Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

V-log: Att syna skulden och känna sig som en bra feminist.

jag känner mig som en bra feminist när jag försöker gå ur de beteenden och egenskaper jag haft tidigare, som är så starkt påverkade av att jag är tjej, för att bara testa om jag kanske är bekvämare med något annat. att applicera feminismen på sig själv helt enkelt; att själv våga gå utanför normerna för det kvinnliga. exempelvis har jag denna vår struntat i att raka benen för att det känns så oerhört konstigt att jag ska känna mig begränsad beroende på hur mycket hår jag har på benen. världen har inte gått under, även om det krävdes mycket mod att gå till skolan i kjol och orakade ben. det kändes som en personlig, feministisk erövring.

Superbra och peppande, tack!

När jag känner mig som en bra feminist:



För det första hjälpte dethär inlägget mig att känna mig som en bättre feminist; lite av skulden rann av mig.



När jag vågar ta diskussionen och få den andra personen att lyssna. Förhoppningsvis har man lyckats så ett frö.



När jag gör medvetna val i förhållande till könsnormerna; som att våga välja bort smink eller att våga bära kjol eller liknande och samtidigt kalla mig feminist.

Det är inte i sig fel på kvinnlighet/tjejighet. Däremot blir det problematiskt om man säger att alla kvinnor/tjejer ska vara kvinnliga/tjejiga och att manlighet på kvinnor/tjejer är något fel, onormalt och fult.

Återigen fick du mig på strålande humör! Jag har varit lite tjurig hela dagen efter ett genusseminarium där några enligt klassisk manér försökte underminera alla som helst argument för att ett feministiskt- och genusperspektiv skulle vara bra för någonting. Ibland blir jag bara mållös när jag ska argumentera mot detta, för hur diskuterar man med en person som redan fått alla argumenten (ex genom kurslitteratur) men inte ser dem som giltiga? Ändå kan jag inte låta bli att argumentera en stund, lugnt och sansat och inte idiotförklara. Då känner jag mig faktiskt som en bra feminist. Jag har gjort vad jag kunnat, och blir inte rosenrasande av att möta allt oförstående.



Sen känner jag mig som en bra feminist när jag inte bryr mig ett dugg om vad andra ska tycka och tänka om vad jag har på mig, om att jag har läppstift och verkar utseendefixerad (vilket folk verkar tro när man ofta har klänning). När jag vågar prata om min blogg, och svara på frågor om det inte är självupptaget och sådär. När jag vågar sätta mig själv först, och inte oroa mig för dömande människor.



Så klart finns det massa fler tillfällen, men det var dem jag kom att tänka på nu i stunden.

Jag känner mig som en bra feminist när jag, som Carro skriver, lyckas så ett frö hos någon! I skolan och bland vänner får jag ibland rollen som Feministen med stort F som kommer med olika infallsvinklar och upplyser om saker. Självklart tycker vissa säkert att jag bara är rabiat och jobbig, och man måste ju som sagt välja sina strider, men ofta får jag igång intressanta diskussioner och väcker en slags medvetenhet hos folk, helt underbart!



Och så det här med kvinnliga attribut: för mig känns de okej så länge jag fortfarande synar mig själv och ifrågasätter varför jag gör som jag gör. Att tänka "För vems skull gör jag det här? Vad skulle hända om jag lät bli? Vågar jag låta bli?". Om jag sen tar steget och bryter mot en norm känner jag mig som en bra feminist! Men, så länge jag kan genomskåda mig själv är jag nöjd liksom.

Jag kände mig som en bra feminist när min sambo (vars feministiska analys tidigare sträckt sig till "meh, Gudrun Schyman kallade oss för talibaner") sa: "Jag ska nog sluta argumentera om genus med dig, du har ju ändå rätt".

Jag känner mig som en bra feminist när jag vågar ifrågasätta. Igår var jag med ett stort gäng på en bar och firade en kille som fyllde år. Folk kom med shot efter shot till honom som han egentligen inte ville ha, han jobbar idag. Så för att han skulle dricka shotsen började alla sjunga "Erik är homosexuell, homosexuell, homosexuell!" tills han drack de förbannade shotsen. Då lät det istället "Erik är ändå helt okej, ändå helt okej, ändå helt okej!". Jag blev förbannad på detta och vägrade sjunga med. Det kanske inte var en feministisk fråga, men vid sådana tillfällen är det så jävla bra att våga säga ifrån, och det gjorde jag. Jag fick nog några att tänka till i alla fall.

