Till mina bloggare
Vill ni veta en hemlis?
Eller kanske inte en hemlis precis, men en grej jag inte brukar prata om. Jag är väldigt dålig på att kommentera bloggar. Jag har sällan tid även om jag gärna skulle vilja, och egentligen är det väl ett litet under att jag kommit upp mig här i bloggosfären utan att lyda detta första budord för ökat läsarantal. Men däremot så tittar jag alltid på era bloggar. Varje gång ni kommenterar och har en länk till en blogg så går jag in där, och tänker "hej, läsare, så det är såhär du är." Och vet ni vad jag lär mig?
Sjukt mycket. Det var just den här vanan som inspirerade mig att skriva en C-uppsats om tjejers bloggande. För jag insåg att alla dessa mammabloggar, modebloggar, frukostbloggar, tankebloggar, feministbloggar och självskadebloggar innehöll olika bitar av olika människor. Men de hade en sak gemensamt. De gillade att läsa långa feministiska utläggningar, politiska funderingar och arga pepptal från en blogg på Z.
Den vanan, och ett inslag på lokalnyheterna. Inslaget handlade om barnfattigdom, och plötsligt insåg jag att jag kände igen tjejen vars ensamstående far intervjades om vardagspusslet och att ha mat på bordet. Jag kände inte igen henne för att vi träffats, utan för att jag snubblat över hennes blogg via en yngre gemensam bekant. Jag gick in på hennes blogg igen, och på min bekantas blogg. Båda handlade om kläder, nya fotosessioner, tråkiga läxor och korta filmcitat. De var precis vad som på bästa sändningstid kallas "värdelösa fjortisbloggar". Fast jag läste dem med nya ögon. Tjejen jag känner på håll hade precis förlorat sin lillasyster, och den andra tjejen var så fattig att hennes pappa hade svårt att ställa mat på bordet (och så modig att han var med i lokalnyheterna). Det stod inte ett ord om dessa vedermödor i bloggarna. Kanske just för att det var tjejernas ventil. Deras chans att visa upp något annat för omvärden. Deras alldeles egna rum, där de själva bestämde innehåll.
Och fortfarande idag gör det mig så fruktansvärt förbannad att människor ska sitta och klanka ned på detta tidsfördriv, denna livsstil, detta konstnärliga uttryck, denna stundtals livsviktiga källa till tröst, utan att veta vad de talar om. Vissa bloggar är ytliga, ja. Men människorna bakom dem är sällan det.
Min gamla blogg handlade mycket mer om mig och förvirrade, finurliga tonårsinlägg än om feminism. Även om jag redan då skrev längre och mer än många, eftersom det helt enkelt är min natur och något jag tycker om, så skulle den säkert klassas som en "fjortisblogg" av många. Den handlade om vardagen i skolan, om saker jag längtade efter, om musik eller roliga citat och om kärlek. Den var definitivt trivial i samhällets ögon, men inte i mina. Såhär avslutade jag mitt allra sista inlägg på den bloggen, för snart fyra år sedan:
Tack bloggen. Jag vet inte vad jag hade gjort vissa stunder utan dig. Du har varit en osannorlikt stor del av mitt liv. Och visst är jag stolt över en del av de mer tänkvärda inlägg som emellanåt har publicerats här. Här har jag fått tala till punkt. Om du som läsare läst större delen av min blogg så känner du mig. Självklart inte hela mig, det vore ju tragiskt, men många sidor av mig. Goda såväl som mindre smickrande. Genom det stumma bollplank som den här bloggen utgjort har många av de värderingar som jag idag anser vara mig vuxit fram. Och jag har njutit storeligen av att författa denna blogg, som visserligen alltid utgått från mig, men alltid har haft hela världen som mål.
Och även om inte alla skulle uttrycka det så, eller känner lika djupt för sin blogg, så tror jag att kärnan känns igen för de flesta av oss. Tack bloggen.
/Zäta
Kommentarer
Postat av: Visselpaj
Jag kan känna igen mig mycket i detta. Genom att läsa andras bloggar och skriva i min egen har jag upptäckt mer om mig och världen.
Även en stark lustfylld längtan att lära sig mer om makt, människor, kön, vetenskap och samhälle har uppväckts.
Postat av: Intersexorwhat
Jag håller helt med dig i det du skriver Sofia, det är verkligen genom bloggen som jag känner att jag har fått upplopp för mig själv. Jag har tidigare försökt mig på bloggar, men de dog efter enbart någon månad eftersom jag kände att det inte hjälpte världen att jag bloggade. Nu när jag har kommit igång ordentligt med bloggandet så känner jag verkligen att jag hade så fel då. Det spelar ingen roll vad andra tycker. Bloggen är endast för min egen skull, för att jag ska få skriva av mig, trots att jag också vill att folk läser den förstås.
Förresten så vill jag också säga att ditt tacktal till din förra blogg lät väldigt fint.
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
Trackback
