Idag gör jag en analys av diskussionen kring den moderna manligheten och användandet av feminism som motpol. Jag måste skrivaskrivaskriva idag eftersom uppgiften som ska in imorgon ska vara åtta sidor komplett med tidigare forskning och teoretiska utgångspunkter och jag började... idag. Eh. Det där med att göra saker i tid. Jag är totalt oförmögen att arbeta om jag inte har en deadline flåsande i nacken. Måhända ett bra drag för en skribent, men ack så irriterande.

Om jag är färdig till imorgon kan jag skriver jag lite om det då, men så länge tycker jag att ni ska läsa den här viktiga och peppande krönikan av den feministiska idéhistorikern och debattören Edda Manga.

/Zäta

Barn anses inte ha någon sexualitet i vårt samhälle, eller är det verkligen så?

Att tala om barn och sexualitet är fortfarande ganska tabubelagt, även om allt fler erkänner att barn onanerar, leker sexuella lekar med varandra och nyfiket upptäcker sin sexualitet. Och att det är helt okej. För det är det ju. Så länge det är på barnets egna villkor och med någorlunda jämngamla personer är det toppen. Ibland tror jag att rädslan för pedofiler och översexualisering slår över till att bli en total tystnad i området. Att tala om barn och barns eventuella sexualitet är inte samma sak som att uppmuntra till att sexualisera barn. Vuxna ska inte sexualisera eller ha sex med barn. Det är fel och ett brott. Övergrepp, våld och ofrivillighet är alltid fel. Men då handlar det heller längre inte om sex eller sexualitet, utan våldtäkt, och det är en kategori jag inte tänkte diskutera idag. Barns egen upptäckarglädje, även inom det sexuella området, är det inget fel på.

Har ni varit på en fest någon gång där alla börjar berätta om vilka sexuellt laddade lekar de lekte som små? Jag har varit på flera. Och berättelserna varierar, men en sak är nästan alltid gemensam: Alla trodde att de var de enda som gjorde det, och de allra flesta skämdes för det. Behöver jag ens nämna att det här har en könad aspekt också? Små pojkar uppmuntras kanske inte att pilla på snorren bland folk, men promenerar en naken tvååring omkring med handen på snoppen orsakar det knappast någon generad tystnad, utan snarare genuint muntra kommentarer. Om en liten tjej går runt och pillar på snippan är nog utgången däremot osäkrare.

Med tanke på vår historia (minns ni anti-onani-cornflacsen?) är det väl inte så konstigt att det blir lite hysch-hysch kring barn, särskilt tjejer, och sexualitet. Det kan ju också vara en vettig strategi att inte tala allt för mycket om dessa frågor i ett samhälle där så mycket annat cirkulerar kring sex. Att tiga och tjata ligger ganska långt från varandra liksom. Det är elakt att säga "nej usch, sluta Lisa!" om den lilla tjejen just upptäckt sin snippa, men det betyder ju inte att vi behöver prata sexualitet med barn hela tiden. Det är väl som med allt annat: På barnens egen nivå, när de är redo. (Jag ska lätt köpa de här böckerna till mina framtida barn att ha i bokhyllan när frågor kommer.)

Men om det nu är så vettigt att vara måttfull i dessa frågor, hur kommer det sig att en viss sexualitet går bra att prata om? Hela tiden. Och att den är bedårande. Fin. Rätt. Nästan som att den inte finns, faktiskt. Om vi nu lever i ett samhälle som gör allt för att inte sexualisera barn, hur kommer det sig att alla barn antas vara heterosexuella?



Den här videon är bland det gulligaste som finns. Jag älskar att tjejen ogenerat rapar mitt i och killens glädjetjut är obetalbart.

"First kiss" heter den. Vem bestämmer att det här är en första kyss? Jag tar det för ganska sannolikt att dessa barn har pussat både föräldrar, småsyskon och kanske andra barn tidigare. Men "första kyssen" betyder något speciellt. Det är när kärlek, romantisk kärlek alltså, är inblandad som det definieras som en första kyss. De här barnen vet nog inte vad "romantisk kärlek" är, men de har definitivt snappat upp är att det är något speciellt att pussa någon du gillar på munnen. Men frågan är, om personen bakom kameran istället råkat filma två småtjejer som pussades och gjorde high five, hade den lagts ut på Youtube under rubriken "First kiss" då? Troligen inte. För vuxenvärlden hade inte tolkat det som romantisk kärlek och därmed hade pussen inte fallit under kategorin "första kyssen." Kyssen antas vara speciell för att den sker mellan två personer av olika kön. (Observera att jag inte talar om de specifika barnen på filmen, jag vet inget om deras läggning. Detta är ett teoretiskt resonemang kring vad som räknas som "giltig kärlek" i vårt samhälle.)

Hela videon är en hyllning till den hetreosexuella kärleken. En fin, gullig sådan som det inte är något fel på alls. Felet ligger i att inga andra historier får plats. "All you need is love" står det i slutet av videon. Allt du behöver är kärlek. Allmängiltig kärlek - eller? Videon i sig sänder förstås inte ut budskapet att hetreosexuell kärlek är det enda rätta, utan den gör det när den sätts in i den hetreonormativa kontext som vår samtid utgör. När nästan alla gulliga historier om barn handlar om olikkönade par, och detta alltid tolkas som allmängiltig kärlek, så får inte de samkönade historierna plats. De sker definitivt, men de tolkas inte på samma sätt. Det är inte gullig barnkärlek, det är sexualitet och det är fel, för det har inte barn! Hyckleri. Om barn inte har en sexualitet så är de inte heterosexuella heller, duh.