Jag känner mig alltid som en bra feminist, haha. Men extra bra känner jag mig när:

1. Jag diskuterar kvinnofrågor, såklart.

2. När jag påverkar på nåt pyttelitet sätt. Som när jag var på en föreläsning om hur man kan utveckla en organisation eller ett projekt. Föreläsaren skrev sitt nummer på tavlan och uppmuntrade oss att smsa honom eventuell kritik eller frågor. Men så på föreläsningen hade han exempel på såna som lyckats med sina projekt eller idéer. Han berättade om dem och visade bildder. Och det var bara, bara män. Så efteråt smsade jag att det var lite dumt och att han gärna kunde ha någora kvinnor också. Och då svarade han typ "Men herregud, det har jag inte ens tänkt på. Ingen har sagt det till mig tidigare. Tack!" Såna saker, då känns det lite bra.

3. När jag pratar med mina lillasystrar om feminism. Känns som man sår fröet vidare, liksom.

Jag brukar vara barnvakt åt två små grannpojkar. Jag är tydlig med att det är lika okej att leka med dockor som med bilar. Och istället för att till exempel fråga "Är du kär i någon flicka?" säger jag "Finns det någon pojke eller flicka som du är kär i?".

Då känner jag mig som en bra feminist.

Jag måste bara först säga att du verkligen har en helt underbar blogg, upptäckte den precis. :) Men i alla fall, jag känner mig som en bra feminist helt enkelt när jag vågar uttrycka mig och vara mig själv, och inte låter mig kuvas av rådande normer. För mig handlar feminism framför allt om att få vara sig själv och kunna frigöra sig från den traditionella regeln kvinna = kvinnlig och man = manlig, och självklart också att man tillåts ha vilken könsidentitet och sexuell läggning som helst. Jag älskar också känslan av att väcka en tanke hos nån som till en början verkar ha ett väldigt normativt synsätt, då känner jag mig som en bra feminist. ^_^

Jag känner mig som en bra feminist nu när jag insett att det faktiskt är det jag varit hela tiden, och tar det på allvar. Innan har jag haft mitt "intressefokus" mest på globala problem och fattigdom och därmed också synat kvinnors situation i världen i sömmarna. Men att gå från, "visst kan väl kvinnors situation i Sverige också bli bättre" till att feminism rör MIG och MITT LIV lika mycket som kvinnors i Somalia och USA känns som att vinna förstapris på Binoglotto. För det här har fått mig att dels må bättre, fundera över mig själv, min läggning varför jag gör vissa saker på vissa sätt och varför jag kan känna mig pressad, ledsen och tillplattad ibland.

Jag vet att jag egentligen ska svara på när jag gör nått utåt. Men man måste börja med sig själv. Och när jag har lite mer kött på benen kommer det höras mer härifrån!



Jag känner mig i alla fall väldigt bra när jag pratat med kompisar som har ångest över att vara t.ex. slampiga eller otillräckliga. Att då kunna säga dem att det minsann är ok att leva ut sig själv istället för tvärtom känns som redigt systraskap! (Killen du låg med, tror du kanske att han har ångest över exakt samma sak? Nej, just det).

Precis som några har nämnt så känner jag mig som en bra feminist när jag orkar ta fighten med folk. När man säger ifrån mot något pucko trots att man vet att det kommer leda till en utdragen diskussion med vederbörande som bara kommer bli som en enda lång angermanagement-kurs. Bara för att kanske, kanske, få någon att tänka till ett extra varv. Men plötsligt händer det, och den känslan är svårslagen! =)

Jag älskar dig. Jag upptäckte din blogg precis nu när jag legat och slösurfat, ätit en pizza, haft ångest för att jag ätit den och haft ångest för att jag haft ångest för att jag ätit den. Börjar nu bums att prenumerera på din blogg. Tack för att du skriver.



<3