Politiskt pyssel-pepp
Idag har jag och Moa färdigställt en tavla med politiskt pyssel som varit på G sedan i somras. Härlig känsla! Nu hänger den på kollektivets köksvägg tillsammans med Simone.
"Feminism is the radical notion that women are people"
/Zäta
"Feminism is the radical notion that women are people"
/Zäta
En liten kärleksförklaring
Körtelfeber och trötthet och feber och svala duschar för att lära remperaturcentum vett är himla trist att dras med hela sommaren. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan tjejen som väcker mig från tuppluren med nybakad paj och kramar mig varje gång jag tappar modet.
Du är det bästa jag vet.
/Zäta
Du är det bästa jag vet.
/Zäta
Rosettrea
Igår hittade jag hittade fyra fina rosetter.
Tillsammans kostade de 40 kronor.
Det tyckte jag var trevligt.
/Zäta
En kärlekssång jag tror på
Does anyone else feel like you're not really in the moment? That you're kind of always thinking about your future or about your past, or about what you should have been doing or what you have done or those things? There's a long list of things that you should be doing. Well, this is about the moment when you're not thinking about that, when you're just really present. And it don't happen very often, but I find it happens when you're... in bed, with somebody nice. (Loud cheers from the audience) So, I'm actually encouraging that in my life, so I wrote a song about it to hope it would encourage more of it into my life... by me, singing it, into the universe. Whatchaknow? Seems to be working actually. (More cheering)
Sweet sleepless tumbling night
Oh and the morning on your skin
And loved up light
Tracing patterns in the maze of your back
Softly softly the goosebumps like that
And then a kiss
Maybe another
And another one
/Zäta
Frihet, tänkte jag.
Jag minns hur arg jag var över att jag grät varje dag. Så ska det väl inte vara? Alla runt mig pratade om barndomen som något förgyllt, oskyldigt och bekymmerslöst. Njut av tiden innan du blir tonåring. Jag ville inget hellre än att bli tonåring. Då var det okej att ha konstiga känsloutbrott och prata med vuxna utan att få höra att jag skulle ut och leka kurragömma. Jag ville inte leka kurragömma. Jag ville läsa Sagan om ringen, ha mina fantasivärldar ifred, fundera ut vad onani egentligen var tillsammans med mina vänner, läsa på om planeter och tidvatten och bli uppringd av killar. Jag fick mens när jag var tio. Då hade jag längtat efter puberteten i över ett år.
Jag hatade att bli kallad barn och prepubertal. Jag var inte ett barn. Jag var fysiskt outvecklad, men på insidan var jag alltid för gammal. Klätterställningar var okej, men glosor, mens och nattliga samtal var intressantare. Jag minns lättnaden när jag fyllde 13. Nu fick jag äntligen vara tonåring på riktigt, och slippa det där mellanlandet mellan en barndom jag inte trivdes i och ett ungdomsliv jag inte hade tillgång till.
Men det var svårt. Det var svårt att umgås med alla de sötaste och populäraste flickorna där jag ibland fick vara med på nåder. Jag och den lilla blonda tjejen som fortfarande är min bästa vän i världen brukade beklaga oss över hur jag bara hamnade på snäll-listorna och hon på snygg-listorna. Som 20-åring kanske det är självklart att personligheten väger tyngre än utseendet, men som 13-åring önskade jag inget hellre än att någon av pojkarna skulle tycka att jag var attraktiv. Fortfarande var jag alltför lillgammal och ambitiös för att riktigt passa in.
Jag började högstadiet och märkte en föränding i killarnas attityd. Plötsligt blev jag neddragen i allas knän, var självklar att prata med när kärleksproblemen hopade sig och insåg sakta men säkert att det fanns de som tyckte att jag var söt, även om min bästis var fortfarande alltid var sötast. Vi var några tjejer som gjorde det mesta tillsammans, uthärdade tyskalektioner, tittade på Dirty Dancing mitt i natten och fick hyseriska skrattanfall under dagarna. Jag trivdes mot alla odds i högstadiet. Kunskapstörsten och oförmågan att hålla tyst som tidigare bara varit en nackdel blev nu en välbehövlig motvikt mot allt det blonda, hångelsugna och osäkra. Men fortfarande var jag övertygad om att ingen någonsin skulle bli kär i mig.