Läggning och sexualitet är förstås inte självklara synonymer, men antagandet om barns hetreosexualitet bygger ändå på att de ska växa upp och bli både hetreo och sexuella, varför jag ser det rimligt att använda orden så här.

Svaret till varför detta kan fortgå är förstås att heterosexualiteten är osynlig i vårt samhälle. "NÄHÄ" kanske du tänker nu, det syns ju överallt! Och det är sant, men syns den som "heterokärlek" eller som "kärlek"? Det sistnämnda, va? Hetreokärleken är så kanoniserad att den tas för givet och inte ens ses som en sexualitet eller läggning. (Det är just det här som kallas hetreonormen.)

Personligen tycker jag att barn ska få anses ha en sexualitet även långt innan de är redo för att ha sex i den traditionella bemärkelsen, men att den inte ska definieras av vuxenvärlden som varken det ena eller andra eller tredje. Sexualiteten ska varken skuldbeläggas eller definieras snävt såsom varandes heterosexuell. Om barn är kära i någon av ett annat kön är det förstås helt okej och jättegulligt ibland. Vuxna behöver bara inte anta att det alltid ser ut på det sättet.

/Zäta

De första dropparna lämnar efter sig overkligt stora märken på fönsterrutan. Vinden för dessa första regndroppar mot mig på ett vänligt men bestämt sätt. Snart får även marken och trädkronorna nedanför sin beskärda del när luften fylls av ett tilltagande antal minimala vattenprojektiler. Smattret mot det sluttande snedtaket utanför blir allt snabbare och regndropparnas ökande intensitet skapar ett dovt surrande från världen utanför. Mitt leende blir allt större i och med regnets tilltagande. Det känns i hela kroppen på ett nästan erotiskt sätt. Förlösande.

Jag skulle aldrig kunna bo i ett land utan regn.


Hade det här varit en skoluppgift hade jag skrivit såhär: "Regn har dyrkats av människor sedan urminnes tider. Som livgivare, bortsköljare av synder eller tecken från högre makter. Men det har också varit fruktat. Syndafloder, översvämningar och ruttnande grödor har satt skräck i generationer. Orden "vädrets makt" är ingen slump. Men vädret har inte bara makt över vår tillgång på föda eller val av boplats, utan verkar ha en märklig inverkan på våra känsloliv. Inget kan vara så magnifikt och så trivialt på samma sätt som vädret. Vem har inte hört orden "dramatiskt åskoväder" eller "skrämmande uppvisning"? Samtidigt är "att tala om vädret" något av det mest vardagliga vi kan göra. Till och med ordet vi använder för dessa triviala konversationer - kallprat - för tankarna till vädret."

Men det här är ingen skoluppsats, utan en alldeles fri text på en blogg. Åh det är det bästa jag vet att fylla den tomma rutan här med spontant uppkomna ord som känns. Därför avslutar jag istället med orden:

"Den här regnskuren påminner mig om den sommaren när jag konstant längtade efter regn. När solens strålar bara gjorde mig obekväm, medan tätnande moln fick mig att dra en lättnadens suck. Regnets ljud - det smattrande, porlande, dundrande, pickande, knastrande, droppande - verkade ha en lugnande inverkan på den stormande tonårshjärnan och dess eviga pådrivare: hjärtat."

/Zäta

Den här videon är egentligen en uppgift jag gjort för en distanskurs jag läser, men jag tänkte att den kunde passa på bloggen också.

Varsågoda, queer enligt Zäta på 14 minuter!



/Zäta

Idag har Liv Strömquist fått Frödingstipendiumet av Uppsala Studentkår. Superkul att de valde en sådan skarp och rolig feministisk serietecknare i år!

80–90-talisterna är troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin. Det är helt logiskt, eftersom de växte upp efter SAF:s Satsa på dig själv-kampanj och formades av en effektiv hårt nischad annonsmarknad.

Men om man inte bara accepterar utan också hajpar identitetskonsumtion och skitjobbsvillkor är man helt blåst, både i betydelsen lurad och korkad. Varför aldrig avslöja och protestera? Varför bara krypa för tidsandan? - Ann Charlotte Altstadt

Min första tanke när jag läste artikeln var "Jaha, porträttera bloggtjejer som ytliga, onödiga och osmarta - igen. Kom med något nytt liksom." Sedan tänkte jag hur otroligt kortsynt krönikören måste vara för att skriva en sådan generaliserande och nedvärderande artikel om hel generation.  För visst finns det för mycket okritiskt kändisskap och konsumtionsinriktat bloggande, men det är verkligen inte allt vår generation är kapabla till. Så trångsynt är nog inte rätt ord. Tunnelseende, kanske. Blindhet.

Se lite längre än till löpsedlarna så kommer du upptäcka en myllrande värld av konstverk, debattartiklar, tonårstankar, konsumtionskritik och tjejkultur. Men det är klart, kritiserar du en generation baserat på vad en annan generation lyft fram och speglat av dem i media, kommer din kritik inte att bli särskilt djuplodande.

Well, jag avslöjar ditt hyckleri och protersterar å det grövsta. Och är det något jag inte kryper för så är det ytliga analyser av vår samtid gjorda från ett normperspektiv.

