Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

Finns det bara två sätt att leva på?

Titta vilken fantastiskt rolig och hemsk bild jag fick länkad till mig:

Jag har en sjuårig halv-lillasyster som älskar Disneyprinsessor. I kombination med att hon har generösa föräldrar och en benhård vilja blir det mycket Disneyprinsessor. Lampor, kläder, filmer, mattor, dockor, Disney on Ice, princesskronor och smycken. Vilket såklart visar sig i resonemang min lillasyster för om drömprinsar hon ska bli kär i, rynkade näsor när pojkar vill ha prinsesskronan och intresse för fina kläder. Självklart får min lillasyster bli kär i enbart pojkar och vara modeintresserad, men frågan är om hon fått veta att det finns andra sätt att vara på?

Jag försöker köpa böcker där prinsessorna blir kära i flickor och slår ned draken eller pysselmaterial som jag lika gärna kunde köpt till lilla J:s killkompis, men det är nästintill omöjligt att ge plats åt en annan verklighet än den Disney skapar. Det pratas ofta om kulturens förfall och hur Hollywood-storfilmer förstör för de små indiefilmerna, men det pratas sällan om likriktningen av barnkultur. Små barn kan inte själva tala för sig eller kritiskt granska innehållet i barnprogram. Det måste vuxna ansvara för.

Det säger väl en del om hur normativ barnkulturen är att Dårfinkar och Dönickar fortfarande hänvisas till som ett bra exempel på queer barnfilm. Filmen där Simone blir Simon för att hon har kort hår och blir kär i en kille som det inte blir något med innan det avslöjas att hon ju är tjej. Tuuur! Jag håller med om att den leker med många genusföreställningar trots att den landar i normativitet och att det är en allmänt välgjord serie, men den är från 89. Har det inte hänt något sen dess?

Ibland när jag för Disneys och andra producenters normativitet på tal får jag höra saker i stil med "Ja men alla kan ju inte vara homosexuella, lite vanligt liv måste ju också få visas. Och många små tjejer vill vara prinsessor - ta inte ifrån dem det!"

Bortsett från impulsen att göra fula tecken med handen och slåss samtidigt när orden "vanliga människor" eller "det ligger i generna" uttalas så önskar jag bara att folk kunde tänka ett steg längre. Prinsessor i sig är inget problem (förutom att det är odemokratiskt med monarki, men det skulle inte ens jag argumentera med en sexåring om), utan det är hur prinsessor framställs som är problemet. Visserligen hjärtegoda, men alltid i kombination med ett fantastiskt yttre och alltid, alltid passiva trots huvudrollen i sagan.

Och det där med vanliga liv... Ni behöver inte oroa er. Era barn kommer från den dag då ultraljudet kliniskt avslöjar att DET BLIR EN FLICKA! att hamna mitt i en väv av förställningar och idéer som kommer försöka forma denna illa individ med snippa till att bli En Riktig Kvinna. En Kvinna som är passiv, snygg och gillar killar. Hon kommer att översköljas av bilder på leende tysta flickor, filmer där flickorna blir räddade av killar, bli avbruten av killarna på dagis, höra om hur män och kvinnor gifter sig med varandra och innan hon själv vet om det anpassa sig till en roll som bestämdes innan hon föddes. Tänk om det fanns någon kraft som puttade åt ett annat håll än denna massiva ström av normativitet gjorde. En kraft som sa: Det här är ett jättebra sätt att leva, liksom det här, och det här, och det här och så kan du också göra... när resten av världen skriker: DET FINNS BARA TVÅ SÄTT ATT LEVA PÅ, OCH VILKET AV ALTERNATIVEN SOM ÄR MÖJLIGT FÖR DIG BESTÄMS AV DITT KÖNSORGAN!

Vad jag vill säga är inte att monogam heterosexualitet och tjejer som gillar att vara tysta, snygga och bli räddade är fel, bara att det är det vanligaste. Det kommer alla barn att få höra om och behöva anpassa sig till. Det är de andra verkligheterna som vi måste anstränga oss för att visa, om vi vill ge våra barn det bästa tänkbara: tryggheten och friheten att vara sig själva och tusen möjligheter till lycka, istället för en.

/Zäta

GAAAHHHH JAG BLIR SÅ JÄVLA ARG!!

varenda gång jag pratar om genuspedagogik får jag typ höra, "jaha, jasså, så bra. men min kompis kompis pojke liksom bara kom in i ett rum med massa tjejleksaker och hittade den endaste bilen längst inne i garderoben. det måste ju ligga inne i generna på något sätt..."

Jag är glad att min mamma läste sagor där tjejerna räddade killarna, eller sig själva. (Dock var det aldrig några homopar i dessa)

Jag var aldrig särskilt förtjust i dessa prinsessor, men var typ besatt av Roxanne i Janne Långben the movie haha. Hm, undrar när disneys första gaypar kommer till biograferna! (Timon & Pumbaa never went official)

Jag kan rekommendera Barbie-filmerna till din syster. Fodralen ser förfärliga ut, men filmerna har en kvinnosyn som är oändligt mycket bättre än Disneyprinsessornas. Barbie är hjälten, fixar problemen själv och väntar definitivt inte på att bli räddad av någon man. De slutar lyckligt, men slutet är aldrig ett bröllop med drömprinsen - visst händer det att hon blir kär och gifter sig, men det är aldrig det som är slutet på historien.

Fast några gaypar har jag inte sett där heller.

Åh, gud vad jag känner igen problemet. Jag har en tonårig kusin som är twilightfrälst och jag försöker desperat kontra med Buffy the Vampire Slayer.



Jag kan rekommendera boken "Prinsessa söker drake" det är en kapitelbok så hon behöver nog någon som läser den för henne, men den är sjukt bra. Kan dock vara aningens svår att få tag på på svenska, men borde finnas på diverse bibliotek. Den handlar om Cimorene som är prinsessa, men är trött på att vara alla till lags och vill lära sig fäktas, trolla och laga mat. När hon är på väg att bli bortgift får Cimorene nog och flyr hemifrån för att börja arbeta som hushållerska/alltiallo hos den kvinnliga draken Kazul. Skriven av Patricia Wrede. Det är egentligen en del i en serie och jag har läst så långt som till tredje boken, sen skulle prinsessan tydligen bli mamma och då blev jag sur och slutade läsa. Men första boken är sjukt bra.

hej! jag hittade till din blogg först nu vilket ju är helt förfärligt med tanke på hur fantastisk den är. denna är en av de få bloggarna jag faktiskt kommer fortsätta följa. tack för att jag får läsa!