En dag satt jag i baksätet på bilen på väg hem från Gotland. Det spelades någon radiohit i bakgrunden och solen var på väg ned. Jag tittade på den grå motorvägen som passerade förbi utanför fönstret när en tanke slog mig. Måste en person ha allt det som räknas här i livet för att få vara lycklig? Eller kunde det räcka med att uppskatta den där smutsröda färgen som skymningen skapade på husväggarna, att det fanns vänner som skulle bli glada när jag kom hem igen och att hela livet låg framför mig? Jag kunde inte hitta något logiskt argument för att förneka sig själv lycka bara för att ingen råkade vara kär i en eller finnarna i ansiktet var för många. Kvällsluften var klar när jag klev ur bilen och smet runt knuten för att få vara ensam ett slag. Jag tittade ut över ängen som börjar där vår trädgård tar slut och log. Jag kände på mig att utrymmet för att få vara mig själv, som varit så litet som 11-åring, bara skulle fortsätta att öka. Frihet, tänkte jag. Och en bubblande känsla av lycka över att få finnas till och andas denna klara juliluft, känna en daggvåt gräsmatta under fötterna och tro på att livet skulle bli ett ganska fantastiskt äventyr, bredde ut sig i min mage.
/Zäta
Jag hatade att bli kallad barn och prepubertal. Jag var inte ett barn. Jag var fysiskt outvecklad, men på insidan var jag alltid för gammal. Klätterställningar var okej, men glosor, mens och nattliga samtal var intressantare. Jag minns lättnaden när jag fyllde 13. Nu fick jag äntligen vara tonåring på riktigt, och slippa det där mellanlandet mellan en barndom jag inte trivdes i och ett ungdomsliv jag inte hade tillgång till.
Men det var svårt. Det var svårt att umgås med alla de sötaste och populäraste flickorna där jag ibland fick vara med på nåder. Jag och den lilla blonda tjejen som fortfarande är min bästa vän i världen brukade beklaga oss över hur jag bara hamnade på snäll-listorna och hon på snygg-listorna. Som 20-åring kanske det är självklart att personligheten väger tyngre än utseendet, men som 13-åring önskade jag inget hellre än att någon av pojkarna skulle tycka att jag var attraktiv. Fortfarande var jag alltför lillgammal och ambitiös för att riktigt passa in.
Jag började högstadiet och märkte en föränding i killarnas attityd. Plötsligt blev jag neddragen i allas knän, var självklar att prata med när kärleksproblemen hopade sig och insåg sakta men säkert att det fanns de som tyckte att jag var söt, även om min bästis var fortfarande alltid var sötast. Vi var några tjejer som gjorde det mesta tillsammans, uthärdade tyskalektioner, tittade på Dirty Dancing mitt i natten och fick hyseriska skrattanfall under dagarna. Jag trivdes mot alla odds i högstadiet. Kunskapstörsten och oförmågan att hålla tyst som tidigare bara varit en nackdel blev nu en välbehövlig motvikt mot allt det blonda, hångelsugna och osäkra. Men fortfarande var jag övertygad om att ingen någonsin skulle bli kär i mig.
En dag satt jag i baksätet på bilen på väg hem från Gotland. Det spelades någon radiohit i bakgrunden och solen var på väg ned. Jag tittade på den grå motorvägen som passerade förbi utanför fönstret när en tanke slog mig. Måste en person ha allt det som räknas här i livet för att få vara lycklig? Eller kunde det räcka med att uppskatta den där smutsröda färgen som skymningen skapade på husväggarna, att det fanns vänner som skulle bli glada när jag kom hem igen och att hela livet låg framför mig? Jag kunde inte hitta något logiskt argument för att förneka sig själv lycka bara för att ingen råkade vara kär i en eller finnarna i ansiktet var för många. Kvällsluften var klar när jag klev ur bilen och smet runt knuten för att få vara ensam ett slag. Jag tittade ut över ängen som börjar där vår trädgård tar slut och log. Jag kände på mig att utrymmet för att få vara mig själv, som varit så litet som 11-åring, bara skulle fortsätta att öka. Frihet, tänkte jag. Och en bubblande känsla av lycka över att få finnas till och andas denna klara juliluft, känna en daggvåt gräsmatta under fötterna och tro på att livet skulle bli ett ganska fantastiskt äventyr, bredde ut sig i min mage.