/Zäta, stolt 90-talist

Jag vet inte om ni har sett att den självutnämnde "jämställdisten" Per Ström har kommit ut med en bok i dagarna. Den heter "Sex feministiska myter" och radar upp ett antal "feministiska" påståenden om hur kvinnor missgynnas - och hävdar sedan motsatsen, att det är männen som missgynnas.

Jag har medvetet valt att inte diskutera Ström på bloggen tidigare, trots att han är en av Sveriges mest kända debattörer inom ämnet. Helt enkelt för att det inte skulle tillföra något. Hans resonemang är ofta bristfälliga och ytliga, och kommentarerna på hans blogg tävlar med flashbacks rasistforum i dumhet.

Lisa Magnusson har skrivit en bra recension av boken, så jag känner inte att jag behöver göra det samma. Jag har däremot läst boken (det går på en kvart ungefär eftersom den är lika tjock som ett nummer av Buffé och lika babblig som en halvhjärtad högstadieuppsats) och kan väl förutom det uppenbara i att han nästan uteslutande använder extremt gamla forskningsrapporter om djur, omdiskuterade läkare och debattartiklar som "trovärdiga källor", även påpeka att hans tanke-loop kring det första påståendet "Könet är en social konstruktion" nästan är imponerande. Han hävdar att könet sitter i hjärnan och är biologiskt, till skillnad från feminister som hävdar att det är socialt konstruerat! För det första kan jag som feminist säga att jag håller med om att könet sitter i hjärnan. Var skulle det annars sitta? I armarna? Könsorganen? Nej, där är vi rörande överens. Det är liksom hjärnan vi tänker och förstår vår omvärld, så som könskategoriseringar, med. Däremot är hans analys av biologi kontra socialkonstruktivism lika djup som... sufflén i Buffé, kanske. Poängen med mycket av den feministiska kritiken är ju att vi inte kan dra någon skarp gräns mellan natur och kultur eller naturligt och konstruerat. Vi förstår naturen genom vår kultur och vår kultur påverkar naturen.

Om du däremot gör som Ström och hävdar att vi är maskiner som styrs av våra förprogrammerade gener, där män och kvinnor har olika koder i hjärnan för livsmål (ta-hand-om-andra-vara-passiv-följa-instruktioner/vara-aggressiv-framåt-och-tänka-logiskt) så blir det jäkligt konstigt att sedan börja prata om hur diskriminerade män är när de förlorar vårdnadstvister. Du har ju för sjutton just sagt att de inte är gjorda för att ta hand om barn!

Det där med mäns enorma diskriminering vid vårdnadstvister är förresten också något av en överdrift. Det är ett reellt problem att män inte anses vara lika bra på att ta hand om barn i vårt samhälle (tycker jag som feminist, Ström borde ju inte tycka det eftersom det enligt honom bara tyder på stenåldersgener), men faktum är att i de allra flesta fall (92%) där det blir en vårdnadstvist så får föräldrarna gemensam vårdnad (Försäkringskassan 2009). Där föräldern har ensam vårdnad är däremot kvinnor överrepresenterade, 8% mot männens 1%. Det kan förstås delvis handla om diskriminering, och är såklart hemskt i de fallen, men det visar också på ett större samhällsproblem där maskulinitet kodas som våldsam och icke-empatisk. Ett problem som feminismen i allra högsta grad bemöter.

Att Ström kallar sig "jämställdist" istället för "maskulinist" är förstås för att ge en klang av "neutralitet" eller "objektivitet" till sina ståndpunkter, vilket bara visar på dessa begrepps opålitlighet. Men vet du vad Per Ström, att enbart klanka ned på feminister och dra upp exempel på hur män har det svårt är inte att vara jämställdist. Det är tyvärr inte heller att kämpa för mansfrågor, vilket Magnusson påpekar vore väldigt fint och viktigt om du gjorde. Vi har ett mycket fulare ord för sånt: Anti-feminist. En sån som pissar på andras kamp.

/Zäta

Jag har fått ett par förfrågningar om att göra en ordbok till bloggen. Väldigt bra ide tycker jag. Jag brukar försöka förklara ord allteftersom, men har inte alltid koll på vad som är svårt för nya läsare.

Innan jag gör en ordbok skulle jag därför vilja fråga er: Vilka ord och begrepp tycker ni ska vara med?

/Zäta

Min bästa Warren berättade att när han först kom till Sverige såg han ett ord som användes frekvent, men som var väldigt svårt att förstå. Varför skrev alla peppepplipepp på facebook hela tiden?

Nu för tiden vet han vad det betyder, men om någon annan hade missat det så kan jag berätta att pepp är ungefär den här känslan:



Nu ska det firas! Ha en fin fredag!

/Zäta

Dear contributor,

Thank you for submitting a proposal for our upcoming book, The Invisible Girl. After reviewing your suggested contribution, we believe the topic of your proposal is consistent with the theme of this book and could make a significant contribution to this project. We therefore welcome you as one of the authors.

Within a month you will receive guidelines regarding formatting and quantity for both chapters and artworks. However, as stated in the call, the full contribution will be expected by October 1, 2011.

For the credibility and quality of our book the chapter manuscripts will be double-blind peer reviewed. You will also be asked to review 1-2 chapters written by other authors in the book.

If you have any questions regarding your proposed chapter, or artwork please do not hesitate to contact us. We greatly appreciate your work and are looking forward to receive your submission.


