Som igår till exempel. Jag skriver om tolerans och acceptans, och menar att det är en skillnad. Några läsare menar att det är samma sak i olika ord, ytterligare några håller med och några andra har egna förslag. Det utvecklas en diskussion om makthierarkier i samhället och om språkbruk. Det är lika intressant som roligt att läsa.

Jag håller med er som talar om maktspråk och hur viktigt det är att inte lägga värderingar i ord och bara låta vissa uttala sig. Att inte omedvetet låta en grupp dömma en annan. Jag håller helt med på ett teoretiskt plan och på ett ideologiskt -- vi vill ha ett samhälle där bara ömsesidig respekt och acceptans råder! Däremot tror jag att vi måste erkänna hur situationen ser ut i dag. Det är inte rimligt att tro att vi ska nå till ett samhälle där homo får vara lika oifrågasatt som hetreo, där alla bara är olika nyanser av färg, inom en snar framtid. Språk är en viktig förändringskraft, men vi måste samtidigt tala ett språk som stämmer med verkligheten och som de flesta förstår.

Och då kommer vi till den andra punkten: Användandet av "färgad". I inlägget i går menade jag att lägga orden i Ullenhags mun på ett lite raljant sätt, även om det kanske inte var jättetydligt. I andra fall, om jag själv använt det, syftar jag på de konstruerade kategorier av människor som inte faller inom en vithetsnorm. Självklart har alla människor en hudfärg. Alla är färgade. Men vi kan inte låtsas som om vithetsnormen inte finns, att den inte konstruerar ett "de andra" av människor som inte passar in, som befästs med alla möjliga negativa konnotationer. För det gör det. Och ska vi kullkasta förtrycket måste vi tala om det. Det är viktigt att ha fokus på normen, precis som i alla maktdiskussioner, men också att ha icke stigmatiserande ord för dem som faller utanför. Jag har helt fräckt tänkt att "färgade personer" skulle vara en bra översättning av engelskans "people of colour" för att tala om generella förtryck, något som jag stött på i många feministiska böcker skrivna av personer som konstrueras som "svarta", eller "bruna".* Men jag kanske har fel. Och framförallt ska jag som vit inte ta mig rätten att tolka uttryck som inte påverkar mig på samma sätt alls. "Personer med mörkare hudfärg eller hårfärg än mig, som råkar ut för en massa fördomar på grund av det" kanske vore bättre." "Icke-vit"? Funkar ibland, men knappast som bas för motstånd. Jag skulle inte vilja bli benämnd som "icke-hetreo" hela tiden.

Jag tror att det är så kvävande svårt att tala om för att vi är rädda att stigmatisera en grupp vi absolut inte vill stigmatisera. Idag har "homosexuell" ingen negativ klang för många, "hbt-personer" än mindre. Det är lätt att tala om. Lätt att samla sig runt.

Jag har inget bra svar, inget magiskt ord. Jag kommer fortsätta tala om vithetsnormen, eftersom det är den jag är med och upprätthåller eller ifrågasätter. Andra människor, vars livserfarenhet placerat dem på andra sidan om normen ger helt andra, och ofta viktigare sidor av den saken, och jag är säker på att ni har mycket bättre tankar och ord för dessa färgproblem som rasism och normer skapar.

/Zäta