/Zäta
Fina ord
/Zäta
En bra kväll
Jag tänker att en kväll där marinerade champinjoner grillas, vuxen-manga iscensätts och intärna Lady-Gaga-varianter sjungs, där hagelstormar väntas ut med hångel och den sista rommen under Domkyrkans helgon, där det ges bud på hemmasydda pirathattar och män i frack blir alldeles bestörta över oväntade uttalanden, måste vara en bra kväll.
/Zäta
/Zäta
Idag
kokar jag och lilla O en trolldryck på tjejbaciller och nässkinn com ska utrota alla gubbslem och sexitas i hela världen.
/Zäta
/Zäta
Uppsala
- Jag vill rymma. Men jag klarar inte av att längta, nej usch vad jag är dålig på det.
- Min vän rymde till Skåne men det gick inte att vara så långt borta så hon cyklade hem igen. Fast det var för långt att cykla så hon vände och tog tåget hem.
- Det var fint tycker jag.
Jag är så trött på min barndomsstad och ändå älskar jag den så mycket. Jag avskyr att alla de människor som fick mig att känna mig liten och värdelös i sexan fortfarande går på samma gator som jag, för även om jag inte känner mig vare sig liten eller värdelös utan mest bara oberörd när vi hälsar stelt, så finns en ömtålig tolvåring där innanför 20-åringens raka rygg och leende ögon, som inte kan låta bli att mäta sig själv med deras blick. Jag älskar att alla de människor som fick mig att skratta och räta på ryggen när jag gick i sexan fortfarande sitter i min soffa på kvällarna, även om samtalen inte längre går ut på hur vi ska fånga hans intresse, utan hur vi ska få plats för oss själva med honom. Jag avskyr att utsikten utanför de smutsiga bussfönstren är samma som den där första pirriga dagen i musikklass. Jag älskar att en nästan tom gågata eller domkyrkans spegling i Fyrisån känns precis som mina egna. Jag avskyr att veta exakt vara alla affärer ligger och vilken som lämpar sig för vad, men jag älskar hur staden växer och gör nya delar synliga allt eftersom umgänge och ålder ändras.
Men jag tror att jag måste rymma snart, för det finns för mycket här som påminner om vem jag varit, för att jag ska kunna förstå vem jag vill bli. Fast jag helt övertygad om att jag kommer försöka cykla hem igen rätt snart igen, om jag så måste lära mig att cykla enhjuling på vägen. Förbaskade Uppsala, varför måste jag tycka så mycket om dig?
/Zäta
- Min vän rymde till Skåne men det gick inte att vara så långt borta så hon cyklade hem igen. Fast det var för långt att cykla så hon vände och tog tåget hem.
- Det var fint tycker jag.
Jag är så trött på min barndomsstad och ändå älskar jag den så mycket. Jag avskyr att alla de människor som fick mig att känna mig liten och värdelös i sexan fortfarande går på samma gator som jag, för även om jag inte känner mig vare sig liten eller värdelös utan mest bara oberörd när vi hälsar stelt, så finns en ömtålig tolvåring där innanför 20-åringens raka rygg och leende ögon, som inte kan låta bli att mäta sig själv med deras blick. Jag älskar att alla de människor som fick mig att skratta och räta på ryggen när jag gick i sexan fortfarande sitter i min soffa på kvällarna, även om samtalen inte längre går ut på hur vi ska fånga hans intresse, utan hur vi ska få plats för oss själva med honom. Jag avskyr att utsikten utanför de smutsiga bussfönstren är samma som den där första pirriga dagen i musikklass. Jag älskar att en nästan tom gågata eller domkyrkans spegling i Fyrisån känns precis som mina egna. Jag avskyr att veta exakt vara alla affärer ligger och vilken som lämpar sig för vad, men jag älskar hur staden växer och gör nya delar synliga allt eftersom umgänge och ålder ändras.
Men jag tror att jag måste rymma snart, för det finns för mycket här som påminner om vem jag varit, för att jag ska kunna förstå vem jag vill bli. Fast jag helt övertygad om att jag kommer försöka cykla hem igen rätt snart igen, om jag så måste lära mig att cykla enhjuling på vägen. Förbaskade Uppsala, varför måste jag tycka så mycket om dig?
