Zettermark med Z - Att vara osäker (Om heterosexualitet, del 1)

Att vara osäker (Om heterosexualitet, del 1)

Jag minns rädslan tydligt.

Jag var 14 år och låg i badkaret. Jag pusslade ihop fragment ur en dröm från natten innan. Hade jag och den där tjejen... hade vi haft s e x? Rädslan knöt sig i magen. Att fundera över hur andra tjejer såg ut, till och med fantisera om tjejer emellanåt - det hörde ju puberteten till, det var "naturlig nyfikenhet" eller "bara en fas", men att drömma sexdrömmar om tjejer? Det hade en annan dignintet. Det styrdes omedvetet. Betydde det här att jag skulle bli lesbisk?

Jag resonerade med mig själv. Bad till en gud jag inte trodde på. Låt mig i alla fall bli bisexuell. Då kan jag ju bara ignorera om jag bli förälskad i en tjej, och ge mig hän när det är en kille.

När jag var 16 år blev jag förälskad för första gången. Inte för att förringa de trånande känslor jag erfarit tidigare, men detta var av en annan kaliber. Detta tog över min värld. Det gjorde fysiskt ont i extremiteterna. Varje skoldag var en känslomässig berg-och-dalbana beroende på hur mycket vi umgicks. Allt var nytt och trevande och lika svindlande underbart som förkrossande smärtsamt. Idag känns ettan i gymnasiet osannolikt avlägsen, men jag minns tydligt lättnaden som genomfor min kropp när insåg att jag var kär på riktigt första gången, och att det var i en kille. Jag var nog heterosexuell ändå.

Ett år senare inledde jag mitt första förhållande, med en kille jag drygt sex år senare fortfarande älskar. Min sexualitet var inte längre ett problem för mig. Nu när jag varit kär två gånger, båda gångerna i killar, var det ju bekräftat bortom rimligt tvivel att jag var heterosexuell. Jag förträngde till stor del att jag ens hade funderat över det.

Varför var jag så rädd? Varför blev jag så lättad? Lever vi inte i ett land där homosexualitet i alla aspekter är accepterat och till och med omfamnat? Jag är född på 90-talet, långt efter att sjukdomsstämpeln i lagen tagits bort, långt efter att AIDS-epidemins homofoba rädsla satte stämningen. Jag är uppvuxen i en universitetsstad bland människor som i SIFOs undersökningar är de mest "toleranta". Jag kan inte peka på ett enskilt barndomsminne när jag insåg att homosexualietet var fel, ändå var det en självklar sanning.

Eller det var väl inte precis fel, men inte alls önskvärt. Och jag ville vara önskvärd. Normal.

Idag kan jag föreställa mig att det snarare handlade om en serie av "andrande" - alltså av att skapa icke-heterosexuella läggningar som "något annat", ett undantag vi ska förhålla oss skeptiska till, något som får existera i marginalen om det inte gör så mycket väsen av sig - än ett uttalat homohat. Flator och bögar var personer som existerade på TV sent på kvällen, inte verkliga människor i mitt liv. En vuxen beskrev en annan person med orden "han var konstig, och dessutom fikus" - att vara homosexuell var inte neutralt, det var misstänkliggjort, konstigt. I skolan var samkönat begär ett skämt, eller helt enkelt äckligt. Det var självklart att vi tjejer trånade efter manliga skådespelare, och blev tillfrågade av både vuxna och jämnåriga om vi hade pojkvän.

Heteronormen är inte ett simpelt förgivettagande om att alla är heterosexuella. Det är ett aktivt skapande av en värdeskala, av en normalitet, av en mall som bara är tydlig för de som inte passar den.

En brist på positiva vuxna förebilder, ett milt men ändå tydligt avståndstagande från både vuxenvärlden och media, och en jargong som tillåts fortgå bland jämnåriga - det räcker. Det räcker för att skrämma barn och unga till tystnad, tvivel och självhat.

Heteronormen skadar människor. Trakasserier, förföljelse, mobbing och hat baserat på sexuella läggningar kan inte frodas om de inte har fotfäste i en självklar och förgivettagen sanning om sakers naturliga, och därmed postitiva, tillstånd - en norm. Men normen i sig själv, när den blir värderande - när vi säger "det är okej att vara homosexuell också, även om ingen här inne är det..." istället för "det är okej att vara attraherad av vem du vill - alla läggningar är bra!" - är också skadlig.