Först stirrade jag på skärmen i tio sekunder utan att röra en min. Sedan kom jag på att det är bra att andas. Sedan utstötte jag ett högljutt glädjetjut.

Kommer ni ihåg att jag blev kontaktad av Umeå universitet för deras projekt The Invisible Girl i vintras? Då skrev de att min C-uppsats var intressant och att jag borde skicka in ett abstract för övervägande. Nu har de valt ut de bidrag som ska vara med i boken och utställningen som projektet ska mynna ut i.

OCH MIN UPPSATS KOM MED!!! Jag ska bli publicerad!!! Jag ska vara med i en antologi om flickor och flickighet!!!

JAG ÄR SÅ GALET GLAD!!!

Snart börjar alltså arbetet med att göra om uppsatsen till ett bokkapitel på engelska, vilket känns som ett enormt jobb, men just nu ska jag bara vara glad! Såhär beskrivs forskningsprojektet:

We want to illustrate, describe and explore any practices that are instrumental when girls become girls. What does it mean to become and to be a girl today? How can we describe and analyse the contemporary girl? Can we make the invisible girl visible in ways alternative to those of media?

/Zäta

Ibland blir jag så stolt över bloggen. Inte för att den är uppskattad eller för att jag känner att jag kan göra nytta, utan för att den verkar uppmuntra till vettig debatt i kommentarsfälten. Interaktivitet blir gärna överskattad. Har Newsmill gjort världen till en bättre, öppnare plats? Knappast. Just därför blir jag stolt över mina läsare och över att jag har byggt upp en sida som öppnar för dessa debatter.

Ni sitter inne med så mycket kunskap och intressanta perspektiv! Och när jag säger så hoppas jag att ni förstår att detta är min beskrivning av alla de vanliga, fundersamma, smått osammanhängande eller klara, roliga och kritiska, korta och långa, glada och galna kommentarer ni skriver. Jag träffade en läsare på stan häromdagen som sa att hon kollade på bloggen sporadiskt, men aldrig kommit sig för, eller kanske vågat, skriva en kommentar: Alla andra verkade så pålästa. Jag tycker det är otroligt roligt när debatten lyfter, men jag har absolut inga kunskapskrav på era kommentarer!

Varje litet "bra skrivet!" uppskattas. Väldigt mycket.

Jag läser alla kommentarer och brukar ofta gå in på era bloggar om ni har några, även om jag inte hinner läsa och kommentera allt.

Jag gillar era kommentarer. Jag gillar er. Varken mer eller mindre. Så att ni vet liksom.

/Zäta

DN:s Insidan startade igår en artikelserie om transpersoner: "Hen, hon eller han?"

Det känns väldigt roligt att en rikstäckande tidning lyfter dessa frågor på ett nyanserat sätt. För många människor handlar transfobi nämligen om okunskap och omedvetenhet. De vet helt enkelt inte skillnaden på transvestiter och transsexuella, och då blir det svårt att tala respaktfullt.

I dagens tidning fokuserade artiklarna på rätten till ett tredje juridiskt kön. Invändningarna var de gamla vanliga: "Ska massan vika sig för minoriteterna?" "Tänk om brottslingar utnyttjar systemet?" Jag undrar lite ibland, vaddå massan anpassa sig? Om personer får rätt att ha ett tredje kön i passet påverkar det inte min stämpel. Den kommer fortfarande lyda K/F. Det handlar snarast om en rädsla för att göra till synes stabila identiteter instabila - om du får kalla dig hen fast du har fitta, vem är jag då? Typ. Och det går ju att lösa genom utbildning och samtal. Du är fortfarande dig själv även om någon annan får vara sig själv på ett annat vis.

När lagen om förbud mot barnaga infördes slogs det på stora djungeltrumman. "Detta kommer utnyttjas av brottslingar! Nu kan barn hota med att anmäla sina föräldrar för misshandel om det inte får höjd veckopeng!" Med facit i hand kan vi konstatera att hoten uteblev, men att barn fick rätt till grundläggande mänskliga rättigheter. Jag har ganska svårt att tro att kriminella gäng skulle lämna in massinmälningar till utredning för könsidentitetsstörning, genomgå år av läkarundersökningar och psykologsamtal och stå ut med omgivningens oförstående eller öppna hat, för att få byta personnummer så de kan begå fler brott. Ganska svårt. Men så fort könsmaktssytemet ifrågasätts är domedagen nära.

En annan grej jag vänder mig emot var hur den första frågan ställdes: Ska man upplösa ett system som är lika gammalt som människan bara för att tillmötesgå några få individer?

Va, menar reporter seriöst att det juridiska tvåkönssystemet är lika gammalt som arten Homo
Sapiens? Eller menar hon att vi inte blev människor förren detta system infördes? Det är faktiskt den logiska slutsatsen - för att människor skulle ha delat upp sig själva efter två strikta könskategorier sedan vi separerade från apornas förfäder och började gå upprätt är bullshit. Vi kan inte veta hur det såg ut på stenåldern, men vi vet att det finns en mängd mänsliga kulturer och civilisationer som delat upp sig på andra sätt.

Jag väntar med spänning på de nästkommande delarna och ber frebilt att SVT Debatt inte får nys om debatten, raggar upp några flashback-haters och visar ogenerad transfobi på bästa sändningstid.