/Zäta
Till alla flickor som älskar (Du är inte allt jag har)
Jag älskar dig i varje andetag och minst varannan tanke. Jag vill känna din varma hud mot min så mycket ibland att jag nästan kan känna hur cellerna sträcker sig mot dig. De sånger jag gillar mest är de som får mig att tänka på dig och jag kan inte gå förbi en bokhandel utan att vilja köpa minst hälften av de vackraste böckerna till dig.
Men du är inte allt jag har har. Du är inte allt jag älskar. Du är inte viktigast i mitt liv och du är inte medelpunkten i min värld.
Jag är viktigast i mitt liv och jag är medelpunkten i min värld. Och det är just det som är det fina, för denna medelpunkt kan älska så mycket bättre än vad periferin någonsin skulle kunna.
/Zäta
Men du är inte allt jag har har. Du är inte allt jag älskar. Du är inte viktigast i mitt liv och du är inte medelpunkten i min värld.
Jag är viktigast i mitt liv och jag är medelpunkten i min värld. Och det är just det som är det fina, för denna medelpunkt kan älska så mycket bättre än vad periferin någonsin skulle kunna.
/Zäta
Gatorna krymper och busstidtabellen blir begriplig med åren, men jag vet fortfarande inte vad som är rätt och vad som är fel
Hur kommer det sig att de frågor som vara så svåra när vi var små är så lätta nu, och de frågor som var så lätta när vi var små är så svåra nu?
Varför går det inte att hoppa på moln? Hur ska jag någonsin hitta in till stan själv? Varför måste jag lära mig läsa? Vem ska ta hand om mig när jag blir stor?
Nu är det enkelt: För att moln bara består av små vattendroppar. Gatorna krymper och busstidtabellen blir begriplig med åren. För att kunna vara delaktig i detta skriftfixerade samhälle, kunna kommunicera med andra och göra din röst hörd. Du kommer att kunna ta hand om dig själv för det mesta, sedan kommer du att trassla in ditt eget liv i andra personers på ett fint sätt, och de kommer ta hand om dig när du känner dig sådär liten och förskräcklig.
Vad är en kvinna och vad är en man? När är jag kär? Vad är lycka? Vad är rätt och vad är fel?
Då var det enkelt: En kvinna är en sån som mamma, som har bröst och föder barn, en man är en sån som pappa som har snopp. När det pirrar i magen. Att skratta och vara glad. Det är rätt att vara snäll och fel att slåss.
Men nu? Vad är rätt och vad är fel?
/Zäta
Till Emilia
Jag vill hångla på en picknickfilt i flera timmar, medan solen och hennes händer smeker min rygg. Jag vill känna mig sådär levande som en språngmarsch över ängen när solen precis gått ned får mig att göra. Jag vill rita på jättestora papper och beundra mina konstnärliga vänner. Jag vill känna mig oemotståndlig i höga shorts, bara ben och utsläppt hår. Jag vill vara dödstrött i fötterna klockan fyra på morgonen i Berlin och rida på någons rygg hem. Jag vill putta ned henne från bryggan och bli serverad varm choklad när vi frusna kommer hem från kvällsdoppet. Jag vill upptäcka nya sånger som skapar små lyckobubblor i min mage. Jag vill vakna av solens strålar på mina ögonlock när klockan bara är nio och läsa ut en bok. Jag vill bjuda minst tre söta britter på feminina drickar och se när de generat sveper dem. Sedan vill jag hångla med de tre söta britterna. Jag vill gå på konsert på ett språk jag inte förstår. Jag vill sätta mig i en solhet bil efter en dag på en sandstrand. Jag vill skratta tills jag kiknar av hennes kittlande andedräkt.
Jag vill att det ska vara sommar.
/Zäta
Jag vill att det ska vara sommar.
/Zäta
Rosetter och hemligheter
Jag är så nyfiken! Det tassas runt i huset, prasslas, viskas och smygs med händer bakom ryggar. Det är nämligen så att imorgon när kineserna firar Ett Nytt År och västvärlden firar den Tvåsamma Heterosexuella Kärlekens Dag, tänkte jag och kanske några till fira Zettermarks 20-årsdag. Yay! Jag är pepp!
Dessutom har jag kännt mig som mig själv igen idag. Det var trevligt. Tentan är på G och rummet nästan färdigstädat. Under städnings gång fick jag ett litet ryck och satte alla rummets kringströdda rosetter i håret. Det blev en del.
