Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

Till ett tonårshjärta

Jag ser ibland osäkra kommentarer på stora bloggar som trevande frågar: Hur vet jag? Hur vet jag när jag är kär på riktigt? Och de får alltid ett ”det vet du, jag lovar” till svar. Känslor är självklart unika, liksom människor, men jag skulle nog ändå vilja ge dessa osäkra tonårshjärtan ett svar. Det blir kanske inte ett perfekt svar, men det blir uppriktigt. För om det är något jag varit säker på här i livet är det att jag varit kär. Fruktansvärt olyckligt kär. Ofattbart lyckligt kär. Lekande lätt kär. Outhärdligt omöjligt kär.

 

Såhär, ungefär precis såhär, vet du:

 

När huvudet är fullt av namn och magen full av förhoppningar. När det snubblas på gatstenar och skrattas åt upplysta träd i vintermörkret. När ostyriga hårstrån vidrör fel ställen och djupa andetag måste tas. När stora snöflingor och varma bänkar fyller världen. När tankar och bokstäver knappt hinner bilda meningar innan fascinerande svar kommer från den vackra munnen mitt emot. När livet för ett ögonblick stannar upp och längtan efter närhet får tillåtelse att ta över. När ord som lånats av Paul Simon skrivs ned på solvarm hud. När sömnbrist och trevande lycka sveper in hela tillvaron i dimma. När kinderna hettar av ord som trillar ur telefonen. När solen går upp och det inte finns någon tanke på sömn. När det gör ont i hela kroppen av att lämna sängen och de intrasslade lemmarna och den berusande doften. När The Start of Something spelas på repeat hela kvällarna. När närvaron av obändliga, envisa känslor blir omöjliga att förneka. När fötter i höga klackar gör ont, men sällskapet gör att en mil till inte känns så farligt. När skratt bubblar upp alldeles okontrollerat mitt på Stora Torget. När varje minut i ovisshet är outhärdlig och biologilaborationerna är fyllda av löften. 

 

 

 

Hur du vet om det är rätt är svårare att svara på. En klok person sa en gång att om du tycker om dig själv när du är med någon, är det rätt. Men även kärlek som är fin och lätt och underbar gör ibland ont som inget annat. Det ingår liksom i dealen för att vara människa. 

 

Och fy fan vad ont det gör.

 

Fast på något sätt är det ändå värt varenda droppe. Varenda droppe av ilsketårar och nervositetssvett och kyssar smakande av brännhett te - för aldrig annars är livet så påtagligt. Ja, när det är sådär påtagligt, oresonligt och vackert.

 

Då vet du. 

 

/Zäta

 

 

 

Du skriver så otroligt vackert min älskade Zäta!

Underbart vackert skriver!

Jag tror inte jag har kommenterat på den här bloggen tidigare, men det är nog så dags nu! Din blogg är en av mina absoluta favoriter, jag har tittat in flera gånger i veckan (favoritmarkerad ftw)i över ett år nu.

Du driver en feministisk blogg som jag känner verkligen är menad för att stå på kvinnornas sida. Eller på allas sida egentligen (för det är ju ändå det den feministiska kampen är menad för. Att låta människor vara det de är.). Men just som kvinna så känner jag mig aldrig förlöjligad eller tillrättavisad när jag läser din blogg. Jag känner mig välkommen, jag känner mig stärkt. Jag känner mig inspirerad. Fortsätt alltid göra det du gör, du anar nog inte vilken skillnad det har gjort i mitt liv.

Moa är väldigt lyckligt lottad (och jag misstänker starkt att du är lyckligt lottad som har Moa ;)). All lycka till er!

Du är fin du Zäta, har precis börjat följa din blogg men fastnade direkt och har även länkat till dig för att fler ska få läsa dina vackra ord.