/Zäta

Idag är det IDAHO - International day of homophobia and transphobia när förtryck och förändring för hbt-personer uppmärksammas. I Uppsala var det en torgmanifestation med talare och regnbågsflaggor i regnet. Jag fastnade särskilt för en replik: "Vi kan inte lägga över ansvaret för kampen mot brott och förtryck enbart på de som drabbas. Det räcker inte med att säga Stå på dig! till de som dagligen utsätts för sneda blickar för att de bryter mot normer, för dessa normer är något som vi alla skapar och upprätth åller - därför måste vi alla hjälpas åt att ifrågasätta och riva ned dem"

*All fakta kommer från Suzann Larsdotter som pratade om sexualitetens historia och sexologins framväxt under Sexdagarna. Föreläsningen var fantastiskt intressant och jag hade turen att få en papperskopia på hela presentationen när jag sa att jag ville blogga om det.

Ojojoj jag kör bil och pratar sex och får nya vänner och firar gamla vänner så det står härliga till. Jag lovar att blogga ordentligt imorgon om lite av det jag lärde mig på Sexdagarna, men just nu ska jag springa ut och fira att min bästa Elin fyller 21!


Såhär såg vi ut för sex år sedan när vi provade kappor i Stockholm.

Vi har pratat om att ha en 10-årsfest i höst - för att fira att vår vänskap fyller 10 år! Vänskap hyllas för lite i den här världen tycker jag.

Och när vi ändå pratar om vänskap - inatt kommer min lånestorebror till Sverige igen! Tyler som var utbytesstudent och bodde hos oss i sju månader 2008.



Såhär såg vi ut för två år sedan när jag var i Minnesota och hälsade på.

Å vad livet är fint!

/Zäta

Idag har jag jobbat med Sexdagarna i Uppsala (åh borde ju ha gjort reklam tidigare här!). Jag känner mig helt snurrig i huvet av all ny kunskap och trevliga bekantskaper. Ni kommer få ta del av det jag lärt mig snart!

Kom förbi imorgon om du inte har något för dig! Det är pyssel, tipsrunda, intressanta föreläsningar och trevligt folk. "Fråga Olle"-Olle kommer imorgon också!

Välkommen!

/Zäta

En uppföljning till När känner du dig som en dålig feminist?

Jag har identifierat flera olika punkter som återkommer i era resonemang, och diskuterar hur vi kan komma vidare från skulden. För den är sällan särskilt givande.

Feminismen kan nästan alltid användas som ett medel att syna och analysera de situationer vi hamnar i, och den ger både kraft att ta oss ur saker när vi behöver det och möjlighet att göra upplysta va.l Stöd och frihet - det är feminism för mig!

Nu vill jag veta när du känner dig som en bra feminist!

/Zäta

Idag skulle det ju bli en uppföljande videoblogg om att känna sig som en dålig feminist men Internet krånglade och andra plikter kallade. Vi tar det imorgon istället!

Godnatt!

Det är som en kraftig arm som greppar tag om min midja och drar mig bakåt så fort att det suger till i magen. Som precis innan illamåendet av för många shots efter midnatt tar överhanden, när jag fortfarande kan hålla mig från att kräkas, men bara genom att fokusera på en punkt framför mig. Så känns det när saknaden efter dig tar tag i mig.

Åh gud det gör ont att du är så långt borta och att jag inte kan göra något åt det.

Saknaden är konstig. Den ligger liksom på lur. Oftast håller den sig borta och jag längtar istället helt resonabelt till vår nästa videochatt. Ibland smeker den min midja lätt på kvällarna, men det är inte så farligt. Så helt plötsligt mitt på dagen när jag tittar på sommarklänningar och solen dränker hela staden i vårljus greppar saknaden tag i mig. Först verkar den bara tynga mina steg, men i skydd från vårljus och stadsmyller slår den till med sin fulla kraft. Först illamåendet och obehaget som gör att jag vill krypa ut skinnet. Sedan tårar och uppgivna händer i håret. 

Och det hjälper inte ETT JÄVLA DUGG att det "bara är en månad kvar" just då. Det är inte en kort tid om du saknar din flickvän så inälvorna byter plats. När det känns så är en timme en evighet.

Tänk vad många evigheter vi överbryggat för att vara med varandra.

/Zäta

Här kommer en efterfrågad sammanställning av fakta om jämställdhet. Jag har fokuserat på källor som går att länka till digitalt, men glöm inte att böcker och studier är en finfin källa till fakta, även om det kräver lite mer ansträngning. Kom också ihåg att siffror inte är allt. En fördelning mellan kvinnor och män kan vara 50-50 numerärt, men det innebär inte att den beslutande makten är jämnt fördelad.


32% av alla som figurerar i det svenska nyhetsflödet är kvinnor. Globalt är siffran 24%. Global Media Monitoring Project.

Fler mediarelaterade siffror och nyheter hittar du på Whomakesthenews.org.


Inom den privata sektorn i Sverige är nästan 80% av alla chefer män. SCB

Mycket mer enkel svensk statistik om kvinoor och män hittar du i SCB:s skrift På tal om kvinnor och män - lathund i jämställdhet. Den går att ladda ner eller beställa hem för 40 kronor.

En halv miljon kvinnor dör varje år i onödan på grund av dålig eller obefintlig mödravård. FN.

Fler internationella fakta och nyheter kring jämställdhet finns på FNs sida WomenWatch. Du kan också prenumerera på deras feed.