Jag såg rätt galen ut. Gullig-galen. Det var intressant att observera hur partner och mor blev alldeles fnissiga när de sneglade på mitt huvud och inte alls tog in vad jag sa. Det är lite så jag tänker mig att det skulle kännas att vara väldigt vacker. Eller kvinna ibland, för den delen.
/rosettfnatts- och fördelsedagspirrZäta
Dessutom har jag kännt mig som mig själv igen idag. Det var trevligt. Tentan är på G och rummet nästan färdigstädat. Under städnings gång fick jag ett litet ryck och satte alla rummets kringströdda rosetter i håret. Det blev en del.
Jag såg rätt galen ut. Gullig-galen. Det var intressant att observera hur partner och mor blev alldeles fnissiga när de sneglade på mitt huvud och inte alls tog in vad jag sa. Det är lite så jag tänker mig att det skulle kännas att vara väldigt vacker. Eller kvinna ibland, för den delen.
/rosettfnatts- och fördelsedagspirrZäta
Å, sommar och vackra flickor
Ska vi snabbspola nästkommande tre månader?
/Zäta
Biologipepp och framtidsdrömmar
Pepp! Biologi!
Jag älskar verkligen att läsa genusvetenskap, men en gång naturvetare alltid naturvetare. Varför måste läkarlinjen vara så skrattretande lång? Jag vill ju vara färdig gynekolog typ... nu! Jag får sådana fantastiska visioner av framtiden. En trygg mottagning med mosaik på toaletterna, färgglada kuddar i sofforna, gratis te (det finns ingen mer lungnande i jobbiga situationer) och fullt med gamla nummer av Bang på borden. En plats där osäkra och oroliga ungdomar kan bli lyssnade på utan att få girlingar om att p-piller nog inte är lämpligt för dig som beter dig så slampigt och slippa få frågor som på förhand antar könet och antalet på deras partners. Ett eget litet universum där jag och mina kollegor kan göra det vi tycker är rolig och samtidigt hjälpa några av alla de som behöver det.
Ja okej det är en rätt avlägsen dröm, men distanskursen i medicink genetik är litet steg på vägen i alla fall.
Kursinnehåll
* Introduktion;
-DNA replikation, transkription och translation
-DNA-skador och reparation
* Mitos, meios och kromosomrubbningar
* Genomstruktur och genetisk mappning
* Mitokondriell nedärvning/Human evolution
* Genetiska sjukdomar;
-Monogena sjukdomar
-Mendelsk nedärvning, populationsgenetik och polygena
sjukdomar
* Metoder att studera gener
* Molekylär diagnostik
* Carcinogenes
* -Det humana genomprojektet och det som kommer efter
* Nya terapeutiska tekniker
-Kloning, transgena djur, genterapi
* Tillämpning/Etik
Yay! Allt låter så roligt!
/Zäta
Jag älskar verkligen att läsa genusvetenskap, men en gång naturvetare alltid naturvetare. Varför måste läkarlinjen vara så skrattretande lång? Jag vill ju vara färdig gynekolog typ... nu! Jag får sådana fantastiska visioner av framtiden. En trygg mottagning med mosaik på toaletterna, färgglada kuddar i sofforna, gratis te (det finns ingen mer lungnande i jobbiga situationer) och fullt med gamla nummer av Bang på borden. En plats där osäkra och oroliga ungdomar kan bli lyssnade på utan att få girlingar om att p-piller nog inte är lämpligt för dig som beter dig så slampigt och slippa få frågor som på förhand antar könet och antalet på deras partners. Ett eget litet universum där jag och mina kollegor kan göra det vi tycker är rolig och samtidigt hjälpa några av alla de som behöver det.
Ja okej det är en rätt avlägsen dröm, men distanskursen i medicink genetik är litet steg på vägen i alla fall.
Kursinnehåll
* Introduktion;
-DNA replikation, transkription och translation
-DNA-skador och reparation
* Mitos, meios och kromosomrubbningar
* Genomstruktur och genetisk mappning
* Mitokondriell nedärvning/Human evolution
* Genetiska sjukdomar;
-Monogena sjukdomar
-Mendelsk nedärvning, populationsgenetik och polygena
sjukdomar
* Metoder att studera gener
* Molekylär diagnostik
* Carcinogenes
* -Det humana genomprojektet och det som kommer efter
* Nya terapeutiska tekniker
-Kloning, transgena djur, genterapi
* Tillämpning/Etik
Yay! Allt låter så roligt!
