Om tid
Det är konstigt att nästan gå sönder inombords av längtan och sedan gå sönder och inse att hjärtat faktiskt inte stannade.
Alla säger att det går fort. Men det går inte så fort de där stunderna när magen blir tilll sten och ögonlocken bränner av tårar som ändå inte orkar ta sig ut. Det går otroligt sakta. Jag tror på tröst, jag tror på framtiden och jag tror på att se goda saker i hennes frånvaro. Jag inser att det finns många som har det värre. Som kanske förlorat någon på riktigt eller aldrig fått kyssa den där personen de älskar så förbannat mycket.
Men jag tror också på att erkänna att det faktiskt gör ont. Här. Nu. I mig. För det gör ont. Oavsett vad jag fokuserar på eller hur många ord som trillar från tangentbordet. Oavsett hur många uppmuntrande tillrop jag får eller glada tankar jag tänker. Det gör ont. Det gör inte ont hela tiden. Inte när jag skrattar åt fåniga skämt eller koncentrerat häller av pastavatten eller pratar med någon om livet och myggbetten, men däremellan gör det ibland fruktansvärt ont. Det är ett naggande, pockande, rivande, ekande, outhärdligt behov av närhet till just henne som inte kan tillfredställas och Det. Gör. Ont.
Jag tänker inte gräva ned mig och jag vill inte att folk ska sluta peppa mig. Jag vill bara ha tillåtelse att faktiskt vara riktigt jävla ledsen någon gång ibland. Det är en stor förlust att inte ha henne nära. En enorm förlust. Hon ger mig så mycket stöd, närhet och livskraft. Och ibland orkar jag inte tänka att vi har det så bra med skype och email och allt som tidigare generationer inte hade. Jag vet det, men ibland vill jag bara vara intrasslad i hennes kropp. Smeka mjukt brunt hår med min hand och ha lugna armar att vila i. Känna vibrationerna från hennes skratt fortplanta sig i min kropp. Titta långt in i gröna snälla ögon och vara trygg. Retfullt knuffa på henne när hon härmar bäbissjöldpaddor och är jättefånig. Känna det välbekanta pirret sprida sig när de lättsamma kyssarna övergår i en annan sort. Och då hjälper inte Skype det minsta. Nej, Skype suger då.
Men hjärtat stannar inte. Det gör faktiskt inte det. Och för varje sekund kommer vi lite närmare varandra igen.
/Zäta
Share
Alla säger att det går fort. Men det går inte så fort de där stunderna när magen blir tilll sten och ögonlocken bränner av tårar som ändå inte orkar ta sig ut. Det går otroligt sakta. Jag tror på tröst, jag tror på framtiden och jag tror på att se goda saker i hennes frånvaro. Jag inser att det finns många som har det värre. Som kanske förlorat någon på riktigt eller aldrig fått kyssa den där personen de älskar så förbannat mycket.
Men jag tror också på att erkänna att det faktiskt gör ont. Här. Nu. I mig. För det gör ont. Oavsett vad jag fokuserar på eller hur många ord som trillar från tangentbordet. Oavsett hur många uppmuntrande tillrop jag får eller glada tankar jag tänker. Det gör ont. Det gör inte ont hela tiden. Inte när jag skrattar åt fåniga skämt eller koncentrerat häller av pastavatten eller pratar med någon om livet och myggbetten, men däremellan gör det ibland fruktansvärt ont. Det är ett naggande, pockande, rivande, ekande, outhärdligt behov av närhet till just henne som inte kan tillfredställas och Det. Gör. Ont.
Jag tänker inte gräva ned mig och jag vill inte att folk ska sluta peppa mig. Jag vill bara ha tillåtelse att faktiskt vara riktigt jävla ledsen någon gång ibland. Det är en stor förlust att inte ha henne nära. En enorm förlust. Hon ger mig så mycket stöd, närhet och livskraft. Och ibland orkar jag inte tänka att vi har det så bra med skype och email och allt som tidigare generationer inte hade. Jag vet det, men ibland vill jag bara vara intrasslad i hennes kropp. Smeka mjukt brunt hår med min hand och ha lugna armar att vila i. Känna vibrationerna från hennes skratt fortplanta sig i min kropp. Titta långt in i gröna snälla ögon och vara trygg. Retfullt knuffa på henne när hon härmar bäbissjöldpaddor och är jättefånig. Känna det välbekanta pirret sprida sig när de lättsamma kyssarna övergår i en annan sort. Och då hjälper inte Skype det minsta. Nej, Skype suger då.
Men hjärtat stannar inte. Det gör faktiskt inte det. Och för varje sekund kommer vi lite närmare varandra igen.
/Zäta
Kommentarer
Postat av: Eliz
Jag tycker din längtan och saknad är jättefin. Ni är båda lyckligt lottade!
Postat av: Camilla
Det är precis det som gör ondast: insikten att jag kan se och höra honom, men varken röra vid honom eller känna hans smak och doft. Har varit ifrån min älskling i 6 månader nu och har 5 kvar... Tiden tar oss ständigt närmare varandra, men ibland känns det fruktansvärt svårt.
Postat av: Nina Ruthström - laddar inför uppropet på lördag
Du är fantastisk på att sätta ord på känslor. Jag rös av läsningen.
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
Trackback
