I skoltidningen under "skvaller", skrev de: "Sofia har äntligen fått sin David!" 

Jag minns hur irriterad jag blev. Det var ju inte sant! Vad då "äntligen"? Han hade varit kär i mig långt innan jag blev intresserad! (När du är 17 är en månad länge.) Fast egentligen var det väl inget att bli upprörd över? Vem bryr sig om en gymnasieskoltidnings-skvallerspalt? Varför blev jag så störd?

Jo, ovanstående mening passade inte den heterosexuella mallen. Han skulle vara den som jagade, jag den som blev fångad. På många sätt ringas det som var normbrytande med vårt förhållande in väl av dessa arbiträra ord i en skoltidning. Med andra ord - inte särskilt mycket var normbrytande.

 

Det är alltid svårare att beskriva upplevelser inom en norm än utanför den, för när du passar in - när du är omfamnad av normen - märks den inte. I efterhand, med erfarenheten av att leva i ett samkönat förhållande, kan jag dock se många utmärkande drag som hade just med att vi var olikkönade att göra. 

Det var så enkelt. Omvärlden utstrålade ett konstant milt gillande. Det var som att stå på en sådant där långt rullband de har på flygplatser - vi rörde oss framåt utan att behöva anstränga oss. Ett ungt monogamt par med samma ljusa hudfärg, liknande medelklass-bakgrund och siktet inställt på universitetsstudier. Våra vänner och äldre släktningar utstötte spontana "aw!"-ljud. Varje TV-serie och kärlekssång verkade handla om oss. Jag fick höra att "vi såg fina ut ihop" - han ett huvud längre och en nyans mörkare blond. Livet var precis som det skulle vara. Jag kan inte ens föreställa mig hur annorlunda min gymnsietid tett sig, trots att jag varit samma ambitiösa och frispråkiga individ med samma intressen och vänner, om jag istället blivit kär i en tjej som 17-åring.

Det konstiga med att vara inom normen, med att vara en i massan - är du får vara en individ. Eller i detta fall, två. Det antas inte att heterosexuella människor är på ett visst sätt, och det finns alltså ingen stereotyp att ständigt förhålla sig till. Du behöver inte parera förväntningar på "avvikande" beteende eller anstränga dig för att "vara normal ändå" - du bara är.

Detta är en sanning med modifikation, då det förstås finns en massa förväntningar på heteroförhållanden, på hur vi ska iscensätta manligt och kvinnligt inom dem, på hur vi ska agera mot omgivningen efter att vi uttalat orden "vi är ihop". På hur vi förväntas upprätthålla patriarkatet i våra kärleksrelationer.

En vän till min mamma uttryckte sin förvåning över att jag blivit ihop med "en så tillbakadragen och snäll kille. Jag trodde Sofia som är så framåt skulle satsa mer på den tuffa mainstream-killen." Bortsett från att min mammas vän såklart inte kände honom (eller mig) och egentligen inte kunde, eller skulle, uttala sig alls, så tycker jag att detta uttalande är intressant. Vad var det hon sa egentligen? Att mannen förväntas vara dominant i ett heteroförhållande. Att jag, som var en framåt tjej, borde välja en ännu mer framåt kille - för att upprätthålla den patriarkala balansen. (Lite kräk i munnen.)

Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Vi var såklart monogama - som 17-åring hade jag aldrig hört talas om andra sätt att organisera sina relationer eller definiera kärlek som något annat än sexuell* ensamrätt på den andres kropp - men jag är ändå stolt i efterhand över hur öppna vi vågade vara inom de ramar vi antog var självklara. Jag minns att vi explicit diskuterade att det var okej att bli attraherad av andra (så länge en inte agerade på det, såklart!*), att fantisera om andra, och att röra vid andra på ett vänskapligt* sätt. 

*Vad betyder ens dessa ord? Hur bara "vet" folk var "gränsen" går? Här har jag skrivit om ägandeskap, kärlek och icke-monogami. 


Jag vill inte säga att jag var naiv då, för det är jag fortfarande, men jag var oerfaren. Jag trodde att livet skulle förbi oförändrat, med en extra dos av glädje och närhet. Men så mycket blev så annorlunda. Hur jag interagerade med mina manliga klasskompisar, hur ofta jag träffade mina vänner, hur andra såg mig, hur jag föreställde mig framtiden. Men också, kanske framförallt, hur jag såg på mig själv.

 

Mitt i den uppriktiga glädje och ömhet vi delade, fanns också den där välbekanta känslan av lättnad - men denna gång inte för att jag "visste" att jag var hetero, utan för att jag hade blivit godkänd.

Jag var älskad av en man. 

/Zäta

 

Nästa del kommer att handla om att vara utanför (heteronormen).