Heterosexualitet är vanligt, men det är inte mer normalt eller bättre än något annat. Kan vi, för alla 14-åringars skull, och 48-åringars också för den delen, sluta befästa heteronormen och börja visa öppenhet inför det spektrum av mänsklig sexualitet som denna jord innehar?

Tillslut vill jag bara säga:

...kära 14-åriga Sofia: Livet fungerar inte så. Du kan inte välja vem du blir kär i, och du kan inte ignorera kärlek när den väl bestämmer sig för att bygga bo i din mage.

ps. Det finns inget, absolut ingenting, att vara rädd för. Världen är inte alltid rättvis, men du kommer inte ha några problem med att handskas med den. Du kommer att vara trygg och tillfreds, med din sexualitet och med ditt liv.

...kära 16-åriga Sofia: Det kommer gå över. Helt och hållet. Han kommer inte att beröra dig det minsta, även om upplevelsen av den första förälskelsen alltid kommer finnas där.

(Cliffhanger till del 2)

...kära 17-åriga Sofia: Spara skoltidningen. Fasiken vad kul det hade varit att ha på väggen.

Nästa del kommer handla om att vara omfamnad av (hetero)normen.

/Zäta

2013-10-21 @ 19:02:26 Zätas egna upplevelser Permalink

Kommentarer

Postat av: SannaM // lärare ~ normkritiker ~ lesbisk svenssonmamma

Härligt med heteroföljetong! Själv tillhör jag ju de som oturligt nog hamnade på den andra sidan (haha) men jag ställde frågan till mina läsare i somras om när de insåg att de var hetero (de som är hetero eller lever i ett heteroförhållande). Detta resulterade i en mängd inlägg om att komma ut som hetero, jag länkar alla i ett och samma inlägg - ett inlägg som jag för övrigt är rätt nöjd med, så läs gärna: http://minasannaord.wordpress.com/2013/08/08/om-att-ga-till-botten-med-sexualitets-och-konsnormer-och-varfor-det-visst-spelar-roll-vem-jag-blir-kar-i/

2013-10-22 @ 06:42:10
URL: http://minasannaord.wordpress.com

Postat av: Tove

Åh gud exakt det där uppelevde jag också: Eller jag blev kär i en tjejkompis och tänkte också att hoppas hoppa hoppas jag kan få vara bi så jag aldrig behöver komma ut med det här. Och så tänkte jag att det var så jävla TYPISKT mig. Och plötsligt såg jag överallt de där homoföraktet. Nedlåtande kommentarer och skämt folk drog i förbigående, en tjej i min klass som grät förtvivlat när killana kallade henne lesbisk för att hon inte ville kramas, till exempel. Mins särskilt känslan av att reagera fysiskt på när min tjejkompis klängde på mig av någon anledning, eller plötsligt tog tag i min hand, och hur jag i mitt huvud alltid fick sjukt obehagliga "tvångstankar" av en bultsax som klippte i mitt könsorgan.

Sen slutade jag vara kär i min killkompis och har bara känt såna saker för killar, och tänker inte på det längre. Ett par år efteråt berättade jag det för några kompisar, och det var ju ingen som reagerade nämnvärt. Om jag blev kär i en tjej idag inbillar jag mig att jag inte skulle tycka det var dramatiskt längre. Men vet inte riktigt.

Tänker aldirg på det nu. Men gav mig en lite mindre statisk syn på indelningen av människors sexualitet i tre kategorier med tydliga gränser - så är det inte för mig.

2013-10-26 @ 14:08:17

Postat av: Tove

*i min tjejkompis

2013-10-26 @ 14:09:14

Postat av: Fröken Ollonpaj

Hej, är ny bloggläsare här och din blogg verkar jätteintressant! Själv har jag inte tänkt så mycket på min sexualitet. CIS-tjej tror jag att jag räknas som, även om jag haft sex med tjejer så har det som tur är aldrig berört mig så mycket i huvudet (konstigt uttryckt, hoppas du/ni fattar).

Måste bara berätta att när jag gick i mellanstadiet blev jag retad för att jag var "lespis". Jag sprang hem, var förtvivlad över att de kallade mig något så fruktansvärt. Mina föräldrar ba "Vad tror du att det innebär?" och det visste jag ju inte, bara att det var dåligt. De förklarade att det heter faktiskt "lesbisk" och det är något vackert samt att mina klasskamrater inte fattade vad de höll på med.

Japp! Så var det för mig på 90-talet.

2013-10-26 @ 21:44:50
URL: http://ollonpaj.wordpress.com

Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.

Trackback

Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

Att vara osäker (Om heterosexualitet, del 1)