller nedfrusna i en bank någonstans utanför Sverige (verkar dumt att erkänna det i så fall, så att Rättsliga rådet kan hindra Moa från att få sitt nya juridiska kön), men det är inte poängjäveln. Om vi nu varit olagliga så är det förstås fint på ett personligt plan att vi kanske kan få barn någon gång i framtiden, men det tar inte bort faktumet att svenska staten tvingade min flickvän att bli steril och alltså förbjöd henne att frysa ned könsceller (för det ingår i att vara steril, du ska sakna all fortplantningsförmåga för all framtid) för att hon skulle få livsnödvändig vård. Om inte det är ett rättsligt övergrepp vet jag inte vad som är. Idag. I ett Sverige som kommit så långt. 

 

Alla de här exemplen är från mitt eget liv. Mitt eget medelklassliv inom vithets- och skönhetsnormer som gör livet rätt lätt att leva. Och ändå är det inte så jävla lätt att avvika från hetreo- och tvåkönsnormer heller. 

 

 

 

Det är klart att hbtq-rörelsen är splittrad. Det är en stor rörelse. Det är typ en tidvattenvåg, inte några jäkla ringar på vattnet. Om vi inte hade en intern diskussion eller kritik vore vi en sekt. As-otrevligt med en tidvattensvågssekt. Det går ju inte ens att uttala. 

 

Vi får tycka att Pride ska vara radikalt anti-kapitalistiskt och vi får tycka att QX feschlager-fest är årets höjdpunkt. Vad vi inte får tycka olika om är att Pride behövs. Sverige har inte kommit tillräckligt långt. Det kanske inte går att förstå som utomstående, eller snarare vet jag att det inte går, för ett förtryck och ett normbrott i den skala som hbtq-personer upplever varje dag går inte att föreställa sig om du inte själv levt det livet, men då får du ta mig på orden. Pride behövs. 

 

 

/Zäta