Det är en myt att testosteron gör män aggressiva. Enligt en studie av Michel Naef. Sunday Times

Människan gör naturen hetreonormativ genom att läsa in vår egen kultur i djurs beteenden. Enligt forskning av Malin Ah-king


Kvinnor är mycket underrepresenterade i alla börsstyrelser och i höga chefsposter i hela världen, med undantag för börsnoterade bolag i Norge där de utgör ca 40%. I Norge har de kvortering i börsstyrelser. World economic forum.

Mer bra ekonomisk fakta finns i rapporten Global Gender Gap report.


Män och kvinnor med akademisk utbildning i Sverige tjänar ungefär lika mycket fram till 30-årsåldern. Då drar killarnas löner iväg och tjejerna sackar efter.

Du hittar detta och mer fakta om arbetsmarknaden i SACOs broschyr - Olika kön olika lön.


Svensk underhållningsTV erotiserar ojämställdhet och är ofta homofobisk. Kvinnofronten - SEX & MEDIA

Beställ eller ladda ner skriften här.

Hoppas det kan vara till hjälp!
/Zäta

Johan Ingerö och jag brukar väl inte direkt vara de tajtaste åsiktsfränderna, men i den här frågan kunde jag inte hålla med honom mer. Jag skrev typ samma sak efter att SVTs Debatt ringt upp mig och bara ville ha med mig om jag ville försvara Kissie, inte prata om tjejers bloggande och skamstrategier, med skillnaden att jag inte känner folk på SVT.

Det är ganska skönt att få sin uppfattning om att de bara jagar tokskallar och struntar i kunniga och intresserade människor bekräftad. Och jag håller med Ingerö, SVT ska inte sända sånt här. Det är varken samhällsnyttigt, intressant eller underhållande.

/Zäta

Maktstrutur, norm, tankemönster och process är fantastiska ord när vi pratar jämställdhet, men ibland vill folk bara lyssna på fakta. Ibland behöver vi också fakta för att understödja våra argument. Jag har fått både mail och kommentarer med förfrågningar på var det går att hitta "hård fakta om jämställdhet". Med det tror jag att ni menar siffror som svart på vitt visar en snedfördelning mellan kvinnor och män. Som genusvetare finns allt det där i bakhuvudet hela tiden och det blir en övertydlighet att prata om det hela tiden. Lite som att behöva hitta tio källor för att göra påståendet "vitt förknippas med godhet och svart med ondska i vår kultur". Det är common knowledge liksom.

Men eftersom ert ord är min lag... näe, men eftersom jag vill att ni ska kunna drämma till sexistasens argument ordentligt tänkte jag göra en liten sammanställning av enkel fakta som kommer från vad de flesta skulle kalla neutrala källor. Glöm dock aldrig bort att exempel tagna ur ditt eget liv är supereffektiva om de backas upp av fakta. Typ:

"Enligt forskarna Susan Bordo och Ervin Goffman, du kan läsa Bordos bok Unbearable Weight om du vill, så lär sig tjejer hur de ska bete sig och vara inte genom direkta order av mammaor och sånt idag, utan genom att de ser bilder av hur man ska vara. Typ reklambilder för parfymer, framgångsrika affärskvinnor, galaklädda kändisar. Alla ser ungeför likadana ut, vilket gör att bara ett sätt att se ut på och vara blir acceptabelt. Kolla bara på senaste H&M-kampanjen. Först ser man modellerna i helkroppsstorlek och hur kläderna sitter på dem och sen går man in i provrummet och provar samma sak och mår skit, för det såg inte alls ut så på mig. Fattar du hur feminitet skapas till att handla om utsida och knäppt det är? Och blir det bättre om killar klagar över att tjejer är ytliga och att de inte bryr sig om utsidan? Säg att vi är smarta då istället om du ska va snäll! Uppvärdera nått annat liksom, inte bara ännu mer fokus på kroppen!"

Listan kommer imorgon!

/Zäta

Vad minns du från undervisningen i högstadiet om rasism? Jag tror knappt att ordet nämndes. Varje år pratade vi om förintelsen, antisemistism och propaganda. Vi tittade på bilder från koncentrationsläger och jag grät alltid en skvätt.

Det är otroligt viktigt att uppmärksamma förintelsen, för ett folkmord av den digniteten, med samma enorma förlust i människorliv, kultur och värdighet, får världen aldrig glömma. Antisemitismen har fått ett uppsving på senare år, vilket bland annat syns i att många aktiva i vårt nyaste riksdagsparti har rötter i nazistiska sammanslutningar. Men detta är bara ett av bevisen för hur rasismen breder ut sig i västvärlden. Få har väl missat de högerextremistiska vindar som blåser genom hela Europa, där Sverige var ett av de sista länderna att få ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

Detta är givetvis allvarligt. Extremt oroväckande till och med. Alla som läser Under strecket och tittar på Kulturnyheterna och talar med sina statsvetarvänner känner så. Vänta. Ska vi ta den meningen en gång till? Alla som läser Under strecket och tittar på Kulturnyheterna och talar med sina statsvetarvänner känner så. Vilka är dessa människor? Är det Lisa, högstadieelev, 15 år från Kil? Är det Mohammed, bilmekaniker, 35 år från Malmö? Antagligen inte. Det är samhällsintresserade, ofta högutbildade människor med intellektuella sociala nätverk. Studenter borde i mångt och mycket falla in under denna kategori.