/Zäta
Jag var arg så jag klippte ut tusentals små pappersrosetter
Jag är arg. Jag är arg för att jag aldrig hade några storasyskon. Jag är arg för att jordskorpan är så opålitlig runt Haiti. Jag är arg för att folk lägger sig i mitt val av underkläder. Jag är arg för att det är massor av månader kvar till sommaren. Jag är arg för att jag inte kunde bli arg mina tolv första levnadsår.
Jag är arg för att killar slutar vara vänner med mina vänner när de får pojkvänner. Jag är arg för att mina fötter är kalla jämt. Jag är arg för att läkarutbildningen är så förbannat lång. Jag är arg för att min gymnasieskola sket i ojämställdheten jag bevisade i mitt projekarbete. Jag är arg för att min röst inte bär över bullrande mansröster. Jag är arg för att jag lyssnar på hårdrock.
Men tro mig, det har inget att göra med att jag är feminist. Jag är bara glad för att jag är feminist.
/Zäta
En kärlekssång till alla flickor
Jag tycker om flickor. Söta flickor, fula flickor, flickor i flätor. Flickor som gråter över brustna hjärtan och flickor som skrattar högt när de gungar. Flickor med tjocka magar inklämda i velourdräkter, flickor som springer snabbast i klassen, flickor som avskyr idrott. Flickor som skriker av frustration för att ingen förstår dem. Flickor som kräks och flickor som skär sig och flickor som har gett upp. Flickor som flirtar med alla de ser och flickor som aldrig har blivit kyssta. Flickor som är lite smågalna och flickor som försöker vara perfekta. Flickor som blivit våldtagna. Flickor som tycker om flickor och flickor som tycker om pojkar. Flickor som är högljudda och flickor som bär rosetter. Flickor som sitter i rullstol. Flickor som tänker så snabbt att ingen hänger med och flickor som skriver och skriver och skriver. Flickor vars högsta dröm är att gå i skolan och flickor struntar i att gå i skolan för att ingen ändå lyssnar på dem där. Stolta flickor. Flickor som är döende och flickor som trots att de lever inte har någon som helst makt över sitt eget liv. Flickor som kan sjunga löjligt ljusa toner. Flickor som leker med båtar och flickor som är rädda för vatten. Flickor som aldrig syns och därför färgar håret varje månad. Flickor som hade oturen att födas med snopp och flickor som älskar rosa. Flickor som inte vågar och flickor som inte kan sträcka på ryggen. Flickor som är arga, flickor som är äckliga, flickor som snyter sig i tröjärmen. Flickor som växer upp till kvinnor och flickor som aldrig hinner bli kvinnor och flickor som inte vill bli kvinnor. Flickor som ler osäkra leenden och tycker att regnsmatter är världens vackraste ord. Jag tycker om alla flickor.
Jag har inget emot pojkar, men de har så många andra som redan tycker om dem. De har 80% av alla barnbokskaraktärer, 70% av talutrymmet i klassrummet och uppmuntras av hela sin kultur att vara oövervinnerliga. Flickorna får inte vara med i den klubben. De får vara söta, snälla, trevliga, ambitiösa och ja, till och med perfekta, men de ska inte erövra världen.
Om jag var en gud eller ett skyddshelgon eller en idol eller en förebild eller något annat häftigt skulle jag vara Flickornas Gudinna. Jag skulle blåsa in erövrartankar i alla flickors öron och smälla alla nedvärderande tankar och uttalanden som myggor mellan mina händer.
Och tillsammans skulle vi vara oövervinnerliga.
/Zäta
Jag har inget emot pojkar, men de har så många andra som redan tycker om dem. De har 80% av alla barnbokskaraktärer, 70% av talutrymmet i klassrummet och uppmuntras av hela sin kultur att vara oövervinnerliga. Flickorna får inte vara med i den klubben. De får vara söta, snälla, trevliga, ambitiösa och ja, till och med perfekta, men de ska inte erövra världen.