Men om nu studenter har de resurser som krävs för att uppmärksamma samhälliga rörelser så som en hårdnande ton gentemot minoriteter, hur kommer det sig att vi har slavauktioner på nationer? Hur kommer det sig att ett gäng studenter under en nationsfest i Lund med tema djungel i påskas, kom på idén att måla huden svart, gå runt och serva de andra gästerna och avsluta med en "slavauktion" där de sålde sig själva till högstbjudande, som en rolig grej? Och hur kommer det sig att det fortfarande skämtas om i studentkretsar? Att folk mest tycker att det var korkat att göra något så uppenbart icke-PK eftersom det såklart genererar en massa skit från högre instanser, men att händelsen i sig egentligen inte var särskilt allvarlig?

Kan det vara för att svenskar inte får lära sig om rasism i skolan? Handen på hjärtat, visste du att studenterna när de målade sig svarta i ansiktet, anspelade på en rasistisk strategi som kallas "black-face" och som uppstod i USA under tiden för slavhandel för att förlöjliga och avhumanisera färgade människor? Jag visste inte det. Jag visste att det var vidrigt att låtsas-sälja människor och att det blir än äckligare när gruppen som "säljs" har ett högst påtagligt arv av verklig slavhandel, men jag visste inte dess fulla innebörd. Min teori är att studenterna på nationen i Lund inte heller förstod vidden av sitt hån mot en del av mänskligheten. Det avskriver inte deras personliga skuld, för de hade definitivt möjligheten att inse hur fel det var alldeles oavsett, men det tillskriver det svenska skolsystemet en skuld.

Ibland får jag känslan av att Sverige, eftersom vi aldrig varit direkt skyldiga till ett folkmord på senare år (förintelsen och Sveriges roll diskuteras ju ofta, så den indirekta inblandningen verkar inte vara dold) eller haft stora problem med rasism under de senaste årtiondena inom landet, bara struntar i att beröra frågorna. Vi struntar i vår egen historiska skuld, där samer och romer förföljts och fortfarande diskrimineras ohyggligt. Men vi struntar också i att vi lever i ett globaliserat samhälle. Vi kan inte frikoppla Sverige från världen och börja skämta ohämmat om förtryck som skett på andra platser, för de händelserna är en del av samma värld som vi är.

Självklart kan inte Sverige angripa rasismen på samma sätt som ett land som utövat slavhandel och fortfarande har en färgad underklass. Sverige kan inte heller angripa rasism på samma sätt som ett land som varit koloniserat och nu är lämnat till att bygga upp en demokrati på egen hand. Vi kan inte heller göra på samma sätt som det land som för bara sjuttio år sedan försökte utrota en hel folkgrupp.

Nej, vi måste angripa rasimen som ett land där förtryck av några minoritetsgrupper pågått i det tysta länge, där den relativt snabba invandringen de senaste deccenierna har förändrat samhällets dynamik på flera sätt och som ett land som är en del av en rasistisk värld. Vi behöver prata om inte bara hur propaganda användes för att avhumanisera människor inför andra världskriget, utan hur det används idag. Vi behöver dra fram förföljelsen av samer och romer i ljuset redan i högstadiet. Vi behöver lära oss skilja på tro, religion, kultur, livsstil och fanatism. Vi behöver tala om hur identitet, nationalism och rasism hänger ihop. Vi behöver lyfta fram fler exempel på hur rasismen tar sig uttryck i världen, och se att dess specifika processer och verkningar varierar mellan tid och plats, men att dess mekanismer alltid kan synliggöras och dess verkningar förhindras.

Jag minns att vi fick lära oss den svenska kungalängden i skolan. Jag provade, och det tog mig exakt 25 sekunder att googla fram ("wiki kungalängd") och hitta en återgivelse av denna med bra källor. Det tog mig betydligt längre tid att verkligen förstå hur konstruktionen av identiteter ofta baseras på en motpol, "de andra", och hur detta exotiserar och avhumaniserar andra människor. Och hur detta, tillsammans med andra samhälliga processer och  maktförhållanden kan öppna för förtryck, rasism och, i förlägningen, förintelse. Dagens åttaåringar kan googla. Men vet dagens högstadieelever verkligen vad rasism är? Och om vi inte får lära oss det, hur ska vi då kunna förhindra att de högerextrimistiska vindarna som sveper genom vår del av världen växer till en storm?

Den utredning som integrationsminister Erik Ullenhag initierat kring främlingsfientlighet, där skolan anses vara särskilt viktig, är ett första steg mot att förhindra att högerextrimistiska tankar får alltför stark bäring. Men hur lång tid kommer den att ta, och har vi råd att vänta? En bris är farlig nog.

/Zäta

Som vi har sett i senaste tidens shitstorm runt UnderbaraClaras bebisklänning är det viktigt att inte tvinga in barn i roller de inte passar för. Pojkar ska inte behöva ha klänning om de inte själva frågar efter det!

Därför skulle jag, tillsammans med alla andra som är för en resonabel jämställdhet, men mot feminism för det är läskigt, vilja tacka Egmont för att de gör en insats för Sveriges barn!

Valfrihet, är det inte vackert så säg?





Emma är en sprallig, kul och aktiverande tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig och tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.

GOAL Junior är en cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder av spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.