Om jag var en gud eller ett skyddshelgon eller en idol eller en förebild eller något annat häftigt skulle jag vara Flickornas Gudinna. Jag skulle blåsa in erövrartankar i alla flickors öron och smälla alla nedvärderande tankar och uttalanden som myggor mellan mina händer.
Och tillsammans skulle vi vara oövervinnerliga.
/Zäta
Tänk om min dag fick se ut såhär
Idag ska jag avsluta min fruktade hemtenta på 13 sidor. Det kommer att bli tråkigt, ensamt och segdraget. Men tänk, tänk om min dag fick se ut såhär istället...
Du plingar på och jag öppnar, fortfarande nyvaket rosig om kinderna och tilltrasslad i håret. Jag frågar försiktigt om du inte vill krypa ned i den varma sängen en liten stund till med mig, för jag måste fånga några drömpuffar till. Efter sjutton minuter och lika många pussar springer vi till köket och får ett infall som resulterar i världens godaste scones med ost och marmelad. Vi pratar om rimfrost och bloggar och dricker minst tre koppar te eftersom det blir så gott när du brygger te. Tillslut får en sista kopp följa med tillbaka till mitt rum. Där sätter jag mig ned vid skrivbordet och knappar ihärdigt på datorn, för orden bara flyter fram när du är i närheten, och du sitter i min säng med din svalnande kopp te och läser, sådär långsamt och eftertänksamt som bara du gör, i Berättelsen om Pi. Emellanåt tassar jag fram och kysser dig på kinden. Du drar ned mig i knät och vi tumlar runt i sängen, för en stund alldeles ovetandes om tentafrågor och flyttkartonger.
Vi promenerar hand i hand till ICA och köper alla de godaste pajingredienserna för mammas pengar. Du knådar och hackar och jag skriver och nynnar. Det blir världens godaste paj. Efter maten sätter du dig bredvid mig och kommer med några förslag på vad jag borde ta upp i tentan. Jag knappar på datorn en stund till och kan förstås inte låta bli att blogga också. Du bläddrar intresserat i mina böcker och skrattar snällt åt mina högljudda suckar. Tillsist blir jag färdig och vi firar med att äta upp allt tentagodis på rekordtid.
Klockan är bara åtta och vi har nästan osannolikt många timmar kvar av den här kalla Januaridagen bara för oss och sådant vi vill göra. Så vi knölar ihop oss i soffan och luktar försiktigt på varandras hår. Vi läser högt ur manifest och böcker som påverkat oss. Vi skrattar åt pruttar på magen och galna anti-feminister. Vi planerar en sommar som ännu är för avlägsen för att störas av verkliga krav. Vi pussas minst sjutton pussar till och somnar tillsist alldeles intrasslade i varandras lemmar och tankar.
Det vore något det.
/Zäta
Du plingar på och jag öppnar, fortfarande nyvaket rosig om kinderna och tilltrasslad i håret. Jag frågar försiktigt om du inte vill krypa ned i den varma sängen en liten stund till med mig, för jag måste fånga några drömpuffar till. Efter sjutton minuter och lika många pussar springer vi till köket och får ett infall som resulterar i världens godaste scones med ost och marmelad. Vi pratar om rimfrost och bloggar och dricker minst tre koppar te eftersom det blir så gott när du brygger te. Tillslut får en sista kopp följa med tillbaka till mitt rum. Där sätter jag mig ned vid skrivbordet och knappar ihärdigt på datorn, för orden bara flyter fram när du är i närheten, och du sitter i min säng med din svalnande kopp te och läser, sådär långsamt och eftertänksamt som bara du gör, i Berättelsen om Pi. Emellanåt tassar jag fram och kysser dig på kinden. Du drar ned mig i knät och vi tumlar runt i sängen, för en stund alldeles ovetandes om tentafrågor och flyttkartonger.
Vi promenerar hand i hand till ICA och köper alla de godaste pajingredienserna för mammas pengar. Du knådar och hackar och jag skriver och nynnar. Det blir världens godaste paj. Efter maten sätter du dig bredvid mig och kommer med några förslag på vad jag borde ta upp i tentan. Jag knappar på datorn en stund till och kan förstås inte låta bli att blogga också. Du bläddrar intresserat i mina böcker och skrattar snällt åt mina högljudda suckar. Tillsist blir jag färdig och vi firar med att äta upp allt tentagodis på rekordtid.