Killar behöver inte läsa om tjejfotboll, det vill ju inte det! Tjejer är liksom ointressanta förstår ni. Och tjejer måste ju lära sig en ordentlig hetreosexualitet redan som sexåringar - eller hur? Söta Erik Saade!

/Zäta

Hannas rörande tacktal till feminismen.

Auus utredning av hur mannen egentligen är överordnad i samhället.

UnderbaraClaras självklara kärlek till bäbiskläder och den genusförvirring det skapar hos den konservativa percentilen av svenska folket.

Christinas träffsäkra raljerande över senaste tidens abortdebatt.

Saras nya fantastiska boksläpp.

/Zäta

Videoblogg med frågor och resonemang om skuldkänslor kring feminism, och en fråga till alla läsare: När känner du dig som en dålig feminist?



Ser fram emot att läsa om era tankar!

/Zäta

Den frågan fick jag häromdagen. Jag får faktiskt den frågan ganska ofta. Inte om just sex and the City, men om andra populärkulturella, massmediala eller historiska fenomen.

Är Mad Men en feministisk serie? Kan en se franska revolutionen som en feministisk rörelse? Är Herta Müller feminist?

Det är också något jag funderar över själv ganska ofta, men sällan i termer av JA och NEJ. Vi måste komma ihåg att det är en skillnad mellan uttalad anti-feminism eller sexism, och frånvaro av en feministisk strävan eller ett feministiskt budskap. Inga fenomen är helt avpolitiserade, och frånvaron av en djupare feministisk analys är ofta en relevant grund för kritik. Till exempel har arbetarrörelsen ofta blivit kritiserad för att klassbegreppet fått sudda ut könets betydelse, istället för att de båda maktordningarna erkänts som samverkande. Däremot har vänstern sällan blivit kritiserad för att vara öppet sexistisk, eftersom den inte, som helhelt, är det.

Om vi återgår till Sex and the City. Jag var bara åtta år när serien hade premiär, och missade därmed mycket av den samtida debatt som den skapade, men att den både hyllades som en frigörande feministisk serie och kritiserades för att vara ett voyeristiskt heteronormativt program har väl de flesta snappat upp. Det var på grundval av detta jag fick frågan. Min kompis hade hört att den ansågs vara feministisk och ställde sig kritisk till detta: "Det handlar väl bara om en jakt på män?"

Jag har Sex and the City-boxen. Jag och mitt ex köpte den för några år sedan och jag håller just nu på att se om den. Jag skulle inte säga att det är en feministisk serie. Jag skulle säga att det är en fruktansvärt heteronormativ serie där män och kvinnor konskevent görs till varandras motsatser, där myter om könad sexualitet upprepas, där de enda sexulla läggningar som existerar är bögar och heterosexuella, där kvinnors liv kretsar kring att snärja män och mäns liv kretser kring att jobba. Men det är idag, från min position som ung välutbildad svensk tjej i ganska stor stad, som umgås i queera kretsar och driver en feministisk blogg på fritiden.

Om jag hade fötts i en kristen småstad i USA 1980, hoppat av high school och jobbat i en glassbar för att försörja familjen. Om jag aldrig hade hört talas om sexuella läggningar eller haft möjligheten att föreställa mig ett liv som något annat än mamma och hustru. Om folk i min närhet pratade mer om helvetet och socialbidrag än politiska målsättningar och queer kultur, då hade jag nog tyckt att Sex and the City var en feministisk serie. Då hade fokuset på kvinnors sexualitet varit banbrytande, och att det ens existerade personer som var något annat än hetreosexuella hade varit en ögonöppnade. Jag hade sett starka karriärskvinnor med mänskliga känslor, som bröt mot många stereotyper och vågade ta plats.

Det är också vad den dåtida debatten handlade om. Det är allt för lätt att sätta sig till doms över saker om vi ignorerar deras ursprung och kontext. Sex and the City började sändas för 13 år sedan i ett ganska konservativt land, där kvinnors sexualitet över huvudtaget inte var ett ämne som diskuterades.

Har ni läst Mary Wollstonecraft, John Stuart Mill eller Ellen Kay? Skulle deras resonemang anses vara feministiska om de publicerades i DN idag? Nej. De skulle vara fruktansvärt bakåtsträvande. Men när de levde såg samhället helt annorlunda ut, och därmed var deras åsikter banbrytande. Banbrytande och feministiska.

Jag vet att jag förenklar nu för att få fram min poäng om kontextbundenhet. Jag gör inte alls någon djup feministisk analys. En sådan skulle kanske låta något i stil med att den moderna femininiteten är villkorad genom att den aldrig får vara frikopplad från maskulinitet, och att könsmönstren därmed inte bryts eller ens omförhandlas, bara får ny täckmantel i Sex and the City. Men en sådan analys skulle inte heller spegla hela sanningen, även om den vore intressant och antagligen relevant.

För sanningen är den att Sex and the City både är en feministisk serie och en icke-feministisk serie. Det beror på vem du är, var du är och hur du avkodar din omgivning. Därmed inte sagt att diskussionen kring seriens varande som feministik är irrelevant, eftersom kontextbundenheten är just det: En kontext, inte en helt fristående individuell tolkning.

Kanske är detta också ett delsvar på frågan jag fick i min FAQ om hur jag hanterar en sexistisk omvärld. Jag försöker se sakers komplexitet och se de feministiska motstrategier som trots allt ofta är närvarande.

/Zäta