Klockan är bara åtta och vi har nästan osannolikt många timmar kvar av den här kalla Januaridagen bara för oss och sådant vi vill göra. Så vi knölar ihop oss i soffan och luktar försiktigt på varandras hår. Vi läser högt ur manifest och böcker som påverkat oss. Vi skrattar åt pruttar på magen och galna anti-feminister. Vi planerar en sommar som ännu är för avlägsen för att störas av verkliga krav. Vi pussas minst sjutton pussar till och somnar tillsist alldeles intrasslade i varandras lemmar och tankar.
Det vore något det.
/Zäta
När jag var 14 år skrev jag sådant här på min KramKalas-sida
Människan är konstig. Man längtar efter det man inte har, men om man får det blir man rädd. Rädd att mista det.
Rädd för att vara lycklig.
Som om allt hemskt skulle hända en om man bara vågade vara lycklig.
Lycka är för mig att älska och bli älskad tillbaka på sina egna vilkor.
Men framförallt, att kunna säga vad man tycker och tänker, att kunna vara med människor och på platser man tycker om.
Att vara fri.
Jag planerade radbrytningarna noggrant och gillade centrerad text. Bakgrunden var svart och all text gick i olika gröna nyanser. Största delen av sidan bestod av Sagan-om-Ringen-citat.
Jag är inte längre den osäkra flickan med dålig hållning, som alltid var klädd i mörkgrönt och var lika övertygad om att ingen kille någonsin skulle titta åt hennes håll, som att matematik var löjligt enkelt och det var coolt att skriva hobnamn på sina jeans och pretentiösa texter på KramKalas. Men jag blev ändå förvånad när jag hittade det här citat i ett gammalt dokument på datorn.
Jag är mig rätt lik ändå, inte sant?
/Zäta
Bara en vanlig dag i December?
Ibland undrar jag hur osentimental jag är egentligen. Nejmen jag behöver ingen Svensson-jul med tomtar, snö, en massa mat och klappar. Det är bara stress och press ändå.
Och så hör jag ett luciatåg i bakgrunden och blir nästan tårögd. Första året sedan dagis, ja på så länge jag kan minnas, som jag inte går ett enda luciatåg. Som liten stod man där i luciakrona tillsammans med alla andra flickor. I musikklass gick man så många luciatåg att man tappade räkningen varje år - men Domkyrkokonserten var alltid fantastisk. Och så min bästa tjejkör i gymnasiet som också lussade halva December. Vad ska jag göra denna lucia? Sitta på ett flygplan. Sola.
Nej, jag vill inte ha någon Svensson-jul. Jag avskyr julskinka, träffar dem jag älskar på andra dagar och köper ändå bäst paket till mig själv. Men stearinbrända handflator, klingande stämsång och röda sidenband i midjan? Misslyckade försök att hålla sig för skratt innan intåg, kattpissluktande buxbomskransar och glada, nästintill rörda, människor i publiken. Det kommer jag att sakna. Luciatågen kommer jag att sakna.
Glad lucia kära läsare. Hoppas att ni utnyttjar högtiden bättre än jag gör i år, även om bara ben och sol också känns rätt okej.
/Zäta
Och så hör jag ett luciatåg i bakgrunden och blir nästan tårögd. Första året sedan dagis, ja på så länge jag kan minnas, som jag inte går ett enda luciatåg. Som liten stod man där i luciakrona tillsammans med alla andra flickor. I musikklass gick man så många luciatåg att man tappade räkningen varje år - men Domkyrkokonserten var alltid fantastisk. Och så min bästa tjejkör i gymnasiet som också lussade halva December. Vad ska jag göra denna lucia? Sitta på ett flygplan. Sola.
Nej, jag vill inte ha någon Svensson-jul. Jag avskyr julskinka, träffar dem jag älskar på andra dagar och köper ändå bäst paket till mig själv. Men stearinbrända handflator, klingande stämsång och röda sidenband i midjan? Misslyckade försök att hålla sig för skratt innan intåg, kattpissluktande buxbomskransar och glada, nästintill rörda, människor i publiken. Det kommer jag att sakna. Luciatågen kommer jag att sakna.
Glad lucia kära läsare. Hoppas att ni utnyttjar högtiden bättre än jag gör i år, även om bara ben och sol också känns rätt okej.
/Zäta
